Transvården kan vara livsfarlig för transpersoner

Den 7 april berättade Love i Metro om att han självmedicinerar med hormoner, vilket överläkare Stefan Arver kommenterade med att det är något som kan vara livsfarligt. Vi ser också att transpersoners liv sätts i fara men ansvaret ska inte läggas på dem som tar hormoner för att må bättre. Det är samhället och transvården som kan vara livsfarliga för transpersoner.

Love beskriver hur han väntar och har väntat i flera år på att få tillgång till behandling. Det är dessvärre ingen ovanlig historia. De senaste åren har mycket kritik riktats mot den transspecifika vården och dess utredningar.

 

Skärmavbild 2015-05-20 kl. 20.27.15

 

Transpersoner själva har höjt sina röster, forskare som t.ex. Signe Bremer har beskrivit missförhållanden och statliga myndigheter som Socialstyrelsen och Ungdomsstyrelsen har författat rapporter om läget. Arbetssätten i den här vården beskrivs vanligen som integritetskränkande, könsstereotypa, bristande i förankring hos den vårdsökande och också på andra sätt bristande i sin vetenskaplighet.

Det finns ingen anledning till, eller rimlighet i, att någon ska vänta i flera år på att få den könsbekräftande behandling som experter är överens om har bra resultat. Väntan skapar frustration och maktlöshet och går emot internationella riktlinjer. Att det leder till att personer behandlar sig själva är inte särskilt svårt att förstå. Arver visar dock ingen förståelse utan lägger ansvaret på den som självmedicinerar, som om Love inte vet om riskerna utan behöver höra hur farligt det kan vara.

”Det är ett större brott mot mig själv att inte göra det på egen hand. För vems skull skulle jag inte beställa hem det, för samhällets skull? Det skadar ingen annan än mig själv, säger han.”. Love vet att det kan vara farligt och skadligt. Varken han eller någon annan som självmedicinerar kommer sluta göra det av någon skrämselpropaganda från läkare. Det enda det skapar är mer tyngd och skuld där den redan finns. Det ökar ohälsan hos en grupp som redan visar på anmärkningsvärt höga ohälsotal.

Läkare så som Stefan Arver har däremot möjlighet att hjälpa transpersoner att må bättre på flera sätt. Först behöver den uttryckta kritiken från de berörda börja ses som rimlig. Sedan kan stegen till rätt behandling förkortas och förenklas för att färre ska börja självmedicinera. Det finns heller inget som hindrar läkare från att minska riskerna och följa upp de som redan självmedicinerar, mer än moralistiska attityder om att den som försatt sig i en riskfylld situation får skylla och klara sig själv. Det är svårt för de som tar hormoner utan recept att få blodprover tagna, för att många läkare är rädda för att bli delaktiga i och få någon sorts ansvar för behandlingen om de letar efter komplikationer. Hur ser den tankegången ut i förlängningen? Ingen som följer en alkoholberoendes levervärden beskylls för att bidra till överkonsumtionen. Det borde vara en självklarhet att hjälpa alla som söker vård att uppnå en god hälsa, oavsett om de tar mediciner med eller utan recept.

Vi ser fram emot den dag läkare i den transspecifika vården utgår från sina brukares behov istället för att skuldbelägga dem. Låt dem som söker vård få definiera sin situation, utgå från att de känner sina behov och gör dem delaktiga i beslut om sin hälsa. Erbjud provtagning till de som självmedicinerar, skynda på deras utredning så de kan få receptbelagda preparat snarast möjligt och korta utredningarna för alla så att färre ens behöver överväga att självmedicinera.

Vår djupgående artikel The (Im)patients handlar om hur dagens transvård i Sverige kan ses som formad av en kombination av psykiatriskt stigma och institutionaliserad transfobi. Den finns publicerad i Lambda Nordica nr 3-4, 2013.

 

Axel Repka, leg läkare

Adrian Repka, verksamhetsutvecklare deltagarinflytande

 

Referenser

Bremer, Signe. 2011. Kroppslinjer: Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Göteborg: Makadam förlag.

Darj, Frida, and Hedvig Nathorst-Böös. 2008. ”Är du kille eller tjej?”: En intervjustudie om unga transpersoners livsvillkor. Stockholm: RFSL Ungdom.

Socialstyrelsen. 2010. Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar: Rättliga villkor för fastställelse av könsidentitet samt vård och stöd. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18087/2010-6-31.pdf

Ungdomsstyrelsen. 2010. Hon hen han: En analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Video: föreläsning om tolkningsföreträde, Berättarfestivalen i Skellefteå

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

IDAHOT 2014 på Lunds Universitet

Skärmavbild 2015-02-09 kl. 18.23.31

Skärmavbild 2015-02-09 kl. 18.23.56

Personalföreningen HBTQ-LU har gjort en sammanställning av Lunds universitets uppmärksammande av Internationella dagen mot homo, bi och transfobi (IDAHOT). Jag var där och höll en föreläsning om systemorsaker till hatvåld. Det handlade om hur vi kan förstå hatbrott mot hbtq-personer som något annat än en individuell och slumpmässig företeelse utan något som får sina rötter i repressiva lagar och rättspraxis, forskning utifrån heteronormativa perspektiv och för normpersoners användning och hur vi kan identifiera och förändra administration som fortsätter att göra hbtq-personer till avvikare i systemen vi befinner oss inom.

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
”Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

”Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

Det är klart folk jobbar ihjäl sig

Författare: San Brobjer

Handledare: Adrian Repka

Öppna rapporten som .pdf

 

Insikter

Jag vill inleda med dessa citat, som är alla de svar jag fick på den avslutande frågan: Vilken är er viktigaste insikt om arbete/arbetsliv/arbetssamhället som ni önskar att alla kände till?

”Ifall vårt samhälles mål bara var att få gjort det samhällsnyttiga arbetet som är nödvändigt, hur annorlunda våra liv skulle kunna se ut då. Hur mycket tid vi skulle arbeta, hur mycket tid vi skulle kunna lägga på mer kreativa aspekter av livet. Vi skulle inse vad som verkligen är viktigt. Så många saker skulle inte längre behövas, som den stora, osynliga servicesektorn där inget nyttigt produceras, men med massa skumma, invecklade kopplingar till konsumtion och produktion… Istället för att bara tänka på vinst oavsett var den kommer ifrån.”

”Jag skulle önska att unga betydligt tidigare lär sig att inte ta skit på jobbet. För det tar ett par år innan man är där. Det skulle jag önska. Man har rättigheter, man behöver inte bli behandlad som skit av sin arbetsgivare. Man ska inte bli lockad av såhär massor med ’lull-lull’ – vilket är mer en medelklassgrej. Jag skulle önska att unga tidigare fick en erfarenhet av vad det innebär att vara anställd och vad man kan acceptera och inte acceptera, och stod på sig lite mer. Och det krävs år innan man är så pass bekväm i det, skulle jag säga. Där jag har jobbat så har alla varit skitdriftiga, alla kommer såhär direkt från högskolan, driftiga, välutbildade och så vidare, men har inte pejl på att kräva det man har rätt till. Man köper att vi fick typ ett extravagant Wii-spel från företaget i julklapp, men ingen löneförhöjning – när man är 25 kan man bli lite förtrollad av det, eller ett flott kontor eller vad det nu är, men efter att par år så vill man bara säga ’Ta ditt jävla dataspel och behåll det’. Det finns ju olika typer av utsatthet och möjlighet att säga ifrån, så tycker jag ändå att man ska känna att man har rätt att inte bli trampad på. Man kan ha olika möjligheter att agera på det, men att först inse att man har rätt till sig själv även på jobbet, att man fattar det snabbare. Sen kan man ha miljoner av anledningar att inte kunna agera på det, man kan ha partner eller gift eller barn eller inse att ’shit, ingen annan kommer anställa mig’ men att ändå ha en medvetenhet om sitt eget värde. Det skulle jag tycka var toppen.”

”Jag tänker såhär: Om en bara visste vad som sker, runt omkring en i samhället – typ vad som sker med tvångsdeporteringar, vad som sker med miljön. Om man visste typ allting hemskt, om man bara får den insikten så ba ’Aha, det kanske finns andra saker som är värt, som spelar roll än att jag arbetar’, det fick mig i alla fall att ’Oj, det här sker verkligen’. Det kan få en att tänka om väldigt mycket om vad som behövs i världen. Jag tänker att många vet halvt om halvt vad som sker med miljön, som de får från typ tidningarna, men om de verkligen tagit reda på saker. Som tvångsdeporteringar, det är något som sker bakom stängda dörrar, om folk visste mer om det så hade de gått ’Whoa!’, och inte velat vara en del av det. Öppna ögonen för att det kapitalistiska systemets grej är att få folk att tro att det inte finns ett annat system att leva i. Att inse att vi har bara haft det här systemet i typ 200 år, det är ett ganska nytt fenomen och inte nödvändigt. Vi måste inte veta allt på en gång hur vi vill ha det, men vi måste veta att det finns alternativ.”

”Det som jag känner är ju det att livet är ju så mycket större än ett arbete, egentligen… och vad har man ett arbete till? Krasst räknat så är det ju bara att få in inkomst för det som du gör, ja alltså det att du äter och dricker och har mat för dagen, bostad och kläder och liksom kan ta hand om dina barn. Om man klassar arbete som ’det man får betalt för’. Arbete egentligen är ju liksom någonting man utvecklar, någonting man vill göra och någonting som man trivs med… eller som man måste göra på något sätt. Jag skulle inte kunna tänka mig att inte arbeta. Att ha den insikten, och sen se också att det är ju under en period i sitt liv som man arbetar. Man arbetar ju inte som barn, och man arbetar inte heller som pensionär, som gammal. Det är egentligen en rätt så kort period som man förhåller sig till, som hela samhället är uppbyggt kring. Och vad pratar folk om? Sin semester, sin ledighet. Arbete är ändå liksom någonting som på ett sätt är allting i en människas liv men ändå rätt så marginellt. Det är så marginellt som man själv bestämmer att det ska vara!”

”Ta det lugnt! Det kanske är för att jag har en position där jag kan säga ’ta det lugnt’ – jag har råd att ta det lugnt. Men alltså, vad är det som man kommer ihåg? Det är väl relationer man bygger i livet som man kommer ihåg. Sen kan man ju bygga relationer genom sitt arbete, men man ska ju veta att… ja, att inse att det är en själv som är viktigast. Det låter så jävla individualiserat och okopplat till andra, men det är ju inte det, på nåt sätt. Jag vet inte om jag kan formulera det på nåt sätt, men… Det är okej att inte gå till jobbet en dag, om man har råd med det.”

”Å ena sidan vikten av att organisera sig fackligt och genom det lära sig vad man har för rättigheter och att organisera sig tillsammans för sina och sina kollegors rättigheter. Det är jätteviktigt. Men min huvudgrej är nog… det blir väldigt individuellt, men… Vad är det för liv du vill leva? Hur vill du organisera ditt liv? Vill du verkligen jobba 40 timmar varje dag tills du blir 75 eller hur det nu blir, för att du ska kunna konsumera massa grejer som sägs vara nödvändigt för att leva i det här samhället? Är det inte viktigare att organisera våra liv på ett sätt som får oss att må bra men där vi också visar hänsyn och tar hand om varandra?”

”Ja men typ att man inte behöver arbeta så mycket. Alltså, så enkelt är det. Alltså, såhär: sen jag liksom släppte all press… Dels måste man ju släppa pressen på varför man behöver konsumera saker, att det är för att upprätthålla en viss typ av livsstil i motsättning mot andra. Om man inte har den pressen så behöver man inte konsumera så mycket, och då behöver man inte överarbeta. Men också att släppa pressen på att man måste ’bli nåt’, även om det är något konstnärligt. Det kan bli för sin egen skull, på fritiden. Eller, allting måste vara för sin egen skull, inte för andras skull, på ett sätt. Om folk bara ser hur skadligt det är att arbeta så mycket som de gör. Jag känner mig så jävla fri! Och mår så jävla mycket bättre av att ha så mycket mer fritid. Och man kan konsumera på billigare sätt.”

”Jag tror att det är lätt att glömma att de rättigheter vi har nu, som arbetare eller som människor, är grundade i och kommer från en kamp för att få dessa rättigheter. Det är inte som att någon politiker eller chef eller ledare plötsligt sa typ ’låt oss vara lite snälla mot de där stackarna och ge dem åtta timmars arbetsdag, och sjukförsäkringar, och föräldraledighet’ – det har aldrig hänt. Det har alltid kommit från folkets, arbetarnas, kamp. Att komma ihåg att om vi vill ha ett annat sätt att se på arbete och ett annat sätt att arbeta på så måste vi kämpa för det. Vi kommer inte bara det från någon godhjärtad politiker eller arbetsköpare. Jag tror att folk ibland glömmer att anledningen till att vi har det så bra nu är för att folk kämpat för det.”

 

Introduktion

Det här är slutrapporten för projektet om arbete/arbetskritik som jag har ägnat mig åt under höstterminen 2013.

Arbete är något som ständigt ramar in mångas vardagsliv. Något som är utmärkande för villkoren på arbetsmarknaden de senaste åren är trenderna mot ökad kortsiktig effektivisering, standardisering, yttre kontroll, målstyrning och exempelvis marknadiseringen av offentlig sektor. Anställningar är idag i allt högre grad tidsbegränsade och projektbaserade, färre upplever den anställningstrygghet som fackliga organisationer kämpat för under första hälften av 1900-talet. Bara de senaste veckorna har det spridits skrämmande vittnesmål från barnmorskor om oändligt långa arbetspass inom förlossningsvården. Vi har också hört reaktioner från vårdbiträden som arbetar i hemtjänsten i Stockholms stad som redan känner att de får för lite tid för möte med sina brukare och vars färdrutter mellan brukare och tidsanvändning på plats nu även ska kontrolleras via GPS. Det är i denna tid av stadiga försämringar och urholkningar som behovet av att prata om ämnet arbete kommer.

Den här rapporten är en del av min praktik på Jämfota, ett företag som sysslar med maktkritisk organisering. Praktiken gör jag som en del av programmet Liberal Arts vid Göteborgs universitet. Liberal Arts är ett treårigt tvärvetenskapligt program, med fokus på humaniora, som filosofi och litteraturvetenskap, men med inslag av till exempel fysik och biologi. Tanken är att vi ska tränas i ”kritisk analys, självständigt tänkande, vetenskaplig metod och hållbar argumentation”.

Jag hade tre huvudsakliga ingångar till ämnet arbete/arbetskritik. Den första är att jag själv är så avogt inställd till tanken på att arbeta. Jag har aldrig varit tvungen att göra det, och jag har skytt alla ”möjligheter” jag fått som pesten. Hellre än att söka sommarjobb har jag alltid sparat pengar från studiestöd och studiebidrag. En sommar hade jag ett sommarjobb som jag fick tillottat till mig från kommunen jag bodde i (så jag slapp alltså söka jobb), men det var allt annat än en positiv upplevelse och gav mig inte direkt mersmak.

Idag får jag pengar genom att jag pluggar på universitetet, och tanken på att lämna den skyddade världen för att ge mig ut på ”arbetsmarknaden” ger mig ångest. Det var på universitetet som jag hittade min andra ingång. Vi läste någon gång om teorin att den protestantiska reformationen lade grunden för dagens kapitalism. Enligt denna teori ledde protestanternas avsky mot lyx och lättsinnig lathet till att det arbetet uppvärderades som ett slags form av gudsfruktig späkning. Att använda pengarna en tjänade skulle dock också vara för lyxigt, med resultatet att stora summor pengar samlades på hög istället för att användas genast. Dessa pengasummor kunde några hundra år senare användas till investeringar av nyblivna kapitalister. Jag vet inte om teorin stämmer, men den väckte tanken i mig om arbetssamhället som ett historiskt fenomen och inte en naturlig nödvändighet.

Min tredje, och mest definitiva, ingång kommer från ett seminarium på 2012 års bokmässa som hette ”Liv eller arbetsliv?”, med deltagarna Merete Mazzarella och Tommy Hellsten och moderatorn Maria Romantschuk. Det var nog tänkt att seminariet skulle ta formen av ett känslomässigt distanserat och teoretiskt samtal men det blev inte alls så. Merete Mazzarella vägrade nämligen gå med på vad jag uppfattade som Tommy Hellstens uttryck för okänslighet för andra människors arbetssituationer. Exempelvis föreslog Tommy Hellsten att vårdbiträden som tycker att de har för mycket att göra har ansvar att gå till chefen och delge sin kritik, och Merete Mazzarella försökte förklara att det inte är så enkelt, att folk är rädda om sina jobb och att förändring måste ske kollektivt, allt medan Hellsten avbröt gång på gång. Det var för mig tydligt hur Tommy Hellsten såg sig själv som sansad och vad jag såg som elaka pikar som lugna argument. Till slut satt de och mer eller mindre grälade medan personerna i publiken valde sida och applåderade när de tyckte att den de hejjade på sa något bra. Det var obehagligt, och det var där jag på allvar började fundera på vad det egentligen är som är ruttet i arbetssamhället. Jag frågade mig vad de olika positionerna lutar sig mot och består av, positionerna som i detta samtal förkroppsligades av Hellsten och Mazzarella. Samt hur stort avståndet är dem emellan.

 

Metod

Det material som rapporten bygger på är fyra samtal hållna under hösten 2013 med totalt åtta personer. Jag har pratat med två personer åt gången om deras tankar om och erfarenheter av arbete. För att hitta samtalsdeltagare skickade jag en intresseförfrågan via Facebook. Utöver det kontaktade jag specifikt personer som jag fått tips om som intressanta på grund av hur de själva arbetar eller har organiserat sina liv utanför en arbetsmarknad, att de vid tidigare tillfällen öppet formulerat sig arbetskritiskt, att de utför arbete som de själva förhåller sig kritiska till eller har jobb som är problematiska eller inspirerande utifrån ett maktperspektiv. I tre av de fyra samtalen kontaktade jag en person som sedan själv valde en samtalspartner bland sina vänner och bekanta. I det sista parade jag ihop två personer som jag fått kontakt med separat.

Samtalstiderna låg på mellan en timme och en kvart till närmare två timmar. Den sammanlagda tiden jag spelat in från de olika samtalen är 6 timmar och 25 minuter. Samtalen hade ett självändamål: att skapa plats för deltagarna att formulera sina tankar om detta ämne som de förhåller sig till i sin vardag, och möjliggöra för dem att få ökad kontakt och kunskapsutjämning med någon i sin närhet.

Så som i alla sammanfattningar finns ett bortfall av intressanta saker som finns kvar hos deltagarna och kan tas vidare i fler samtal. Jag hoppas att rapporten kan bli utgångspunkt för samtal om arbete/arbetskritik nya deltagare emellan där dessa tankar kanske dyker upp igen och kan få ta mer plats. Något av det som lyfts i samtalen men inte kommit med i rapporten är till exempel specifika problem i olika sorters jobb, hur en kan hindras från att göra det en vill då det inte passar in i de mallar för ”arbete” som samhället erbjuder, faran med en alltför akademiserad lärarutbildning, hur olika kamper kan motverka varandra och rollen som konst kan spela i arbetskritik.

Jag valde medvetet att låta samtalen flyta själva i så stor utsträckning som möjligt, vilket gjorde att det är svårare att jämföra samtalen med varandra. Som stöd under samtalen hade jag med mig ett papper med ungefär fyrtio frågor som jag formulerat med hjälp av researchlitteratur som finns listad i slutet av rapporten. Syftet med frågorna var aldrig att alla skulle ställas, utan snarare att påminna mig om vad jag tänkt när jag läste på om ämnet. Frågekategorierna var arbete och fritid (och sociala delar av arbete), arbete och individ, arbete och samhälle, arbete och ekonomi samt arbete och hälsa/uthållighet. Den detaljerade frågelistan finns med som bilaga i slutet på rapporten. Deltagarnas svar gick dock ofta över kategorigränserna, och under projektets gång framkom det istället andra mönster. Därför är de underrubriker som följer i rapporten inte en exakt motsvarighet till frågekategorierna.

Svaren jag fick varierade mellan vidlyftiga tankeexempel och personliga anekdoter. I texten använder jag mig av referat oftare än citat, men jag har ändå försökt att bevara deltagarnas eget språkbruk och ordval så mycket som möjligt. Ett av samtalen var till större delen på engelska, vilket innebär att jag har gjort översättningar om förhoppningsvis inte ligger alltför långt ifrån det deltagarna menade. Jag har försökt att hålla mina egna bidrag till ett minimum, och istället låta det som kom upp i samtalen tala för sig självt.

 

Vad är egentligen arbete?

En av frågorna handlade om hur en definierar ordet arbete. En av de första sakerna jag gjorde när jag bestämt mig för det här projektet var att slå upp ”arbete” i min högt älskade etymologiska ordbok. Den berättar för mig att arbete nu för tiden betyder ”sysselsättning som ger inkomst” och att det från början kommer från medellågtyskans ”arbeit” vilket inte bara betydde arbete utan även (och, gissar jag, ursprungligare) ”möda” och ”besvär”.

När jag pratade om det här projektet med en vän nämnde hen att Liv Strömquist i serieboken ”Ja till Liv!” efter Nina Björk definierar arbete som ”uppgifter som någon med pengar kan betala för”. Det var även något som kom upp en del i samtalen. En av deltagarna pratade om hur ordet ”arbete” får en negativ klang av tvång i och med att det, som det står i den etymologiska ordboken, blivit synonymt med ”lönearbete”. Hen säger att hen på grund av detta väljer att inte kalla saker som den kanske egentligen tycker är arbete för ”arbete” bara för att den inte får pengar för dem. När jag frågade om den kunde föreslå någon mer positiv definition av arbete så spånade den runt att det skulle kunna vara ”något som ger nytta för någon annan och inte bara en själv”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 5

Hens samtalspartner fyllde i med att säga att till exempel diska hemma egentligen också är arbete – om någon annan gör det åt en och får betalt är det ju garanterat arbete. Ja, höll den första deltagaren med, ”vissa får ju betalt för det som vissa andra inte får betalt för”, dels när det gäller saker som att diska och städa, men även när det gäller mycket kreativt arbete. Långt senare i samtalet sa samtalspartnern ”Varför ska vi ens ha ordet arbete? Var går gränsen? Typ ta sig upp ur sängen på morgonen kan vara ett ’arbete’.”

Många tog upp det absurda i den inom politiken ständiga refrängen om att ”skapa nya arbeten”, särskilt som dessa nya arbeten ska skapas inte där de akut behövs, som inom sjukvård och barnomsorg, utan inom till exempel telefonförsäljning.

Många pratade om hur olika arbeten värderas olika, och hur den rent ekonomiska värderingen inte är särskilt kopplad till priset arbetaren betalar med sin tid, hälsa och så vidare. Många av de mest kostsamma jobben för den som utför det, som till exempel städ- eller lagerjobb, värderas lågt i både tal och i lön. En annan del av detta är hur jobb som pratas om som viktiga men samtidigt får relativt dåligt betalt, som många yrken där en ”jobbar med människor”. Att ”jobba med människor” är kodat som kvinnligt i en patriarkal samhällsordning, och därmed värderas det lågt, även när det skenbart hyllas. Ett exempel på detta är hur lönerna för sjukgymnaster sjönk när det gick från att vara manligt kodat till att vara kvinnligt kodat. En deltagare berättade om en vän som när hen får frågan om vad hen arbetar med beskriver vad hen faktiskt gör och sedan låter folk gissa vad hen jobbar som. En vanlig gissning är chef. I själva verket är hen lärare.

En deltagare nämnde hur ”en kan se skolan som arbete också”, för elever och studenter. Då betyder ’arbete’ ”att lägga ner arbete”, helt enkelt, men fungerar inte om en tänker på det som något en får lön för. Visserligen kan många som studerar få studiemedel från CSN, men det kanske mer behöver förstås som en form av investering inför framtida lönearbete snarare än ersättning för en insats som i sig är värdefull så som tanken med ”lönearbete” är. När folk vill lyfta problem i skolan så är detta också ofta ett argument som används. ”Skolan är ungdomarnas arbetsplats”, vilket visar att arbete är högstatus.

Samtidigt beskrev en av deltagarna hur den upplevt en skillnad mellan att plugga och att arbeta. Hen sa om att arbeta att ”Nu känner jag verkligen att jag säljer min tid”, och att hen känner sig mycket mer ofri. ”Innan kunde jag välja hur jag skulle lägga upp min tid. Nu måste jag prestera på ett visst sätt för att få lön.”

Ett ord som är intressant i sammanhanget är ”sysselsättning”. Enligt min etymologiska ordbok betydde ordet ”syssla” från början ”uträtta” eller ”åstadkomma”, vilket i mina öron låter mycket mer positivt än arbetes urbetydelse av ”möda” och ”besvär”. Idag har ordet dock inte någon särskilt positiv klang. Det är å ena sidan ett paraplybegrepp under vilket ”arbete” ryms, men används oftast om arbete som klassas som ”nästan men inte riktigt” arbete, som arbete en gör genom till exempel praktik, Fas 3 eller Samhall. Ordet hjälper också att maskera och dölja förhållanden av ofrivillig arbetslöshet, eftersom människor kan räknas som ”sysselsatta” även om de inte har ett arbete och då kan skrivas bort från samhällets ansvar (att till exempel betala ut arbetslöshetsersättning).

 

All denna arbetstid

De allra flesta var överens om att arbetstiderna idag är alldeles för långa. Som en deltagare sa: ”Att vara ofri under så många timmar av dagen gör att man blir ofri resten av tiden också.” Alltså vore kortare arbetstid överlag bättre, men det påpekades också att standardisering inte nödvändigtvis är lösningen.

En av deltagarna berättade om hur hen själv som yngre föreställt sig att hen skulle plugga till något yrke med bra timlön för att inte behöva jobba så mycket. Sen insåg hen dock att den typen av yrken nästan alltid kräver att en jobbar heltid, för det är så anställningarna ser ut. ”Ju bättre betalt det är, desto svårare är det att välja sina tider”. Då tyckte hen att det var enklare att ha ett ”skitjobb” och kunna jobba mindre. Men då blir det ju också ännu mindre pengar att leva på. ”Det blir så lätt att man tänker att ’jag ska bara jobba lite grann’ och sen helt plötsligt är det livet för att man inte orkar något annat.”

En deltagare påpekade att olika jobb är olika ansträngande. ”Vi har en jättestor arbetslöshet, och så ska de som har ett jobb jobba ihjäl sig”, som en annan deltagare uttryckte det. I ett samtal kom det upp hur det vore rimligt med en kortare arbetstid på fysiskt ansträngande jobb, medan när en jobbar med människor, till exempel som personlig assistent, så kan stabilitet vara en anledning till att ha längre arbetstider.

En deltagare som jobbar som gymnasielärare berättade om en tidigare deltidsanställning: ”Jag fick betalt för 75 procent, men jag jobbade heltid”. Senare i samtalet sa samma deltagare ”Man vill inte att det ska gå dåligt för eleverna, så då jobbar man på helger, då jobbar man på kvällar, då jobbar man mer än de där 40 timmarna i veckan som man ska jobba. Det blir eleverna som är akilleshälen.” Med eleverna som gisslan fås lärarna till att ”välja” att jobba obetald övertid.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 1

Betald övertid kan människor istället tvingas till för att de behöver de extra pengarna eller är rädda att förlora sina anställningar och inkomstkällor om de skulle sätta gränser. En viktig sak som en annan deltagare påpekade var att dåliga tider ofta går hand i hand med dåliga villkor i övrigt, som så kallat ”okvalificerat” arbete som sliter på kroppen. Jobb som bara tas av de som måste, där arbetsgivaren lätt kan säga ”okej, då får du gå” till den som försöker kräva förändring. Detta är förstås som mest uttalat när det gäller svartjobb, och särskilt sårbar är den som är papperslös i Sverige och blir hänvisad till dolda arbeten med risk för att bli utlämnad till myndigheter om en skulle ställa krav på arbetsvillkoren. Denna prekära position är inget som heller adresseras av fackförbunden generellt.

Nyckeln är alltså inte i att endast sänka arbetstiderna, utan att det behövs ett helhetsgrepp. En deltagare sa om en sänkning från åtta till sex timmars arbetsdag – ”Två timmar är ju alltid två timmar.” Men ett exempel på en situation där sänkt arbetstid verkligen inte är något automatiskt positivt kom från det en deltagare berättade om hur folk rings in till jobb en timme för sent, så att de bara ska få betalt för till exempel sju timmar, men ändå tvingas göra åtta timmars jobb.

 

Ångest, obehag, känslor och hälsa

Flera av deltagarna beskriver sina erfarenheter av arbete som kopplade till känslor som benämns som ångest och obehag. Det kan till exempel vara ångest inför arbetet. En person berättade om hur hen kvällen innan en arbetsdag alltid, men särskilt när hen inte har jobbat på ett tag, har ångest och inte kan slappna av.

Känslan kan variera i grad. Det finns det lättare, eller i alla fall socialt acceptabla, obehag som framgår i ”Åh nej, nu ska jag jobba igen”, som en deltagare tog upp som något folk ofta säger. Men det kan också vara mycket värre. En deltagare berättade om hur den som hen bor med började morgonen med att skandera ”Jag hatar livet, jag hatar livet, jag hatar livet” som reaktion på att den måste gå upp och gå till jobbet.

Tidsbristen som kommer av att delta i arbete leder också till jobbiga känslor. En av deltagarna beskriver hur hen, när hen har haft ett arbete, känt först stress och press inför arbetet, och sedan stress och press inför fritiden, att hinna med både allt hemarbete, som att tvätta, och även att hinna umgås med vänner och familj. Samma person berättade också om en erfarenhet av att många låtsas vara ”den välfungerande arbetaren” när de egentligen mår väldigt dåligt. Detta anknyter till det en annan deltagare berättade om hur det inte finns utrymme att göra det hen egentligen vill göra inom ramarna för hens jobb och hur hen ”balanserar mellan att se det som ett strukturellt fel och ett personligt misslyckande”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 4

En annan anekdot om dubbla känslor och omöjliga val som skapar ångest i förhållande till arbete kommer från en av deltagarna. Det började med hur hen ”fick panik över att jag borde jobba, för jag har typ inga pengar”, och därför sökte ett jobb. Och sen när hen fick jobbet så fick hen så mycket ångest över tanken att ha ett jobb – ”trots att det var typ mitt drömjobb” – att hen tackade nej. Den som den pratade med reagerade på nejet med ”Men vill du inte arbeta och tjäna pengar?”, och då svarade hen ”Nej det vill jag inte!”. Sen fick hen ändå ångest över att hen tackade nej, eftersom det sitter så djupt att om en är fattig så ska en ”ta alla möjligheter som ges”. ”Jag skulle ju haft mer ångest om jag tackat ja och varit tvungen att gå till jobbet, men ändå!”

En deltagare berättade om en erfarenhet av värdet av längre ledighet: ”Jag hade sommarlov nu – jag var ledig nio veckor! Då hann jag hem till mig själv, då hann jag landa. Men det tar ju ett tag. Om man bara har två veckor, då hinner man kanske inte.” Att en behöver så mycket tid för att landa i sig själv tycker jag visar på vad arbetet kan göra med en och att det finns en konflikt mellan ”liv” och ”arbetsliv”, som seminariet hette som jag inspirerades av för ämnesvalet. Det är alltså inte alla som får ledigt länge nog att landa i sig själva, och även de som får den chansen skulle sannolikt må bättre av att få den lite mer kontinuerligt. Som det är nu går mycket ledig tid åt till saker som ändå har med arbete att göra, som till exempel att fysiskt ta sig till arbetet, men också att hantera den slags känslor som en får kring arbetet som jag nämnde tidigare.

Samma deltagare pratade om att hellre sjukskriva sig en gång för mycket än en gång för lite, att om en har möjlighet så är det viktigt att sätta hälsan först. En annan deltagare beskrev att spendera större delen av sin vakna tid med att jobba som ”en tickande bomb” för psykisk hälsa. Hens samtalskompis fyllde i med hur det skrivs ut massa medicin mot stress och depression, istället för att folk får möjlighet att leva hälsosamt från början. Det ses som individuella problem, inte problem med arbetsvillkoren eller arbetssamhället i stort.

En deltagare nämnde paket av på ett sätt ”obefogade” känslor som skam eller skuld eller oro som kan få människor att jobba mer än de mår bra av eller gå med på dåliga arbetsvillkor, och menade att det vore bra att undersöka varifrån de här känslopaketen kommer ifrån. En ledtråd om var de kan komma ifrån kanske finns i en anekdot som en av deltagarna berättade om hur hens chef sa ”ja, hon är ju en svag individ” och ”jag vill ju ha folk som kämpar” om en annan anställd som var delvis sjukskriven.

Det är givetvis inte bara den psykiska, utan även den fysiska hälsan som kan påverkas av arbetet. I ett samtal spekulerade vi om varför just stress har blivit ett så omdiskuterat arbetshälsoproblem i den rådande samhällsdebatten – kanske är det för att det är ett vanligt problem även inom medel- och överklassen. Mer fysiska arbetsskador hör typiskt ihop med låglönejobb, och därför pratas det inte så mycket om dem. Som en deltagare sa: ”Varför ska vissa ha förslitningsskador medans andra slipper?”

 

Att hålla folk på plats och i ständig strävan

En fråga som jag aldrig uttalat ställde men som många av samtalen implicit kom att kretsa kring var ”Vad är det som gör att det är som det är nu? Vad är det som håller kvar folk i sina jobb?” Som en deltagare sa: ”När det gäller det mesta betalda arbetet skulle nog folk hellre göra något annat om de fick välja”.

I ett samtal påpekade deltagarna hur idén i samhället att ”folk jobbar med det de vill, det som passar dem” är en lögn för att hålla folk på plats. De kopplade det också till ”myten om social rörlighet”. Att rasism och sexism är grundläggande faktorer för att avgöra någons chanser till denna eventuellt önskade sociala rörlighet uttryckte en av deltagarna genom att säga: ”Det är en sån lögn att ’bara om du pluggar och jobbar hårt’… nej! Om ditt namn är Mohamed eller Ahmed eller Fatima så har du inte samma möjligheter som en Björn eller Tobias.”

De pratade vidare om hur det under de senaste åren skapats massa mellanpositioner – ”lagledare”, ”biträde”, ”handledare” – på olika arbetsplatser, och hur vissa av dem inte ens innebär någon skillnad i lön eller formella arbetsuppgifter. ”Det finns massa bullshitpositioner, som på ett café där någon fick en liten bricka där det står ”Senior Barrista”, men de fortfarande fick minimilön”. Deltagarnas analys var att syftet med detta är att förmedla att ”Om du inte klagar utan jobbar hårt så kan du bli chef!”. ”Känslan av en rörelse uppåt håller i själva verket folk på plats.” Dessutom minskar det risken för att arbetarna ska organisera sig gemensamt eller solidariskt när de inte ser varandra som jämlikar utan som konkurrenter i rörligheten, vilket knyter an till individualismen i dagens samhälle. ”När en måste hålla en låg profil för att få behålla sitt jobb så blir en isolerad”.

En deltagare sa: ”Idag är vi alla individuella projekt, entreprenörer som ska ’skapa oss själva’, ha en karriär, skaffa saker, ’investera i oss själva’, ta lån. Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

Arbetsmoral kom upp i många samtal. En deltagare menade att det är den som gör att folk ”försvarar sina fucked up jobb”. En annan deltagare nämnde uttrycket ”att göra rätt för sig” och den protestantiska arbetsmoralen jag nämnde i inledningen kom upp i förbigående i ett annat samtal. Ännu en annan deltagare nämnde att det görs till en ”dygd” att arbeta vilket blir absurt eftersom de allra flesta måste arbeta för att få pengar att leva på. ”Det går inte att göra en dygd av nödvändigheten.” Men, fortsatte hen, i en kultur där arbete ses som en dygd så håller folk sig lugna och gör inte revolt mot sina arbeten. När det enda en får beröm för är att en arbetar är det lättare att kräva mindre arbetslöshet framför ett nytt sätt att tänka kring arbete och arbetsfördelning. Systemet är alltså internaliserat och därmed svårare att upptäcka eller göra motstånd mot.

Två av deltagarna som båda jobbar som lärare beskrev hur det i skolan finns en dold agenda att lära eleverna att ”sitta still på sin plats, och då menar jag inte bara sin plats i sin bänk, utan att sitta still på sin plats i samhällsstegen”. Detta var bara ett av de sätt som de uttryckte att deras roll som lärare skaver mot deras ideologi. ”Vi går maktens ärenden” sa den ena, och den andra sa flera gånger under samtalet att hen funderar på att sluta.

Samma personer pratade även hur lärare har alldeles för mycket att göra. Lärarnas får fler och fler uppgifter som att skriva om läroplaner och policydokument, och fler och fler saker ska dokumenteras. De berättade om hur många av dessa uppgifter görs halvdant eller inte alls. Den ena berättade om hur hen ofta sätter in papper i pärmar utan att ha läst igenom dem. ”Man kan inte hålla på med allting” konstaterade hen. Detta hänger förstås ihop med lärares obetalda övertid som jag skrev om under rubriken ”All denna arbetstid”, för att åtminstone hinna få gjort det de faktiskt själva tycker är viktigt. De pratade också om hur detta leder till passivisering. ”Vi hinner inte organisera oss!” utropade en av dem frustrerat. Detta är något som arbetsorganisatörerna, oavsett intention, tjänar på.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 3

En annan sak som kom upp gång på gång var tanken om jobbet som identitet. Många tog upp utryck som ”Vad ska du bli?”, att en är sitt jobb. En deltagare påpekade motsättningen mellan denna press på att en ska ”bli” något och att en får höra ”följ ditt hjärta!” och hur hen fick svaret ”Varför inte doktor?” när hen berättade för sin förälder att hen tänkte plugga till sjuksköterska. En ska alltså inte bara arbeta, utan arbeta med rätt saker på rätt sätt. Samma deltagare berättade om hur samma förälder från, eller trots, en politisk identitet som marxist dragits in i ett arbets- och konsumtionsbeteende, och hur ont det gör i hen att se det.

Att jobbet blir ens identitet kan dels komma från ett rent tidsmässigt faktum – detta var flera av deltagarna inne på. En av dem uttryckte det som: ”Du vet att någon jobbar heltid när de bara pratar om sitt jobb”. ”Och så umgås de bara med folk från jobbet, för de hinner inte träffa någon annan.”

En deltagare pratade om att om en jobbar heltid och ägnar sig åt någon fritidsaktivitet så finns det inte tid för att umgås särskilt mycket. Hens samtalspartner fyllde i med hur detta gör det lättare att glida in i en tvåsam kärleksrelation, ”då finns det någon där när man kommer hem, annars måste man anstränga sig för att umgås”. Senare i samtalet sa samma deltagare ”När någon säger ’jag har inget bättre för mig än att jobba’ så beror ju det på att de tvingats jobba så mycket att de inte utvecklat några andra intressen”. På makronivå menade de att det leder till en passivisering i samhällsengagemanget. ”Det är som att man har slutat prata om varför vi gör saker.” ”I bästa fall orkar man läsa, men inte göra något.” En av deltagarna berättade om den prioritering av aktivism över pluggande hen gjort när hen läste genusvetenskap, medan andra pluggade mer och fick högre betyg. Jag tänker mig att det är den sortens prioriteringar en får göra när tiden helt enkelt inte räcker till – och vilken prioritering en än väljer finns det risk att det leder till skuldkänslor. En av deltagarna uttryckte en tanke som kan vara till hjälp när en gör sina prioriteringar: ”Genom att göra någonting för andra så kan man bli mer fri i sig själv.”

 

Belöningar och bestraffningar i arbete

Det är inte bara heltiden som gör jobb till identitet. I flera samtal tog deltagarna upp de straff som finns för att inte följa arbetsnormen. Normen som säger att alla ska vilja och prioritera att delta i organiserat arbete efter förmåga, att vi ska vilja ha bättre och bättre jobb med mer och mer ansvar och lön och att det är så vi bäst bidrar till oss själva och vår omgivning. I ett samtal pratade deltagarna om att mycket bygger på att man har massa lån. Den ena funderade kring hur det att det är så dyrt att bo, och leva gör att folk blir ”beroende av pengar” – ”helt plötsligt hamnar man hos Kronofogden om man inte får in de där pengarna”. Hen uttryckte det som ”Man har målat in alla i ett hörn”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 6

Tydligast tyckte jag den här tanken uttrycktes i ett samtal där vi kom in på hur folk kontrolleras och passiviseras genom illusionen av att det alltid finns ett ”fritt val”, att ”du är fri att välja att inte jobba här om du inte vill”. En av deltagarna påpekade att ja, men du kan inte välja att inte jobba. Konsekvenserna kommer att bli våldsamma. Varje steg blir bemött med våld. Såhär beskrev hen det:

”Om jag inte jobbar, vad blir konsekvenserna av det? Jag kan inte betala hyran. Då måste jag antingen ockupera ett hus eller bo på gatan, vilket kommer bemötas med våld. Om jag inte jobbar kan jag inte äta, så då måste jag stjäla mat, vilket kommer bemötas med våld. Om jag inte jobbar kan jag inte betala min tandläkare, så jag kan inte bli av med hål, eller över huvud taget få vård…” Den andra deltagaren i det samtalet beskrev det som ”ett osynligt hot om våld” som hänger över oss hela tiden.

 

Överarbete + överproduktion = överkonsumtion

De flesta av samtalen kom någon gång in på kopplingen mellan arbete och konsumtion. Dels att det är i samhällets intresse att vi arbetar så att vi tjänar pengar så att vi kan konsumera, men också i att mycket av arbetet som gör är produktion, och det som produceras måste konsumeras. En deltagare sa: ”Det finns en bild i samhället om att vi konsumerar för mycket, men det läggs alltid på individen. ’Köp second hand och ekologiskt!’ Det pratas aldrig om att det produceras för mycket. Och det pratas aldrig om att det skulle behövas en förändring med mindre tillväxt.”

En annan deltagare hade gjort en annan intressant iakttagelse apropå konsumtion. Hen hävdade att det går att se vad som är viktigt för ett samhälle på vad det satsas på, och att en del det är satsningar på byggnader. Förr var kyrkorna som var de finaste byggnaderna vi hade, ett tag var det skolorna – nu är det köpcentran. Samma deltagare gav uttryck för hur lätt det kan vara att ändå falla in i ett beteende som en egentligen inte vill ha: ”Och sen står man där på Konsum och inte fan köper man den där bananen med en liten svart fläck.”

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 2

En deltagare påpekade hur produkter avsedda att ”förenkla vardagen”, som självgående dammsugare, köps just därför att folk arbetar så mycket att de inte har tid att till exempel dammsuga (samtalspartnern fyllde i att det givetvis är samma sak som föder de ”hushållsnära tjänsterna”). Sedan sammanfattade hen hela situationen med arbete, produktion och konsumtion med ”och miljön tar skiten”.

 

Visioner om organisering av det nödvändiga arbetet

Många pratade om hur avlägset deras idealsamhälle känns. ”Så mycket bygger på nationsgränser, så mycket bygger på att alla ska ha jobb… Men det finns ju alternativ. Det finns arbetarkollektiv…” och samtalspartnern svarade ”Det finns massa frön till ett framtida annorlunda samhälle”.

I ett annat samtal påpekade en av deltagarna att det är svårt att föreställa sig hur en önskar att samhället skulle vara just därför att det är så avlägset från hur det är nu. Många hade en vision om att bara göra det faktiskt nödvändiga arbetet, men mer än en deltagare påpekade också hur svårt det är att avgöra vilka de grundläggande mänskliga behoven, och därmed de nödvändiga arbetena, är. En tanke som kom upp flera gånger var att ”dela på skitjobben”: ”Strunta i alla de arbeten som bara blir ekorrhjul, som inte behövs om inte de där köper det där, så därför måste de arbeta… Det är svårt eftersom man skulle behöva omstrukturera så mycket, men det är egentligen inte svårt att tänka hur man skulle kunna ha det.”

Roland Paulsen beskriver i boken ”Arbetssamhället” essentialistisk respektive existentialistisk arbetskritik. Den essentialistiska kritiken handlar om att arbete tillhör människans essens, att det som gör oss till människor är att vi arbetar (då i en vidare betydelse än ”lönearbete”). Lite lättvindigt uttryckt innebär den essentialistiska tanken att allt som behöver göras kommer bli gjort, bara folk får göra vad de vill med sin tid. Människor behöver arbeta, och människor behöver sjukvård, alltså kommer det finnas någon som arbetar med att erbjuda sjukvård. Den existentialistiska arbetskritiken är mer pessimistisk. Enligt dess företrädare är det farligt att förutsätta att allt skulle gå ”av sig självt” på det sättet. Det kanske det gör, men för säkerhets skull tycker de att det ska finnas system av någon form av yttre motivation som ska försäkra att arbetet blir gjort. Problemet med dagens arbetssamhälle är alltså enligt det existentialistiska synsättet inte att det är ett sådant system för att organisera arbete, utan att det är ett dåligt sådant system.

Många av deltagarna gav uttryck för essentialistiska tankar. Det sades saker som ”Jag skulle inte kunna tänka mig att inte arbeta”, ”Att jobba är ett behov, tror jag”, ”Saker skulle bli gjorda ändå” eller ”Jag tror att väldigt många nog inte skulle ha tyckt att det var något problem att utföra ett sådant arbete” (det vill säga, något som måste göras, trots att en inte får betalt). ”Varför skulle det vara i någons intresse att göra det dåligt för sig själv?”

Olika deltagare påpekade att mycket arbete som behöver göras hemma blir gjort utan betalning, att det finns en lust i att skapa och att samarbete kan ge arbetsglädje och sammanhang. En deltagare påpekade hur jobb som idag är slitsamma och jobbiga, som att sitta i kassan i en stor mataffär, skulle kunna bli roliga och trevliga om det rörde sig om kortare arbetstid (och kanske lägre arbetstempo?). ”Jag är åtminstone säker på att det skulle finnas massa tid över till att göra annat när det nödvändiga blivit gjort” sa en annan.

Många pratade också om att hjälpa varandra, om kollektivisering och om mindre samhällen istället för dagens nationalstater. ”I ett annat samhälle kanske vi skulle se oss själva inte som individuella projekt utan som del av ett större sammanhang.”

Det fanns dock också mer existentialistiska skeptiker bland deltagarna, som inte litade på att en inre motivation skulle vara nog. Åtminstone inte när det gäller slitsamma jobb. En deltagare var inne på att människor behöver uppskattning, och att en lön kan ses som en slags uppskattning (utöver andra sätt som den är en yttre motivation). Om lönen försvinner så finns risken att personer som gör vissa nödvändiga jobb inte får någon uppskattning alls, och att de jobben då inte skulle bli gjorda.

Tanken om basinkomst kom upp i nästan alla samtalen. Basinkomst är en fast inkomst som delas ut till alla utan krav på motprestation. Det var en tanke som de flesta var positiva till, oftast bara nämndes det utan att diskuteras så mycket. I ett av samtalen diskuterade deltagarna lite kring om det behövs en stat för att kunna dela ut basinkomst och ifall det i så fall är ett problem. I något samtal kom det bara upp som ”eller så har alla samma lön”, i ett annat pratades det lite om det alternativa ordet ”medborgarlön” och vad det implicerar om vem som har rätt till pengar och inte.

Två av deltagarna som båda jobbar som lärare pratade om att om de fick välja helt fritt vad de skulle ägna sina liv åt skulle de vilja syssla med att lära ut, men att så som läraryrket ser ut i praktiken idag så är det nästan inte värt det. Samma deltagare återkom flera gånger till tanken att det nog vore nyttigt att ha flera olika jobb under sitt liv. När deltagarna fick beskriva hur de önskade att arbete såg ut så nämnde nästan alla orden ”inflytande” eller ”självbestämmande”.

 

Sammanfattning

Arbete och arbetsvillkor är någonting som berör alla i dagens samhälle. Oavsett om en lönearbetar eller inte så är arbete ständigt närvarande i ens liv. Utbildning är en förberedelse för arbete, och att inte ha ett arbete anses vara ett misslyckande. Den som väljer att minimera sin arbetsmängd får svårare att leva. Barn som har arbetande vuxna omkring sig lär sig om vad det innebär att jobba. De som har jobb har arbetstider och andra villkor att förhålla sig till, och ofta är det enda förhållningssättet som erbjuds anpassning.

När jag gav mig in i det här projektet var det med frågan om vad det är som är ruttet i arbetssamhället. Nu kan jag konstatera att det är mer än en sak. Olika faktorer går in i varandra och det kommer inte räcka med bara en förändring för att lösa alla problem. Ett exempel på det är hur en förkortad arbetstid inte är något positivt om det inte kombineras med större möjlighet för anställda att säga nej och forma sina egna arbetsvillkor.

En viktig sak som jag lärde mig under projektet är hur människor hålls kvar inom dels arbetssamhället i stort och dels på specifika arbetsplatser på olika sätt. Ett exempel på detta är hur arbetstider håller människor från organisering och engagemang i och utanför arbetet. Detta hänger ihop med den arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag som länge skulle hända ”snart” men nu är en reform som känns avlägsen och debattmässigt sval.

En annan insikt projektet gav mig är hur känslor av oro och obehag i relation till arbete samtidigt normaliseras och göms undan, och hur nära våldet är för den som vägrar eller misslyckas med att delta i arbetssamhället. Detta hot om våld är ett ”osynligt hot” som döljs i den förmenta självklarheten av dagens samhällsordning. Hotet blir bara synligt för de som är närmast att passera gränsen efter vilken hotet förverkligas (och de som redan passerat den).

Jag blev förvånad över hur deltagarna i sin kritik tydligt var antingen essentialister eller existentialister, men samtidigt uttryckte att det var svårt att prata om alternativ och framtidsvisioner. Det är därför den typen av samtal som förts under det här projektet behövs.

När jag går vidare från det här projektet gör jag det med insikten att definitionsföreträde när det gäller så väl problemformuleringar som formuleringen av lösningarna. För att lösa rätt problem behöver vi utgå ifrån verkligheten för de som drabbas värst fysiskt, psykiskt och socialt av exempelvis kortsiktig effektivitet och flexibilitet framför trygghet. Om vi bara lyssnar på de som gynnas av trenderna eller de som har det relativt bra i dagens arbetssamhälle trots försämringar så kommer det aldrig bli någon tillräckligt stor förändring. Däremot finns risken att de som befinner sig i de mest sårbara positionerna får det ännu sämre.

Mitt hopp är att den här rapporten kan vara en del i en rörelse som en dag tar oss till ett samhälle där arbete inte längre ses som den största, viktigaste, definierande delen av livet. En värld där det nödvändiga arbetet blir gjort, med minsta möjliga påverkan på miljön och största möjliga frihet för människorna som berörs av det. En värld där ingen längre tvingas att jobba ihjäl sig.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 7

 

Tack

Tack till Adrian för spånande, redigeringshjälp, pepp, förståelse, planering, idébollande, handledning, stöd, formuleringshjälp, kommentarer, medkänsla och massa mer.

Tack till Ellen för hjälp med formulering av frågelistan.

Tack till Molly och Niklas och Ylva och pappa för prat och påpekanden.

Tack till Tobias och Lisa för korrekturläsning och kommentarer.

Ett jättestort tack till alla er som deltog i samtalen och som jag ska hålla anonyma. Tack för att ni delade med er av era tankar och erfarenheter i projektet och gjorde projektet och rapporten möjliga. Jag lärde mig massor från er!

 

Källförteckning, Litteraturtips och vidareläsning

Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin av Roland Paulsen

Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde av Nina Björk

Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen av Richard Wilkinson och Kate Pickett

Kollaps – livet vid civilisationens slut av David Jonstad

Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet redaktör Stellan Tengroth

Klass – är du fin nog? Av Anneli Jordahl

All I Want for Christmas is planekonomi av Sara Granér

Inspelat samtal om arbetskritik med Unni Drougge och Roland Paulsen på Anarkistiska bokmässan.

 

Frågelista

Vad är arbete för er? Tycker ni att ordet är svårdefinierat, vagt?

Hur känner ni inför ordet arbete?

Finns det saker som klassas som arbete som inte borde göra det? Finns det saker som inte klassas som arbete som borde göra det? Har vad ni ser som ”arbete” förändrats under era liv?

Hur värderas det ni gör/era arbeten? Klassas det i samhället som t.ex. arbete eller som sysselsättning, omvårdnad, aktivism, hobbyverksamhet, hushållsarbete? Vad skulle hända om ert slags arbete inte utfördes?

Hur tänker ni om ordet ”sysselsättning”? Är det någonsin användbart eller är det bara förminskande? Borde allt arbete klassas som sysselsättning istället för att ”arbete” ska sättas överst i hierarkin bara för att någon anser att det är värt att betala för?

Hur får ni ihop pengar att leva på? Arbetar ni? Arbetar ni enligt samhället? Med vad i så fall? Vad har ni arbetat med förut, om något?

Vad är den största faktorn som påverkar din arbetssituation eller sysselsättning, tänker ni? Arbetstillstånd/migrationsstatus/ålder/utbildning/språkkunskaper/strukturell diskriminering/privilegiering? (Denna fråga kan avgöra vad nästa frågeklump blir).

 

Arbete och fritid samt sociala delar av arbete

Vad tänker ni om samhällets uppdelning i arbete/fritid?

Tar era arbeten kraft/tid/osv som ni hellre skulle lägga på annat? Vad?

Är standardiserade arbetstider önskvärt, eller ska det vara mer upp till var och en? Tycker ni att en standardiserad arbetstidsförkortning (typ 6 timmars arbetsdag) skulle vara något bra?

Vad händer om en vägrar delta i arbetsrelaterat umgänge – typ after work – på fritiden? Utfrysning?

Har ni några erfarenheter av teambuilding? Situationer där en förväntas bli ett lag med sina kollegor genom övningar?

Hur ser ni på orden ”arbetslös”, ”arbetsfri” och ”arbetssökande”? ”Arbetssökande” är det ord som arbetsförmedlingen använder idag.

Fikapausen är en situation som ofta kommer upp som en plats där normer och hierarkier återskapas på arbetsplatser, genom saker som sägs och inte sägs – vad som antas vara självklart och allmänt och speciellt, positioneras som exotiskt eller tabubelagt. Har ni erfarenheter av fikapauser eller att förväntas att delta i ”ofarligt och vardagligt socialt umgänge”?

 

Arbete och individ

Hur ser ni på relationen mellan inflytande på arbetsplatsen och vem en är/hur en uppfattas socialt? Vilka har möjlighet att få de arbeten de faktiskt vill ha, med rimliga arbetsvillkor? Kan du göra det jobb du önskar att du kunde/fick göra?

Vad är farorna och fördelarna med att låta sin yrkesroll bli en del av (eller hela) ens identitet? Vad är motsvarande faror med att inte identifiera sig med/ta ansvar över vad en gör på arbetstid?

Hur hamnade ni på de arbetsplatser ni är på nu? Hur stor valfrihet hade ni när ni valde arbete? Fick ni era arbeten med hjälp av kontakter?

Hur tänker ni om idén att arbete ska vara självförverkligande? Har ni erfarenhet av att ”växa” i något arbetsrelaterat sammanhang?

Passiviseras människor av arbetet tror ni? Hur i så fall? Vilka är mest utsatta?

Vad tror ni servicerollen gör med människor? Vad är ”bemötande” egentligen? Till exempel ”kunden har alltid rätt”? Vad tänker ni om ”emotionellt arbete” inom andra yrken, typ att trycka ner sin leda och irritation?

Vad är kompetens? Har ni ”rätt” kompetens för ert arbete? Hur tror ni det ser ut överlag? Lever vi i ett sant ”meritokratiskt” samhälle? Är det eftersträvansvärt? Har ni någon utbildning för det arbete som ni gör, är utbildningen användbar i/relevant för det dagliga arbetet?

 

Arbete och samhälle

Hur uppfattar ni att det pratas om arbete i samhället? Är ”det offentliga samtalet” alls inne på rätt spår eller slår det upp dimridåer runt vad som egentligen är viktigt?

Hur tänker ni om ”arbetslinjen”? Finns det något positivt i den? (I korthet: sysselsättning istället för pengar utan motprestation i alla lägen alltid.)

Hur samspelar synen på att få göra det en är bra på/gillar med att hålla människor på plats i ett klassystem? Vilka saker ses det som det bättre att vara bra på och att gilla att göra? Hamnar folk på de jobb de passar bäst på?

Om samhället var ordnat på ett annat sätt, skulle ni ändå vilja göra det ni gör i ert arbete idag? Hur mycket har ni ”valt” att arbeta med det ni arbetar med?

Vem tjänar på det arbete ni gör? Vem tjänar på det ni faktiskt gör på arbetet? Vem tjänar på att ni inte gör annat med den tid ni lägger på era arbeten?

Hur vanligt tror ni det är att makten på en arbetsplats göms genom saker som after work, öl med chefen och arbetsplatsen som familj? Och att makt utövas på ”informella arenor” typ cheferna golfar?

Många yrken bygger på den enas makt över andra, har ni erfarenheter av det? Hur tycker ni en ska förhålla sig till det? Finns det något som kan ses som att ”bara göra sitt jobb”? Vems är ansvaret i ett led, den som betalar för en uppgift, den som beställer den eller den som utför den? (Ex. vården: landstinget -> vårdbolag -> vårdpersonal)

Vilka arbeten är nödvändigast? Hur skulle samhället idealiskt vara upplagt för att få genuint nödvändigt arbete gjort?

Tror ni på roterande arbetsuppgifter som ett sätt att undvika specialisering och dela kunskap och kompetens? I vilken skala bör rotationen i så fall ske?

 

Arbete och ekonomi

Hur ser ni på ekonomisk tillväxt? Är tillväxt något odelat positivt, ett mål i sig? Är tillväxt något odelat negativt som alltid ska undvikas?

Hur tycker ni att samhällets resurser ska fördelas? Ska inkomst och arbete ha med varandra att göra? Ska folk behöva arbeta för att få pengar? Ska det i så fall vara kopplat till arbetsinsats på något sätt? Hur tydlig är kopplingen nu? Hur ser ni på idén om basinkomst?

Hur ser ni på bidrag?

Hur tänker ni om individuell lönesättning, löneförhöjningar och löneförhandlingar? Lönehöjningskriterier kan ha väldigt lite att göra med de faktiska arbetsuppgifterna och istället vara typ att komma med många förslag, oavsett förslagens innehåll och om de tillämpas, hur ser ni på det?

 

Arbete och hälsa/uthållighet

Hur påverkar arbete våra kroppar, sinnen, hälsa märker ni?

Vilka faktorer inom arbete tror ni spelar mest in på folks hälsa?

Hur ser ni på relationen mellan arbetsvillkor och hälsa? Hur ser ni på relationen mellan hälsa och möjlighet att påverka sitt arbete? Hurdana arbetstider tror ni skulle vara bäst för folks hälsa? Bestämma själv? Vad är det som arbetar emot ökat självbestämmande eller arbetstidförkortning?

Hur skulle arbete vara ordnat för att bäst värna om och i bästa fall stärka människors hälsa?

Vad tror ni trenden i den flexibla arbetsmarknaden med kort varsel på inringning men också de mer digitaliserade arbetsmarknaderna att ”alltid vara tillgänglig” gör med folks hälsa?

Hurdana arbetstider tror ni skulle vara bäst för folks hälsa? Bestämma själv? Vad är det som arbetar emot ökat självbestämmande eller arbetstidförkortning?

 

Avslutningsfråga

Har ni några insikter om arbete/arbetsliv/arbetssamhället som ni önskar att alla kände till?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Bild till QMK:s rapport om jul

Bild till QMK:s rapport om jul

QMK jul sid1

Queers mot kapitalism släpper idag rapporten ”Jag har i många år hatat maten, julklappsleken och känt mig som en alien i familjen. Tio aktivister om jul”. Studien samlar tio aktivister och julfirare som generöst delat med sig av sina upplevelser kring jul. Framför allt ges en bild av samhälleliga idéer kring familjerelationer och hur en norm förutsätter en annan, säger Tove från QMK.

Vi har bidragit till rapporten med formgivningen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Dialog om samhällsnytta

Dialog om samhällsnytta

Denna bild har en person i mitten som sitter i en kontorsmiljö i skjorta och slips. Den ser normativ ut, eftersom den är vit, smal, kroppsligt linjär, maskulin, i trettioårsåldern och på ett kontor där den har en namnskylt på bordet.

Över dess huvud pågår en dialog mellan två personer. Vi kallar dem vänster och höger så som pratbubblorna är ritade. Vänster: – Åh nej där är en av dem igen. Nej, nej kolla inte! Då uppmuntrar du dem bara. Höger: – Shit jag tror den såg oss. Ge inga pengar för då kan den tro att det som de gör är okej. Vänster: – Det är svårt att veta vad det är  som gör mest skada: att ge dem sina pengar eller inte… Höger: – Ja, i slutändan är det ett större samhällsproblem som inte påverkas nämnvärt av dina eller mina slantar. Vänster: – Mmm, på politisk väg borde det gå att ge dem en samhällsfrämjande* sysselsättning istället för att sitta här och leva på andra.

Efter samhällsfrämjande finns en asterisk. På botten av bilden står asterisken utskriven: *den kan t.ex. besöka ett språkcafé, vara läxhjälp, ta vara på matsvinnet, ge omvårdnad, syssla med minröjning, vara på kattakuten eller adoptera en hittekatt, stoppa en deportation med sin kropp, hantera konflikter, skriva vykort till någon som är ensam, vara ute och leka med barn i snön, främja biologisk mångfald och avveckla kärnkraften, odla på en kolonilott, vara mänsklig sköld i Palestina, återbruka gammal elektronik, lyssna på någon som drabbas av det ekonomiska system som den tidigare upprätthållit mm. Slut på bildbeskrivning.

Diskussionsfrågor:

Vad handlar denna dialog om, tror du?

Känner du igen dialogen från andra situationer?

Vilka personer brukar pekas ut som grupp och vilka som individer?

Vilka sysselsättningar har högst status i samhället idag?

Är det de sysselsättningar som ger vårt samhälle mest positiva effekter?

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Vi väljer inte att vara oss själva

Vi väljer inte att vara oss själva

Grafisk form: www.bokochform.se Bild: Shutterstock

Idag är det National coming out day och jag vill sätta det här med att “komma ut” i sitt samhälleliga sammanhang genom att lägga upp denna text som jag skrev i våras. Den är beställningsbar med litteraturlista och publicerad av BTJ förlag i serien Vandringar med böcker.

Vindtunneln jag slås av sliter i min andning och jag får kämpa i några steg på väg till Hornstulls strand i Stockholm. Idag ska jag träffa Nina, som har lovat att ha på sig en tröja med paljetter och kolla efter min färgglada sjal. Jag rundar hörnet och tittar på cyklarna, där är Hallongrottans rosa cykel och bakom den syns vattnet som snart helt segrat över isen. Jag går förbi Bio Rio och är sedan framme vid Copacabana.

Imman klättrar upp för fönstren och dörren står öppen. I köket står de bekanta kropparna och jag far med blicken från dem utmed hela det röda rummet till vänster, på jakt efter paljetter och fastnar – där. En hand lyfts upp och leder, tillsammans med glittret till, det leende ansiktet på Nina.

Hens hand är varmare än rummet av tekoppen som hen har hållit i. Min hand är ännu nedkyld av promenaden och det kittlar skönt när de möts. Nina har köpt en kanna Lapsang och har en kopp redo till mig.

Jag hänger av mig jackan medan Nina häller upp och frågar: ”Hur är det?”

”Tack bra! Kall som du kände, så te blir underbart. Hur har du haft det sedan terminen började?”

”Det har varit bra. Det är intressant och kursarna är välkomnande. Jag hyr en studentlägenhet precis vid Södertörn. Jag älskar det här stället! Är det din favoritplats?”

”Ja, det är det. Jag kommer hit flera gånger i veckan.”

”Jag ska ta med min flickvän Nadia hit när hon kommer på besök i helgen. Hon är kvar i Berlin och jag saknar henne massor!”

”Vad roligt att hon kommer!” säger jag . ”Hur länge stannar hon?”

”En hel vecka”, svarar Nina med drömmen om just den veckan i blicken.

Jag låter Nina vara kvar där en stund innan jag frågar: ”Har du hört den där låten A Postcard to Nina av Jens Lekman?” Jag börjar nynna Nina I can be your boyfriend, so you can stay with your girlfriend medan Nina ler och tittar ned på sina varma händer.

Till slut svarar hen: ”Ja. Den handlar om mig. Jens och jag är brevvänner sedan hur länge som helst.”

”Du skojar!” säger jag förvånat. ”Förlåt att jag frågade!” Rodnaden stiger i min kropp över min plumphet och svetten pressas genom min hud på flera ställen. Jag tar av mig sjalen. Och koftan.

Nina svarar med ett litet skratt åt min förlägenhet: ”Ingen fara, Adrian. Jag har inga problem med att prata om det.”

Efter att ha samlat mig något vågar jag fortsätta: ”Får jag då fråga hur du känner inför låten?”

”Absolut. När den kom kände jag mig glad och att Jens såg mig kändes stärkande. Dessutom är det en rolig anekdot. Men mycket har hänt och vi har pratat om den en hel del sedan den kom… år 2007. Hade det varit idag så skulle jag ha bett honom att inte släppa den. Bland annat för att han sjunger: Your father is a sweet old man, but it is hard for him to understand that you want to love a woman. Ett stycke som jag nu tycker tar parti för pappas homofobi som jag kämpat jättemycket med.”

”Är det som att din ’fina pappa’ görs till offer för att du är ohetero och att du därför måste respektera honom genom att inte vara dig själv?”, frågar jag och har svårt att svälja att det är den Nina jag har framför mig.

”Något sådant. Det blir också fel där han skrev att jag ville älska en kvinna. Det som är ett faktum beskrevs som att jag verkligen kunde ha dejtat Jens, och inte bara på låtsas här inför min far och att jag då valde att göra mitt liv krångligt. Jag hade inte heller gillat det om Jens skrev en låt som var lik Lady Gagas Born this way. Jag vill ha rätt att vara den flata jag är, vare sig det är naturligt eller onaturligt och det är inte någons sak att lägga sig i, förklara eller förstå. ”

Jag tar en stor klunk av teet och smaken av lägereld fyller min mun. Värmen sprider sig i mig och jag säger: ”Något jag speciellt stör mig på är sista delen i låten där Jens sjunger So I wrote you this postcard just to say, don’t let anyone stand in your way och så repeteras det om och om igen i en evighet tills låten är slut.”

Nina nickar i medhåll och jag tror att hen vet vad jag ska komma till när jag fortsätter: ”Jag tänker att det är lätt för Jens Lekman att säga. En person som verkar sakna egna direkta erfarenheter av marginalisering och inte upplever de hinder som staplas framför oss, alternativt tror att vi kan ta oss runt dem bara vi har rätt inställning. Det lär vara lättare för honom att tänka så än att behöva göra något för att fler än de som är som han ska kunna leva på sina villkor.”

Nina avbryter mig: ”Det är ju inte bara de! Våra led är också fulla av avvikare som säger att de trotsat sina odds, förverkligat sina drömmar och påstår att vi andra kan och bör göra likadant. De vill säkert vara uppmuntrande och tänker inte att det kan verka osynliggörande och skuldbeläggande.”

Jag ser på medan Nina reser sig och går de få stegen fram till bordet med vatten och häller upp två glas ur kannan med apelsinskivor. Hen kommer tillbaka och medan hen räcker mig det vänstra glaset fortsätter hen samtalet som om det inte haft något avbrott: ”Det är som hur det pratas om att komma ut, eller vara öppen. Antingen kommer en ut och är lycklig, äkta och självsäker eller så är en i garderoben och är olycklig, falsk och självhatande. Det pratas om att det finns en gräns mellan före och efter det att en ’blev öppen’ som om öppenheten inte omförhandlas och behöver tas ställning till i alla sammanhang som vi själva inte skapat. Då kan vi antingen ’välja’ att göra motstånd mot heteronormen, ibland genom att komma ut själva eller så kan vi ’välja’ att vara osynliga. Båda sätten är obekväma för oss men bara det när vi kommer ut eller gör aktivt motstånd är obekvämt för de som tillhör normen.”

”Ja, valen är ju inga riktiga val och självklart ’väljer’ vi inte alltid att vara oss själva. Det tror jag att vi uttalade avvikare inte är ensamma om. Jag tror att alla begränsas av heteronormen och att de flesta sneglat nervöst efter vad andra tycker om dem och deras val, och valt bort samtalsämnen och klädesplagg som de egentligen föredragit av rädsla för att mötas av repressalier som skratt, tystnad eller våld.”

Jag tar en klunk av vattnet och fortsätter: ”Jag blir förbannad när jag hör det påstås att motståndet som finns är inbillat och att öppenheten både är en möjlighet och ibland till och med ett ansvar. Det lägger en ytterligare börda på dem som inte har råd att förlora ett jobb eller har förlorat en uppväxtfamilj till heteronormen. Jag tror dessutom inte på att öppenhet i sig leder till frihet. Att komma ut kan lika gärna vara ett vädjande efter acceptans som bekräftar normbefolkningens ställning som neutral och konstant.”

”Men skuldbelägger inte du också avvikare nu om du säger att vi inte ska komma ut? Du sätter oss i en mycket svår position här!”, säger Nina och ler lite lurigt provokativt.

Jag erkänner och skrattar: ”Kom ut eller inte, det var fel av mig att göra en egen omöjlig fälla. Jag tycker egentligen inte att vi ska fokusera på det personliga utan på hur maktutjämningen kan hända. Jag är rädd att vi ska stanna som det där pinsamma tillägget när någon frågar ’Har du en flickvän…. Eller pojkvän!’ och sedan känner sig så duktig och inkluderande för att den inte varit heteronormativ fastän den just gjort det ickeheterosexuella exemplet möjligt men obskyrt.”

Nina lutar sig framåt med ena armbågen på bordet och hakan lutad i handen. Jag märker att vi sitter och speglar varandra. Hen fortsätter: ”Jag tror inte att Jens och andra i hans position är medvetna om de fördelar som de har av att fungera som en i mängden eller vad vi avvikare kan vinna på att inte vara öppna. Till exempel: Om jag låter bli att vara öppen med att jag är flata när jag träffar en ny heterosexuell person kommer jag att slippa att för all framtid få mail från denne med länkar till ytliga analyser i heteronormativ media som den tror ska intressera mig bara för att det står GAY i rubriken.”

”Om jag inte är öppen och inte gör motstånd slipper jag att höra folks svamlande bortförklaringar om varför de antog det ena eller det andra. Har du märkt hur ofta folk skyller på att de är trötta? Åh vad jag önskar att de istället kunde erkänna att de uppfostrats i heteronormativitet som alla vi andra, och genom detta medvetandegörande kunna börja ta ansvar. Jag ser ju vad de håller på med oavsett.”

Nina säger: ”Om jag inte var öppen skulle jag troligen inte ha så många queera vänner. Jag skulle kunna leva i en härlig fluffig föreställning om rättvisa, jämlika Sverige i härliga hederliga Europa och bara ibland utbrista ’men herregud, det är år 2012 har vi inte kommit längre än såhär?!’.”

Nina studsar på sin stol när hen nästan ropar: ”Åh, ja, och om jag inte var öppen skulle jag slippa att behöva bli utpekad när mina normativa vänner ska vara roliga i grupp och säger att ’Nina kommer nog inte att tycka att detta är så roligt men…’ och får det att verka som att jag har problem. Men problemet är att allt de tycker är roligt går ut på att höja sin egen status genom att trycka ned någon annan. Gärna positionera den som hiv-positiv, hemlös eller prostituerad. Detta privilegium borde ingen ha, det är bara en avskyvärd stigmatiserande jargong som bygger på en rutten människosyn.”

Jag småler: ”Säg det så får de ännu en chans att säga att vi inte har någon humor, att vi borde tagga ned och försöka ha lite roligt istället.”

Nina skrattar bittert igenkännande och medryckande. Hen säger: ”Jag ska ta med mig det här till Jens i mitt nästa brev. Jag ska be honom att sätta melodi till en text som jag skriver om att samhället sitter på oss, men att vi kan bli starkare när vi möter andra freaks, delar erfarenheter och analyser av förtryck. Då märker vi att problemen inte är våra individuella och att lösningarna därför inte heller kan vara fokuserade på oss.”

Jag säger: ”Det är en låt som jag vill höra. Du får hälsa honom från mig.”

Vi sitter kvar på ett bra tag till, pratar och skrattar innan vi till slut promenerar upp till Hallongrottan i vårsolen som nu kastar långa skuggor längs med Bergsundsgatan. Gemenskap ger styrka, tänker jag. I sådana här sammanhang kan en bli sig själv lik, om än bara för en stund.

Detta samtal är påhittat och inspirerat av SR Radioteaterns serie Möjliga samtal.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Demokratisk fördelningspolitik i praktiken

Demokratisk fördelningspolitik i praktiken

Syntolkning: Bilden föreställer en person som pratar. Den signalerar med ett litet utrymme mellan sin tumme och pekfinger nära ögat att den talar om något litet. I bilden står texten: Det finns tyvärr ingen marknad för era rättigheter. Ni är en så försvinnande liten grupp och det är vårt ansvar att prioritera de stora behoven i samhället. Orden "försvinnande liten" är inklämda i skarven tummen och pekfingret.

Diskussionsfrågor

Finns det något som gör att vissa tänkta grupper är och förblir “försvinnande små”?

Är några behov förhandlingsbara, bara för att det är få som har dem? Vem kan i sådana fall förhandla om dem?

Vems behov ses som behov och möts av lösningar, vems som särbehov och möts med särlösningar?

Vad händer när rättigheter betraktas som förmåner och behov som önskemål?

Vilka är skillnaderna mellan begreppen “norm” och “majoritet”?

Är majoritets- eller normorientering det samma som demokrati?

Vilka kommer till en plats som är öppen för alla, och på vilkas villkor blir innehållet?

Kan vi organisera utifrån andra principer än öppenhet?

Vilka blir effekterna av att offentlig verksamhet organiseras utifrån de mest begärliga och köpstarka invånarna?

Vad händer när behov och rättigheter behandlas på en marknadsmässigt sätt och invånaren ses mer som kund?

Vilka samhällsgrupper har en reell valfrihet på marknaden och vilka behov finns som det aldrig kommer att vara makrknadsmässigt och kortsiktigt lönsamt att organisera efter?

Ladda ned frågorna och bilden.

Syntolkning

Bilden föreställer en person som pratar. Den signalerar med ett litet utrymme mellan sin tumme och pekfinger nära ögat att den talar om något litet. I bilden står texten “Det finns tyvärr ingen marknad för era rättigheter. Ni är en så försvinnande liten grupp och det är vårt ansvar att prioritera de stora behoven i samhället”. Orden “försvinnande liten” är inklämda i skarven tummen och pekfingret.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Vems glädje?

Vems glädje?

Stockholm Prides reklamkampanj har jag tänkt mycket på den senaste veckan men varken hunnit eller orkat ge mig in i samtalet. Speciellt opeppad har jag varit att delta för att motståndet mot kampanjen kallas för gnäll och de som är kritiska uppmanas att bli medlemmar i föreningen Stockholm pride och påverka inifrån istället. De som är trötta på gnället tycker att kampanjen är bra.

För mig är dessa försök att tysta kritiken med påförande av skam ett upprepande av förtrycket som upplevs. Det är att göra motståndaren till problembärare och kampanjen till neutral. Att vara okej med något är ett privilegium. Att känna sig bekräftad av en kampanj likaså. Det är viktigt att alltid tänka på vem en själv är och vilka som tycker att något är jobbigt. Har de kanske queerare kroppar som utestänger dem från synlighet som i bilden här? Har de kanske erfarenhet av sexuellt våld? Har de kanske bytt namn och blivit ifrågasatta? Utsätts de kanske för våld på toaletter? Är de kanske trans på andra sätt än de som synliggörs här – de som kommer med klackar, peruker, att vara diva, shoppa med frugan? Skulle de vilja shoppa med frugan men kan inte det eftersom de förlorade frugan till transfobin i samhället?

Att säga att kritiker ska bli medlemmar och påverka organisationen istället för att stå utanför bygger på en idé om att alla kan påverka, fritt från exempelvis organisationsinterna normer om sexualitet, vithet, funktionalitet och könsmaktsordning som enligt vad jag förstått varit röda trådar i organisationen. De röda trådarna har funnits även när det funnits fler radikala och progressiva krafter inne i föreningen än vad som finns idag. Det blir som att utbrista “lägg till mer glass!” när en milkshake ska blandas och består av glass och korv. Hur mycket glass som än läggs till kommer smaken av korv att träda fram på bekostnad av hela drycken, så det enda rimliga alternativet är att fråga sig varför korven ska vara med från början.

Att en organisation endast kan bemöta kritik med hänvisningar till humor, glimten i ögat eller sin vision bidrar inte till utveckling. Det är inte heller att ta ansvar för sin möjlighet att säga vad som finns och inte finns. Bara för att ta några konkreta exempel: i pressmeddelandet om kampanjen har heterosexuella kontrasterats med hbt-personer. Detta osynliggör de heterosexuella hbt-personerna. Ja! Du läste rätt!

Inforuta à la år 2000:

Hbt, på engelska lgbt, är ett samlingsord för identiteter och uttryck som bryter mot heteronormen som samlar både kön och sexualitet. Kön och sexualitet är inte samma sak men förväntas i heteronormen påverka varandra.

Hur kan en organisation tro att den från denna skrala kompetensbas ska kunna göra ett bra jobb med blitrans.nu? Ett tips för framtiden: den som inte har medlemsbasen eller en referensgrupp ska inte heller representera! Agendan ska alltid sättas med de direkt berörda av en verksamhet. De som är direkt berörda av begreppet trans* vet oftast denna skillnad mellan kön och sexualitet eftersom de lever den.

Den orangea bilden ovan som kopplas till blibi.nu förstärker bland annat tvåkönssystemet (en av varje, kille och tjej) och är biologistisk (det biologiska könet är relevant och det finns bara två sorter). Dessutom eldar reklamen på den översexualiserade bild i heteronormativa delar av samhället av bisexuell identitet som många där direkt berörda får kämpa med. Biargumenten kommer inte bortom att säga “bästa av två världar” på olika sätt. Att arbeta inom den heteronormativa tvåkönsmodellen går inte att kombinera med att vara transinklusiv. Det räcker inte med att expandera innebörden i “det ena och det andra”. Det räcker inte heller med att säga att “men folk får ju bidra med sina egna förslag på de olika hemsidorna!” Det räcker inte. Pengar har redan lagts på trycket och spridningen av det som utgör grunden i milkshaken och det var dessvärre mest korv.

En sak jag ska ge cred för är försöket till att synliggöra hur homosexuell propaganda skulle se ut om den fanns och ger ett komplement till Born this wayplågan som varade hela förra året, precis som en vän på RFSL påpekade. Däremot är denna reklamkampanj inte ett bra sätt att göra det på. Den bagatelliserar erfarenheter av förtryck och daglig kamp. Denna tolkning av “på vilket sätt livet är en schlager” tar inte hänsyn till vilka nu livet är trivsamt för (homosexuella välbetalda normpersoner) eller att denna kampanj gör att festivalen återigen riktar sig till en heteronormativ åskådare (som var exakt det som hela förra årets festival kritiserades för). Kampanjen utstrålar en känsla av att “vi är klara nu” medan hyllmeter av förtryck ännu återstår för delar av communityt. Vilka är “vi” och vilka konsekvenser får det för dem som inte passar in i denna berättelse?

 

en motståndsbild “#283 för att stockholm pride tycker att transpersoner skall vara tysta och glada!”

 

en motståndsbild “#284 för att vem ska annars vara hbq rörelsens clowner?”

 

Kritiken som kommit upp är befogad. Självklart måste en få kritisera organisationer som en inte är med i. Vi påverkas alla, mer eller mindre av exempelvis organisationen Stockholm prides verksamhet. Kan vi istället fokusera på de anledningar som finns till varför kritikerna inte är medlemmar? Just nu är samtalet på den nivån att företrädare och stöttare känner sig missförstådda av illvilliga snorungar som ‘väljer’ att vara sura vad organisationen än gör. Det är som med diskriminering: det är ganska irrelevant vad ens avsikt med en handling var, det är upplevelser av effekten eller konsekvensen i sig som räknas.

Pride i Sverige idag har hamnat långt ifrån sin ideologiska grund. Den tolkning av Stonewallupproret och ACT:UP-rörelsen som gjordes av Homosexuella frigörelseveckan (som sedan blev Stockholm Pride) är mycket olik sina systemkritiska, maktanalytiska och queera amerikanska rötter. Jag tror att två saker kan göras: att Stockholm Pride åter börjar kalla sig för den homosexuella frigörelsevecka som den de facto fortfarande är och slutar låtsas ens vara hbt, än mindre normkritisk eller queer. Alternativt vill jag att de svenska pride- regnbågs och hbt-festivalerna gör sin släktforskning och lär av sin historia. Jämfota ansluter sig härmed till den pridekritiska folkkampanjen med ännu ett tacksamt leende till rörelsen i Göteborg.

 

Adrian Repka, Jämfota

 

Tack Lisa för styrkan idag och Johanna för de snygga motbilderna.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

8 marsguide

SAMSUNG

 

Med anledning av reportaget ”Stassråden” och andra jämställdhetshälsningar tidigare år kommer här några saker som vi undanber oss för årets uppmärksammanden av den 8 mars. 

BLOMMOR har inget med saken att göra. Detta är en dag för kamp och synliggörande av könsmaktsordningar och inte den dag om året där heteromän för en gångs skull ”tar disken” eller ger blommor till sina heterofruar.

GRATULATIONER. I en individualiserad analys av 8 mars kan det kännas fint att ”vilja synliggöra” eller ”gratulera” exempelvis kvinnor för att de är kvinnor. Detta är en del i ”kvinnor och män är olika men lika mycket värda-tänket” som osynliggör hur kvinnor och män görs till olika genom att vårt språk, vår infrastruktur, vårt arbete delas upp och könssegregeras för att kunna påstå att könen kompletterar varandra och att löneskillnader exempelvis jämnas ut i varje heteromonogamt team. Dessutom är ett gratulerande ett positionerande av en person i ett kvinnofack och tar bort den rätten till självdefinition och självkännedom som varje person bör ha. Det finns så många olika erfarenheter av förtryck på grund av genus.

HÄNVISNINGAR TILL KVINNOFRÅGOR är att välja att se genussystemen som sådana som bara påverkar kvinnor. Den ännu värre varianten av det här är hänvisningar till “kvinnofrågan”.

HYLLNINGAR av Sverige som världens mest jämställda land är ett så grovt osynliggörande av orättvisor på grund av genus som finns och ett påstående om att ”vi” skulle vara fria från sexism, objektifiering, ouppklarade övergreppsfall och lönediskriminering bara för att det finns ett RUT-avdrag som gör en samhällsklass mer jämställd inom en heterosexuell parrelation.

SJUNGANDE AV ÅÅÅÅ TJEJER, VI MÅSTE HÖJA VÅRA RÖSTER FÖR ATT HÖRAS lägger enligt min mening problemet och ansvaret hos tjejer för att göra upp med patriarkatet på ett bättre sätt än vad de lyckats med. Återskapar också tanken om könsmaktsordning som en kvinnofråga och inte något som handlar om normer för genus generellt, som påverkar alla och blir allas problem att lösa.

ATT GULLA MED MÄN såhär ”å vad roligt att ni också är här och intresserar er för våra frågor” (obs baserad på verklig händelse). Det är att ge män och mäns positioner ännu högre status samt att positionera sin egen politik som särfråga. Lätt hänt, när denhär inställningen till ”jämställda män” och ”såna frågor” finns över allt.

HYLLANDEN AV SYSTERSKAPET framför hyllanden av de feministiska kollektiven. Det finns många sexistkvinnor och liberalfemininster som jag inte räknar som en del i min kamp och en mängd queera människor och män som har erfarenheter av att utsättas för patriarkalt förtryck (+ har lika mycket analys som feministtjejer) som jag absolut vill arbeta med. Hylla istället syskonskapet och feminismen.

KVINNOR + TRANS VÄLKOMNA men bara på cis-kvinnors villkor. Den skada som transpersoner erfar på grund av könsmaktsordningar reduceras då det organiseras kring en tänkt och allmängiltig erfarenhet av att vara kvinna. För många kan de stunder att läsas som cis-kvinna innebära en fristad, en paus från konstant transfobt våld. Fråga dig själv varför det aldrig står “transpersoner + kvinnor” och vad valet av centralitet gör för vilka som garanteras delaktighet och inkludering på sina villkor. Vilka som faktiskt kan agera och vilka som blir kapade i samlingen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone