Nyanser av obekvämlighet

Nyanser av obekvämlighet

Kärrtorp

 

 

Jag var i Kärrtorp på den stora men hade hela tiden en prideparadskänsla. Så heter känslan jag får av att stora problem osynliggörs när alla ska vara enade. När alla påstår sig vilja samma sak, vara på samma sida mot ett fåtal extremister som valt en hatideologi. Det återskapar idén om det generella och goda antirasistiska vi-et mot de dåliga och rasistiska människorna som är några helt andra och långt bort. Det går inte ihop med vad jag vet om hur strukturellt förtryck funkar: alla berörs vi av rasism, vissa av oss tjänar på den. Att vara en antirasistisk allierad, till exempel, är inte heller någon identitet eller ideologi utan är något en gör. Antirasism och andra former av motstånd består av handlingar som en kan ha chans att utföra eller inte utföra varje dag.

I söndags kunde jag samtidigt inte vara någon annanstans än i Kärrtorp. Jag kände dock inte peppen över mängden personer, som andra beskriver, vid åsynen av plakat för kärlek och mångfald eftersom kärlek och mångfald inte har förmåga att lösa de problem vi har. Det finns maktrelationer som hindrar ”mångfaldiga sammanhang” från att bli på deltagarnas lika villkor. Vad som påverkar strukturell rasism är systemperspektivet, att se hur till synes demokratiskt valda politiker kan verka odemokratiskt. Att upprätthållandet av ordning, så som polisen uttalar sig om varför de inte gör interventioner i nazistattacker, i själva verket är att upprätthålla en oordning.

(Triggervarning på vad jag förstår som uttryck för strukturell rasism. Läs vidare i stycket under.) Den nuvarande samhälleliga oordning som vi vet skadar människor, som gör att människor tvingas fly, lever i skräck, görs fattiga och rättslösa, blir rättsvidrigt frihetsberövade i brottsförebyggande syfte, förföljs pga sin skapade fattigdom och registreras i särskilda polisregister och andra uttryck för systematiskt, rasistiskt våld. Oordning.

Musikern och aktivisten Bernice Johnson Reagon lär ha sagt “If you’re in a coalition and you’re comfortable, you know it’s not a broad enough coalition” vilket betyder att om du är i en koalition och bekväm så vet du att det inte är en koalition som är bred nog. Men det finns olika typer av bekvämlighet/obekvämlighet, tänker jag. En kan vara bekväm av olika anledningar och på olika sätt. Om jag är bekväm för att jag som vit bekräftas av en antirasistisk demo,  då lär koalitionen vara för snäv. Men om jag som hbtq-person känner att prideparaden i Stockholm är för bred och för någon annans skull och på någon annans (sponsorers, korvförsäljares, cis/heteropersoners) villkor, då är koalitionen sannolikt för bred. En koalition som gör en direkt obekväm av hur en ser på koalitionens effekter kanske är för bred eller saknar grund, saknar bas för ”accountability” vilket på ett ungefär betyder ansvar. Att sakna denna typ av ansvar är att efteråt inte kunna avkrävas något beteende som motsvarar påståendet som deltagandet innebär. Såhär blir det då: en deltar i en antirasistisk demonstration eftersom en identifierar sig som antirasist, men det behöver inte få någon betydelse för ens handlingar eftersom ”för mångfald och kärlek” är för luddigt och betyder massor av olika saker för olika personer.

Så jag var obekväm men har uppfattat att det var många som kände hoppfullhet i massorna. Många som ska få det definitionsföreträdet att säga att det var viktigt att vi var i Kärrtorp. Vad den här texten leder till är därför ett förslag på hur det skulle vara lättare att delta i och utvärdera sammanhang där det är viktigt att mobilisera mycket människor. Det kan också hjälpa att ställa krav på deltagare, göra deltagare ansvariga för förändringen som en vill åt. Att skriva ut några punkter, en gemensam grund för demonstrationen hjälper både mig som deltagare och arrangören att veta vad det betydde/inte betydde att vi deltog och vad människor enligt sig själva samlades kring. Punkterna kan komma från arrangörsgruppen och vara ett uttryck för de behov som arrangemanget bygger på. Ju mer konkret, desto bättre! En väljer punkter efter vad en behöver och vad en tror kunde tillgodose det. Innehållen i våra punkter skulle säkert skilja sig åt, men här är en punkt som exempel på hur formen kunde se ut:

–       Vi behöver en mediarapportering som inte reducerar nazisternas attack mot oss till en ”orolighet” eller ”uppgörelse”. Vi blev attackerade och alla som är med här idag tror på det.

 

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Checklist for accessibility

Checklist for accessibility

Checklist for accessibility

Accessible spaces, events, meetings, and ongoing activities

List in text follows below and can also be downloaded in the formats .docx and .pdf

The Checklist was prepared by

Gisela Janis, Equal Opportunities Advocacy Secretary 2012-2013 at the Stockholm University Student UnionThe Swedish National Union of Students’ project 10 tips för tillgänglighet (in Swedish) in cooperation with Adrian Repka, Jämfota. English translation by Micah Grzywnowicz.

Table of contents
  1. Introduction
  2. Checklist for social activities
  3. Responsibility
  4. Representation
  5. Work procedures
  6. Costs
  7. Time
  8. Food and drinks
  9. Allergies
  10. Security and privacy
  11. Text and information
  12. Language
  13. Meeting formats
  14. Presentation techniques
  15. Opening the door
  16. Checklist for physical spaces
  17. Reception
  18. Physical access
  19. Meeting rooms and workspaces
  20. Doors and entrances
  21. Stairs
  22. Elevators
  23. Walkways
  24. Outdoors spaces
  25. Toilets
  26. Accommodation
  27. Resources
Introduction

The aim of the Checklist for Accessibility is to make the Student Union widen its work on accessibility within the whole organization. The concept of “accessibility”, used in this document, is given a broad meaning. It intends to give an overview of the most important issues to be kept in mind to give everyone opportunity to participate. The society constantly changes, so does the Student Union, therefore the Checklist should be treated as a “living document” and be regularly reviewed.

The Checklist is divided into two main sections: “social activities” and “physical spaces”, accompanied with numerous sub-sections to easily guide the organizer to the relevant part. Each section starts with an example of an inaccessible arrangement in order to show how relevant this work is. There is terminology section on pages 13-17. Each section begins with the words “Remember that”. It is important to keep in mind because this is guidelines for accessible activities and not requirements. What is important is not only to know what works but also what does not work. Sometimes it will be easy to “tick off” the elements on the checklist without any remarks on greater “accessibility deficiencies”, while other times it will not be possible at all. Informing participants that something is not accessible is also one way of working with accessibility.

Accessibility is something that needs to be considered an essential part of democratic system. If people have only a theoretical and not actual possibility to participate in the activities of the student union then not everyone has the basic opportunity to participate in something that should be fundamentally democratic. It could be also useful to think of accessibility as a matter of fulfilling the basic preconditions for participation. In this checklist we have balanced those basic requirements with the elements that can be worked on simultaneously in order to achieve inclusion, safety, and comfort for more.

It is possible to learn what constitutes accessibility. This is information that can be gathered from checklists like this one. For a seeing organizer it is possible to learn concepts such as sound description, Braille, and black writing. Differences between visual impairment, impaired vision, low vision, and being blind are possible to be learnt. It is possible to learn that what is more important than the mechanical skills is the priority that the activities are accessible and convenient for all participants regardless of vision impairment. It is important that the seeing organizers try to identify assumptions about vision existing in their work in advance, especially in case it has not been seen as a priority before. It is important that the seeing organizers take responsibility even if it is hard and even when inaccessibility is “not their fault”. What can save them in cases of insufficient knowledge is humility, readiness to listen to the parties directly concerned and, for example, adapting proper language regardless of what one has previously learnt.

The basic thing to apply the checklist easily is to first identify the needs of the group in question. Posting a question regarding “needs” in the application form or invitation can easily do this. It provides information on specific requirements and assistance needs necessary for full participation. Be prepared to accommodate for any expressed needs. Different parts of the checklist can be applied depending on the participants’ responses.

The more the checklist is used and the more boxes are “ticked”, the better Student Union will be at applying an accessible approach and will be able to provide opportunity for everyone to participate on equal basis.

An invitation to a meeting

One example of accessibility when it comes to organizing activities is simply stating that everyone is welcome because we say so. It is also crucial to reflect on how inaccessibility is created and what effects it has.

When we, for instance, organize a meeting, we need to plan according to different needs that people, who we are planning to invite, have.

The most common way to cover all the needs is to base our approach on what we think is common (for instance, that people pray at certain fixed times, that everyone can be without access to the toilet for an hour, and that no one needs to pick up their children from kindergarten at a certain time). Being unaware, usually our starting point is to ask if there is anyone with any “special needs”, consequently exposing them to the rest of the group / participants. It is usually the same persons who are exposed and have to point out their needs in order to have them met. This results in situations where the, supposedly neutral, needs are hardy seen as needs.

What happens is that the person who has been exposed is identified as “them” in opposition to “us”. Any solution designed to cater for what is considered “special needs” becomes “special solutions”. They seem to be based on flexibility but they almost never are comfortable. The persons with “special needs” are often overlooked until they see that their needs do not hinder the rest of the group. There are many examples of situations when those with needs outside of the norm have to leave meetings because the run over the time scheduled for prayer, they need to use the toilet or pick up children from school. Such singling out deprives those persons of opportunity to feel a part of a “we”.

It has consequences on a society level. Sense of belonging and ability to participate in all aspects of community life without obstacles are basic public health factors. As long as there is widespread structural exclusion, mainstream groups will continue to have more opportunities to participate in labor market, education, non-governmental organizations, culture, and sport.

A more accessible way to organize meetings would be to ensure that the scope of potential needs is taken into account before the meeting starts and do not always choose to go with the norm. This requires the organizers to understand why it is important not to follow the norm.

The part of checklist below provides alternative suggestions of how one can invite people and conduct meetings, and events. Much of it is about becoming aware of the unspoken rules and assumptions that our system is based on, making some participants feel more comfortable than others. One can choose other ways to organize activities, in order to include other participants and change the discourse.

 

Checklist for social activities

Responsibility

Remember:

  • that the group in charge of organizing the event has the joint responsibility for accessibility and continuously make others aware of the needs, which have to be accommodated for
  • that lecturers and workshop leaders should have varying age, looks and background
  • to choose one person to be in charge for the implementation of the checklist and that the whole group make an assessment of the accessibility afterwards. Information about it can be obtained from evaluation conducted with participants
Representation

Remember that:

  • lecturers, experts, meeting presidium and workshop leaders should be composed of people with diverse background, age, and experience
  • pictures of people with diverse age, (dis)ability, gender, and ethnicity should be used for marketing, if any graphic material is used for PR
  • if the person directly concerned with an issue is present, they should be involved in all phases – identifying the problem, finding a solution, implementation and evaluation. If any work is done to make the Student Union accessible for students with psycho-social disabilities, the students in questions as well as competent organizations should be involved in the process.
Work procedures

Remember:

  • to start a meeting and/or event with a round of introductions and pronouns (which pronouns people present would like to be addressed with, for instance she/he/zie/they)
  • to ask what needs participants have towards each other, for instance “to be listened to”. You can also name the things that came up in application forms prior to the meeting. In this way, you can come up with solutions together, as a group.
  • that apart from lectures, there are more participatory methods that should be used, such as discussions, workshops and seminars
  • to work in smaller groups with facilitators during larger and longer events
  • to use methods such as rounds, speakers’ lists, show of hands (if possible) so that everyone present feels included and welcome to participate
  • to have games, exercises and activities that suit everyone regardless of their abilities. Think of at least two ways in which the same exercise can be done depending on participants’ needs. Sometimes, participants get to choose for themselves which method to use. Sometimes, there is a need to use the same method for all. Avoid voting on a selection of the method, as sometimes the majority comfort cannot be prioritized over the ability of everyone to participate
Costs

Remember that:

  • travel to and from the event should be booked through the organization so that participants are not forced to advance the travel costs
  • participation fees and other potential costs (such as paying for dinner) can impede participation
Time

Remember that:

  • call for participants and/or invitation should be sent out well in advance as not everyone has the same flexibility and freedom of arranging their time
  • if there is a program, arrange it in a way that there is space for breaks every 45 minutes or that participants have the possibility to influence the time for breaks
  • events should be planned with regard to holidays, celebrations or other festivals – use diversity calendar available at ww.sensus.se/almanackan
Food and drinks

Remember:

  • to take into account ethical, religious, environmental perspectives and/or allergies in the group while planning the food
  • to ask participants about their food-related needs or habits well in advance
  • that everyone should be able to eat together and eat the same food. Avoid making special arrangements as long as possible. Avoid also using words such as “special diets”
  • to avoid buffets containing food, which cannot be eaten by all participants because food or cutlery can easily fall from one container to the other
  • to always label the food and refreshments
  • that the consumption of alcohol during the event should be communicated in advance. Serving or encouraging to drink alcohol may hinder participation for various reasons, for instance religion, health issues or past experiences with alcohol abuse
  • that the dining room for people with disabilities should not be located further from the rooms and/or working venue than for people who can for example use stairs
  • to use regular tables for serving food (no bar tables)
Allergies

Remember:

  • to write in the call for participants and/or invitation that participants should avoid bringing or using common allergens, such as nuts, citrus or strong perfumes
  • to make sure that the venue and outdoor spaces used are free from plants, which are common allergens
  • that smoking should be only allowed in specially designated areas, at least 50m from the entrance
  • that toilets as well as the kitchen have unscented soap and sanitizer
  • that the venue and work spaces are cleaned and washed regularly
  • not to bring any fur animals unless otherwise specified (except guide dogs)
Security and privacy

Remember to:

  • inform participants about emergency exits and assembly points in case of accidents, such as fire
  • check accessibility of the proposed emergency exits
  • read through ”crisis plan for activities” document for the Student Union at Stockholm University
  • keep contact and personal information of participants confidential
  • hide participants’ email address when emailing the whole group (use BCC format instead of answering to all)
  • ask participants to provide you with a name and contact information to a person who could be contacted in case of emergency
Assistance

Remember:

  • to ask in advance if there is a need for sign language interpretation or audio description, induction loop or other means so that you know that you can provide them
  • that the invitation to the meeting or activity should provide an overview of how accessible the venue is. It should also indicate that the participants’ needs are taken into account when choosing the venue
Text and information

Remember to:

  • write clearly and concretely to easily get your message across
  • inform participants that all documents are available in several formats and are made available in digital text (e.g., Google Drive and .doc can be read by speech synthesizer instead of .pdf) and large print (14 points or more) at the same time as all other information
  • use “bold” instead of “italics” because italics may be difficult to read
  • organize your text with headings and subheadings
  • write minutes and other notes using the same template. Points/issues which were agreed on, discussed or were presented should be clearly visible and written in a simple language
  • describe images used in conjunction with text-based information
  • use regular tables when displaying information materials (no bar/high tables)
Language

Remember:

  • that language is a prerequisite for inclusion and participation. To be aware of one’s own language and to choose words carefully shows that we value and acknowledge participants who otherwise would be excluded
  • to replace the word “man” with “one” to avoid gendered language
  • to avoid using only gender specific pronouns such as she/he. Instead you can use zie/she/he or just ‘they’, which is not gender specific
  • that if there is a specific person in question, such as a lecturer or a speaker, it would be advisable to ask about their pronoun preference in advance
  • to explain any abbreviation used throughout the activity and not to assume that they are self-evident. In this case new participants have a chance to keep up with the input without being put on the spot
  • to develop language that functions well and is not discriminatory or offensive to anyone regardless of who is in the group
  • to send out an invitation in multiple languages (if possible) and ask participants to indicate which languages they are able to work in, including Swedish sign language and international sign
  • to try to translate texts, presentations and notes into English (and other languages, if possible), if Swedish is the language used at the meeting or lecture
  • to use a neutral and inclusive language such as “let’s take a break” instead of “let’s stretch our legs”
  • to identify and name the norm. To contrast the “toilet” with “disabled toilet” makes the “toilet” seem to be somehow neutral, while in fact it hides the fact that the “toilet” users are able-bodied
Meeting formats

Remember:

  • to have clear and explicit rules about how the meeting is run and that there is space for asking questions during the meeting
  • to use lists of speakers (with big groups) or rounds (in smaller groups) to facilitate everyone’s participation
  • to start a new year with training addressing meeting techniques and the concepts that the group intends to use are taken up, discussed and explained
Presentation techniques

Remember:

  • to inform the lecturer that it is important to keep time, use microphone, describe images, read out text, which is displayed visually (for instance, for participants with psycho-social disability or dyslexia). It is also important to ask the lecturer to stand facing participants so that they can do lip reading, if necessary
  • to have presentations printed out in at least two copies (for instance, for participants with visual impairment or dyslexia) and to send out the presentation to participants in advance, if possible
  • to have contrasts in digital / paper presentations and avoid many different colors
  • to have only very limited amount of text on each slide. It should be not more than five “bullet” points. It is recommended that each point does not have more than five words in it
  • to use images in order to facilitate understanding of the messages. It also makes it easier to keep up and follow the presentation (for instance, for participants with reading or writing difficulties)
  • to describe images and models (sight interpretation)
  • to use only black or dark blue whiteboard markers, because red and green are more difficult to see
  • to make sure that if you show a movie, it is subtitled and someone can provide sight interpretation, if needed

Opening doors

One example of accessibility in physical spaces and why accessibility work needs to address all places that are part of the work – from walkways, to outdoor spaces, to elevators and work rooms.

The most valuable accessibility work is done before participants come to the working space. However, the most common way to work with accessibility is to act after the damage has been already done, for instance when a participant got jammed and reported it to the organizers. Other situations include, for instance the lack of a door opener at the entrance with the ramp, allergic reaction due to a flower bouquet at the entrance, or being harassed by other participants because of being in the “wrong” toilet.

The most common way to work with accessibility is reactive and favoring no one. On the contrary, it can be quite unpleasant for both the victim and the organizers who are expected to address the situation and feel a great need to apologize and explain themselves. In such situations, it is likely that the organizers exacerbate the whole issue with irrelevant excuses and attempts to work around the problem.

The situation with a lacking door opener can be, for instance, ‘solved’ by the organizer saying “but it is just to call when you get here and I or someone else can come down and help you”. A door opener is not just a button but also a tool to equalize the conditions for participants and provide opportunities of greater autonomy for more persons. It will be disabling for the participant who needs a door opener to always have another person to do things for them, things that others are able to do themselves and can take for granted. The solution proposed as a replacement for the door opener may seem harmless but it can bear unforeseen consequences. The solution is a “special solution”. It removes possibility of a more equal relationship between the parties involved, as one is made to depend on the other. The solution, which was initially emergency measures, was neutralized with time, which means that no structural measures were implemented, such as the installation of the door opener.

The solution does not account for the participant’s entire stay at the event, which will lead to further comments on doorsteps that are too high to be accessible, toilets that are too narrow and without railings. It all will expose the person to discomfort and feelings of being a problem due to their body.

Inaccessibility runs a risk of causing harm and humiliation where a person can fall into the small toilet stall that lacks handrails. It also can be dangerous, for instance in case of fire when the only emergency escape route to the backyard is a fire ladder.

With this part of the checklist we would like to give organizers one more chance to make their activities more accessible, comfortable and safe for all participants.

Checklist for physical spaces

Reception

Remember:

  • to offer to participants to be met up at their arrival spot (for instance, a bus stop or airport)
  • that the drop-off place for bus/car/taxi/etc should be within 25 meters from the entrance
  • to have information desk equipped with hearing loop
  • that the height of the information desk must be accessible for wheelchair users
Physical access

Remember:

  • that unprotected glass surfaces that can be mistakenly taken for entrances are properly marked, so wheelchair users and others can see them
  • to use tape to mark both light and dark spaces
  • that existing barriers (which cannot be removed or avoided) are clearly marked both visually and in a way to allow identification with a cane
  • that rugs on the floor should not be laying loose
  • that information signs should be clear, for instance it should be clearly indicated that there is induction loop available or where different working spaces within the venue are located
Meeting rooms and workspaces

Remember that:

  • furniture should be arranged in a way that participants sit facing each other
  • the stage or podium should be easily reached by all participants, including those using wheelchairs or have other physical disability
  • in rooms with fixed seats, wheelchair users and participants with other physical disabilities are seated in a distances from the stage which allows for their full participation in a discussion or session
  • workspaces should be equipped with devices, such as induction loop, which makes it possible for participants with hearing impairment to participate in all workspaces used by a group
  • the lighting in a room is good so that one can see well sign interpretation and those who speak
  • equipment used or needed by lecturers or participants can be accessed by persons with disabilities
  • at least some seats should be quite high (about 50cm) and have supportive backrest and armrests. Also some chairs where one sits for a long time should be soft and could be fitted with pads
  • ventilation in rooms should be adapted to the number of participants
  • sound and noise levels are controlled to prevent echo (affecting tinnitus), sound tiles in the ceiling and fabric on the walls absorb sounds. Another solution is to use workrooms for parts of activities where many people can speak simultaneously
Doors and entrances

Remember that:

  • all participants, including those using wheelchairs or having other physical disability, should be able to open the doors. They must be sufficiently broad for an electric wheelchair to pass (the free passage dimension when the door is fully open is at least 0.80m)
  • doorways are free from thresholds (or the threshold is max 25mm high and beveled)
  • heavy entrance doors should have a door opener situated at 90-110cm maximum. Automatic doors with sensor should open in a way that a person using them does not get hit
  • handles and locks are easy to use and are maximum 1m above the ground
Stairs 

Remember that:

  • the lowest step on the stairs should be contrast marked
  • there are handrails on both sides of the stairs. The handrails should be contrast marked, easy to grab and without any impeding attachments
  • any stairs to the room are complemented with accessible lifts or ramps
Elevators

Remember that:

  • it has to be sufficiently large (1.1 x 1.4 m) to accommodate a user of a wheelchair or Permobil as well as an assistant
  • the space outside the elevator is large enough for a wheelchair user to move freely around without getting too close to the edge of the downward stairs
  • the best door are automatic sliding door with a width of 0.90m
  • the elevator should stop at the same level as the floor
  • the elevator panel control should have a call button and emergency alarm button located within reach of a wheelchair user (i.e. located 0.80 – 1 m above the floor)
  • emergency alarm should be seen and heard in the elevator
Walkways

Remember that:

  • soil surface is firm, smooth, without inclination or risk of slipping as well as is well lit
  • the width of the walkway is sufficient for a wheelchair user to reach the entrance and turn around (at least 1.5m)
  • the walkway is safe and easy to follow for persons with vision impairment or that there is a sufficient marking provided along the walkway, which can be created, for instance using visible skid protective tape
Outdoors spaces

Remember that:

  • the place should be accessible without passing any steps
  • it should be easy to turn and maneuver up to a table for a wheelchair user (a circle with a diameter of 1.50m)
  • persons with disabilities have to be able to use available seats
  • the surface the seats are located on should be firm, flat and smooth
Toilets

Remember that:

  • toilets have to be accessible to wheelchair users, persons using Permobil, walkers or have other physical disabilities. The toilet must be sufficiently large, there have to be handrails on both sides and there has to be free space under the sink for wheelchairs to fit there
  • toilets should be gender neutral
  • at least one toilet should have hooks for clothes, a shelf for medicine or other aid. It should also have soap and detergent available
  • the distance to accessible toilets should be comparably the same to the distance of other toilets. If it is not, the breaks should be made longer so that all participants have equal chances to use the toilets
Accommodation

Remember that:

  • the place where one sleeps is used for rest and has to be safe. If the accommodation does not feel safe or accessible it may compromise full participation of some persons
  • separate beds are preferable to bunk beds because the upper level beds are less accessible
  • the needs regarding accommodation should be registered during application process
  • you should not assume that participants identify with the legal gender registered in their passports / ID documents, or that their name implies what gender they are. It should not be assumed that participants prefer to stay in gender segregated rooms
  • you should not book too many persons in one room, unless they are consulted beforehand and you got a positive response from all persons involved
  • there should be showers, which are individual and not gender specific

Resources

RFSL Ungdom – Swedish Youth Federation for Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, and Queer Rights. ”Checklist for accessibility” (”Checklista för tillgänglighet”) (in Swedish)

Så funkar det – SFS (The Swedish National Union of Students) the initiative ”Så funkar det” works to ensure accessible student environment. ”Toolkit for accessible meetings” (”Verktygslåda för tillgängliga möten”) (in Swedish)

En stärkt röst – collaborative project which brings together eight youth organizations for young people with disabilities. ”Checklist for increased accessibility” (”Checklista för ökad tillgänglighet”) (in Swedish)

Stockholm Univeristy Student Union – ”Action Plan for Equal Opportunities” (”Handlingsplan för lika villkor 2012/2013”) (in Swedish)

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Intersektionella kvinnodagen

Idag är den dag som vi blivit tilldelade av FN för att fokusera extra på orättvisor som grundar sig i kön. Den kallas vanligen för Internationella Kvinnodagen.

Idag anordnas demonstrationer, aktioner, manifestationer och fester. Vi har sett affischer runt om i våra städer och fått inbjudningar på internet. Någonting skaver i oss när vi läser vilka som ska tala och vilka frågor det är som ska lyftas. Frågan blir oundviklig: Vilka kvinnor är utgångspunkt för de demonstrationer som vi ska delta i idag? ”Alla kvinnor” – vilka är det? Vem är hon som så självklart kan tala för alla?

Det finns ingen ren form av kvinnoposition, eller lägsta position i en könshierarki. Att känna ett starkt kvinno-vi eller att känna sig som en del av ett allomfattande systerskap är ett privilegium, en fördel som finns på bekostnad av andra kvinnopositioner. Kvinnopositioner som inte kan formulera problem eller banderoller utan att bli hänvisade till ”sin egna temadag”.

När vi började fundera över intersektionalitet, eller förtryckssamverkan, tänkte vi på det som en fråga om multipelt eller flerfaldigt förtryck utifrån identitetskategorier. Att vara kvinna och att ha en funktionsnedsättning och vara icke-heterosexuell till exempel. Som tre hinder på vägen till ett mål, kanske som klossar staplade på varandra.

Så som intersektionalitet används idag är liknande: en utgår ifrån den gemensamma, tänkt neutrala kvinnoerfarenheten och börjar sedan rabbla upp att det förstås är viktigt att tänka på till exempel ”klass och sexuell läggning och ålder också”. Då har en alltså förstått att det finns olika maktordningar men fortsätter tro att de ligger staplade vid sidan av varandra och inte egentligen har med varandra att göra. Detta synsätt på intersektionalitet kan kallas för additivt och ställer inga krav inom de egna leden.

Utifrån ett sådant perspektiv argumenteras det som om att vi behöver enas för den gemensamma saken, för de så kallade stora och gemensamma frågorna. Det osynliggörs att den stora och gemensamma kampen alltid är på den tänkt neutrala kvinnans villkor och utifrån normkvinnors behov. Andra kvinnor eller andra som har behov av feminismen betraktas just som ”andra kvinnor” vars berättelser hörs och behov alltid kommer i sista hand. Normkvinnors intressen kategoriseras som neutrala intressen medan ”andra kvinnors” intressen betraktas som särintressen.

Det finns en föreställning om att frihet och möjlighet sipprar ned genom till exempel klasser. På engelska heter tanken ”trickle-down effect”. Om vi satsar energi på att få in privilegierade kvinnor i bolagsstyrelser så antas det resultera i mer handlingsutrymme för samtliga kvinnor. Vi satsar alltså alla feministers krafter för att få det bättre för de som redan har det relativt gott ställt i jämförelse med andra som drabbas av könsmaktsordningar. I den kampen godkänner vi också att det över huvud taget ska finnas bolagsstyrelser och den typen av ekonomisk politik som blir på bekostnad av dessa ”andra kvinnor”.

Vi tror inte på en sådan uppifrån och ned-strategi och vet att den inte är neutral. Ett kollektiv där inga interna maktordningar erkänns återskapar de problem som vi istället kunde bekämpa i feminismens namn. Tvärtom kan vi organisera feminism nedifrån och upp. När vi föreslår att vi ska börja organisera oss utifrån de positioner som har störst behov menar vi inte att vi ska hitta EN PERSON som är den mest drabbade och som ska berätta hur vi ska göra, utan att utforska hur maktordningar samverkar och förutsätter varandra. Inte som klossar utan som en väv av trådar. Istället för additivt kan vi förstå detta som en dynamisk förståelse. Den ska också rikta fokus bort från kategorierna av identitet till samhällets strukturer och organisering vilka ger upphov till identitetskategorier som ”icke-heterosexuell, funkis eller ungdom”.

Låt oss utveckla: En feministisk princip är rätten till sin sexualitet. Detta fält innehåller en mängd av problem som behöver bearbetas. Men tendensen nu är att ta utgångspunkt i de problem som känns igen av många, inte där behoven är som mest kritiska. Att låta en majoritet rösta fram de viktigaste förslagen har på något sätt normaliserats som både feministisk och demokratisk metod.

Samverkan mellan samhällets funktionsnormer, rasism, klasshierarkier, sexism och heteronormativitet innebär att de kvinnor som befinner sig längst ifrån rätten och möjligheten till sin sexualitet och har stor erfarenhet av sexuellt förtryck är de kvinnopositionerade personer som avhumaniseras i kontakt med vården och inte blir tagna på allvar, som blir inhysta på gruppboenden där sexualitet ses som ett problem som det inte ska pratas om och som där inte har tillgång till personlig integritet. Det är de personer som objektifieras och exotiseras i mötet med SFI, som görs beroende av sina uppväxtfamiljer när det skärs ned på personlig assistans och färdtjänst. Vars möjligheter till ekonomiskt oberoende är som minst då arbetsmarknaden är fortsatt funkofobisk, otillgänglig, meritokratisk (förutsätter att du har fått din kompetens bedömd och erkänd och alltså haft möjlighet att verka i en mängd meriterande sammanhang tidigare) och därför gynnar normativa sökande.

Det är de personer i kvinnoposition som drabbas av att möjligheterna till en ekonomisk bas som går att leva på blir mindre i det allt mer utarmade socialförsäkringssystemet, de personer som utestängs från tjejjourer och queerklubbar av otillgänglighet, vars livsberättelser, kroppar och behov ses som särintressen i feministiska kretsar och som får hångla minst på feministiska fester när vita feminister bara hånglar med varandra på grund av den rasistiska och heterosexualiserande blicken på den rasifierade kvinnan. Den vars familjebildningar inte erkänns av Migrationsverket och som utvisas från Sverige till att leva i tystnad.

Personer med dessa erfarenheter bjuds in till en normativ feministisk kamp som objekt och inte som subjekt. En är alltså välkommen men bara om en inte gör anspråk på att vara med och sätta agendan. Det mest provocerande tycker vi är att normativa feminister kan komma undan med en god identitet, att ge läpparnas bekännelser om intersektionalitet och ”alla är välkomna” utan att fylla dem med praktik. En verkligt intersektionellt arbetande feminism kommer att formulera helt andra krav, arbeta med andra metoder och uppfatta nya frågor som feministiska eftersom allt hänger ihop. Framför allt kommer vi att inse att även vi bär fienden inom oss, att vi inte är goda som vår identitet säger utan att vi och vårt arbete också bidrar till en ökad skada på kvinnor. Det skapar förstås en identitetskris.

När vi väl kommit över den första krisen kan vi börja att formulera en feminism med relativa maktperspektiv, pluralism och en flerfaldighet av berättelser som stärker kampen, genuin solidaritet som inte bygger på dåligt samvete, pålagt offerskap eller välgörenhet och där vissa kvinnors rätt inte ska bli till på bekostnad av andras.

 

Lisa Cederlund och Adrian Repka

Jämfota

 

Vårt varmaste 8 mars-uppmärksammande vill vi rikta till de personer och nätverk som gör sig synliga och driver på utvecklingen. De som får ta skit från alla håll. Tack vänner, bekanta, allierade och förebilder som Victoria Kawesa, Ellen Nyman, Oivvio Polite, Sissela Nordling Blanco, Lasse Långström, Lidija Praizovic, Daniel Velasco, Athena Farrokhzad, Kale Lidström, Mika Nielsen, Nathan Hamelberg, Signe Bremer, Trifa Shakely, Ylva Habel, Nasim Aghili, Cecilia Germain och de som stöttar er.

Så väl förorättade, arga och peppade feminister är välkomna att höra av sig till oss på mejl.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Vems glädje?

Vems glädje?

Stockholm Prides reklamkampanj har jag tänkt mycket på den senaste veckan men varken hunnit eller orkat ge mig in i samtalet. Speciellt opeppad har jag varit att delta för att motståndet mot kampanjen kallas för gnäll och de som är kritiska uppmanas att bli medlemmar i föreningen Stockholm pride och påverka inifrån istället. De som är trötta på gnället tycker att kampanjen är bra.

För mig är dessa försök att tysta kritiken med påförande av skam ett upprepande av förtrycket som upplevs. Det är att göra motståndaren till problembärare och kampanjen till neutral. Att vara okej med något är ett privilegium. Att känna sig bekräftad av en kampanj likaså. Det är viktigt att alltid tänka på vem en själv är och vilka som tycker att något är jobbigt. Har de kanske queerare kroppar som utestänger dem från synlighet som i bilden här? Har de kanske erfarenhet av sexuellt våld? Har de kanske bytt namn och blivit ifrågasatta? Utsätts de kanske för våld på toaletter? Är de kanske trans på andra sätt än de som synliggörs här – de som kommer med klackar, peruker, att vara diva, shoppa med frugan? Skulle de vilja shoppa med frugan men kan inte det eftersom de förlorade frugan till transfobin i samhället?

Att säga att kritiker ska bli medlemmar och påverka organisationen istället för att stå utanför bygger på en idé om att alla kan påverka, fritt från exempelvis organisationsinterna normer om sexualitet, vithet, funktionalitet och könsmaktsordning som enligt vad jag förstått varit röda trådar i organisationen. De röda trådarna har funnits även när det funnits fler radikala och progressiva krafter inne i föreningen än vad som finns idag. Det blir som att utbrista “lägg till mer glass!” när en milkshake ska blandas och består av glass och korv. Hur mycket glass som än läggs till kommer smaken av korv att träda fram på bekostnad av hela drycken, så det enda rimliga alternativet är att fråga sig varför korven ska vara med från början.

Att en organisation endast kan bemöta kritik med hänvisningar till humor, glimten i ögat eller sin vision bidrar inte till utveckling. Det är inte heller att ta ansvar för sin möjlighet att säga vad som finns och inte finns. Bara för att ta några konkreta exempel: i pressmeddelandet om kampanjen har heterosexuella kontrasterats med hbt-personer. Detta osynliggör de heterosexuella hbt-personerna. Ja! Du läste rätt!

Inforuta à la år 2000:

Hbt, på engelska lgbt, är ett samlingsord för identiteter och uttryck som bryter mot heteronormen som samlar både kön och sexualitet. Kön och sexualitet är inte samma sak men förväntas i heteronormen påverka varandra.

Hur kan en organisation tro att den från denna skrala kompetensbas ska kunna göra ett bra jobb med blitrans.nu? Ett tips för framtiden: den som inte har medlemsbasen eller en referensgrupp ska inte heller representera! Agendan ska alltid sättas med de direkt berörda av en verksamhet. De som är direkt berörda av begreppet trans* vet oftast denna skillnad mellan kön och sexualitet eftersom de lever den.

Den orangea bilden ovan som kopplas till blibi.nu förstärker bland annat tvåkönssystemet (en av varje, kille och tjej) och är biologistisk (det biologiska könet är relevant och det finns bara två sorter). Dessutom eldar reklamen på den översexualiserade bild i heteronormativa delar av samhället av bisexuell identitet som många där direkt berörda får kämpa med. Biargumenten kommer inte bortom att säga “bästa av två världar” på olika sätt. Att arbeta inom den heteronormativa tvåkönsmodellen går inte att kombinera med att vara transinklusiv. Det räcker inte med att expandera innebörden i “det ena och det andra”. Det räcker inte heller med att säga att “men folk får ju bidra med sina egna förslag på de olika hemsidorna!” Det räcker inte. Pengar har redan lagts på trycket och spridningen av det som utgör grunden i milkshaken och det var dessvärre mest korv.

En sak jag ska ge cred för är försöket till att synliggöra hur homosexuell propaganda skulle se ut om den fanns och ger ett komplement till Born this wayplågan som varade hela förra året, precis som en vän på RFSL påpekade. Däremot är denna reklamkampanj inte ett bra sätt att göra det på. Den bagatelliserar erfarenheter av förtryck och daglig kamp. Denna tolkning av “på vilket sätt livet är en schlager” tar inte hänsyn till vilka nu livet är trivsamt för (homosexuella välbetalda normpersoner) eller att denna kampanj gör att festivalen återigen riktar sig till en heteronormativ åskådare (som var exakt det som hela förra årets festival kritiserades för). Kampanjen utstrålar en känsla av att “vi är klara nu” medan hyllmeter av förtryck ännu återstår för delar av communityt. Vilka är “vi” och vilka konsekvenser får det för dem som inte passar in i denna berättelse?

 

en motståndsbild “#283 för att stockholm pride tycker att transpersoner skall vara tysta och glada!”

 

en motståndsbild “#284 för att vem ska annars vara hbq rörelsens clowner?”

 

Kritiken som kommit upp är befogad. Självklart måste en få kritisera organisationer som en inte är med i. Vi påverkas alla, mer eller mindre av exempelvis organisationen Stockholm prides verksamhet. Kan vi istället fokusera på de anledningar som finns till varför kritikerna inte är medlemmar? Just nu är samtalet på den nivån att företrädare och stöttare känner sig missförstådda av illvilliga snorungar som ‘väljer’ att vara sura vad organisationen än gör. Det är som med diskriminering: det är ganska irrelevant vad ens avsikt med en handling var, det är upplevelser av effekten eller konsekvensen i sig som räknas.

Pride i Sverige idag har hamnat långt ifrån sin ideologiska grund. Den tolkning av Stonewallupproret och ACT:UP-rörelsen som gjordes av Homosexuella frigörelseveckan (som sedan blev Stockholm Pride) är mycket olik sina systemkritiska, maktanalytiska och queera amerikanska rötter. Jag tror att två saker kan göras: att Stockholm Pride åter börjar kalla sig för den homosexuella frigörelsevecka som den de facto fortfarande är och slutar låtsas ens vara hbt, än mindre normkritisk eller queer. Alternativt vill jag att de svenska pride- regnbågs och hbt-festivalerna gör sin släktforskning och lär av sin historia. Jämfota ansluter sig härmed till den pridekritiska folkkampanjen med ännu ett tacksamt leende till rörelsen i Göteborg.

 

Adrian Repka, Jämfota

 

Tack Lisa för styrkan idag och Johanna för de snygga motbilderna.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

8 marsguide

SAMSUNG

 

Med anledning av reportaget ”Stassråden” och andra jämställdhetshälsningar tidigare år kommer här några saker som vi undanber oss för årets uppmärksammanden av den 8 mars. 

BLOMMOR har inget med saken att göra. Detta är en dag för kamp och synliggörande av könsmaktsordningar och inte den dag om året där heteromän för en gångs skull ”tar disken” eller ger blommor till sina heterofruar.

GRATULATIONER. I en individualiserad analys av 8 mars kan det kännas fint att ”vilja synliggöra” eller ”gratulera” exempelvis kvinnor för att de är kvinnor. Detta är en del i ”kvinnor och män är olika men lika mycket värda-tänket” som osynliggör hur kvinnor och män görs till olika genom att vårt språk, vår infrastruktur, vårt arbete delas upp och könssegregeras för att kunna påstå att könen kompletterar varandra och att löneskillnader exempelvis jämnas ut i varje heteromonogamt team. Dessutom är ett gratulerande ett positionerande av en person i ett kvinnofack och tar bort den rätten till självdefinition och självkännedom som varje person bör ha. Det finns så många olika erfarenheter av förtryck på grund av genus.

HÄNVISNINGAR TILL KVINNOFRÅGOR är att välja att se genussystemen som sådana som bara påverkar kvinnor. Den ännu värre varianten av det här är hänvisningar till “kvinnofrågan”.

HYLLNINGAR av Sverige som världens mest jämställda land är ett så grovt osynliggörande av orättvisor på grund av genus som finns och ett påstående om att ”vi” skulle vara fria från sexism, objektifiering, ouppklarade övergreppsfall och lönediskriminering bara för att det finns ett RUT-avdrag som gör en samhällsklass mer jämställd inom en heterosexuell parrelation.

SJUNGANDE AV ÅÅÅÅ TJEJER, VI MÅSTE HÖJA VÅRA RÖSTER FÖR ATT HÖRAS lägger enligt min mening problemet och ansvaret hos tjejer för att göra upp med patriarkatet på ett bättre sätt än vad de lyckats med. Återskapar också tanken om könsmaktsordning som en kvinnofråga och inte något som handlar om normer för genus generellt, som påverkar alla och blir allas problem att lösa.

ATT GULLA MED MÄN såhär ”å vad roligt att ni också är här och intresserar er för våra frågor” (obs baserad på verklig händelse). Det är att ge män och mäns positioner ännu högre status samt att positionera sin egen politik som särfråga. Lätt hänt, när denhär inställningen till ”jämställda män” och ”såna frågor” finns över allt.

HYLLANDEN AV SYSTERSKAPET framför hyllanden av de feministiska kollektiven. Det finns många sexistkvinnor och liberalfemininster som jag inte räknar som en del i min kamp och en mängd queera människor och män som har erfarenheter av att utsättas för patriarkalt förtryck (+ har lika mycket analys som feministtjejer) som jag absolut vill arbeta med. Hylla istället syskonskapet och feminismen.

KVINNOR + TRANS VÄLKOMNA men bara på cis-kvinnors villkor. Den skada som transpersoner erfar på grund av könsmaktsordningar reduceras då det organiseras kring en tänkt och allmängiltig erfarenhet av att vara kvinna. För många kan de stunder att läsas som cis-kvinna innebära en fristad, en paus från konstant transfobt våld. Fråga dig själv varför det aldrig står “transpersoner + kvinnor” och vad valet av centralitet gör för vilka som garanteras delaktighet och inkludering på sina villkor. Vilka som faktiskt kan agera och vilka som blir kapade i samlingen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone