Bästa Beatrice och bemötandets begränsningar

I gårdagens DN publicerades texten “Bästa Beatrice Ask” av författaren Jonas Hassen Khemiri som ett svar på Justitieminister Beatrice Asks uttalanden om REVA-projektet. Texten spreds snabbt och på twitter startades #BästaBeatrice där fler fortsätter att dela sina erfarenheter av strukturell rasism.

I dagens DN bemötte Ask texten i en intervju.

Svaret är relativiserande:

”Det jag har försökt förmedla, på ett dåligt sätt, var att alla människor har egna erfarenheter. Beroende på de erfarenheterna kan man se på polisens agerande på olika sätt. Det ska man ha respekt för.”

Ask menar att perspektiven som en vit och en rasifierad person har om rasism väger lika tungt. Men istället borde det vara så att en som påverkas negativt av en struktur har definitionsföreträde framför en som tjänar på den.

Svaret är förminskande:

”Jag var utbytesstudent i USA på 70-talet och bodde hos en svart familj i ett svart område. Jag gick i en skola där 70 procent var svarta. Alltså har jag bilden ganska klar för mig hur det kan vara och jag har ett engagemang för hur man blir bemött.”

Ask menar att dennes erfarenheter som utbytesstudent (!) där den utifrån en privilegierad position på sin höjd fick indirekt erfarenhet av rasism under ett år för fyrtio år sedan är ett lika relevant perspektiv som att i nutid, i varje interaktion och varje del av ens liv behöva förhålla sig till och hantera rasifieringsprocesser.

Svaret skyddar en antirasistisk identitet:

”Jag vågar påstå att jag har ett stort intresse och engagemang för de här frågorna.”

Det är inget tvivel om att Justitieministern uppfattar sig själv som antirasist. Dessvärre var det inte det som efterfrågades. Ett antirasistiskt beteende för antirasistiska effekter av dess arbete skulle i första hand ge tolkningsföreträde av situationen till den som erfar arbetet som förtryckande. Det är inte första gången en person i en vit position uppvisar mer rädsla för att kallas rasist än för rasismens verkningar.

Svaret återskapar problem:

”Artikeln andas att han har mycket erfarenhet och att jag som politiker skulle sakna det. Jag kan säga att det är fel, just när det gäller rasism och attityder mot andra.”

Ask neutraliserar den rasistiska ordningen och sin egen delaktighet i den genom att inte förhålla sig kritisk till vilka det är som kan ha ”attityder” mot de som görs till ”andra”.

Svaret föreslår en enda lösning och den är ytlig:

”Det är ett av skälen till att vi har arbetat mycket med bemötandefrågor.”

Ask har en föreställning om att de rasistiska problemen som till exempel Polismyndigheten uppvisar finns på ett bemötandeplan. Men det spelar ingen roll om Poliser har ett gott bemötande mot en, till exempel med ögonkontakt eller ett leende på läpparna samtidigt som de med lagens stöd och påbud avhumaniserar en med händerna. Positiva eller negativa attityder från personer har ingen bärande roll i det system där rasismen är institutionaliserad. Justitieministern behöver gräva i det som den upplever som neutralt men som upprätthåller en orättvis världsordning.

Organisationskultur är allt från bemötande till det som sägs “sitta i väggarna”. Kultur verkar i en mängd lager. Här är en illustration av var organisationskulturen kan tänkas vara fördelad hos just Polismyndigheten. Modellen är som en lök i genomskärning och de yttre lagren är de som är lättast att lägga märke till och också att förändra, medan det som verkligen skapar verksamheten är lagren längre in som inte går att råda bot på med hjälp av individuell kunskapshöjning.

Organisationskultur

När en har tagit bort ett dåligt bemötande finns till exempel ens prioriteringar kvar, och det är dit Khemiri pekar i sin text. När attityderna förändrats till det bättre finns ens rutiner och samarbeten kvar. När en bytt ut personerna på bilderna i ens rekryteringskampanj finns ens människosyn, ens uppdrag och uppsatta mål för fortsatt finansiering kvar. När en ändrat sina symboler och ändrat sitt språkbruk kommer fortfarande ens syn på kompetens finnas kvar precis som det vetenskapliga stöd en väljer att använda för att kunna  (fortsätta) sitt arbete.

Rasism genomsyrar hela Polisens arbete, eftersom rasismen är strukturell. Förändringar på en mer grundläggande nivå i en organisation kan få effekter även på ytligare nivåer men inte tvärt om. Vad Ask behöver fråga sig själv är “vilket system är det bemötandet kommer ifrån?” och “vem är det som är tänkt att bemöta vem?”.

Det är på grund av lagren i en organisationskultur som det inte heller gör någon skillnad om vi fokuserar problemet på Justitieministern och till slut får till dennes avgång. Fråga Socialdemokraterna hur mycket organisationen förändras av att byta frontfigur ;). Vad vi istället kan fokusera energi på är att få de som har mest ansvar och möjlighet, att också ta det på allvar. Vi behöver inte godkänna att direkt ansvariga personer får komma undan genom att individualisera förtrycket.

“Jag vågar påstå att jag har ett stort intresse och engagemang för de här frågorna. Däremot tycker jag inte att det talat för politiska ingripanden i enstaka fall. Jag ska inte fatta beslut om vad polisen ska göra i enskilda fall, eller i val av metod.”

Jag tror egentligen inte att lagligt sanktionerat våld så som Polisens någonsin kan generera rättvisa praktiker, men ni/de kan ju alltid försöka. Samtidigt kan vi skapa alternativ så som att arbeta med och för transformative justice. Det är ett systemorienterat sätt att se på våld och skada bortom brott-och-strafflogiken. Det utgår ifrån att det bara är i ett skadat samhälle som människor kommer till skada och att den som skadar någon också skadas själv. Fokus för rättsskipning blir därför att minska skadan och öka läkandet, till skillnad från idag där det vedergällningsbetonade straffet är normaliserat. I ett systemperspektiv blir det oundvikligt att börja analysen i ett samhälle som orsakar skada på invånare genom exempelvis rasial profilering och kriminalisering av papperslöshet. Ett samhälle som på ett grundläggande plan gynnar vissa invånare på bekostnad av andra genom växande klassklyftor och ständligt ojämlik resursfördelning, nedmontering och marknadisering av det offentliga och jobbskatteavdrag för att inte behöva stå för en skattesänkning.

 

Adrian Repka, Jämfota

Jag som skrivit privilegieras personligen av vithet, mejla därför gärna om det är något jag behöver ändra i text eller tanke! Tack.

 

För den som vill göra en egen skiss över sina organisationslager finns övningen här.

Läs också Rami Al-khamisi från förortorganisationen Megafonens text “Hassen Khemiri spräcker myten om Sverige som ett antirasistiskt land”.

 

Syntolkning av organisationsskissen över Polismyndigheten. De innersta delarna i den lökformade modellen är de som är svårast att lägga märke till och svårast att förändra. I de innersta lagren, med lappar i blått och grönt finns experter, syn på kompetens, självbild/identitet, människosyn, historiskt sammanhang, föreställningar om det neutrala perspektivet, position i samhället, syften och uppdrag, problemdefinition, prioriteringar, historieskrivning samt vetenskap som väljs ut för att stödja ens verksamhet. I de mellersta lagren, med lappar i orange och gult finns samarbeten, finansiering, beslutsprocesser, rutiner, platser/lokaler, förebilder, högtider och ritualer, berättelser som berättas samt lagar och regelverk. I de yttersta lagren, med lappar i rosa och lila finns humor och jargonger, policydokument, frontfigurer, bilder och symboler, bemötande, språkbruk samt attityder. Slut på syntolkning.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone