Transvården kan vara livsfarlig för transpersoner

Den 7 april berättade Love i Metro om att han självmedicinerar med hormoner, vilket överläkare Stefan Arver kommenterade med att det är något som kan vara livsfarligt. Vi ser också att transpersoners liv sätts i fara men ansvaret ska inte läggas på dem som tar hormoner för att må bättre. Det är samhället och transvården som kan vara livsfarliga för transpersoner.

Love beskriver hur han väntar och har väntat i flera år på att få tillgång till behandling. Det är dessvärre ingen ovanlig historia. De senaste åren har mycket kritik riktats mot den transspecifika vården och dess utredningar.

 

Skärmavbild 2015-05-20 kl. 20.27.15

 

Transpersoner själva har höjt sina röster, forskare som t.ex. Signe Bremer har beskrivit missförhållanden och statliga myndigheter som Socialstyrelsen och Ungdomsstyrelsen har författat rapporter om läget. Arbetssätten i den här vården beskrivs vanligen som integritetskränkande, könsstereotypa, bristande i förankring hos den vårdsökande och också på andra sätt bristande i sin vetenskaplighet.

Det finns ingen anledning till, eller rimlighet i, att någon ska vänta i flera år på att få den könsbekräftande behandling som experter är överens om har bra resultat. Väntan skapar frustration och maktlöshet och går emot internationella riktlinjer. Att det leder till att personer behandlar sig själva är inte särskilt svårt att förstå. Arver visar dock ingen förståelse utan lägger ansvaret på den som självmedicinerar, som om Love inte vet om riskerna utan behöver höra hur farligt det kan vara.

”Det är ett större brott mot mig själv att inte göra det på egen hand. För vems skull skulle jag inte beställa hem det, för samhällets skull? Det skadar ingen annan än mig själv, säger han.”. Love vet att det kan vara farligt och skadligt. Varken han eller någon annan som självmedicinerar kommer sluta göra det av någon skrämselpropaganda från läkare. Det enda det skapar är mer tyngd och skuld där den redan finns. Det ökar ohälsan hos en grupp som redan visar på anmärkningsvärt höga ohälsotal.

Läkare så som Stefan Arver har däremot möjlighet att hjälpa transpersoner att må bättre på flera sätt. Först behöver den uttryckta kritiken från de berörda börja ses som rimlig. Sedan kan stegen till rätt behandling förkortas och förenklas för att färre ska börja självmedicinera. Det finns heller inget som hindrar läkare från att minska riskerna och följa upp de som redan självmedicinerar, mer än moralistiska attityder om att den som försatt sig i en riskfylld situation får skylla och klara sig själv. Det är svårt för de som tar hormoner utan recept att få blodprover tagna, för att många läkare är rädda för att bli delaktiga i och få någon sorts ansvar för behandlingen om de letar efter komplikationer. Hur ser den tankegången ut i förlängningen? Ingen som följer en alkoholberoendes levervärden beskylls för att bidra till överkonsumtionen. Det borde vara en självklarhet att hjälpa alla som söker vård att uppnå en god hälsa, oavsett om de tar mediciner med eller utan recept.

Vi ser fram emot den dag läkare i den transspecifika vården utgår från sina brukares behov istället för att skuldbelägga dem. Låt dem som söker vård få definiera sin situation, utgå från att de känner sina behov och gör dem delaktiga i beslut om sin hälsa. Erbjud provtagning till de som självmedicinerar, skynda på deras utredning så de kan få receptbelagda preparat snarast möjligt och korta utredningarna för alla så att färre ens behöver överväga att självmedicinera.

Vår djupgående artikel The (Im)patients handlar om hur dagens transvård i Sverige kan ses som formad av en kombination av psykiatriskt stigma och institutionaliserad transfobi. Den finns publicerad i Lambda Nordica nr 3-4, 2013.

 

Axel Repka, leg läkare

Adrian Repka, verksamhetsutvecklare deltagarinflytande

 

Referenser

Bremer, Signe. 2011. Kroppslinjer: Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Göteborg: Makadam förlag.

Darj, Frida, and Hedvig Nathorst-Böös. 2008. ”Är du kille eller tjej?”: En intervjustudie om unga transpersoners livsvillkor. Stockholm: RFSL Ungdom.

Socialstyrelsen. 2010. Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar: Rättliga villkor för fastställelse av könsidentitet samt vård och stöd. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18087/2010-6-31.pdf

Ungdomsstyrelsen. 2010. Hon hen han: En analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Video: föreläsning om tolkningsföreträde, Berättarfestivalen i Skellefteå

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Inbjudan: föreläsning om tolkningsföreträde, Berättarfestivalen Skellefteå

Om tolkningsföreträde

Tolkningsföreträde – berättelser av, för och om vem?
Region Västerbotten och Rättighetscentrum Västerbotten bjuder in till en eftermiddag med Adrian Repka. 

Föreläsningen får oss att fundera vidare på vilka personer, erfarenheter och berättelser som ges utrymme i samhället. Vilka perspektiv betraktar vi som begripliga och allmängiltiga

Föreläsningen har fokus på sexualitet och genus och hur hetero- och cisnormer ger behovet att tala om ”hbtq-frågor”.

Datum: Onsdag den 25 mars 2015
Tid: 13.30–15.30 med fika kl 14.15
Plats: Nordanåteatern, Skellefteå
Anmälan: på 0910-77 93 70. Målgrupp: alla intresserade
Seminariet: är kostnadsfritt och kommer att streamas
Arrangörer: Region Västerbotten i samarbete med Rättighetscentrum Västerbotten, Sensus studieförbund, Röda Korset Skellefteå, RFSL Skellefteå och Skellefteå kommun


Illustratör: Wendel Strömbeck

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

IDAHOT 2014 på Lunds Universitet

Skärmavbild 2015-02-09 kl. 18.23.31

Skärmavbild 2015-02-09 kl. 18.23.56

Personalföreningen HBTQ-LU har gjort en sammanställning av Lunds universitets uppmärksammande av Internationella dagen mot homo, bi och transfobi (IDAHOT). Jag var där och höll en föreläsning om systemorsaker till hatvåld. Det handlade om hur vi kan förstå hatbrott mot hbtq-personer som något annat än en individuell och slumpmässig företeelse utan något som får sina rötter i repressiva lagar och rättspraxis, forskning utifrån heteronormativa perspektiv och för normpersoners användning och hur vi kan identifiera och förändra administration som fortsätter att göra hbtq-personer till avvikare i systemen vi befinner oss inom.

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Dialogue, an exercise

A quarrel on one hand can be between equals. A conflict-perspective means that we acknowledge that our spaces are unjust to start with, because of large-scale processes and power structures (history, norms, administrative hierarchies, what is centred in organizing and what we see as knowledge/epistemology). A dialogue that is arranged between Cam (a person who has experienced injustice) and Riki (one performing or becoming responsible of that injustice) will therefore not by itself be equal. The risk with this kind of dialogues is that it tries to re-establish the power relationship between the two by

– having Cam explain what happened and justify their feelings and their claim of injustice
– Riki (as a representative of the system) evaluating Cam and the situations probability/credibility and compare it to how “discrimination” is defined legally
– Cams testimonial being dismissed as a misunderstanding, an incident or something that only has to do with Cams sensitivity or previous bad experiences
– appropriating the situation to Cam. Cam who points out the problem is seen as being the problem as the system views itself and Riki as its representative as neutral
– having Cam comfort Rikis hurt feelings for being accused of discrimination
– labelling Cam as threatening or impossible to talk with if they show emotional stress over what has happened

Discussion

What can we do to balance the dialogue and make it as equal as possible?
What support and resources may the different parties need?
How can they both be heard?
If someone is moderating the dialogue, what skills are required of that person?
What kind of mindsets do we wish have, entering the dialogue?
What are the desired, general, outcomes of this kind of dialogues?
What are the probable effects of an unequal dialogue, for Cam, Riki, the systems that they are in and the society?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Definitionsföreträde

Urval, omval, extraval. Vägen till hur vi vänder utvecklingen är lika viktig som att det vänder, vår taktik nu avgör vilka problem vi behöver lösa nästa gång. När jag väljer vad jag läser och vad jag delar på sociala medier går jag på vilka andra som läst och delat det. Detta för att låta de som mest påverkas av innehållet avgöra om texten ger det vi vill att den ska ge. Idag sprids ett gäng SD-kritiska texter. Några av dem delas bara av vänner till mig som får många vita privilegier. Att lämna definitionsföreträde till rasifierade personer för att peka ut problem och föreslå lösningar är en antirasistisk strategi. Om en just nu saknar en bredd i sin vänkrets går det att följa sidor som delar (och inte delar material), det gäller för alla maktordningar inte bara föreställningar om ras, kultur och etnicitet.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Mall för anmälningformulär / Template for application form

Formuläret på svenska / The form in English

 

Namn (hur jag vill bli tilltalad) / Name (how I wish to be adressed)

_______________

En aktiv mailadress / An active email-address

_______________

Telefonnummer / Phone number

_______________

Språk jag förstår och kan uttrycka mig på

Languages that I understand and can express myself in

◽️ Svenska / Swedish

◽️ Engelska / English

◽️ Svenskt teckenspråk / Swedish sign language

◽️ Engelskt teckenspråk / English sign language

◽️ Annat / Other

_______________

 

Mitt behov av att delta på evenemanget

My needs to attend this event

 

 

 

Mina önskemål respektive farhågor inför evenemanget

My expectations and concerns

 

 

 

Vad jag behöver för att trivas, kunna delta och känna mig trygg på eventet

What I need to feel comfortable, have the access to and be safe at the event

 

 

◽️ Hörselslinga / Hearing aid

◽️ Ramp eller hisss / Ramp or elevator

◽️ Dokument i stora bokstäver / Documents printed in large letters

◽️ Digitala dokument skickade på förhand / Digital documents sent on beforehand

 

Mina allergier (all mat som serveras är vegansk)

My allergies (all food served will be vegan)

_______________

Kontaktuppgifter till en anhörig

Contact information to a next of kin of mine

_______________

Mina frågor till arrangörerna

My questions to the arranging group

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

“Vi” är inte 87%

Vi+gillar+olika
Kan vi prata om detta med att vara #87procent (förra valet var “vi 94%”)? Hur tänker ni kring det här? Jag tänker att ja, det är viktigt att hålla ihop mot SD över andra partigränser, men det är också viktigt att fortsatt synliggöra den rasistiska politik som utövats och föreslagits av en mängd partier. Därtill tänker jag att det är viktigt att säga att all rasism är rasism – alla uttryck för ett förtryck hänger ihop oavsett om de uppfattas som stora eller små (jämför vardagsrasism och folkmord). Alla uttryck är till för att påminna den som förtrycket riktas emot att den har ett lägre människovärde än andra. De vardagliga hoten påminner om det livsavgörande.

Jag tänker att rasismen är strukturell och därför är inte “de” 13% de onda och “vi” de 87% goda utan vi är alla 0% eller 100% som behöver göra motstånd mot förtryck som inte bara syns i partipolitik utan talar genom oss och våra nära. Strukturell rasism syns i allt från användandet av ord som “främlingsfientlighet” och “tolerans”, till självhat och att räkna ut sannolikheter för att utsättas för fysiskt våld, till tal om människor som kommandes i “volymer” och “flöden”, hot och hakkors sprayade i centrum, till prat om “ansvaret att ta debatten”, till allt användande av sverigeflaggor, polisens registrering av romer, att vara okej med att det finns EU-pass, svensk vapenexport och NATO-längtan, till språktester för medborgarskap, “medborgardialog” och inte “invånardialog”, rasprofilering utanför fotbollsträningen eller barnböcker med pickaninnykaraktärer.

Jag upplever det som hoppfullt att många organiserar sig mot organiserad rasism – däribland SD, för att människovärde ska gå före yttrandefrihet för att något ska kunna kallas demokratiskt. Samtidigt tycker jag att det är svårt att delta under något som är för de 87% på grund av själva grundtanken: att det skulle finnas någonting tillräckligt livskraftigt i de 87% för att göra ett antirasistiskt samhälle. Jag tänker att det är ett sätt där strukturell rasism göms för att den verkar ofarlig i jämförelse med hakkorsarmbindels – och järnrörsrasismen. Jag tänker att den ger 87% av de som röstat ett okej för sin antirasism utifrån, och boostar en identitet av att vara goda antirasister. Det okejet kanske är viktigt att känna för att orka kämpa vidare, men kanske gör det också att en som inte är direkt drabbad och påminns om förtrycket varje dag slutar att kämpa för att en tänker att en är klar och har gjort det en behöver.

En tankekedja jag har om detta är såhär: en tredjedel av SD:s röster kom från tidigare moderata väljare, Moderaterna är kapitalister och kapitalismen bygger på kolonialism, (rasistisk stöld av egendom, arbetskraft, land, hälsa och liv) kolonialismen ligger till grunden för västerländsk och svensk välfärd. En annan tankekedja är att idag blir den som utsätts för rasism på arbetsmarknaden, märks som t ex oproportionerligt hög arbetslöshet bland rasifierade personer, anklagade för det som en själv utsatts för. Skyllandet på offret är i sig rasistiskt och sker genom att det ses som rimligt att prata om detta som “integrationsproblem” där “fler måste komma ut i arbete” istället för att problemet benämns som rasism som endast har att göra med arbetsgivaren.

Rasism handlar om makt och vilket handlingsutrymme en person får i sitt liv beroende på hur den förstås och kategoriseras i samhället. Åsa Linderborg säger i sin artikel Vem är dummast? också nej till att göra ett “vi” av de 87 procenten som inte röstade på SD, med klass som som utgångspunkt. Klass är ett exempel på en maktordning. Tanken om ras/etnicitet är en annan, tanken om kön/genus är en tredje. Den politik som drivits de två senaste mandatperioderna ökar flexibiliteten för arbetsgivare. Det har blivit lättare och billigare att anställa, låta bli att anställa, säga upp människor. Den flexibiliteten är på bekostnad av osäkerhet för arbetstagare: ni vet det med att fasta anställningar har ersatts med bemanningsföretag och projektanställningar. Kontrollen har ökat för att tidseffektiviteten ska säkras inom hemvården, vilket kommer av vinstintresset. Att skapa jobb har varit prioriterat, och det verkar som att det har varit till vilket pris som helst. Nya ungdomsjobb och ungdomslöner, samma gamla kvinnoyrken och kvinnolöner. Uppmuntran till egenföretagande för att dölja arbetslöshet och fattigdom, som Nathan Hamelberg skriver om i Säkert är att välfärden inte bara kan återställas, den måste återuppfinnas.

Vad jag vill säga är att när det blir sämre för alla arbetssökande och alla arbetstagare, blir det på grund de olika handlingsutrymmen vi får i ett rasistiskt samhälle, så att det alltid är rasifierade arbetstagare och rasifierade arbetslösa som drabbas hårdast. Ett bra exempel på detta är det Anna Gavanas skriver om i sin rapport Bland Rolexklockor och smutsiga trosor: RUT-avdraget skulle tvätta rent städsektorn som innehöll mycket svarta pengar. Istället för att den redan existerande sektorn började betala skatt, växte den kraftigt och skattade och oskattade pengar blandades och förutsatte varandra. Efterfrågan på tjänsterna ökade och det finns många som behöver jobb och pengar när socialförsäkringsskyddet försvagas (fler t ex blir utförsäkrade på grund av den dåvarande regeringens misstro mot behovet av längre tids sjukskrivningar, och att på det här sättet försöka att motivera till arbete). Personer utan papper utnyttjas i städbranschen till lägsta möjliga lön och gruppen har minst möjlighet till facklig organisering. Arbetarna vittnar om att ha isolerats från varandra så att en inte har chans att lära sig annat än städsvenska ett ordförråd som innehåller ca transan, hinken, vattnet för att hållas kvar i fattigdom/”flexibilitet”. När arbetsrätt urholkas och klassklyftor ökas på med den politik som förs, slår det hårdast mot en rasifierad befolkning. Inom den rasifierade befolkningen finns det mer eller mindre handlingsutrymme, till exempel har svenskfödda personer fördelar gentemot migrerade papperslösa personer även om alla drabbas av rasism. Det större handlingsutrymmet kan vara att ha tillgång till ett nätverk i Sverige, någon form av självförtroende, medborgarskap som ger en viss rörlighet – en lossnar åtminstone snabbare när en fastnar, ett särskilt språkbruk och annat i Sverige uppskattat kulturellt kapital, rätt sorts namn, ekonomiska tillgångar eller att ha en grundutbildning som är igenkännbar för den som anställer. I Gavanas rapport kan en läsa om hur kvinnor som isolerats från andra arbetande i städsektorn, vittnar om sexuella trakasserier och övergrepp i de hem och på de kontor där de arbetat. Även beställaren av tjänsten kan veta hur rättslös den arbetande gjorts och hur lite handlingsutrymme hon har att komma ur situationen. Att gå till polisen innebär en risk för utvisning eller inlåsning, att gå till sin arbetsgivare innehåller risken att bli utbytt direkt och bli utan ens den orimligt dåliga lönen.

Av de här anledningarna tänker jag att det är så svårt att göra en gemensam kamp med personer från alla riksdagspartier utom SD, det finns många typer av rasism och rasistiska effekter som många partiers politik får. Jag vill peppa den som vill och försöker göra något bra mot t ex SD och vill samtidigt inte att enandet i motstånd ska göra det möjligt att skapa mer rasistisk politik! Inga partier kallar sig rasistiska, men vi kan bli allt mer skillade på att se vilken politik som får rasistiska, och på andra sätt förtryckande effekter, vad den än kallas.

 

Läs också

Judith Kiros: Vi är en del av ett land som har problem med rasism “/…/ jag tror mer på allianser mellan den rasifierade befolkningen och den vita arbetarklassen än den vita medelklassen.”

Rummet: Några överlevnadsstrategier efter valet

Kristina Lindquist: Fascismen är Sveriges tredje största parti “Det här är inte vi, vad vi är är något annat.”

Pouran Djampour: Sörj, gråt, lacka ur och organisera dig “Vi är många som har det i ryggraden, det släpper inte bara för att det lagts olika lappar i en låda. Vi visste redan.”

 

Adrian Repka

 

Jag som skrivit texten gynnas för det mesta i det rasistiska och kapitalistiska systemet. Om du till skillnad från mig rasifieras och mariginaliseras  pga klass och tänker att jag är fel ute i hur jag skriver: skriv till mig. Jag försöker att bygga det jag skriver på vad direkt drabbade av rasismen och klassamhället sagt, och gör mitt bästa i att lämna definitionsföreträde.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

#allaärvälkomna

Klicka på bilden för att komma till presentationen.

En ny termin har börjat. Studenter med ny ork, nya förhoppningar, planer och framtidsdrömmar har tagit plats i högskolorna och universiteten. Många av de nu peppade och hoppfulla kommer dock att hoppa av innan terminens slut, det räknar utbildningsinstanserna med. En del av avhoppen handlar om att studenter ändrar sig för att fånga bättre möjligheter, andra hoppar av på grund av den typen av kriser som hör livet till. Samlingspunkten #allaärvälkomna har som syfte att samla den typ av avhopp som kommer när studenters studiemiljöer står i konflikt med dem. Vi vill göra det synligt varför avhoppen, som annars ofta sker i tystnad, händer. Vi vill ge energi till dem som redan nu kämpar vidare, termin efter termin, trots ett ständigt växande obehag i bröstet. Vi vill ge förklaringar till varför många aldrig sett högre utbildning som ett alternativ för sig, och varför många som ville vara där aldrig fick en chans att försöka. Vi vill peta i den strukturella diskriminering som återskapas inom högre utbildning.

Du som är eller har varit student kan under #allaärvälkomna dela med dig av dina exempel på det som inte funkar i din studiemiljö, oavsett utbildningsplats och nivå. Syftet är att med många exempel visa att diskriminering och orättvisa inte är undantag i en annars jämlik och bekväm utbildningsmiljö, utan något konstant närvarande i studentlivet. Förhoppningen är att många studenter delar sina bilder och berättelser så att det är möjligt att först hitta spegling och styrka i varandras vardagar, och på sikt mer utrymme för att kunna göra förändring.

Retorik mot praktik

Projektet heter #allaärvälkomna för att det är det mantra som de som ansvarar för utformningen av studiemiljöerna ofta uttalar: “Alla är välkomna, vi jobbar med likabehandling, vi diskriminerar ingen, alla är lika mycket värda”. Utbildningsinstansernas självbilder står i kontrast mot den vardag som många studenter vittnar om. Vi behöver få upp på agendan att ett likabehandlande och icke-diskriminerande arbete rör sig om så mycket mer än att ha positivt bemötande, planer, goda intentioner eller låta bli att medvetet och direkt hindra studenter på grund av en eller annan diskrimineringsgrund. Vi vill visa det glapp som finns mellan att någon menar att “alla är välkomna” till att alla faktiskt får lika chanser att delta på sina villkor.

Organisering är inget neutralt

Vi vill visa är hur organisering av högre utbildning utgår ifrån studenter med normativa förutsättningar. Det förutsätts till exempel ibland att de studerande kan stanna kvar efter utsatta tider och inte har ansvar för att hämta barn från förskola. Det förutsätts att studenter kan få behållning från rasistiskt kursmaterial. Vi vill med en samling av exempel visa hur det blir när tillgänglighet inte prioriteras utan betraktas som en bonus och visa hur utformningen av de fysiska rummen, som kan verka vara neutral, hindrar studenter från delaktighet, trygghet och bekvämlighet.

Dela och ta del av

Du kan dela med dig av bilder och berättelser på vilken konst som finns i korridorerna och som återskapar kroppsnormer, du kan dela hur maten i kafeterian är märkt, vilka personer som rummen är utformade för, vad som står och inte står i kurslitteraturen, vilka skämt som skrattas åt mellan föreläsningarna och inte sägs emot, vilka ämnesord biblioteksböckerna är sorterade efter eller vad du fått för osaklig respons på tentor som du skrivit. De kan handla om olika maktordningar så som klass, kön och genus, etnicitet, ålder, sexualitet, religion eller funktionalitet.

De som har blivit peppade av #allaärvälkomna har sagt ‘åh vad detta behövs, kan jag fotografera hela byggnaden som sammanfattning?’ och ‘detta borde finnas överallt!’. #allaärvälkomna kan finnas på till exempel facebook, instagram, twitter och tumblr. Om du inte kan posta ditt exempel själv, maila det till oss så lägger vi upp det anonymiserat. Det finns en presentation över projektet på http://prezi.com/xfmkftdl59p0/allaarvalkomna/ där en kan hitta fler exempel på hur funktionshinder och utanförskap skapas inom utbildningsväsendet liksom på andra platser i samhället.

Systematiskt inte slumpmässigt

Vi vill sådana beskrivningar av obekvämlighet som inte behöver vara direkt diskrimineringsklassade men likväl ständigt är närvarande. Vi vill möjliggöra för dig som är direkt berörd att ha en plats att visa avståndet mellan vad som sägs och hur det är för dig, sådant som ses som enskilt och slumpmässigt kopplat bara till dig snarare än som systemfel. Diskriminering behöver lyftas som handlandes om kvalité på utbildningen, demokrati och om lärosätenas trovärdighet. Inte som särfrågor som endast berör dig som blivit uttröttad av att kämpa för det utrymme som andra kan ta för givet.

Hopp om förändring

Tanken om slumpmässighet ger händelserna chans att upprepas. Med #allaärvälkomna vill vi knyta samman enskilda studenter och era berättelser för att visa upp den väv av ojämlikhet som berättelserna tillsammans bildar. I massan av exempel behöver ingen studerande bli ensamt utpekad.

Genom att kartlägga nuläget kan vi öka vår medvetenhet om hur funktionshinder och utanförskap skapas inom högre utbildning. Att dela sina egna och ta del av andras exempel kan under tiden ge styrkan att stanna kvar terminen ut och dels avsluta sina studier, men också att exempelvis göra fler former av motstånd så som att skriva ett brev till den som har den största möjligheten och yttersta ansvaret för att göra ens studietid rimlig.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone