Video: föreläsning om tolkningsföreträde, Berättarfestivalen i Skellefteå

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Bild till QMK:s rapport om jul

Bild till QMK:s rapport om jul

QMK jul sid1

Queers mot kapitalism släpper idag rapporten ”Jag har i många år hatat maten, julklappsleken och känt mig som en alien i familjen. Tio aktivister om jul”. Studien samlar tio aktivister och julfirare som generöst delat med sig av sina upplevelser kring jul. Framför allt ges en bild av samhälleliga idéer kring familjerelationer och hur en norm förutsätter en annan, säger Tove från QMK.

Vi har bidragit till rapporten med formgivningen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
De femtioelva vanligaste härskarteknikerna

De femtioelva vanligaste härskarteknikerna

Negativ maktutövning workshop

När jag blev feminist fick jag, likt många andra som blev feminister i Skandinavien, lära mig om de sju härskarteknikerna. De sju som Berit Ås kartlade på 1970-talet och som har sina rötter i Ingjald Nissens kartläggning av nio härskartekniker från 1945. Antalet sju har sedan dess funnits i mina tankar. Det jag lärde mig var att försöka hitta vilken av de sju som mina upplevelser hörde ihop med.

Något jag inte lärde mig då var att härskarteknikerna hade med makt att göra eller att de sju var formulerade utifrån en normativ och relativt fördelaktig kvinno/feministposition. Det var något som blev tydligt för mig först tio år senare när jag läste Interfems Makthandbok för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet.

När jag läste exemplen på argument och motargument tänkte jag att detta ju också är härskartekniker, detta är maktutövning som går ut på att bibehålla eller förstärka dagens maktförhållanden. Därför växlar jag nu mellan att prata om härskartekniker och negativ maktutövning: handling eller brist på handling som bibehåller eller återupprättar ett status quo, alternativt förstärker nuvarande orättvisa förhållanden oavsett intentioner.

Att vita och i övrigt normativa feminister formulerat och kunnat popularisera sju stycken tekniker gör att de sju betraktas som de viktigaste och de allmänna. Andra erfarenheter av repression blir förstådda som just andra former, som avarter och mindre centrala och allmänna. Det blir i sig en sådan negativ maktutövning där den vita personens erfarenhet återskapas som norm. Ironiskt va?!

Det jag har samlat och försökt göra användbart är en mängd exempel på hur makt kan utövas för att vinna eller återfå fördelar för sig själv och/eller för en samhällsgrupp. De sju finns fortfarande med men har inte givits någon särställning mot de andra teknikerna. Det är ingen slutgiltig lista av alla möjliga tekniker. De negativa maktutövningarna visar sig i nya former i växelverkan med det motstånd vi gör mot dem samtidigt som vår förståelse för och möjlighet att fånga upp den här typen av situationer förbättras med övningen vi (tyvärr) får.

Genom spridandet vill jag dels att det ska bli lättare att få stöd för sin upplevelse och sätta tydliga ord på den, men också att vi ska kunna lära oss att lyssna på fler erfarenheter än de som hittills givits mest plats.  Jag vill också att vi ska lära oss att identifiera maktutövningar instinktivt bortom de sju teknikerna, genom att öva upp en känslighet för maktkamper i vardagen och se vad olika tekniker gör, och först senare vad de kan kallas.

Makt kan utövas på många olika sätt – det kan vara allt från väldigt tydliga direkta krav, till indirekta och låtsade sätt. Makt kan utövas med stöd i ett regelverk eller genom att ge order till någon annan om att utföra en handling. Maktutövningar kan visa sig verbalt, på fysiska vis, psykologiskt eller internaliserat: så som att en själv också tänker att det en var med om inte är viktigt eftersom det inte gick att koppla till en av de sju ”riktiga” härskarteknikerna. Något svårt och viktigt att minnas med härskartekniker är att de oftast utövas omedvetet och ofta med intention om att vara utjämnande av maktförhållanden. Då är det användbart att fokusera på effekterna av handlingarna snarare än avsikterna. Vi kan ställa frågan: hur är maktförhållandena sedan innan och hur påverkas de av handlingen?

Genom att bredda vår förståelse av härskartekniker till att det handlar om negativ maktutövning får vi också chans att förhålla oss till våra egna och fler dimensioner av möjliga roller vid maktutövning. När jag först lärde mig om härskarteknikerna förstod jag det som att det fanns en grupp (män) som alltid utövade makt över en annan grupp (kvinnor). När jag sedan började lära mig om förtryckssamverkan (intersektionalitet) och hur våra positioner blir olika i olika sammanhang förstod jag att jag inte kunde vila i en identitet som vare sig “förtryckare” eller “förtryckt”, utan behövde utveckla en varsamhet och känsla för när jag befinner mig i en fördelaktig position i ett sammanhang och att det kan göra att jag kan få en känsla av förlust när någon som egentligen har mindre möjligheter i ett sammanhang får ökade chanser till delaktighet på sina villkor.

Nu när jag jobbar med grupper med en övning i härskartekniker vill jag att exemplen ges utifrån många olika positioner: när vi själva utövat makt för att få fördelar, när vi varit åskådare, när vi varit i en formell maktposition eller exempelvis fått ansvar att underlätta (alltså utjämna möjligheterna för) ett möte och när vi själva blivit utsatta för negativ maktutövning.

Det allra lättaste är att ge exempel på situationer där vi själva upplevt svårighet. Vår egen erfarenhet kan vara en bra ingång till att börja tänka i banorna, men det blir ofta missvisande och ganska ointressant att stanna kvar på den nivån om vi själva har det förhållandevis lätt i samhället. Vi kan utmana oss genom att tänka på hur maktutövningen är, när den visar sig i en kraftigare form och har en koppling till maktordningar så som klass, funktionalitet, migrationsstatus och ”ras”/etnicitet. I den praktiska övningen finns ett exempel som heter ”FRIHETSBERÖVANDE – att på konkreta sätt begränsa någons rörelseutrymme.” Det kan jag ha erfarenhet av genom att ha varit med i en arbetsgrupp som inte fick någon möjlighet att göra sitt jobb. Hur frustrerande det än är, är det fortfarande är en lindrig form av maktutövningen och har inte någon tydlig koppling till maktordningar. Det har däremot frihetsberövande när det rör sig om att jag har en papperslös person i min närhet som blivit inlåst på ett flyktingfängelse i förebyggande syfte (alltså utan att ett brott har begåtts!) eftersom den ansvariga myndigheten misstänker att personen annars skulle kunna gå under jord. Det är en kraftigare form av maktutövningen med koppling till maktordningar, och det är sådana exempel vi vill fokusera på för att få en hög nivå på övningen.

Förståelsen för möjliga roller vi kan ha i negativ maktutövning ger oss dels en chans att prata på ett mer nyanserat sätt om olika situationer utan att vare sig överföra skuld på andra, fria varandra eller oss själva från ansvar, odla en identitet som ”god” eller ”upplyst”, eller hamna i individuell skuldkramp som gör det svårt att agera. Det ger oss också möjlighet till lärande och att ta ansvar för våra handlingars effekter (aktörskap).

Med en organisatorisk (snarare än individuell och intentionsbaserad), intersektionell, relationell och maktmässig förståelse av händelser och allas avsikt att arbeta för utjämnande av ojämlikhet kan vi tillsammans och på ett mer tillåtande sätt lära oss att identifiera, bryta ned, motverka och förebygga situationerna genom att dela erfarenheter, experimentera med bekräftartekniker, motståndsstrategier och mothårsanvändningar – att använda tekniker mot hur de brukar eller är tänkta att användas för att istället utgöra en positiv eller utjämnande maktutövning.

 

Till övningen och de femtioelva exemplen.

 

/Adrian

 

Mer läsning:

Derailing for dummies – guider till hur du effektivt förtrycker andra.

Interfems Makthandbok – 2:a upplagan sidorna 42-63. PS. Snart kommer en ny upplaga! Wow!

Svar på tal – forum och svarsbank med vardagliga svåra situationer och hur andra har svarat eller kan tänkas svara.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Intersektionella kvinnodagen

Idag är den dag som vi blivit tilldelade av FN för att fokusera extra på orättvisor som grundar sig i kön. Den kallas vanligen för Internationella Kvinnodagen.

Idag anordnas demonstrationer, aktioner, manifestationer och fester. Vi har sett affischer runt om i våra städer och fått inbjudningar på internet. Någonting skaver i oss när vi läser vilka som ska tala och vilka frågor det är som ska lyftas. Frågan blir oundviklig: Vilka kvinnor är utgångspunkt för de demonstrationer som vi ska delta i idag? ”Alla kvinnor” – vilka är det? Vem är hon som så självklart kan tala för alla?

Det finns ingen ren form av kvinnoposition, eller lägsta position i en könshierarki. Att känna ett starkt kvinno-vi eller att känna sig som en del av ett allomfattande systerskap är ett privilegium, en fördel som finns på bekostnad av andra kvinnopositioner. Kvinnopositioner som inte kan formulera problem eller banderoller utan att bli hänvisade till ”sin egna temadag”.

När vi började fundera över intersektionalitet, eller förtryckssamverkan, tänkte vi på det som en fråga om multipelt eller flerfaldigt förtryck utifrån identitetskategorier. Att vara kvinna och att ha en funktionsnedsättning och vara icke-heterosexuell till exempel. Som tre hinder på vägen till ett mål, kanske som klossar staplade på varandra.

Så som intersektionalitet används idag är liknande: en utgår ifrån den gemensamma, tänkt neutrala kvinnoerfarenheten och börjar sedan rabbla upp att det förstås är viktigt att tänka på till exempel ”klass och sexuell läggning och ålder också”. Då har en alltså förstått att det finns olika maktordningar men fortsätter tro att de ligger staplade vid sidan av varandra och inte egentligen har med varandra att göra. Detta synsätt på intersektionalitet kan kallas för additivt och ställer inga krav inom de egna leden.

Utifrån ett sådant perspektiv argumenteras det som om att vi behöver enas för den gemensamma saken, för de så kallade stora och gemensamma frågorna. Det osynliggörs att den stora och gemensamma kampen alltid är på den tänkt neutrala kvinnans villkor och utifrån normkvinnors behov. Andra kvinnor eller andra som har behov av feminismen betraktas just som ”andra kvinnor” vars berättelser hörs och behov alltid kommer i sista hand. Normkvinnors intressen kategoriseras som neutrala intressen medan ”andra kvinnors” intressen betraktas som särintressen.

Det finns en föreställning om att frihet och möjlighet sipprar ned genom till exempel klasser. På engelska heter tanken ”trickle-down effect”. Om vi satsar energi på att få in privilegierade kvinnor i bolagsstyrelser så antas det resultera i mer handlingsutrymme för samtliga kvinnor. Vi satsar alltså alla feministers krafter för att få det bättre för de som redan har det relativt gott ställt i jämförelse med andra som drabbas av könsmaktsordningar. I den kampen godkänner vi också att det över huvud taget ska finnas bolagsstyrelser och den typen av ekonomisk politik som blir på bekostnad av dessa ”andra kvinnor”.

Vi tror inte på en sådan uppifrån och ned-strategi och vet att den inte är neutral. Ett kollektiv där inga interna maktordningar erkänns återskapar de problem som vi istället kunde bekämpa i feminismens namn. Tvärtom kan vi organisera feminism nedifrån och upp. När vi föreslår att vi ska börja organisera oss utifrån de positioner som har störst behov menar vi inte att vi ska hitta EN PERSON som är den mest drabbade och som ska berätta hur vi ska göra, utan att utforska hur maktordningar samverkar och förutsätter varandra. Inte som klossar utan som en väv av trådar. Istället för additivt kan vi förstå detta som en dynamisk förståelse. Den ska också rikta fokus bort från kategorierna av identitet till samhällets strukturer och organisering vilka ger upphov till identitetskategorier som ”icke-heterosexuell, funkis eller ungdom”.

Låt oss utveckla: En feministisk princip är rätten till sin sexualitet. Detta fält innehåller en mängd av problem som behöver bearbetas. Men tendensen nu är att ta utgångspunkt i de problem som känns igen av många, inte där behoven är som mest kritiska. Att låta en majoritet rösta fram de viktigaste förslagen har på något sätt normaliserats som både feministisk och demokratisk metod.

Samverkan mellan samhällets funktionsnormer, rasism, klasshierarkier, sexism och heteronormativitet innebär att de kvinnor som befinner sig längst ifrån rätten och möjligheten till sin sexualitet och har stor erfarenhet av sexuellt förtryck är de kvinnopositionerade personer som avhumaniseras i kontakt med vården och inte blir tagna på allvar, som blir inhysta på gruppboenden där sexualitet ses som ett problem som det inte ska pratas om och som där inte har tillgång till personlig integritet. Det är de personer som objektifieras och exotiseras i mötet med SFI, som görs beroende av sina uppväxtfamiljer när det skärs ned på personlig assistans och färdtjänst. Vars möjligheter till ekonomiskt oberoende är som minst då arbetsmarknaden är fortsatt funkofobisk, otillgänglig, meritokratisk (förutsätter att du har fått din kompetens bedömd och erkänd och alltså haft möjlighet att verka i en mängd meriterande sammanhang tidigare) och därför gynnar normativa sökande.

Det är de personer i kvinnoposition som drabbas av att möjligheterna till en ekonomisk bas som går att leva på blir mindre i det allt mer utarmade socialförsäkringssystemet, de personer som utestängs från tjejjourer och queerklubbar av otillgänglighet, vars livsberättelser, kroppar och behov ses som särintressen i feministiska kretsar och som får hångla minst på feministiska fester när vita feminister bara hånglar med varandra på grund av den rasistiska och heterosexualiserande blicken på den rasifierade kvinnan. Den vars familjebildningar inte erkänns av Migrationsverket och som utvisas från Sverige till att leva i tystnad.

Personer med dessa erfarenheter bjuds in till en normativ feministisk kamp som objekt och inte som subjekt. En är alltså välkommen men bara om en inte gör anspråk på att vara med och sätta agendan. Det mest provocerande tycker vi är att normativa feminister kan komma undan med en god identitet, att ge läpparnas bekännelser om intersektionalitet och ”alla är välkomna” utan att fylla dem med praktik. En verkligt intersektionellt arbetande feminism kommer att formulera helt andra krav, arbeta med andra metoder och uppfatta nya frågor som feministiska eftersom allt hänger ihop. Framför allt kommer vi att inse att även vi bär fienden inom oss, att vi inte är goda som vår identitet säger utan att vi och vårt arbete också bidrar till en ökad skada på kvinnor. Det skapar förstås en identitetskris.

När vi väl kommit över den första krisen kan vi börja att formulera en feminism med relativa maktperspektiv, pluralism och en flerfaldighet av berättelser som stärker kampen, genuin solidaritet som inte bygger på dåligt samvete, pålagt offerskap eller välgörenhet och där vissa kvinnors rätt inte ska bli till på bekostnad av andras.

 

Lisa Cederlund och Adrian Repka

Jämfota

 

Vårt varmaste 8 mars-uppmärksammande vill vi rikta till de personer och nätverk som gör sig synliga och driver på utvecklingen. De som får ta skit från alla håll. Tack vänner, bekanta, allierade och förebilder som Victoria Kawesa, Ellen Nyman, Oivvio Polite, Sissela Nordling Blanco, Lasse Långström, Lidija Praizovic, Daniel Velasco, Athena Farrokhzad, Kale Lidström, Mika Nielsen, Nathan Hamelberg, Signe Bremer, Trifa Shakely, Ylva Habel, Nasim Aghili, Cecilia Germain och de som stöttar er.

Så väl förorättade, arga och peppade feminister är välkomna att höra av sig till oss på mejl.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Ny standard för toalettskyltar

Ny standard för toalettskyltar

Välkommen att vara med och ta fram bättre toalettskyltar!

Sedan november 2012 har ca 200 personer genom ett event på facebook arbetat fram några förslag på nya toalettskyltar. Målet är att göra sådana som är tydligare och mindre exkluderande än de som används idag. De nya skyltarna ska vara könsneutrala och inriktade på rummens funktion, inte på de tänkta användarnas utseenden och funktionaliteter.

Problembeskrivning

Dagens standardskyltar innehåller information om de tänkta användarna av toalettutrymmena. Informationen grundar sig i en uppdelning på två kön och kroppslig funktion. Uppdelningen är inte neutral och bara beskrivande utan påverkar våra tankar om könsuppdelning och kroppslig funktion. Den nuvarande standarden har kommit ur frågan ”vilka är rummet till för?”.

Svaren vi får med den frågan kommer i kategorier som inte är heltäckande och utpekande av avvikare. Uppdelningen som görs så gör att ordet ”toalett” ständigt kontrasteras mot ”handikapptoalett”. ”Toaletten” utan något beskrivande ord före verkar vara neutral och naturlig precis som kropparna som använder den.

Det finns idéer om funktion i vårt samhälle där en kropp med hög funktion positioneras som både neutral och positiv. En hög funktion kan vara med benen gående, stående, klättrande, springande, hoppande – med armarna kastande, sträckande, dragande. Kroppen med hög funktion betraktas som självklar och samtidigt eftersträvansvärd. Den förutsätts när något byggs, om det inte markeras särskilt som något ”anpassat”. Skönhetsideal och estetik utgår ifrån normativa kroppar och gör att andra kroppar osynliggörs. Kroppen med hög funktion är den som får representera ”människan” och som alla oavsett funktionalitet får lära sig att identifiera sig med och försöka likna. På samma sätt är mannen den självklara utgångspunkten i skapandet av skyltar som alla ska relatera till. För några år sedan gavs en del av skyltarna för övergångsställe kroppar med mindre kroppshyddor, uppsatt hår och kjol. Men det är att gnaga på toppen av ett isberg.

Bilden visar ett kollage av nuvarande skyltar som är en blandning av heterofamiljer, flickor som kissar sittandes och pojkar som kissar stående. Alternativt killar som pruttar och tjejer som tar på sig läppstift. Det finns bilder på jättesmå personer i rullstol bredvid en jättestor bild av en feminin kvinna. På en skylt har en kvinna jättelika bröst och höfter samt getingmidja medan någon på en annan verkligen helgarderat sig genom att skriva “damer”, ha en kvinnosymbol samt ha två olika typer av bilder på feminina kvinnor.

Bilden visar ett kollage av nuvarande skyltar som är en blandning av heterofamiljer, flickor som kissar sittandes och pojkar som kissar stående. Alternativt killar som pruttar och tjejer som tar på sig läppstift. Det finns bilder på jättesmå personer i rullstol bredvid en jättestor bild av en feminin kvinna. På en skylt har en kvinna jättelika bröst och höfter samt getingmidja medan någon på en annan verkligen helgarderat sig genom att skriva “damer”, ha en kvinnosymbol samt ha två olika typer av bilder på feminina kvinnor.

Könsuppdening är också något som görs på ett självklart sätt när något byggs, som att det inte var värdeladdat. Dagens standard för toalettskyltar är könsstereotyp. En feminin kvinna och en maskulin man. Uppdelningen av dem grundas i heterosexuellt begär och att något ska hemlighållas mellan de två för att ”behålla spänningen mellan könen”. Resonemanget förutsätter att kvinnor vare sig kan ha sexuella relationer med varandra och att en tjej inte kan utöva våld mot en annan. Detta är allt annat än gynnsamt utifrån ett brottsofferperspektiv.

Uppdelningen gör att människor med kroppar och behov som avviker från normer hela tiden hamnar i omöjliga situationer. Ibland i icke-existens ofta i avvikarposition, ställs inför val, måste be om något från personal, blir påklistrade benämningar som ”handikappad”, ”funktionshindrad” och ”transperson”.

Den systerliga tryggheten som ibland skapas genom könsseparata utrymmen kan bara byggas med gränser mot ”det andra” – det som ses som hotet eller offret. Uppdelningen gör att personer som identifierar sig som varken kvinnor eller män måste välja ett av rummen. Väl där blir många trakasserade, misstänkliggjorda, hotade och utsatta för våld. Toaletter med rullstolsskylt är oftast könsneutrala, något som upplevs som en befrielse eller ett integritetsbrott beroende på vem som tillfrågas. Hur som helst är det symptomatiskt för den avsexualisering och fråntagande av privatliv som många funkisar vittnar om.

En massa av de senaste decenniernas kritiska forskning märks inte i praktiken. I den byggda miljön pekar fortfarande skylten ut den avvikande kroppen eller behovet. Den nya standarden byggs utifrån kunskapen om att det är en otillgänglig omgivning som skapar situationer av funktionshinder där vissa kroppar och behov inte matchar platserna. För att få slut på att kroppar ska försöka att passa in i rummen och leva på normativa kroppars villkor, kan vi bygga och skylta utifrån de kroppar och behov som finns.

Toaletter består av individuella rum eller bås. En ändring av det nuvarande uppdelningssystemet kommer inte leda till att en kommer att behöva använda toalettsitsen samtidigt som någon annan, utan ha ett eget utrymme som vanligt. Det finns opponeringar mot att kvinnor skulle behöva använda samma toaletter som män, då ”män kissar utanför ringen”. Vi tror att toalettuppdelningen är ett av problemen som leder till att bibehålla detta äckliga machobeteende. Det negativa beteendet godkänns genom att det görs till ett biologiskt faktum och inte till ett aktivt val.

Designprocessen

I den standard som de nya förslagen är inriktade på, är själva toalettrummet i fokus. Skyltarna svarar på frågan ”vilken service kan rummet ge” och inte ”till vem”.

Efter det första arbetet finns fem olika svart/vita bilder med tillhörande texter i svartskrift och punktskrift. I processen har deltagarna uppmuntrats att synliggöra behov utifrån sina positioner. Några exempel är ”som synsvag tycker jag…”, ”som en som har en kognitiv funktionsvariant tänker jag….”, ”som transidentifierad har jag erfarenhet av…” eller ”som förälder märker jag…”. Dessa specifika råd och behov har vägt tyngst och har ibland kompletterats med majoritetsinriktade omröstningar. Till slut är det jag som heter Adrian och gör den grafiska utformningen och samlar projektet, som till slut valt mellan förslag på bakgrundsfärg och tjocklekar på linjer.

1. Toalettskylt

En svår fråga var om bakgrunden skulle vara svart eller vit. I en undersökning svarade merparten av deltagarna att svart bakgrund var bättre än vit bakgrund. En motivering var att det syns bättre då dörrar oftare är vita, att svart bakgrund kan vara lättare för synsvaga med mindre av störande blänk och att den svarta bakgrunden kanske lättare känns igen för användare som har svårare att uppfatta eller lära om nya skyltar. Däremot ansågs texten i svart på vitt vara lättare läsbar. Bilden ska enligt gruppen alltså vara med svart bakgrund och texten på vit.

2. Toalettskylt

Deltagarna visade ett tydligt stöd för att symbolerna ska vara avbildade framifrån och att linjerna skulle vara så tjocka som möjligt så att de syns på längre håll. Bilderna gjordes större för att fylla upp så mycket som möjligt av rutan för ökad läslighet istället för att som i början med tomrummet visa hur stort eller litet rummet är.

Det finns två olika skyltar för toalett. En för toalett med räcken i stort rum och en för toalett utan räcken i litet rum. Deltagarna har diskuterat hur vi kan märka ut att det är ett stort rum. Ska det vara pilar som går mellan toasits och bildens kant eller blir det mest svårläsligt och för mycket information? Pilar betyder ofta att något är flyttbart och det är inte det vi vill visa. Måste denna bild förstås tillsammans med bilden för det lilla rummet som har vägg på bägge sidor om stolen? Kan stolen sidoställas för att visa på utrymmet? En lång diskussion ledde till slut till en tjock linje som fortsätter ut ur skylten i höjd med sitsen.

3. Toalettskylt

Under arbetets gång efterfrågades bilder på skötbord och pissoar. I de första versionerna markerades höjden som dessa sitter på med utrymme till ett golvstreck. Bilden blev då för liten och otydlig. I nästa version finns beskrivningen bara i bildtexterna. Det är standard att ha pissoarer och skötbord på en höjd som är bekväma för långa stående och gående personer. Genom att åtminstone skötbordsskylten uttrycker höjden kan det att borden sitter högt upp synliggöra det uteslutande i den nuvarande byggstandarden.

4. Toalettskylt

En symbol för pissoar eller urinoar ritades på begäran från gruppen. Tecknaren tycker att urinoaren kunde få försvinna från byggstandarden eftersom den både understödjer könsuppdelningen av toalettfaciliteter och machokultur där vissa män bondar med varandra medan de håller i sina könsorgan. Men genom att kalla det för kissoar istället för pissoar kan vi ta bort något av machostämpeln från utrymmet, då vi associerar pissande mer än kissande till urinerandet utanför behållaren och liknande destruktiva uttryck för kön.

Diskussioner om inlärning av nya symboler har så klart kommit upp. Ingen design kommer att vara så perfekt och intuitiv så att den kan överbrygga vanan av att ha relaterat till de nuvarande könsstereotypa och funktionsnormativa symbolerna. De nya skyltarna kommer att behöva fasas in och vi behöver vara förberedda på att det kommer att kännas svårt och omotiverat för många att lära om.

Resultat så här långt

Det finns fem olika bilder som är huvudförslagen på vad som kommer att gå ut i tryck. Dessa kan fortfarande utvecklas! Samtliga bilder är ritade framifrån med tjocka vita linjer på svart bakgrund. Svartskriftstexten är skriven med svart på vitt i en ruta och nedanför den finns en ruta med punktskrift.

Bild ett. Toalett med räcken i stort rum. Räckena är moderna och fast i sitsen istället för i väggen bakom. Inga väggar finns på sidorna om toalettstolen.

 

Toalett 2

Bild två. Toalett utan räcken i litet rum. Väggar finns på var sida om toalettstolen.

 

Toalett 3

Bild tre. Högt skötbord. En dubbelpil vid sidan markerar att bordet är fällbart. Rundade kanter på bordets ovansida markerar att den är vadderad.

 

Toalett 4

Bild fyra. Samma som bild tre fast med annan text.

Toalett 5

Bild fem. Kissoar. En behållare med avlopp i botten

 

Nästa fas

Nu är vi intresserade av att sprida frågan och bilderna vidare till ett större nätverk av användare. Vi är också intresserade av att komma i kontakt med producenter av skyltar, toalettutrymmen, samhällsplanerare och arkitekter för samarbeten. På lång sikt vill vi att vår process ska ligga till grund för den officiella standarden. Allt du vill göra är välkommet! Bjud in dina vänner till evenemanget, gör en namninsamling, skriv ut frågan och sätt upp på toaletter nära dig. Vill du posta exempel på löjliga nuvarande toalettskyltar är det underbart. Vill du skriva en artikel tillsammans med någon annan deltagare och göra en namninsamling att uppvakta SIS (Swedish standards institute) med så är det också super! Sätt gärna upp frågan och bilderna på en toalett nära dig genom att skriva ut denna pdf som också finns i ren text.

När du kommenterar – gör det utifrån dig själv. Exempelvis: jag som kvinna som inte har transerfarenhet känner att… och skulle behöva… Eller jag som funkis med transidentitet känner att… och skulle behöva… Det vi vill undvika är diskussioner där någon som inte exempelvis är en muslimsk kvinna berättar vad muslimska kvinnor vill och behöver, det har vi så mycket av redan.

Bilderna ritas om igen efter den andra, större remissrundan. Sedan trycks de och görs tillgängliga genom företaget Jämfota som Adrian arbetar genom. När skyltarna skickas ut ska det finnas med instruktioner om vilken höjd de ska monteras på och vilka krav som gäller för att rum ska få märkas med symbolen.

Ta kontakt och ge din feedback genom facebookeventet eller via mejl. Dit kan du också skicka din intresseanmälan för köp av skyltar, anmälan är inte bindande utan du får ett mail när det finns skyltar där du informeras om priset, storlekar och hur de kan monteras.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Vi väljer inte att vara oss själva

Vi väljer inte att vara oss själva

Grafisk form: www.bokochform.se Bild: Shutterstock

Idag är det National coming out day och jag vill sätta det här med att “komma ut” i sitt samhälleliga sammanhang genom att lägga upp denna text som jag skrev i våras. Den är beställningsbar med litteraturlista och publicerad av BTJ förlag i serien Vandringar med böcker.

Vindtunneln jag slås av sliter i min andning och jag får kämpa i några steg på väg till Hornstulls strand i Stockholm. Idag ska jag träffa Nina, som har lovat att ha på sig en tröja med paljetter och kolla efter min färgglada sjal. Jag rundar hörnet och tittar på cyklarna, där är Hallongrottans rosa cykel och bakom den syns vattnet som snart helt segrat över isen. Jag går förbi Bio Rio och är sedan framme vid Copacabana.

Imman klättrar upp för fönstren och dörren står öppen. I köket står de bekanta kropparna och jag far med blicken från dem utmed hela det röda rummet till vänster, på jakt efter paljetter och fastnar – där. En hand lyfts upp och leder, tillsammans med glittret till, det leende ansiktet på Nina.

Hens hand är varmare än rummet av tekoppen som hen har hållit i. Min hand är ännu nedkyld av promenaden och det kittlar skönt när de möts. Nina har köpt en kanna Lapsang och har en kopp redo till mig.

Jag hänger av mig jackan medan Nina häller upp och frågar: ”Hur är det?”

”Tack bra! Kall som du kände, så te blir underbart. Hur har du haft det sedan terminen började?”

”Det har varit bra. Det är intressant och kursarna är välkomnande. Jag hyr en studentlägenhet precis vid Södertörn. Jag älskar det här stället! Är det din favoritplats?”

”Ja, det är det. Jag kommer hit flera gånger i veckan.”

”Jag ska ta med min flickvän Nadia hit när hon kommer på besök i helgen. Hon är kvar i Berlin och jag saknar henne massor!”

”Vad roligt att hon kommer!” säger jag . ”Hur länge stannar hon?”

”En hel vecka”, svarar Nina med drömmen om just den veckan i blicken.

Jag låter Nina vara kvar där en stund innan jag frågar: ”Har du hört den där låten A Postcard to Nina av Jens Lekman?” Jag börjar nynna Nina I can be your boyfriend, so you can stay with your girlfriend medan Nina ler och tittar ned på sina varma händer.

Till slut svarar hen: ”Ja. Den handlar om mig. Jens och jag är brevvänner sedan hur länge som helst.”

”Du skojar!” säger jag förvånat. ”Förlåt att jag frågade!” Rodnaden stiger i min kropp över min plumphet och svetten pressas genom min hud på flera ställen. Jag tar av mig sjalen. Och koftan.

Nina svarar med ett litet skratt åt min förlägenhet: ”Ingen fara, Adrian. Jag har inga problem med att prata om det.”

Efter att ha samlat mig något vågar jag fortsätta: ”Får jag då fråga hur du känner inför låten?”

”Absolut. När den kom kände jag mig glad och att Jens såg mig kändes stärkande. Dessutom är det en rolig anekdot. Men mycket har hänt och vi har pratat om den en hel del sedan den kom… år 2007. Hade det varit idag så skulle jag ha bett honom att inte släppa den. Bland annat för att han sjunger: Your father is a sweet old man, but it is hard for him to understand that you want to love a woman. Ett stycke som jag nu tycker tar parti för pappas homofobi som jag kämpat jättemycket med.”

”Är det som att din ’fina pappa’ görs till offer för att du är ohetero och att du därför måste respektera honom genom att inte vara dig själv?”, frågar jag och har svårt att svälja att det är den Nina jag har framför mig.

”Något sådant. Det blir också fel där han skrev att jag ville älska en kvinna. Det som är ett faktum beskrevs som att jag verkligen kunde ha dejtat Jens, och inte bara på låtsas här inför min far och att jag då valde att göra mitt liv krångligt. Jag hade inte heller gillat det om Jens skrev en låt som var lik Lady Gagas Born this way. Jag vill ha rätt att vara den flata jag är, vare sig det är naturligt eller onaturligt och det är inte någons sak att lägga sig i, förklara eller förstå. ”

Jag tar en stor klunk av teet och smaken av lägereld fyller min mun. Värmen sprider sig i mig och jag säger: ”Något jag speciellt stör mig på är sista delen i låten där Jens sjunger So I wrote you this postcard just to say, don’t let anyone stand in your way och så repeteras det om och om igen i en evighet tills låten är slut.”

Nina nickar i medhåll och jag tror att hen vet vad jag ska komma till när jag fortsätter: ”Jag tänker att det är lätt för Jens Lekman att säga. En person som verkar sakna egna direkta erfarenheter av marginalisering och inte upplever de hinder som staplas framför oss, alternativt tror att vi kan ta oss runt dem bara vi har rätt inställning. Det lär vara lättare för honom att tänka så än att behöva göra något för att fler än de som är som han ska kunna leva på sina villkor.”

Nina avbryter mig: ”Det är ju inte bara de! Våra led är också fulla av avvikare som säger att de trotsat sina odds, förverkligat sina drömmar och påstår att vi andra kan och bör göra likadant. De vill säkert vara uppmuntrande och tänker inte att det kan verka osynliggörande och skuldbeläggande.”

Jag ser på medan Nina reser sig och går de få stegen fram till bordet med vatten och häller upp två glas ur kannan med apelsinskivor. Hen kommer tillbaka och medan hen räcker mig det vänstra glaset fortsätter hen samtalet som om det inte haft något avbrott: ”Det är som hur det pratas om att komma ut, eller vara öppen. Antingen kommer en ut och är lycklig, äkta och självsäker eller så är en i garderoben och är olycklig, falsk och självhatande. Det pratas om att det finns en gräns mellan före och efter det att en ’blev öppen’ som om öppenheten inte omförhandlas och behöver tas ställning till i alla sammanhang som vi själva inte skapat. Då kan vi antingen ’välja’ att göra motstånd mot heteronormen, ibland genom att komma ut själva eller så kan vi ’välja’ att vara osynliga. Båda sätten är obekväma för oss men bara det när vi kommer ut eller gör aktivt motstånd är obekvämt för de som tillhör normen.”

”Ja, valen är ju inga riktiga val och självklart ’väljer’ vi inte alltid att vara oss själva. Det tror jag att vi uttalade avvikare inte är ensamma om. Jag tror att alla begränsas av heteronormen och att de flesta sneglat nervöst efter vad andra tycker om dem och deras val, och valt bort samtalsämnen och klädesplagg som de egentligen föredragit av rädsla för att mötas av repressalier som skratt, tystnad eller våld.”

Jag tar en klunk av vattnet och fortsätter: ”Jag blir förbannad när jag hör det påstås att motståndet som finns är inbillat och att öppenheten både är en möjlighet och ibland till och med ett ansvar. Det lägger en ytterligare börda på dem som inte har råd att förlora ett jobb eller har förlorat en uppväxtfamilj till heteronormen. Jag tror dessutom inte på att öppenhet i sig leder till frihet. Att komma ut kan lika gärna vara ett vädjande efter acceptans som bekräftar normbefolkningens ställning som neutral och konstant.”

”Men skuldbelägger inte du också avvikare nu om du säger att vi inte ska komma ut? Du sätter oss i en mycket svår position här!”, säger Nina och ler lite lurigt provokativt.

Jag erkänner och skrattar: ”Kom ut eller inte, det var fel av mig att göra en egen omöjlig fälla. Jag tycker egentligen inte att vi ska fokusera på det personliga utan på hur maktutjämningen kan hända. Jag är rädd att vi ska stanna som det där pinsamma tillägget när någon frågar ’Har du en flickvän…. Eller pojkvän!’ och sedan känner sig så duktig och inkluderande för att den inte varit heteronormativ fastän den just gjort det ickeheterosexuella exemplet möjligt men obskyrt.”

Nina lutar sig framåt med ena armbågen på bordet och hakan lutad i handen. Jag märker att vi sitter och speglar varandra. Hen fortsätter: ”Jag tror inte att Jens och andra i hans position är medvetna om de fördelar som de har av att fungera som en i mängden eller vad vi avvikare kan vinna på att inte vara öppna. Till exempel: Om jag låter bli att vara öppen med att jag är flata när jag träffar en ny heterosexuell person kommer jag att slippa att för all framtid få mail från denne med länkar till ytliga analyser i heteronormativ media som den tror ska intressera mig bara för att det står GAY i rubriken.”

”Om jag inte är öppen och inte gör motstånd slipper jag att höra folks svamlande bortförklaringar om varför de antog det ena eller det andra. Har du märkt hur ofta folk skyller på att de är trötta? Åh vad jag önskar att de istället kunde erkänna att de uppfostrats i heteronormativitet som alla vi andra, och genom detta medvetandegörande kunna börja ta ansvar. Jag ser ju vad de håller på med oavsett.”

Nina säger: ”Om jag inte var öppen skulle jag troligen inte ha så många queera vänner. Jag skulle kunna leva i en härlig fluffig föreställning om rättvisa, jämlika Sverige i härliga hederliga Europa och bara ibland utbrista ’men herregud, det är år 2012 har vi inte kommit längre än såhär?!’.”

Nina studsar på sin stol när hen nästan ropar: ”Åh, ja, och om jag inte var öppen skulle jag slippa att behöva bli utpekad när mina normativa vänner ska vara roliga i grupp och säger att ’Nina kommer nog inte att tycka att detta är så roligt men…’ och får det att verka som att jag har problem. Men problemet är att allt de tycker är roligt går ut på att höja sin egen status genom att trycka ned någon annan. Gärna positionera den som hiv-positiv, hemlös eller prostituerad. Detta privilegium borde ingen ha, det är bara en avskyvärd stigmatiserande jargong som bygger på en rutten människosyn.”

Jag småler: ”Säg det så får de ännu en chans att säga att vi inte har någon humor, att vi borde tagga ned och försöka ha lite roligt istället.”

Nina skrattar bittert igenkännande och medryckande. Hen säger: ”Jag ska ta med mig det här till Jens i mitt nästa brev. Jag ska be honom att sätta melodi till en text som jag skriver om att samhället sitter på oss, men att vi kan bli starkare när vi möter andra freaks, delar erfarenheter och analyser av förtryck. Då märker vi att problemen inte är våra individuella och att lösningarna därför inte heller kan vara fokuserade på oss.”

Jag säger: ”Det är en låt som jag vill höra. Du får hälsa honom från mig.”

Vi sitter kvar på ett bra tag till, pratar och skrattar innan vi till slut promenerar upp till Hallongrottan i vårsolen som nu kastar långa skuggor längs med Bergsundsgatan. Gemenskap ger styrka, tänker jag. I sådana här sammanhang kan en bli sig själv lik, om än bara för en stund.

Detta samtal är påhittat och inspirerat av SR Radioteaterns serie Möjliga samtal.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Vems glädje?

Vems glädje?

Stockholm Prides reklamkampanj har jag tänkt mycket på den senaste veckan men varken hunnit eller orkat ge mig in i samtalet. Speciellt opeppad har jag varit att delta för att motståndet mot kampanjen kallas för gnäll och de som är kritiska uppmanas att bli medlemmar i föreningen Stockholm pride och påverka inifrån istället. De som är trötta på gnället tycker att kampanjen är bra.

För mig är dessa försök att tysta kritiken med påförande av skam ett upprepande av förtrycket som upplevs. Det är att göra motståndaren till problembärare och kampanjen till neutral. Att vara okej med något är ett privilegium. Att känna sig bekräftad av en kampanj likaså. Det är viktigt att alltid tänka på vem en själv är och vilka som tycker att något är jobbigt. Har de kanske queerare kroppar som utestänger dem från synlighet som i bilden här? Har de kanske erfarenhet av sexuellt våld? Har de kanske bytt namn och blivit ifrågasatta? Utsätts de kanske för våld på toaletter? Är de kanske trans på andra sätt än de som synliggörs här – de som kommer med klackar, peruker, att vara diva, shoppa med frugan? Skulle de vilja shoppa med frugan men kan inte det eftersom de förlorade frugan till transfobin i samhället?

Att säga att kritiker ska bli medlemmar och påverka organisationen istället för att stå utanför bygger på en idé om att alla kan påverka, fritt från exempelvis organisationsinterna normer om sexualitet, vithet, funktionalitet och könsmaktsordning som enligt vad jag förstått varit röda trådar i organisationen. De röda trådarna har funnits även när det funnits fler radikala och progressiva krafter inne i föreningen än vad som finns idag. Det blir som att utbrista “lägg till mer glass!” när en milkshake ska blandas och består av glass och korv. Hur mycket glass som än läggs till kommer smaken av korv att träda fram på bekostnad av hela drycken, så det enda rimliga alternativet är att fråga sig varför korven ska vara med från början.

Att en organisation endast kan bemöta kritik med hänvisningar till humor, glimten i ögat eller sin vision bidrar inte till utveckling. Det är inte heller att ta ansvar för sin möjlighet att säga vad som finns och inte finns. Bara för att ta några konkreta exempel: i pressmeddelandet om kampanjen har heterosexuella kontrasterats med hbt-personer. Detta osynliggör de heterosexuella hbt-personerna. Ja! Du läste rätt!

Inforuta à la år 2000:

Hbt, på engelska lgbt, är ett samlingsord för identiteter och uttryck som bryter mot heteronormen som samlar både kön och sexualitet. Kön och sexualitet är inte samma sak men förväntas i heteronormen påverka varandra.

Hur kan en organisation tro att den från denna skrala kompetensbas ska kunna göra ett bra jobb med blitrans.nu? Ett tips för framtiden: den som inte har medlemsbasen eller en referensgrupp ska inte heller representera! Agendan ska alltid sättas med de direkt berörda av en verksamhet. De som är direkt berörda av begreppet trans* vet oftast denna skillnad mellan kön och sexualitet eftersom de lever den.

Den orangea bilden ovan som kopplas till blibi.nu förstärker bland annat tvåkönssystemet (en av varje, kille och tjej) och är biologistisk (det biologiska könet är relevant och det finns bara två sorter). Dessutom eldar reklamen på den översexualiserade bild i heteronormativa delar av samhället av bisexuell identitet som många där direkt berörda får kämpa med. Biargumenten kommer inte bortom att säga “bästa av två världar” på olika sätt. Att arbeta inom den heteronormativa tvåkönsmodellen går inte att kombinera med att vara transinklusiv. Det räcker inte med att expandera innebörden i “det ena och det andra”. Det räcker inte heller med att säga att “men folk får ju bidra med sina egna förslag på de olika hemsidorna!” Det räcker inte. Pengar har redan lagts på trycket och spridningen av det som utgör grunden i milkshaken och det var dessvärre mest korv.

En sak jag ska ge cred för är försöket till att synliggöra hur homosexuell propaganda skulle se ut om den fanns och ger ett komplement till Born this wayplågan som varade hela förra året, precis som en vän på RFSL påpekade. Däremot är denna reklamkampanj inte ett bra sätt att göra det på. Den bagatelliserar erfarenheter av förtryck och daglig kamp. Denna tolkning av “på vilket sätt livet är en schlager” tar inte hänsyn till vilka nu livet är trivsamt för (homosexuella välbetalda normpersoner) eller att denna kampanj gör att festivalen återigen riktar sig till en heteronormativ åskådare (som var exakt det som hela förra årets festival kritiserades för). Kampanjen utstrålar en känsla av att “vi är klara nu” medan hyllmeter av förtryck ännu återstår för delar av communityt. Vilka är “vi” och vilka konsekvenser får det för dem som inte passar in i denna berättelse?

 

en motståndsbild “#283 för att stockholm pride tycker att transpersoner skall vara tysta och glada!”

 

en motståndsbild “#284 för att vem ska annars vara hbq rörelsens clowner?”

 

Kritiken som kommit upp är befogad. Självklart måste en få kritisera organisationer som en inte är med i. Vi påverkas alla, mer eller mindre av exempelvis organisationen Stockholm prides verksamhet. Kan vi istället fokusera på de anledningar som finns till varför kritikerna inte är medlemmar? Just nu är samtalet på den nivån att företrädare och stöttare känner sig missförstådda av illvilliga snorungar som ‘väljer’ att vara sura vad organisationen än gör. Det är som med diskriminering: det är ganska irrelevant vad ens avsikt med en handling var, det är upplevelser av effekten eller konsekvensen i sig som räknas.

Pride i Sverige idag har hamnat långt ifrån sin ideologiska grund. Den tolkning av Stonewallupproret och ACT:UP-rörelsen som gjordes av Homosexuella frigörelseveckan (som sedan blev Stockholm Pride) är mycket olik sina systemkritiska, maktanalytiska och queera amerikanska rötter. Jag tror att två saker kan göras: att Stockholm Pride åter börjar kalla sig för den homosexuella frigörelsevecka som den de facto fortfarande är och slutar låtsas ens vara hbt, än mindre normkritisk eller queer. Alternativt vill jag att de svenska pride- regnbågs och hbt-festivalerna gör sin släktforskning och lär av sin historia. Jämfota ansluter sig härmed till den pridekritiska folkkampanjen med ännu ett tacksamt leende till rörelsen i Göteborg.

 

Adrian Repka, Jämfota

 

Tack Lisa för styrkan idag och Johanna för de snygga motbilderna.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

8 marsguide

SAMSUNG

 

Med anledning av reportaget ”Stassråden” och andra jämställdhetshälsningar tidigare år kommer här några saker som vi undanber oss för årets uppmärksammanden av den 8 mars. 

BLOMMOR har inget med saken att göra. Detta är en dag för kamp och synliggörande av könsmaktsordningar och inte den dag om året där heteromän för en gångs skull ”tar disken” eller ger blommor till sina heterofruar.

GRATULATIONER. I en individualiserad analys av 8 mars kan det kännas fint att ”vilja synliggöra” eller ”gratulera” exempelvis kvinnor för att de är kvinnor. Detta är en del i ”kvinnor och män är olika men lika mycket värda-tänket” som osynliggör hur kvinnor och män görs till olika genom att vårt språk, vår infrastruktur, vårt arbete delas upp och könssegregeras för att kunna påstå att könen kompletterar varandra och att löneskillnader exempelvis jämnas ut i varje heteromonogamt team. Dessutom är ett gratulerande ett positionerande av en person i ett kvinnofack och tar bort den rätten till självdefinition och självkännedom som varje person bör ha. Det finns så många olika erfarenheter av förtryck på grund av genus.

HÄNVISNINGAR TILL KVINNOFRÅGOR är att välja att se genussystemen som sådana som bara påverkar kvinnor. Den ännu värre varianten av det här är hänvisningar till “kvinnofrågan”.

HYLLNINGAR av Sverige som världens mest jämställda land är ett så grovt osynliggörande av orättvisor på grund av genus som finns och ett påstående om att ”vi” skulle vara fria från sexism, objektifiering, ouppklarade övergreppsfall och lönediskriminering bara för att det finns ett RUT-avdrag som gör en samhällsklass mer jämställd inom en heterosexuell parrelation.

SJUNGANDE AV ÅÅÅÅ TJEJER, VI MÅSTE HÖJA VÅRA RÖSTER FÖR ATT HÖRAS lägger enligt min mening problemet och ansvaret hos tjejer för att göra upp med patriarkatet på ett bättre sätt än vad de lyckats med. Återskapar också tanken om könsmaktsordning som en kvinnofråga och inte något som handlar om normer för genus generellt, som påverkar alla och blir allas problem att lösa.

ATT GULLA MED MÄN såhär ”å vad roligt att ni också är här och intresserar er för våra frågor” (obs baserad på verklig händelse). Det är att ge män och mäns positioner ännu högre status samt att positionera sin egen politik som särfråga. Lätt hänt, när denhär inställningen till ”jämställda män” och ”såna frågor” finns över allt.

HYLLANDEN AV SYSTERSKAPET framför hyllanden av de feministiska kollektiven. Det finns många sexistkvinnor och liberalfemininster som jag inte räknar som en del i min kamp och en mängd queera människor och män som har erfarenheter av att utsättas för patriarkalt förtryck (+ har lika mycket analys som feministtjejer) som jag absolut vill arbeta med. Hylla istället syskonskapet och feminismen.

KVINNOR + TRANS VÄLKOMNA men bara på cis-kvinnors villkor. Den skada som transpersoner erfar på grund av könsmaktsordningar reduceras då det organiseras kring en tänkt och allmängiltig erfarenhet av att vara kvinna. För många kan de stunder att läsas som cis-kvinna innebära en fristad, en paus från konstant transfobt våld. Fråga dig själv varför det aldrig står “transpersoner + kvinnor” och vad valet av centralitet gör för vilka som garanteras delaktighet och inkludering på sina villkor. Vilka som faktiskt kan agera och vilka som blir kapade i samlingen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Om att “vända på det”

Om att “vända på det”

På min föreläsning frågar hen: Ska vi säga ickehomosexuella nu och personer som saknar funktionsnedsättning?

Ojdå, tänker jag. Maktanalys! Jag svarar:

“Nja, att bara vända på det ser inte jag som speciellt kritiskt. Jag har tidigare sagt att vi behöver peka på normerna som finns i vårt samhälle, de outtalade “självklara” sätten att vara på som oftast inte behöver benämnas och därför får fortsätta att vara sådana som ses som neutrala. Vi kan se det i de tänkta motsatsparen butik-invandrarbutik, ledarskap-kvinnligt ledarskap, högtider-muslimska högtider och skrift-punktskrift. Vilka normer är det som gömmer sig bakom det outtalade?

En av mina metoder är att sätta ord på det som ses som det självklara. Då kommer vi också att fundera på varför det är relevant att benämna kön i vissa fall och varför inte i andra. Vad som läggs in i att leda kvinnligt respektive manligt och vad det får för konsekvenser. Vad är det egentligen som menas när det talas om invandrarbutiker? Finns det några svenska butiker, vilka är det som äger dem och vad säljs där – är det potatis och Annas Pepparkakor?

Det är intressant att tala om vithet, svenskhet, medelklass och heterosexualitet för att de är de osynliga centrala positionerna – inte identiteterna utan hur en person uppfattas – som ses som alldeles för breda kategorier för att kunna beskrivas med några enstaka ord. Det är de positioner som är utgångspunkter i vårt samhälle idag när något ska planeras, informeras om och byggas om inget annat anges. Dessa positioner ryms inom politik och löpande verksamhet inte inom handikappolitik eller speciella satsningar som utsatta grupper utsätts för. Likheten med internationella biståndsprojekt som handlar mer om givaren än mottagaren är för övrigt slående.

Eftersom normpositionerna får en massa automatiska resurser och möjligheter genom att vara centrala i vårt samhälle idag, och resurser och möjligheter är två former av makt så måste vi alltså synliggöra och benämna normerna för att komma till grunden av ojämlik maktfördelning. Vilka är det som ses som Vi och vilka är det som ses som De Andra i vår verksamhet?”

Nu efter föreläsningen tänker jag vidare, och ni får gärna fortsätta att diskutera med mig om hur detta kan förklaras på ett bra sätt.

Jag tänker att vi med andra ord behöver ha ett maktuppsökande tänkande och handlande snarare än ett tvärtomtänkande. Att bara säga ickesvarta eller ohomosexuella är enligt mig avvikarfokuserat och saknar maktanalys. Det relativiserar bort maktstrukturer, som exempelvis är anledningen till att vi har en diskrimineringslagstiftning – för att ojämlikhet inte uppstår slumpmässigt. Det ger också en föreställning om att de positioner som görs till De Andra är stabila och oföränderligt som en självklar motpol till de centrala positionerna. Om vi använder exempelvis ohomosexuella för att vi vill peka på den heterosexuella positionen har vi också stängt ute de som inte gör sin sexualitet enligt varken det heterosexuella eller det homosexuella idealet. Makt har grader, och där är inte den homosexuella positionen den med minst makt eftersom den också kan göras på ett heteronormativt sätt.

Kanske hjälper det att tänka på att uppsöka idealet? Även om det finns många olika typer av personer så finns det en typ av sexualitet som utförs på rätt sätt och därför får en massa poäng.

En homosexuell person som utom sin sexualitet inte skiljer sig från ett heterosexuellt ideal får högre status i normsystemet än de ickeheterosexuella som bryter på fler sätt. Den inom heteronormen minst problematiska typen av homosexuell person är den som inte kritiserar heteronormen som system, som följer könsrollerna, klär sig på ett sätt som uppfattas som svenskt – lagom många färger i lagom nyanser, som vill ha ha 2 barn (att inte vilja ha barn eller att vilja ha för många barn är ett normbrott), som vill bo i radhus och inte i exempelvis kollektiv, som inte pratar om sex, äter kött, är lagom traditionskristen, umgås homosocialt – killbastu och tjejmiddagar och som helt enkelt lever heteronormativt men som homosexuell. Zafire Vrba och Eddie Mio Larson använde RFSL:s vykort (som finns insatt i den här texten) som utbildningsmaterial när de var och BRYT!-utbildade min högskoleklass för några år sedan för att synliggöra heteronormativ homosexualitet som tillsammans med bildtexten kan ses som vädjande om acceptans för att bevisa att homosexualitet minsann är ofarligt.

 

 

Syntolkning: På bilden står två lagom feminina, vithyade kvinnor i varsin proper kavaj, som tittar mot varandra på ett sätt som jag uppfattar som kärleksfullt. Båda har boots på sig. De står i ett radhusområde och de håller händer på axlarna på två vithyade barn som står framför dem. Barnen ler stort, har flickkläder på sig och varsin ballong i handen. Bildtexten är ett citat från någon pingstkyrklig präst som säger att “sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.”

Om vi säger ohomosexuella har vi missat normen, makten och också återigen osynliggjort andra oheterosexuella positioner, familjekonstellationer, sexuella praktiker, feminina heterosexuella män, kroppar som inte går att hantera inom tvåkönsnormen.

Sist men inte minst vill jag säga att den nuvarande diskrimineringslagstiftningen saknar just denna typ av maktanalys. Tidigare tänkte jag bara på att det var tråkigt att den pekade ut “könsöverskridande identitet och uttryck” och “funktionsnedsättning” medan de andra grunderna var relativa och mer visade på att alla har minst en könsidentitet, minst ett könsuttryck och en funktionalitet som inte är beständig och antingen eller av. Efter att ha läst Liv Strömquists “Ja till Liv” och O som i Offerkofta sidorna 84-88 känner jag att bristen på maktanalys gör att diskrimineringslagstiftningen kan användas på dethär idiotiska sättet: Liv tar upp att de flesta anmälningar som kommer in har gjorts av män. Äldre män har nu också börjat anmäla åldersdiskriminering sedan ålder blev inkluderad som diskrimineringsgrund år 2009.

Innebär detta att äldre män nu är den mest utsatta gruppen? Självklart inte. Men det är de som diskriminering inte är normaliserat för eftersom vi har ett samhälle som är skapat av och för äldre män. De reagerar på separatism som att det var problemet: inte könsmaktsordningen som skapar behovet av separatism. Alla andra är vana att få ta skit. Alla andra har internaliserat skam över sig själv och sin felhet. På tal om det så har jag skrivit en text om internaliserad skam och underordning på min blogg som heter “genusförvirrad”. Texten heter hens harmlösa handlingar.

Maktanalys alltså. Vänd inte bara på det!

Adrian Repka

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Hens harmlösa handlingar

hens harmlösa handlingar

 

Hen, ja för det är ofta en hen, är den som alltid kommer ihåg andra människors födelsedagar.

Med presenter.

Det är en av tio helt oklanderliga handlingar som hen stressar ihjäl sig över att hinna med för att inte känna sig så fel.

Hen är den som har närmast till ett ”förlåt” än till sin vilja.

Genom vardagens puckelpistbacke glider hen skickligt genom snö och is.

I det slalomlopp som är hens liv.

Ett lopp som alltid varit förlorat, och frågan bara varit hur de andra skulle vinna.

Smidigt och vant pilar hen runt hindren på välvässade skidor – revolution där, assimilation här.

En fingertoppskänsla för vad som lönar sig i en känd terräng: familjen, jobbet, vännerna, mataffären, föreningen.

Så många gånger hen har fallit i snön för dessa hinder, med ansiktet mot det kalla underlaget och med det hårda vita kalla som alltid hittar in under jackan till den sårbara och mjuka huden.

Skammen över att ha ramlat är kallare och hårdare än skaren.

”Jävla kroppen, jävla jag” tänker hen då.

”Förlåt”.

Löften om bättring, försök att snygga upp jävla kroppen och förbättra jävla huvet.

Indragna måltider.

En till kurs att gå på.

Fler presenter.

De som vann loppet, vann allt.

Hen vet inte längre vad som är gott, vad som är skönt och vad som är mjukt.

Hen gör som en ska: äter god mat, andas in doften av te, har sex och klappar hundvalpar.

Men hen känner ingenting.

Känner varken mmm – åååå eller åh! åt något av det en ska älska, det hen vet att hen älskar.

Det som hen älskade innan hen stängde av för att inte frysa så mycket när snöblandat regn faller över henom.

Allt har tagits ifrån henom och när hen får något nytt tar de andra det också.

Kommer du ihåg hur du ropade ”kolla miffots mage, kolla flatans häck, kolla fittans tuttar, kolla plankans fitta, kolla fettots ben, kolla äcklets hår”.

Kommer du ihåg när du, i rollen av en god vän, kommenterade: ”ska du verkligen ha på dig det där, ska du inte raka dig, ska du inte skaffa en pojkvän, ska du verkligen äta så mycket, ska du verkligen klippa dig sådär kort?”

Eller som hens förälder sa ”å vilka söta små bröst du börjar få gumsan, det blir nog kvinna av dig med ska du se!”

Övergrepp och maktlöshet.

Inget extraordinärt från Efterlyst i någon buske, någon gubbsläktings fingrar under något nattlinne eller så utan bara helt vardagliga och välvilliga övergrepp som begränsar och bestraffar henom.

En kropp som aldrig varit hens egen och alltid någon annans, till för någon annan och som en öppen buffé som andra plockar av utan att fråga först.

Alla hens egna lustar ger henom ökad skam inifrån och bestraffningar utifrån.

Allt som hen ännu vill ses som fult, löjligt och smutsigt.

Hen har lärt sig att pressa ned viljorna, smyga med dem och skratta med åt sina sönderslitna lustar som serveras på kakfat i fikarummet på hens jävla arbetsträningsprogram.

Tro inte att din satsning på såna som henom kommer att ge något varaktigt.

Hens förminskande av sig själv och sina behov är så inflätade i samhällets syn på såna som henom att hen inte vet vad hen skulle göra med dina hundra tusen kronor som du med ett leende och huvudet på sned räcker fram.

Hundra tusen är både för mycket och för lite.

Därför kompenserar hen likt en 1920-tals hemmafru genom att komma ihåg allas födelsedagar.

Med presenter.

Att komma ihåg allas födelsedagar och köpa presenter är ett av tio av hens beteenden som ingen bestraffar.

Inte förrän jag skrev det här.

 

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone