Transvården kan vara livsfarlig för transpersoner

Den 7 april berättade Love i Metro om att han självmedicinerar med hormoner, vilket överläkare Stefan Arver kommenterade med att det är något som kan vara livsfarligt. Vi ser också att transpersoners liv sätts i fara men ansvaret ska inte läggas på dem som tar hormoner för att må bättre. Det är samhället och transvården som kan vara livsfarliga för transpersoner.

Love beskriver hur han väntar och har väntat i flera år på att få tillgång till behandling. Det är dessvärre ingen ovanlig historia. De senaste åren har mycket kritik riktats mot den transspecifika vården och dess utredningar.

 

Skärmavbild 2015-05-20 kl. 20.27.15

 

Transpersoner själva har höjt sina röster, forskare som t.ex. Signe Bremer har beskrivit missförhållanden och statliga myndigheter som Socialstyrelsen och Ungdomsstyrelsen har författat rapporter om läget. Arbetssätten i den här vården beskrivs vanligen som integritetskränkande, könsstereotypa, bristande i förankring hos den vårdsökande och också på andra sätt bristande i sin vetenskaplighet.

Det finns ingen anledning till, eller rimlighet i, att någon ska vänta i flera år på att få den könsbekräftande behandling som experter är överens om har bra resultat. Väntan skapar frustration och maktlöshet och går emot internationella riktlinjer. Att det leder till att personer behandlar sig själva är inte särskilt svårt att förstå. Arver visar dock ingen förståelse utan lägger ansvaret på den som självmedicinerar, som om Love inte vet om riskerna utan behöver höra hur farligt det kan vara.

”Det är ett större brott mot mig själv att inte göra det på egen hand. För vems skull skulle jag inte beställa hem det, för samhällets skull? Det skadar ingen annan än mig själv, säger han.”. Love vet att det kan vara farligt och skadligt. Varken han eller någon annan som självmedicinerar kommer sluta göra det av någon skrämselpropaganda från läkare. Det enda det skapar är mer tyngd och skuld där den redan finns. Det ökar ohälsan hos en grupp som redan visar på anmärkningsvärt höga ohälsotal.

Läkare så som Stefan Arver har däremot möjlighet att hjälpa transpersoner att må bättre på flera sätt. Först behöver den uttryckta kritiken från de berörda börja ses som rimlig. Sedan kan stegen till rätt behandling förkortas och förenklas för att färre ska börja självmedicinera. Det finns heller inget som hindrar läkare från att minska riskerna och följa upp de som redan självmedicinerar, mer än moralistiska attityder om att den som försatt sig i en riskfylld situation får skylla och klara sig själv. Det är svårt för de som tar hormoner utan recept att få blodprover tagna, för att många läkare är rädda för att bli delaktiga i och få någon sorts ansvar för behandlingen om de letar efter komplikationer. Hur ser den tankegången ut i förlängningen? Ingen som följer en alkoholberoendes levervärden beskylls för att bidra till överkonsumtionen. Det borde vara en självklarhet att hjälpa alla som söker vård att uppnå en god hälsa, oavsett om de tar mediciner med eller utan recept.

Vi ser fram emot den dag läkare i den transspecifika vården utgår från sina brukares behov istället för att skuldbelägga dem. Låt dem som söker vård få definiera sin situation, utgå från att de känner sina behov och gör dem delaktiga i beslut om sin hälsa. Erbjud provtagning till de som självmedicinerar, skynda på deras utredning så de kan få receptbelagda preparat snarast möjligt och korta utredningarna för alla så att färre ens behöver överväga att självmedicinera.

Vår djupgående artikel The (Im)patients handlar om hur dagens transvård i Sverige kan ses som formad av en kombination av psykiatriskt stigma och institutionaliserad transfobi. Den finns publicerad i Lambda Nordica nr 3-4, 2013.

 

Axel Repka, leg läkare

Adrian Repka, verksamhetsutvecklare deltagarinflytande

 

Referenser

Bremer, Signe. 2011. Kroppslinjer: Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Göteborg: Makadam förlag.

Darj, Frida, and Hedvig Nathorst-Böös. 2008. ”Är du kille eller tjej?”: En intervjustudie om unga transpersoners livsvillkor. Stockholm: RFSL Ungdom.

Socialstyrelsen. 2010. Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar: Rättliga villkor för fastställelse av könsidentitet samt vård och stöd. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18087/2010-6-31.pdf

Ungdomsstyrelsen. 2010. Hon hen han: En analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Video: föreläsning om tolkningsföreträde, Berättarfestivalen i Skellefteå

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

The (Im)patients

An analysis of how stigma leaks through the layers of trans specific health care.

By Adrian Repka & Axel Repka

 

Cover Lambda Nordica 3-4 2013. Photographer Del LaGrace Volcano.

Cover Lambda Nordica 3-4 2013. Photographer Del LaGrace Volcano.

 

Published 2014-05-15 in Lambda Nordica 3-4/2013 © available as .pdf

En sammanfattning på svenska finns i slutet.

 

If you live in Sweden and are in need of gender corrective care you have a long road ahead of you before you may be allowed that care. Some of the aspects that make the road so long are due to general regulations of the health care system, and some are due to factors that regulate this specific and specialized form of care.

The Swedish health care system is tax funded. Those funds run both public and private hospitals and clinics. The country is divided into 20 counties, which are responsible for their practitioners’ provision of equal health care to their inhabitants. As long as they follow the national directives of equality, the counties are autonomous to a large extent to set up their own regulations on which kind of care they provide and finance. Primary health care is generally made available throughout the country, not to be confused with easily accessible, though. To reach a specialist you generally need a referral. If you need care that is not offered in the county in which you are registered, you need to get a referral to another county. Also, if you experience that your needs of care go beyond what is offered in your county, in some cases you have the right to a second opinion in another county. These two options are afforded by the home county. You can also seek health care in another country within the EU, the eligibility is decided, and if approved, financed by the Swedish Social Insurance Agency (Försäkringskassan). A third option is to try to seek and pay for your care outside of the tax funded system in a private clinic within Sweden or abroad.

All of these aspects of Swedish health care in general affect the trans specific health care, as they limit the options and make the starting- points unequal for people who seek this specialized form of care, depending on at a minimum the vectors of regionality and financial status. The National Board of Health and Welfare (Socialstyrelsen), the governmental regulator that supervises the health care in Sweden on the county level as well as individual clinics, recently produced an overview of trans specific care (Socialstyrelsen 2010) that includes recommendations for the future. Similar reports regarding gender corrective care have also been produced on a EU-level (Whittle et. al 2008). To reach a gender evaluation team in Sweden you need a referral from your primary health care physician either first to a specialist in psychiatry who can refer you to a gender evaluation team, or directly to the specialist team. Getting a referral can be a high hurdle to overcome, and if or when you pass that step there are often long waiting lists before you get your first appointment at the gender evaluation clinic (Socialstyrelsen 2010). If you are over 18 years of age, there are six counties in Sweden where assessments regarding whether or not you meet the diagnostic criteria, are made. If you are under 18 years of age there are specialized clinics in two counties. If you live in a county where there is no specialized clinic, you need to get a referral to another county. The theoretical possibility to seek care in another EU-country exists, but we do not know of anyone who has used it for accessing trans specific health care. That does not mean that there has been no need, but may imply that this alternative requires the capability to combat the red tape of an unknown system.

If you reach the specialized clinic, you have to be registered there for at least a year before you get the diagnosis – if you are found to meet the criteria. During this year you have to go through various physical, social and psychological tests, and evaluations. These have been criticized for being unethical and intrusive, and also for not being evidence-based (Socialstyrelsen 2010). Your county has, or as in most cases has not, budgeted for this kind of care and thereby gives different conditions of accessibility for users in different counties (Socialstyrelsen 2010). Eventually you may be given a psychiatric diagnosis and after that follows somatic treatment which can consist of hormones, voice training and/or surgery. The care provided differs between clinics in many ways: how long the waiting time is, if you get support during the evaluation period or not, if you can switch provider if you do not feel comfortable with the one you got or not, if you see an endocrinologist who prescribe your hormones or not, if you get to see a speech therapist or not, if you get follow-up or not, and which kind of surgery you can get (Socialstyrelsen 2010).

In recent years trans specific health care and trans identified people’s health have been discussed and analysed in Sweden within activist communities (Darj and Nathorst-Böös 2008; Berg and Summanen 2011), in governmental institutions (Ungdomsstyrelsen 2010), and in some parts of the academia (Engdahl 2010; Bremer 2011). We have been told and have read many testimonials of a dysfunctional trans health care service, a topic that has also been part of the larger debate on the criteria for legal gender recognition. Trans specific health care has been described as normative, lacking transparency, being prescriptive, inaccessible, not being evidence-based, as increasing stigmatization of its users,[1] and not being centered on the users’ self-defined needs. Facing these systems, or having been excluded from them, many trans people start to self- medicate with hormones.[2]

 

Who We Are and How We Have Worked

We, the authors, hold our respective academic degrees in medicine, and in leadership and organisation, but this paper was written from our perspectives as activists. We work together with users of trans specific health care, and fellow activists and researchers who work on trans/gender projects within the academia in Sweden and the US. Between us, we have had contact with hundreds of trans people with experience of trans specific health care. These contacts have been spread out over a time period of a decade and have taken place in online communities, high-profile conferences, social meeting points, professionalized non- governmental organisations, autonomous networks, and personal relationships. It is in these collective experiences that our problem analysis, argumentation and recommendations for principal and practical change are rooted.

This text is developed from a presentation that we held at a conference at Linköping University, organised by the Unit of Gender Studies in the Department for Thematic Studies and the Unit of Gender and Medicine, titled Trans Rights as Human Rights – The Implications for Trans Health (Care), 8–10th of May 2012.

We find that much of the critique towards trans specific health care we hear as friends and activists never finds its way to the official reports. It is important to keep in mind that even if the judgements made of trans specific health care are harsh, the stories being told in public are still only the most privileged ones. We think that this is due to the internalised cisnormativity and psychiatric stigma of the health care system (Corrigan 2005), the unbalanced power dynamics between doctor and patient, and also to that people who have been users of trans specific health care just want to leave behind the trauma both of the (more) gender dysphoric states, and of the increased stress and stigma caused by trans specific health care. We know that users of trans specific health care feel they are dependent upon the good will of the personnel in the gender evaluation teams. Direct dialogue about improvements is therefore not possible if one is not to jeopardise the care one needs, a care that can be hard, expensive, risky, and sometimes impossible, to acquire outside of the medical and legal systems.

In March 2012 we listened to a radio program on Swedish public service radio (P1 Morgon 2012) on self-medication with hormones among trans persons. In the program two persons who had been self-medicating were interviewed in a report. This was followed by a studio interview with the head psychiatrist at the department of gender corrective care in Stockholm. We talked about the program, listened to it again several times, transcribed it and found that many things being said in the interview could be used as examples of how trans specific health care works today more generally. Therefore, we do not wish to single out this one physician but rather to use this as a tangible example, which reveals the fundamental conditions of trans specific health care. It can also illustrate how trans people are generally positioned within the medical, institutional and legal systems in Sweden today.

The critique of the systems we have mentioned is absent from the program. Instead those affected by the systems are unfairly blamed for the consequences of them. Those who self-medicate are talked about as ignorant (”How can they think that they know what they are doing?”) and impatient (”If they only wait, the health care system will help.”). As activists, listening to the program we found three assumed conditions on which this view is based: 1) that everyone who needs it has access to gender corrective care, 2) the existence of a fair health care system and 3) an objective neutral diagnosis. We also found mistrust of users’ self- knowledge that we understand to be a consequence of the psychiatric diagnose. In the program, the voices of trans people were given space only in the reports. The space for analysis of and discussion about what was said was saved for the physician. This division into object/subject roles is another example of how the interpretation of one’s trans experience is not something one is given the right to, but is something over which the medical community has expertise. We argue that what is described as the problem – trans people self-medicating – is rather a symptom of, and a reaction to, those problems that should really receive attention. The legal and medical systems, that are supposed to support trans people who are affected by society’s ideas and organisation of gender, fail to do so and instead increase victimisation by enhancing the stigma, blame and harm on those who seek that support.

So we argue for a trans specific health care that is centered around and developed together with its users in which the person seeking help can take an active part in the decisions. We also argue for a depsychiatrization of trans experience and identities, and point to the necessity for a reduction in general psychiatric stigma and a less cisnormative society where there is space to live outside the binary gender system. We think that it is the responsibility of professionals within trans specific health care to be knowledgeable about how normativity, stigma, and power asymmetries influence their perceptions of service users, and to do whatever they can to counteract it, and thus empower those affected.

 

The Big Picture

Trans people become stigmatized by a society that only recognises two genders, man or woman. This way of organising gender makes trans identities and experiences invisible (Darj and Nathorst-Böös 2008; Ungdomsstyrelsen 2010; Berg and Summanen 2011; WPATH 2011). We will refer to this system as the gender binary. Within the idea of two genders, there is also an idea that those two genders and related expressions are more desirable and legitimate than all others, and that there is a huge difference between the cisgendered and the transgendered person. This adds a fundamental aspect of power to the understanding of gender. Kate Bornstein maps this out in My Gender Workbook as the Gender/ Identity/Power System where one can either be some perfect gender, be like that gender or be liked by that perfect gender (Bornstein 1998, 45). We will refer to this system as cisnormativity. It credits non-trans identities and bodies as better and more authentic than others (Bornstein 1998). A cisgendered person is a person without friction between body, gender identity, legally registered gender, gender expression, and perceived gender, and is in a state where all these categories follow the same line. Transphobia and stigmatization of trans people comes from cisnormativity. Health care that is not aware of cisnormativity will encourage and expect trans people within it to be as much men or women as they can (be that perfect gender), to try to pass as these men or women, who are perceived as more authentic than the transman or -woman (be like that gender), or to at least be pleasant and apologetic to people in a cisgendered position and not make claims of one’s own definitions (be liked by that perfect gender).

 

The Role of Health Care

Gender dysphoria is discomfort or distress that a person experiences that is linked to a mismatch between gender identity, body and the expectations that follow (WPATH 2011, 168). Dysphoria is commonly attributed to the sufferer, that something is ”wrong” with the person. The World Professional Association for Transgender Health (WPATH), which is a global member organisation for professionals working for trans people’s health, explicitly identifies society as the source of harm. It therefore becomes the role of health care professionals to alleviate the dysphoric state. The following are guiding principles stated in Standards of care version 7 (WPATH 2011) regarding what can alleviate to gender dysphoria:

 

Exhibit respect for patients with nonconforming gender identities (do not pathologize differences in gender identity or expression); provide care (or refer to knowledgeable colleagues) that affirms patients’ gender identities and reduces the distress of gender dysphoria, when present; become knowledgeable about the health care needs of transsexual, transgender, and gender on-conforming people, including the benefits and risks of treatment options for gender dysphoria; match the treatment approach to the specific needs of patients, particularly their goals for gender expression and need for relief from gender dysphoria; facilitate access to appropriate care; seek patients’ informed consent before providing treatment; offer continuity of care; and be prepared to support and advocate for patients within their families and communities (schools, workplaces, and other settings). (WPATH 2011, 167)

 

Psychiatric stigma can be said to function in a similar way to the organisation and valuing of gender in that people are organised into two groups (healthy/ill, cist/trans), and it is perceived to be a major dividing line between the two groups. Lack of mental illness (i.e. good mental health) is a founding assumption of society and considered the normal, neutral and desired state. We are expected to embody the desired level of sanity, try to be like those who pass as sane and be perceived as men- tally healthy, or at least be liked by those who fulfil the expectations. The ideas and ideals surrounding psychiatric diagnoses result in injustices in the contact with all kinds of health care (Corrigan 2005).

A trans person within today’s health care system will as a minimum face three hurdles of inequality. 1. The power imbalance for anyone who seeks health care in a doctor-patient relationship. 2. The power imbalance between a transgendered person and a cisgendered person/the cisnormative system, which is perceived as natural and neutral. 3. The power imbalance between a person with at least one psychiatric diagnosis and a system/professional perceived as mentally sane, and there- fore objective. These three layers of power imbalances strengthen one another and work together. The psychopathologization of trans experience and identities is dependent upon, and builds on the idea that trans is something unnatural and unwanted, but without transphobia there would not be a need to create such a diagnosis in the first place. When trans is a psychiatric diagnosis it is harder for trans people to claim one’s right to one’s body in contact with a cisnormative health care provider, who has support in cisnormative diagnostic criteria. A health care sys- tem that is not aware of the normativity and power imbalances that it builds upon will reinforce them. This will be at the expense of those who seek and need what the system can offer.

 

Depathologization

Internationally there exists a large movement campaigning for the depathologization of trans experience called STP2012 (Stop Trans Pathologization). In the campaign’s manifesto the political processes, including causes and effects, are described:

With ”psychiatrization” we name the practice of defining and treating transexuality under a mentally disordered label. We are also speaking about the mistaking of non normative bodies and identities (those out of the cultural dominant order) for pathological bodies and identities. Psychiatrization gives the medical-psychiatric institutions the control over gender identities. The official practice of these institutions, motivated through state, religious, economical and political interests, reflects and reproduces the male/female binomial on people’s bodies. Making believe this exclusive position is a ”true” and natural one. [—] The legitimization of social norms that are part of our life experience and our feelings, implies the invisibilization and pathologization of all the other existing options, setting one single path that doesn’t question the political dogma around which our society is built: the solely and exclusive existence of only two ways of being and feeling. [—] Nowadays transexuality is considered a ”Gender Identity Disorder” […]. In them [the diagnostic manuals], we find a less than casual error: the mistaking of the transphobia effects for those of transexuality. Social violence against those that don’t follow the gender standards is invisiblized. This way, it is actively ignored that the problem is not gender identity but transphobia. [—] Transexuality’s pathologization under the ”Gender Identity Disorder” is an extreme exercise of control and normalization. (International Network for Trans Depathologization 2013)

 

STP Anarcho Pride

 

The campaign is supported by the following Nordic organisations (among others): LLH (Landsforeningen for lesbiske, homofile, bifile og transpersoner) in Norway, RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter) in Sweden, Trasek in Finland, TransDanmark, LGBT Danmark (Landsforeningen for bøsser, lesbiske, biseksuelle og transpersoner), and BLUS (Copenhagen LGBTQ Students) in Denmark. The World Professional Association for Transgender Health (WPATH) has released a statement for de-psychopathologization of gender variance (WPATH 2010). The international trans activist network Global Action for Trans Equality (GATE), which includes some professionals working with trans people, has also taken a stand for depathologization (GATE 2011). Apart from an occupation of the National Board of Health and Welfare’s lobby made by the network Anarcho Pride in April 2012, the issue of depathologization has, how- ever, not been made widely visible in Sweden.

In the following sections we present extracts from the radio interview about self-medication and analyse what is said in relation to cisnormativity, psychiatric stigma and reports about the current state of Swedish trans specific health care. The material has been organised around the three assumptions listed earlier: 1. that everyone who needs has access to gender corrective care, 2. that the health care system is fair, and 3. an objective neutral diagnosis.

 

The Idea That Everyone In Need Has Access

Interviewer (I): How often do you meet patients who self-medicate? Physician (P): It is quite common that we see patients who either during the assessment have started medication or in some cases even before they have come to us. The greatest risk is with patients who do not seek medical care at all, who…

I: Do it on their own?

P: Yes.

(P1 Morgon 2012)[3]

Firstly, we interpret this statement to mean that there would be no rational reason for trans people to avoid health care services. However, being aware of the deficiencies in the systems that have been listed in the critical reports, it is understandable that people avoid seeking medical care despite their needs. Secondly, there is of course a risk with treating oneself with hormones, without support from a medical system. How- ever, put this way the implication is that everyone who seeks care will get the help needed. Unfortunately this is not the picture of reality that has been shared with us by those affected.

I: We heard in the program that people who have self-medicated, say that doctors they have met have not really cared. What do you say about that?

P: It kind of depends on what you mean by not caring, it is really hard to take responsibility for a medication you have not prescribed. […] But we usually control with a blood sample.

I: Is it not a doctor’s role to try to take as much responsibility as you can for your patient?

P: Yes, of course.

Over the last decade we have heard many testimonials from friends and activists who self-medicate. When they have tried to get their blood samples checked, they have been denied this service, despite the physician in the radio program suggesting that this testing is common practice. Those who have actively sought care are viewed as having put themselves in the situation, and therefore the approached health care services have no responsibility to help (Berg and Summanen 2011). Compare this kind of reasoning to when someone is seeking care for a sexually transmitted infection, abortion, alcoholism, or even a bone fracture after a sports trip. Should these people also have only themselves to blame, and therefore not get any help? To us, this is a moralizing way of seeing the problems at hand. It is like the care provider is saying: ”Oh, you should have thought about that you will need to get your blood checked earlier, it is not my problem that you have put yourself in this situation.” This kind of reasoning places the whole responsibility for one’s health on the individual, and does not recognise that one’s health is affected by a lot of factors which one does not have the power to control, such as the gender binary system and cisnormativity. Also, we all have different abilities to make decisions about our health depending on access to information, earlier experiences, economic factors, and more. To refuse or blame those who ask for help is neither the way of to get people not to self-medicate, nor the way to empower people or assist them in taking better care of their bodies.

I: You have started a project at Huddinge [a hospital in Stockholm, authors’ note] […]. What is that about?

P: [T]here are people who may not suffer from transsexualism, but have other kinds of gender identity problems. In those cases we try to evaluate individually what kind of suffering the person has and what that person’s needs are. How can we understand it and treat it in the best possible way? In some cases we prescribe hormones, in other cases something else.

The physician refers here to a brand new project that has started in Stockholm where some trans people who are found not to meet the criteria for transsexualism, are enabled to access some kind of care. This is in line with what the National Board of Health and Welfare proposed in their report and with international development in the area (Socialstyrelsen 2010). While we welcome this initiative in Stockholm, it is important to remember that up until now, in Stockholm and still in most parts of Sweden, this category of trans people has been denied treatment. If you are found not to meet the criteria for the diagnosis, your case is simply closed at the clinic and you are left on your own, without follow-up or support. This rejection can lead to increased gender dysphoria and stress for the individual left without treatment. Therefore it is important that those in the need are granted continuous support, care and treatment (Socialstyrelsen 2010). In this process we believe that it is crucial that the running project in Stockholm is evaluated together with its users to see if it fulfils the needs of its users.

Furthermore, the phrasing ”suffer from transsexualism” and ”gender identity problems” again places the responsibility for the problems faced, with the individual and pathologizes the experience, instead of talking about the cisnormative society that creates gender dysphoria among trans identified persons. We argue that this attitude increases stigmatization and reduces trans people’s chances for autonomy. It is our experience that the psychiatric language has the effect that those transsexuals, who accept and work within the frames of the psychiatric diagnosis, are seen as the serious ones. They can take on the role of being spokespersons for all people who are in need of any kind of trans specific health care. This creates internal hierarchies in the community where only those, who are perceived as being trans enough can take part in the discussions and organisations.

 

The Idea of a Fair Health Care

I: Because that is the problem, we hear in these testimonials that they [the patients] do not trust the medical care.

P: No, and I think that it is sad to hear that.

This answer by the physician surprised us and we understand it as an expression that because health care is seen as fair, the criticism is either not addressed, or is attributed to individual problems of mistrust. It sounds to us as if a professional that has both the possibility and the responsibility to initiate the changes needed, has not acknowledged the vast criticism of trans specific health care.

I: What do you do when you find out that a patient is taking hormones?

P: We usually try to speed up their assessment when possible, point out that there is a risk with this, that they take their own responsibility, and talk about if it is possible to wait a little longer.

The message given between the lines here is that people who self-medicate are impatient (”If they only could wait, we could help.”), and ignorant (”They do not know what they are doing, and that there is a risk associated with it.”). This view can only be understood if health care is seen as a sphere where everyone is treated equally and respectfully. The implication is that care is given to those in need, if you just wait for your turn. People who need treatment with hormones seem to be choosing between two, equally viable options; either get medical care free of charge, legally, safely, and comfortably, or self-medicate in an illegal, expensive way with accompanying health risks. These statements show no under- standing of the inaccessible health care system and the gender binary society that pushes people to take these actions. We understand this as a patronizing, hierarchical system where the physician dictates the terms that the patient ought to follow. Consequently, attempts to take one’s own initiative with regards to improving one’s health are disqualified.

 

The Idea of an Objective Diagnosis

The fundamental power imbalance between the user and the physician is also illustrated in the following statement:

I: What do you think about this attitude that we hear in this piece: ”I want to take control over myself, I’m not going to let anyone else do it.”?

P: It is understandable, that is what we all want. It is a human aspect that one wants to do it that way. But it is hard to take charge fully of one’s body if you do not have a medical training.

The diagnosis of transsexualism should, in essence, be a self-defined diagnosis. By that we mean that people know their own identity, and no one else can make that decision. The diagnostic criteria are built from user’s feelings and emotions, which cannot be confirmed with blood samples or X-rays. When a person seeks care with a desire to have gender altering hormone treatment or surgery, the physician’s role should be to check that the person knows what the treatment can and cannot do, and knows about long-term effects. It should also be to diagnose and treat possible depression or mental health problems, and to provide support along the way. As trans specific health care works today, we do not see this happen. In current practice the diagnosis is unfortunately not an objective one, about which the user and the physician can have a relaxed conversation. The physician has all the power to decide whether or not, and if, when the patient will get treatment. This is often referred to as gatekeeping (Lev 2004; Socialstyrelsen 2010), where the physician has the key to open the gate to treatment. We understand the statement above as coming from this system, as if it is saying: ”If you do not have medical training you should not try to take charge of your body, but rather leave all the decisions to someone who does.” In fact, Swedish law states that the health care provider must respect the patient’s self-determination and as far as possible make decisions regarding treatment in consultation with the patient (Hälso- och sjukvårdslag 1982:763). In our view, this intention in the law is not reflected in trans specific health care today.

 

The Need for a System Change

We see this radio program as one example of how the development of trans specific health care is held back by these ideas of supposed objectivity and fairness. Regardless of the knowledge that is produced, criticism will always be brushed off due to psychiatrization, a doctor/patient power imbalance, cisnormativity, and the support of the trans people who work and identify within the current pathologizing framework. Knowledge of the current circumstances will not be taken into account so long as layers of stigma continue to dehumanise those affected.

A further example of this can be seen in the report from the National Board of Health and Welfare in 2010. It contains proposals and recommendations for how to improve health care for trans identified persons. The report is critical of the ways in which the system works today, and has been welcomed by many in the trans community for its progressiveness. However, the report still talks about trans experience as a mental disorder. This strengthens the idea of the objective psychiatric diagnosis and neutral gender binary social system, while also hindering the development and empowerment for which this governmental institution strives. Unknowingly, the institution reinforces the systems that cause the harm it wants to alleviate.

We believe that as long as transsexualism continues to be defined through a psychiatric diagnosis, those in need of care will continue to experience imbalances in power, and also stigmatization from the physicians. The idea of the disordered, irrational, selfish, and desperate trans person who self-medicates without knowing about the risks, is supported by the diagnostic procedure and by a lack of a critical perspective on the system: ”The patients are mentally ill and therefore make these irrational choices.” Or: ”The patients do not know what they are doing.” Seen through the lens of this superior health care service, the fact that a patient self-medicates without medical training, or questions the diagnosis, can be taken as proof of how out of touch with reality the person is. The diagnosis is imagined to be objective, established by mentally sane people, and therefore trustworthy. If the patient complains, the problem hence must be with the patient. This can be compared with popular culture portrayals of institutionalized psychiatric patients who claim they are not mentally ill, in this case, their lack of insight functions as strong evidence that they are ill.

If we, instead, understand the trans person as one who constantly meets friction and is harmed in a gender binary and cisnormative society, the action of taking hormones to get some respite and feel better in your body is rational and understandable. Of course it would be better if that person could take part in the treatment prescribed in a legal, cheaper, safer way, and get their blood samples checked too. However, with the deficiencies in contemporary Swedish trans specific health care, this is not an option for many. If we abolish the frameworks of psychiatric diagnosis regarding trans experience and the gatekeeping function, and instead establish a health care system, which starts from the needs of the user, we are confident that the amount of people who self-medicate will decrease, and that health in the community will improve. We believe that the greatest large-scale possibilities to improve trans people’s health lies in the hands of the legal and medical systems, which could generate non-pathologizing, anti-oppressive and participatory, user-centered practices.

 

Recommendations and Conclusions

Based on this analysis, we suggest that future presentations of problems and solutions are addressed on structural levels and met with adequate counter-measures:

  1. Harm reduction

We want to see a change in approach towards harm reducing strategies within health care. When a person seeks care and it becomes clear that they are self-medicating, the physician should check for complications from the medication by checking blood samples, or by taking other relevant actions, and as soon as possible take over and prescribe the medication to reduce the risks associated with self-medication. This way of dealing with the situation is already outlined in the Standards of Care (WPATH 2011), and can easily be done even without any other system changes.

  1. The user’s influence

We want users of trans specific health care to have influence over their bodies, lives, and processes. We want to see a move towards health care developed by professionals and users together, in which the views, experiences, and expertise of those who are currently treated as objects are, instead, recognised and listened to as subjects. Health care users should be involved in both their own processes and in the long-term strategies and priorities of the gender clinics. This is a matter of quality of service, since health care is known to have the best effects when actively working together with its users (Ottosson 1999; Socialstyrelsen 2009).

  1. A responsible user perspective

Health care should be designed to meet the users’ need for the kind of help and support necessary for them in dealing with society. We recommend that it should be seen as the responsibility of trans specific health care professionals to be knowledgeable about how the gender binary, cisnormativity and stigmatization affect their users. They should be aware of how these factors and the power imbalance between practitioner and user shape their perceptions, and do whatever they can to counteract it, and thus empower those affected.

  1. Depsychiatrization of trans experience

The diagnosis surrounding trans experience should be removed from the mental disorders manuals in coming versions of DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders from the American Psychiatric Association) and ICD-11 (International Classification of Diseases from the World Health Organization). This is in line with what WPATH, GATE, STP2012 and even the European parliament (European parliament 2011), among others propose. Sweden should have an active role in these liberating processes. The psychiatric label on trans experience strengthens the idea of the neutral and natural cisgendered person.

  1. Increasing – not decreasing access

The available logopedic, surgical and endocrinological treatments are still lifesaving, and therefore it is crucial that they are state funded. There is a common fear among some of the local trans communities that changing the diagnosis would lower the priority of this health care, and make it even less accessible than it is today. The amount of suffering on a group-scale amongst the ones seeking care will persist. We cannot see why accessibility would need to be tampered with due to depsychiatrization, simply by shifting the focus of the problem from the one experiencing the symptoms to society. The trans psychiatric diagnoses are simply not clinically relevant (Whittle 2008; GATE 2011). A useful analogy can be to think of how pregnancy related health care is administrated and guaranteed without the need of a psychiatric label (Stryker 2012). Instead there is a possibility in this for increasing accessibility when the layers of dehumanization caused by stigmatization are partly lifted and those in the need can get more space for self-definition.

  1. Breaking up general psychiatric stigma

Shifting the trans diagnosis from a psychiatric to somatic levels must not be at the expense of reinforced psychiatric stigma. When working for the depsychiatrization of trans experience we need to do it for the right reasons. For users of trans specific health care the psychiatric label functions as nothing more than additional stigmatization and external control. Other symptoms and conditions may actually find adequate sup- port within the psychiatric framework. The depsychiatrization of trans experience cannot normalize oppressive practices in psychiatry. Lack of transparency and agency are problems that need to be worked upon within health care as a whole, including psychiatry (Corrigan 2005).

A user of trans specific health care is far from autonomous. This can be explained by at least two kinds of stigmatization that are fundamental part of trans specific health care services. By acknowledging the deep roots of psychopathologism and its effects surrounding the current work of the gender teams, changes for improving health can be made. The teams can start advocating for global depathologization of trans experience. By involving those most affected by the work of the gender clinics, that is to say the users, there is a chance to turn around the practices from cisnormativity, moralism and stigmatization towards non-harming, user-centered and dysphoria-alleviating practices, which can work with users instead of against them.

 

Summary

We live in a context where only two genders are accepted, a gender bi- nary society. Together with cisnormativity, a power structure that values cisgendered people and devalues transgender people, this creates stigma towards trans people.

Trans specific health care is organised around transsexualism as a psychiatric diagnosis. In recent years the system has received critique both on national and international level, with regards to dubious content and inaccessiblility that reinforce stigmatization of its users. Faced with this system, some people start to self-medicate with hormones in order to reduce the gender dysphoria that comes from interactions with a cisnormative society and to create a body in which they feel more comfortable.

This article is based on a radio program about self-medication with hormones, broadcasted on Swedish radio in March 2012. In this program critiques of the health care were not raised at all, instead the problem was placed on the individuals who self-medicated. Only the physician who participated in the programme was given space to offer an analysis and give answers. The ones who were self-medicating were positioned as impatient and ignorant. We found three assumptions upon which the programme based this view; an objective diagnosis, fair health care and the idea that everyone who needs has access to gender corrective care.

If we instead understand self-medication as an active way of trying to take control over one’s body and life, to achieve better health, then the conclusions will change. We argue that health care professionals and the medical system, as a whole must be aware of cisnormativity in society in order to be able to alleviate its symptoms and not to put extra pressure on the people seeking support. We believe that trans specific health care must be centered around and developed together with its users, and not only because user participation in medical treatment pro- cesses in general are required by Swedish law. We also argue for a depsychiatrization of trans experiences and identities, and request that effort is put into combating general psychiatric stigmatization and working towards a less cisnormative society where there is space to live on one’s own terms outside of the binary gender system.

 

Keywords

self-medication, depathologization, gender binary, transgender health, gender corrective care

 

Axel Repka, MD, is working as a physician outside trans specific health care. As an activist, his background is in RFSL Ungdom and RFSL where he has been a member of the national boards, of student organisations working against heteronormativity, and other feminist and queer networks on local and international levels. In all his activism he aims to give people better opportunities to achieve good health.

Adrian Repka works with anti-oppressive organising through his company Jämfota that he started it in 2006 while studying for his Bachelor of Arts degree with a major in Leadership and Organisation at Malmö University. His skills develop from engaging within activist communities.

 

References

Berg, Veronica, and Edward Summanen, eds. 2011. Det är vår tur nu: Att vara trans i en tvåkönsvärld. Stockholm: RFSL.

Bremer, Signe. 2011. Kroppslinjer: Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Göteborg: Makadam förlag.

Bornstein, Kate. 1998. My Gender Workbook: How to Become a Real Man, a Real Woman, the Real You, or Something Else Entirely. New York and London: Routledge.

Corrigan, Patrick W., ed. 2005. On the Stigma of Mental Illness: Practical Strategies for Research and Social Change. Washington, DC: American Psychological Association.

Darj, Frida, and Hedvig Nathorst-Böös. 2008. ”Är du kille eller tjej?”: En intervjustudie om unga transpersoners livsvillkor. Stockholm: RFSL Ungdom.

Engdahl, Ulrika. 2011. Att vara som/den en är: En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en trans*kontext. Dissertation, Linköpings universitet.

European Parliament. 2011. ”Resolution of 28 September 2011 on Human Rights, Sexual Orientation and Gender Identity at the United Nations”. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+TA+P7-TA-2011- 0427+0+DOC+XML+V0//EN (accessed 2012-09-13).

GATE. 2011. ”It’s Time for Reform: Trans* Health Issues in the International Classifications of Diseases”. A Report on the GATE Experts Meeting. The Hague, November 16–18, 2011. http://globaltransaction.files.wordpress.com/2012/05/its- time-for-reform.pdf (accessed 2012-09-13).

Hälso- och sjukvårdslag (1982:763). http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Halso–och-sjukvardslag-1982_sfs-1982-763/ (accessed 2013-03-13).

International Network for Trans Depathologization. 2012. ”Manifesto”. http://www.stp2012.info/old/en/manifesto (accessed 2013-03-12).

Lev, Arlene Istar. 2004. Transgender Emergence: Therapeutic Guidelines for Working with Gender-Variant People and Their Families. New York: The Haworth Clinical Practice Press.

Ottosson, Jan-Otto, ed. 1999. Patient-läkarrelationen: Läkekonst på vetenskaplig grund. Stockholm: Natur och Kultur with Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU).

P1 Morgon. 2012. ”Transsexuella tar risker med egen hormonbehandling”. Radio program, March 13. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artik el=5012455 (accessed 2012-05-04).

Socialstyrelsen. 2009. Hälso- och sjukvårdsrapport 2009. Västerås. Edita Västra Aros.

–. 2010. ”Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar: Rättliga villkor för fastställelse av könsidentitet samt vård och stöd”. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18087/2010-6-31.pdf (accessed 2013-03-12).

Stryker, Susan. 2012. Trans Health Is Queer (and Queer Health Isn’t Normal). Key note speech, at the conference Trans Rights as Human Rights – The Implications for Trans Health (Care), Linköping University, May 8–10.

Ungdomsstyrelsen. 2010. Hon hen han: En analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.

Whittle, Stephen, et al. 2008. Transgender EuroStudy: Legal Survey and Focus on the Transgender Experience of Health Care. Brussels: The European Region of the International Lesbian and Gay Association.

WPATH. 2010. ”De-Psychopatholisation Statement.” http://www.wpath.org/announcements_detail.cfm?pk_announcement=17 (accessed 2012-09-13).

–. 2011. ”Standards of care version 7”. http://www.wpath.org/documents/IJT%20 SOC,%20V7.pdf (accessed 2013-03-12).

Notes

[1] We have chosen to exchange the word ”patient” for ”user” or ”the person who needs trans specific health care.” This is not a neo-liberal attempt to transform health care services into a commodity bought and sold on a free market, but rather a way to transform the idea of a person seeking health care from being perceived as a pas- sive receiver of care, to being perceived and appreciated as an active, capable party together with whom the service can work.

[2] Self-medication means that people get hormones from somewhere else than having them prescribed to them personally by a physician, for example by sharing doses with someone, buying from abroad, or on the internet. Injections might require assistance from someone who can perform the treatment, and have access to sterile equipment. It may also include a wish to have one’s blood values checked, so that one can manage the risks that come with any kind of hormone treatment, be it within or outside of the medical system. The access to self-medication is thus dependent on one’s economic situation and contacts.

[3] The citations from the program are transcribed from the radio program and translated to English by the authors.

 

Sammanfattning

När vi lyssnade på ett radioprogram om självmedicinering med hormoner bland transidentifierade reagerade vi som aktivister på hur problem definierades och presenterades av en representant från det medicinska kollegiet som var inbjuden som ensam expert. Vi reagerade på hur brukare av vården talades om och hur långt ifrån brukarna vården är. Vi började analysera programmet, dess underliggande antaganden och normåterskapande effekter. Denna artikel är ett resultat av våra reflektioner utifrån programmet. Det vi fann var föreställningar om transsexualism som en objektiv diagnos, att vården är ett rättvist område och att alla som är i behov av denna specifika form av vård också får tillgång till den. Vi argumenterar för att psykiatriseringen av transerfarenheter underbygger de här tankarna och att detta leder till en vård som ökar istället för minskar stigmatisering av transidentifierade personers identiteter och liv. Som en effekt av denna analys formulerar vi rekommendationer om hur den transspecifika vården skulle kunna transformeras för att fungera i samspel med dem som berörs av den och därmed öka brukarnas hälsa.

Nyckelord

självmedicinering, avpatologisering, tvåkönsnormen, transhälsa, könskorrigering, stigma

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
”Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

”Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

Det är klart folk jobbar ihjäl sig

Författare: San Brobjer

Handledare: Adrian Repka

Öppna rapporten som .pdf

 

Insikter

Jag vill inleda med dessa citat, som är alla de svar jag fick på den avslutande frågan: Vilken är er viktigaste insikt om arbete/arbetsliv/arbetssamhället som ni önskar att alla kände till?

”Ifall vårt samhälles mål bara var att få gjort det samhällsnyttiga arbetet som är nödvändigt, hur annorlunda våra liv skulle kunna se ut då. Hur mycket tid vi skulle arbeta, hur mycket tid vi skulle kunna lägga på mer kreativa aspekter av livet. Vi skulle inse vad som verkligen är viktigt. Så många saker skulle inte längre behövas, som den stora, osynliga servicesektorn där inget nyttigt produceras, men med massa skumma, invecklade kopplingar till konsumtion och produktion… Istället för att bara tänka på vinst oavsett var den kommer ifrån.”

”Jag skulle önska att unga betydligt tidigare lär sig att inte ta skit på jobbet. För det tar ett par år innan man är där. Det skulle jag önska. Man har rättigheter, man behöver inte bli behandlad som skit av sin arbetsgivare. Man ska inte bli lockad av såhär massor med ’lull-lull’ – vilket är mer en medelklassgrej. Jag skulle önska att unga tidigare fick en erfarenhet av vad det innebär att vara anställd och vad man kan acceptera och inte acceptera, och stod på sig lite mer. Och det krävs år innan man är så pass bekväm i det, skulle jag säga. Där jag har jobbat så har alla varit skitdriftiga, alla kommer såhär direkt från högskolan, driftiga, välutbildade och så vidare, men har inte pejl på att kräva det man har rätt till. Man köper att vi fick typ ett extravagant Wii-spel från företaget i julklapp, men ingen löneförhöjning – när man är 25 kan man bli lite förtrollad av det, eller ett flott kontor eller vad det nu är, men efter att par år så vill man bara säga ’Ta ditt jävla dataspel och behåll det’. Det finns ju olika typer av utsatthet och möjlighet att säga ifrån, så tycker jag ändå att man ska känna att man har rätt att inte bli trampad på. Man kan ha olika möjligheter att agera på det, men att först inse att man har rätt till sig själv även på jobbet, att man fattar det snabbare. Sen kan man ha miljoner av anledningar att inte kunna agera på det, man kan ha partner eller gift eller barn eller inse att ’shit, ingen annan kommer anställa mig’ men att ändå ha en medvetenhet om sitt eget värde. Det skulle jag tycka var toppen.”

”Jag tänker såhär: Om en bara visste vad som sker, runt omkring en i samhället – typ vad som sker med tvångsdeporteringar, vad som sker med miljön. Om man visste typ allting hemskt, om man bara får den insikten så ba ’Aha, det kanske finns andra saker som är värt, som spelar roll än att jag arbetar’, det fick mig i alla fall att ’Oj, det här sker verkligen’. Det kan få en att tänka om väldigt mycket om vad som behövs i världen. Jag tänker att många vet halvt om halvt vad som sker med miljön, som de får från typ tidningarna, men om de verkligen tagit reda på saker. Som tvångsdeporteringar, det är något som sker bakom stängda dörrar, om folk visste mer om det så hade de gått ’Whoa!’, och inte velat vara en del av det. Öppna ögonen för att det kapitalistiska systemets grej är att få folk att tro att det inte finns ett annat system att leva i. Att inse att vi har bara haft det här systemet i typ 200 år, det är ett ganska nytt fenomen och inte nödvändigt. Vi måste inte veta allt på en gång hur vi vill ha det, men vi måste veta att det finns alternativ.”

”Det som jag känner är ju det att livet är ju så mycket större än ett arbete, egentligen… och vad har man ett arbete till? Krasst räknat så är det ju bara att få in inkomst för det som du gör, ja alltså det att du äter och dricker och har mat för dagen, bostad och kläder och liksom kan ta hand om dina barn. Om man klassar arbete som ’det man får betalt för’. Arbete egentligen är ju liksom någonting man utvecklar, någonting man vill göra och någonting som man trivs med… eller som man måste göra på något sätt. Jag skulle inte kunna tänka mig att inte arbeta. Att ha den insikten, och sen se också att det är ju under en period i sitt liv som man arbetar. Man arbetar ju inte som barn, och man arbetar inte heller som pensionär, som gammal. Det är egentligen en rätt så kort period som man förhåller sig till, som hela samhället är uppbyggt kring. Och vad pratar folk om? Sin semester, sin ledighet. Arbete är ändå liksom någonting som på ett sätt är allting i en människas liv men ändå rätt så marginellt. Det är så marginellt som man själv bestämmer att det ska vara!”

”Ta det lugnt! Det kanske är för att jag har en position där jag kan säga ’ta det lugnt’ – jag har råd att ta det lugnt. Men alltså, vad är det som man kommer ihåg? Det är väl relationer man bygger i livet som man kommer ihåg. Sen kan man ju bygga relationer genom sitt arbete, men man ska ju veta att… ja, att inse att det är en själv som är viktigast. Det låter så jävla individualiserat och okopplat till andra, men det är ju inte det, på nåt sätt. Jag vet inte om jag kan formulera det på nåt sätt, men… Det är okej att inte gå till jobbet en dag, om man har råd med det.”

”Å ena sidan vikten av att organisera sig fackligt och genom det lära sig vad man har för rättigheter och att organisera sig tillsammans för sina och sina kollegors rättigheter. Det är jätteviktigt. Men min huvudgrej är nog… det blir väldigt individuellt, men… Vad är det för liv du vill leva? Hur vill du organisera ditt liv? Vill du verkligen jobba 40 timmar varje dag tills du blir 75 eller hur det nu blir, för att du ska kunna konsumera massa grejer som sägs vara nödvändigt för att leva i det här samhället? Är det inte viktigare att organisera våra liv på ett sätt som får oss att må bra men där vi också visar hänsyn och tar hand om varandra?”

”Ja men typ att man inte behöver arbeta så mycket. Alltså, så enkelt är det. Alltså, såhär: sen jag liksom släppte all press… Dels måste man ju släppa pressen på varför man behöver konsumera saker, att det är för att upprätthålla en viss typ av livsstil i motsättning mot andra. Om man inte har den pressen så behöver man inte konsumera så mycket, och då behöver man inte överarbeta. Men också att släppa pressen på att man måste ’bli nåt’, även om det är något konstnärligt. Det kan bli för sin egen skull, på fritiden. Eller, allting måste vara för sin egen skull, inte för andras skull, på ett sätt. Om folk bara ser hur skadligt det är att arbeta så mycket som de gör. Jag känner mig så jävla fri! Och mår så jävla mycket bättre av att ha så mycket mer fritid. Och man kan konsumera på billigare sätt.”

”Jag tror att det är lätt att glömma att de rättigheter vi har nu, som arbetare eller som människor, är grundade i och kommer från en kamp för att få dessa rättigheter. Det är inte som att någon politiker eller chef eller ledare plötsligt sa typ ’låt oss vara lite snälla mot de där stackarna och ge dem åtta timmars arbetsdag, och sjukförsäkringar, och föräldraledighet’ – det har aldrig hänt. Det har alltid kommit från folkets, arbetarnas, kamp. Att komma ihåg att om vi vill ha ett annat sätt att se på arbete och ett annat sätt att arbeta på så måste vi kämpa för det. Vi kommer inte bara det från någon godhjärtad politiker eller arbetsköpare. Jag tror att folk ibland glömmer att anledningen till att vi har det så bra nu är för att folk kämpat för det.”

 

Introduktion

Det här är slutrapporten för projektet om arbete/arbetskritik som jag har ägnat mig åt under höstterminen 2013.

Arbete är något som ständigt ramar in mångas vardagsliv. Något som är utmärkande för villkoren på arbetsmarknaden de senaste åren är trenderna mot ökad kortsiktig effektivisering, standardisering, yttre kontroll, målstyrning och exempelvis marknadiseringen av offentlig sektor. Anställningar är idag i allt högre grad tidsbegränsade och projektbaserade, färre upplever den anställningstrygghet som fackliga organisationer kämpat för under första hälften av 1900-talet. Bara de senaste veckorna har det spridits skrämmande vittnesmål från barnmorskor om oändligt långa arbetspass inom förlossningsvården. Vi har också hört reaktioner från vårdbiträden som arbetar i hemtjänsten i Stockholms stad som redan känner att de får för lite tid för möte med sina brukare och vars färdrutter mellan brukare och tidsanvändning på plats nu även ska kontrolleras via GPS. Det är i denna tid av stadiga försämringar och urholkningar som behovet av att prata om ämnet arbete kommer.

Den här rapporten är en del av min praktik på Jämfota, ett företag som sysslar med maktkritisk organisering. Praktiken gör jag som en del av programmet Liberal Arts vid Göteborgs universitet. Liberal Arts är ett treårigt tvärvetenskapligt program, med fokus på humaniora, som filosofi och litteraturvetenskap, men med inslag av till exempel fysik och biologi. Tanken är att vi ska tränas i ”kritisk analys, självständigt tänkande, vetenskaplig metod och hållbar argumentation”.

Jag hade tre huvudsakliga ingångar till ämnet arbete/arbetskritik. Den första är att jag själv är så avogt inställd till tanken på att arbeta. Jag har aldrig varit tvungen att göra det, och jag har skytt alla ”möjligheter” jag fått som pesten. Hellre än att söka sommarjobb har jag alltid sparat pengar från studiestöd och studiebidrag. En sommar hade jag ett sommarjobb som jag fick tillottat till mig från kommunen jag bodde i (så jag slapp alltså söka jobb), men det var allt annat än en positiv upplevelse och gav mig inte direkt mersmak.

Idag får jag pengar genom att jag pluggar på universitetet, och tanken på att lämna den skyddade världen för att ge mig ut på ”arbetsmarknaden” ger mig ångest. Det var på universitetet som jag hittade min andra ingång. Vi läste någon gång om teorin att den protestantiska reformationen lade grunden för dagens kapitalism. Enligt denna teori ledde protestanternas avsky mot lyx och lättsinnig lathet till att det arbetet uppvärderades som ett slags form av gudsfruktig späkning. Att använda pengarna en tjänade skulle dock också vara för lyxigt, med resultatet att stora summor pengar samlades på hög istället för att användas genast. Dessa pengasummor kunde några hundra år senare användas till investeringar av nyblivna kapitalister. Jag vet inte om teorin stämmer, men den väckte tanken i mig om arbetssamhället som ett historiskt fenomen och inte en naturlig nödvändighet.

Min tredje, och mest definitiva, ingång kommer från ett seminarium på 2012 års bokmässa som hette ”Liv eller arbetsliv?”, med deltagarna Merete Mazzarella och Tommy Hellsten och moderatorn Maria Romantschuk. Det var nog tänkt att seminariet skulle ta formen av ett känslomässigt distanserat och teoretiskt samtal men det blev inte alls så. Merete Mazzarella vägrade nämligen gå med på vad jag uppfattade som Tommy Hellstens uttryck för okänslighet för andra människors arbetssituationer. Exempelvis föreslog Tommy Hellsten att vårdbiträden som tycker att de har för mycket att göra har ansvar att gå till chefen och delge sin kritik, och Merete Mazzarella försökte förklara att det inte är så enkelt, att folk är rädda om sina jobb och att förändring måste ske kollektivt, allt medan Hellsten avbröt gång på gång. Det var för mig tydligt hur Tommy Hellsten såg sig själv som sansad och vad jag såg som elaka pikar som lugna argument. Till slut satt de och mer eller mindre grälade medan personerna i publiken valde sida och applåderade när de tyckte att den de hejjade på sa något bra. Det var obehagligt, och det var där jag på allvar började fundera på vad det egentligen är som är ruttet i arbetssamhället. Jag frågade mig vad de olika positionerna lutar sig mot och består av, positionerna som i detta samtal förkroppsligades av Hellsten och Mazzarella. Samt hur stort avståndet är dem emellan.

 

Metod

Det material som rapporten bygger på är fyra samtal hållna under hösten 2013 med totalt åtta personer. Jag har pratat med två personer åt gången om deras tankar om och erfarenheter av arbete. För att hitta samtalsdeltagare skickade jag en intresseförfrågan via Facebook. Utöver det kontaktade jag specifikt personer som jag fått tips om som intressanta på grund av hur de själva arbetar eller har organiserat sina liv utanför en arbetsmarknad, att de vid tidigare tillfällen öppet formulerat sig arbetskritiskt, att de utför arbete som de själva förhåller sig kritiska till eller har jobb som är problematiska eller inspirerande utifrån ett maktperspektiv. I tre av de fyra samtalen kontaktade jag en person som sedan själv valde en samtalspartner bland sina vänner och bekanta. I det sista parade jag ihop två personer som jag fått kontakt med separat.

Samtalstiderna låg på mellan en timme och en kvart till närmare två timmar. Den sammanlagda tiden jag spelat in från de olika samtalen är 6 timmar och 25 minuter. Samtalen hade ett självändamål: att skapa plats för deltagarna att formulera sina tankar om detta ämne som de förhåller sig till i sin vardag, och möjliggöra för dem att få ökad kontakt och kunskapsutjämning med någon i sin närhet.

Så som i alla sammanfattningar finns ett bortfall av intressanta saker som finns kvar hos deltagarna och kan tas vidare i fler samtal. Jag hoppas att rapporten kan bli utgångspunkt för samtal om arbete/arbetskritik nya deltagare emellan där dessa tankar kanske dyker upp igen och kan få ta mer plats. Något av det som lyfts i samtalen men inte kommit med i rapporten är till exempel specifika problem i olika sorters jobb, hur en kan hindras från att göra det en vill då det inte passar in i de mallar för ”arbete” som samhället erbjuder, faran med en alltför akademiserad lärarutbildning, hur olika kamper kan motverka varandra och rollen som konst kan spela i arbetskritik.

Jag valde medvetet att låta samtalen flyta själva i så stor utsträckning som möjligt, vilket gjorde att det är svårare att jämföra samtalen med varandra. Som stöd under samtalen hade jag med mig ett papper med ungefär fyrtio frågor som jag formulerat med hjälp av researchlitteratur som finns listad i slutet av rapporten. Syftet med frågorna var aldrig att alla skulle ställas, utan snarare att påminna mig om vad jag tänkt när jag läste på om ämnet. Frågekategorierna var arbete och fritid (och sociala delar av arbete), arbete och individ, arbete och samhälle, arbete och ekonomi samt arbete och hälsa/uthållighet. Den detaljerade frågelistan finns med som bilaga i slutet på rapporten. Deltagarnas svar gick dock ofta över kategorigränserna, och under projektets gång framkom det istället andra mönster. Därför är de underrubriker som följer i rapporten inte en exakt motsvarighet till frågekategorierna.

Svaren jag fick varierade mellan vidlyftiga tankeexempel och personliga anekdoter. I texten använder jag mig av referat oftare än citat, men jag har ändå försökt att bevara deltagarnas eget språkbruk och ordval så mycket som möjligt. Ett av samtalen var till större delen på engelska, vilket innebär att jag har gjort översättningar om förhoppningsvis inte ligger alltför långt ifrån det deltagarna menade. Jag har försökt att hålla mina egna bidrag till ett minimum, och istället låta det som kom upp i samtalen tala för sig självt.

 

Vad är egentligen arbete?

En av frågorna handlade om hur en definierar ordet arbete. En av de första sakerna jag gjorde när jag bestämt mig för det här projektet var att slå upp ”arbete” i min högt älskade etymologiska ordbok. Den berättar för mig att arbete nu för tiden betyder ”sysselsättning som ger inkomst” och att det från början kommer från medellågtyskans ”arbeit” vilket inte bara betydde arbete utan även (och, gissar jag, ursprungligare) ”möda” och ”besvär”.

När jag pratade om det här projektet med en vän nämnde hen att Liv Strömquist i serieboken ”Ja till Liv!” efter Nina Björk definierar arbete som ”uppgifter som någon med pengar kan betala för”. Det var även något som kom upp en del i samtalen. En av deltagarna pratade om hur ordet ”arbete” får en negativ klang av tvång i och med att det, som det står i den etymologiska ordboken, blivit synonymt med ”lönearbete”. Hen säger att hen på grund av detta väljer att inte kalla saker som den kanske egentligen tycker är arbete för ”arbete” bara för att den inte får pengar för dem. När jag frågade om den kunde föreslå någon mer positiv definition av arbete så spånade den runt att det skulle kunna vara ”något som ger nytta för någon annan och inte bara en själv”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 5

Hens samtalspartner fyllde i med att säga att till exempel diska hemma egentligen också är arbete – om någon annan gör det åt en och får betalt är det ju garanterat arbete. Ja, höll den första deltagaren med, ”vissa får ju betalt för det som vissa andra inte får betalt för”, dels när det gäller saker som att diska och städa, men även när det gäller mycket kreativt arbete. Långt senare i samtalet sa samtalspartnern ”Varför ska vi ens ha ordet arbete? Var går gränsen? Typ ta sig upp ur sängen på morgonen kan vara ett ’arbete’.”

Många tog upp det absurda i den inom politiken ständiga refrängen om att ”skapa nya arbeten”, särskilt som dessa nya arbeten ska skapas inte där de akut behövs, som inom sjukvård och barnomsorg, utan inom till exempel telefonförsäljning.

Många pratade om hur olika arbeten värderas olika, och hur den rent ekonomiska värderingen inte är särskilt kopplad till priset arbetaren betalar med sin tid, hälsa och så vidare. Många av de mest kostsamma jobben för den som utför det, som till exempel städ- eller lagerjobb, värderas lågt i både tal och i lön. En annan del av detta är hur jobb som pratas om som viktiga men samtidigt får relativt dåligt betalt, som många yrken där en ”jobbar med människor”. Att ”jobba med människor” är kodat som kvinnligt i en patriarkal samhällsordning, och därmed värderas det lågt, även när det skenbart hyllas. Ett exempel på detta är hur lönerna för sjukgymnaster sjönk när det gick från att vara manligt kodat till att vara kvinnligt kodat. En deltagare berättade om en vän som när hen får frågan om vad hen arbetar med beskriver vad hen faktiskt gör och sedan låter folk gissa vad hen jobbar som. En vanlig gissning är chef. I själva verket är hen lärare.

En deltagare nämnde hur ”en kan se skolan som arbete också”, för elever och studenter. Då betyder ’arbete’ ”att lägga ner arbete”, helt enkelt, men fungerar inte om en tänker på det som något en får lön för. Visserligen kan många som studerar få studiemedel från CSN, men det kanske mer behöver förstås som en form av investering inför framtida lönearbete snarare än ersättning för en insats som i sig är värdefull så som tanken med ”lönearbete” är. När folk vill lyfta problem i skolan så är detta också ofta ett argument som används. ”Skolan är ungdomarnas arbetsplats”, vilket visar att arbete är högstatus.

Samtidigt beskrev en av deltagarna hur den upplevt en skillnad mellan att plugga och att arbeta. Hen sa om att arbeta att ”Nu känner jag verkligen att jag säljer min tid”, och att hen känner sig mycket mer ofri. ”Innan kunde jag välja hur jag skulle lägga upp min tid. Nu måste jag prestera på ett visst sätt för att få lön.”

Ett ord som är intressant i sammanhanget är ”sysselsättning”. Enligt min etymologiska ordbok betydde ordet ”syssla” från början ”uträtta” eller ”åstadkomma”, vilket i mina öron låter mycket mer positivt än arbetes urbetydelse av ”möda” och ”besvär”. Idag har ordet dock inte någon särskilt positiv klang. Det är å ena sidan ett paraplybegrepp under vilket ”arbete” ryms, men används oftast om arbete som klassas som ”nästan men inte riktigt” arbete, som arbete en gör genom till exempel praktik, Fas 3 eller Samhall. Ordet hjälper också att maskera och dölja förhållanden av ofrivillig arbetslöshet, eftersom människor kan räknas som ”sysselsatta” även om de inte har ett arbete och då kan skrivas bort från samhällets ansvar (att till exempel betala ut arbetslöshetsersättning).

 

All denna arbetstid

De allra flesta var överens om att arbetstiderna idag är alldeles för långa. Som en deltagare sa: ”Att vara ofri under så många timmar av dagen gör att man blir ofri resten av tiden också.” Alltså vore kortare arbetstid överlag bättre, men det påpekades också att standardisering inte nödvändigtvis är lösningen.

En av deltagarna berättade om hur hen själv som yngre föreställt sig att hen skulle plugga till något yrke med bra timlön för att inte behöva jobba så mycket. Sen insåg hen dock att den typen av yrken nästan alltid kräver att en jobbar heltid, för det är så anställningarna ser ut. ”Ju bättre betalt det är, desto svårare är det att välja sina tider”. Då tyckte hen att det var enklare att ha ett ”skitjobb” och kunna jobba mindre. Men då blir det ju också ännu mindre pengar att leva på. ”Det blir så lätt att man tänker att ’jag ska bara jobba lite grann’ och sen helt plötsligt är det livet för att man inte orkar något annat.”

En deltagare påpekade att olika jobb är olika ansträngande. ”Vi har en jättestor arbetslöshet, och så ska de som har ett jobb jobba ihjäl sig”, som en annan deltagare uttryckte det. I ett samtal kom det upp hur det vore rimligt med en kortare arbetstid på fysiskt ansträngande jobb, medan när en jobbar med människor, till exempel som personlig assistent, så kan stabilitet vara en anledning till att ha längre arbetstider.

En deltagare som jobbar som gymnasielärare berättade om en tidigare deltidsanställning: ”Jag fick betalt för 75 procent, men jag jobbade heltid”. Senare i samtalet sa samma deltagare ”Man vill inte att det ska gå dåligt för eleverna, så då jobbar man på helger, då jobbar man på kvällar, då jobbar man mer än de där 40 timmarna i veckan som man ska jobba. Det blir eleverna som är akilleshälen.” Med eleverna som gisslan fås lärarna till att ”välja” att jobba obetald övertid.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 1

Betald övertid kan människor istället tvingas till för att de behöver de extra pengarna eller är rädda att förlora sina anställningar och inkomstkällor om de skulle sätta gränser. En viktig sak som en annan deltagare påpekade var att dåliga tider ofta går hand i hand med dåliga villkor i övrigt, som så kallat ”okvalificerat” arbete som sliter på kroppen. Jobb som bara tas av de som måste, där arbetsgivaren lätt kan säga ”okej, då får du gå” till den som försöker kräva förändring. Detta är förstås som mest uttalat när det gäller svartjobb, och särskilt sårbar är den som är papperslös i Sverige och blir hänvisad till dolda arbeten med risk för att bli utlämnad till myndigheter om en skulle ställa krav på arbetsvillkoren. Denna prekära position är inget som heller adresseras av fackförbunden generellt.

Nyckeln är alltså inte i att endast sänka arbetstiderna, utan att det behövs ett helhetsgrepp. En deltagare sa om en sänkning från åtta till sex timmars arbetsdag – ”Två timmar är ju alltid två timmar.” Men ett exempel på en situation där sänkt arbetstid verkligen inte är något automatiskt positivt kom från det en deltagare berättade om hur folk rings in till jobb en timme för sent, så att de bara ska få betalt för till exempel sju timmar, men ändå tvingas göra åtta timmars jobb.

 

Ångest, obehag, känslor och hälsa

Flera av deltagarna beskriver sina erfarenheter av arbete som kopplade till känslor som benämns som ångest och obehag. Det kan till exempel vara ångest inför arbetet. En person berättade om hur hen kvällen innan en arbetsdag alltid, men särskilt när hen inte har jobbat på ett tag, har ångest och inte kan slappna av.

Känslan kan variera i grad. Det finns det lättare, eller i alla fall socialt acceptabla, obehag som framgår i ”Åh nej, nu ska jag jobba igen”, som en deltagare tog upp som något folk ofta säger. Men det kan också vara mycket värre. En deltagare berättade om hur den som hen bor med började morgonen med att skandera ”Jag hatar livet, jag hatar livet, jag hatar livet” som reaktion på att den måste gå upp och gå till jobbet.

Tidsbristen som kommer av att delta i arbete leder också till jobbiga känslor. En av deltagarna beskriver hur hen, när hen har haft ett arbete, känt först stress och press inför arbetet, och sedan stress och press inför fritiden, att hinna med både allt hemarbete, som att tvätta, och även att hinna umgås med vänner och familj. Samma person berättade också om en erfarenhet av att många låtsas vara ”den välfungerande arbetaren” när de egentligen mår väldigt dåligt. Detta anknyter till det en annan deltagare berättade om hur det inte finns utrymme att göra det hen egentligen vill göra inom ramarna för hens jobb och hur hen ”balanserar mellan att se det som ett strukturellt fel och ett personligt misslyckande”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 4

En annan anekdot om dubbla känslor och omöjliga val som skapar ångest i förhållande till arbete kommer från en av deltagarna. Det började med hur hen ”fick panik över att jag borde jobba, för jag har typ inga pengar”, och därför sökte ett jobb. Och sen när hen fick jobbet så fick hen så mycket ångest över tanken att ha ett jobb – ”trots att det var typ mitt drömjobb” – att hen tackade nej. Den som den pratade med reagerade på nejet med ”Men vill du inte arbeta och tjäna pengar?”, och då svarade hen ”Nej det vill jag inte!”. Sen fick hen ändå ångest över att hen tackade nej, eftersom det sitter så djupt att om en är fattig så ska en ”ta alla möjligheter som ges”. ”Jag skulle ju haft mer ångest om jag tackat ja och varit tvungen att gå till jobbet, men ändå!”

En deltagare berättade om en erfarenhet av värdet av längre ledighet: ”Jag hade sommarlov nu – jag var ledig nio veckor! Då hann jag hem till mig själv, då hann jag landa. Men det tar ju ett tag. Om man bara har två veckor, då hinner man kanske inte.” Att en behöver så mycket tid för att landa i sig själv tycker jag visar på vad arbetet kan göra med en och att det finns en konflikt mellan ”liv” och ”arbetsliv”, som seminariet hette som jag inspirerades av för ämnesvalet. Det är alltså inte alla som får ledigt länge nog att landa i sig själva, och även de som får den chansen skulle sannolikt må bättre av att få den lite mer kontinuerligt. Som det är nu går mycket ledig tid åt till saker som ändå har med arbete att göra, som till exempel att fysiskt ta sig till arbetet, men också att hantera den slags känslor som en får kring arbetet som jag nämnde tidigare.

Samma deltagare pratade om att hellre sjukskriva sig en gång för mycket än en gång för lite, att om en har möjlighet så är det viktigt att sätta hälsan först. En annan deltagare beskrev att spendera större delen av sin vakna tid med att jobba som ”en tickande bomb” för psykisk hälsa. Hens samtalskompis fyllde i med hur det skrivs ut massa medicin mot stress och depression, istället för att folk får möjlighet att leva hälsosamt från början. Det ses som individuella problem, inte problem med arbetsvillkoren eller arbetssamhället i stort.

En deltagare nämnde paket av på ett sätt ”obefogade” känslor som skam eller skuld eller oro som kan få människor att jobba mer än de mår bra av eller gå med på dåliga arbetsvillkor, och menade att det vore bra att undersöka varifrån de här känslopaketen kommer ifrån. En ledtråd om var de kan komma ifrån kanske finns i en anekdot som en av deltagarna berättade om hur hens chef sa ”ja, hon är ju en svag individ” och ”jag vill ju ha folk som kämpar” om en annan anställd som var delvis sjukskriven.

Det är givetvis inte bara den psykiska, utan även den fysiska hälsan som kan påverkas av arbetet. I ett samtal spekulerade vi om varför just stress har blivit ett så omdiskuterat arbetshälsoproblem i den rådande samhällsdebatten – kanske är det för att det är ett vanligt problem även inom medel- och överklassen. Mer fysiska arbetsskador hör typiskt ihop med låglönejobb, och därför pratas det inte så mycket om dem. Som en deltagare sa: ”Varför ska vissa ha förslitningsskador medans andra slipper?”

 

Att hålla folk på plats och i ständig strävan

En fråga som jag aldrig uttalat ställde men som många av samtalen implicit kom att kretsa kring var ”Vad är det som gör att det är som det är nu? Vad är det som håller kvar folk i sina jobb?” Som en deltagare sa: ”När det gäller det mesta betalda arbetet skulle nog folk hellre göra något annat om de fick välja”.

I ett samtal påpekade deltagarna hur idén i samhället att ”folk jobbar med det de vill, det som passar dem” är en lögn för att hålla folk på plats. De kopplade det också till ”myten om social rörlighet”. Att rasism och sexism är grundläggande faktorer för att avgöra någons chanser till denna eventuellt önskade sociala rörlighet uttryckte en av deltagarna genom att säga: ”Det är en sån lögn att ’bara om du pluggar och jobbar hårt’… nej! Om ditt namn är Mohamed eller Ahmed eller Fatima så har du inte samma möjligheter som en Björn eller Tobias.”

De pratade vidare om hur det under de senaste åren skapats massa mellanpositioner – ”lagledare”, ”biträde”, ”handledare” – på olika arbetsplatser, och hur vissa av dem inte ens innebär någon skillnad i lön eller formella arbetsuppgifter. ”Det finns massa bullshitpositioner, som på ett café där någon fick en liten bricka där det står ”Senior Barrista”, men de fortfarande fick minimilön”. Deltagarnas analys var att syftet med detta är att förmedla att ”Om du inte klagar utan jobbar hårt så kan du bli chef!”. ”Känslan av en rörelse uppåt håller i själva verket folk på plats.” Dessutom minskar det risken för att arbetarna ska organisera sig gemensamt eller solidariskt när de inte ser varandra som jämlikar utan som konkurrenter i rörligheten, vilket knyter an till individualismen i dagens samhälle. ”När en måste hålla en låg profil för att få behålla sitt jobb så blir en isolerad”.

En deltagare sa: ”Idag är vi alla individuella projekt, entreprenörer som ska ’skapa oss själva’, ha en karriär, skaffa saker, ’investera i oss själva’, ta lån. Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

Arbetsmoral kom upp i många samtal. En deltagare menade att det är den som gör att folk ”försvarar sina fucked up jobb”. En annan deltagare nämnde uttrycket ”att göra rätt för sig” och den protestantiska arbetsmoralen jag nämnde i inledningen kom upp i förbigående i ett annat samtal. Ännu en annan deltagare nämnde att det görs till en ”dygd” att arbeta vilket blir absurt eftersom de allra flesta måste arbeta för att få pengar att leva på. ”Det går inte att göra en dygd av nödvändigheten.” Men, fortsatte hen, i en kultur där arbete ses som en dygd så håller folk sig lugna och gör inte revolt mot sina arbeten. När det enda en får beröm för är att en arbetar är det lättare att kräva mindre arbetslöshet framför ett nytt sätt att tänka kring arbete och arbetsfördelning. Systemet är alltså internaliserat och därmed svårare att upptäcka eller göra motstånd mot.

Två av deltagarna som båda jobbar som lärare beskrev hur det i skolan finns en dold agenda att lära eleverna att ”sitta still på sin plats, och då menar jag inte bara sin plats i sin bänk, utan att sitta still på sin plats i samhällsstegen”. Detta var bara ett av de sätt som de uttryckte att deras roll som lärare skaver mot deras ideologi. ”Vi går maktens ärenden” sa den ena, och den andra sa flera gånger under samtalet att hen funderar på att sluta.

Samma personer pratade även hur lärare har alldeles för mycket att göra. Lärarnas får fler och fler uppgifter som att skriva om läroplaner och policydokument, och fler och fler saker ska dokumenteras. De berättade om hur många av dessa uppgifter görs halvdant eller inte alls. Den ena berättade om hur hen ofta sätter in papper i pärmar utan att ha läst igenom dem. ”Man kan inte hålla på med allting” konstaterade hen. Detta hänger förstås ihop med lärares obetalda övertid som jag skrev om under rubriken ”All denna arbetstid”, för att åtminstone hinna få gjort det de faktiskt själva tycker är viktigt. De pratade också om hur detta leder till passivisering. ”Vi hinner inte organisera oss!” utropade en av dem frustrerat. Detta är något som arbetsorganisatörerna, oavsett intention, tjänar på.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 3

En annan sak som kom upp gång på gång var tanken om jobbet som identitet. Många tog upp utryck som ”Vad ska du bli?”, att en är sitt jobb. En deltagare påpekade motsättningen mellan denna press på att en ska ”bli” något och att en får höra ”följ ditt hjärta!” och hur hen fick svaret ”Varför inte doktor?” när hen berättade för sin förälder att hen tänkte plugga till sjuksköterska. En ska alltså inte bara arbeta, utan arbeta med rätt saker på rätt sätt. Samma deltagare berättade om hur samma förälder från, eller trots, en politisk identitet som marxist dragits in i ett arbets- och konsumtionsbeteende, och hur ont det gör i hen att se det.

Att jobbet blir ens identitet kan dels komma från ett rent tidsmässigt faktum – detta var flera av deltagarna inne på. En av dem uttryckte det som: ”Du vet att någon jobbar heltid när de bara pratar om sitt jobb”. ”Och så umgås de bara med folk från jobbet, för de hinner inte träffa någon annan.”

En deltagare pratade om att om en jobbar heltid och ägnar sig åt någon fritidsaktivitet så finns det inte tid för att umgås särskilt mycket. Hens samtalspartner fyllde i med hur detta gör det lättare att glida in i en tvåsam kärleksrelation, ”då finns det någon där när man kommer hem, annars måste man anstränga sig för att umgås”. Senare i samtalet sa samma deltagare ”När någon säger ’jag har inget bättre för mig än att jobba’ så beror ju det på att de tvingats jobba så mycket att de inte utvecklat några andra intressen”. På makronivå menade de att det leder till en passivisering i samhällsengagemanget. ”Det är som att man har slutat prata om varför vi gör saker.” ”I bästa fall orkar man läsa, men inte göra något.” En av deltagarna berättade om den prioritering av aktivism över pluggande hen gjort när hen läste genusvetenskap, medan andra pluggade mer och fick högre betyg. Jag tänker mig att det är den sortens prioriteringar en får göra när tiden helt enkelt inte räcker till – och vilken prioritering en än väljer finns det risk att det leder till skuldkänslor. En av deltagarna uttryckte en tanke som kan vara till hjälp när en gör sina prioriteringar: ”Genom att göra någonting för andra så kan man bli mer fri i sig själv.”

 

Belöningar och bestraffningar i arbete

Det är inte bara heltiden som gör jobb till identitet. I flera samtal tog deltagarna upp de straff som finns för att inte följa arbetsnormen. Normen som säger att alla ska vilja och prioritera att delta i organiserat arbete efter förmåga, att vi ska vilja ha bättre och bättre jobb med mer och mer ansvar och lön och att det är så vi bäst bidrar till oss själva och vår omgivning. I ett samtal pratade deltagarna om att mycket bygger på att man har massa lån. Den ena funderade kring hur det att det är så dyrt att bo, och leva gör att folk blir ”beroende av pengar” – ”helt plötsligt hamnar man hos Kronofogden om man inte får in de där pengarna”. Hen uttryckte det som ”Man har målat in alla i ett hörn”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 6

Tydligast tyckte jag den här tanken uttrycktes i ett samtal där vi kom in på hur folk kontrolleras och passiviseras genom illusionen av att det alltid finns ett ”fritt val”, att ”du är fri att välja att inte jobba här om du inte vill”. En av deltagarna påpekade att ja, men du kan inte välja att inte jobba. Konsekvenserna kommer att bli våldsamma. Varje steg blir bemött med våld. Såhär beskrev hen det:

”Om jag inte jobbar, vad blir konsekvenserna av det? Jag kan inte betala hyran. Då måste jag antingen ockupera ett hus eller bo på gatan, vilket kommer bemötas med våld. Om jag inte jobbar kan jag inte äta, så då måste jag stjäla mat, vilket kommer bemötas med våld. Om jag inte jobbar kan jag inte betala min tandläkare, så jag kan inte bli av med hål, eller över huvud taget få vård…” Den andra deltagaren i det samtalet beskrev det som ”ett osynligt hot om våld” som hänger över oss hela tiden.

 

Överarbete + överproduktion = överkonsumtion

De flesta av samtalen kom någon gång in på kopplingen mellan arbete och konsumtion. Dels att det är i samhällets intresse att vi arbetar så att vi tjänar pengar så att vi kan konsumera, men också i att mycket av arbetet som gör är produktion, och det som produceras måste konsumeras. En deltagare sa: ”Det finns en bild i samhället om att vi konsumerar för mycket, men det läggs alltid på individen. ’Köp second hand och ekologiskt!’ Det pratas aldrig om att det produceras för mycket. Och det pratas aldrig om att det skulle behövas en förändring med mindre tillväxt.”

En annan deltagare hade gjort en annan intressant iakttagelse apropå konsumtion. Hen hävdade att det går att se vad som är viktigt för ett samhälle på vad det satsas på, och att en del det är satsningar på byggnader. Förr var kyrkorna som var de finaste byggnaderna vi hade, ett tag var det skolorna – nu är det köpcentran. Samma deltagare gav uttryck för hur lätt det kan vara att ändå falla in i ett beteende som en egentligen inte vill ha: ”Och sen står man där på Konsum och inte fan köper man den där bananen med en liten svart fläck.”

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 2

En deltagare påpekade hur produkter avsedda att ”förenkla vardagen”, som självgående dammsugare, köps just därför att folk arbetar så mycket att de inte har tid att till exempel dammsuga (samtalspartnern fyllde i att det givetvis är samma sak som föder de ”hushållsnära tjänsterna”). Sedan sammanfattade hen hela situationen med arbete, produktion och konsumtion med ”och miljön tar skiten”.

 

Visioner om organisering av det nödvändiga arbetet

Många pratade om hur avlägset deras idealsamhälle känns. ”Så mycket bygger på nationsgränser, så mycket bygger på att alla ska ha jobb… Men det finns ju alternativ. Det finns arbetarkollektiv…” och samtalspartnern svarade ”Det finns massa frön till ett framtida annorlunda samhälle”.

I ett annat samtal påpekade en av deltagarna att det är svårt att föreställa sig hur en önskar att samhället skulle vara just därför att det är så avlägset från hur det är nu. Många hade en vision om att bara göra det faktiskt nödvändiga arbetet, men mer än en deltagare påpekade också hur svårt det är att avgöra vilka de grundläggande mänskliga behoven, och därmed de nödvändiga arbetena, är. En tanke som kom upp flera gånger var att ”dela på skitjobben”: ”Strunta i alla de arbeten som bara blir ekorrhjul, som inte behövs om inte de där köper det där, så därför måste de arbeta… Det är svårt eftersom man skulle behöva omstrukturera så mycket, men det är egentligen inte svårt att tänka hur man skulle kunna ha det.”

Roland Paulsen beskriver i boken ”Arbetssamhället” essentialistisk respektive existentialistisk arbetskritik. Den essentialistiska kritiken handlar om att arbete tillhör människans essens, att det som gör oss till människor är att vi arbetar (då i en vidare betydelse än ”lönearbete”). Lite lättvindigt uttryckt innebär den essentialistiska tanken att allt som behöver göras kommer bli gjort, bara folk får göra vad de vill med sin tid. Människor behöver arbeta, och människor behöver sjukvård, alltså kommer det finnas någon som arbetar med att erbjuda sjukvård. Den existentialistiska arbetskritiken är mer pessimistisk. Enligt dess företrädare är det farligt att förutsätta att allt skulle gå ”av sig självt” på det sättet. Det kanske det gör, men för säkerhets skull tycker de att det ska finnas system av någon form av yttre motivation som ska försäkra att arbetet blir gjort. Problemet med dagens arbetssamhälle är alltså enligt det existentialistiska synsättet inte att det är ett sådant system för att organisera arbete, utan att det är ett dåligt sådant system.

Många av deltagarna gav uttryck för essentialistiska tankar. Det sades saker som ”Jag skulle inte kunna tänka mig att inte arbeta”, ”Att jobba är ett behov, tror jag”, ”Saker skulle bli gjorda ändå” eller ”Jag tror att väldigt många nog inte skulle ha tyckt att det var något problem att utföra ett sådant arbete” (det vill säga, något som måste göras, trots att en inte får betalt). ”Varför skulle det vara i någons intresse att göra det dåligt för sig själv?”

Olika deltagare påpekade att mycket arbete som behöver göras hemma blir gjort utan betalning, att det finns en lust i att skapa och att samarbete kan ge arbetsglädje och sammanhang. En deltagare påpekade hur jobb som idag är slitsamma och jobbiga, som att sitta i kassan i en stor mataffär, skulle kunna bli roliga och trevliga om det rörde sig om kortare arbetstid (och kanske lägre arbetstempo?). ”Jag är åtminstone säker på att det skulle finnas massa tid över till att göra annat när det nödvändiga blivit gjort” sa en annan.

Många pratade också om att hjälpa varandra, om kollektivisering och om mindre samhällen istället för dagens nationalstater. ”I ett annat samhälle kanske vi skulle se oss själva inte som individuella projekt utan som del av ett större sammanhang.”

Det fanns dock också mer existentialistiska skeptiker bland deltagarna, som inte litade på att en inre motivation skulle vara nog. Åtminstone inte när det gäller slitsamma jobb. En deltagare var inne på att människor behöver uppskattning, och att en lön kan ses som en slags uppskattning (utöver andra sätt som den är en yttre motivation). Om lönen försvinner så finns risken att personer som gör vissa nödvändiga jobb inte får någon uppskattning alls, och att de jobben då inte skulle bli gjorda.

Tanken om basinkomst kom upp i nästan alla samtalen. Basinkomst är en fast inkomst som delas ut till alla utan krav på motprestation. Det var en tanke som de flesta var positiva till, oftast bara nämndes det utan att diskuteras så mycket. I ett av samtalen diskuterade deltagarna lite kring om det behövs en stat för att kunna dela ut basinkomst och ifall det i så fall är ett problem. I något samtal kom det bara upp som ”eller så har alla samma lön”, i ett annat pratades det lite om det alternativa ordet ”medborgarlön” och vad det implicerar om vem som har rätt till pengar och inte.

Två av deltagarna som båda jobbar som lärare pratade om att om de fick välja helt fritt vad de skulle ägna sina liv åt skulle de vilja syssla med att lära ut, men att så som läraryrket ser ut i praktiken idag så är det nästan inte värt det. Samma deltagare återkom flera gånger till tanken att det nog vore nyttigt att ha flera olika jobb under sitt liv. När deltagarna fick beskriva hur de önskade att arbete såg ut så nämnde nästan alla orden ”inflytande” eller ”självbestämmande”.

 

Sammanfattning

Arbete och arbetsvillkor är någonting som berör alla i dagens samhälle. Oavsett om en lönearbetar eller inte så är arbete ständigt närvarande i ens liv. Utbildning är en förberedelse för arbete, och att inte ha ett arbete anses vara ett misslyckande. Den som väljer att minimera sin arbetsmängd får svårare att leva. Barn som har arbetande vuxna omkring sig lär sig om vad det innebär att jobba. De som har jobb har arbetstider och andra villkor att förhålla sig till, och ofta är det enda förhållningssättet som erbjuds anpassning.

När jag gav mig in i det här projektet var det med frågan om vad det är som är ruttet i arbetssamhället. Nu kan jag konstatera att det är mer än en sak. Olika faktorer går in i varandra och det kommer inte räcka med bara en förändring för att lösa alla problem. Ett exempel på det är hur en förkortad arbetstid inte är något positivt om det inte kombineras med större möjlighet för anställda att säga nej och forma sina egna arbetsvillkor.

En viktig sak som jag lärde mig under projektet är hur människor hålls kvar inom dels arbetssamhället i stort och dels på specifika arbetsplatser på olika sätt. Ett exempel på detta är hur arbetstider håller människor från organisering och engagemang i och utanför arbetet. Detta hänger ihop med den arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag som länge skulle hända ”snart” men nu är en reform som känns avlägsen och debattmässigt sval.

En annan insikt projektet gav mig är hur känslor av oro och obehag i relation till arbete samtidigt normaliseras och göms undan, och hur nära våldet är för den som vägrar eller misslyckas med att delta i arbetssamhället. Detta hot om våld är ett ”osynligt hot” som döljs i den förmenta självklarheten av dagens samhällsordning. Hotet blir bara synligt för de som är närmast att passera gränsen efter vilken hotet förverkligas (och de som redan passerat den).

Jag blev förvånad över hur deltagarna i sin kritik tydligt var antingen essentialister eller existentialister, men samtidigt uttryckte att det var svårt att prata om alternativ och framtidsvisioner. Det är därför den typen av samtal som förts under det här projektet behövs.

När jag går vidare från det här projektet gör jag det med insikten att definitionsföreträde när det gäller så väl problemformuleringar som formuleringen av lösningarna. För att lösa rätt problem behöver vi utgå ifrån verkligheten för de som drabbas värst fysiskt, psykiskt och socialt av exempelvis kortsiktig effektivitet och flexibilitet framför trygghet. Om vi bara lyssnar på de som gynnas av trenderna eller de som har det relativt bra i dagens arbetssamhälle trots försämringar så kommer det aldrig bli någon tillräckligt stor förändring. Däremot finns risken att de som befinner sig i de mest sårbara positionerna får det ännu sämre.

Mitt hopp är att den här rapporten kan vara en del i en rörelse som en dag tar oss till ett samhälle där arbete inte längre ses som den största, viktigaste, definierande delen av livet. En värld där det nödvändiga arbetet blir gjort, med minsta möjliga påverkan på miljön och största möjliga frihet för människorna som berörs av det. En värld där ingen längre tvingas att jobba ihjäl sig.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 7

 

Tack

Tack till Adrian för spånande, redigeringshjälp, pepp, förståelse, planering, idébollande, handledning, stöd, formuleringshjälp, kommentarer, medkänsla och massa mer.

Tack till Ellen för hjälp med formulering av frågelistan.

Tack till Molly och Niklas och Ylva och pappa för prat och påpekanden.

Tack till Tobias och Lisa för korrekturläsning och kommentarer.

Ett jättestort tack till alla er som deltog i samtalen och som jag ska hålla anonyma. Tack för att ni delade med er av era tankar och erfarenheter i projektet och gjorde projektet och rapporten möjliga. Jag lärde mig massor från er!

 

Källförteckning, Litteraturtips och vidareläsning

Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin av Roland Paulsen

Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde av Nina Björk

Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen av Richard Wilkinson och Kate Pickett

Kollaps – livet vid civilisationens slut av David Jonstad

Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet redaktör Stellan Tengroth

Klass – är du fin nog? Av Anneli Jordahl

All I Want for Christmas is planekonomi av Sara Granér

Inspelat samtal om arbetskritik med Unni Drougge och Roland Paulsen på Anarkistiska bokmässan.

 

Frågelista

Vad är arbete för er? Tycker ni att ordet är svårdefinierat, vagt?

Hur känner ni inför ordet arbete?

Finns det saker som klassas som arbete som inte borde göra det? Finns det saker som inte klassas som arbete som borde göra det? Har vad ni ser som ”arbete” förändrats under era liv?

Hur värderas det ni gör/era arbeten? Klassas det i samhället som t.ex. arbete eller som sysselsättning, omvårdnad, aktivism, hobbyverksamhet, hushållsarbete? Vad skulle hända om ert slags arbete inte utfördes?

Hur tänker ni om ordet ”sysselsättning”? Är det någonsin användbart eller är det bara förminskande? Borde allt arbete klassas som sysselsättning istället för att ”arbete” ska sättas överst i hierarkin bara för att någon anser att det är värt att betala för?

Hur får ni ihop pengar att leva på? Arbetar ni? Arbetar ni enligt samhället? Med vad i så fall? Vad har ni arbetat med förut, om något?

Vad är den största faktorn som påverkar din arbetssituation eller sysselsättning, tänker ni? Arbetstillstånd/migrationsstatus/ålder/utbildning/språkkunskaper/strukturell diskriminering/privilegiering? (Denna fråga kan avgöra vad nästa frågeklump blir).

 

Arbete och fritid samt sociala delar av arbete

Vad tänker ni om samhällets uppdelning i arbete/fritid?

Tar era arbeten kraft/tid/osv som ni hellre skulle lägga på annat? Vad?

Är standardiserade arbetstider önskvärt, eller ska det vara mer upp till var och en? Tycker ni att en standardiserad arbetstidsförkortning (typ 6 timmars arbetsdag) skulle vara något bra?

Vad händer om en vägrar delta i arbetsrelaterat umgänge – typ after work – på fritiden? Utfrysning?

Har ni några erfarenheter av teambuilding? Situationer där en förväntas bli ett lag med sina kollegor genom övningar?

Hur ser ni på orden ”arbetslös”, ”arbetsfri” och ”arbetssökande”? ”Arbetssökande” är det ord som arbetsförmedlingen använder idag.

Fikapausen är en situation som ofta kommer upp som en plats där normer och hierarkier återskapas på arbetsplatser, genom saker som sägs och inte sägs – vad som antas vara självklart och allmänt och speciellt, positioneras som exotiskt eller tabubelagt. Har ni erfarenheter av fikapauser eller att förväntas att delta i ”ofarligt och vardagligt socialt umgänge”?

 

Arbete och individ

Hur ser ni på relationen mellan inflytande på arbetsplatsen och vem en är/hur en uppfattas socialt? Vilka har möjlighet att få de arbeten de faktiskt vill ha, med rimliga arbetsvillkor? Kan du göra det jobb du önskar att du kunde/fick göra?

Vad är farorna och fördelarna med att låta sin yrkesroll bli en del av (eller hela) ens identitet? Vad är motsvarande faror med att inte identifiera sig med/ta ansvar över vad en gör på arbetstid?

Hur hamnade ni på de arbetsplatser ni är på nu? Hur stor valfrihet hade ni när ni valde arbete? Fick ni era arbeten med hjälp av kontakter?

Hur tänker ni om idén att arbete ska vara självförverkligande? Har ni erfarenhet av att ”växa” i något arbetsrelaterat sammanhang?

Passiviseras människor av arbetet tror ni? Hur i så fall? Vilka är mest utsatta?

Vad tror ni servicerollen gör med människor? Vad är ”bemötande” egentligen? Till exempel ”kunden har alltid rätt”? Vad tänker ni om ”emotionellt arbete” inom andra yrken, typ att trycka ner sin leda och irritation?

Vad är kompetens? Har ni ”rätt” kompetens för ert arbete? Hur tror ni det ser ut överlag? Lever vi i ett sant ”meritokratiskt” samhälle? Är det eftersträvansvärt? Har ni någon utbildning för det arbete som ni gör, är utbildningen användbar i/relevant för det dagliga arbetet?

 

Arbete och samhälle

Hur uppfattar ni att det pratas om arbete i samhället? Är ”det offentliga samtalet” alls inne på rätt spår eller slår det upp dimridåer runt vad som egentligen är viktigt?

Hur tänker ni om ”arbetslinjen”? Finns det något positivt i den? (I korthet: sysselsättning istället för pengar utan motprestation i alla lägen alltid.)

Hur samspelar synen på att få göra det en är bra på/gillar med att hålla människor på plats i ett klassystem? Vilka saker ses det som det bättre att vara bra på och att gilla att göra? Hamnar folk på de jobb de passar bäst på?

Om samhället var ordnat på ett annat sätt, skulle ni ändå vilja göra det ni gör i ert arbete idag? Hur mycket har ni ”valt” att arbeta med det ni arbetar med?

Vem tjänar på det arbete ni gör? Vem tjänar på det ni faktiskt gör på arbetet? Vem tjänar på att ni inte gör annat med den tid ni lägger på era arbeten?

Hur vanligt tror ni det är att makten på en arbetsplats göms genom saker som after work, öl med chefen och arbetsplatsen som familj? Och att makt utövas på ”informella arenor” typ cheferna golfar?

Många yrken bygger på den enas makt över andra, har ni erfarenheter av det? Hur tycker ni en ska förhålla sig till det? Finns det något som kan ses som att ”bara göra sitt jobb”? Vems är ansvaret i ett led, den som betalar för en uppgift, den som beställer den eller den som utför den? (Ex. vården: landstinget -> vårdbolag -> vårdpersonal)

Vilka arbeten är nödvändigast? Hur skulle samhället idealiskt vara upplagt för att få genuint nödvändigt arbete gjort?

Tror ni på roterande arbetsuppgifter som ett sätt att undvika specialisering och dela kunskap och kompetens? I vilken skala bör rotationen i så fall ske?

 

Arbete och ekonomi

Hur ser ni på ekonomisk tillväxt? Är tillväxt något odelat positivt, ett mål i sig? Är tillväxt något odelat negativt som alltid ska undvikas?

Hur tycker ni att samhällets resurser ska fördelas? Ska inkomst och arbete ha med varandra att göra? Ska folk behöva arbeta för att få pengar? Ska det i så fall vara kopplat till arbetsinsats på något sätt? Hur tydlig är kopplingen nu? Hur ser ni på idén om basinkomst?

Hur ser ni på bidrag?

Hur tänker ni om individuell lönesättning, löneförhöjningar och löneförhandlingar? Lönehöjningskriterier kan ha väldigt lite att göra med de faktiska arbetsuppgifterna och istället vara typ att komma med många förslag, oavsett förslagens innehåll och om de tillämpas, hur ser ni på det?

 

Arbete och hälsa/uthållighet

Hur påverkar arbete våra kroppar, sinnen, hälsa märker ni?

Vilka faktorer inom arbete tror ni spelar mest in på folks hälsa?

Hur ser ni på relationen mellan arbetsvillkor och hälsa? Hur ser ni på relationen mellan hälsa och möjlighet att påverka sitt arbete? Hurdana arbetstider tror ni skulle vara bäst för folks hälsa? Bestämma själv? Vad är det som arbetar emot ökat självbestämmande eller arbetstidförkortning?

Hur skulle arbete vara ordnat för att bäst värna om och i bästa fall stärka människors hälsa?

Vad tror ni trenden i den flexibla arbetsmarknaden med kort varsel på inringning men också de mer digitaliserade arbetsmarknaderna att ”alltid vara tillgänglig” gör med folks hälsa?

Hurdana arbetstider tror ni skulle vara bäst för folks hälsa? Bestämma själv? Vad är det som arbetar emot ökat självbestämmande eller arbetstidförkortning?

 

Avslutningsfråga

Har ni några insikter om arbete/arbetsliv/arbetssamhället som ni önskar att alla kände till?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Bild till QMK:s rapport om jul

Bild till QMK:s rapport om jul

QMK jul sid1

Queers mot kapitalism släpper idag rapporten ”Jag har i många år hatat maten, julklappsleken och känt mig som en alien i familjen. Tio aktivister om jul”. Studien samlar tio aktivister och julfirare som generöst delat med sig av sina upplevelser kring jul. Framför allt ges en bild av samhälleliga idéer kring familjerelationer och hur en norm förutsätter en annan, säger Tove från QMK.

Vi har bidragit till rapporten med formgivningen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Att företräda alla

Idag var jag med en stund på ockupationen av Socialstyrelsen i Stockholm. Att vi i Sverige kräver en avpatologisering av trans(sexualism) är en del i den världsomspännande rörelsen och kampanjen STP2012. Det är dags nu. Avpsykiatrisera diagnosen, den skapar bara stigma. Det finns andra sätt för att möjliggöra för vård efter behov.

Precis som i nästan varenda annan sakpolitisk fråga finns det inre motståndet med hela tiden. När någon ägnar sig åt systemkritik och direktaktion säger några ”det ni gör är inte konstruktivt” och ”ni förstör för oss som vill föra dialog”. Sedan har vi motståndet mot inomparlamentariska metoder som kan formuleras som ”ni bara gullar med makthavarna” och ”ni ser inte den stora bilden”.

Jag kan tänka mig att kritiken handlar om ett par olika saker. Önskan om att vi skulle vara en transrörelse, en enda gemensam som alla sluter upp bakom finns säkert där. Det skulle gynna ungefär bara den som fick vara talesperson för denna enda rörelse eftersom analyserna, behoven och strategierna är såhär breda och brokiga som de är idag. Om vi som rörelser skulle hålla upp en snygg och prydlig fasad skulle det dels vara en lögn, för rörelserna är brokiga och skitiga. Dels skulle de i makthavande position som vill att vi ska vara inställda på assimilation och snälla vinna genom att de lyckas att få oss att uppleva det som en säger och gör påverkar möjligheterna för hela gruppen. Min analys är att det var just det som Makten gjorde med Homolobbyn för tio-fem år sedan. Homolobbyn hade kunnat vara till exempel även en translobby om det inte var för beröringsskräcken med det skitiga och brokiga som transpolitik kan innebära, vilket skulle gå ut över homopolitikens rentvättade varumärke.

Jag finner allt mer styrka i transrörelserna – i deras bredd och politik. Att den inte är så identitetsbaserad längre och att de identiteter som får finnas med även de har ett bredare spektrum. Jag vill inte ha en enda ledare som företräder alla, för då kommer vi verkligen att bara arbeta utifrån de mest privilegierade positionerna. Jag tror att vi behöver fortsätta att få fram många enskilda röster som säger olika saker och som kan stötta varandra oavsett vad de säger. Jag tror inte att våra behov alltid kommer inifrån oss som en essens eller ett sant jag – utan reflekterar också det samhälle vi lever i, den tid vi växte upp i och det utrymme som våra communityn ger oss. Våra behov leder förhoppningsvis fram till våra analyser och strategier och därför blir det så skevt att ogiltigförklara dessa.

Torgmötet mot tvångssteriliseringar på Mynttorget i Stockholm i januari i år var ett samarbete mellan många organisationer som vill samma sak. Dock var det många som vände sig mot Anarcho Prides parroll ”tvångssterilisera parlamentarismen” och försökte på förhand att få dem att ”sluta upp bakom den gemensamma frågan och lämna interna oenigheter till en annan tid”. Gissa vems definition av problemet och sakfrågan som Anarcho Pride skulle följa och vems metoder och bild av konstruktivitet som skulle vara den officiella? Inte var det en gemensamt framtagen strategi, utan ett definitionsföreträde som skulle tillfalla den mest resursstarka parten. Att försöka att tysta ned en metod eller en känsla så som ilska eller hämnd till förmån för peppighet eller sorg är ett stormaktsbeteende som ökar förtrycket av och känslan hos den som nu har fått ännu ett etablissemang som sitter på den.

Att det finns så många parallella rörelser kan vara en styrka om en kan hantera det brokiga. För mig är det en styrka att det finns både inomparlamentariskt som utomparlamentariskt motstånd – de fyller olika funktioner. Den ena kan vara den tändande gnistan, den andra kan sitta i förhandlingar, den tredje kan formulera ett krav som de två andra missat och den fjärde kan sitta med de direkt drabbade i långa samtal för personlig överlevnad. Den ena kan inspirera den andra som formulerar sig och motiverar en tredje. De går ihop under en strategi med en lös förbindelse. Vad som verkar vara neutralt synliggörs och allt ifrån utgångspunkter till metoder är öppna för förhandling. Någon kan göra en del utan den andra och hela tiden utgår arbetet utifrån dem som upplever sig vara direkt berörda. Hela tiden arbetar vi med att stärka rösterna i leden. Det är så jag tror att vi får återväxt i rörelserna och inte bara löser problem efter problem. Det är så vi också stärker människor i en process som inte bara handlar om att kämpa om ett visst utrymme, utan också om att skapa mer utrymme i fler utrymmen.

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Hens harmlösa handlingar

hens harmlösa handlingar

 

Hen, ja för det är ofta en hen, är den som alltid kommer ihåg andra människors födelsedagar.

Med presenter.

Det är en av tio helt oklanderliga handlingar som hen stressar ihjäl sig över att hinna med för att inte känna sig så fel.

Hen är den som har närmast till ett ”förlåt” än till sin vilja.

Genom vardagens puckelpistbacke glider hen skickligt genom snö och is.

I det slalomlopp som är hens liv.

Ett lopp som alltid varit förlorat, och frågan bara varit hur de andra skulle vinna.

Smidigt och vant pilar hen runt hindren på välvässade skidor – revolution där, assimilation här.

En fingertoppskänsla för vad som lönar sig i en känd terräng: familjen, jobbet, vännerna, mataffären, föreningen.

Så många gånger hen har fallit i snön för dessa hinder, med ansiktet mot det kalla underlaget och med det hårda vita kalla som alltid hittar in under jackan till den sårbara och mjuka huden.

Skammen över att ha ramlat är kallare och hårdare än skaren.

”Jävla kroppen, jävla jag” tänker hen då.

”Förlåt”.

Löften om bättring, försök att snygga upp jävla kroppen och förbättra jävla huvet.

Indragna måltider.

En till kurs att gå på.

Fler presenter.

De som vann loppet, vann allt.

Hen vet inte längre vad som är gott, vad som är skönt och vad som är mjukt.

Hen gör som en ska: äter god mat, andas in doften av te, har sex och klappar hundvalpar.

Men hen känner ingenting.

Känner varken mmm – åååå eller åh! åt något av det en ska älska, det hen vet att hen älskar.

Det som hen älskade innan hen stängde av för att inte frysa så mycket när snöblandat regn faller över henom.

Allt har tagits ifrån henom och när hen får något nytt tar de andra det också.

Kommer du ihåg hur du ropade ”kolla miffots mage, kolla flatans häck, kolla fittans tuttar, kolla plankans fitta, kolla fettots ben, kolla äcklets hår”.

Kommer du ihåg när du, i rollen av en god vän, kommenterade: ”ska du verkligen ha på dig det där, ska du inte raka dig, ska du inte skaffa en pojkvän, ska du verkligen äta så mycket, ska du verkligen klippa dig sådär kort?”

Eller som hens förälder sa ”å vilka söta små bröst du börjar få gumsan, det blir nog kvinna av dig med ska du se!”

Övergrepp och maktlöshet.

Inget extraordinärt från Efterlyst i någon buske, någon gubbsläktings fingrar under något nattlinne eller så utan bara helt vardagliga och välvilliga övergrepp som begränsar och bestraffar henom.

En kropp som aldrig varit hens egen och alltid någon annans, till för någon annan och som en öppen buffé som andra plockar av utan att fråga först.

Alla hens egna lustar ger henom ökad skam inifrån och bestraffningar utifrån.

Allt som hen ännu vill ses som fult, löjligt och smutsigt.

Hen har lärt sig att pressa ned viljorna, smyga med dem och skratta med åt sina sönderslitna lustar som serveras på kakfat i fikarummet på hens jävla arbetsträningsprogram.

Tro inte att din satsning på såna som henom kommer att ge något varaktigt.

Hens förminskande av sig själv och sina behov är så inflätade i samhällets syn på såna som henom att hen inte vet vad hen skulle göra med dina hundra tusen kronor som du med ett leende och huvudet på sned räcker fram.

Hundra tusen är både för mycket och för lite.

Därför kompenserar hen likt en 1920-tals hemmafru genom att komma ihåg allas födelsedagar.

Med presenter.

Att komma ihåg allas födelsedagar och köpa presenter är ett av tio av hens beteenden som ingen bestraffar.

Inte förrän jag skrev det här.

 

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Skammen är inte din att tvätta bort

Skammen är inte din att tvätta bort

Ätstört

 

Texten publicerades i Ätstört, en antologi om fett mat och makt år 2011. Hämta den som pdf, köp hela boken via ETC förlag eller lyssna på Wendel Strömbecks inläsning av texten

Jag har en kompis som just har fått en fitta. Min kompis ville inte ha en fitta, utan var helt nöjd med hur hennes könsorgan var innan hon opererades. Hon kände inget behov av att ändra på sig. Behovet låg hos någon annan. Övertalningen kom från Rättsliga rådet när hon var där för att ansöka om ett kvinnligt personnummer. Ingenstans, vare sig i den svenska lagen eller i de internationella behandlingsrekommendationerna, krävs det att en transsexuell person låter operera sina genitalier för att få byta juridiskt kön. Ändå upplevde myndighetsutövarna att de hade rätt att pressa henne och villkora det juridiska bytet. Min kompis vågade inte säga ifrån. Fastän hon känner till sina rättigheter kände hon att det var enklast att bara göra som de ville.

Vården av transsexuella är idag på många sätt inte patientorienterad. Den utgår inte från att låta den vårdsökande definiera vilket vårdbehov den har och vilka kroppsliga åtgärder som skulle hjälpa den att leva ett långt och lyckligt liv. Istället utgår dagens vård ifrån att skapa rätt sorts könsmässigt linjära och entydiga män eller kvinnor. En linjär kropp är en sådan där alla typer av könsmarkörer hos en person pekar åt samma håll: personnummer, könsorgan och kroppsbehåring, namn, könsuttryck och identitet ska alla säga samma sak. Vårdgivarnas fokus läggs på formandet av den vårdsökande så att den kan passa in i de snävaste av könsroller och kroppsformar, ibland med hjälp av praktiska våldsutövanden så som i min kompis fall. Transvården kan användas som ett exempel på hur vården eftersträvar kroppslig och identitetsmässig normalitet och utsuddande av alla typer av normavvikelse. Kroppsnormativitet inom vården kan i sin tur användas som en spegel för att se hur normerna ser ut i samhället i stort.

Normen som alla kroppar ska sträva emot är den linjärt könade, vita, smala, symmetriska och fullt funktionella kroppen. Det är den enda kroppen som får representera människor i allmänhet, till exempel i tidningar och på teve. Det är normkroppen. Normkroppen är biljetten till att slippa definieras utifrån sin kroppsform. Det är därför avvikande kroppar uppfattas som mer kroppsliga än normkroppar. När normkroppen visas upplevs den som neutral, normal, naturlig, ren och självklar. Kroppar som avviker från normen, som är asymmetriska, transkroppar, icke-vita kroppar och feta kroppar visas bara upp i undantagsfall och för att bekräfta vad som är normalt. De får bara synas när det handlar om avvikelsen i fråga, som när en fet kropp visas när det handlar om vikt, en rullstolsburen kropp visas när det handlar om framkomlighet och transkroppar när det är Pridefestival. När de då visas upplevs de som abnorma, smutsiga och problematiska. Eller som fascinerande och exotiska. Ett som är säkert är att det ska göras en grej av den avvikande kroppen, och görs inte det kan inte personen synas. Det är på normens villkor eller inte alls.

Avvikaren med sin kropp blir tittad på, som ett passivt objekt, av andra som tittar och är aktiva subjekt. Om vi är objekt begränsas vårt handlingsutrymme som blir automatiskt och självklart om vi är subjekt. Att bli subjekt gör att en får hög ingångstrovärdighet i nya sammanhang. Att ha handlingsutrymme kan innebära att kunna fatta beslut över sitt liv, bestämma över sig själv, välja och välja från, känna kontroll över sitt liv och att kunna röra sig i samhället och delta i det ekonomiskt, socialt och politiskt. Kort sagt är handlingsutrymme det samma som att ha makt.

Vårt samhälle, alltså systemet som innehåller alla dessa normer, ses också som neutralt och självklart precis som normkropparna. Det leder till att eventuella problem som individer med avvikande kroppar stöter på ses som individuella, och inte som att det skulle vara fel på systemet. Personen som upplever problemet blir då problembärare. Problemet ses som att det inte fanns innan individen kom dit och därför blir problemen också lösta på individuell nivå. Antingen genom en flexibel lösning från systemets håll eller på att ändra på individen så att den ska fungera så bra som möjligt genom att avvikelsen görs så liten som möjligt. Avvikaren, som upplev som smutsig, kan då försöka att normalisera sig för att få färre friktioner. Vi kan likna detta med att försöka att tvätta bort smutsen.

På individnivå finns det många sätt som avvikare kan tvätta sig på. Som att ändra på eller gömma sin kropp, att använda eller gömma ett hjälpmedel, att byta umgänge, sitt uttryckssätt eller genom att hävda sin normalitet genom statussymboler utanför kroppen. Syftet med tvättningen är att passera i normsamhället som en i mängden, till skillnad från att fastna och möta till exempel normativitet, objektifiering, exotisering eller andra jobbiga situationer där kroppen hamnar i fokus som tas från personen. Transpersoner och transsexuella använder ofta träning, kirurgi och mat för att försöka skapa normkroppar. Eftersom tillgången till den transspecifika vården är så extremt begränsad blir mat och träning de mest tillgängliga sätten att försöka få handlingsutrymme och makt över sitt liv. Att vara transidentifierad sätter mycket fokus på kroppar och hur de kommunicerar kön. Mat och träning blir ett motstånd mot kroppens könsmarkörer och skapandet av nya. Vald fethet för att dölja bröst eller för att framhäva höfter, att inte träna för att inte riskera att bränna kalorier, att försöka träna bort bröst, att banta bort mens eller att äta mängder av pumpakärnor som innehåller östrogen finns också som normaliserade praktiker för att försöka att förändra den grundplåt till kropp som en givits.

Inte sällan leder tvättningen till dubbla känslor och dubbla bestraffningar för den som avviker från normen. Det är en omöjlig position som avvikare befinner sig i, för hur den än gör så blir det fel. Skam kan skapas av att vilja och försöka att passa in, för att vi därigenom ogiltigförklarar oss själva och andra avvikare. Dessutom skapas skam när vi misslyckas i våra försök att passera. När vi inte passerar kan vi lära oss kroppsdysfori. Kroppsdysfori innebär ett hat mot den olydiga kroppen som inte kommunicerar det vi vill kommunicera. Det är en maktlöshet inför att våra kroppar kodas av andra utan vår kontroll eller vårt godkännande. Det är alltså inte fel på identiteten eller kroppen i sig, utan på systemet som identiteten och kroppen befinner sig i som skapar personens känsla av smutsighet, objektsposition och minskar dess makt. Att känna ett hat mot den egna kroppen är förstås tärande och inget som borde uppmuntras.

Svensk förening för transsexuell hälsa (SFTH) däremot förutsätter kroppsdysfori och har upplevelsen av kroppshat som ett krav för att den som benämner sig som transsexuell också ska kunna kvalificera som transsexuell i deras system och få vård. Föreningen samlar personer som är professionellt involverade i vården för könskorrigerande behandlingar i Sverige. Föreningens medlemmar finns över hela landet i utredningsteam och är de som bestämmer vilka vårdsökande som ska få tillgång till könskorrigerande behandlingar. Föreningen har skrivit ett remissvar till Socialstyrelsen om utredningen som gjordes kring transidentifierade personers vårdbehov. Det publicerats i Föreningen psykisk hälsas (SFPH:s) tidskrift Psykisk Hälsa nummer 3-4 2010. SFTH skriver att de är mycket tveksamma till att vården ska vara tillgänglig för de vårdsökande som inte ”vill gå hela vägen”. Däribland mot kvinnor som inte vill ha genital kirurgi, med motiveringen att resultaten är så bra. Bra verkar här betyda att könsorganen efteråt ser ut och upplevs som fittorna på fittfödda personer. De skriver också att de har mer förståelse för män som inte vill genomgå genital kirurgi, för att resultaten av kirurgin är så dåliga. De ägnar inte en tanke på vilken skam det skapar hos transmän som genomgått genital kirurgi att få höra att deras kukar är exempel på dåliga resultat. SFTH tar inte heller ansvar för att deras yttrande just bekräftat manskroppen och mansidealet och den medfödda kuken.

Genom att göra kroppsdysforin till en självklarhet och bekräfta normkropparna skapar föreningen också kroppsdysfori, eftersom den positionerar transkroppar som smutsiga och omöjliga. Genom att vilja skapa rena män eller kvinnor återskapar SFTH stigmatiseringen av transkroppar. Att uppmuntra avvikande kroppars tvättning till normkroppar är inte ett neutralt ställningstagande även om vårdgivarna kanske tänker att de gör sina vårdsökande en tjänst genom att rätta till dem till normerna så att patienterna ska slippa att uppleva transfobi i framtiden. Det vårdgivarna gör när de uppmuntrar skapandet av rena kön kan jämföras med rashygien. Rashygien är en del av högerextrem ideologi som går ut på att olika tänkta ”raser” av människor inte ska blanda sig med varandra utan skiljas åt och där den ariska kroppen ska behållas fläckfri och maktfullkomlig. Att försöka ta bort det avvikande ur en transsexuell person är genushygien, att försöka att skapa rena kvinnor eller män. Det är minst sagt oetiskt och inte en rimlig lösning för att det neutraliserar den transfoba positionen, det gör avvikaren till problembärare och ökar behovet av tvättning.

Alla avvikare har det gemensamt att tvättning påhejas utifrån och att inte tvätta sig bestraffas. Användandet av skam som verktyg är vanligt förekommande för att få någon att känna sig smutsig och fel, och få den att börja tvätta sig. Som när någon kallar en annan för ”fetto” eller när någon säger till en transkille att han inte ser ut som ”en riktig kille”. Sådana straff skapar skam och får ofta tvättning till effekt. När sedan den som kallats fetto och den som passerar som kille tvättat sig och förändrat kroppen kommer belöningen från omvärlden i form av utebliven friktion och bekräftelse av personen och kroppsnormen genom uttryck som ”vad snygg du är, när du gått ned i vikt” eller ”nu kunde man ta dig för riktig kille! Ingen kunde någonsin ana något annat”.

De sociala bitarna av tvättning handlar ytterst om assimilering. Det innebär att bli så lik normgruppen som möjligt eller i varje fall att få människor i normpositioner att uppfatta en som en av dem. I normens ögon går det inte att både vara stolt och fet och vägra att banta och samtidigt få hög status eller både vara stolt och transsexuell och få handlingsutrymme som kvinna eller man. För att kunna ses som en i mängden måste avvikaren bekänna sig till normen och erkänna normkroppen som den mest värda. Den måste också vara lojal mot normen och släppa eventuell lojalitet till smutsiga grupper. Det är detta som händer när en från normen avvikande grupp eller en individ (före detta transsexuell) gör slut med begreppet eller gruppen (transpersoner eller transsexuella) och vill bli som normen (cismän och ciskvinnor). Det är viktigt för normen att den som är fet eller transsexuell känner sig sjuk och vill att fetheten eller transsexualismen botas. Det som tvättas bort och får stryka på foten är rätten till sin hela historia och bakgrund, individualitet, sin kultur, sitt språk och sin särart. Det personen vinner är en subjektsposition och makt.

Ibland ställs tvättning till och med som krav från en med makt på en annan som är avvikande från normen. Det kan vara direkt som i min kompis fall eller genom underliggande pikar eller hinder. Det kan också vara så att individer själva känner att de vill tvätta sig för att passa in bättre och få mer makt. Det behöver inte bara vara kroppar som tvättas, utan även det sociala som ska normaliseras och bli rent. Som när före detta transsexuella tvättar sig fria från alla transrelaterade begrepp. Ibland tvättar sig hela grupper för att uppfattas som rena i normens ögon. De värsta exemplen är när en grupp positionerar sig mot något som de anser som smutsigt, och som i jämförelse får dem att upplevas som rena. Detta hände när transvestiter med dubbla roller som grupp positionerade sig mot den tänkta smutsen i fetischistisk transvestism i fråga om att ta bort sjukdomsstämpeln på sin egen grupp. Strategin gör att normen förblir orörd och två grupper som kunde stärka varandra har söndrats.

För att få tillgång till den livsnödvändiga könskorrigerande vården måste den vårdsökande bekänna sig till normen. Vården villkoras ofta av med den vårdsökandes tvättning eller vilja till tvättning. Kraven som ställs kan handla om att tvätta sig själv till rena kroppsspråk, vikt och andra ansträngningar som den vårdsökande kan göra för att passera. Den ska tvättas ren från smuts i form av könsöverskridanden. Personen måste också uttrycka en känsla för att det bara finns två kön och att den bara och för alltid hör till det andra av dem utan tvetydigheter. Villkorandet av vården kan jämföras med en förhandlingssituation där vårdgivaren sitter på alla beslut och all makt medan den transsexuella måste bära all bevisbörda för att den är värdig vården.

Ett exempel vad gäller den genitala kirurgin igen är att transmän som väljer att inte genomgå genital kirurgi alltid får en förstående nick från vårdgivaren som också säger ”jaha, du väntar”. Väntan refererar till den tekniska utvecklingen av kirurgin för att göra kukar som har mer likhet med medfödda kukar. Vårdgivarna kan för sitt liv inte förstå att storkuken inte är en avgörande kvalitetsfaktor i alla människors liv och att det går alldeles utmärkt att separera kroppen från könet.  Exemplet visar att bekännelsen till normen ”ja, jag väntar på storkuken” är minst lika viktig som det faktiska skaffandet av storkuken. Att avböja och säga sig ha andra ideal sätter andra delar av ens tillgång till den könskorrigerande vården på spel.

Det är helt orimligt att vårdsystemet ska få fortsätta att organiseras på ett sådant här sätt som skapar ohälsa genom skambeläggande och tvättningskrav. Vårdtagarna sätts i en omöjlig sits och blir flerfaldigt utsatta i förhållande till ett generellt underläge som transpersoner och transsexuella har i förhållande till cispersoner, den beroendeställning och maktlöshet som alla vårdtagare har i förhållande till vårdgivare och har inget annat att förhandla med än sin praktiska tvättning och bekännelse till normen. Vårdtagaren är maktlös i situationen och kan inte annat än att tvätta sig, låtsas tvätta sig eller att inte ta del av vården. Idag finns ett vårdmonopol på transvård vilket gör att det är minst sagt svårt att kunna förändra sin kropp efter eget tycke utanför systemet. Att låta bli att tvätta sig till vården inom systemet innebär i princip att en måste välja att leva som ”sitt ursprungliga kön” eller som något helt annat. Att låtsas vara ”sitt ursprungliga kön” är sällan ett alternativ eftersom personen ju är transsexuell och identifierar sig inte som könet i fråga, och att leva som något helt annat är svårt eftersom också resten av samhället är organiserat efter tvåkönsmodellen. Som sista alternativ som bara finns tillgänglig för den med pengar är att åka till Thailand, vilket inte heller på något sätt garanterar att du kan hållas med hormoner under resten av ditt liv. Därför är lämnandet av vården ett icke-val, varför många går med på kraven som ställs. Många transsexuella vill vara cispersoner, någon som varken har en transidentitet, transkropp eller transbakgrund. Det beror bland annat på att transpositionen i det normativa samhället blir så omöjlig att kombinera med makt. För många är kravet på tvättning uppifrån därför helt välkommet. Däremot behövs också en förståelse för att alla transsexuella inte har samma bild som könskorrigerarna av vad som är möjligt och önskvärt inom ramen för könen man och kvinna vad gäller identitet, kropp och uttryck. Tillgången till vården ska därför finnas för alla och samtidigt inte vara tvingande för någon. Den nuvarande behandlingsmodellen är inhuman och sliter på så väl avvikares kroppar, psyken och identiteter. Villkoranden av vård är normativa övergrepp och hör inte hemma i verksamhet som ska vara till för att öka hälsan hos den som är vårdsökande.

Den hållbara transvården måste utgå ifrån en strukturell förståelse och från patientens önskemål och behov. Vården måste tillåta även avvikare att fatta beslut om sina kroppar. Vård som är förankrad i den vårdsökande ger givetvis bättre resultat i form av ökad hälsa både på lång och kort sikt. Vården måste bli ett samtal mellan vårdgivare och vårdtagare där den vårdtagaren bemöts med respekt och som någon som är förmögen att fatta beslut om sin kropp och sitt liv. Svensk förening för transsexuell hälsa måste till exempel börja arbeta med att skapa hälsa istället för att skapa ohälsa. All vård måste utgå ifrån patienten, att den själv får definiera sitt vårdbehov och tillsammans med sin vådgivare definiera vad som är en bra, rimlig och långsiktig tanke om kroppen. Då skulle parterna samarbeta för samma mål istället för att förhandla där den ena har allt och den andra inte har något att förhandla med. Eftersom det inte alltid hjälper att tvätta sig för att slippa transfobi, blir det också viktigt att alla som kan utsättas för den får verktyg att hantera den. Dessutom blir det en fråga om livskvalité att de transpersoner och transsexuella som lärt sig att hata sina kroppar också får stöttning i att närma sig sina kroppar, hitta saker som känns bra med dem och får lov att trivas med dem.

Bekräftande av kroppsnormer sker dessvärre inte bara inom vården utan i varje okritisk tanke, ord, handling och lag. Alla kan bekräfta normkroppens självklara särställning. Alla kan också bryta återskapandet av normen genom att ifrågasätta den och välja att bekänna sig till något annat. En bra början är att synliggöra tankarna om renhet och smuts. Smutsen är påhittad för att vi ska vara passiva objekt, skämmas för dem vi är och inte ta plats. Jag tror på skapandet av en fet, bred och obekväm kroppspolitisk rörelse som fokuserar mer på samhällskroppen än på de begränsningar som de fysiska kropparna får i den. Vi måste börja att se på normavvikares ohälsa som systemproblem och vägra att lägga ansvaret på individer för de hinder som finns. Vi behöver syna likheterna i orättvisorna och vägra att ta på oss skammen när vi inte passar in i samhället som andra skapat för sig själva. Först då kan vi få ett samhälle där ingen behöver leva ett liv på någon annans villkor.

Adrian Repka

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Könsutredningströjan, en tvåvägslögn

Kompisen:

“Min läkare säger att jag måste klä mig som man hela tiden för att få en remiss till utredningsteamet. Hon säger att det är real life test, är det rätt? Ska jag alltså gå och köpa herrkläder och gå hela vägen, fast jag mer är en Thomas DiLevakille?”

Adrian:

Real life test ska göras inom en könsutredning om alls, det har din läkare på öppenpsykiatriska mottagningen inte att göra med. Den borde veta bättre än att påstå det. Det är ett jättestort problem i det här systemet som finns idag, att många transsexuella blir fasthållna i hemmasnickrade utredningar och inte vidareremitterade till någon som i vart fall har mer erfarenhet att göra det*.

Det läkaren säger till dig om kläderna är inte rätt, men tyvärr är kravet vanligt och den vårdsökande får spela med för att få det den behöver. Det finns otaliga berättelser om transsexuella som köper en utredningströja och som anstränger sig mycket för att passera så väl som möjligt i möten med de som styr tillgången till över hormonerna och kirurgin.

Utredarna vet säkert att många låtsas och ljuger och att tröjan bara är en fasad (liksom alla könsroller i samhället) men accepterar lögnen hellre än att erkänna att deras vårdsökande skulle ha personligheter och behov som ligger utanför tvåkönsnormen.

Du klär dig som du gör nu för att det passar dig. Stilen kanske passar dig med den kropp du har för att samhället ska låta dig vara ifred. Oavsett om du skulle trivas med det eller inte, är risken för utsatthet större också om du maskuliniserar en kropp som inte positioneras som en mans. Att kroppen och könsuttrycket skär sig i andras ögon gör dig till en måltavla för transfoba hatbrott, och det är mycket oansvarigt av en läkare att sätta dig i en sådan sits.

Det är även en dubbel bestraffning att läkaren menar att du ska “passera” som “man” innan du fått hjälp med att påverka kroppen. Det är ett problem att allt läkarna gör är att pressa dig när de borde stötta dig och på något sätt hjälpa dig att överleva med kroppen och identiteten samtidigt. Det är som att de mest arbetar med att upprätthålla tvåkönssystemet, och inte med att utgå ifrån den vårdsökandes problemställningar och livsvillkor.

Att kunna vara mer som Thomas DiLeva är få förunnat, och för transsexuella föreskrivs fortfarande strikta könsnormer. Så mina förslag är att du låtsas att du lyssnar, skaffar en utredningströja, berättar om risken för transfoba hatbrott och inte låter det äta upp den du egentligen är. På andra sidan av utredning, diagnos och det du vill ha av hormoner och kirurgi kan du vara mer dig själv. Samt på alla dagar som inte är under könsutredarnas lupp när du väl kommer dit.

Motstånd och ifrågasättande av systemet är så klart viktigt, men det är inget ansvar jag tycker att en har eftersom en då riskerar att inte få den vård en behöver. Det viktigaste i din vårdsituation är ändå du. Om du mår bättre av att göra motstånd där och då, gör det. Men det kanske finns mer givande strategier som får större genomslagskraft än där du sitter i en vårdsökande roll, eftersom läkaren i sammanhanget är övertygad om att den sitter på kunskapen och att du sitter på åsikten. Fastän jag skulle hävda att det är helt tvärt om.

*att bli utredd av ett utredningsteam garanterar inte att en persons identitet blir respekterad eller att utredningen genomförs på vetenskaplig grund.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Sammanfattning av Mångfald på djupt vatten

Sammanfattning av Mångfald på djupt vatten

Intervjuer med ledare på Malmö stads badanläggningar om mångfaldsarbete.

Malmö högskola – Ledarskap och organisation – C-uppsats – 2010

Moa Björnson och Adrian Repka

Vidare till uppsatsen i sin helhet.

 

Mångfald på djupt vatten, Foto Eli Linderholm

Foto: Eli Linderholm

 

Vi undrade hur ledarna för de kommunala badanläggningar ser på mångfald och på sitt ansvar att göra platserna möjliga, tillgängliga och bekväma för hela befolkningen.

Under arbetet märkte vi att det fanns en skillnad, som vi kallar för ett glapp, mellan vad som krävs av ledarna, vad de säger och vad de gör.

Kommunala badanläggningar finns till för att medborgare ska kunna röra på sig, leka och träffas.

Hälsan ökar när vi gör dessa saker. Det är bland annat de nationella folkhälsomålen som ger kommunerna i uppdrag att göra det möjligt för folk att röra på sig där de bor.

Ohälsan är som störst i de grupper som inte tillhör normen i samhället.

Diskrimineringslagen finns för att alla ska kunna vara med.

Vi försökte att förstå varför glappet finns trots att alla regler kräver mångfald och ledarna också vill ha det.

Vi kollade på ledarskaps- och organisationslitteratur, jämförde med intervjuerna och kom fram till tre huvudförklaringar till varför glappet finns:

  1. Brist på praktiska krav uppifrån
  2. Medborgaren ses som kund
  3. Normavvikare ses som problembärare med särintressen

Men badanläggningarna görs för en genomsnittlig besökare. Språket som kommuniceras på är svenska, för att byta om går en in på herr- eller damavdelningen. Finns en bassäng, är den gemensam för ”kvinnor” och ”män”.

Platserna ses som neutrala och normerna blir inte synliga förrän någon har ett behov utanför standarden.

Att platsen ordnas såhär gör att de som bäst behöver hälsofrämjande aktiviteter hamnar utanför.

Glappet mellan kraven och verksamheten finns för att ledarna varken ser de diskriminerande strukturerna eller deras konsekvenser, eller ser det som sitt ansvar att överbrygga det.

 

MFDJV sammanfattning

  • Bristen på yttre krav gör att det är upp till varje enskild ledare att arbeta utifrån sitt eget ansvarstagande.

 

De yttre krav som ställs på ledarna för badanläggningarna om mångfald är få och inte tvingande. Detta innebär att ledarna själva, efter förmåga och intresse, får ta ansvaret att skapa en mångfaldig verksamhet som inte diskriminerar. Glappet fortsätter att finnas när arbetet nedprioriteras av bristande incitament.

 

  • Marknadiseringen av offentlig service, där medborgare ses som kund gör att tillgång och efterfrågan styr utformandet av verksamheten och tar bort fokus från folkhälsoarbete.

 

Ledarna ser badanläggningarna som marknadsanpassade verksamheter vilka styrs av utbud och efterfrågan. De har som mål att göra så många som möjligt av deras kunder så nöjda som möjligt. Synsättet har flyttat fokus från att vara folkhälsofrämjande anläggningar till för ’alla’, till kundorienterade verksamheter som tillfredsställer en majoritets behov. Glappet upprätthålls därför att det blir upp till marknaden att överbrygga det, och marknaden utgår inte från minoriteters behov.

 

  • Den normativa struktur som verksamheten är utformad utefter och dess konsekvenser är osynlig för verksamhetsledarna.

 

Problemen läggs på individuella avvikare och inte på strukturell nivå. Särlösningar för avvikare kommer när individerna kräver utrymme. Lösningarna är flexibla, reaktiva och hamnar utanför den centrala verksamheten. Att avvikarna ses som problembärarna gör att glappet fortlever.

Vidare till uppsatsen

 

 

 

 

 

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone