Bild till QMK:s rapport om jul

Bild till QMK:s rapport om jul

QMK jul sid1

Queers mot kapitalism släpper idag rapporten ”Jag har i många år hatat maten, julklappsleken och känt mig som en alien i familjen. Tio aktivister om jul”. Studien samlar tio aktivister och julfirare som generöst delat med sig av sina upplevelser kring jul. Framför allt ges en bild av samhälleliga idéer kring familjerelationer och hur en norm förutsätter en annan, säger Tove från QMK.

Vi har bidragit till rapporten med formgivningen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Nolltolerans

Nolltolerans

Tolerans

Den 16:e november är det FN:s internationella dag för tolerans! Grattis! Detta firar vi med att resonera om varför vi tror att tolerans är en i grunden dålig idé. Allt fler i vår närhet slutar att använda tolerans som vision och positivt begrepp då det i grunden bygger på en ojämlik maktrelation där en ges tillåtelse att tolerera en annan. Samtidigt verkar det generellt sett finnas lite känsla för vad tolerans är och hur den görs i praktiken, oavsett om vi menar att den inte handlar om tolerans utan om acceptans eller ”ett nödvändigt steg i utvecklingen”.

För att underlätta förståelsen och benämnandet av tolerans och möjligheten att kunna motsätta oss toleranspraktiker, ska vi ge några exempel på förväntningar i toleranssituationer utifrån rollerna A: den som tolererar och B: den som tolereras. Dessa roller finns inom maktordningar. En maktordning är en social kategorisering som alla personer har en position inom. Våra positioner kan vara centrala i samhället, perifera eller någonstans däremellan. Exempel på maktordningar är regionalitet, religion och funktionalitet.

A är en person som är i en fördelaktig position i (minst) en maktordning. A:s position i maktordningen regionalitet kan innebära att den är huvudstadsbo och därför knappt ens märker att till och med nationell nyhetsrapportering utgår ifrån dess perspektiv. Om det är i maktordningen religion kan det innebära att den är kulturkristen i Sverige och har det bekvämt med de nationella högtiderna och att den inte tolkar kyrkklockor som kallar till bön som ett inslag av religion i det påstått sekulära offentliga rummet. Om det är i maktordningen funktionalitet kan det innebära att den kan tillgodogöra sig information så som den ordnas på ett flygblad och hur flygbladet sprids.

B är en person som är i en missgynnsam position i (minst) en maktordning. B:s position om den är kopplad till maktordningen regionalitet kan innebära att den bor i en ort som inte prioriteras när det byggs gemensamt finansierade kommunikationsvägar. Om den missgynnsamma positionen är kopplad till religion kan det innebära att dess tro eller religiösa praktik pekas ut som särskild i jämförelse med praktiker som annars i sammanhanget förstås som neutrala och självklara, så som när det problematiseras att den avstår från alkohol av religiösa skäl vilket gör att den rådande alkoholkulturen i sammanhanget framstår som naturlig. Om det är en missgynnsam position i maktordningen funktionalitet så kan det vara att den blir funktionshindrad när en buss nått den hållplats den tänkte gå av på för att hållplatserna bara ropas ut via högtalare och inte står utskrivna.

Inom en toleransram förväntas A att

…eller äh, vi kommer tillbaka till det senare.

Inom en toleransram förväntas B att
  • dela information om sina livsvillkor med A (om sina svårigheter, sin kropp, sin historia, generella fakta och forskning sin situation)
  • möta A där A är i delandet av informationen, välja vad den delar utifrån vad A är intresserad av, på det sätt som A vill och när A är intresserad av att ta emot den (gärna personligt utan att blanda in politik, gärna enkelt utan akademiska ord och just nu men om tio minuter är det helt fel tid)
  • tro på dialogen, ha tålamod och inte bli känslomässigt påverkad (sur, trött) vad A än frågar även om frågan behöver besvaras ofta (det är inte personligt, inget ont uppsåt, får förstå att A är nyfiken, hur ska A annars lära sig)
  • inte kräva att A ska tänka vidare eller göra någon handling utifrån informationen (alla kan inte vara lika engagerade i detta som B, B uppfattas som en som agerar i egenintresse medan A förstås som en som agerar utifrån allas sammantagna intressen)
  • stötta A i dess känslor (sorg, ilska) och reaktioner (svordomar, tårar) på information om B:s livsvillkor men själv varken visa eller känna något, inte heller kräva stöd för dem (A blir inte motiverad att ingå i förändringen som B behöver om B beter sig så, starka reaktioner skrämmer bort A)
  • berömma alla framsteg och visa tacksamhet för allt A ger i form av tid, utrymme eller förståelse (det kan inte krävas av A som personligen inte orsakat B:s livsvillkor)
  • fokusera på det positiva (det finns alltid något att vara tacksam över, tänk på dem som har det sämre, det blir så mycket bättre hela tiden i samhällsutvecklingen speciellt i jämförelse med [sätt in valfri tid] [sätt in valfri plats], B har ju blivit så mycket starkare av sina motgångar vilket den kan vara tacksam för)
  • förändra och kontrollera sig själv (vad kan B själv göra för att bli mindre synlig och utsatt? Ändra klädkoder, språkbruk, utbildning, boende, symboler, umgängeskrets, röstläge)
  • hålla sig undan (B:s existens i ett rum uppfattas som en provokation och en tråkig påminnelse för A om bristerna som B brukar prata om)
  • inte använda ord för de här bristerna som känns obehagliga för A (använda ”orättvisa” eller ”dåliga attityder” istället för ”rasism” eller ”sexism”)
  • vara lösningsorienterad (kom gärna med kritik, men kom också med konkreta förslag! ☺)
  • engagera sig själv för att lösa problemet (B:s perspektiv är framför allt jätteintressant för jämställdhetsnätverket, forskningsprojektet, jobbet med den nya handlingsplanen, i planerandet av mångfaldskonferensen, i likabehandlingsenkäten, rekryteringsutvärderingen, i ansökningsprocessen för likavillkorsprojektet. PS. engagemangen sker just nu tyvärr på ideell basis, men i framtiden ska det finnas en budget. DS)

Vad förväntas då av A inom en toleransagenda? Inte mycket. Eftersom toleransagendan i sig bygger på och bygger upp att B existerar på A:s villkor i sammanhanget och på A:s nåder. Likväl som A kan välja att tolerera eller hjälpa (så som i välgörenhet) B så tillåts också A valet att inte tolerera B. Vad som gör B mindre tolererbar är om B gör anspråk på sina rättigheter, sammanhangets skyldigheter, sin mänsklighet. Det är om den höjer rösten och kräver något istället för att vädja. Det är om B inte lyckas pricka den där millimetern som ligger mellan att å ena sidan vara för akademisk/svårbegriplig/politisk/opersonlig/avstängd och å andra sidan för subjektiv/känslostyrd/privat/egoistisk. Då kan B få veta att den förstör för sig själv och för sin potentiella rörelse som skulle kunna uppstå om den hade en bättre attityd.

Det som hänt är att begreppet tolerans (som från början betyder att uthärda någon eller något) ändrats till acceptans eller respekt medan handlingarna förblivit de samma. Så länge vi befinner oss inom ramen för att en person med mycket makt ska få tycka saker om en annan med mindre makt och att vi önskar att förbättra attityder hos strukturellt gynnade grupper gentemot strukturellt missgynnade grupper så arbetar vi inom den nuvarande och ojämlika ordningen. Vi kan kalla den för attitydförändringsagendan, kunskapsökningagendan eller toleransagendan. Alla känslomässiga responser inom denna ordning så som är tolerans, hat, kärlek, acceptans eller godkännande återskapar tolkningsföreträdet (vems ord, liv, behov som spelar mest roll) i sammanhanget till den som idag är utgångspunkt i det. Tolerans och praktiker som bygger på tolerans vad vi än kallar dem, stärker snarare än jämnar ut det aktuella maktförhållandet mellan A och B. Toleransen erbjuds endast den ena av dem. A bekräftas som självklar medan B bekräftas som en person som eventuellt är önskvärd att uthärda och vars existens i ett sammanhang i allra högsta grad är rimlig att diskutera. En toleransinramning kan till och med ytterligare höja A:s status som en god och medveten person, och deras sammanhang som en god och progressiv plats.

Även om vi skulle prata om att tolerera någons yttrandefrihet eller nazisters organisering, är toleransen otillräcklig. Där behöver vi börja med att inte tolerera utan agera, och där tror vi mest på motstånd – att argumentera eller blockera utan att göra i grunden förtryckande åsikter demokratiskt förhandlingsbara. Toleransen sviker även för den som väljer dialog som förändringsmetod i fråga om nazister. För en dialog behövs ett möte och ett möte kräver kontakt. Det kräver att vi tar in en person utan att värdera, att vi tänjer oss själva för att rymma den vi behöver mötas med. Att tolerera är då för passivt och isolerande, som om vi givit upp och inte heller tar ansvar. Toleransen är inte motstånd och gör inte ett möte.

Toleransen är alltid problematisk fastän den kan verka som en fristad i relation till exempelvis hatvåld. Mia McKenzie har skrivit en bok som On Getting Free är ett utdrag ur. Det handlar om skillnaden mellan att bli fri och de kompromisser som en behöver göra för att överleva, kompromisser som inte har potential att leda till ens frigörelse. Toleransen är för oss en sådan kompromiss och den kommer inte att skapa den jämlikhet vi påstår att vi vill skapa.

Toleranshandlingar är alltid inom en hierarki och är inte reversibla (går inte att vända på). Det finns alltså inget så som ”att tolerera någon tillbaka om det känns dåligt”. Det spelar ingen roll om den som nu tillåts tycka till om en annan istället blir den som tycks något om. Det gör ingen skillnad om en person som blir funktionshindrad i ett sammanhang tycker illa om den som har tillgång till sammanhanget på sina villkor. Varför inte? För att problemen inte sitter i attityder eller den enas känslomässiga respons över den andra. Den som är strukturellt missgynnad kan inte ta ifrån den strukturellt gynnade personen dess lätthet i sammanhanget och samhället, självklara tillgång till allt, självförtroende som självklarheten ger, hur mycket än normaten (den som har en funktionalitet som samhället är utformat efter) känner att den tas ifrån något när någon påtalar eller jämnar ut ojämlikhet.

Ibland lyckas idén om reversibilitet i form av hatbrott mot heterosexuella, omvänd rasism eller manshat däremot få gehör i diskrimineringslagstiftning eller i hatbrottslagstiftning, fastän makt inte fungerar på det sättet. Att tala om en maktordning så som ”kön” innebär inte att vi behöver tänka att kön är något som gör alla personer oavsett position inom den sårbara på grund av kön. En könsmaktsordning innebär däremot att personer med vissa typer av kön ges mer värde, självklarhet, är utgångspunkt i organisering av samhället än andra. Medan kön spelar roll för alla personer, gynnas vissa av vilken position i maktordningen kön en tilldelas på bekostnad av personer i andra positioner. Oivvio Polite skriver i sin bok White Like Me att ”rasismens huvudmoment inte är det värderande utan det ordnande”.

Attityder är alltså långt ifrån allt. Därtill kan den lilla effekt som attityder har för all orättvisa inte vändas på. Vi kan inte välja att det ska spela lika stor roll vad en strukturellt missgynnad person har för åsikter om en strukturellt gynnad person som tvärt om. Toleransen återskapar aktuella maktrelationer, den är för passiv för ett motstånd och för avstängd för kontakt. I bästa fall är toleransen att i brist på ansvarstagande och visioner, nöja sig med mindre än vad som är rättvist efter att ha förhandlat bort sin eller någon annans mänsklighet.

Så grattis, du som fått nog, på nya internationella nolltoleransdagen. Våra alternativ är till exempel att

  • motsätta oss att arbeta inom en premiss som är orättvis i grunden (peka ut toleransen för vad den är både när den utövas mot oss själva och mot andra)
  • likt Dean Spade i Normal Life, granska effekterna av vad en praktik eller ett system gör snarare än att lita på hur de benämns av sina utövare (en praktik kan göra tolerans medan den kallas respekt)
  • hitta grunder för förändring som inte handlar om känslor eller den enas åsikter om en annan (det kan vara att jämlikhet är en självklarhet att sträva efter och inte något förhandlingsbart, etik, solidaritet eller rättvisa)
  • betrakta symptomen på problemen som gemensamma att hantera, snarare än att lägga ansvar på den som är direkt utsatt (att en person inte kan delta på en träff på grund av bristande tillgänglighet är allas ansvar att lösa)
  • erkänna att även när alla i ett sammanhang vill väl så blir det inte väl. Interfem ger många exempel på likabehandlande praktiker i sin bok Rekrytera rätt! där vi behöver se hur personer i olika maktpositioner (positioner i olika maktordningar) får olika chans att bli meriterade i ett samhälle där diskriminering är genomgående i utbildning, i ideell sektor och på arbetsmarknaden. De vanligaste (dominerande) sätten att rekrytera, så som jämförandet av CV:n och referenser verkar vara neutrala men är en del i vad Interfem benämner som meritokrati. Det behövs ingen dålig attityd för att systemet ska återskapa sig själv, där de mest meriterade blir de som får tillgång till ännu fler meriter och så vidare. En likabehandlande praktik blir att vara kunnig om strukturella förutsättningar i rekryteringssammanhang och jämna ut dem genom att istället lägga fokus på de beteenden, egenskaper och prov på kompetens som en önskar att det nya tillskottet ska ha.

 

Adrian

 

Syntolkning av bilden. Text vitt på svart bakgrund. Ett T i form av en versal. Ovanför det står tolerans. Droppar omger texten som står.Tillgänglighet och timing jag finns här när du vill, på dina villkor. Tålighet jag klarar av att du gör misstag bara du vill väl. Tillrättaläggande jag hanterar mig själv och löser mina problem så du ska slippa. Tålamod jag förklarar gärna samma sak flera gånger. Tacksamhet och tröst jag vet att mina behov är jobbiga för dig att förhålla dig till.

 

Lästips är Sara Ahmeds blogg Feministkilljoys.

“YOU might be interested in this blog if YOU:

  • Are told you are angry no matter what you say
  • Witness people’s eyes rolling as soon as you open your mouth as if to say: ‘oh here she goes!’
  • Are angry because that’s a sensible response to what is wrong
  • Are often accused of getting in the way of the happiness of others (or just getting in the way)
  • Have ruined the atmosphere by turning up or speaking up
  • Have a body that reminds people of histories they find disturbing
  • Are willing to make disturbance a political cause
  • Are willing to cause unhappiness to follow your desire
  • Will not laugh at jokes designed to cause offense
  • Will take offense when it is there to be taken
  • Will point out when men cite men about men as a learned social habit that is diminishing (ie. most or usual citational practice)
  • Will notice and name whiteness. Will keep noticing and naming whiteness.
  • Will use words like ‘sexism’ and ‘racism’ even if that means being heard as the cause of bad feeling (and are willing to cause bad feeling)
  • Will refuse to look away from what compromises happiness
  • Are willing to be silly and display other inappropriate positive affects
  • Are willing to listen and learn from the work of feminists over time and refuse the caricatures of feminism and feminists that enables a disengagement from feminism
  • Are prepared to be other peoples’ worst feminist nightmare
  • Are prepared to be called a killjoy
  • Are willing to kill joy”
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Brandtal om julen / Rant about christmas

Brandtal om julen / Rant about christmas

gran

Skrivet med/för Stockholms feministiska kör. Written with/for Stockholm’s feminist choir. In English below.

 

Vi har relaterat till julen för att det förväntats av oss.

Vi har varit på julspäckade ställen och ifrågasatt. Ibland har vi ifrågasatt den amerikanska underhållningen, ibland könsrollerna i julstöket, ibland den rasistiska ”humorn”, könande presenter eller det underliggande vi-et som vi är tänkta att identifiera oss inom.

Vi har varit med och njutit av gemenskaper som inte är perfekta. Känt glädjen av att vara med människor som bryr sig om oss. Ibland har stunderna av njutning framkallat ett dåligt samvete över att vi med vår delaktighet är med och legitimiserar ett så problematiskt koncept.

Julen har inte en självklar plats i våra gemensamma hjärtan,  men den gör sig plats i våra liv när så mycket av landet Sveriges dominerande kultur kretsar kring denna kristna högtid. Att hänga med på förväntningarna är lika jobbigt som att streta emot.

Vi har förhandlat. Förhandlingarna har handlat om köttmaten, om spriten, om stressen, om vilka som är inbjudna och om konsumtion. Vi har vunnit och förlorat.

Vi har känt oss lika besvärade när de julfirande idkar välgörenhet som när de inte gör det utan bara konsumerar för maximerandet av sin individuella njutning.

Vi har försökt att lämna traditioner, fylla dem med nytt innehåll och att acceptera. När vi har menat att det går att dricka glögg och ha på sig raggsockor under filt i noppig soffa för att årstiden kräver det har andra kallat det för ”julmys”.

När vi sätter ihop en decembershow för att ge uttryck för våra frustrationer och alla omöjliga tankar och känslor som kombineras när vi tänker på traditionen vet vi inte förrän veckan innan om vi kallar den för julshow eller decembershow. Det är lite både och.

Vi har givit och fått presenter. Ofta saker vi vill ha men aldrig själva skulle kunna stå för att inhandla. Vi har gjort presenter till de som köpt saker till oss. Vi har kommit utan presenter och bara tagit emot med en olustkänsla. Vi har köpt presenter och känt stressen.

Vi har ätit av maten eller lagat egen mat och då behövt förklara och försvara oss medan normen fått stå orörd och självklar. Starkare än någonsin. Köttätare har vunnit en massa livsstilspoäng när de visat sin nyfikenhet när de till och med kan tänka sig att smaka på senapsinlagd aubergine.

Vi har försökt att synliggöra hur julen aldrig kan särkopplas från kristendomen och hur centreringen kring denna och liknande helger alltid alltid alltid kommer att vara exkluderande i grunden.

Vi har varit alkoholkritiska. Samtidigt har det hänt att vi druckit mer än alla andra för att stå ut.

Julen har sålts in till oss som ett sätt, eller rättare sagt sättet att uppleva gemenskap på.

Men genom kören och andra kollektiva gemenskaper upplever vi syskonskap, glädje, energi och meningsfullhet varje vecka. Vi slipper vänta. Vi slipper känna ett behov av att kompenseras i tid och pengar för de relationer som uteblivit under året som våra uppväxtfamiljer ibland gjort. Vi vill ha mjuka klappar med handen snarare än en endaste klapp under en gran.

Granen som ändå kommer att ligga dött i ett dike utanför soprummet fram till maj istället för att kunna vara till nytta i kampen mot den globala uppvärmningen.

Vi önskar dig och oss själva decemberstrategier, mod, hopp och förändring. I slutet av december ska vi resa bort. Vi ska äta vegansk mat, ha seriemarathon, ha öppna och solidariska fester, vi ska också vara med våra uppväxtfamiljer, vara på bdsm-klubb, äta pizza, meditera och vara på det traditionella antijulsfirandet. Kulturer skapar oss men vi skapar också kulturer.

Vad du än är med om i långhelgerna, vet att vi är med om liknande saker.  Om du märker att det knyter ihop sig i magen av ensamhet, om du känner dig exotisk, om du har roligt som aldrig förr eller om du blir utkastad hemifrån så är vi också med om det på våra håll. Våra känslor och erfarenheter är inte individuella utan strukturella. Vi är inte ensamma.

We have related to Christmas because that is expected of us.

We have been at places swarming with Christmas spirit and we have questioned this. Sometimes we have questioned the North American entertainment, sometimes the gender roles in the preparations surrounding Christmas, sometimes the racist ”humour”, gendered gifts or the underlying we that we are meant to identify ourselves with.

We have partaken and enjoyed a sense of belonging, which isn’t perfect. Felt the joy of being with people who care about us. Sometimes the moments of pleasure have caused us to feel guilty about partaking and legitimising such a problematic concept.

Christmas does not have an obvious place in our common heart, but it takes place in our lives when so much of the country Sweden and its dominating culture concerns itself with this Christian holiday. To go along with the expectations is just as hard as fighting them.

We have negotiated. The negotiations have regarded meat consumption, alcohol, stress, who’s invited and consumerism. We have won and we have lost.

We have felt just as troubled when those celebrating Christmas advocate charitability as when they don’t do it, but simply consume for the sake of maximising their own individual pleasure.

We have tried to leave traditions, to fill them with a new content and to accept. When we have meant that it’s possible to drink mulled wine and wear thick socks under a a blanket in a burled couch, because the season requires it, others have called that ”Christmas cosiness”.

When we put together a December show in order to express our frustrations and all the impossible thoughts and feelings that are combined when we think about tradtion, we don’t know until the week before whether we will call it the Christams show or the December show. It’s a bit of both.

We have given and received gifts. Often things we want but never could have proudly bought ourselves. We have made gifts to those who have bought us things. We have shown up without gifts and just received, accompanied by an uncomfortable feeling. We have bought gifts and felt the stress.

We have eaten the food or made our own and then we’ve had to explain and defend ourselves, whilst the norm stays untouched and unchallenged. Stronger than ever. Meat-eaters have won a lot of life style points when they have shown curiousity by even considering trying a mustard-pickled eggplant.

We have tried to highlight how Christmas never can be separated from Christianity and how the centralisation around this and similiar holidays always always always will be exclusive at their core.

We have been critical to alcohol. At the same time, it has happened that we have gotten more drunk than any other person, in order to bear it all.

Christmas has been sold to us as a way, or rather the way, to experience belonging.

But through our choir and other collective communities, we experience siblinghood, joy, energy and meaningfulness every week. We don’t have to wait. We don’t have to feel the need to compensate time and money for those relations that have not been there throughout the rest of the year, as those families we have grown up with might have done at times. We want soft gifts in the form of strokes on our cheeks with a hand rather than a single gift under a Christmas tree.

The Christmas tree that nonetheless will lie dead in a ditch outside the garbage room until May, instead of being useful in the fight against global warming.

We wish you and ourselves December strategies, courage, hope and change. At the end of December, we will all travel some place else. We will eat vegan good, have comic book marathons, have open and solidaric parties, we will also be with the families we grew up with, be at BDSM clubs, eat pizza, meditate and go to the traditional anti-Christmas celebrations. Cultures create us, but we also create cultures.

Whatever you experience during the holidays, know that we are experiencing similar things. If you notice that you are getting a lump in your stomach from loneliness, if you feel exotic, if you are having fun like never before or if you are being thrown out of your home, we too are experiencing these things, each of us wherever we are. Our feelings and experiences are not individual, but structural. We are not alone.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Dialog om samhällsnytta

Dialog om samhällsnytta

Denna bild har en person i mitten som sitter i en kontorsmiljö i skjorta och slips. Den ser normativ ut, eftersom den är vit, smal, kroppsligt linjär, maskulin, i trettioårsåldern och på ett kontor där den har en namnskylt på bordet.

Över dess huvud pågår en dialog mellan två personer. Vi kallar dem vänster och höger så som pratbubblorna är ritade. Vänster: – Åh nej där är en av dem igen. Nej, nej kolla inte! Då uppmuntrar du dem bara. Höger: – Shit jag tror den såg oss. Ge inga pengar för då kan den tro att det som de gör är okej. Vänster: – Det är svårt att veta vad det är  som gör mest skada: att ge dem sina pengar eller inte… Höger: – Ja, i slutändan är det ett större samhällsproblem som inte påverkas nämnvärt av dina eller mina slantar. Vänster: – Mmm, på politisk väg borde det gå att ge dem en samhällsfrämjande* sysselsättning istället för att sitta här och leva på andra.

Efter samhällsfrämjande finns en asterisk. På botten av bilden står asterisken utskriven: *den kan t.ex. besöka ett språkcafé, vara läxhjälp, ta vara på matsvinnet, ge omvårdnad, syssla med minröjning, vara på kattakuten eller adoptera en hittekatt, stoppa en deportation med sin kropp, hantera konflikter, skriva vykort till någon som är ensam, vara ute och leka med barn i snön, främja biologisk mångfald och avveckla kärnkraften, odla på en kolonilott, vara mänsklig sköld i Palestina, återbruka gammal elektronik, lyssna på någon som drabbas av det ekonomiska system som den tidigare upprätthållit mm. Slut på bildbeskrivning.

Diskussionsfrågor:

Vad handlar denna dialog om, tror du?

Känner du igen dialogen från andra situationer?

Vilka personer brukar pekas ut som grupp och vilka som individer?

Vilka sysselsättningar har högst status i samhället idag?

Är det de sysselsättningar som ger vårt samhälle mest positiva effekter?

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Mansrollen är en ödesfråga

Mansrollen är en ödesfråga

Vita män blir i Sverige idag inlärda att ha hobbys som går ut på att döda djur, äta döda djur, dricka alkohol, objektifiera kvinnor, intressera sig för vapen, vara rasistiska, tjäna pengar på aktier och släppa ut koldioxid. Inga av dessa beteenden är hållbara.

Inget står i samspel med tanken om hur en “bra person” skulle vara. I en “bra person” skulle vi snarare leta efter snällhet, generositet mot medmänniskor, hushållande med resurser, medvetenhet kring klimatpåverkan, mod och civilkurage att ingripa vid orättvisa, nyfikenhet och lyssnande. Det är ett samhällsproblem att vi som samhälle tillåter och uppmuntrar män som grupp att (för)bli individualistiska arsel.

En hysterisk kvinna

Det är för lätt att avfärda SCUM-manifestets författare Valerie Solanas som en galen kvinna. Det är just så typiskt att just kvinnors vrede och analys ska förminskas till hysteri. Jag fylld av beundran för den omfattande systemkritik som Solanas levererar. Den maskulina hatkulturen är kall, egocentrerad, pengafixerad och utgör ett hot mot – bland annat – mänsklighetens existens.

En personlig möjlighet

Att vara uppfostrad till en del av en maskulin kultur kan inte hjälpas såhär i efterhand. Det är inte heller det som Solanas är ute efter, vad jag förstår. Jag tror att Solanas menar att vi alla kan påverka vilka mansideal vi bygger vidare på och vilka vi släpper. Vi kan inte välja våra överordnade positioner så som de vita och de heterosexuella, men vi kan välja vad vi gör av dem och vad vi gör med den makt vi automatiskt får med dem. Det kan kännas som en kollektiv bestraffning för beteenden som vi inte valt själva för att det varit så förväntat och setts som så neutralt. När vi förstår vad vi håller på med i vår mansroll kan vi göra oss fria och omprogrammera oss och varandra.

En humoristisk uppsättning

Ta del av föreställningen. Verkligen lyssna på vad den säger. Fastna inte i metaforerna. Ta ansvar för vår position och känn hur mycket mansrollen påverkar allas våra liv negativt – övertidshets, alkoholism, lumpen och frånvarande farsor. Var modig och våga lyssna. Våga utvecklas. Känn vikten falla från dina axlar, ansvaret i magen. Ta inte SCUM så personligt eller bokstavligt, utan som ett inlägg med glimten i ögat.

En “fri” kultur 

Andrea Edwards som spelar Solanas säger i en intervju “Det absurda är att behöva utstå det här på grund av att jag som skådespelerska gör mitt jobb. En skådespelare som spelar Hitler har inte blivit mordhotad vad jag vet. En fråga man kan ställa sig varför det är så extremt känsligt att gestalta en radikalfeminist.” Jag räknar, precis som Johan Hilton, med att alla försvarare av den fria kulturen skyndar sig att stå som mänskliga sköldar runt uppsättningen av SCUM och de som gör den. Försvararna som är så högljudda när alster riktas från (för dem) mer bekväma perspektiv så som smärtsamma kakor och rondellhundar.

Läs och ta del av filmer om att vara en bra person kontra mansrollen i Machofabriken.

Lyssna på Sara Hansson som missunnar folk att vara sura över SCUM-teatern i P3:s tankesmedjan.

Följ var SCUM-manifestet spelas nästa gång i sin turné så att du kan visa ditt stöd.

Läs manifestet. Köp boken eller läs en digital version.

 

/Adrian Repka, Jämfota

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Du försöker ju inte ens passa in

Du försöker ju inte ens passa in

Det är vår tur nu stor

Publicerad i antologin Det är vår tur nu. Ladda ned denna text som pdf

 

Mitt första möte som jag minns med både trans och transfobi var på högstadiet. Jag gick på vad som ansågs vara en bra skola i en Stockholmsförort. Ämnet var biologi, sex och samlevnad, och lektionen hölls av en lärare som fick oss elever att lyssna. Det ägnades några sekunder åt att tala om transvestiter och transsexuella. Läraren berättade att det finns personer som inte känner sig som sitt kön – de kallas transvestiter och transsexuella. Skillnaden mellan dem är att transvestiter klär ut sig till kvinnor medan transsexuella skär av snoppen. Jag minns hur jag reagerade på det som sas, med avståndstagande och ifrågasättande. Varför vill de skära av snoppen? Det är ju helt fel! Jag minns även att jag tecknade en bild av en sax i marginalen av min linjerade skolbok och bredvid den en klänning. Även om jag inte funderade mer på det just då vet jag att den lektionen satte spår i mig.

Det här var några år innan jag satte ord på min första transidentitet och jag tänker på hur mycket ensamt sökande jag hade sluppit om min lärare hade kunnat prata om trans på ett bättre sätt. Om han hade kunnat prata om det som något självklart som finns här och nu, och inte lägga det någon annanstans som långt borta och konstigt. Jag tänker också tillbaka med frustration inför att den bilden av trans kanske är den enda som mina klasskompisar någonsin har fått. Det läraren sa under den lektionen lägger grunden för den transfobi som finns hos mina jämnåriga och förklarar varför osynligheten, skammen och ohälsan fortfarande är så stor i gruppen som identifierar sig som trans. Min lärares okunskap var ingen slump. Sättet som han pratade om trans på är en spegling av en bristfällig lärarutbildning och de heteronormativa skolböcker som vi hade. Kapitlet om sex och samlevnad lyfte över huvudtaget inte upp trans, och homosexualitet behandlades vid sidan av pedofili. Genom skolböcker som denna sprids en okunskap som kan vara förståelig, men som på inget sätt är ursäktlig. Det är lärarens ansvar att vara källkritisk, att ifrågasätta vad den lärt sig och uttrycka sig med respekt och inte föra trans- och homofoba värderingar vidare till oss elever.

Den här erfarenheten från min tidiga skoltid och att ha hört mina transidentifierade vänners berättelser om vad vuxna har sagt till dem och gjort mot dem i skolan gjorde att jag ville skriva den här texten. Genom att beskriva situationer som kanske liknar de du upplever och förklara vad jag tänker att dessa situationer handlar om, hoppas jag kunna övertyga dig som transidentifierad elev om att du inte är ensam och att det inte är dig det är fel på. Jag vill med min och mina vänners erfarenheter visa att det aldrig ligger på elevens utan alltid på den vuxnas ansvar att göra skolan till en plats där transidentifierade elever ska må bra, känna sig trygga och kunna ta del av undervisningen. Det borde vara en självklarhet: att den som har mest makt att påverka situationen där man är, också är den som måste ta ansvaret. Men många vuxna i skolan tar inte sitt ansvar när någon far illa på grund av sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Tvärtom försöker många skjuta över ansvaret på den utsatta eleven. Men det håller inte. Ramarna måste alltid förändras för att passa innehållet. Det ska inte ens behövas en öppen transidentifierad person i skolan för att det ska finnas ett utrymme för det. De vuxna har ett ansvar att redan innan eleverna och deras erfarenheter fyller utrymmena fundera över områden som omklädningsrum, könsuppdelade lektioner och användande av pronomen. En vuxens agerande kan på gott och ont göra skillnaden för hur en ung persons liv utvecklar sig.

En kompis till mig som heter Jonas berättade att när han (en transkille som sågs av de flesta som tjej) inte ville dansa heteropardans på idrotten och bli förd av en kille uppfattade idrottsläraren honom som omöjlig att ha att göra med. Jonas blev då både ifrågasatt, tvingad att dansa som alla andra och fick dessutom ett sänkt betyg för att han haft så dålig attityd. Han berättade att om han hade vetat att han skulle bli dubbelbestraffad kunde han lika gärna ha låtit bli att ställa upp från början och gå emot sin identitet genom att dansa. Jonas berättelse är tyvärr vanlig. Många lärare är vana vid att göra, och komma undan med heteronormativa antaganden. De förutsätter helt enkelt att könen är två och alltid har en sexuell och känslomässig relation till varandra, tills motsatsen bevisats som med Jonas. Jag hade föredragit om Jonas lärare hade varit lite ödmjuk och tänkt att den kanske inte visste allt som låg bakom Jonas beteende. Så som läraren reagerade verkade det som att den tog motståndet personligt, som att Jonas inte lydde av respektlöshet. Läraren kunde ha låtit Jonas vara och ta upp frågan i ett samtal efter lektionen. Ett sådant samtal kanske hade resulterat i att läraren inför nästa gång hade känt till några alternativ till att dela upp gruppen heteronormativt, för dans är ju dans, oavsett vem som för och vem som följer.

Om du hamnar i en liknande situation som Jonas kan du tänka att många saker som vi reagerar på som jobbiga utifrån ett transperspektiv också går att ifrågasätta utifrån ett jämställdhetsperspektiv, eftersom arbetssättet med tjej- och killgrupper befäster könsroller. Utan att behöva vara öppen med en transidentitet kan du uppmärksamma och säga till om saker, som till exempel tjejkör och killkör, att bara tjejer får vara lucia, könsbundna toaletter, vem som får vilket utrymme i klassrummen, könande av grupper i förbifarten såsom att säga hej tjejer och könsuppdelad gymnastik.

En annan kompis, som heter Tony, och jag pratade om osynligheten som ett stort problem för transidentifierade ungdomar. Det finns en stor brist på förebilder att identifiera sig med, och de som finns får sällan synas. Det är mest gubbar och lite tanter i historieboken och bara pojk- och flickexempel i matteboken trots att transidentifierade personer finns och alltid har funnits i den oförenklade verkligheten. Ibland kan den här osynligheten läggas på dig också. Det kan vara som att läraren inte ser dig eller att den gör dina upplevelser eller erfarenheter ogiltiga och får dig att känna att hela världen är uppdelad och att du är undantaget som bekräftar alla regler. Det var det som Tony var med om,  när han var den enda så kallade tjejen (som sedan växte upp till en kille) som valde träslöjd framför syslöjd i skolan och aldrig fick vara med och demonstrera olika verktyg, trots att alla andra fick det och trots att han ställde upp som frivillig för verktygsvisning varje vecka. Osynliggöranden som det här skapar skam i oss. Skammen får oss att krympa och gör att vi känner att vi är mindre värda än vad vi är. Då blir det ännu svårare att säga till läraren efter lektionen att vi känner oss osynliggjorda och peka på lärarens föreställningar om killar och tjejer. Ett alternativ till att säga något till läraren direkt kan vara att lämna en anonym lapp i lärarens eller en annan lärares fack och berätta om hur det är. Jag har som aktivist fått lära mig en modell för hur jag kan säga till när saker känns fel. Först berättar jag om problemet: när du gör… sedan säger jag hur jag reagerar på det: så känner jag… och till slut ger jag ett förslag på hur det skulle kunna vara istället: jag skulle vilja att…

Idag kanske jag skulle ha skrivit såhär till min lärare som talade om transvestiter, transsexuella och snoppar: 1). När du pratade sådär om transvestiter och transsexuella i klassrummet idag så utgick du ifrån att alla transidentifierade personer är födda i manskroppar och i manliga könsroller. Dessutom utgick du ifrån att ingen i klassrummet är transidentifierad eller kommer att vara det senare i livet. 2). För mig känns det som en förenkling och ett förminskande av transidentifierade personers verkligheter. Det känns orättvist att du inte förhåller dig kritisk till den kunskap du har om trans. 3). Jag skulle vilja att du pratade om kön, könsidentitet och könsuttryck som något som vi alla har och som kan vara föränderliga över tid och att könsroller och förväntningar begränsar våra möjligheter till att fritt kunna välja uttryck och identiteter. Kolla till exempel på information på nätet om hur andra skriver och pratar om ämnet.

En annan vän till mig, Karo, berättade om att när hen kom ut som intergender för sin klass förväntades hen, av både lärare och elever, bli någon slags ambassadör för alla transidentifierade personer. Karo skulle berätta om hur och varför hen identifierade sig som intergender. Hen ombads att ställa upp i en debatt om sin könsidentitet på skolans mångfaldsvecka och fick under denna debatt så mycket jobbiga frågor att hen mådde dåligt. De vuxnas misstag här var att de tillät och till och med satte en elev i en position där den behövde försvara sin identitet. De borde ha varit mer försiktiga med Karo och inte förminskat henom till ett konstigt objekt som andra skulle få kolla på och tycka till om. Karos lärare kan inte ha sett transidentitet som något som behövde värnas om och som något som är en del av en person. Snarare verkar de ha sett på identiteten som på en åsikt. Att Karo tyckte sig vara varken kille eller tjej och att andra personers åsikter, som lärarna ansåg vara lika relevanta, var att Karo var en kille. Såhär får det så klart inte gå till. Karo har rätt att ha sin könsidentitet i fred och få den respekterad av andra utan att behöva förklara eller försvara sig. För Karo hade det kunnat vara på sin plats med föräldrapåverkan. Ett stopp från en förälder som har insyn i sitt barns liv och identitet och som kan värna om hens gränsdragningar. Tyvärr finns det fortfarande ont om den typen av föräldrar, troligen på grund av de tabun som omger ämnet från flera håll: transbarn kommer sällan ut för sina föräldrar av rädsla och föräldrar vill inget veta.

En sista kompis vars berättelse du ska få höra om är Tove som i och för sig hade föräldrarna med sig men som mötte en massa motstånd ändå. Tove som är transtjej var hårt mobbad i sin grundskola. Hon berättade för mig om hur andra elever ropade hemska saker till henne på skolgården och om hur hon lärde sig att slåss mot stora killgäng som alltid anföll henne i grupp. Lärarna såg vad som hände men gjorde inget. De tänkte kanske att grabbar är grabbar, de slåss. Toves föräldrar pratade med skolledningen som sa att Tove inte ens hade ett år kvar av skolan och att hon då kunde flytta ifrån området och bli kvitt sina mobbare. Föräldrarna gav sig inte och menade att det var skolledningens ansvar att göra något åt situationen, och det på en gång. Rektorn svarade att Tove inte ens försöker passa in, och då kan man förstå att de andra eleverna har problem med henne. Rektorn använde bland annat uttrycket ni vet hur elaka ungar kan vara och föreslog att Tove skulle tona ned sitt yttre lite eller så kunde det ordnas med en förflyttning till en annan skola för Toves del, där hon kanske skulle få det lite lättare sin sista grundskoletid. Här lät rektorn bli att ta sitt ansvar att trygga Toves skolgång och sätta gränser mot andra elevers dåliga beteenden. Rektorn godkände också mobbningen genom att beskylla Tove för det hon blivit utsatt för, genom att föreslå att hon ska bli mer som andra eller flytta. Rektorn tyckte precis som mobbarna att det var fel på Tove, men istället för att stå för sin egen åsikt valde han att projicera den på mobbarna. Toves berättelse visar på en viktig skillnad mellan vanlig mobbning och mobbning som grundar sig i heteronormen. Den vanliga mobbningen stannar oftast mellan elever, medan mobbningen mot transelever ofta späs på av de heteronormativa vuxna, som ibland också gör den värsta skadan. Jag är övertygad om att vuxna kan vara lika elaka som barn, med skillnaden att de har lärt sig att inte visa det så mycket. Det är inte någon hemlighet att barn lär sig av vuxnas beteenden, de hör hur vuxna ibland pratar om transidentifierade personer på ett negativt sätt och lär sig att det är ett godkänt beteende att utesluta människor med transidentiteter från sina grupper. Det dessa vuxna inte vet eller tänker på är att kränkningar och uteslutanden på grund av kön eller genus är otvetydigt olagliga i Sverige, både inom- och utanför skolan.

Jag hoppas att jag med min och mina kompisars berättelser har kunnat övertyga dig som är ung och trans om att du har rätt och att det inte är dig det är fel på, vad som än händer. Du har rätt att bekräftas utan att behöva berätta om dig själv eller försvara dig. Du har rättigheter enligt skollagen och diskrimineringslagen och det är de vuxnas ansvar att se till att lagarna efterföljs och att du inte blir diskriminerad eller negativt särbehandlad. Du ska inte behöva vara öppen trans eller ha en massa kunskap om kön bortom könsrollerna för att kunna kräva att de vuxna på skolan ska vara transkompetenta och läsa på om det de saknar kunskap kring. Det kommer alltid att finnas människor som har makt och som inte tar sitt ansvar att se till att du får vara den du är. Men du har rätt att bli respekterad, synliggjord, du har rätt att känna dig trygg i skolan, att vara elev och lära dig saker. Felen sitter i samhället och vi är många som jobbar för att skapa en förändring. Jag och mina vänner som har transidentiteter och är transaktivister finns lite här och var omkring dig. Vi kanske inte ser ut just som du tänker dig, men vi finns och vi är på din sida.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone