Du försöker ju inte ens passa in

Du försöker ju inte ens passa in

Det är vår tur nu stor

Publicerad i antologin Det är vår tur nu. Ladda ned denna text som pdf

 

Mitt första möte som jag minns med både trans och transfobi var på högstadiet. Jag gick på vad som ansågs vara en bra skola i en Stockholmsförort. Ämnet var biologi, sex och samlevnad, och lektionen hölls av en lärare som fick oss elever att lyssna. Det ägnades några sekunder åt att tala om transvestiter och transsexuella. Läraren berättade att det finns personer som inte känner sig som sitt kön – de kallas transvestiter och transsexuella. Skillnaden mellan dem är att transvestiter klär ut sig till kvinnor medan transsexuella skär av snoppen. Jag minns hur jag reagerade på det som sas, med avståndstagande och ifrågasättande. Varför vill de skära av snoppen? Det är ju helt fel! Jag minns även att jag tecknade en bild av en sax i marginalen av min linjerade skolbok och bredvid den en klänning. Även om jag inte funderade mer på det just då vet jag att den lektionen satte spår i mig.

Det här var några år innan jag satte ord på min första transidentitet och jag tänker på hur mycket ensamt sökande jag hade sluppit om min lärare hade kunnat prata om trans på ett bättre sätt. Om han hade kunnat prata om det som något självklart som finns här och nu, och inte lägga det någon annanstans som långt borta och konstigt. Jag tänker också tillbaka med frustration inför att den bilden av trans kanske är den enda som mina klasskompisar någonsin har fått. Det läraren sa under den lektionen lägger grunden för den transfobi som finns hos mina jämnåriga och förklarar varför osynligheten, skammen och ohälsan fortfarande är så stor i gruppen som identifierar sig som trans. Min lärares okunskap var ingen slump. Sättet som han pratade om trans på är en spegling av en bristfällig lärarutbildning och de heteronormativa skolböcker som vi hade. Kapitlet om sex och samlevnad lyfte över huvudtaget inte upp trans, och homosexualitet behandlades vid sidan av pedofili. Genom skolböcker som denna sprids en okunskap som kan vara förståelig, men som på inget sätt är ursäktlig. Det är lärarens ansvar att vara källkritisk, att ifrågasätta vad den lärt sig och uttrycka sig med respekt och inte föra trans- och homofoba värderingar vidare till oss elever.

Den här erfarenheten från min tidiga skoltid och att ha hört mina transidentifierade vänners berättelser om vad vuxna har sagt till dem och gjort mot dem i skolan gjorde att jag ville skriva den här texten. Genom att beskriva situationer som kanske liknar de du upplever och förklara vad jag tänker att dessa situationer handlar om, hoppas jag kunna övertyga dig som transidentifierad elev om att du inte är ensam och att det inte är dig det är fel på. Jag vill med min och mina vänners erfarenheter visa att det aldrig ligger på elevens utan alltid på den vuxnas ansvar att göra skolan till en plats där transidentifierade elever ska må bra, känna sig trygga och kunna ta del av undervisningen. Det borde vara en självklarhet: att den som har mest makt att påverka situationen där man är, också är den som måste ta ansvaret. Men många vuxna i skolan tar inte sitt ansvar när någon far illa på grund av sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Tvärtom försöker många skjuta över ansvaret på den utsatta eleven. Men det håller inte. Ramarna måste alltid förändras för att passa innehållet. Det ska inte ens behövas en öppen transidentifierad person i skolan för att det ska finnas ett utrymme för det. De vuxna har ett ansvar att redan innan eleverna och deras erfarenheter fyller utrymmena fundera över områden som omklädningsrum, könsuppdelade lektioner och användande av pronomen. En vuxens agerande kan på gott och ont göra skillnaden för hur en ung persons liv utvecklar sig.

En kompis till mig som heter Jonas berättade att när han (en transkille som sågs av de flesta som tjej) inte ville dansa heteropardans på idrotten och bli förd av en kille uppfattade idrottsläraren honom som omöjlig att ha att göra med. Jonas blev då både ifrågasatt, tvingad att dansa som alla andra och fick dessutom ett sänkt betyg för att han haft så dålig attityd. Han berättade att om han hade vetat att han skulle bli dubbelbestraffad kunde han lika gärna ha låtit bli att ställa upp från början och gå emot sin identitet genom att dansa. Jonas berättelse är tyvärr vanlig. Många lärare är vana vid att göra, och komma undan med heteronormativa antaganden. De förutsätter helt enkelt att könen är två och alltid har en sexuell och känslomässig relation till varandra, tills motsatsen bevisats som med Jonas. Jag hade föredragit om Jonas lärare hade varit lite ödmjuk och tänkt att den kanske inte visste allt som låg bakom Jonas beteende. Så som läraren reagerade verkade det som att den tog motståndet personligt, som att Jonas inte lydde av respektlöshet. Läraren kunde ha låtit Jonas vara och ta upp frågan i ett samtal efter lektionen. Ett sådant samtal kanske hade resulterat i att läraren inför nästa gång hade känt till några alternativ till att dela upp gruppen heteronormativt, för dans är ju dans, oavsett vem som för och vem som följer.

Om du hamnar i en liknande situation som Jonas kan du tänka att många saker som vi reagerar på som jobbiga utifrån ett transperspektiv också går att ifrågasätta utifrån ett jämställdhetsperspektiv, eftersom arbetssättet med tjej- och killgrupper befäster könsroller. Utan att behöva vara öppen med en transidentitet kan du uppmärksamma och säga till om saker, som till exempel tjejkör och killkör, att bara tjejer får vara lucia, könsbundna toaletter, vem som får vilket utrymme i klassrummen, könande av grupper i förbifarten såsom att säga hej tjejer och könsuppdelad gymnastik.

En annan kompis, som heter Tony, och jag pratade om osynligheten som ett stort problem för transidentifierade ungdomar. Det finns en stor brist på förebilder att identifiera sig med, och de som finns får sällan synas. Det är mest gubbar och lite tanter i historieboken och bara pojk- och flickexempel i matteboken trots att transidentifierade personer finns och alltid har funnits i den oförenklade verkligheten. Ibland kan den här osynligheten läggas på dig också. Det kan vara som att läraren inte ser dig eller att den gör dina upplevelser eller erfarenheter ogiltiga och får dig att känna att hela världen är uppdelad och att du är undantaget som bekräftar alla regler. Det var det som Tony var med om,  när han var den enda så kallade tjejen (som sedan växte upp till en kille) som valde träslöjd framför syslöjd i skolan och aldrig fick vara med och demonstrera olika verktyg, trots att alla andra fick det och trots att han ställde upp som frivillig för verktygsvisning varje vecka. Osynliggöranden som det här skapar skam i oss. Skammen får oss att krympa och gör att vi känner att vi är mindre värda än vad vi är. Då blir det ännu svårare att säga till läraren efter lektionen att vi känner oss osynliggjorda och peka på lärarens föreställningar om killar och tjejer. Ett alternativ till att säga något till läraren direkt kan vara att lämna en anonym lapp i lärarens eller en annan lärares fack och berätta om hur det är. Jag har som aktivist fått lära mig en modell för hur jag kan säga till när saker känns fel. Först berättar jag om problemet: när du gör… sedan säger jag hur jag reagerar på det: så känner jag… och till slut ger jag ett förslag på hur det skulle kunna vara istället: jag skulle vilja att…

Idag kanske jag skulle ha skrivit såhär till min lärare som talade om transvestiter, transsexuella och snoppar: 1). När du pratade sådär om transvestiter och transsexuella i klassrummet idag så utgick du ifrån att alla transidentifierade personer är födda i manskroppar och i manliga könsroller. Dessutom utgick du ifrån att ingen i klassrummet är transidentifierad eller kommer att vara det senare i livet. 2). För mig känns det som en förenkling och ett förminskande av transidentifierade personers verkligheter. Det känns orättvist att du inte förhåller dig kritisk till den kunskap du har om trans. 3). Jag skulle vilja att du pratade om kön, könsidentitet och könsuttryck som något som vi alla har och som kan vara föränderliga över tid och att könsroller och förväntningar begränsar våra möjligheter till att fritt kunna välja uttryck och identiteter. Kolla till exempel på information på nätet om hur andra skriver och pratar om ämnet.

En annan vän till mig, Karo, berättade om att när hen kom ut som intergender för sin klass förväntades hen, av både lärare och elever, bli någon slags ambassadör för alla transidentifierade personer. Karo skulle berätta om hur och varför hen identifierade sig som intergender. Hen ombads att ställa upp i en debatt om sin könsidentitet på skolans mångfaldsvecka och fick under denna debatt så mycket jobbiga frågor att hen mådde dåligt. De vuxnas misstag här var att de tillät och till och med satte en elev i en position där den behövde försvara sin identitet. De borde ha varit mer försiktiga med Karo och inte förminskat henom till ett konstigt objekt som andra skulle få kolla på och tycka till om. Karos lärare kan inte ha sett transidentitet som något som behövde värnas om och som något som är en del av en person. Snarare verkar de ha sett på identiteten som på en åsikt. Att Karo tyckte sig vara varken kille eller tjej och att andra personers åsikter, som lärarna ansåg vara lika relevanta, var att Karo var en kille. Såhär får det så klart inte gå till. Karo har rätt att ha sin könsidentitet i fred och få den respekterad av andra utan att behöva förklara eller försvara sig. För Karo hade det kunnat vara på sin plats med föräldrapåverkan. Ett stopp från en förälder som har insyn i sitt barns liv och identitet och som kan värna om hens gränsdragningar. Tyvärr finns det fortfarande ont om den typen av föräldrar, troligen på grund av de tabun som omger ämnet från flera håll: transbarn kommer sällan ut för sina föräldrar av rädsla och föräldrar vill inget veta.

En sista kompis vars berättelse du ska få höra om är Tove som i och för sig hade föräldrarna med sig men som mötte en massa motstånd ändå. Tove som är transtjej var hårt mobbad i sin grundskola. Hon berättade för mig om hur andra elever ropade hemska saker till henne på skolgården och om hur hon lärde sig att slåss mot stora killgäng som alltid anföll henne i grupp. Lärarna såg vad som hände men gjorde inget. De tänkte kanske att grabbar är grabbar, de slåss. Toves föräldrar pratade med skolledningen som sa att Tove inte ens hade ett år kvar av skolan och att hon då kunde flytta ifrån området och bli kvitt sina mobbare. Föräldrarna gav sig inte och menade att det var skolledningens ansvar att göra något åt situationen, och det på en gång. Rektorn svarade att Tove inte ens försöker passa in, och då kan man förstå att de andra eleverna har problem med henne. Rektorn använde bland annat uttrycket ni vet hur elaka ungar kan vara och föreslog att Tove skulle tona ned sitt yttre lite eller så kunde det ordnas med en förflyttning till en annan skola för Toves del, där hon kanske skulle få det lite lättare sin sista grundskoletid. Här lät rektorn bli att ta sitt ansvar att trygga Toves skolgång och sätta gränser mot andra elevers dåliga beteenden. Rektorn godkände också mobbningen genom att beskylla Tove för det hon blivit utsatt för, genom att föreslå att hon ska bli mer som andra eller flytta. Rektorn tyckte precis som mobbarna att det var fel på Tove, men istället för att stå för sin egen åsikt valde han att projicera den på mobbarna. Toves berättelse visar på en viktig skillnad mellan vanlig mobbning och mobbning som grundar sig i heteronormen. Den vanliga mobbningen stannar oftast mellan elever, medan mobbningen mot transelever ofta späs på av de heteronormativa vuxna, som ibland också gör den värsta skadan. Jag är övertygad om att vuxna kan vara lika elaka som barn, med skillnaden att de har lärt sig att inte visa det så mycket. Det är inte någon hemlighet att barn lär sig av vuxnas beteenden, de hör hur vuxna ibland pratar om transidentifierade personer på ett negativt sätt och lär sig att det är ett godkänt beteende att utesluta människor med transidentiteter från sina grupper. Det dessa vuxna inte vet eller tänker på är att kränkningar och uteslutanden på grund av kön eller genus är otvetydigt olagliga i Sverige, både inom- och utanför skolan.

Jag hoppas att jag med min och mina kompisars berättelser har kunnat övertyga dig som är ung och trans om att du har rätt och att det inte är dig det är fel på, vad som än händer. Du har rätt att bekräftas utan att behöva berätta om dig själv eller försvara dig. Du har rättigheter enligt skollagen och diskrimineringslagen och det är de vuxnas ansvar att se till att lagarna efterföljs och att du inte blir diskriminerad eller negativt särbehandlad. Du ska inte behöva vara öppen trans eller ha en massa kunskap om kön bortom könsrollerna för att kunna kräva att de vuxna på skolan ska vara transkompetenta och läsa på om det de saknar kunskap kring. Det kommer alltid att finnas människor som har makt och som inte tar sitt ansvar att se till att du får vara den du är. Men du har rätt att bli respekterad, synliggjord, du har rätt att känna dig trygg i skolan, att vara elev och lära dig saker. Felen sitter i samhället och vi är många som jobbar för att skapa en förändring. Jag och mina vänner som har transidentiteter och är transaktivister finns lite här och var omkring dig. Vi kanske inte ser ut just som du tänker dig, men vi finns och vi är på din sida.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Princesspojkar och ängsliga föräldrar

Princesspojkar och ängsliga föräldrar

princess-boy

Jag läste SvD:s artikelserie på idag-sidorna som började med att handla om pojkar som vill ha klänningar på sig, vad deras föräldrar tycker om det. Artikelserien slutar i hur det kan vara om uttrycket blir en identitet för barnet.

Delarna 1, 2 och 4 håller en jämnhög nivå och förlägger eventuella problem till den vuxna betraktaren. Del 3 är däremot okritisk, biologistisk och handlar om transsexuella barn. Den gör en rad ogrundade påståenden om varför transsexualism uppstår och att detta skulle kunna bevisas genom att titta på hur ett barn leker.

Istället för att fortsätta att arbeta med kön som något relativt och kontextuellt görs i del 3 en skarp gränsdragning mellan det vanliga könet och det problematiska transsexuella könet som enligt artikeln uppkommit under graviditeten när motsatt köns signal skickats till barnets hjärna.

Den här text är en sammanfattning av del 1, 2 och 4 som handlar om barn och rätten till fria könsuttryck.

Del 1 Pojkar i klänning väcker känslor håller en speglande och relativiserande ton. Den talar om kläders innebörd  historiskt sett och belyser samhällets normer.

Homofobi är en av anledningarna till varför vuxna är rädda för att deras pojkar ska ha klänning på sig. Marie Nordberg, docent i genusvetenskap vid Karlstad Universitet säger “Vi har en stereotyp föreställning som kopplar ihop feminitet och homosexualitet /…/ oron visar också hur stark normen om heterosexualitet fortfarande är i vårt samhälle”.

Kristina Henkel, jämställdhetskonsult, påpekar att “alla homosexuella män har inte klänning och det har inte alla heterosexuella kvinnor heller. Man blir varken bög som kille eller straight som kvinna av klänning, säger hon.”

Den handlar om föräldrars kulturella förväntningar på könsuttryck hos framför allt pojkar och hur olika uttryck ger olika mycket status.

Istället för att granska barnet och analysera det uppmuntras föräldrarna att granska sig själva och sina föreställningar. Istället för att korrigera vad som uppfattas som könsöverskridande beteenden i rädsla för att barnet ska bli retat i skolan ska fokus läggas på att göra barnen trygga och säkra så att de vet att de är värda något oavsett vad de har på sig. Kristina Henkel, jämställdhetskonsult säger att “/…/ barn är så öppna som vi tillåter dem att vara”.

Del 2 ”Han bär alltid kjol eller klänning” är en rätt platt personlig berättelse från en familj som har ett barn som föddes som pojke men som länge föredragit att ha klänning på sig och nu vid 5 års ålder börjat definiera sig som flicka.

Där finns också en kort artikel vid sidan om om en annan pojke som börjat skolan och vars mamma inte vill att han ska ha på sig klänning i skolan än, när han är så ny. Jag tror att det är att dramatisera plagget ytterligare, göra en grej av det och att det blir mer som att komma ut om han måsta dölja klänningen utanför hemmet.

Här är en bra och kort film om en princesspojke och hans stöttande mamma.

Del 4 Föräldrar har ofta en aning handlar om identitet och om fritidshänget Egalia i Stockholm som lockar ungdomar som alltid har vetat att det är något annorlunda med dem.

Den handlar om transinkompetenta lärare som inte respekterar sina elevers namn och pronomen och gör sina elever till ambassadörer genom att ställa privata frågor till dem.

Om osynligheten – att känna att man knappt finns som trans, att det saknas ord för att beskriva sig och hur det känns.  Att transungdomar blir bar på att kalkylera risker för att utsättas för verbalt eller fysiskt våld.

Jojo Stenberg, verksamhetskoordinator på Egalia menar att föräldrar faktiskt kan prata med sina barn om identiteter och förväntningar i samhället på kön och sexualitet. Speciellt om de anar att barnets tankar går i de spåren. Jojo menar att det aldrig är barnens fel om de inte berättar något för sina föräldrar. De handlar om att föräldrarna ska ha kommunicerat en öppenhet och trygghet för sitt barn.

För vidare fortsätter artikeln med att presentera forskning av Helena Bergström, doktor i pedagogik vid Stockholms Universitet där en av de största sorgerna som föräldrar till transungdomar har är att de ska ha gått alldeles ensamma i sina funderingar och inte ha hittat någon att prata med.

Jojo avslutar med att säga att “-Som förälder får man göra upp med sina egna rädslor och inte låta det gå ut över barnet. Jag tror att många föräldrar hakar upp sig på att de alltid tror att de vet vad som är bäst för barnet. Ofta är det barnen som vet vad som är bäst för dem.”

Att vara rädd som förälder är rätt vanligt, i ett så här heteronormativt samhälle där allt förväntas att vara pojke och blått och flicka och rosa. Enkelt och färdigförpackat.

Du som förälder får visst ha din process, men aldrig lägga den på barnet. Processen måste du deala med själv (eller ta hjälp av andra vuxna).

Inget blir bättre av att du försöker att ändra på ditt barns beteende eller gömma det. Barnets smak och identitet kommer bara att utvecklas av sig själv, och dina försök till korrektur kommer bara att skapa skam det.

Försök att acceptera situationen aktivt och att stötta ditt barn. Göra det så starkt som möjligt för att det ska kunna möta andras elakheter.

Fundera på varför det känns så jobbigt att din son klär sig i klänning. Var lärde du dig hur pojkar “ska” klä sig? Skriv ned dina rädslor som “Jag är rädd att mitt barn ska bli ensamt.” och försök att svara på dem på ett realistiskt sätt som någon utifrån. Exempelvis “Som om normbrytande personer inte har några nära relationer, vänskap, glädje och kärlek” eller “Just nu är det jag som gör mitt barn ensamt på det sättet jag är rädd ska drabba honom” eller “Vägen som är hans kanske inte är den lättaste, och inte den jag hade valt åt varken honom eller mig, men den kanske är den rätta för honom. Och han ska i alla fall inte behöva gå den utan mig.”

 

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Kvinnor kan missgynnas av jämlikhetssträvan

Kvinnor kan missgynnas av jämlikhetssträvan

JAROSLAV OZANA:AP

Text publicerad i Fria Tidningen lördag 23 oktober 2010. Hämta som pdf.

 

Den 9 oktober bestämde internationella bouleförbundets kongress i turkiska Izmir att nästa VM som arrangeras ska vara uppdelade i dam‐ och herrklass, till skillnad från dam‐ och öppen klass som det varit tidigare.

Jarmo Repka, som är förbundsstyrelseledamot i Svenska Bouleförbundet och nationell domare, säger att internationell boule tyvärr är bakåtsträvande i det här fallet, och att det i precisionssporter som boule inte finns belägg för varför en uppdelning i biologiskt kön ska finnas. Själv är han för att alla som spelar i Sverige, oavsett kön och ålder, kan spela i den öppna klassen vid sidan av att välja att spela i särklasser så som dam, junior eller veteran. Han berättar att Svenska Bouleförbundet tidigare har kritiserat förbundet på den europeiska nivån för uppdelningen där och att de troligen kommer att fortsätta på samma linje och rikta kritik mot beslutet på internationell nivå.

Att ha en uppdelning i damklass och herrklass bygger på en heteronormativ föreställning om att det finns två kön, att dessa kön har grundläggande skillnader och alltid står i motsatsförhållande till varandra. Det är en del av de genusskapande processerna att vi tror att kön är något essentiellt och av naturen givet. Men ett sådant påstående är vetenskapligt ogrundat. Den medicinska vetenskapen har ingen enkel definition på vad som betecknar en manskropp och en kvinnokropp. Vare sig kromosomer, hormoner, genitalier eller sekundära könsmarkörer gör oss kategoriserbara och skillnaderna inom grupperna är större än skillnaderna mellan dem. Detta innebär att även biologiskt kön måste förstås som något relativt, som på en skala, och inte som en fråga om antingen eller.

Tanken med att det finns en damklass handlar, tror Jarmo Repka, om att tjejer ska få utrymme, resurser och inte försvinna helt i en annars mansdominerad idrottsvärld. Men även om damklassen bygger på en jämlikhetssträvan, kan den i praktiken leda till att kvinnor fortsätter att missgynnas. För även om vi mer och mer sällan hör någon professionell kontrastera «fotboll» och «damfotboll» så finns värderingen fortfarande där och män får fortsätta att vara den osynliga normen och är den grupp som är central i verksamheten. Normen sätter ribban för utrymme, bevakning, resurser och annan statusmarkerande verksamhet.

Förutom att könsuppdelningen kan missgynna kvinnor och cementera könsroller är det också ett systematiskt uteslutande av intersexuella och transidentifierade personer som får konsekvenser på så väl samhälls- som individnivå och vars effekter syns i folkhälsoforskningens statistik. Riksidrottsförbundet bör erkänna att tvåkönsmodellen är uteslutande och ett hinder för att alla ska ha tillgång till idrott. Dessutom kan riksidrottsförbundet vara en aktiv del och stödja inkluderande innovationsprocesser.

Björn Maude som är baskettränare berättar om ett sådant alternativ som lades som motion till Skånes Basketbollförbunds årsmöte 2006. Den handlade om hur ungdomsbasketen i Skåne skulle kunna organiseras genom att centrera de syften och värderingar som verksamheten ska bygga på. Organiseringsformen är nivåanpassad och värderar spelstyrka utifrån individuella egenskaper, behov och motivation och inte efter ålder och kön.

Organisationen bygger på idén om att det är som roligast och som mest lärorikt att spela så jämna matcher som möjligt. I det praktiska utförandet sätts ett lag samman och består av ungdomar som har en jämn nivå och har en blandning av kön och åldrar mellan 8 och 20 år. Tränaren rankar lagets nivå och serien som sedan spelas är uppdelad i miniserier där lag flyttas uppåt eller nedåt i rankingen beroende på vunna matcher. Ungdomarna får spela med och mot människor som är ungefär lika bra som de själva vilket öppnar för en mängd positiva effekter.

Tänk att ingen behöver vara sämst i ett lag som toppas, att ungdomar som inte haft sportivrare till föräldrar kan börja spela i tonåren för att det finns ett lag på den nivån och att negativ normering och skadliga jargonger blir svåra att hålla liv i när underlaget blir brett och mångfaldigt. Dessutom slipper individer bära på de bördor som läggs på dem på grund av sin ålder och sitt kön utan får en chans till individuell bedömning.

Vi behöver alltså fokusera på de syften vi har med verksamheten och bygga utifrån dem för att ha en reell chans att lyckas med att skapa en jämlik idrottsvärld. Vi får inte blunda för den vinnarhets som är så djupt rotad i ledare och föräldrar och som sprids till de idrottsutövande oavsett fasader av ”det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa”. Vi behöver erkänna att spelare ses som olika bra beroende på kön och sluta att ha som ett självändamål att få upp representationer av kön till ”varannan damernas”.

Istället ska vi skapa strategier för verkligt stöttande av underrepresenterade grupper som idrottsutövare utan att behöva delas in i två skyddade och påhittade könskategorier som cementerar könsrollerna och dessutom förstärker intersexuellas och transidentifierade personers utanförskap i samhället.

Adrian Repka

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone