Video: föreläsning om tolkningsföreträde, Berättarfestivalen i Skellefteå

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

“Vi” är inte 87%

Vi+gillar+olika
Kan vi prata om detta med att vara #87procent (förra valet var “vi 94%”)? Hur tänker ni kring det här? Jag tänker att ja, det är viktigt att hålla ihop mot SD över andra partigränser, men det är också viktigt att fortsatt synliggöra den rasistiska politik som utövats och föreslagits av en mängd partier. Därtill tänker jag att det är viktigt att säga att all rasism är rasism – alla uttryck för ett förtryck hänger ihop oavsett om de uppfattas som stora eller små (jämför vardagsrasism och folkmord). Alla uttryck är till för att påminna den som förtrycket riktas emot att den har ett lägre människovärde än andra. De vardagliga hoten påminner om det livsavgörande.

Jag tänker att rasismen är strukturell och därför är inte “de” 13% de onda och “vi” de 87% goda utan vi är alla 0% eller 100% som behöver göra motstånd mot förtryck som inte bara syns i partipolitik utan talar genom oss och våra nära. Strukturell rasism syns i allt från användandet av ord som “främlingsfientlighet” och “tolerans”, till självhat och att räkna ut sannolikheter för att utsättas för fysiskt våld, till tal om människor som kommandes i “volymer” och “flöden”, hot och hakkors sprayade i centrum, till prat om “ansvaret att ta debatten”, till allt användande av sverigeflaggor, polisens registrering av romer, att vara okej med att det finns EU-pass, svensk vapenexport och NATO-längtan, till språktester för medborgarskap, “medborgardialog” och inte “invånardialog”, rasprofilering utanför fotbollsträningen eller barnböcker med pickaninnykaraktärer.

Jag upplever det som hoppfullt att många organiserar sig mot organiserad rasism – däribland SD, för att människovärde ska gå före yttrandefrihet för att något ska kunna kallas demokratiskt. Samtidigt tycker jag att det är svårt att delta under något som är för de 87% på grund av själva grundtanken: att det skulle finnas någonting tillräckligt livskraftigt i de 87% för att göra ett antirasistiskt samhälle. Jag tänker att det är ett sätt där strukturell rasism göms för att den verkar ofarlig i jämförelse med hakkorsarmbindels – och järnrörsrasismen. Jag tänker att den ger 87% av de som röstat ett okej för sin antirasism utifrån, och boostar en identitet av att vara goda antirasister. Det okejet kanske är viktigt att känna för att orka kämpa vidare, men kanske gör det också att en som inte är direkt drabbad och påminns om förtrycket varje dag slutar att kämpa för att en tänker att en är klar och har gjort det en behöver.

En tankekedja jag har om detta är såhär: en tredjedel av SD:s röster kom från tidigare moderata väljare, Moderaterna är kapitalister och kapitalismen bygger på kolonialism, (rasistisk stöld av egendom, arbetskraft, land, hälsa och liv) kolonialismen ligger till grunden för västerländsk och svensk välfärd. En annan tankekedja är att idag blir den som utsätts för rasism på arbetsmarknaden, märks som t ex oproportionerligt hög arbetslöshet bland rasifierade personer, anklagade för det som en själv utsatts för. Skyllandet på offret är i sig rasistiskt och sker genom att det ses som rimligt att prata om detta som “integrationsproblem” där “fler måste komma ut i arbete” istället för att problemet benämns som rasism som endast har att göra med arbetsgivaren.

Rasism handlar om makt och vilket handlingsutrymme en person får i sitt liv beroende på hur den förstås och kategoriseras i samhället. Åsa Linderborg säger i sin artikel Vem är dummast? också nej till att göra ett “vi” av de 87 procenten som inte röstade på SD, med klass som som utgångspunkt. Klass är ett exempel på en maktordning. Tanken om ras/etnicitet är en annan, tanken om kön/genus är en tredje. Den politik som drivits de två senaste mandatperioderna ökar flexibiliteten för arbetsgivare. Det har blivit lättare och billigare att anställa, låta bli att anställa, säga upp människor. Den flexibiliteten är på bekostnad av osäkerhet för arbetstagare: ni vet det med att fasta anställningar har ersatts med bemanningsföretag och projektanställningar. Kontrollen har ökat för att tidseffektiviteten ska säkras inom hemvården, vilket kommer av vinstintresset. Att skapa jobb har varit prioriterat, och det verkar som att det har varit till vilket pris som helst. Nya ungdomsjobb och ungdomslöner, samma gamla kvinnoyrken och kvinnolöner. Uppmuntran till egenföretagande för att dölja arbetslöshet och fattigdom, som Nathan Hamelberg skriver om i Säkert är att välfärden inte bara kan återställas, den måste återuppfinnas.

Vad jag vill säga är att när det blir sämre för alla arbetssökande och alla arbetstagare, blir det på grund de olika handlingsutrymmen vi får i ett rasistiskt samhälle, så att det alltid är rasifierade arbetstagare och rasifierade arbetslösa som drabbas hårdast. Ett bra exempel på detta är det Anna Gavanas skriver om i sin rapport Bland Rolexklockor och smutsiga trosor: RUT-avdraget skulle tvätta rent städsektorn som innehöll mycket svarta pengar. Istället för att den redan existerande sektorn började betala skatt, växte den kraftigt och skattade och oskattade pengar blandades och förutsatte varandra. Efterfrågan på tjänsterna ökade och det finns många som behöver jobb och pengar när socialförsäkringsskyddet försvagas (fler t ex blir utförsäkrade på grund av den dåvarande regeringens misstro mot behovet av längre tids sjukskrivningar, och att på det här sättet försöka att motivera till arbete). Personer utan papper utnyttjas i städbranschen till lägsta möjliga lön och gruppen har minst möjlighet till facklig organisering. Arbetarna vittnar om att ha isolerats från varandra så att en inte har chans att lära sig annat än städsvenska ett ordförråd som innehåller ca transan, hinken, vattnet för att hållas kvar i fattigdom/”flexibilitet”. När arbetsrätt urholkas och klassklyftor ökas på med den politik som förs, slår det hårdast mot en rasifierad befolkning. Inom den rasifierade befolkningen finns det mer eller mindre handlingsutrymme, till exempel har svenskfödda personer fördelar gentemot migrerade papperslösa personer även om alla drabbas av rasism. Det större handlingsutrymmet kan vara att ha tillgång till ett nätverk i Sverige, någon form av självförtroende, medborgarskap som ger en viss rörlighet – en lossnar åtminstone snabbare när en fastnar, ett särskilt språkbruk och annat i Sverige uppskattat kulturellt kapital, rätt sorts namn, ekonomiska tillgångar eller att ha en grundutbildning som är igenkännbar för den som anställer. I Gavanas rapport kan en läsa om hur kvinnor som isolerats från andra arbetande i städsektorn, vittnar om sexuella trakasserier och övergrepp i de hem och på de kontor där de arbetat. Även beställaren av tjänsten kan veta hur rättslös den arbetande gjorts och hur lite handlingsutrymme hon har att komma ur situationen. Att gå till polisen innebär en risk för utvisning eller inlåsning, att gå till sin arbetsgivare innehåller risken att bli utbytt direkt och bli utan ens den orimligt dåliga lönen.

Av de här anledningarna tänker jag att det är så svårt att göra en gemensam kamp med personer från alla riksdagspartier utom SD, det finns många typer av rasism och rasistiska effekter som många partiers politik får. Jag vill peppa den som vill och försöker göra något bra mot t ex SD och vill samtidigt inte att enandet i motstånd ska göra det möjligt att skapa mer rasistisk politik! Inga partier kallar sig rasistiska, men vi kan bli allt mer skillade på att se vilken politik som får rasistiska, och på andra sätt förtryckande effekter, vad den än kallas.

 

Läs också

Judith Kiros: Vi är en del av ett land som har problem med rasism “/…/ jag tror mer på allianser mellan den rasifierade befolkningen och den vita arbetarklassen än den vita medelklassen.”

Rummet: Några överlevnadsstrategier efter valet

Kristina Lindquist: Fascismen är Sveriges tredje största parti “Det här är inte vi, vad vi är är något annat.”

Pouran Djampour: Sörj, gråt, lacka ur och organisera dig “Vi är många som har det i ryggraden, det släpper inte bara för att det lagts olika lappar i en låda. Vi visste redan.”

 

Adrian Repka

 

Jag som skrivit texten gynnas för det mesta i det rasistiska och kapitalistiska systemet. Om du till skillnad från mig rasifieras och mariginaliseras  pga klass och tänker att jag är fel ute i hur jag skriver: skriv till mig. Jag försöker att bygga det jag skriver på vad direkt drabbade av rasismen och klassamhället sagt, och gör mitt bästa i att lämna definitionsföreträde.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Nyanser av obekvämlighet

Nyanser av obekvämlighet

Kärrtorp

 

 

Jag var i Kärrtorp på den stora men hade hela tiden en prideparadskänsla. Så heter känslan jag får av att stora problem osynliggörs när alla ska vara enade. När alla påstår sig vilja samma sak, vara på samma sida mot ett fåtal extremister som valt en hatideologi. Det återskapar idén om det generella och goda antirasistiska vi-et mot de dåliga och rasistiska människorna som är några helt andra och långt bort. Det går inte ihop med vad jag vet om hur strukturellt förtryck funkar: alla berörs vi av rasism, vissa av oss tjänar på den. Att vara en antirasistisk allierad, till exempel, är inte heller någon identitet eller ideologi utan är något en gör. Antirasism och andra former av motstånd består av handlingar som en kan ha chans att utföra eller inte utföra varje dag.

I söndags kunde jag samtidigt inte vara någon annanstans än i Kärrtorp. Jag kände dock inte peppen över mängden personer, som andra beskriver, vid åsynen av plakat för kärlek och mångfald eftersom kärlek och mångfald inte har förmåga att lösa de problem vi har. Det finns maktrelationer som hindrar ”mångfaldiga sammanhang” från att bli på deltagarnas lika villkor. Vad som påverkar strukturell rasism är systemperspektivet, att se hur till synes demokratiskt valda politiker kan verka odemokratiskt. Att upprätthållandet av ordning, så som polisen uttalar sig om varför de inte gör interventioner i nazistattacker, i själva verket är att upprätthålla en oordning.

(Triggervarning på vad jag förstår som uttryck för strukturell rasism. Läs vidare i stycket under.) Den nuvarande samhälleliga oordning som vi vet skadar människor, som gör att människor tvingas fly, lever i skräck, görs fattiga och rättslösa, blir rättsvidrigt frihetsberövade i brottsförebyggande syfte, förföljs pga sin skapade fattigdom och registreras i särskilda polisregister och andra uttryck för systematiskt, rasistiskt våld. Oordning.

Musikern och aktivisten Bernice Johnson Reagon lär ha sagt “If you’re in a coalition and you’re comfortable, you know it’s not a broad enough coalition” vilket betyder att om du är i en koalition och bekväm så vet du att det inte är en koalition som är bred nog. Men det finns olika typer av bekvämlighet/obekvämlighet, tänker jag. En kan vara bekväm av olika anledningar och på olika sätt. Om jag är bekväm för att jag som vit bekräftas av en antirasistisk demo,  då lär koalitionen vara för snäv. Men om jag som hbtq-person känner att prideparaden i Stockholm är för bred och för någon annans skull och på någon annans (sponsorers, korvförsäljares, cis/heteropersoners) villkor, då är koalitionen sannolikt för bred. En koalition som gör en direkt obekväm av hur en ser på koalitionens effekter kanske är för bred eller saknar grund, saknar bas för ”accountability” vilket på ett ungefär betyder ansvar. Att sakna denna typ av ansvar är att efteråt inte kunna avkrävas något beteende som motsvarar påståendet som deltagandet innebär. Såhär blir det då: en deltar i en antirasistisk demonstration eftersom en identifierar sig som antirasist, men det behöver inte få någon betydelse för ens handlingar eftersom ”för mångfald och kärlek” är för luddigt och betyder massor av olika saker för olika personer.

Så jag var obekväm men har uppfattat att det var många som kände hoppfullhet i massorna. Många som ska få det definitionsföreträdet att säga att det var viktigt att vi var i Kärrtorp. Vad den här texten leder till är därför ett förslag på hur det skulle vara lättare att delta i och utvärdera sammanhang där det är viktigt att mobilisera mycket människor. Det kan också hjälpa att ställa krav på deltagare, göra deltagare ansvariga för förändringen som en vill åt. Att skriva ut några punkter, en gemensam grund för demonstrationen hjälper både mig som deltagare och arrangören att veta vad det betydde/inte betydde att vi deltog och vad människor enligt sig själva samlades kring. Punkterna kan komma från arrangörsgruppen och vara ett uttryck för de behov som arrangemanget bygger på. Ju mer konkret, desto bättre! En väljer punkter efter vad en behöver och vad en tror kunde tillgodose det. Innehållen i våra punkter skulle säkert skilja sig åt, men här är en punkt som exempel på hur formen kunde se ut:

–       Vi behöver en mediarapportering som inte reducerar nazisternas attack mot oss till en ”orolighet” eller ”uppgörelse”. Vi blev attackerade och alla som är med här idag tror på det.

 

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

8 marsguide

SAMSUNG

 

Med anledning av reportaget ”Stassråden” och andra jämställdhetshälsningar tidigare år kommer här några saker som vi undanber oss för årets uppmärksammanden av den 8 mars. 

BLOMMOR har inget med saken att göra. Detta är en dag för kamp och synliggörande av könsmaktsordningar och inte den dag om året där heteromän för en gångs skull ”tar disken” eller ger blommor till sina heterofruar.

GRATULATIONER. I en individualiserad analys av 8 mars kan det kännas fint att ”vilja synliggöra” eller ”gratulera” exempelvis kvinnor för att de är kvinnor. Detta är en del i ”kvinnor och män är olika men lika mycket värda-tänket” som osynliggör hur kvinnor och män görs till olika genom att vårt språk, vår infrastruktur, vårt arbete delas upp och könssegregeras för att kunna påstå att könen kompletterar varandra och att löneskillnader exempelvis jämnas ut i varje heteromonogamt team. Dessutom är ett gratulerande ett positionerande av en person i ett kvinnofack och tar bort den rätten till självdefinition och självkännedom som varje person bör ha. Det finns så många olika erfarenheter av förtryck på grund av genus.

HÄNVISNINGAR TILL KVINNOFRÅGOR är att välja att se genussystemen som sådana som bara påverkar kvinnor. Den ännu värre varianten av det här är hänvisningar till “kvinnofrågan”.

HYLLNINGAR av Sverige som världens mest jämställda land är ett så grovt osynliggörande av orättvisor på grund av genus som finns och ett påstående om att ”vi” skulle vara fria från sexism, objektifiering, ouppklarade övergreppsfall och lönediskriminering bara för att det finns ett RUT-avdrag som gör en samhällsklass mer jämställd inom en heterosexuell parrelation.

SJUNGANDE AV ÅÅÅÅ TJEJER, VI MÅSTE HÖJA VÅRA RÖSTER FÖR ATT HÖRAS lägger enligt min mening problemet och ansvaret hos tjejer för att göra upp med patriarkatet på ett bättre sätt än vad de lyckats med. Återskapar också tanken om könsmaktsordning som en kvinnofråga och inte något som handlar om normer för genus generellt, som påverkar alla och blir allas problem att lösa.

ATT GULLA MED MÄN såhär ”å vad roligt att ni också är här och intresserar er för våra frågor” (obs baserad på verklig händelse). Det är att ge män och mäns positioner ännu högre status samt att positionera sin egen politik som särfråga. Lätt hänt, när denhär inställningen till ”jämställda män” och ”såna frågor” finns över allt.

HYLLANDEN AV SYSTERSKAPET framför hyllanden av de feministiska kollektiven. Det finns många sexistkvinnor och liberalfemininster som jag inte räknar som en del i min kamp och en mängd queera människor och män som har erfarenheter av att utsättas för patriarkalt förtryck (+ har lika mycket analys som feministtjejer) som jag absolut vill arbeta med. Hylla istället syskonskapet och feminismen.

KVINNOR + TRANS VÄLKOMNA men bara på cis-kvinnors villkor. Den skada som transpersoner erfar på grund av könsmaktsordningar reduceras då det organiseras kring en tänkt och allmängiltig erfarenhet av att vara kvinna. För många kan de stunder att läsas som cis-kvinna innebära en fristad, en paus från konstant transfobt våld. Fråga dig själv varför det aldrig står “transpersoner + kvinnor” och vad valet av centralitet gör för vilka som garanteras delaktighet och inkludering på sina villkor. Vilka som faktiskt kan agera och vilka som blir kapade i samlingen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Att företräda alla

Idag var jag med en stund på ockupationen av Socialstyrelsen i Stockholm. Att vi i Sverige kräver en avpatologisering av trans(sexualism) är en del i den världsomspännande rörelsen och kampanjen STP2012. Det är dags nu. Avpsykiatrisera diagnosen, den skapar bara stigma. Det finns andra sätt för att möjliggöra för vård efter behov.

Precis som i nästan varenda annan sakpolitisk fråga finns det inre motståndet med hela tiden. När någon ägnar sig åt systemkritik och direktaktion säger några ”det ni gör är inte konstruktivt” och ”ni förstör för oss som vill föra dialog”. Sedan har vi motståndet mot inomparlamentariska metoder som kan formuleras som ”ni bara gullar med makthavarna” och ”ni ser inte den stora bilden”.

Jag kan tänka mig att kritiken handlar om ett par olika saker. Önskan om att vi skulle vara en transrörelse, en enda gemensam som alla sluter upp bakom finns säkert där. Det skulle gynna ungefär bara den som fick vara talesperson för denna enda rörelse eftersom analyserna, behoven och strategierna är såhär breda och brokiga som de är idag. Om vi som rörelser skulle hålla upp en snygg och prydlig fasad skulle det dels vara en lögn, för rörelserna är brokiga och skitiga. Dels skulle de i makthavande position som vill att vi ska vara inställda på assimilation och snälla vinna genom att de lyckas att få oss att uppleva det som en säger och gör påverkar möjligheterna för hela gruppen. Min analys är att det var just det som Makten gjorde med Homolobbyn för tio-fem år sedan. Homolobbyn hade kunnat vara till exempel även en translobby om det inte var för beröringsskräcken med det skitiga och brokiga som transpolitik kan innebära, vilket skulle gå ut över homopolitikens rentvättade varumärke.

Jag finner allt mer styrka i transrörelserna – i deras bredd och politik. Att den inte är så identitetsbaserad längre och att de identiteter som får finnas med även de har ett bredare spektrum. Jag vill inte ha en enda ledare som företräder alla, för då kommer vi verkligen att bara arbeta utifrån de mest privilegierade positionerna. Jag tror att vi behöver fortsätta att få fram många enskilda röster som säger olika saker och som kan stötta varandra oavsett vad de säger. Jag tror inte att våra behov alltid kommer inifrån oss som en essens eller ett sant jag – utan reflekterar också det samhälle vi lever i, den tid vi växte upp i och det utrymme som våra communityn ger oss. Våra behov leder förhoppningsvis fram till våra analyser och strategier och därför blir det så skevt att ogiltigförklara dessa.

Torgmötet mot tvångssteriliseringar på Mynttorget i Stockholm i januari i år var ett samarbete mellan många organisationer som vill samma sak. Dock var det många som vände sig mot Anarcho Prides parroll ”tvångssterilisera parlamentarismen” och försökte på förhand att få dem att ”sluta upp bakom den gemensamma frågan och lämna interna oenigheter till en annan tid”. Gissa vems definition av problemet och sakfrågan som Anarcho Pride skulle följa och vems metoder och bild av konstruktivitet som skulle vara den officiella? Inte var det en gemensamt framtagen strategi, utan ett definitionsföreträde som skulle tillfalla den mest resursstarka parten. Att försöka att tysta ned en metod eller en känsla så som ilska eller hämnd till förmån för peppighet eller sorg är ett stormaktsbeteende som ökar förtrycket av och känslan hos den som nu har fått ännu ett etablissemang som sitter på den.

Att det finns så många parallella rörelser kan vara en styrka om en kan hantera det brokiga. För mig är det en styrka att det finns både inomparlamentariskt som utomparlamentariskt motstånd – de fyller olika funktioner. Den ena kan vara den tändande gnistan, den andra kan sitta i förhandlingar, den tredje kan formulera ett krav som de två andra missat och den fjärde kan sitta med de direkt drabbade i långa samtal för personlig överlevnad. Den ena kan inspirera den andra som formulerar sig och motiverar en tredje. De går ihop under en strategi med en lös förbindelse. Vad som verkar vara neutralt synliggörs och allt ifrån utgångspunkter till metoder är öppna för förhandling. Någon kan göra en del utan den andra och hela tiden utgår arbetet utifrån dem som upplever sig vara direkt berörda. Hela tiden arbetar vi med att stärka rösterna i leden. Det är så jag tror att vi får återväxt i rörelserna och inte bara löser problem efter problem. Det är så vi också stärker människor i en process som inte bara handlar om att kämpa om ett visst utrymme, utan också om att skapa mer utrymme i fler utrymmen.

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Skammen är inte din att tvätta bort

Skammen är inte din att tvätta bort

Ätstört

 

Texten publicerades i Ätstört, en antologi om fett mat och makt år 2011. Hämta den som pdf, köp hela boken via ETC förlag eller lyssna på Wendel Strömbecks inläsning av texten

Jag har en kompis som just har fått en fitta. Min kompis ville inte ha en fitta, utan var helt nöjd med hur hennes könsorgan var innan hon opererades. Hon kände inget behov av att ändra på sig. Behovet låg hos någon annan. Övertalningen kom från Rättsliga rådet när hon var där för att ansöka om ett kvinnligt personnummer. Ingenstans, vare sig i den svenska lagen eller i de internationella behandlingsrekommendationerna, krävs det att en transsexuell person låter operera sina genitalier för att få byta juridiskt kön. Ändå upplevde myndighetsutövarna att de hade rätt att pressa henne och villkora det juridiska bytet. Min kompis vågade inte säga ifrån. Fastän hon känner till sina rättigheter kände hon att det var enklast att bara göra som de ville.

Vården av transsexuella är idag på många sätt inte patientorienterad. Den utgår inte från att låta den vårdsökande definiera vilket vårdbehov den har och vilka kroppsliga åtgärder som skulle hjälpa den att leva ett långt och lyckligt liv. Istället utgår dagens vård ifrån att skapa rätt sorts könsmässigt linjära och entydiga män eller kvinnor. En linjär kropp är en sådan där alla typer av könsmarkörer hos en person pekar åt samma håll: personnummer, könsorgan och kroppsbehåring, namn, könsuttryck och identitet ska alla säga samma sak. Vårdgivarnas fokus läggs på formandet av den vårdsökande så att den kan passa in i de snävaste av könsroller och kroppsformar, ibland med hjälp av praktiska våldsutövanden så som i min kompis fall. Transvården kan användas som ett exempel på hur vården eftersträvar kroppslig och identitetsmässig normalitet och utsuddande av alla typer av normavvikelse. Kroppsnormativitet inom vården kan i sin tur användas som en spegel för att se hur normerna ser ut i samhället i stort.

Normen som alla kroppar ska sträva emot är den linjärt könade, vita, smala, symmetriska och fullt funktionella kroppen. Det är den enda kroppen som får representera människor i allmänhet, till exempel i tidningar och på teve. Det är normkroppen. Normkroppen är biljetten till att slippa definieras utifrån sin kroppsform. Det är därför avvikande kroppar uppfattas som mer kroppsliga än normkroppar. När normkroppen visas upplevs den som neutral, normal, naturlig, ren och självklar. Kroppar som avviker från normen, som är asymmetriska, transkroppar, icke-vita kroppar och feta kroppar visas bara upp i undantagsfall och för att bekräfta vad som är normalt. De får bara synas när det handlar om avvikelsen i fråga, som när en fet kropp visas när det handlar om vikt, en rullstolsburen kropp visas när det handlar om framkomlighet och transkroppar när det är Pridefestival. När de då visas upplevs de som abnorma, smutsiga och problematiska. Eller som fascinerande och exotiska. Ett som är säkert är att det ska göras en grej av den avvikande kroppen, och görs inte det kan inte personen synas. Det är på normens villkor eller inte alls.

Avvikaren med sin kropp blir tittad på, som ett passivt objekt, av andra som tittar och är aktiva subjekt. Om vi är objekt begränsas vårt handlingsutrymme som blir automatiskt och självklart om vi är subjekt. Att bli subjekt gör att en får hög ingångstrovärdighet i nya sammanhang. Att ha handlingsutrymme kan innebära att kunna fatta beslut över sitt liv, bestämma över sig själv, välja och välja från, känna kontroll över sitt liv och att kunna röra sig i samhället och delta i det ekonomiskt, socialt och politiskt. Kort sagt är handlingsutrymme det samma som att ha makt.

Vårt samhälle, alltså systemet som innehåller alla dessa normer, ses också som neutralt och självklart precis som normkropparna. Det leder till att eventuella problem som individer med avvikande kroppar stöter på ses som individuella, och inte som att det skulle vara fel på systemet. Personen som upplever problemet blir då problembärare. Problemet ses som att det inte fanns innan individen kom dit och därför blir problemen också lösta på individuell nivå. Antingen genom en flexibel lösning från systemets håll eller på att ändra på individen så att den ska fungera så bra som möjligt genom att avvikelsen görs så liten som möjligt. Avvikaren, som upplev som smutsig, kan då försöka att normalisera sig för att få färre friktioner. Vi kan likna detta med att försöka att tvätta bort smutsen.

På individnivå finns det många sätt som avvikare kan tvätta sig på. Som att ändra på eller gömma sin kropp, att använda eller gömma ett hjälpmedel, att byta umgänge, sitt uttryckssätt eller genom att hävda sin normalitet genom statussymboler utanför kroppen. Syftet med tvättningen är att passera i normsamhället som en i mängden, till skillnad från att fastna och möta till exempel normativitet, objektifiering, exotisering eller andra jobbiga situationer där kroppen hamnar i fokus som tas från personen. Transpersoner och transsexuella använder ofta träning, kirurgi och mat för att försöka skapa normkroppar. Eftersom tillgången till den transspecifika vården är så extremt begränsad blir mat och träning de mest tillgängliga sätten att försöka få handlingsutrymme och makt över sitt liv. Att vara transidentifierad sätter mycket fokus på kroppar och hur de kommunicerar kön. Mat och träning blir ett motstånd mot kroppens könsmarkörer och skapandet av nya. Vald fethet för att dölja bröst eller för att framhäva höfter, att inte träna för att inte riskera att bränna kalorier, att försöka träna bort bröst, att banta bort mens eller att äta mängder av pumpakärnor som innehåller östrogen finns också som normaliserade praktiker för att försöka att förändra den grundplåt till kropp som en givits.

Inte sällan leder tvättningen till dubbla känslor och dubbla bestraffningar för den som avviker från normen. Det är en omöjlig position som avvikare befinner sig i, för hur den än gör så blir det fel. Skam kan skapas av att vilja och försöka att passa in, för att vi därigenom ogiltigförklarar oss själva och andra avvikare. Dessutom skapas skam när vi misslyckas i våra försök att passera. När vi inte passerar kan vi lära oss kroppsdysfori. Kroppsdysfori innebär ett hat mot den olydiga kroppen som inte kommunicerar det vi vill kommunicera. Det är en maktlöshet inför att våra kroppar kodas av andra utan vår kontroll eller vårt godkännande. Det är alltså inte fel på identiteten eller kroppen i sig, utan på systemet som identiteten och kroppen befinner sig i som skapar personens känsla av smutsighet, objektsposition och minskar dess makt. Att känna ett hat mot den egna kroppen är förstås tärande och inget som borde uppmuntras.

Svensk förening för transsexuell hälsa (SFTH) däremot förutsätter kroppsdysfori och har upplevelsen av kroppshat som ett krav för att den som benämner sig som transsexuell också ska kunna kvalificera som transsexuell i deras system och få vård. Föreningen samlar personer som är professionellt involverade i vården för könskorrigerande behandlingar i Sverige. Föreningens medlemmar finns över hela landet i utredningsteam och är de som bestämmer vilka vårdsökande som ska få tillgång till könskorrigerande behandlingar. Föreningen har skrivit ett remissvar till Socialstyrelsen om utredningen som gjordes kring transidentifierade personers vårdbehov. Det publicerats i Föreningen psykisk hälsas (SFPH:s) tidskrift Psykisk Hälsa nummer 3-4 2010. SFTH skriver att de är mycket tveksamma till att vården ska vara tillgänglig för de vårdsökande som inte ”vill gå hela vägen”. Däribland mot kvinnor som inte vill ha genital kirurgi, med motiveringen att resultaten är så bra. Bra verkar här betyda att könsorganen efteråt ser ut och upplevs som fittorna på fittfödda personer. De skriver också att de har mer förståelse för män som inte vill genomgå genital kirurgi, för att resultaten av kirurgin är så dåliga. De ägnar inte en tanke på vilken skam det skapar hos transmän som genomgått genital kirurgi att få höra att deras kukar är exempel på dåliga resultat. SFTH tar inte heller ansvar för att deras yttrande just bekräftat manskroppen och mansidealet och den medfödda kuken.

Genom att göra kroppsdysforin till en självklarhet och bekräfta normkropparna skapar föreningen också kroppsdysfori, eftersom den positionerar transkroppar som smutsiga och omöjliga. Genom att vilja skapa rena män eller kvinnor återskapar SFTH stigmatiseringen av transkroppar. Att uppmuntra avvikande kroppars tvättning till normkroppar är inte ett neutralt ställningstagande även om vårdgivarna kanske tänker att de gör sina vårdsökande en tjänst genom att rätta till dem till normerna så att patienterna ska slippa att uppleva transfobi i framtiden. Det vårdgivarna gör när de uppmuntrar skapandet av rena kön kan jämföras med rashygien. Rashygien är en del av högerextrem ideologi som går ut på att olika tänkta ”raser” av människor inte ska blanda sig med varandra utan skiljas åt och där den ariska kroppen ska behållas fläckfri och maktfullkomlig. Att försöka ta bort det avvikande ur en transsexuell person är genushygien, att försöka att skapa rena kvinnor eller män. Det är minst sagt oetiskt och inte en rimlig lösning för att det neutraliserar den transfoba positionen, det gör avvikaren till problembärare och ökar behovet av tvättning.

Alla avvikare har det gemensamt att tvättning påhejas utifrån och att inte tvätta sig bestraffas. Användandet av skam som verktyg är vanligt förekommande för att få någon att känna sig smutsig och fel, och få den att börja tvätta sig. Som när någon kallar en annan för ”fetto” eller när någon säger till en transkille att han inte ser ut som ”en riktig kille”. Sådana straff skapar skam och får ofta tvättning till effekt. När sedan den som kallats fetto och den som passerar som kille tvättat sig och förändrat kroppen kommer belöningen från omvärlden i form av utebliven friktion och bekräftelse av personen och kroppsnormen genom uttryck som ”vad snygg du är, när du gått ned i vikt” eller ”nu kunde man ta dig för riktig kille! Ingen kunde någonsin ana något annat”.

De sociala bitarna av tvättning handlar ytterst om assimilering. Det innebär att bli så lik normgruppen som möjligt eller i varje fall att få människor i normpositioner att uppfatta en som en av dem. I normens ögon går det inte att både vara stolt och fet och vägra att banta och samtidigt få hög status eller både vara stolt och transsexuell och få handlingsutrymme som kvinna eller man. För att kunna ses som en i mängden måste avvikaren bekänna sig till normen och erkänna normkroppen som den mest värda. Den måste också vara lojal mot normen och släppa eventuell lojalitet till smutsiga grupper. Det är detta som händer när en från normen avvikande grupp eller en individ (före detta transsexuell) gör slut med begreppet eller gruppen (transpersoner eller transsexuella) och vill bli som normen (cismän och ciskvinnor). Det är viktigt för normen att den som är fet eller transsexuell känner sig sjuk och vill att fetheten eller transsexualismen botas. Det som tvättas bort och får stryka på foten är rätten till sin hela historia och bakgrund, individualitet, sin kultur, sitt språk och sin särart. Det personen vinner är en subjektsposition och makt.

Ibland ställs tvättning till och med som krav från en med makt på en annan som är avvikande från normen. Det kan vara direkt som i min kompis fall eller genom underliggande pikar eller hinder. Det kan också vara så att individer själva känner att de vill tvätta sig för att passa in bättre och få mer makt. Det behöver inte bara vara kroppar som tvättas, utan även det sociala som ska normaliseras och bli rent. Som när före detta transsexuella tvättar sig fria från alla transrelaterade begrepp. Ibland tvättar sig hela grupper för att uppfattas som rena i normens ögon. De värsta exemplen är när en grupp positionerar sig mot något som de anser som smutsigt, och som i jämförelse får dem att upplevas som rena. Detta hände när transvestiter med dubbla roller som grupp positionerade sig mot den tänkta smutsen i fetischistisk transvestism i fråga om att ta bort sjukdomsstämpeln på sin egen grupp. Strategin gör att normen förblir orörd och två grupper som kunde stärka varandra har söndrats.

För att få tillgång till den livsnödvändiga könskorrigerande vården måste den vårdsökande bekänna sig till normen. Vården villkoras ofta av med den vårdsökandes tvättning eller vilja till tvättning. Kraven som ställs kan handla om att tvätta sig själv till rena kroppsspråk, vikt och andra ansträngningar som den vårdsökande kan göra för att passera. Den ska tvättas ren från smuts i form av könsöverskridanden. Personen måste också uttrycka en känsla för att det bara finns två kön och att den bara och för alltid hör till det andra av dem utan tvetydigheter. Villkorandet av vården kan jämföras med en förhandlingssituation där vårdgivaren sitter på alla beslut och all makt medan den transsexuella måste bära all bevisbörda för att den är värdig vården.

Ett exempel vad gäller den genitala kirurgin igen är att transmän som väljer att inte genomgå genital kirurgi alltid får en förstående nick från vårdgivaren som också säger ”jaha, du väntar”. Väntan refererar till den tekniska utvecklingen av kirurgin för att göra kukar som har mer likhet med medfödda kukar. Vårdgivarna kan för sitt liv inte förstå att storkuken inte är en avgörande kvalitetsfaktor i alla människors liv och att det går alldeles utmärkt att separera kroppen från könet.  Exemplet visar att bekännelsen till normen ”ja, jag väntar på storkuken” är minst lika viktig som det faktiska skaffandet av storkuken. Att avböja och säga sig ha andra ideal sätter andra delar av ens tillgång till den könskorrigerande vården på spel.

Det är helt orimligt att vårdsystemet ska få fortsätta att organiseras på ett sådant här sätt som skapar ohälsa genom skambeläggande och tvättningskrav. Vårdtagarna sätts i en omöjlig sits och blir flerfaldigt utsatta i förhållande till ett generellt underläge som transpersoner och transsexuella har i förhållande till cispersoner, den beroendeställning och maktlöshet som alla vårdtagare har i förhållande till vårdgivare och har inget annat att förhandla med än sin praktiska tvättning och bekännelse till normen. Vårdtagaren är maktlös i situationen och kan inte annat än att tvätta sig, låtsas tvätta sig eller att inte ta del av vården. Idag finns ett vårdmonopol på transvård vilket gör att det är minst sagt svårt att kunna förändra sin kropp efter eget tycke utanför systemet. Att låta bli att tvätta sig till vården inom systemet innebär i princip att en måste välja att leva som ”sitt ursprungliga kön” eller som något helt annat. Att låtsas vara ”sitt ursprungliga kön” är sällan ett alternativ eftersom personen ju är transsexuell och identifierar sig inte som könet i fråga, och att leva som något helt annat är svårt eftersom också resten av samhället är organiserat efter tvåkönsmodellen. Som sista alternativ som bara finns tillgänglig för den med pengar är att åka till Thailand, vilket inte heller på något sätt garanterar att du kan hållas med hormoner under resten av ditt liv. Därför är lämnandet av vården ett icke-val, varför många går med på kraven som ställs. Många transsexuella vill vara cispersoner, någon som varken har en transidentitet, transkropp eller transbakgrund. Det beror bland annat på att transpositionen i det normativa samhället blir så omöjlig att kombinera med makt. För många är kravet på tvättning uppifrån därför helt välkommet. Däremot behövs också en förståelse för att alla transsexuella inte har samma bild som könskorrigerarna av vad som är möjligt och önskvärt inom ramen för könen man och kvinna vad gäller identitet, kropp och uttryck. Tillgången till vården ska därför finnas för alla och samtidigt inte vara tvingande för någon. Den nuvarande behandlingsmodellen är inhuman och sliter på så väl avvikares kroppar, psyken och identiteter. Villkoranden av vård är normativa övergrepp och hör inte hemma i verksamhet som ska vara till för att öka hälsan hos den som är vårdsökande.

Den hållbara transvården måste utgå ifrån en strukturell förståelse och från patientens önskemål och behov. Vården måste tillåta även avvikare att fatta beslut om sina kroppar. Vård som är förankrad i den vårdsökande ger givetvis bättre resultat i form av ökad hälsa både på lång och kort sikt. Vården måste bli ett samtal mellan vårdgivare och vårdtagare där den vårdtagaren bemöts med respekt och som någon som är förmögen att fatta beslut om sin kropp och sitt liv. Svensk förening för transsexuell hälsa måste till exempel börja arbeta med att skapa hälsa istället för att skapa ohälsa. All vård måste utgå ifrån patienten, att den själv får definiera sitt vårdbehov och tillsammans med sin vådgivare definiera vad som är en bra, rimlig och långsiktig tanke om kroppen. Då skulle parterna samarbeta för samma mål istället för att förhandla där den ena har allt och den andra inte har något att förhandla med. Eftersom det inte alltid hjälper att tvätta sig för att slippa transfobi, blir det också viktigt att alla som kan utsättas för den får verktyg att hantera den. Dessutom blir det en fråga om livskvalité att de transpersoner och transsexuella som lärt sig att hata sina kroppar också får stöttning i att närma sig sina kroppar, hitta saker som känns bra med dem och får lov att trivas med dem.

Bekräftande av kroppsnormer sker dessvärre inte bara inom vården utan i varje okritisk tanke, ord, handling och lag. Alla kan bekräfta normkroppens självklara särställning. Alla kan också bryta återskapandet av normen genom att ifrågasätta den och välja att bekänna sig till något annat. En bra början är att synliggöra tankarna om renhet och smuts. Smutsen är påhittad för att vi ska vara passiva objekt, skämmas för dem vi är och inte ta plats. Jag tror på skapandet av en fet, bred och obekväm kroppspolitisk rörelse som fokuserar mer på samhällskroppen än på de begränsningar som de fysiska kropparna får i den. Vi måste börja att se på normavvikares ohälsa som systemproblem och vägra att lägga ansvaret på individer för de hinder som finns. Vi behöver syna likheterna i orättvisorna och vägra att ta på oss skammen när vi inte passar in i samhället som andra skapat för sig själva. Först då kan vi få ett samhälle där ingen behöver leva ett liv på någon annans villkor.

Adrian Repka

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone