Kontakt Adrian Repka
hej@jamfota.se
073 - 987 36 24
|
Picture: Stop trans pathologization, occupation of National Board of health and welfare by Anarcho Pride 2012
Today is the 17th of May and IDAHOT – International day against homophobia and transphobia. ‘Transphobia’ has been added after the first acknowledgments, since the day marks the date of World Health Organisation’s (WHO) decision to remove homosexuality from the list of mental disorders (when ICD-9 became ICD-10) in 1990. ICD-10 is the current manual and lists trans experiences as mental disorders. We want to use this day to make visible some of the consequences of the psychiatrization, and advocate for WHO to move the trans related diagnoses from the psychiatric pieces so that ICD-11 can give IDAHOT its full content in the coming commemorations.
Introduction
Over the last several years trans specific health care and trans identified people’s health has been discussed and analyzed in Sweden, within the community[1][2], in
Läs vidare >>
Bild: Anarcho Prides banderoll "Har pridepolisen hjälpt till att deportera hbtq-flyktingar" på Stockholm Pride 2011
Uppsala Pride vill arrangera sitt evenemang utan myndigheten Polisens och organisationerna Folkpartiet och Liberala ungdomsförbundets delaktighet. Detta ställningstagande bemöts med stort rabalder. Organisatörerna beskrivs som irrationella och intoleranta. Frågor ställs om ”Vilka ska nu HBT-personer ringa när de utsätts för partnervåld om inte Polisen?” och ”Har inte liberaler alltid verkat för kärlek och tolerans?”. Läs mer själv på twitter #uppsalapride.
Att arrangörerna för Uppsala Pride väljer bort vissa partipolitiska organisationer och myndigheter kan också förstås som en nödvändighet för att kunna säga ja till något annat. Så är det i all rättivseskapande verksamhet. Så länge vi säger ”alla är välkomna” kommer de som tillhör normen att sätta agendan och döljer ojämlikheter bakom intentioner.
Att säga nej – vi vill inte att Polisen ska kunna ta utrymme i vårt utrymme eftersom det är samma myndighet
Läs vidare >>
På min föreläsning frågar hen: Ska vi säga ickehomosexuella nu och personer som saknar funktionsnedsättning?
Ojdå, tänker jag. Maktanalys! Jag svarar:
“Nja, att bara vända på det ser inte jag som speciellt kritiskt. Jag har tidigare sagt att vi behöver peka på normerna som finns i vårt samhälle, de outtalade “självklara” sätten att vara på som oftast inte behöver benämnas och därför får fortsätta att vara sådana som ses som neutrala. Vi kan se det i de tänkta motsatsparen butik-invandrarbutik, ledarskap-kvinnligt ledarskap, högtider-muslimska högtider och skrift-punktskrift. Vilka normer är det som gömmer sig bakom det outtalade?
En av mina metoder är att sätta ord på det som ses som det självklara. Då kommer vi också att fundera på varför det är relevant att benämna kön i vissa fall och varför inte i andra. Vad som läggs in i att leda kvinnligt respektive manligt och vad det får för
Läs vidare >>
Vill normkritiker skapa normlöshet?
Ja.
Nej jag skojar bara. Nej.
Eller spelar det någon roll? Några av oss kanske vill det.
Jag personligen tror inte att det är möjligt eller ens eftersträvansvärt.
Normkritik för mig handlar om att syna de normer, sociala regler, bitar av kultur och ideal, som verkar begränsande för människor. Begränsningarna finns både i sociala sammanhang och inbyggda i samhällets betongväggar. Dem får vi reda på när vi frågar oss hur platser formas, för vilka och varför.
Vad som är begränsande är något som vi behöver vara öppna för. Vad en tycker är begränsande ser en annan inte som något problem, då behöver diskussionen och utvecklingen få ledas av eller utifrån den som upplever problemet. Det finns inget objektivt “problemfritt” eller “problematiskt” utan allt beror på deltagarnas egenskaper, behov, intressen, identiteter och kroppar.
Problemen slutar inte att uppkomma där diskrimineringsgrunderna slutar. Klass/socioekonomisk bakgrund är en sådan faktor
Läs vidare >>
Många blir passiva av att det är svårt, eller i vissa fall omöjligt att göra alla nöjda. Anette Ahmed Lebbad sade en gång att istället för att försöka att göra en ultimat lösning som ska göra allas behov tillgodosedda – gör så gott det går! Anledningen är att allt alltid kan göras bättre utifrån vilken tid och plats vi befinner oss i, allt är i en utvecklingsprocess.
Varför vi började tala om det, var att ganska.se, Jämfotas designavdelning, klurar på nya normkritiska toalettskytar. Könsneutrala förstås. Handikapptoaletten kanske döps om till “stor toalett för alla” och de andra toaletterna kan heta “liten toalett för gångare”. Men även om skyltarna skulle vara märkta med punktskrift är skyltar som inte pratar, inte helt bra för den som läser med fingrarna. Och för personer med kognitiva funktionsnedsättningar kan det vara ett hinder att över huvud taget bryta standarden, eftersom en förändring i sig är
Läs vidare >>
Vanliga sätt att hantera krav på- och brister i mångfald och tillgänglighet är kartläggning av orättvisan. Statistik och attitydundersökningar. Dessa strategier avhjälper inte problemen som finns utan konstaterar dem – i bästa fall – bara.
Det är stor skillnad mellan att säga att den ena kategorin av människor fortfarande har lägre lön än den andra och att faktiskt göra något för att utjämna löneskillnaderna. Kartläggningen måste börja att ses som det medel som det är och inte som ett självändamål.
Vad som är läskigt är dock att kartläggning och bevakning av problemet ger en upplevelse av att något gjorts. Statistik om ojämlikhet kan till och med bidra till viss tillfredställelse.
Att konstatera att ojämlikhet finns är inte nog. Det måste läggas till medveten handling för att ändra på ojämlikheten. Om ni måste ha en kartläggning, använd någon som redan finns! Eftersom orättvisa inte uppstår slumpmässigt är det väldigt liknande siffror
Läs vidare >>
Direkt diskriminering, alltså den diskriminering och de kränkningar som syns och hörs, kan lösas med fokus på mindre synlig, indirekt diskriminering. Förhållandet gäller däremot inte tvärt om: det går alltså inte att lösa strukturproblem genom att fokusera på symptomen. Det vi ska få till är en integrering av rättvist beteende i er verksamhet, och det börjar med er själva och er kultur.
Det självkritiska förebyggande arbetet för rättvisa, bekvämlighet och tillgänglighet är det viktigaste, och det kommer av sig själv att rusta er för att ge ett gott bemötande till dem som deltar i er verksamhet. Självkritiken innehåller delar som att medvetandegöra era egna positioner i förhållande till normen, att upptäcka hur dessa positioner är knutna till makt och handlingsutrymme i ert sammanhang och att aktivt börja tala och agera för att bryta upp normerna i verksamheten.
När bredden av folk börjar finnas och de nya deltagarna känner sig bekväma
Läs vidare >>
Att skapa något rättvist och tillgängligt måste börja inom oss själva och i våra verksamheter. Det är i verksamheternas innehåll som det kommer att märkas om vi står för det som verksamheten vi representerar har i stadgarna. Saker vi kan öva på för att komma dit är exempelvis normspaning – att försöka att beskriva vad som ses som självklart och neutralt i verksamheten. Vi kan inventera oss själva och våra positioner i verksamheten: Är ni sådana som trivs i verksamheten? Om ja, varför? Vad har ni gemensamt med andra som trivs i verksamheten, så som sexualitet, genus, hudfärg, klass och utbildningsnivå?
Om ni kommer på att ni är en rätt vithyad och maskulin organisation kan ni tänka på varför det blivit så – varför ni gillar att jobba med sådana som är som ni och vad det kan tänkas ha för konsekvenser för er verksamhet. Om ni arbetar med kunskap
Läs vidare >>
När de som idag dominerar verksamheten med sina kroppar, röster, idéer och agendor ger plats för och uppmuntrar något annat kommer verksamheten att förändras. Nya frågor och perspektiv kommer att bli verksamhetens och den kommer att bli bredare, intressantare, kunnigare och starkare. Men den kommer också att få kritik för att ha förlorat sig själv och sin kärna. Det kommer att finnas protektionism från konservativa som hävdar att det var bättre förr när inte De Andra tog alla pengarna och makten med sina särintressen. De som tidigare var centrala kommer att ha svårt att känna igen sig och säger ”vem kämpar för mina frågor nu?”. Att ge upp problemformuleringsföreträde till mindre priviligerade grupper än de som har makten idag kommer att vara smärtsamt för den som är van vid att få oproportionerligt mycket utrymme, men det är priset för det många säger sig vilja uppnå: mångfald och tillgänglighet för fler.
Läs vidare >>
Vi är alla delar av våra gemensamma problem och måste därför vara delar av lösningarna. Våra ageranden skapar ständigt världsbilder även när vi inte vet om det. Det går helt enkelt inte att skapa en rättvis, bred, tillgänglig och bekväm verksamhet förrän ansvaret tas på allvar. Inget kommer att hända förrän vi äger vår del av problemen och blicken vänds inåt, mot oss själva och det som vi hittills betraktat som något som ”bara är så”.
Det är i den här fasen av analysen som det brukar bli provocerande och jobbigt, för så länge vi lyckats med att placera exempelvis rasismen och heteronormativiteten utanför oss, hos extremister så som Sverigedemokrater och patriotorganisationer, har också lösningarna varit någon annans ansvar.
Ironiskt nog brukar vi inte efterfråga lösningar från extremisterna, utan från dem som utsatts för kränkningen, normativiteten eller diskrimineringen. Detta kallas för att skylla på offret och är en form av
Läs vidare >>
|
