“Vi” är inte 87%

Vi+gillar+olika
Kan vi prata om detta med att vara #87procent (förra valet var “vi 94%”)? Hur tänker ni kring det här? Jag tänker att ja, det är viktigt att hålla ihop mot SD över andra partigränser, men det är också viktigt att fortsatt synliggöra den rasistiska politik som utövats och föreslagits av en mängd partier. Därtill tänker jag att det är viktigt att säga att all rasism är rasism – alla uttryck för ett förtryck hänger ihop oavsett om de uppfattas som stora eller små (jämför vardagsrasism och folkmord). Alla uttryck är till för att påminna den som förtrycket riktas emot att den har ett lägre människovärde än andra. De vardagliga hoten påminner om det livsavgörande.

Jag tänker att rasismen är strukturell och därför är inte “de” 13% de onda och “vi” de 87% goda utan vi är alla 0% eller 100% som behöver göra motstånd mot förtryck som inte bara syns i partipolitik utan talar genom oss och våra nära. Strukturell rasism syns i allt från användandet av ord som “främlingsfientlighet” och “tolerans”, till självhat och att räkna ut sannolikheter för att utsättas för fysiskt våld, till tal om människor som kommandes i “volymer” och “flöden”, hot och hakkors sprayade i centrum, till prat om “ansvaret att ta debatten”, till allt användande av sverigeflaggor, polisens registrering av romer, att vara okej med att det finns EU-pass, svensk vapenexport och NATO-längtan, till språktester för medborgarskap, “medborgardialog” och inte “invånardialog”, rasprofilering utanför fotbollsträningen eller barnböcker med pickaninnykaraktärer.

Jag upplever det som hoppfullt att många organiserar sig mot organiserad rasism – däribland SD, för att människovärde ska gå före yttrandefrihet för att något ska kunna kallas demokratiskt. Samtidigt tycker jag att det är svårt att delta under något som är för de 87% på grund av själva grundtanken: att det skulle finnas någonting tillräckligt livskraftigt i de 87% för att göra ett antirasistiskt samhälle. Jag tänker att det är ett sätt där strukturell rasism göms för att den verkar ofarlig i jämförelse med hakkorsarmbindels – och järnrörsrasismen. Jag tänker att den ger 87% av de som röstat ett okej för sin antirasism utifrån, och boostar en identitet av att vara goda antirasister. Det okejet kanske är viktigt att känna för att orka kämpa vidare, men kanske gör det också att en som inte är direkt drabbad och påminns om förtrycket varje dag slutar att kämpa för att en tänker att en är klar och har gjort det en behöver.

En tankekedja jag har om detta är såhär: en tredjedel av SD:s röster kom från tidigare moderata väljare, Moderaterna är kapitalister och kapitalismen bygger på kolonialism, (rasistisk stöld av egendom, arbetskraft, land, hälsa och liv) kolonialismen ligger till grunden för västerländsk och svensk välfärd. En annan tankekedja är att idag blir den som utsätts för rasism på arbetsmarknaden, märks som t ex oproportionerligt hög arbetslöshet bland rasifierade personer, anklagade för det som en själv utsatts för. Skyllandet på offret är i sig rasistiskt och sker genom att det ses som rimligt att prata om detta som “integrationsproblem” där “fler måste komma ut i arbete” istället för att problemet benämns som rasism som endast har att göra med arbetsgivaren.

Rasism handlar om makt och vilket handlingsutrymme en person får i sitt liv beroende på hur den förstås och kategoriseras i samhället. Åsa Linderborg säger i sin artikel Vem är dummast? också nej till att göra ett “vi” av de 87 procenten som inte röstade på SD, med klass som som utgångspunkt. Klass är ett exempel på en maktordning. Tanken om ras/etnicitet är en annan, tanken om kön/genus är en tredje. Den politik som drivits de två senaste mandatperioderna ökar flexibiliteten för arbetsgivare. Det har blivit lättare och billigare att anställa, låta bli att anställa, säga upp människor. Den flexibiliteten är på bekostnad av osäkerhet för arbetstagare: ni vet det med att fasta anställningar har ersatts med bemanningsföretag och projektanställningar. Kontrollen har ökat för att tidseffektiviteten ska säkras inom hemvården, vilket kommer av vinstintresset. Att skapa jobb har varit prioriterat, och det verkar som att det har varit till vilket pris som helst. Nya ungdomsjobb och ungdomslöner, samma gamla kvinnoyrken och kvinnolöner. Uppmuntran till egenföretagande för att dölja arbetslöshet och fattigdom, som Nathan Hamelberg skriver om i Säkert är att välfärden inte bara kan återställas, den måste återuppfinnas.

Vad jag vill säga är att när det blir sämre för alla arbetssökande och alla arbetstagare, blir det på grund de olika handlingsutrymmen vi får i ett rasistiskt samhälle, så att det alltid är rasifierade arbetstagare och rasifierade arbetslösa som drabbas hårdast. Ett bra exempel på detta är det Anna Gavanas skriver om i sin rapport Bland Rolexklockor och smutsiga trosor: RUT-avdraget skulle tvätta rent städsektorn som innehöll mycket svarta pengar. Istället för att den redan existerande sektorn började betala skatt, växte den kraftigt och skattade och oskattade pengar blandades och förutsatte varandra. Efterfrågan på tjänsterna ökade och det finns många som behöver jobb och pengar när socialförsäkringsskyddet försvagas (fler t ex blir utförsäkrade på grund av den dåvarande regeringens misstro mot behovet av längre tids sjukskrivningar, och att på det här sättet försöka att motivera till arbete). Personer utan papper utnyttjas i städbranschen till lägsta möjliga lön och gruppen har minst möjlighet till facklig organisering. Arbetarna vittnar om att ha isolerats från varandra så att en inte har chans att lära sig annat än städsvenska ett ordförråd som innehåller ca transan, hinken, vattnet för att hållas kvar i fattigdom/”flexibilitet”. När arbetsrätt urholkas och klassklyftor ökas på med den politik som förs, slår det hårdast mot en rasifierad befolkning. Inom den rasifierade befolkningen finns det mer eller mindre handlingsutrymme, till exempel har svenskfödda personer fördelar gentemot migrerade papperslösa personer även om alla drabbas av rasism. Det större handlingsutrymmet kan vara att ha tillgång till ett nätverk i Sverige, någon form av självförtroende, medborgarskap som ger en viss rörlighet – en lossnar åtminstone snabbare när en fastnar, ett särskilt språkbruk och annat i Sverige uppskattat kulturellt kapital, rätt sorts namn, ekonomiska tillgångar eller att ha en grundutbildning som är igenkännbar för den som anställer. I Gavanas rapport kan en läsa om hur kvinnor som isolerats från andra arbetande i städsektorn, vittnar om sexuella trakasserier och övergrepp i de hem och på de kontor där de arbetat. Även beställaren av tjänsten kan veta hur rättslös den arbetande gjorts och hur lite handlingsutrymme hon har att komma ur situationen. Att gå till polisen innebär en risk för utvisning eller inlåsning, att gå till sin arbetsgivare innehåller risken att bli utbytt direkt och bli utan ens den orimligt dåliga lönen.

Av de här anledningarna tänker jag att det är så svårt att göra en gemensam kamp med personer från alla riksdagspartier utom SD, det finns många typer av rasism och rasistiska effekter som många partiers politik får. Jag vill peppa den som vill och försöker göra något bra mot t ex SD och vill samtidigt inte att enandet i motstånd ska göra det möjligt att skapa mer rasistisk politik! Inga partier kallar sig rasistiska, men vi kan bli allt mer skillade på att se vilken politik som får rasistiska, och på andra sätt förtryckande effekter, vad den än kallas.

 

Läs också

Judith Kiros: Vi är en del av ett land som har problem med rasism “/…/ jag tror mer på allianser mellan den rasifierade befolkningen och den vita arbetarklassen än den vita medelklassen.”

Rummet: Några överlevnadsstrategier efter valet

Kristina Lindquist: Fascismen är Sveriges tredje största parti “Det här är inte vi, vad vi är är något annat.”

Pouran Djampour: Sörj, gråt, lacka ur och organisera dig “Vi är många som har det i ryggraden, det släpper inte bara för att det lagts olika lappar i en låda. Vi visste redan.”

 

Adrian Repka

 

Jag som skrivit texten gynnas för det mesta i det rasistiska och kapitalistiska systemet. Om du till skillnad från mig rasifieras och mariginaliseras  pga klass och tänker att jag är fel ute i hur jag skriver: skriv till mig. Jag försöker att bygga det jag skriver på vad direkt drabbade av rasismen och klassamhället sagt, och gör mitt bästa i att lämna definitionsföreträde.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone