Bästa Beatrice och bemötandets begränsningar

I gårdagens DN publicerades texten “Bästa Beatrice Ask” av författaren Jonas Hassen Khemiri som ett svar på Justitieminister Beatrice Asks uttalanden om REVA-projektet. Texten spreds snabbt och på twitter startades #BästaBeatrice där fler fortsätter att dela sina erfarenheter av strukturell rasism.

I dagens DN bemötte Ask texten i en intervju.

Svaret är relativiserande:

”Det jag har försökt förmedla, på ett dåligt sätt, var att alla människor har egna erfarenheter. Beroende på de erfarenheterna kan man se på polisens agerande på olika sätt. Det ska man ha respekt för.”

Ask menar att perspektiven som en vit och en rasifierad person har om rasism väger lika tungt. Men istället borde det vara så att en som påverkas negativt av en struktur har definitionsföreträde framför en som tjänar på den.

Svaret är förminskande:

”Jag var utbytesstudent i USA på 70-talet och bodde hos en svart familj i ett svart område. Jag gick i en skola där 70 procent var svarta. Alltså har jag bilden ganska klar för mig hur det kan vara och jag har ett engagemang för hur man blir bemött.”

Ask menar att dennes erfarenheter som utbytesstudent (!) där den utifrån en privilegierad position på sin höjd fick indirekt erfarenhet av rasism under ett år för fyrtio år sedan är ett lika relevant perspektiv som att i nutid, i varje interaktion och varje del av ens liv behöva förhålla sig till och hantera rasifieringsprocesser.

Svaret skyddar en antirasistisk identitet:

”Jag vågar påstå att jag har ett stort intresse och engagemang för de här frågorna.”

Det är inget tvivel om att Justitieministern uppfattar sig själv som antirasist. Dessvärre var det inte det som efterfrågades. Ett antirasistiskt beteende för antirasistiska effekter av dess arbete skulle i första hand ge tolkningsföreträde av situationen till den som erfar arbetet som förtryckande. Det är inte första gången en person i en vit position uppvisar mer rädsla för att kallas rasist än för rasismens verkningar.

Svaret återskapar problem:

”Artikeln andas att han har mycket erfarenhet och att jag som politiker skulle sakna det. Jag kan säga att det är fel, just när det gäller rasism och attityder mot andra.”

Ask neutraliserar den rasistiska ordningen och sin egen delaktighet i den genom att inte förhålla sig kritisk till vilka det är som kan ha ”attityder” mot de som görs till ”andra”.

Svaret föreslår en enda lösning och den är ytlig:

”Det är ett av skälen till att vi har arbetat mycket med bemötandefrågor.”

Ask har en föreställning om att de rasistiska problemen som till exempel Polismyndigheten uppvisar finns på ett bemötandeplan. Men det spelar ingen roll om Poliser har ett gott bemötande mot en, till exempel med ögonkontakt eller ett leende på läpparna samtidigt som de med lagens stöd och påbud avhumaniserar en med händerna. Positiva eller negativa attityder från personer har ingen bärande roll i det system där rasismen är institutionaliserad. Justitieministern behöver gräva i det som den upplever som neutralt men som upprätthåller en orättvis världsordning.

Organisationskultur är allt från bemötande till det som sägs “sitta i väggarna”. Kultur verkar i en mängd lager. Här är en illustration av var organisationskulturen kan tänkas vara fördelad hos just Polismyndigheten. Modellen är som en lök i genomskärning och de yttre lagren är de som är lättast att lägga märke till och också att förändra, medan det som verkligen skapar verksamheten är lagren längre in som inte går att råda bot på med hjälp av individuell kunskapshöjning.

Organisationskultur

När en har tagit bort ett dåligt bemötande finns till exempel ens prioriteringar kvar, och det är dit Khemiri pekar i sin text. När attityderna förändrats till det bättre finns ens rutiner och samarbeten kvar. När en bytt ut personerna på bilderna i ens rekryteringskampanj finns ens människosyn, ens uppdrag och uppsatta mål för fortsatt finansiering kvar. När en ändrat sina symboler och ändrat sitt språkbruk kommer fortfarande ens syn på kompetens finnas kvar precis som det vetenskapliga stöd en väljer att använda för att kunna  (fortsätta) sitt arbete.

Rasism genomsyrar hela Polisens arbete, eftersom rasismen är strukturell. Förändringar på en mer grundläggande nivå i en organisation kan få effekter även på ytligare nivåer men inte tvärt om. Vad Ask behöver fråga sig själv är “vilket system är det bemötandet kommer ifrån?” och “vem är det som är tänkt att bemöta vem?”.

Det är på grund av lagren i en organisationskultur som det inte heller gör någon skillnad om vi fokuserar problemet på Justitieministern och till slut får till dennes avgång. Fråga Socialdemokraterna hur mycket organisationen förändras av att byta frontfigur ;). Vad vi istället kan fokusera energi på är att få de som har mest ansvar och möjlighet, att också ta det på allvar. Vi behöver inte godkänna att direkt ansvariga personer får komma undan genom att individualisera förtrycket.

“Jag vågar påstå att jag har ett stort intresse och engagemang för de här frågorna. Däremot tycker jag inte att det talat för politiska ingripanden i enstaka fall. Jag ska inte fatta beslut om vad polisen ska göra i enskilda fall, eller i val av metod.”

Jag tror egentligen inte att lagligt sanktionerat våld så som Polisens någonsin kan generera rättvisa praktiker, men ni/de kan ju alltid försöka. Samtidigt kan vi skapa alternativ så som att arbeta med och för transformative justice. Det är ett systemorienterat sätt att se på våld och skada bortom brott-och-strafflogiken. Det utgår ifrån att det bara är i ett skadat samhälle som människor kommer till skada och att den som skadar någon också skadas själv. Fokus för rättsskipning blir därför att minska skadan och öka läkandet, till skillnad från idag där det vedergällningsbetonade straffet är normaliserat. I ett systemperspektiv blir det oundvikligt att börja analysen i ett samhälle som orsakar skada på invånare genom exempelvis rasial profilering och kriminalisering av papperslöshet. Ett samhälle som på ett grundläggande plan gynnar vissa invånare på bekostnad av andra genom växande klassklyftor och ständligt ojämlik resursfördelning, nedmontering och marknadisering av det offentliga och jobbskatteavdrag för att inte behöva stå för en skattesänkning.

 

Adrian Repka, Jämfota

Jag som skrivit privilegieras personligen av vithet, mejla därför gärna om det är något jag behöver ändra i text eller tanke! Tack.

 

För den som vill göra en egen skiss över sina organisationslager finns övningen här.

Läs också Rami Al-khamisi från förortorganisationen Megafonens text “Hassen Khemiri spräcker myten om Sverige som ett antirasistiskt land”.

 

Syntolkning av organisationsskissen över Polismyndigheten. De innersta delarna i den lökformade modellen är de som är svårast att lägga märke till och svårast att förändra. I de innersta lagren, med lappar i blått och grönt finns experter, syn på kompetens, självbild/identitet, människosyn, historiskt sammanhang, föreställningar om det neutrala perspektivet, position i samhället, syften och uppdrag, problemdefinition, prioriteringar, historieskrivning samt vetenskap som väljs ut för att stödja ens verksamhet. I de mellersta lagren, med lappar i orange och gult finns samarbeten, finansiering, beslutsprocesser, rutiner, platser/lokaler, förebilder, högtider och ritualer, berättelser som berättas samt lagar och regelverk. I de yttersta lagren, med lappar i rosa och lila finns humor och jargonger, policydokument, frontfigurer, bilder och symboler, bemötande, språkbruk samt attityder. Slut på syntolkning.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Vi väljer inte att vara oss själva

Vi väljer inte att vara oss själva

Grafisk form: www.bokochform.se Bild: Shutterstock

Idag är det National coming out day och jag vill sätta det här med att “komma ut” i sitt samhälleliga sammanhang genom att lägga upp denna text som jag skrev i våras. Den är beställningsbar med litteraturlista och publicerad av BTJ förlag i serien Vandringar med böcker.

Vindtunneln jag slås av sliter i min andning och jag får kämpa i några steg på väg till Hornstulls strand i Stockholm. Idag ska jag träffa Nina, som har lovat att ha på sig en tröja med paljetter och kolla efter min färgglada sjal. Jag rundar hörnet och tittar på cyklarna, där är Hallongrottans rosa cykel och bakom den syns vattnet som snart helt segrat över isen. Jag går förbi Bio Rio och är sedan framme vid Copacabana.

Imman klättrar upp för fönstren och dörren står öppen. I köket står de bekanta kropparna och jag far med blicken från dem utmed hela det röda rummet till vänster, på jakt efter paljetter och fastnar – där. En hand lyfts upp och leder, tillsammans med glittret till, det leende ansiktet på Nina.

Hens hand är varmare än rummet av tekoppen som hen har hållit i. Min hand är ännu nedkyld av promenaden och det kittlar skönt när de möts. Nina har köpt en kanna Lapsang och har en kopp redo till mig.

Jag hänger av mig jackan medan Nina häller upp och frågar: ”Hur är det?”

”Tack bra! Kall som du kände, så te blir underbart. Hur har du haft det sedan terminen började?”

”Det har varit bra. Det är intressant och kursarna är välkomnande. Jag hyr en studentlägenhet precis vid Södertörn. Jag älskar det här stället! Är det din favoritplats?”

”Ja, det är det. Jag kommer hit flera gånger i veckan.”

”Jag ska ta med min flickvän Nadia hit när hon kommer på besök i helgen. Hon är kvar i Berlin och jag saknar henne massor!”

”Vad roligt att hon kommer!” säger jag . ”Hur länge stannar hon?”

”En hel vecka”, svarar Nina med drömmen om just den veckan i blicken.

Jag låter Nina vara kvar där en stund innan jag frågar: ”Har du hört den där låten A Postcard to Nina av Jens Lekman?” Jag börjar nynna Nina I can be your boyfriend, so you can stay with your girlfriend medan Nina ler och tittar ned på sina varma händer.

Till slut svarar hen: ”Ja. Den handlar om mig. Jens och jag är brevvänner sedan hur länge som helst.”

”Du skojar!” säger jag förvånat. ”Förlåt att jag frågade!” Rodnaden stiger i min kropp över min plumphet och svetten pressas genom min hud på flera ställen. Jag tar av mig sjalen. Och koftan.

Nina svarar med ett litet skratt åt min förlägenhet: ”Ingen fara, Adrian. Jag har inga problem med att prata om det.”

Efter att ha samlat mig något vågar jag fortsätta: ”Får jag då fråga hur du känner inför låten?”

”Absolut. När den kom kände jag mig glad och att Jens såg mig kändes stärkande. Dessutom är det en rolig anekdot. Men mycket har hänt och vi har pratat om den en hel del sedan den kom… år 2007. Hade det varit idag så skulle jag ha bett honom att inte släppa den. Bland annat för att han sjunger: Your father is a sweet old man, but it is hard for him to understand that you want to love a woman. Ett stycke som jag nu tycker tar parti för pappas homofobi som jag kämpat jättemycket med.”

”Är det som att din ’fina pappa’ görs till offer för att du är ohetero och att du därför måste respektera honom genom att inte vara dig själv?”, frågar jag och har svårt att svälja att det är den Nina jag har framför mig.

”Något sådant. Det blir också fel där han skrev att jag ville älska en kvinna. Det som är ett faktum beskrevs som att jag verkligen kunde ha dejtat Jens, och inte bara på låtsas här inför min far och att jag då valde att göra mitt liv krångligt. Jag hade inte heller gillat det om Jens skrev en låt som var lik Lady Gagas Born this way. Jag vill ha rätt att vara den flata jag är, vare sig det är naturligt eller onaturligt och det är inte någons sak att lägga sig i, förklara eller förstå. ”

Jag tar en stor klunk av teet och smaken av lägereld fyller min mun. Värmen sprider sig i mig och jag säger: ”Något jag speciellt stör mig på är sista delen i låten där Jens sjunger So I wrote you this postcard just to say, don’t let anyone stand in your way och så repeteras det om och om igen i en evighet tills låten är slut.”

Nina nickar i medhåll och jag tror att hen vet vad jag ska komma till när jag fortsätter: ”Jag tänker att det är lätt för Jens Lekman att säga. En person som verkar sakna egna direkta erfarenheter av marginalisering och inte upplever de hinder som staplas framför oss, alternativt tror att vi kan ta oss runt dem bara vi har rätt inställning. Det lär vara lättare för honom att tänka så än att behöva göra något för att fler än de som är som han ska kunna leva på sina villkor.”

Nina avbryter mig: ”Det är ju inte bara de! Våra led är också fulla av avvikare som säger att de trotsat sina odds, förverkligat sina drömmar och påstår att vi andra kan och bör göra likadant. De vill säkert vara uppmuntrande och tänker inte att det kan verka osynliggörande och skuldbeläggande.”

Jag ser på medan Nina reser sig och går de få stegen fram till bordet med vatten och häller upp två glas ur kannan med apelsinskivor. Hen kommer tillbaka och medan hen räcker mig det vänstra glaset fortsätter hen samtalet som om det inte haft något avbrott: ”Det är som hur det pratas om att komma ut, eller vara öppen. Antingen kommer en ut och är lycklig, äkta och självsäker eller så är en i garderoben och är olycklig, falsk och självhatande. Det pratas om att det finns en gräns mellan före och efter det att en ’blev öppen’ som om öppenheten inte omförhandlas och behöver tas ställning till i alla sammanhang som vi själva inte skapat. Då kan vi antingen ’välja’ att göra motstånd mot heteronormen, ibland genom att komma ut själva eller så kan vi ’välja’ att vara osynliga. Båda sätten är obekväma för oss men bara det när vi kommer ut eller gör aktivt motstånd är obekvämt för de som tillhör normen.”

”Ja, valen är ju inga riktiga val och självklart ’väljer’ vi inte alltid att vara oss själva. Det tror jag att vi uttalade avvikare inte är ensamma om. Jag tror att alla begränsas av heteronormen och att de flesta sneglat nervöst efter vad andra tycker om dem och deras val, och valt bort samtalsämnen och klädesplagg som de egentligen föredragit av rädsla för att mötas av repressalier som skratt, tystnad eller våld.”

Jag tar en klunk av vattnet och fortsätter: ”Jag blir förbannad när jag hör det påstås att motståndet som finns är inbillat och att öppenheten både är en möjlighet och ibland till och med ett ansvar. Det lägger en ytterligare börda på dem som inte har råd att förlora ett jobb eller har förlorat en uppväxtfamilj till heteronormen. Jag tror dessutom inte på att öppenhet i sig leder till frihet. Att komma ut kan lika gärna vara ett vädjande efter acceptans som bekräftar normbefolkningens ställning som neutral och konstant.”

”Men skuldbelägger inte du också avvikare nu om du säger att vi inte ska komma ut? Du sätter oss i en mycket svår position här!”, säger Nina och ler lite lurigt provokativt.

Jag erkänner och skrattar: ”Kom ut eller inte, det var fel av mig att göra en egen omöjlig fälla. Jag tycker egentligen inte att vi ska fokusera på det personliga utan på hur maktutjämningen kan hända. Jag är rädd att vi ska stanna som det där pinsamma tillägget när någon frågar ’Har du en flickvän…. Eller pojkvän!’ och sedan känner sig så duktig och inkluderande för att den inte varit heteronormativ fastän den just gjort det ickeheterosexuella exemplet möjligt men obskyrt.”

Nina lutar sig framåt med ena armbågen på bordet och hakan lutad i handen. Jag märker att vi sitter och speglar varandra. Hen fortsätter: ”Jag tror inte att Jens och andra i hans position är medvetna om de fördelar som de har av att fungera som en i mängden eller vad vi avvikare kan vinna på att inte vara öppna. Till exempel: Om jag låter bli att vara öppen med att jag är flata när jag träffar en ny heterosexuell person kommer jag att slippa att för all framtid få mail från denne med länkar till ytliga analyser i heteronormativ media som den tror ska intressera mig bara för att det står GAY i rubriken.”

”Om jag inte är öppen och inte gör motstånd slipper jag att höra folks svamlande bortförklaringar om varför de antog det ena eller det andra. Har du märkt hur ofta folk skyller på att de är trötta? Åh vad jag önskar att de istället kunde erkänna att de uppfostrats i heteronormativitet som alla vi andra, och genom detta medvetandegörande kunna börja ta ansvar. Jag ser ju vad de håller på med oavsett.”

Nina säger: ”Om jag inte var öppen skulle jag troligen inte ha så många queera vänner. Jag skulle kunna leva i en härlig fluffig föreställning om rättvisa, jämlika Sverige i härliga hederliga Europa och bara ibland utbrista ’men herregud, det är år 2012 har vi inte kommit längre än såhär?!’.”

Nina studsar på sin stol när hen nästan ropar: ”Åh, ja, och om jag inte var öppen skulle jag slippa att behöva bli utpekad när mina normativa vänner ska vara roliga i grupp och säger att ’Nina kommer nog inte att tycka att detta är så roligt men…’ och får det att verka som att jag har problem. Men problemet är att allt de tycker är roligt går ut på att höja sin egen status genom att trycka ned någon annan. Gärna positionera den som hiv-positiv, hemlös eller prostituerad. Detta privilegium borde ingen ha, det är bara en avskyvärd stigmatiserande jargong som bygger på en rutten människosyn.”

Jag småler: ”Säg det så får de ännu en chans att säga att vi inte har någon humor, att vi borde tagga ned och försöka ha lite roligt istället.”

Nina skrattar bittert igenkännande och medryckande. Hen säger: ”Jag ska ta med mig det här till Jens i mitt nästa brev. Jag ska be honom att sätta melodi till en text som jag skriver om att samhället sitter på oss, men att vi kan bli starkare när vi möter andra freaks, delar erfarenheter och analyser av förtryck. Då märker vi att problemen inte är våra individuella och att lösningarna därför inte heller kan vara fokuserade på oss.”

Jag säger: ”Det är en låt som jag vill höra. Du får hälsa honom från mig.”

Vi sitter kvar på ett bra tag till, pratar och skrattar innan vi till slut promenerar upp till Hallongrottan i vårsolen som nu kastar långa skuggor längs med Bergsundsgatan. Gemenskap ger styrka, tänker jag. I sådana här sammanhang kan en bli sig själv lik, om än bara för en stund.

Detta samtal är påhittat och inspirerat av SR Radioteaterns serie Möjliga samtal.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Du försöker ju inte ens passa in

Du försöker ju inte ens passa in

Det är vår tur nu stor

Publicerad i antologin Det är vår tur nu. Ladda ned denna text som pdf

 

Mitt första möte som jag minns med både trans och transfobi var på högstadiet. Jag gick på vad som ansågs vara en bra skola i en Stockholmsförort. Ämnet var biologi, sex och samlevnad, och lektionen hölls av en lärare som fick oss elever att lyssna. Det ägnades några sekunder åt att tala om transvestiter och transsexuella. Läraren berättade att det finns personer som inte känner sig som sitt kön – de kallas transvestiter och transsexuella. Skillnaden mellan dem är att transvestiter klär ut sig till kvinnor medan transsexuella skär av snoppen. Jag minns hur jag reagerade på det som sas, med avståndstagande och ifrågasättande. Varför vill de skära av snoppen? Det är ju helt fel! Jag minns även att jag tecknade en bild av en sax i marginalen av min linjerade skolbok och bredvid den en klänning. Även om jag inte funderade mer på det just då vet jag att den lektionen satte spår i mig.

Det här var några år innan jag satte ord på min första transidentitet och jag tänker på hur mycket ensamt sökande jag hade sluppit om min lärare hade kunnat prata om trans på ett bättre sätt. Om han hade kunnat prata om det som något självklart som finns här och nu, och inte lägga det någon annanstans som långt borta och konstigt. Jag tänker också tillbaka med frustration inför att den bilden av trans kanske är den enda som mina klasskompisar någonsin har fått. Det läraren sa under den lektionen lägger grunden för den transfobi som finns hos mina jämnåriga och förklarar varför osynligheten, skammen och ohälsan fortfarande är så stor i gruppen som identifierar sig som trans. Min lärares okunskap var ingen slump. Sättet som han pratade om trans på är en spegling av en bristfällig lärarutbildning och de heteronormativa skolböcker som vi hade. Kapitlet om sex och samlevnad lyfte över huvudtaget inte upp trans, och homosexualitet behandlades vid sidan av pedofili. Genom skolböcker som denna sprids en okunskap som kan vara förståelig, men som på inget sätt är ursäktlig. Det är lärarens ansvar att vara källkritisk, att ifrågasätta vad den lärt sig och uttrycka sig med respekt och inte föra trans- och homofoba värderingar vidare till oss elever.

Den här erfarenheten från min tidiga skoltid och att ha hört mina transidentifierade vänners berättelser om vad vuxna har sagt till dem och gjort mot dem i skolan gjorde att jag ville skriva den här texten. Genom att beskriva situationer som kanske liknar de du upplever och förklara vad jag tänker att dessa situationer handlar om, hoppas jag kunna övertyga dig som transidentifierad elev om att du inte är ensam och att det inte är dig det är fel på. Jag vill med min och mina vänners erfarenheter visa att det aldrig ligger på elevens utan alltid på den vuxnas ansvar att göra skolan till en plats där transidentifierade elever ska må bra, känna sig trygga och kunna ta del av undervisningen. Det borde vara en självklarhet: att den som har mest makt att påverka situationen där man är, också är den som måste ta ansvaret. Men många vuxna i skolan tar inte sitt ansvar när någon far illa på grund av sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Tvärtom försöker många skjuta över ansvaret på den utsatta eleven. Men det håller inte. Ramarna måste alltid förändras för att passa innehållet. Det ska inte ens behövas en öppen transidentifierad person i skolan för att det ska finnas ett utrymme för det. De vuxna har ett ansvar att redan innan eleverna och deras erfarenheter fyller utrymmena fundera över områden som omklädningsrum, könsuppdelade lektioner och användande av pronomen. En vuxens agerande kan på gott och ont göra skillnaden för hur en ung persons liv utvecklar sig.

En kompis till mig som heter Jonas berättade att när han (en transkille som sågs av de flesta som tjej) inte ville dansa heteropardans på idrotten och bli förd av en kille uppfattade idrottsläraren honom som omöjlig att ha att göra med. Jonas blev då både ifrågasatt, tvingad att dansa som alla andra och fick dessutom ett sänkt betyg för att han haft så dålig attityd. Han berättade att om han hade vetat att han skulle bli dubbelbestraffad kunde han lika gärna ha låtit bli att ställa upp från början och gå emot sin identitet genom att dansa. Jonas berättelse är tyvärr vanlig. Många lärare är vana vid att göra, och komma undan med heteronormativa antaganden. De förutsätter helt enkelt att könen är två och alltid har en sexuell och känslomässig relation till varandra, tills motsatsen bevisats som med Jonas. Jag hade föredragit om Jonas lärare hade varit lite ödmjuk och tänkt att den kanske inte visste allt som låg bakom Jonas beteende. Så som läraren reagerade verkade det som att den tog motståndet personligt, som att Jonas inte lydde av respektlöshet. Läraren kunde ha låtit Jonas vara och ta upp frågan i ett samtal efter lektionen. Ett sådant samtal kanske hade resulterat i att läraren inför nästa gång hade känt till några alternativ till att dela upp gruppen heteronormativt, för dans är ju dans, oavsett vem som för och vem som följer.

Om du hamnar i en liknande situation som Jonas kan du tänka att många saker som vi reagerar på som jobbiga utifrån ett transperspektiv också går att ifrågasätta utifrån ett jämställdhetsperspektiv, eftersom arbetssättet med tjej- och killgrupper befäster könsroller. Utan att behöva vara öppen med en transidentitet kan du uppmärksamma och säga till om saker, som till exempel tjejkör och killkör, att bara tjejer får vara lucia, könsbundna toaletter, vem som får vilket utrymme i klassrummen, könande av grupper i förbifarten såsom att säga hej tjejer och könsuppdelad gymnastik.

En annan kompis, som heter Tony, och jag pratade om osynligheten som ett stort problem för transidentifierade ungdomar. Det finns en stor brist på förebilder att identifiera sig med, och de som finns får sällan synas. Det är mest gubbar och lite tanter i historieboken och bara pojk- och flickexempel i matteboken trots att transidentifierade personer finns och alltid har funnits i den oförenklade verkligheten. Ibland kan den här osynligheten läggas på dig också. Det kan vara som att läraren inte ser dig eller att den gör dina upplevelser eller erfarenheter ogiltiga och får dig att känna att hela världen är uppdelad och att du är undantaget som bekräftar alla regler. Det var det som Tony var med om,  när han var den enda så kallade tjejen (som sedan växte upp till en kille) som valde träslöjd framför syslöjd i skolan och aldrig fick vara med och demonstrera olika verktyg, trots att alla andra fick det och trots att han ställde upp som frivillig för verktygsvisning varje vecka. Osynliggöranden som det här skapar skam i oss. Skammen får oss att krympa och gör att vi känner att vi är mindre värda än vad vi är. Då blir det ännu svårare att säga till läraren efter lektionen att vi känner oss osynliggjorda och peka på lärarens föreställningar om killar och tjejer. Ett alternativ till att säga något till läraren direkt kan vara att lämna en anonym lapp i lärarens eller en annan lärares fack och berätta om hur det är. Jag har som aktivist fått lära mig en modell för hur jag kan säga till när saker känns fel. Först berättar jag om problemet: när du gör… sedan säger jag hur jag reagerar på det: så känner jag… och till slut ger jag ett förslag på hur det skulle kunna vara istället: jag skulle vilja att…

Idag kanske jag skulle ha skrivit såhär till min lärare som talade om transvestiter, transsexuella och snoppar: 1). När du pratade sådär om transvestiter och transsexuella i klassrummet idag så utgick du ifrån att alla transidentifierade personer är födda i manskroppar och i manliga könsroller. Dessutom utgick du ifrån att ingen i klassrummet är transidentifierad eller kommer att vara det senare i livet. 2). För mig känns det som en förenkling och ett förminskande av transidentifierade personers verkligheter. Det känns orättvist att du inte förhåller dig kritisk till den kunskap du har om trans. 3). Jag skulle vilja att du pratade om kön, könsidentitet och könsuttryck som något som vi alla har och som kan vara föränderliga över tid och att könsroller och förväntningar begränsar våra möjligheter till att fritt kunna välja uttryck och identiteter. Kolla till exempel på information på nätet om hur andra skriver och pratar om ämnet.

En annan vän till mig, Karo, berättade om att när hen kom ut som intergender för sin klass förväntades hen, av både lärare och elever, bli någon slags ambassadör för alla transidentifierade personer. Karo skulle berätta om hur och varför hen identifierade sig som intergender. Hen ombads att ställa upp i en debatt om sin könsidentitet på skolans mångfaldsvecka och fick under denna debatt så mycket jobbiga frågor att hen mådde dåligt. De vuxnas misstag här var att de tillät och till och med satte en elev i en position där den behövde försvara sin identitet. De borde ha varit mer försiktiga med Karo och inte förminskat henom till ett konstigt objekt som andra skulle få kolla på och tycka till om. Karos lärare kan inte ha sett transidentitet som något som behövde värnas om och som något som är en del av en person. Snarare verkar de ha sett på identiteten som på en åsikt. Att Karo tyckte sig vara varken kille eller tjej och att andra personers åsikter, som lärarna ansåg vara lika relevanta, var att Karo var en kille. Såhär får det så klart inte gå till. Karo har rätt att ha sin könsidentitet i fred och få den respekterad av andra utan att behöva förklara eller försvara sig. För Karo hade det kunnat vara på sin plats med föräldrapåverkan. Ett stopp från en förälder som har insyn i sitt barns liv och identitet och som kan värna om hens gränsdragningar. Tyvärr finns det fortfarande ont om den typen av föräldrar, troligen på grund av de tabun som omger ämnet från flera håll: transbarn kommer sällan ut för sina föräldrar av rädsla och föräldrar vill inget veta.

En sista kompis vars berättelse du ska få höra om är Tove som i och för sig hade föräldrarna med sig men som mötte en massa motstånd ändå. Tove som är transtjej var hårt mobbad i sin grundskola. Hon berättade för mig om hur andra elever ropade hemska saker till henne på skolgården och om hur hon lärde sig att slåss mot stora killgäng som alltid anföll henne i grupp. Lärarna såg vad som hände men gjorde inget. De tänkte kanske att grabbar är grabbar, de slåss. Toves föräldrar pratade med skolledningen som sa att Tove inte ens hade ett år kvar av skolan och att hon då kunde flytta ifrån området och bli kvitt sina mobbare. Föräldrarna gav sig inte och menade att det var skolledningens ansvar att göra något åt situationen, och det på en gång. Rektorn svarade att Tove inte ens försöker passa in, och då kan man förstå att de andra eleverna har problem med henne. Rektorn använde bland annat uttrycket ni vet hur elaka ungar kan vara och föreslog att Tove skulle tona ned sitt yttre lite eller så kunde det ordnas med en förflyttning till en annan skola för Toves del, där hon kanske skulle få det lite lättare sin sista grundskoletid. Här lät rektorn bli att ta sitt ansvar att trygga Toves skolgång och sätta gränser mot andra elevers dåliga beteenden. Rektorn godkände också mobbningen genom att beskylla Tove för det hon blivit utsatt för, genom att föreslå att hon ska bli mer som andra eller flytta. Rektorn tyckte precis som mobbarna att det var fel på Tove, men istället för att stå för sin egen åsikt valde han att projicera den på mobbarna. Toves berättelse visar på en viktig skillnad mellan vanlig mobbning och mobbning som grundar sig i heteronormen. Den vanliga mobbningen stannar oftast mellan elever, medan mobbningen mot transelever ofta späs på av de heteronormativa vuxna, som ibland också gör den värsta skadan. Jag är övertygad om att vuxna kan vara lika elaka som barn, med skillnaden att de har lärt sig att inte visa det så mycket. Det är inte någon hemlighet att barn lär sig av vuxnas beteenden, de hör hur vuxna ibland pratar om transidentifierade personer på ett negativt sätt och lär sig att det är ett godkänt beteende att utesluta människor med transidentiteter från sina grupper. Det dessa vuxna inte vet eller tänker på är att kränkningar och uteslutanden på grund av kön eller genus är otvetydigt olagliga i Sverige, både inom- och utanför skolan.

Jag hoppas att jag med min och mina kompisars berättelser har kunnat övertyga dig som är ung och trans om att du har rätt och att det inte är dig det är fel på, vad som än händer. Du har rätt att bekräftas utan att behöva berätta om dig själv eller försvara dig. Du har rättigheter enligt skollagen och diskrimineringslagen och det är de vuxnas ansvar att se till att lagarna efterföljs och att du inte blir diskriminerad eller negativt särbehandlad. Du ska inte behöva vara öppen trans eller ha en massa kunskap om kön bortom könsrollerna för att kunna kräva att de vuxna på skolan ska vara transkompetenta och läsa på om det de saknar kunskap kring. Det kommer alltid att finnas människor som har makt och som inte tar sitt ansvar att se till att du får vara den du är. Men du har rätt att bli respekterad, synliggjord, du har rätt att känna dig trygg i skolan, att vara elev och lära dig saker. Felen sitter i samhället och vi är många som jobbar för att skapa en förändring. Jag och mina vänner som har transidentiteter och är transaktivister finns lite här och var omkring dig. Vi kanske inte ser ut just som du tänker dig, men vi finns och vi är på din sida.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone