Transvården kan vara livsfarlig för transpersoner

Den 7 april berättade Love i Metro om att han självmedicinerar med hormoner, vilket överläkare Stefan Arver kommenterade med att det är något som kan vara livsfarligt. Vi ser också att transpersoners liv sätts i fara men ansvaret ska inte läggas på dem som tar hormoner för att må bättre. Det är samhället och transvården som kan vara livsfarliga för transpersoner.

Love beskriver hur han väntar och har väntat i flera år på att få tillgång till behandling. Det är dessvärre ingen ovanlig historia. De senaste åren har mycket kritik riktats mot den transspecifika vården och dess utredningar.

 

Skärmavbild 2015-05-20 kl. 20.27.15

 

Transpersoner själva har höjt sina röster, forskare som t.ex. Signe Bremer har beskrivit missförhållanden och statliga myndigheter som Socialstyrelsen och Ungdomsstyrelsen har författat rapporter om läget. Arbetssätten i den här vården beskrivs vanligen som integritetskränkande, könsstereotypa, bristande i förankring hos den vårdsökande och också på andra sätt bristande i sin vetenskaplighet.

Det finns ingen anledning till, eller rimlighet i, att någon ska vänta i flera år på att få den könsbekräftande behandling som experter är överens om har bra resultat. Väntan skapar frustration och maktlöshet och går emot internationella riktlinjer. Att det leder till att personer behandlar sig själva är inte särskilt svårt att förstå. Arver visar dock ingen förståelse utan lägger ansvaret på den som självmedicinerar, som om Love inte vet om riskerna utan behöver höra hur farligt det kan vara.

”Det är ett större brott mot mig själv att inte göra det på egen hand. För vems skull skulle jag inte beställa hem det, för samhällets skull? Det skadar ingen annan än mig själv, säger han.”. Love vet att det kan vara farligt och skadligt. Varken han eller någon annan som självmedicinerar kommer sluta göra det av någon skrämselpropaganda från läkare. Det enda det skapar är mer tyngd och skuld där den redan finns. Det ökar ohälsan hos en grupp som redan visar på anmärkningsvärt höga ohälsotal.

Läkare så som Stefan Arver har däremot möjlighet att hjälpa transpersoner att må bättre på flera sätt. Först behöver den uttryckta kritiken från de berörda börja ses som rimlig. Sedan kan stegen till rätt behandling förkortas och förenklas för att färre ska börja självmedicinera. Det finns heller inget som hindrar läkare från att minska riskerna och följa upp de som redan självmedicinerar, mer än moralistiska attityder om att den som försatt sig i en riskfylld situation får skylla och klara sig själv. Det är svårt för de som tar hormoner utan recept att få blodprover tagna, för att många läkare är rädda för att bli delaktiga i och få någon sorts ansvar för behandlingen om de letar efter komplikationer. Hur ser den tankegången ut i förlängningen? Ingen som följer en alkoholberoendes levervärden beskylls för att bidra till överkonsumtionen. Det borde vara en självklarhet att hjälpa alla som söker vård att uppnå en god hälsa, oavsett om de tar mediciner med eller utan recept.

Vi ser fram emot den dag läkare i den transspecifika vården utgår från sina brukares behov istället för att skuldbelägga dem. Låt dem som söker vård få definiera sin situation, utgå från att de känner sina behov och gör dem delaktiga i beslut om sin hälsa. Erbjud provtagning till de som självmedicinerar, skynda på deras utredning så de kan få receptbelagda preparat snarast möjligt och korta utredningarna för alla så att färre ens behöver överväga att självmedicinera.

Vår djupgående artikel The (Im)patients handlar om hur dagens transvård i Sverige kan ses som formad av en kombination av psykiatriskt stigma och institutionaliserad transfobi. Den finns publicerad i Lambda Nordica nr 3-4, 2013.

 

Axel Repka, leg läkare

Adrian Repka, verksamhetsutvecklare deltagarinflytande

 

Referenser

Bremer, Signe. 2011. Kroppslinjer: Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Göteborg: Makadam förlag.

Darj, Frida, and Hedvig Nathorst-Böös. 2008. ”Är du kille eller tjej?”: En intervjustudie om unga transpersoners livsvillkor. Stockholm: RFSL Ungdom.

Socialstyrelsen. 2010. Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar: Rättliga villkor för fastställelse av könsidentitet samt vård och stöd. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18087/2010-6-31.pdf

Ungdomsstyrelsen. 2010. Hon hen han: En analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

The (Im)patients

An analysis of how stigma leaks through the layers of trans specific health care.

By Adrian Repka & Axel Repka

 

Cover Lambda Nordica 3-4 2013. Photographer Del LaGrace Volcano.

Cover Lambda Nordica 3-4 2013. Photographer Del LaGrace Volcano.

 

Published 2014-05-15 in Lambda Nordica 3-4/2013 © available as .pdf

En sammanfattning på svenska finns i slutet.

 

If you live in Sweden and are in need of gender corrective care you have a long road ahead of you before you may be allowed that care. Some of the aspects that make the road so long are due to general regulations of the health care system, and some are due to factors that regulate this specific and specialized form of care.

The Swedish health care system is tax funded. Those funds run both public and private hospitals and clinics. The country is divided into 20 counties, which are responsible for their practitioners’ provision of equal health care to their inhabitants. As long as they follow the national directives of equality, the counties are autonomous to a large extent to set up their own regulations on which kind of care they provide and finance. Primary health care is generally made available throughout the country, not to be confused with easily accessible, though. To reach a specialist you generally need a referral. If you need care that is not offered in the county in which you are registered, you need to get a referral to another county. Also, if you experience that your needs of care go beyond what is offered in your county, in some cases you have the right to a second opinion in another county. These two options are afforded by the home county. You can also seek health care in another country within the EU, the eligibility is decided, and if approved, financed by the Swedish Social Insurance Agency (Försäkringskassan). A third option is to try to seek and pay for your care outside of the tax funded system in a private clinic within Sweden or abroad.

All of these aspects of Swedish health care in general affect the trans specific health care, as they limit the options and make the starting- points unequal for people who seek this specialized form of care, depending on at a minimum the vectors of regionality and financial status. The National Board of Health and Welfare (Socialstyrelsen), the governmental regulator that supervises the health care in Sweden on the county level as well as individual clinics, recently produced an overview of trans specific care (Socialstyrelsen 2010) that includes recommendations for the future. Similar reports regarding gender corrective care have also been produced on a EU-level (Whittle et. al 2008). To reach a gender evaluation team in Sweden you need a referral from your primary health care physician either first to a specialist in psychiatry who can refer you to a gender evaluation team, or directly to the specialist team. Getting a referral can be a high hurdle to overcome, and if or when you pass that step there are often long waiting lists before you get your first appointment at the gender evaluation clinic (Socialstyrelsen 2010). If you are over 18 years of age, there are six counties in Sweden where assessments regarding whether or not you meet the diagnostic criteria, are made. If you are under 18 years of age there are specialized clinics in two counties. If you live in a county where there is no specialized clinic, you need to get a referral to another county. The theoretical possibility to seek care in another EU-country exists, but we do not know of anyone who has used it for accessing trans specific health care. That does not mean that there has been no need, but may imply that this alternative requires the capability to combat the red tape of an unknown system.

If you reach the specialized clinic, you have to be registered there for at least a year before you get the diagnosis – if you are found to meet the criteria. During this year you have to go through various physical, social and psychological tests, and evaluations. These have been criticized for being unethical and intrusive, and also for not being evidence-based (Socialstyrelsen 2010). Your county has, or as in most cases has not, budgeted for this kind of care and thereby gives different conditions of accessibility for users in different counties (Socialstyrelsen 2010). Eventually you may be given a psychiatric diagnosis and after that follows somatic treatment which can consist of hormones, voice training and/or surgery. The care provided differs between clinics in many ways: how long the waiting time is, if you get support during the evaluation period or not, if you can switch provider if you do not feel comfortable with the one you got or not, if you see an endocrinologist who prescribe your hormones or not, if you get to see a speech therapist or not, if you get follow-up or not, and which kind of surgery you can get (Socialstyrelsen 2010).

In recent years trans specific health care and trans identified people’s health have been discussed and analysed in Sweden within activist communities (Darj and Nathorst-Böös 2008; Berg and Summanen 2011), in governmental institutions (Ungdomsstyrelsen 2010), and in some parts of the academia (Engdahl 2010; Bremer 2011). We have been told and have read many testimonials of a dysfunctional trans health care service, a topic that has also been part of the larger debate on the criteria for legal gender recognition. Trans specific health care has been described as normative, lacking transparency, being prescriptive, inaccessible, not being evidence-based, as increasing stigmatization of its users,[1] and not being centered on the users’ self-defined needs. Facing these systems, or having been excluded from them, many trans people start to self- medicate with hormones.[2]

 

Who We Are and How We Have Worked

We, the authors, hold our respective academic degrees in medicine, and in leadership and organisation, but this paper was written from our perspectives as activists. We work together with users of trans specific health care, and fellow activists and researchers who work on trans/gender projects within the academia in Sweden and the US. Between us, we have had contact with hundreds of trans people with experience of trans specific health care. These contacts have been spread out over a time period of a decade and have taken place in online communities, high-profile conferences, social meeting points, professionalized non- governmental organisations, autonomous networks, and personal relationships. It is in these collective experiences that our problem analysis, argumentation and recommendations for principal and practical change are rooted.

This text is developed from a presentation that we held at a conference at Linköping University, organised by the Unit of Gender Studies in the Department for Thematic Studies and the Unit of Gender and Medicine, titled Trans Rights as Human Rights – The Implications for Trans Health (Care), 8–10th of May 2012.

We find that much of the critique towards trans specific health care we hear as friends and activists never finds its way to the official reports. It is important to keep in mind that even if the judgements made of trans specific health care are harsh, the stories being told in public are still only the most privileged ones. We think that this is due to the internalised cisnormativity and psychiatric stigma of the health care system (Corrigan 2005), the unbalanced power dynamics between doctor and patient, and also to that people who have been users of trans specific health care just want to leave behind the trauma both of the (more) gender dysphoric states, and of the increased stress and stigma caused by trans specific health care. We know that users of trans specific health care feel they are dependent upon the good will of the personnel in the gender evaluation teams. Direct dialogue about improvements is therefore not possible if one is not to jeopardise the care one needs, a care that can be hard, expensive, risky, and sometimes impossible, to acquire outside of the medical and legal systems.

In March 2012 we listened to a radio program on Swedish public service radio (P1 Morgon 2012) on self-medication with hormones among trans persons. In the program two persons who had been self-medicating were interviewed in a report. This was followed by a studio interview with the head psychiatrist at the department of gender corrective care in Stockholm. We talked about the program, listened to it again several times, transcribed it and found that many things being said in the interview could be used as examples of how trans specific health care works today more generally. Therefore, we do not wish to single out this one physician but rather to use this as a tangible example, which reveals the fundamental conditions of trans specific health care. It can also illustrate how trans people are generally positioned within the medical, institutional and legal systems in Sweden today.

The critique of the systems we have mentioned is absent from the program. Instead those affected by the systems are unfairly blamed for the consequences of them. Those who self-medicate are talked about as ignorant (”How can they think that they know what they are doing?”) and impatient (”If they only wait, the health care system will help.”). As activists, listening to the program we found three assumed conditions on which this view is based: 1) that everyone who needs it has access to gender corrective care, 2) the existence of a fair health care system and 3) an objective neutral diagnosis. We also found mistrust of users’ self- knowledge that we understand to be a consequence of the psychiatric diagnose. In the program, the voices of trans people were given space only in the reports. The space for analysis of and discussion about what was said was saved for the physician. This division into object/subject roles is another example of how the interpretation of one’s trans experience is not something one is given the right to, but is something over which the medical community has expertise. We argue that what is described as the problem – trans people self-medicating – is rather a symptom of, and a reaction to, those problems that should really receive attention. The legal and medical systems, that are supposed to support trans people who are affected by society’s ideas and organisation of gender, fail to do so and instead increase victimisation by enhancing the stigma, blame and harm on those who seek that support.

So we argue for a trans specific health care that is centered around and developed together with its users in which the person seeking help can take an active part in the decisions. We also argue for a depsychiatrization of trans experience and identities, and point to the necessity for a reduction in general psychiatric stigma and a less cisnormative society where there is space to live outside the binary gender system. We think that it is the responsibility of professionals within trans specific health care to be knowledgeable about how normativity, stigma, and power asymmetries influence their perceptions of service users, and to do whatever they can to counteract it, and thus empower those affected.

 

The Big Picture

Trans people become stigmatized by a society that only recognises two genders, man or woman. This way of organising gender makes trans identities and experiences invisible (Darj and Nathorst-Böös 2008; Ungdomsstyrelsen 2010; Berg and Summanen 2011; WPATH 2011). We will refer to this system as the gender binary. Within the idea of two genders, there is also an idea that those two genders and related expressions are more desirable and legitimate than all others, and that there is a huge difference between the cisgendered and the transgendered person. This adds a fundamental aspect of power to the understanding of gender. Kate Bornstein maps this out in My Gender Workbook as the Gender/ Identity/Power System where one can either be some perfect gender, be like that gender or be liked by that perfect gender (Bornstein 1998, 45). We will refer to this system as cisnormativity. It credits non-trans identities and bodies as better and more authentic than others (Bornstein 1998). A cisgendered person is a person without friction between body, gender identity, legally registered gender, gender expression, and perceived gender, and is in a state where all these categories follow the same line. Transphobia and stigmatization of trans people comes from cisnormativity. Health care that is not aware of cisnormativity will encourage and expect trans people within it to be as much men or women as they can (be that perfect gender), to try to pass as these men or women, who are perceived as more authentic than the transman or -woman (be like that gender), or to at least be pleasant and apologetic to people in a cisgendered position and not make claims of one’s own definitions (be liked by that perfect gender).

 

The Role of Health Care

Gender dysphoria is discomfort or distress that a person experiences that is linked to a mismatch between gender identity, body and the expectations that follow (WPATH 2011, 168). Dysphoria is commonly attributed to the sufferer, that something is ”wrong” with the person. The World Professional Association for Transgender Health (WPATH), which is a global member organisation for professionals working for trans people’s health, explicitly identifies society as the source of harm. It therefore becomes the role of health care professionals to alleviate the dysphoric state. The following are guiding principles stated in Standards of care version 7 (WPATH 2011) regarding what can alleviate to gender dysphoria:

 

Exhibit respect for patients with nonconforming gender identities (do not pathologize differences in gender identity or expression); provide care (or refer to knowledgeable colleagues) that affirms patients’ gender identities and reduces the distress of gender dysphoria, when present; become knowledgeable about the health care needs of transsexual, transgender, and gender on-conforming people, including the benefits and risks of treatment options for gender dysphoria; match the treatment approach to the specific needs of patients, particularly their goals for gender expression and need for relief from gender dysphoria; facilitate access to appropriate care; seek patients’ informed consent before providing treatment; offer continuity of care; and be prepared to support and advocate for patients within their families and communities (schools, workplaces, and other settings). (WPATH 2011, 167)

 

Psychiatric stigma can be said to function in a similar way to the organisation and valuing of gender in that people are organised into two groups (healthy/ill, cist/trans), and it is perceived to be a major dividing line between the two groups. Lack of mental illness (i.e. good mental health) is a founding assumption of society and considered the normal, neutral and desired state. We are expected to embody the desired level of sanity, try to be like those who pass as sane and be perceived as men- tally healthy, or at least be liked by those who fulfil the expectations. The ideas and ideals surrounding psychiatric diagnoses result in injustices in the contact with all kinds of health care (Corrigan 2005).

A trans person within today’s health care system will as a minimum face three hurdles of inequality. 1. The power imbalance for anyone who seeks health care in a doctor-patient relationship. 2. The power imbalance between a transgendered person and a cisgendered person/the cisnormative system, which is perceived as natural and neutral. 3. The power imbalance between a person with at least one psychiatric diagnosis and a system/professional perceived as mentally sane, and there- fore objective. These three layers of power imbalances strengthen one another and work together. The psychopathologization of trans experience and identities is dependent upon, and builds on the idea that trans is something unnatural and unwanted, but without transphobia there would not be a need to create such a diagnosis in the first place. When trans is a psychiatric diagnosis it is harder for trans people to claim one’s right to one’s body in contact with a cisnormative health care provider, who has support in cisnormative diagnostic criteria. A health care sys- tem that is not aware of the normativity and power imbalances that it builds upon will reinforce them. This will be at the expense of those who seek and need what the system can offer.

 

Depathologization

Internationally there exists a large movement campaigning for the depathologization of trans experience called STP2012 (Stop Trans Pathologization). In the campaign’s manifesto the political processes, including causes and effects, are described:

With ”psychiatrization” we name the practice of defining and treating transexuality under a mentally disordered label. We are also speaking about the mistaking of non normative bodies and identities (those out of the cultural dominant order) for pathological bodies and identities. Psychiatrization gives the medical-psychiatric institutions the control over gender identities. The official practice of these institutions, motivated through state, religious, economical and political interests, reflects and reproduces the male/female binomial on people’s bodies. Making believe this exclusive position is a ”true” and natural one. [—] The legitimization of social norms that are part of our life experience and our feelings, implies the invisibilization and pathologization of all the other existing options, setting one single path that doesn’t question the political dogma around which our society is built: the solely and exclusive existence of only two ways of being and feeling. [—] Nowadays transexuality is considered a ”Gender Identity Disorder” […]. In them [the diagnostic manuals], we find a less than casual error: the mistaking of the transphobia effects for those of transexuality. Social violence against those that don’t follow the gender standards is invisiblized. This way, it is actively ignored that the problem is not gender identity but transphobia. [—] Transexuality’s pathologization under the ”Gender Identity Disorder” is an extreme exercise of control and normalization. (International Network for Trans Depathologization 2013)

 

STP Anarcho Pride

 

The campaign is supported by the following Nordic organisations (among others): LLH (Landsforeningen for lesbiske, homofile, bifile og transpersoner) in Norway, RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter) in Sweden, Trasek in Finland, TransDanmark, LGBT Danmark (Landsforeningen for bøsser, lesbiske, biseksuelle og transpersoner), and BLUS (Copenhagen LGBTQ Students) in Denmark. The World Professional Association for Transgender Health (WPATH) has released a statement for de-psychopathologization of gender variance (WPATH 2010). The international trans activist network Global Action for Trans Equality (GATE), which includes some professionals working with trans people, has also taken a stand for depathologization (GATE 2011). Apart from an occupation of the National Board of Health and Welfare’s lobby made by the network Anarcho Pride in April 2012, the issue of depathologization has, how- ever, not been made widely visible in Sweden.

In the following sections we present extracts from the radio interview about self-medication and analyse what is said in relation to cisnormativity, psychiatric stigma and reports about the current state of Swedish trans specific health care. The material has been organised around the three assumptions listed earlier: 1. that everyone who needs has access to gender corrective care, 2. that the health care system is fair, and 3. an objective neutral diagnosis.

 

The Idea That Everyone In Need Has Access

Interviewer (I): How often do you meet patients who self-medicate? Physician (P): It is quite common that we see patients who either during the assessment have started medication or in some cases even before they have come to us. The greatest risk is with patients who do not seek medical care at all, who…

I: Do it on their own?

P: Yes.

(P1 Morgon 2012)[3]

Firstly, we interpret this statement to mean that there would be no rational reason for trans people to avoid health care services. However, being aware of the deficiencies in the systems that have been listed in the critical reports, it is understandable that people avoid seeking medical care despite their needs. Secondly, there is of course a risk with treating oneself with hormones, without support from a medical system. How- ever, put this way the implication is that everyone who seeks care will get the help needed. Unfortunately this is not the picture of reality that has been shared with us by those affected.

I: We heard in the program that people who have self-medicated, say that doctors they have met have not really cared. What do you say about that?

P: It kind of depends on what you mean by not caring, it is really hard to take responsibility for a medication you have not prescribed. […] But we usually control with a blood sample.

I: Is it not a doctor’s role to try to take as much responsibility as you can for your patient?

P: Yes, of course.

Over the last decade we have heard many testimonials from friends and activists who self-medicate. When they have tried to get their blood samples checked, they have been denied this service, despite the physician in the radio program suggesting that this testing is common practice. Those who have actively sought care are viewed as having put themselves in the situation, and therefore the approached health care services have no responsibility to help (Berg and Summanen 2011). Compare this kind of reasoning to when someone is seeking care for a sexually transmitted infection, abortion, alcoholism, or even a bone fracture after a sports trip. Should these people also have only themselves to blame, and therefore not get any help? To us, this is a moralizing way of seeing the problems at hand. It is like the care provider is saying: ”Oh, you should have thought about that you will need to get your blood checked earlier, it is not my problem that you have put yourself in this situation.” This kind of reasoning places the whole responsibility for one’s health on the individual, and does not recognise that one’s health is affected by a lot of factors which one does not have the power to control, such as the gender binary system and cisnormativity. Also, we all have different abilities to make decisions about our health depending on access to information, earlier experiences, economic factors, and more. To refuse or blame those who ask for help is neither the way of to get people not to self-medicate, nor the way to empower people or assist them in taking better care of their bodies.

I: You have started a project at Huddinge [a hospital in Stockholm, authors’ note] […]. What is that about?

P: [T]here are people who may not suffer from transsexualism, but have other kinds of gender identity problems. In those cases we try to evaluate individually what kind of suffering the person has and what that person’s needs are. How can we understand it and treat it in the best possible way? In some cases we prescribe hormones, in other cases something else.

The physician refers here to a brand new project that has started in Stockholm where some trans people who are found not to meet the criteria for transsexualism, are enabled to access some kind of care. This is in line with what the National Board of Health and Welfare proposed in their report and with international development in the area (Socialstyrelsen 2010). While we welcome this initiative in Stockholm, it is important to remember that up until now, in Stockholm and still in most parts of Sweden, this category of trans people has been denied treatment. If you are found not to meet the criteria for the diagnosis, your case is simply closed at the clinic and you are left on your own, without follow-up or support. This rejection can lead to increased gender dysphoria and stress for the individual left without treatment. Therefore it is important that those in the need are granted continuous support, care and treatment (Socialstyrelsen 2010). In this process we believe that it is crucial that the running project in Stockholm is evaluated together with its users to see if it fulfils the needs of its users.

Furthermore, the phrasing ”suffer from transsexualism” and ”gender identity problems” again places the responsibility for the problems faced, with the individual and pathologizes the experience, instead of talking about the cisnormative society that creates gender dysphoria among trans identified persons. We argue that this attitude increases stigmatization and reduces trans people’s chances for autonomy. It is our experience that the psychiatric language has the effect that those transsexuals, who accept and work within the frames of the psychiatric diagnosis, are seen as the serious ones. They can take on the role of being spokespersons for all people who are in need of any kind of trans specific health care. This creates internal hierarchies in the community where only those, who are perceived as being trans enough can take part in the discussions and organisations.

 

The Idea of a Fair Health Care

I: Because that is the problem, we hear in these testimonials that they [the patients] do not trust the medical care.

P: No, and I think that it is sad to hear that.

This answer by the physician surprised us and we understand it as an expression that because health care is seen as fair, the criticism is either not addressed, or is attributed to individual problems of mistrust. It sounds to us as if a professional that has both the possibility and the responsibility to initiate the changes needed, has not acknowledged the vast criticism of trans specific health care.

I: What do you do when you find out that a patient is taking hormones?

P: We usually try to speed up their assessment when possible, point out that there is a risk with this, that they take their own responsibility, and talk about if it is possible to wait a little longer.

The message given between the lines here is that people who self-medicate are impatient (”If they only could wait, we could help.”), and ignorant (”They do not know what they are doing, and that there is a risk associated with it.”). This view can only be understood if health care is seen as a sphere where everyone is treated equally and respectfully. The implication is that care is given to those in need, if you just wait for your turn. People who need treatment with hormones seem to be choosing between two, equally viable options; either get medical care free of charge, legally, safely, and comfortably, or self-medicate in an illegal, expensive way with accompanying health risks. These statements show no under- standing of the inaccessible health care system and the gender binary society that pushes people to take these actions. We understand this as a patronizing, hierarchical system where the physician dictates the terms that the patient ought to follow. Consequently, attempts to take one’s own initiative with regards to improving one’s health are disqualified.

 

The Idea of an Objective Diagnosis

The fundamental power imbalance between the user and the physician is also illustrated in the following statement:

I: What do you think about this attitude that we hear in this piece: ”I want to take control over myself, I’m not going to let anyone else do it.”?

P: It is understandable, that is what we all want. It is a human aspect that one wants to do it that way. But it is hard to take charge fully of one’s body if you do not have a medical training.

The diagnosis of transsexualism should, in essence, be a self-defined diagnosis. By that we mean that people know their own identity, and no one else can make that decision. The diagnostic criteria are built from user’s feelings and emotions, which cannot be confirmed with blood samples or X-rays. When a person seeks care with a desire to have gender altering hormone treatment or surgery, the physician’s role should be to check that the person knows what the treatment can and cannot do, and knows about long-term effects. It should also be to diagnose and treat possible depression or mental health problems, and to provide support along the way. As trans specific health care works today, we do not see this happen. In current practice the diagnosis is unfortunately not an objective one, about which the user and the physician can have a relaxed conversation. The physician has all the power to decide whether or not, and if, when the patient will get treatment. This is often referred to as gatekeeping (Lev 2004; Socialstyrelsen 2010), where the physician has the key to open the gate to treatment. We understand the statement above as coming from this system, as if it is saying: ”If you do not have medical training you should not try to take charge of your body, but rather leave all the decisions to someone who does.” In fact, Swedish law states that the health care provider must respect the patient’s self-determination and as far as possible make decisions regarding treatment in consultation with the patient (Hälso- och sjukvårdslag 1982:763). In our view, this intention in the law is not reflected in trans specific health care today.

 

The Need for a System Change

We see this radio program as one example of how the development of trans specific health care is held back by these ideas of supposed objectivity and fairness. Regardless of the knowledge that is produced, criticism will always be brushed off due to psychiatrization, a doctor/patient power imbalance, cisnormativity, and the support of the trans people who work and identify within the current pathologizing framework. Knowledge of the current circumstances will not be taken into account so long as layers of stigma continue to dehumanise those affected.

A further example of this can be seen in the report from the National Board of Health and Welfare in 2010. It contains proposals and recommendations for how to improve health care for trans identified persons. The report is critical of the ways in which the system works today, and has been welcomed by many in the trans community for its progressiveness. However, the report still talks about trans experience as a mental disorder. This strengthens the idea of the objective psychiatric diagnosis and neutral gender binary social system, while also hindering the development and empowerment for which this governmental institution strives. Unknowingly, the institution reinforces the systems that cause the harm it wants to alleviate.

We believe that as long as transsexualism continues to be defined through a psychiatric diagnosis, those in need of care will continue to experience imbalances in power, and also stigmatization from the physicians. The idea of the disordered, irrational, selfish, and desperate trans person who self-medicates without knowing about the risks, is supported by the diagnostic procedure and by a lack of a critical perspective on the system: ”The patients are mentally ill and therefore make these irrational choices.” Or: ”The patients do not know what they are doing.” Seen through the lens of this superior health care service, the fact that a patient self-medicates without medical training, or questions the diagnosis, can be taken as proof of how out of touch with reality the person is. The diagnosis is imagined to be objective, established by mentally sane people, and therefore trustworthy. If the patient complains, the problem hence must be with the patient. This can be compared with popular culture portrayals of institutionalized psychiatric patients who claim they are not mentally ill, in this case, their lack of insight functions as strong evidence that they are ill.

If we, instead, understand the trans person as one who constantly meets friction and is harmed in a gender binary and cisnormative society, the action of taking hormones to get some respite and feel better in your body is rational and understandable. Of course it would be better if that person could take part in the treatment prescribed in a legal, cheaper, safer way, and get their blood samples checked too. However, with the deficiencies in contemporary Swedish trans specific health care, this is not an option for many. If we abolish the frameworks of psychiatric diagnosis regarding trans experience and the gatekeeping function, and instead establish a health care system, which starts from the needs of the user, we are confident that the amount of people who self-medicate will decrease, and that health in the community will improve. We believe that the greatest large-scale possibilities to improve trans people’s health lies in the hands of the legal and medical systems, which could generate non-pathologizing, anti-oppressive and participatory, user-centered practices.

 

Recommendations and Conclusions

Based on this analysis, we suggest that future presentations of problems and solutions are addressed on structural levels and met with adequate counter-measures:

  1. Harm reduction

We want to see a change in approach towards harm reducing strategies within health care. When a person seeks care and it becomes clear that they are self-medicating, the physician should check for complications from the medication by checking blood samples, or by taking other relevant actions, and as soon as possible take over and prescribe the medication to reduce the risks associated with self-medication. This way of dealing with the situation is already outlined in the Standards of Care (WPATH 2011), and can easily be done even without any other system changes.

  1. The user’s influence

We want users of trans specific health care to have influence over their bodies, lives, and processes. We want to see a move towards health care developed by professionals and users together, in which the views, experiences, and expertise of those who are currently treated as objects are, instead, recognised and listened to as subjects. Health care users should be involved in both their own processes and in the long-term strategies and priorities of the gender clinics. This is a matter of quality of service, since health care is known to have the best effects when actively working together with its users (Ottosson 1999; Socialstyrelsen 2009).

  1. A responsible user perspective

Health care should be designed to meet the users’ need for the kind of help and support necessary for them in dealing with society. We recommend that it should be seen as the responsibility of trans specific health care professionals to be knowledgeable about how the gender binary, cisnormativity and stigmatization affect their users. They should be aware of how these factors and the power imbalance between practitioner and user shape their perceptions, and do whatever they can to counteract it, and thus empower those affected.

  1. Depsychiatrization of trans experience

The diagnosis surrounding trans experience should be removed from the mental disorders manuals in coming versions of DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders from the American Psychiatric Association) and ICD-11 (International Classification of Diseases from the World Health Organization). This is in line with what WPATH, GATE, STP2012 and even the European parliament (European parliament 2011), among others propose. Sweden should have an active role in these liberating processes. The psychiatric label on trans experience strengthens the idea of the neutral and natural cisgendered person.

  1. Increasing – not decreasing access

The available logopedic, surgical and endocrinological treatments are still lifesaving, and therefore it is crucial that they are state funded. There is a common fear among some of the local trans communities that changing the diagnosis would lower the priority of this health care, and make it even less accessible than it is today. The amount of suffering on a group-scale amongst the ones seeking care will persist. We cannot see why accessibility would need to be tampered with due to depsychiatrization, simply by shifting the focus of the problem from the one experiencing the symptoms to society. The trans psychiatric diagnoses are simply not clinically relevant (Whittle 2008; GATE 2011). A useful analogy can be to think of how pregnancy related health care is administrated and guaranteed without the need of a psychiatric label (Stryker 2012). Instead there is a possibility in this for increasing accessibility when the layers of dehumanization caused by stigmatization are partly lifted and those in the need can get more space for self-definition.

  1. Breaking up general psychiatric stigma

Shifting the trans diagnosis from a psychiatric to somatic levels must not be at the expense of reinforced psychiatric stigma. When working for the depsychiatrization of trans experience we need to do it for the right reasons. For users of trans specific health care the psychiatric label functions as nothing more than additional stigmatization and external control. Other symptoms and conditions may actually find adequate sup- port within the psychiatric framework. The depsychiatrization of trans experience cannot normalize oppressive practices in psychiatry. Lack of transparency and agency are problems that need to be worked upon within health care as a whole, including psychiatry (Corrigan 2005).

A user of trans specific health care is far from autonomous. This can be explained by at least two kinds of stigmatization that are fundamental part of trans specific health care services. By acknowledging the deep roots of psychopathologism and its effects surrounding the current work of the gender teams, changes for improving health can be made. The teams can start advocating for global depathologization of trans experience. By involving those most affected by the work of the gender clinics, that is to say the users, there is a chance to turn around the practices from cisnormativity, moralism and stigmatization towards non-harming, user-centered and dysphoria-alleviating practices, which can work with users instead of against them.

 

Summary

We live in a context where only two genders are accepted, a gender bi- nary society. Together with cisnormativity, a power structure that values cisgendered people and devalues transgender people, this creates stigma towards trans people.

Trans specific health care is organised around transsexualism as a psychiatric diagnosis. In recent years the system has received critique both on national and international level, with regards to dubious content and inaccessiblility that reinforce stigmatization of its users. Faced with this system, some people start to self-medicate with hormones in order to reduce the gender dysphoria that comes from interactions with a cisnormative society and to create a body in which they feel more comfortable.

This article is based on a radio program about self-medication with hormones, broadcasted on Swedish radio in March 2012. In this program critiques of the health care were not raised at all, instead the problem was placed on the individuals who self-medicated. Only the physician who participated in the programme was given space to offer an analysis and give answers. The ones who were self-medicating were positioned as impatient and ignorant. We found three assumptions upon which the programme based this view; an objective diagnosis, fair health care and the idea that everyone who needs has access to gender corrective care.

If we instead understand self-medication as an active way of trying to take control over one’s body and life, to achieve better health, then the conclusions will change. We argue that health care professionals and the medical system, as a whole must be aware of cisnormativity in society in order to be able to alleviate its symptoms and not to put extra pressure on the people seeking support. We believe that trans specific health care must be centered around and developed together with its users, and not only because user participation in medical treatment pro- cesses in general are required by Swedish law. We also argue for a depsychiatrization of trans experiences and identities, and request that effort is put into combating general psychiatric stigmatization and working towards a less cisnormative society where there is space to live on one’s own terms outside of the binary gender system.

 

Keywords

self-medication, depathologization, gender binary, transgender health, gender corrective care

 

Axel Repka, MD, is working as a physician outside trans specific health care. As an activist, his background is in RFSL Ungdom and RFSL where he has been a member of the national boards, of student organisations working against heteronormativity, and other feminist and queer networks on local and international levels. In all his activism he aims to give people better opportunities to achieve good health.

Adrian Repka works with anti-oppressive organising through his company Jämfota that he started it in 2006 while studying for his Bachelor of Arts degree with a major in Leadership and Organisation at Malmö University. His skills develop from engaging within activist communities.

 

References

Berg, Veronica, and Edward Summanen, eds. 2011. Det är vår tur nu: Att vara trans i en tvåkönsvärld. Stockholm: RFSL.

Bremer, Signe. 2011. Kroppslinjer: Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Göteborg: Makadam förlag.

Bornstein, Kate. 1998. My Gender Workbook: How to Become a Real Man, a Real Woman, the Real You, or Something Else Entirely. New York and London: Routledge.

Corrigan, Patrick W., ed. 2005. On the Stigma of Mental Illness: Practical Strategies for Research and Social Change. Washington, DC: American Psychological Association.

Darj, Frida, and Hedvig Nathorst-Böös. 2008. ”Är du kille eller tjej?”: En intervjustudie om unga transpersoners livsvillkor. Stockholm: RFSL Ungdom.

Engdahl, Ulrika. 2011. Att vara som/den en är: En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en trans*kontext. Dissertation, Linköpings universitet.

European Parliament. 2011. ”Resolution of 28 September 2011 on Human Rights, Sexual Orientation and Gender Identity at the United Nations”. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+TA+P7-TA-2011- 0427+0+DOC+XML+V0//EN (accessed 2012-09-13).

GATE. 2011. ”It’s Time for Reform: Trans* Health Issues in the International Classifications of Diseases”. A Report on the GATE Experts Meeting. The Hague, November 16–18, 2011. http://globaltransaction.files.wordpress.com/2012/05/its- time-for-reform.pdf (accessed 2012-09-13).

Hälso- och sjukvårdslag (1982:763). http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Halso–och-sjukvardslag-1982_sfs-1982-763/ (accessed 2013-03-13).

International Network for Trans Depathologization. 2012. ”Manifesto”. http://www.stp2012.info/old/en/manifesto (accessed 2013-03-12).

Lev, Arlene Istar. 2004. Transgender Emergence: Therapeutic Guidelines for Working with Gender-Variant People and Their Families. New York: The Haworth Clinical Practice Press.

Ottosson, Jan-Otto, ed. 1999. Patient-läkarrelationen: Läkekonst på vetenskaplig grund. Stockholm: Natur och Kultur with Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU).

P1 Morgon. 2012. ”Transsexuella tar risker med egen hormonbehandling”. Radio program, March 13. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artik el=5012455 (accessed 2012-05-04).

Socialstyrelsen. 2009. Hälso- och sjukvårdsrapport 2009. Västerås. Edita Västra Aros.

–. 2010. ”Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar: Rättliga villkor för fastställelse av könsidentitet samt vård och stöd”. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18087/2010-6-31.pdf (accessed 2013-03-12).

Stryker, Susan. 2012. Trans Health Is Queer (and Queer Health Isn’t Normal). Key note speech, at the conference Trans Rights as Human Rights – The Implications for Trans Health (Care), Linköping University, May 8–10.

Ungdomsstyrelsen. 2010. Hon hen han: En analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.

Whittle, Stephen, et al. 2008. Transgender EuroStudy: Legal Survey and Focus on the Transgender Experience of Health Care. Brussels: The European Region of the International Lesbian and Gay Association.

WPATH. 2010. ”De-Psychopatholisation Statement.” http://www.wpath.org/announcements_detail.cfm?pk_announcement=17 (accessed 2012-09-13).

–. 2011. ”Standards of care version 7”. http://www.wpath.org/documents/IJT%20 SOC,%20V7.pdf (accessed 2013-03-12).

Notes

[1] We have chosen to exchange the word ”patient” for ”user” or ”the person who needs trans specific health care.” This is not a neo-liberal attempt to transform health care services into a commodity bought and sold on a free market, but rather a way to transform the idea of a person seeking health care from being perceived as a pas- sive receiver of care, to being perceived and appreciated as an active, capable party together with whom the service can work.

[2] Self-medication means that people get hormones from somewhere else than having them prescribed to them personally by a physician, for example by sharing doses with someone, buying from abroad, or on the internet. Injections might require assistance from someone who can perform the treatment, and have access to sterile equipment. It may also include a wish to have one’s blood values checked, so that one can manage the risks that come with any kind of hormone treatment, be it within or outside of the medical system. The access to self-medication is thus dependent on one’s economic situation and contacts.

[3] The citations from the program are transcribed from the radio program and translated to English by the authors.

 

Sammanfattning

När vi lyssnade på ett radioprogram om självmedicinering med hormoner bland transidentifierade reagerade vi som aktivister på hur problem definierades och presenterades av en representant från det medicinska kollegiet som var inbjuden som ensam expert. Vi reagerade på hur brukare av vården talades om och hur långt ifrån brukarna vården är. Vi började analysera programmet, dess underliggande antaganden och normåterskapande effekter. Denna artikel är ett resultat av våra reflektioner utifrån programmet. Det vi fann var föreställningar om transsexualism som en objektiv diagnos, att vården är ett rättvist område och att alla som är i behov av denna specifika form av vård också får tillgång till den. Vi argumenterar för att psykiatriseringen av transerfarenheter underbygger de här tankarna och att detta leder till en vård som ökar istället för minskar stigmatisering av transidentifierade personers identiteter och liv. Som en effekt av denna analys formulerar vi rekommendationer om hur den transspecifika vården skulle kunna transformeras för att fungera i samspel med dem som berörs av den och därmed öka brukarnas hälsa.

Nyckelord

självmedicinering, avpatologisering, tvåkönsnormen, transhälsa, könskorrigering, stigma

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
”Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

”Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

Det är klart folk jobbar ihjäl sig

Författare: San Brobjer

Handledare: Adrian Repka

Öppna rapporten som .pdf

 

Insikter

Jag vill inleda med dessa citat, som är alla de svar jag fick på den avslutande frågan: Vilken är er viktigaste insikt om arbete/arbetsliv/arbetssamhället som ni önskar att alla kände till?

”Ifall vårt samhälles mål bara var att få gjort det samhällsnyttiga arbetet som är nödvändigt, hur annorlunda våra liv skulle kunna se ut då. Hur mycket tid vi skulle arbeta, hur mycket tid vi skulle kunna lägga på mer kreativa aspekter av livet. Vi skulle inse vad som verkligen är viktigt. Så många saker skulle inte längre behövas, som den stora, osynliga servicesektorn där inget nyttigt produceras, men med massa skumma, invecklade kopplingar till konsumtion och produktion… Istället för att bara tänka på vinst oavsett var den kommer ifrån.”

”Jag skulle önska att unga betydligt tidigare lär sig att inte ta skit på jobbet. För det tar ett par år innan man är där. Det skulle jag önska. Man har rättigheter, man behöver inte bli behandlad som skit av sin arbetsgivare. Man ska inte bli lockad av såhär massor med ’lull-lull’ – vilket är mer en medelklassgrej. Jag skulle önska att unga tidigare fick en erfarenhet av vad det innebär att vara anställd och vad man kan acceptera och inte acceptera, och stod på sig lite mer. Och det krävs år innan man är så pass bekväm i det, skulle jag säga. Där jag har jobbat så har alla varit skitdriftiga, alla kommer såhär direkt från högskolan, driftiga, välutbildade och så vidare, men har inte pejl på att kräva det man har rätt till. Man köper att vi fick typ ett extravagant Wii-spel från företaget i julklapp, men ingen löneförhöjning – när man är 25 kan man bli lite förtrollad av det, eller ett flott kontor eller vad det nu är, men efter att par år så vill man bara säga ’Ta ditt jävla dataspel och behåll det’. Det finns ju olika typer av utsatthet och möjlighet att säga ifrån, så tycker jag ändå att man ska känna att man har rätt att inte bli trampad på. Man kan ha olika möjligheter att agera på det, men att först inse att man har rätt till sig själv även på jobbet, att man fattar det snabbare. Sen kan man ha miljoner av anledningar att inte kunna agera på det, man kan ha partner eller gift eller barn eller inse att ’shit, ingen annan kommer anställa mig’ men att ändå ha en medvetenhet om sitt eget värde. Det skulle jag tycka var toppen.”

”Jag tänker såhär: Om en bara visste vad som sker, runt omkring en i samhället – typ vad som sker med tvångsdeporteringar, vad som sker med miljön. Om man visste typ allting hemskt, om man bara får den insikten så ba ’Aha, det kanske finns andra saker som är värt, som spelar roll än att jag arbetar’, det fick mig i alla fall att ’Oj, det här sker verkligen’. Det kan få en att tänka om väldigt mycket om vad som behövs i världen. Jag tänker att många vet halvt om halvt vad som sker med miljön, som de får från typ tidningarna, men om de verkligen tagit reda på saker. Som tvångsdeporteringar, det är något som sker bakom stängda dörrar, om folk visste mer om det så hade de gått ’Whoa!’, och inte velat vara en del av det. Öppna ögonen för att det kapitalistiska systemets grej är att få folk att tro att det inte finns ett annat system att leva i. Att inse att vi har bara haft det här systemet i typ 200 år, det är ett ganska nytt fenomen och inte nödvändigt. Vi måste inte veta allt på en gång hur vi vill ha det, men vi måste veta att det finns alternativ.”

”Det som jag känner är ju det att livet är ju så mycket större än ett arbete, egentligen… och vad har man ett arbete till? Krasst räknat så är det ju bara att få in inkomst för det som du gör, ja alltså det att du äter och dricker och har mat för dagen, bostad och kläder och liksom kan ta hand om dina barn. Om man klassar arbete som ’det man får betalt för’. Arbete egentligen är ju liksom någonting man utvecklar, någonting man vill göra och någonting som man trivs med… eller som man måste göra på något sätt. Jag skulle inte kunna tänka mig att inte arbeta. Att ha den insikten, och sen se också att det är ju under en period i sitt liv som man arbetar. Man arbetar ju inte som barn, och man arbetar inte heller som pensionär, som gammal. Det är egentligen en rätt så kort period som man förhåller sig till, som hela samhället är uppbyggt kring. Och vad pratar folk om? Sin semester, sin ledighet. Arbete är ändå liksom någonting som på ett sätt är allting i en människas liv men ändå rätt så marginellt. Det är så marginellt som man själv bestämmer att det ska vara!”

”Ta det lugnt! Det kanske är för att jag har en position där jag kan säga ’ta det lugnt’ – jag har råd att ta det lugnt. Men alltså, vad är det som man kommer ihåg? Det är väl relationer man bygger i livet som man kommer ihåg. Sen kan man ju bygga relationer genom sitt arbete, men man ska ju veta att… ja, att inse att det är en själv som är viktigast. Det låter så jävla individualiserat och okopplat till andra, men det är ju inte det, på nåt sätt. Jag vet inte om jag kan formulera det på nåt sätt, men… Det är okej att inte gå till jobbet en dag, om man har råd med det.”

”Å ena sidan vikten av att organisera sig fackligt och genom det lära sig vad man har för rättigheter och att organisera sig tillsammans för sina och sina kollegors rättigheter. Det är jätteviktigt. Men min huvudgrej är nog… det blir väldigt individuellt, men… Vad är det för liv du vill leva? Hur vill du organisera ditt liv? Vill du verkligen jobba 40 timmar varje dag tills du blir 75 eller hur det nu blir, för att du ska kunna konsumera massa grejer som sägs vara nödvändigt för att leva i det här samhället? Är det inte viktigare att organisera våra liv på ett sätt som får oss att må bra men där vi också visar hänsyn och tar hand om varandra?”

”Ja men typ att man inte behöver arbeta så mycket. Alltså, så enkelt är det. Alltså, såhär: sen jag liksom släppte all press… Dels måste man ju släppa pressen på varför man behöver konsumera saker, att det är för att upprätthålla en viss typ av livsstil i motsättning mot andra. Om man inte har den pressen så behöver man inte konsumera så mycket, och då behöver man inte överarbeta. Men också att släppa pressen på att man måste ’bli nåt’, även om det är något konstnärligt. Det kan bli för sin egen skull, på fritiden. Eller, allting måste vara för sin egen skull, inte för andras skull, på ett sätt. Om folk bara ser hur skadligt det är att arbeta så mycket som de gör. Jag känner mig så jävla fri! Och mår så jävla mycket bättre av att ha så mycket mer fritid. Och man kan konsumera på billigare sätt.”

”Jag tror att det är lätt att glömma att de rättigheter vi har nu, som arbetare eller som människor, är grundade i och kommer från en kamp för att få dessa rättigheter. Det är inte som att någon politiker eller chef eller ledare plötsligt sa typ ’låt oss vara lite snälla mot de där stackarna och ge dem åtta timmars arbetsdag, och sjukförsäkringar, och föräldraledighet’ – det har aldrig hänt. Det har alltid kommit från folkets, arbetarnas, kamp. Att komma ihåg att om vi vill ha ett annat sätt att se på arbete och ett annat sätt att arbeta på så måste vi kämpa för det. Vi kommer inte bara det från någon godhjärtad politiker eller arbetsköpare. Jag tror att folk ibland glömmer att anledningen till att vi har det så bra nu är för att folk kämpat för det.”

 

Introduktion

Det här är slutrapporten för projektet om arbete/arbetskritik som jag har ägnat mig åt under höstterminen 2013.

Arbete är något som ständigt ramar in mångas vardagsliv. Något som är utmärkande för villkoren på arbetsmarknaden de senaste åren är trenderna mot ökad kortsiktig effektivisering, standardisering, yttre kontroll, målstyrning och exempelvis marknadiseringen av offentlig sektor. Anställningar är idag i allt högre grad tidsbegränsade och projektbaserade, färre upplever den anställningstrygghet som fackliga organisationer kämpat för under första hälften av 1900-talet. Bara de senaste veckorna har det spridits skrämmande vittnesmål från barnmorskor om oändligt långa arbetspass inom förlossningsvården. Vi har också hört reaktioner från vårdbiträden som arbetar i hemtjänsten i Stockholms stad som redan känner att de får för lite tid för möte med sina brukare och vars färdrutter mellan brukare och tidsanvändning på plats nu även ska kontrolleras via GPS. Det är i denna tid av stadiga försämringar och urholkningar som behovet av att prata om ämnet arbete kommer.

Den här rapporten är en del av min praktik på Jämfota, ett företag som sysslar med maktkritisk organisering. Praktiken gör jag som en del av programmet Liberal Arts vid Göteborgs universitet. Liberal Arts är ett treårigt tvärvetenskapligt program, med fokus på humaniora, som filosofi och litteraturvetenskap, men med inslag av till exempel fysik och biologi. Tanken är att vi ska tränas i ”kritisk analys, självständigt tänkande, vetenskaplig metod och hållbar argumentation”.

Jag hade tre huvudsakliga ingångar till ämnet arbete/arbetskritik. Den första är att jag själv är så avogt inställd till tanken på att arbeta. Jag har aldrig varit tvungen att göra det, och jag har skytt alla ”möjligheter” jag fått som pesten. Hellre än att söka sommarjobb har jag alltid sparat pengar från studiestöd och studiebidrag. En sommar hade jag ett sommarjobb som jag fick tillottat till mig från kommunen jag bodde i (så jag slapp alltså söka jobb), men det var allt annat än en positiv upplevelse och gav mig inte direkt mersmak.

Idag får jag pengar genom att jag pluggar på universitetet, och tanken på att lämna den skyddade världen för att ge mig ut på ”arbetsmarknaden” ger mig ångest. Det var på universitetet som jag hittade min andra ingång. Vi läste någon gång om teorin att den protestantiska reformationen lade grunden för dagens kapitalism. Enligt denna teori ledde protestanternas avsky mot lyx och lättsinnig lathet till att det arbetet uppvärderades som ett slags form av gudsfruktig späkning. Att använda pengarna en tjänade skulle dock också vara för lyxigt, med resultatet att stora summor pengar samlades på hög istället för att användas genast. Dessa pengasummor kunde några hundra år senare användas till investeringar av nyblivna kapitalister. Jag vet inte om teorin stämmer, men den väckte tanken i mig om arbetssamhället som ett historiskt fenomen och inte en naturlig nödvändighet.

Min tredje, och mest definitiva, ingång kommer från ett seminarium på 2012 års bokmässa som hette ”Liv eller arbetsliv?”, med deltagarna Merete Mazzarella och Tommy Hellsten och moderatorn Maria Romantschuk. Det var nog tänkt att seminariet skulle ta formen av ett känslomässigt distanserat och teoretiskt samtal men det blev inte alls så. Merete Mazzarella vägrade nämligen gå med på vad jag uppfattade som Tommy Hellstens uttryck för okänslighet för andra människors arbetssituationer. Exempelvis föreslog Tommy Hellsten att vårdbiträden som tycker att de har för mycket att göra har ansvar att gå till chefen och delge sin kritik, och Merete Mazzarella försökte förklara att det inte är så enkelt, att folk är rädda om sina jobb och att förändring måste ske kollektivt, allt medan Hellsten avbröt gång på gång. Det var för mig tydligt hur Tommy Hellsten såg sig själv som sansad och vad jag såg som elaka pikar som lugna argument. Till slut satt de och mer eller mindre grälade medan personerna i publiken valde sida och applåderade när de tyckte att den de hejjade på sa något bra. Det var obehagligt, och det var där jag på allvar började fundera på vad det egentligen är som är ruttet i arbetssamhället. Jag frågade mig vad de olika positionerna lutar sig mot och består av, positionerna som i detta samtal förkroppsligades av Hellsten och Mazzarella. Samt hur stort avståndet är dem emellan.

 

Metod

Det material som rapporten bygger på är fyra samtal hållna under hösten 2013 med totalt åtta personer. Jag har pratat med två personer åt gången om deras tankar om och erfarenheter av arbete. För att hitta samtalsdeltagare skickade jag en intresseförfrågan via Facebook. Utöver det kontaktade jag specifikt personer som jag fått tips om som intressanta på grund av hur de själva arbetar eller har organiserat sina liv utanför en arbetsmarknad, att de vid tidigare tillfällen öppet formulerat sig arbetskritiskt, att de utför arbete som de själva förhåller sig kritiska till eller har jobb som är problematiska eller inspirerande utifrån ett maktperspektiv. I tre av de fyra samtalen kontaktade jag en person som sedan själv valde en samtalspartner bland sina vänner och bekanta. I det sista parade jag ihop två personer som jag fått kontakt med separat.

Samtalstiderna låg på mellan en timme och en kvart till närmare två timmar. Den sammanlagda tiden jag spelat in från de olika samtalen är 6 timmar och 25 minuter. Samtalen hade ett självändamål: att skapa plats för deltagarna att formulera sina tankar om detta ämne som de förhåller sig till i sin vardag, och möjliggöra för dem att få ökad kontakt och kunskapsutjämning med någon i sin närhet.

Så som i alla sammanfattningar finns ett bortfall av intressanta saker som finns kvar hos deltagarna och kan tas vidare i fler samtal. Jag hoppas att rapporten kan bli utgångspunkt för samtal om arbete/arbetskritik nya deltagare emellan där dessa tankar kanske dyker upp igen och kan få ta mer plats. Något av det som lyfts i samtalen men inte kommit med i rapporten är till exempel specifika problem i olika sorters jobb, hur en kan hindras från att göra det en vill då det inte passar in i de mallar för ”arbete” som samhället erbjuder, faran med en alltför akademiserad lärarutbildning, hur olika kamper kan motverka varandra och rollen som konst kan spela i arbetskritik.

Jag valde medvetet att låta samtalen flyta själva i så stor utsträckning som möjligt, vilket gjorde att det är svårare att jämföra samtalen med varandra. Som stöd under samtalen hade jag med mig ett papper med ungefär fyrtio frågor som jag formulerat med hjälp av researchlitteratur som finns listad i slutet av rapporten. Syftet med frågorna var aldrig att alla skulle ställas, utan snarare att påminna mig om vad jag tänkt när jag läste på om ämnet. Frågekategorierna var arbete och fritid (och sociala delar av arbete), arbete och individ, arbete och samhälle, arbete och ekonomi samt arbete och hälsa/uthållighet. Den detaljerade frågelistan finns med som bilaga i slutet på rapporten. Deltagarnas svar gick dock ofta över kategorigränserna, och under projektets gång framkom det istället andra mönster. Därför är de underrubriker som följer i rapporten inte en exakt motsvarighet till frågekategorierna.

Svaren jag fick varierade mellan vidlyftiga tankeexempel och personliga anekdoter. I texten använder jag mig av referat oftare än citat, men jag har ändå försökt att bevara deltagarnas eget språkbruk och ordval så mycket som möjligt. Ett av samtalen var till större delen på engelska, vilket innebär att jag har gjort översättningar om förhoppningsvis inte ligger alltför långt ifrån det deltagarna menade. Jag har försökt att hålla mina egna bidrag till ett minimum, och istället låta det som kom upp i samtalen tala för sig självt.

 

Vad är egentligen arbete?

En av frågorna handlade om hur en definierar ordet arbete. En av de första sakerna jag gjorde när jag bestämt mig för det här projektet var att slå upp ”arbete” i min högt älskade etymologiska ordbok. Den berättar för mig att arbete nu för tiden betyder ”sysselsättning som ger inkomst” och att det från början kommer från medellågtyskans ”arbeit” vilket inte bara betydde arbete utan även (och, gissar jag, ursprungligare) ”möda” och ”besvär”.

När jag pratade om det här projektet med en vän nämnde hen att Liv Strömquist i serieboken ”Ja till Liv!” efter Nina Björk definierar arbete som ”uppgifter som någon med pengar kan betala för”. Det var även något som kom upp en del i samtalen. En av deltagarna pratade om hur ordet ”arbete” får en negativ klang av tvång i och med att det, som det står i den etymologiska ordboken, blivit synonymt med ”lönearbete”. Hen säger att hen på grund av detta väljer att inte kalla saker som den kanske egentligen tycker är arbete för ”arbete” bara för att den inte får pengar för dem. När jag frågade om den kunde föreslå någon mer positiv definition av arbete så spånade den runt att det skulle kunna vara ”något som ger nytta för någon annan och inte bara en själv”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 5

Hens samtalspartner fyllde i med att säga att till exempel diska hemma egentligen också är arbete – om någon annan gör det åt en och får betalt är det ju garanterat arbete. Ja, höll den första deltagaren med, ”vissa får ju betalt för det som vissa andra inte får betalt för”, dels när det gäller saker som att diska och städa, men även när det gäller mycket kreativt arbete. Långt senare i samtalet sa samtalspartnern ”Varför ska vi ens ha ordet arbete? Var går gränsen? Typ ta sig upp ur sängen på morgonen kan vara ett ’arbete’.”

Många tog upp det absurda i den inom politiken ständiga refrängen om att ”skapa nya arbeten”, särskilt som dessa nya arbeten ska skapas inte där de akut behövs, som inom sjukvård och barnomsorg, utan inom till exempel telefonförsäljning.

Många pratade om hur olika arbeten värderas olika, och hur den rent ekonomiska värderingen inte är särskilt kopplad till priset arbetaren betalar med sin tid, hälsa och så vidare. Många av de mest kostsamma jobben för den som utför det, som till exempel städ- eller lagerjobb, värderas lågt i både tal och i lön. En annan del av detta är hur jobb som pratas om som viktiga men samtidigt får relativt dåligt betalt, som många yrken där en ”jobbar med människor”. Att ”jobba med människor” är kodat som kvinnligt i en patriarkal samhällsordning, och därmed värderas det lågt, även när det skenbart hyllas. Ett exempel på detta är hur lönerna för sjukgymnaster sjönk när det gick från att vara manligt kodat till att vara kvinnligt kodat. En deltagare berättade om en vän som när hen får frågan om vad hen arbetar med beskriver vad hen faktiskt gör och sedan låter folk gissa vad hen jobbar som. En vanlig gissning är chef. I själva verket är hen lärare.

En deltagare nämnde hur ”en kan se skolan som arbete också”, för elever och studenter. Då betyder ’arbete’ ”att lägga ner arbete”, helt enkelt, men fungerar inte om en tänker på det som något en får lön för. Visserligen kan många som studerar få studiemedel från CSN, men det kanske mer behöver förstås som en form av investering inför framtida lönearbete snarare än ersättning för en insats som i sig är värdefull så som tanken med ”lönearbete” är. När folk vill lyfta problem i skolan så är detta också ofta ett argument som används. ”Skolan är ungdomarnas arbetsplats”, vilket visar att arbete är högstatus.

Samtidigt beskrev en av deltagarna hur den upplevt en skillnad mellan att plugga och att arbeta. Hen sa om att arbeta att ”Nu känner jag verkligen att jag säljer min tid”, och att hen känner sig mycket mer ofri. ”Innan kunde jag välja hur jag skulle lägga upp min tid. Nu måste jag prestera på ett visst sätt för att få lön.”

Ett ord som är intressant i sammanhanget är ”sysselsättning”. Enligt min etymologiska ordbok betydde ordet ”syssla” från början ”uträtta” eller ”åstadkomma”, vilket i mina öron låter mycket mer positivt än arbetes urbetydelse av ”möda” och ”besvär”. Idag har ordet dock inte någon särskilt positiv klang. Det är å ena sidan ett paraplybegrepp under vilket ”arbete” ryms, men används oftast om arbete som klassas som ”nästan men inte riktigt” arbete, som arbete en gör genom till exempel praktik, Fas 3 eller Samhall. Ordet hjälper också att maskera och dölja förhållanden av ofrivillig arbetslöshet, eftersom människor kan räknas som ”sysselsatta” även om de inte har ett arbete och då kan skrivas bort från samhällets ansvar (att till exempel betala ut arbetslöshetsersättning).

 

All denna arbetstid

De allra flesta var överens om att arbetstiderna idag är alldeles för långa. Som en deltagare sa: ”Att vara ofri under så många timmar av dagen gör att man blir ofri resten av tiden också.” Alltså vore kortare arbetstid överlag bättre, men det påpekades också att standardisering inte nödvändigtvis är lösningen.

En av deltagarna berättade om hur hen själv som yngre föreställt sig att hen skulle plugga till något yrke med bra timlön för att inte behöva jobba så mycket. Sen insåg hen dock att den typen av yrken nästan alltid kräver att en jobbar heltid, för det är så anställningarna ser ut. ”Ju bättre betalt det är, desto svårare är det att välja sina tider”. Då tyckte hen att det var enklare att ha ett ”skitjobb” och kunna jobba mindre. Men då blir det ju också ännu mindre pengar att leva på. ”Det blir så lätt att man tänker att ’jag ska bara jobba lite grann’ och sen helt plötsligt är det livet för att man inte orkar något annat.”

En deltagare påpekade att olika jobb är olika ansträngande. ”Vi har en jättestor arbetslöshet, och så ska de som har ett jobb jobba ihjäl sig”, som en annan deltagare uttryckte det. I ett samtal kom det upp hur det vore rimligt med en kortare arbetstid på fysiskt ansträngande jobb, medan när en jobbar med människor, till exempel som personlig assistent, så kan stabilitet vara en anledning till att ha längre arbetstider.

En deltagare som jobbar som gymnasielärare berättade om en tidigare deltidsanställning: ”Jag fick betalt för 75 procent, men jag jobbade heltid”. Senare i samtalet sa samma deltagare ”Man vill inte att det ska gå dåligt för eleverna, så då jobbar man på helger, då jobbar man på kvällar, då jobbar man mer än de där 40 timmarna i veckan som man ska jobba. Det blir eleverna som är akilleshälen.” Med eleverna som gisslan fås lärarna till att ”välja” att jobba obetald övertid.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 1

Betald övertid kan människor istället tvingas till för att de behöver de extra pengarna eller är rädda att förlora sina anställningar och inkomstkällor om de skulle sätta gränser. En viktig sak som en annan deltagare påpekade var att dåliga tider ofta går hand i hand med dåliga villkor i övrigt, som så kallat ”okvalificerat” arbete som sliter på kroppen. Jobb som bara tas av de som måste, där arbetsgivaren lätt kan säga ”okej, då får du gå” till den som försöker kräva förändring. Detta är förstås som mest uttalat när det gäller svartjobb, och särskilt sårbar är den som är papperslös i Sverige och blir hänvisad till dolda arbeten med risk för att bli utlämnad till myndigheter om en skulle ställa krav på arbetsvillkoren. Denna prekära position är inget som heller adresseras av fackförbunden generellt.

Nyckeln är alltså inte i att endast sänka arbetstiderna, utan att det behövs ett helhetsgrepp. En deltagare sa om en sänkning från åtta till sex timmars arbetsdag – ”Två timmar är ju alltid två timmar.” Men ett exempel på en situation där sänkt arbetstid verkligen inte är något automatiskt positivt kom från det en deltagare berättade om hur folk rings in till jobb en timme för sent, så att de bara ska få betalt för till exempel sju timmar, men ändå tvingas göra åtta timmars jobb.

 

Ångest, obehag, känslor och hälsa

Flera av deltagarna beskriver sina erfarenheter av arbete som kopplade till känslor som benämns som ångest och obehag. Det kan till exempel vara ångest inför arbetet. En person berättade om hur hen kvällen innan en arbetsdag alltid, men särskilt när hen inte har jobbat på ett tag, har ångest och inte kan slappna av.

Känslan kan variera i grad. Det finns det lättare, eller i alla fall socialt acceptabla, obehag som framgår i ”Åh nej, nu ska jag jobba igen”, som en deltagare tog upp som något folk ofta säger. Men det kan också vara mycket värre. En deltagare berättade om hur den som hen bor med började morgonen med att skandera ”Jag hatar livet, jag hatar livet, jag hatar livet” som reaktion på att den måste gå upp och gå till jobbet.

Tidsbristen som kommer av att delta i arbete leder också till jobbiga känslor. En av deltagarna beskriver hur hen, när hen har haft ett arbete, känt först stress och press inför arbetet, och sedan stress och press inför fritiden, att hinna med både allt hemarbete, som att tvätta, och även att hinna umgås med vänner och familj. Samma person berättade också om en erfarenhet av att många låtsas vara ”den välfungerande arbetaren” när de egentligen mår väldigt dåligt. Detta anknyter till det en annan deltagare berättade om hur det inte finns utrymme att göra det hen egentligen vill göra inom ramarna för hens jobb och hur hen ”balanserar mellan att se det som ett strukturellt fel och ett personligt misslyckande”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 4

En annan anekdot om dubbla känslor och omöjliga val som skapar ångest i förhållande till arbete kommer från en av deltagarna. Det började med hur hen ”fick panik över att jag borde jobba, för jag har typ inga pengar”, och därför sökte ett jobb. Och sen när hen fick jobbet så fick hen så mycket ångest över tanken att ha ett jobb – ”trots att det var typ mitt drömjobb” – att hen tackade nej. Den som den pratade med reagerade på nejet med ”Men vill du inte arbeta och tjäna pengar?”, och då svarade hen ”Nej det vill jag inte!”. Sen fick hen ändå ångest över att hen tackade nej, eftersom det sitter så djupt att om en är fattig så ska en ”ta alla möjligheter som ges”. ”Jag skulle ju haft mer ångest om jag tackat ja och varit tvungen att gå till jobbet, men ändå!”

En deltagare berättade om en erfarenhet av värdet av längre ledighet: ”Jag hade sommarlov nu – jag var ledig nio veckor! Då hann jag hem till mig själv, då hann jag landa. Men det tar ju ett tag. Om man bara har två veckor, då hinner man kanske inte.” Att en behöver så mycket tid för att landa i sig själv tycker jag visar på vad arbetet kan göra med en och att det finns en konflikt mellan ”liv” och ”arbetsliv”, som seminariet hette som jag inspirerades av för ämnesvalet. Det är alltså inte alla som får ledigt länge nog att landa i sig själva, och även de som får den chansen skulle sannolikt må bättre av att få den lite mer kontinuerligt. Som det är nu går mycket ledig tid åt till saker som ändå har med arbete att göra, som till exempel att fysiskt ta sig till arbetet, men också att hantera den slags känslor som en får kring arbetet som jag nämnde tidigare.

Samma deltagare pratade om att hellre sjukskriva sig en gång för mycket än en gång för lite, att om en har möjlighet så är det viktigt att sätta hälsan först. En annan deltagare beskrev att spendera större delen av sin vakna tid med att jobba som ”en tickande bomb” för psykisk hälsa. Hens samtalskompis fyllde i med hur det skrivs ut massa medicin mot stress och depression, istället för att folk får möjlighet att leva hälsosamt från början. Det ses som individuella problem, inte problem med arbetsvillkoren eller arbetssamhället i stort.

En deltagare nämnde paket av på ett sätt ”obefogade” känslor som skam eller skuld eller oro som kan få människor att jobba mer än de mår bra av eller gå med på dåliga arbetsvillkor, och menade att det vore bra att undersöka varifrån de här känslopaketen kommer ifrån. En ledtråd om var de kan komma ifrån kanske finns i en anekdot som en av deltagarna berättade om hur hens chef sa ”ja, hon är ju en svag individ” och ”jag vill ju ha folk som kämpar” om en annan anställd som var delvis sjukskriven.

Det är givetvis inte bara den psykiska, utan även den fysiska hälsan som kan påverkas av arbetet. I ett samtal spekulerade vi om varför just stress har blivit ett så omdiskuterat arbetshälsoproblem i den rådande samhällsdebatten – kanske är det för att det är ett vanligt problem även inom medel- och överklassen. Mer fysiska arbetsskador hör typiskt ihop med låglönejobb, och därför pratas det inte så mycket om dem. Som en deltagare sa: ”Varför ska vissa ha förslitningsskador medans andra slipper?”

 

Att hålla folk på plats och i ständig strävan

En fråga som jag aldrig uttalat ställde men som många av samtalen implicit kom att kretsa kring var ”Vad är det som gör att det är som det är nu? Vad är det som håller kvar folk i sina jobb?” Som en deltagare sa: ”När det gäller det mesta betalda arbetet skulle nog folk hellre göra något annat om de fick välja”.

I ett samtal påpekade deltagarna hur idén i samhället att ”folk jobbar med det de vill, det som passar dem” är en lögn för att hålla folk på plats. De kopplade det också till ”myten om social rörlighet”. Att rasism och sexism är grundläggande faktorer för att avgöra någons chanser till denna eventuellt önskade sociala rörlighet uttryckte en av deltagarna genom att säga: ”Det är en sån lögn att ’bara om du pluggar och jobbar hårt’… nej! Om ditt namn är Mohamed eller Ahmed eller Fatima så har du inte samma möjligheter som en Björn eller Tobias.”

De pratade vidare om hur det under de senaste åren skapats massa mellanpositioner – ”lagledare”, ”biträde”, ”handledare” – på olika arbetsplatser, och hur vissa av dem inte ens innebär någon skillnad i lön eller formella arbetsuppgifter. ”Det finns massa bullshitpositioner, som på ett café där någon fick en liten bricka där det står ”Senior Barrista”, men de fortfarande fick minimilön”. Deltagarnas analys var att syftet med detta är att förmedla att ”Om du inte klagar utan jobbar hårt så kan du bli chef!”. ”Känslan av en rörelse uppåt håller i själva verket folk på plats.” Dessutom minskar det risken för att arbetarna ska organisera sig gemensamt eller solidariskt när de inte ser varandra som jämlikar utan som konkurrenter i rörligheten, vilket knyter an till individualismen i dagens samhälle. ”När en måste hålla en låg profil för att få behålla sitt jobb så blir en isolerad”.

En deltagare sa: ”Idag är vi alla individuella projekt, entreprenörer som ska ’skapa oss själva’, ha en karriär, skaffa saker, ’investera i oss själva’, ta lån. Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

Arbetsmoral kom upp i många samtal. En deltagare menade att det är den som gör att folk ”försvarar sina fucked up jobb”. En annan deltagare nämnde uttrycket ”att göra rätt för sig” och den protestantiska arbetsmoralen jag nämnde i inledningen kom upp i förbigående i ett annat samtal. Ännu en annan deltagare nämnde att det görs till en ”dygd” att arbeta vilket blir absurt eftersom de allra flesta måste arbeta för att få pengar att leva på. ”Det går inte att göra en dygd av nödvändigheten.” Men, fortsatte hen, i en kultur där arbete ses som en dygd så håller folk sig lugna och gör inte revolt mot sina arbeten. När det enda en får beröm för är att en arbetar är det lättare att kräva mindre arbetslöshet framför ett nytt sätt att tänka kring arbete och arbetsfördelning. Systemet är alltså internaliserat och därmed svårare att upptäcka eller göra motstånd mot.

Två av deltagarna som båda jobbar som lärare beskrev hur det i skolan finns en dold agenda att lära eleverna att ”sitta still på sin plats, och då menar jag inte bara sin plats i sin bänk, utan att sitta still på sin plats i samhällsstegen”. Detta var bara ett av de sätt som de uttryckte att deras roll som lärare skaver mot deras ideologi. ”Vi går maktens ärenden” sa den ena, och den andra sa flera gånger under samtalet att hen funderar på att sluta.

Samma personer pratade även hur lärare har alldeles för mycket att göra. Lärarnas får fler och fler uppgifter som att skriva om läroplaner och policydokument, och fler och fler saker ska dokumenteras. De berättade om hur många av dessa uppgifter görs halvdant eller inte alls. Den ena berättade om hur hen ofta sätter in papper i pärmar utan att ha läst igenom dem. ”Man kan inte hålla på med allting” konstaterade hen. Detta hänger förstås ihop med lärares obetalda övertid som jag skrev om under rubriken ”All denna arbetstid”, för att åtminstone hinna få gjort det de faktiskt själva tycker är viktigt. De pratade också om hur detta leder till passivisering. ”Vi hinner inte organisera oss!” utropade en av dem frustrerat. Detta är något som arbetsorganisatörerna, oavsett intention, tjänar på.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 3

En annan sak som kom upp gång på gång var tanken om jobbet som identitet. Många tog upp utryck som ”Vad ska du bli?”, att en är sitt jobb. En deltagare påpekade motsättningen mellan denna press på att en ska ”bli” något och att en får höra ”följ ditt hjärta!” och hur hen fick svaret ”Varför inte doktor?” när hen berättade för sin förälder att hen tänkte plugga till sjuksköterska. En ska alltså inte bara arbeta, utan arbeta med rätt saker på rätt sätt. Samma deltagare berättade om hur samma förälder från, eller trots, en politisk identitet som marxist dragits in i ett arbets- och konsumtionsbeteende, och hur ont det gör i hen att se det.

Att jobbet blir ens identitet kan dels komma från ett rent tidsmässigt faktum – detta var flera av deltagarna inne på. En av dem uttryckte det som: ”Du vet att någon jobbar heltid när de bara pratar om sitt jobb”. ”Och så umgås de bara med folk från jobbet, för de hinner inte träffa någon annan.”

En deltagare pratade om att om en jobbar heltid och ägnar sig åt någon fritidsaktivitet så finns det inte tid för att umgås särskilt mycket. Hens samtalspartner fyllde i med hur detta gör det lättare att glida in i en tvåsam kärleksrelation, ”då finns det någon där när man kommer hem, annars måste man anstränga sig för att umgås”. Senare i samtalet sa samma deltagare ”När någon säger ’jag har inget bättre för mig än att jobba’ så beror ju det på att de tvingats jobba så mycket att de inte utvecklat några andra intressen”. På makronivå menade de att det leder till en passivisering i samhällsengagemanget. ”Det är som att man har slutat prata om varför vi gör saker.” ”I bästa fall orkar man läsa, men inte göra något.” En av deltagarna berättade om den prioritering av aktivism över pluggande hen gjort när hen läste genusvetenskap, medan andra pluggade mer och fick högre betyg. Jag tänker mig att det är den sortens prioriteringar en får göra när tiden helt enkelt inte räcker till – och vilken prioritering en än väljer finns det risk att det leder till skuldkänslor. En av deltagarna uttryckte en tanke som kan vara till hjälp när en gör sina prioriteringar: ”Genom att göra någonting för andra så kan man bli mer fri i sig själv.”

 

Belöningar och bestraffningar i arbete

Det är inte bara heltiden som gör jobb till identitet. I flera samtal tog deltagarna upp de straff som finns för att inte följa arbetsnormen. Normen som säger att alla ska vilja och prioritera att delta i organiserat arbete efter förmåga, att vi ska vilja ha bättre och bättre jobb med mer och mer ansvar och lön och att det är så vi bäst bidrar till oss själva och vår omgivning. I ett samtal pratade deltagarna om att mycket bygger på att man har massa lån. Den ena funderade kring hur det att det är så dyrt att bo, och leva gör att folk blir ”beroende av pengar” – ”helt plötsligt hamnar man hos Kronofogden om man inte får in de där pengarna”. Hen uttryckte det som ”Man har målat in alla i ett hörn”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 6

Tydligast tyckte jag den här tanken uttrycktes i ett samtal där vi kom in på hur folk kontrolleras och passiviseras genom illusionen av att det alltid finns ett ”fritt val”, att ”du är fri att välja att inte jobba här om du inte vill”. En av deltagarna påpekade att ja, men du kan inte välja att inte jobba. Konsekvenserna kommer att bli våldsamma. Varje steg blir bemött med våld. Såhär beskrev hen det:

”Om jag inte jobbar, vad blir konsekvenserna av det? Jag kan inte betala hyran. Då måste jag antingen ockupera ett hus eller bo på gatan, vilket kommer bemötas med våld. Om jag inte jobbar kan jag inte äta, så då måste jag stjäla mat, vilket kommer bemötas med våld. Om jag inte jobbar kan jag inte betala min tandläkare, så jag kan inte bli av med hål, eller över huvud taget få vård…” Den andra deltagaren i det samtalet beskrev det som ”ett osynligt hot om våld” som hänger över oss hela tiden.

 

Överarbete + överproduktion = överkonsumtion

De flesta av samtalen kom någon gång in på kopplingen mellan arbete och konsumtion. Dels att det är i samhällets intresse att vi arbetar så att vi tjänar pengar så att vi kan konsumera, men också i att mycket av arbetet som gör är produktion, och det som produceras måste konsumeras. En deltagare sa: ”Det finns en bild i samhället om att vi konsumerar för mycket, men det läggs alltid på individen. ’Köp second hand och ekologiskt!’ Det pratas aldrig om att det produceras för mycket. Och det pratas aldrig om att det skulle behövas en förändring med mindre tillväxt.”

En annan deltagare hade gjort en annan intressant iakttagelse apropå konsumtion. Hen hävdade att det går att se vad som är viktigt för ett samhälle på vad det satsas på, och att en del det är satsningar på byggnader. Förr var kyrkorna som var de finaste byggnaderna vi hade, ett tag var det skolorna – nu är det köpcentran. Samma deltagare gav uttryck för hur lätt det kan vara att ändå falla in i ett beteende som en egentligen inte vill ha: ”Och sen står man där på Konsum och inte fan köper man den där bananen med en liten svart fläck.”

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 2

En deltagare påpekade hur produkter avsedda att ”förenkla vardagen”, som självgående dammsugare, köps just därför att folk arbetar så mycket att de inte har tid att till exempel dammsuga (samtalspartnern fyllde i att det givetvis är samma sak som föder de ”hushållsnära tjänsterna”). Sedan sammanfattade hen hela situationen med arbete, produktion och konsumtion med ”och miljön tar skiten”.

 

Visioner om organisering av det nödvändiga arbetet

Många pratade om hur avlägset deras idealsamhälle känns. ”Så mycket bygger på nationsgränser, så mycket bygger på att alla ska ha jobb… Men det finns ju alternativ. Det finns arbetarkollektiv…” och samtalspartnern svarade ”Det finns massa frön till ett framtida annorlunda samhälle”.

I ett annat samtal påpekade en av deltagarna att det är svårt att föreställa sig hur en önskar att samhället skulle vara just därför att det är så avlägset från hur det är nu. Många hade en vision om att bara göra det faktiskt nödvändiga arbetet, men mer än en deltagare påpekade också hur svårt det är att avgöra vilka de grundläggande mänskliga behoven, och därmed de nödvändiga arbetena, är. En tanke som kom upp flera gånger var att ”dela på skitjobben”: ”Strunta i alla de arbeten som bara blir ekorrhjul, som inte behövs om inte de där köper det där, så därför måste de arbeta… Det är svårt eftersom man skulle behöva omstrukturera så mycket, men det är egentligen inte svårt att tänka hur man skulle kunna ha det.”

Roland Paulsen beskriver i boken ”Arbetssamhället” essentialistisk respektive existentialistisk arbetskritik. Den essentialistiska kritiken handlar om att arbete tillhör människans essens, att det som gör oss till människor är att vi arbetar (då i en vidare betydelse än ”lönearbete”). Lite lättvindigt uttryckt innebär den essentialistiska tanken att allt som behöver göras kommer bli gjort, bara folk får göra vad de vill med sin tid. Människor behöver arbeta, och människor behöver sjukvård, alltså kommer det finnas någon som arbetar med att erbjuda sjukvård. Den existentialistiska arbetskritiken är mer pessimistisk. Enligt dess företrädare är det farligt att förutsätta att allt skulle gå ”av sig självt” på det sättet. Det kanske det gör, men för säkerhets skull tycker de att det ska finnas system av någon form av yttre motivation som ska försäkra att arbetet blir gjort. Problemet med dagens arbetssamhälle är alltså enligt det existentialistiska synsättet inte att det är ett sådant system för att organisera arbete, utan att det är ett dåligt sådant system.

Många av deltagarna gav uttryck för essentialistiska tankar. Det sades saker som ”Jag skulle inte kunna tänka mig att inte arbeta”, ”Att jobba är ett behov, tror jag”, ”Saker skulle bli gjorda ändå” eller ”Jag tror att väldigt många nog inte skulle ha tyckt att det var något problem att utföra ett sådant arbete” (det vill säga, något som måste göras, trots att en inte får betalt). ”Varför skulle det vara i någons intresse att göra det dåligt för sig själv?”

Olika deltagare påpekade att mycket arbete som behöver göras hemma blir gjort utan betalning, att det finns en lust i att skapa och att samarbete kan ge arbetsglädje och sammanhang. En deltagare påpekade hur jobb som idag är slitsamma och jobbiga, som att sitta i kassan i en stor mataffär, skulle kunna bli roliga och trevliga om det rörde sig om kortare arbetstid (och kanske lägre arbetstempo?). ”Jag är åtminstone säker på att det skulle finnas massa tid över till att göra annat när det nödvändiga blivit gjort” sa en annan.

Många pratade också om att hjälpa varandra, om kollektivisering och om mindre samhällen istället för dagens nationalstater. ”I ett annat samhälle kanske vi skulle se oss själva inte som individuella projekt utan som del av ett större sammanhang.”

Det fanns dock också mer existentialistiska skeptiker bland deltagarna, som inte litade på att en inre motivation skulle vara nog. Åtminstone inte när det gäller slitsamma jobb. En deltagare var inne på att människor behöver uppskattning, och att en lön kan ses som en slags uppskattning (utöver andra sätt som den är en yttre motivation). Om lönen försvinner så finns risken att personer som gör vissa nödvändiga jobb inte får någon uppskattning alls, och att de jobben då inte skulle bli gjorda.

Tanken om basinkomst kom upp i nästan alla samtalen. Basinkomst är en fast inkomst som delas ut till alla utan krav på motprestation. Det var en tanke som de flesta var positiva till, oftast bara nämndes det utan att diskuteras så mycket. I ett av samtalen diskuterade deltagarna lite kring om det behövs en stat för att kunna dela ut basinkomst och ifall det i så fall är ett problem. I något samtal kom det bara upp som ”eller så har alla samma lön”, i ett annat pratades det lite om det alternativa ordet ”medborgarlön” och vad det implicerar om vem som har rätt till pengar och inte.

Två av deltagarna som båda jobbar som lärare pratade om att om de fick välja helt fritt vad de skulle ägna sina liv åt skulle de vilja syssla med att lära ut, men att så som läraryrket ser ut i praktiken idag så är det nästan inte värt det. Samma deltagare återkom flera gånger till tanken att det nog vore nyttigt att ha flera olika jobb under sitt liv. När deltagarna fick beskriva hur de önskade att arbete såg ut så nämnde nästan alla orden ”inflytande” eller ”självbestämmande”.

 

Sammanfattning

Arbete och arbetsvillkor är någonting som berör alla i dagens samhälle. Oavsett om en lönearbetar eller inte så är arbete ständigt närvarande i ens liv. Utbildning är en förberedelse för arbete, och att inte ha ett arbete anses vara ett misslyckande. Den som väljer att minimera sin arbetsmängd får svårare att leva. Barn som har arbetande vuxna omkring sig lär sig om vad det innebär att jobba. De som har jobb har arbetstider och andra villkor att förhålla sig till, och ofta är det enda förhållningssättet som erbjuds anpassning.

När jag gav mig in i det här projektet var det med frågan om vad det är som är ruttet i arbetssamhället. Nu kan jag konstatera att det är mer än en sak. Olika faktorer går in i varandra och det kommer inte räcka med bara en förändring för att lösa alla problem. Ett exempel på det är hur en förkortad arbetstid inte är något positivt om det inte kombineras med större möjlighet för anställda att säga nej och forma sina egna arbetsvillkor.

En viktig sak som jag lärde mig under projektet är hur människor hålls kvar inom dels arbetssamhället i stort och dels på specifika arbetsplatser på olika sätt. Ett exempel på detta är hur arbetstider håller människor från organisering och engagemang i och utanför arbetet. Detta hänger ihop med den arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag som länge skulle hända ”snart” men nu är en reform som känns avlägsen och debattmässigt sval.

En annan insikt projektet gav mig är hur känslor av oro och obehag i relation till arbete samtidigt normaliseras och göms undan, och hur nära våldet är för den som vägrar eller misslyckas med att delta i arbetssamhället. Detta hot om våld är ett ”osynligt hot” som döljs i den förmenta självklarheten av dagens samhällsordning. Hotet blir bara synligt för de som är närmast att passera gränsen efter vilken hotet förverkligas (och de som redan passerat den).

Jag blev förvånad över hur deltagarna i sin kritik tydligt var antingen essentialister eller existentialister, men samtidigt uttryckte att det var svårt att prata om alternativ och framtidsvisioner. Det är därför den typen av samtal som förts under det här projektet behövs.

När jag går vidare från det här projektet gör jag det med insikten att definitionsföreträde när det gäller så väl problemformuleringar som formuleringen av lösningarna. För att lösa rätt problem behöver vi utgå ifrån verkligheten för de som drabbas värst fysiskt, psykiskt och socialt av exempelvis kortsiktig effektivitet och flexibilitet framför trygghet. Om vi bara lyssnar på de som gynnas av trenderna eller de som har det relativt bra i dagens arbetssamhälle trots försämringar så kommer det aldrig bli någon tillräckligt stor förändring. Däremot finns risken att de som befinner sig i de mest sårbara positionerna får det ännu sämre.

Mitt hopp är att den här rapporten kan vara en del i en rörelse som en dag tar oss till ett samhälle där arbete inte längre ses som den största, viktigaste, definierande delen av livet. En värld där det nödvändiga arbetet blir gjort, med minsta möjliga påverkan på miljön och största möjliga frihet för människorna som berörs av det. En värld där ingen längre tvingas att jobba ihjäl sig.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 7

 

Tack

Tack till Adrian för spånande, redigeringshjälp, pepp, förståelse, planering, idébollande, handledning, stöd, formuleringshjälp, kommentarer, medkänsla och massa mer.

Tack till Ellen för hjälp med formulering av frågelistan.

Tack till Molly och Niklas och Ylva och pappa för prat och påpekanden.

Tack till Tobias och Lisa för korrekturläsning och kommentarer.

Ett jättestort tack till alla er som deltog i samtalen och som jag ska hålla anonyma. Tack för att ni delade med er av era tankar och erfarenheter i projektet och gjorde projektet och rapporten möjliga. Jag lärde mig massor från er!

 

Källförteckning, Litteraturtips och vidareläsning

Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin av Roland Paulsen

Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde av Nina Björk

Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen av Richard Wilkinson och Kate Pickett

Kollaps – livet vid civilisationens slut av David Jonstad

Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet redaktör Stellan Tengroth

Klass – är du fin nog? Av Anneli Jordahl

All I Want for Christmas is planekonomi av Sara Granér

Inspelat samtal om arbetskritik med Unni Drougge och Roland Paulsen på Anarkistiska bokmässan.

 

Frågelista

Vad är arbete för er? Tycker ni att ordet är svårdefinierat, vagt?

Hur känner ni inför ordet arbete?

Finns det saker som klassas som arbete som inte borde göra det? Finns det saker som inte klassas som arbete som borde göra det? Har vad ni ser som ”arbete” förändrats under era liv?

Hur värderas det ni gör/era arbeten? Klassas det i samhället som t.ex. arbete eller som sysselsättning, omvårdnad, aktivism, hobbyverksamhet, hushållsarbete? Vad skulle hända om ert slags arbete inte utfördes?

Hur tänker ni om ordet ”sysselsättning”? Är det någonsin användbart eller är det bara förminskande? Borde allt arbete klassas som sysselsättning istället för att ”arbete” ska sättas överst i hierarkin bara för att någon anser att det är värt att betala för?

Hur får ni ihop pengar att leva på? Arbetar ni? Arbetar ni enligt samhället? Med vad i så fall? Vad har ni arbetat med förut, om något?

Vad är den största faktorn som påverkar din arbetssituation eller sysselsättning, tänker ni? Arbetstillstånd/migrationsstatus/ålder/utbildning/språkkunskaper/strukturell diskriminering/privilegiering? (Denna fråga kan avgöra vad nästa frågeklump blir).

 

Arbete och fritid samt sociala delar av arbete

Vad tänker ni om samhällets uppdelning i arbete/fritid?

Tar era arbeten kraft/tid/osv som ni hellre skulle lägga på annat? Vad?

Är standardiserade arbetstider önskvärt, eller ska det vara mer upp till var och en? Tycker ni att en standardiserad arbetstidsförkortning (typ 6 timmars arbetsdag) skulle vara något bra?

Vad händer om en vägrar delta i arbetsrelaterat umgänge – typ after work – på fritiden? Utfrysning?

Har ni några erfarenheter av teambuilding? Situationer där en förväntas bli ett lag med sina kollegor genom övningar?

Hur ser ni på orden ”arbetslös”, ”arbetsfri” och ”arbetssökande”? ”Arbetssökande” är det ord som arbetsförmedlingen använder idag.

Fikapausen är en situation som ofta kommer upp som en plats där normer och hierarkier återskapas på arbetsplatser, genom saker som sägs och inte sägs – vad som antas vara självklart och allmänt och speciellt, positioneras som exotiskt eller tabubelagt. Har ni erfarenheter av fikapauser eller att förväntas att delta i ”ofarligt och vardagligt socialt umgänge”?

 

Arbete och individ

Hur ser ni på relationen mellan inflytande på arbetsplatsen och vem en är/hur en uppfattas socialt? Vilka har möjlighet att få de arbeten de faktiskt vill ha, med rimliga arbetsvillkor? Kan du göra det jobb du önskar att du kunde/fick göra?

Vad är farorna och fördelarna med att låta sin yrkesroll bli en del av (eller hela) ens identitet? Vad är motsvarande faror med att inte identifiera sig med/ta ansvar över vad en gör på arbetstid?

Hur hamnade ni på de arbetsplatser ni är på nu? Hur stor valfrihet hade ni när ni valde arbete? Fick ni era arbeten med hjälp av kontakter?

Hur tänker ni om idén att arbete ska vara självförverkligande? Har ni erfarenhet av att ”växa” i något arbetsrelaterat sammanhang?

Passiviseras människor av arbetet tror ni? Hur i så fall? Vilka är mest utsatta?

Vad tror ni servicerollen gör med människor? Vad är ”bemötande” egentligen? Till exempel ”kunden har alltid rätt”? Vad tänker ni om ”emotionellt arbete” inom andra yrken, typ att trycka ner sin leda och irritation?

Vad är kompetens? Har ni ”rätt” kompetens för ert arbete? Hur tror ni det ser ut överlag? Lever vi i ett sant ”meritokratiskt” samhälle? Är det eftersträvansvärt? Har ni någon utbildning för det arbete som ni gör, är utbildningen användbar i/relevant för det dagliga arbetet?

 

Arbete och samhälle

Hur uppfattar ni att det pratas om arbete i samhället? Är ”det offentliga samtalet” alls inne på rätt spår eller slår det upp dimridåer runt vad som egentligen är viktigt?

Hur tänker ni om ”arbetslinjen”? Finns det något positivt i den? (I korthet: sysselsättning istället för pengar utan motprestation i alla lägen alltid.)

Hur samspelar synen på att få göra det en är bra på/gillar med att hålla människor på plats i ett klassystem? Vilka saker ses det som det bättre att vara bra på och att gilla att göra? Hamnar folk på de jobb de passar bäst på?

Om samhället var ordnat på ett annat sätt, skulle ni ändå vilja göra det ni gör i ert arbete idag? Hur mycket har ni ”valt” att arbeta med det ni arbetar med?

Vem tjänar på det arbete ni gör? Vem tjänar på det ni faktiskt gör på arbetet? Vem tjänar på att ni inte gör annat med den tid ni lägger på era arbeten?

Hur vanligt tror ni det är att makten på en arbetsplats göms genom saker som after work, öl med chefen och arbetsplatsen som familj? Och att makt utövas på ”informella arenor” typ cheferna golfar?

Många yrken bygger på den enas makt över andra, har ni erfarenheter av det? Hur tycker ni en ska förhålla sig till det? Finns det något som kan ses som att ”bara göra sitt jobb”? Vems är ansvaret i ett led, den som betalar för en uppgift, den som beställer den eller den som utför den? (Ex. vården: landstinget -> vårdbolag -> vårdpersonal)

Vilka arbeten är nödvändigast? Hur skulle samhället idealiskt vara upplagt för att få genuint nödvändigt arbete gjort?

Tror ni på roterande arbetsuppgifter som ett sätt att undvika specialisering och dela kunskap och kompetens? I vilken skala bör rotationen i så fall ske?

 

Arbete och ekonomi

Hur ser ni på ekonomisk tillväxt? Är tillväxt något odelat positivt, ett mål i sig? Är tillväxt något odelat negativt som alltid ska undvikas?

Hur tycker ni att samhällets resurser ska fördelas? Ska inkomst och arbete ha med varandra att göra? Ska folk behöva arbeta för att få pengar? Ska det i så fall vara kopplat till arbetsinsats på något sätt? Hur tydlig är kopplingen nu? Hur ser ni på idén om basinkomst?

Hur ser ni på bidrag?

Hur tänker ni om individuell lönesättning, löneförhöjningar och löneförhandlingar? Lönehöjningskriterier kan ha väldigt lite att göra med de faktiska arbetsuppgifterna och istället vara typ att komma med många förslag, oavsett förslagens innehåll och om de tillämpas, hur ser ni på det?

 

Arbete och hälsa/uthållighet

Hur påverkar arbete våra kroppar, sinnen, hälsa märker ni?

Vilka faktorer inom arbete tror ni spelar mest in på folks hälsa?

Hur ser ni på relationen mellan arbetsvillkor och hälsa? Hur ser ni på relationen mellan hälsa och möjlighet att påverka sitt arbete? Hurdana arbetstider tror ni skulle vara bäst för folks hälsa? Bestämma själv? Vad är det som arbetar emot ökat självbestämmande eller arbetstidförkortning?

Hur skulle arbete vara ordnat för att bäst värna om och i bästa fall stärka människors hälsa?

Vad tror ni trenden i den flexibla arbetsmarknaden med kort varsel på inringning men också de mer digitaliserade arbetsmarknaderna att ”alltid vara tillgänglig” gör med folks hälsa?

Hurdana arbetstider tror ni skulle vara bäst för folks hälsa? Bestämma själv? Vad är det som arbetar emot ökat självbestämmande eller arbetstidförkortning?

 

Avslutningsfråga

Har ni några insikter om arbete/arbetsliv/arbetssamhället som ni önskar att alla kände till?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Nolltolerans

Nolltolerans

Tolerans

Den 16:e november är det FN:s internationella dag för tolerans! Grattis! Detta firar vi med att resonera om varför vi tror att tolerans är en i grunden dålig idé. Allt fler i vår närhet slutar att använda tolerans som vision och positivt begrepp då det i grunden bygger på en ojämlik maktrelation där en ges tillåtelse att tolerera en annan. Samtidigt verkar det generellt sett finnas lite känsla för vad tolerans är och hur den görs i praktiken, oavsett om vi menar att den inte handlar om tolerans utan om acceptans eller ”ett nödvändigt steg i utvecklingen”.

För att underlätta förståelsen och benämnandet av tolerans och möjligheten att kunna motsätta oss toleranspraktiker, ska vi ge några exempel på förväntningar i toleranssituationer utifrån rollerna A: den som tolererar och B: den som tolereras. Dessa roller finns inom maktordningar. En maktordning är en social kategorisering som alla personer har en position inom. Våra positioner kan vara centrala i samhället, perifera eller någonstans däremellan. Exempel på maktordningar är regionalitet, religion och funktionalitet.

A är en person som är i en fördelaktig position i (minst) en maktordning. A:s position i maktordningen regionalitet kan innebära att den är huvudstadsbo och därför knappt ens märker att till och med nationell nyhetsrapportering utgår ifrån dess perspektiv. Om det är i maktordningen religion kan det innebära att den är kulturkristen i Sverige och har det bekvämt med de nationella högtiderna och att den inte tolkar kyrkklockor som kallar till bön som ett inslag av religion i det påstått sekulära offentliga rummet. Om det är i maktordningen funktionalitet kan det innebära att den kan tillgodogöra sig information så som den ordnas på ett flygblad och hur flygbladet sprids.

B är en person som är i en missgynnsam position i (minst) en maktordning. B:s position om den är kopplad till maktordningen regionalitet kan innebära att den bor i en ort som inte prioriteras när det byggs gemensamt finansierade kommunikationsvägar. Om den missgynnsamma positionen är kopplad till religion kan det innebära att dess tro eller religiösa praktik pekas ut som särskild i jämförelse med praktiker som annars i sammanhanget förstås som neutrala och självklara, så som när det problematiseras att den avstår från alkohol av religiösa skäl vilket gör att den rådande alkoholkulturen i sammanhanget framstår som naturlig. Om det är en missgynnsam position i maktordningen funktionalitet så kan det vara att den blir funktionshindrad när en buss nått den hållplats den tänkte gå av på för att hållplatserna bara ropas ut via högtalare och inte står utskrivna.

Inom en toleransram förväntas A att

…eller äh, vi kommer tillbaka till det senare.

Inom en toleransram förväntas B att
  • dela information om sina livsvillkor med A (om sina svårigheter, sin kropp, sin historia, generella fakta och forskning sin situation)
  • möta A där A är i delandet av informationen, välja vad den delar utifrån vad A är intresserad av, på det sätt som A vill och när A är intresserad av att ta emot den (gärna personligt utan att blanda in politik, gärna enkelt utan akademiska ord och just nu men om tio minuter är det helt fel tid)
  • tro på dialogen, ha tålamod och inte bli känslomässigt påverkad (sur, trött) vad A än frågar även om frågan behöver besvaras ofta (det är inte personligt, inget ont uppsåt, får förstå att A är nyfiken, hur ska A annars lära sig)
  • inte kräva att A ska tänka vidare eller göra någon handling utifrån informationen (alla kan inte vara lika engagerade i detta som B, B uppfattas som en som agerar i egenintresse medan A förstås som en som agerar utifrån allas sammantagna intressen)
  • stötta A i dess känslor (sorg, ilska) och reaktioner (svordomar, tårar) på information om B:s livsvillkor men själv varken visa eller känna något, inte heller kräva stöd för dem (A blir inte motiverad att ingå i förändringen som B behöver om B beter sig så, starka reaktioner skrämmer bort A)
  • berömma alla framsteg och visa tacksamhet för allt A ger i form av tid, utrymme eller förståelse (det kan inte krävas av A som personligen inte orsakat B:s livsvillkor)
  • fokusera på det positiva (det finns alltid något att vara tacksam över, tänk på dem som har det sämre, det blir så mycket bättre hela tiden i samhällsutvecklingen speciellt i jämförelse med [sätt in valfri tid] [sätt in valfri plats], B har ju blivit så mycket starkare av sina motgångar vilket den kan vara tacksam för)
  • förändra och kontrollera sig själv (vad kan B själv göra för att bli mindre synlig och utsatt? Ändra klädkoder, språkbruk, utbildning, boende, symboler, umgängeskrets, röstläge)
  • hålla sig undan (B:s existens i ett rum uppfattas som en provokation och en tråkig påminnelse för A om bristerna som B brukar prata om)
  • inte använda ord för de här bristerna som känns obehagliga för A (använda ”orättvisa” eller ”dåliga attityder” istället för ”rasism” eller ”sexism”)
  • vara lösningsorienterad (kom gärna med kritik, men kom också med konkreta förslag! ☺)
  • engagera sig själv för att lösa problemet (B:s perspektiv är framför allt jätteintressant för jämställdhetsnätverket, forskningsprojektet, jobbet med den nya handlingsplanen, i planerandet av mångfaldskonferensen, i likabehandlingsenkäten, rekryteringsutvärderingen, i ansökningsprocessen för likavillkorsprojektet. PS. engagemangen sker just nu tyvärr på ideell basis, men i framtiden ska det finnas en budget. DS)

Vad förväntas då av A inom en toleransagenda? Inte mycket. Eftersom toleransagendan i sig bygger på och bygger upp att B existerar på A:s villkor i sammanhanget och på A:s nåder. Likväl som A kan välja att tolerera eller hjälpa (så som i välgörenhet) B så tillåts också A valet att inte tolerera B. Vad som gör B mindre tolererbar är om B gör anspråk på sina rättigheter, sammanhangets skyldigheter, sin mänsklighet. Det är om den höjer rösten och kräver något istället för att vädja. Det är om B inte lyckas pricka den där millimetern som ligger mellan att å ena sidan vara för akademisk/svårbegriplig/politisk/opersonlig/avstängd och å andra sidan för subjektiv/känslostyrd/privat/egoistisk. Då kan B få veta att den förstör för sig själv och för sin potentiella rörelse som skulle kunna uppstå om den hade en bättre attityd.

Det som hänt är att begreppet tolerans (som från början betyder att uthärda någon eller något) ändrats till acceptans eller respekt medan handlingarna förblivit de samma. Så länge vi befinner oss inom ramen för att en person med mycket makt ska få tycka saker om en annan med mindre makt och att vi önskar att förbättra attityder hos strukturellt gynnade grupper gentemot strukturellt missgynnade grupper så arbetar vi inom den nuvarande och ojämlika ordningen. Vi kan kalla den för attitydförändringsagendan, kunskapsökningagendan eller toleransagendan. Alla känslomässiga responser inom denna ordning så som är tolerans, hat, kärlek, acceptans eller godkännande återskapar tolkningsföreträdet (vems ord, liv, behov som spelar mest roll) i sammanhanget till den som idag är utgångspunkt i det. Tolerans och praktiker som bygger på tolerans vad vi än kallar dem, stärker snarare än jämnar ut det aktuella maktförhållandet mellan A och B. Toleransen erbjuds endast den ena av dem. A bekräftas som självklar medan B bekräftas som en person som eventuellt är önskvärd att uthärda och vars existens i ett sammanhang i allra högsta grad är rimlig att diskutera. En toleransinramning kan till och med ytterligare höja A:s status som en god och medveten person, och deras sammanhang som en god och progressiv plats.

Även om vi skulle prata om att tolerera någons yttrandefrihet eller nazisters organisering, är toleransen otillräcklig. Där behöver vi börja med att inte tolerera utan agera, och där tror vi mest på motstånd – att argumentera eller blockera utan att göra i grunden förtryckande åsikter demokratiskt förhandlingsbara. Toleransen sviker även för den som väljer dialog som förändringsmetod i fråga om nazister. För en dialog behövs ett möte och ett möte kräver kontakt. Det kräver att vi tar in en person utan att värdera, att vi tänjer oss själva för att rymma den vi behöver mötas med. Att tolerera är då för passivt och isolerande, som om vi givit upp och inte heller tar ansvar. Toleransen är inte motstånd och gör inte ett möte.

Toleransen är alltid problematisk fastän den kan verka som en fristad i relation till exempelvis hatvåld. Mia McKenzie har skrivit en bok som On Getting Free är ett utdrag ur. Det handlar om skillnaden mellan att bli fri och de kompromisser som en behöver göra för att överleva, kompromisser som inte har potential att leda till ens frigörelse. Toleransen är för oss en sådan kompromiss och den kommer inte att skapa den jämlikhet vi påstår att vi vill skapa.

Toleranshandlingar är alltid inom en hierarki och är inte reversibla (går inte att vända på). Det finns alltså inget så som ”att tolerera någon tillbaka om det känns dåligt”. Det spelar ingen roll om den som nu tillåts tycka till om en annan istället blir den som tycks något om. Det gör ingen skillnad om en person som blir funktionshindrad i ett sammanhang tycker illa om den som har tillgång till sammanhanget på sina villkor. Varför inte? För att problemen inte sitter i attityder eller den enas känslomässiga respons över den andra. Den som är strukturellt missgynnad kan inte ta ifrån den strukturellt gynnade personen dess lätthet i sammanhanget och samhället, självklara tillgång till allt, självförtroende som självklarheten ger, hur mycket än normaten (den som har en funktionalitet som samhället är utformat efter) känner att den tas ifrån något när någon påtalar eller jämnar ut ojämlikhet.

Ibland lyckas idén om reversibilitet i form av hatbrott mot heterosexuella, omvänd rasism eller manshat däremot få gehör i diskrimineringslagstiftning eller i hatbrottslagstiftning, fastän makt inte fungerar på det sättet. Att tala om en maktordning så som ”kön” innebär inte att vi behöver tänka att kön är något som gör alla personer oavsett position inom den sårbara på grund av kön. En könsmaktsordning innebär däremot att personer med vissa typer av kön ges mer värde, självklarhet, är utgångspunkt i organisering av samhället än andra. Medan kön spelar roll för alla personer, gynnas vissa av vilken position i maktordningen kön en tilldelas på bekostnad av personer i andra positioner. Oivvio Polite skriver i sin bok White Like Me att ”rasismens huvudmoment inte är det värderande utan det ordnande”.

Attityder är alltså långt ifrån allt. Därtill kan den lilla effekt som attityder har för all orättvisa inte vändas på. Vi kan inte välja att det ska spela lika stor roll vad en strukturellt missgynnad person har för åsikter om en strukturellt gynnad person som tvärt om. Toleransen återskapar aktuella maktrelationer, den är för passiv för ett motstånd och för avstängd för kontakt. I bästa fall är toleransen att i brist på ansvarstagande och visioner, nöja sig med mindre än vad som är rättvist efter att ha förhandlat bort sin eller någon annans mänsklighet.

Så grattis, du som fått nog, på nya internationella nolltoleransdagen. Våra alternativ är till exempel att

  • motsätta oss att arbeta inom en premiss som är orättvis i grunden (peka ut toleransen för vad den är både när den utövas mot oss själva och mot andra)
  • likt Dean Spade i Normal Life, granska effekterna av vad en praktik eller ett system gör snarare än att lita på hur de benämns av sina utövare (en praktik kan göra tolerans medan den kallas respekt)
  • hitta grunder för förändring som inte handlar om känslor eller den enas åsikter om en annan (det kan vara att jämlikhet är en självklarhet att sträva efter och inte något förhandlingsbart, etik, solidaritet eller rättvisa)
  • betrakta symptomen på problemen som gemensamma att hantera, snarare än att lägga ansvar på den som är direkt utsatt (att en person inte kan delta på en träff på grund av bristande tillgänglighet är allas ansvar att lösa)
  • erkänna att även när alla i ett sammanhang vill väl så blir det inte väl. Interfem ger många exempel på likabehandlande praktiker i sin bok Rekrytera rätt! där vi behöver se hur personer i olika maktpositioner (positioner i olika maktordningar) får olika chans att bli meriterade i ett samhälle där diskriminering är genomgående i utbildning, i ideell sektor och på arbetsmarknaden. De vanligaste (dominerande) sätten att rekrytera, så som jämförandet av CV:n och referenser verkar vara neutrala men är en del i vad Interfem benämner som meritokrati. Det behövs ingen dålig attityd för att systemet ska återskapa sig själv, där de mest meriterade blir de som får tillgång till ännu fler meriter och så vidare. En likabehandlande praktik blir att vara kunnig om strukturella förutsättningar i rekryteringssammanhang och jämna ut dem genom att istället lägga fokus på de beteenden, egenskaper och prov på kompetens som en önskar att det nya tillskottet ska ha.

 

Adrian

 

Syntolkning av bilden. Text vitt på svart bakgrund. Ett T i form av en versal. Ovanför det står tolerans. Droppar omger texten som står.Tillgänglighet och timing jag finns här när du vill, på dina villkor. Tålighet jag klarar av att du gör misstag bara du vill väl. Tillrättaläggande jag hanterar mig själv och löser mina problem så du ska slippa. Tålamod jag förklarar gärna samma sak flera gånger. Tacksamhet och tröst jag vet att mina behov är jobbiga för dig att förhålla dig till.

 

Lästips är Sara Ahmeds blogg Feministkilljoys.

“YOU might be interested in this blog if YOU:

  • Are told you are angry no matter what you say
  • Witness people’s eyes rolling as soon as you open your mouth as if to say: ‘oh here she goes!’
  • Are angry because that’s a sensible response to what is wrong
  • Are often accused of getting in the way of the happiness of others (or just getting in the way)
  • Have ruined the atmosphere by turning up or speaking up
  • Have a body that reminds people of histories they find disturbing
  • Are willing to make disturbance a political cause
  • Are willing to cause unhappiness to follow your desire
  • Will not laugh at jokes designed to cause offense
  • Will take offense when it is there to be taken
  • Will point out when men cite men about men as a learned social habit that is diminishing (ie. most or usual citational practice)
  • Will notice and name whiteness. Will keep noticing and naming whiteness.
  • Will use words like ‘sexism’ and ‘racism’ even if that means being heard as the cause of bad feeling (and are willing to cause bad feeling)
  • Will refuse to look away from what compromises happiness
  • Are willing to be silly and display other inappropriate positive affects
  • Are willing to listen and learn from the work of feminists over time and refuse the caricatures of feminism and feminists that enables a disengagement from feminism
  • Are prepared to be other peoples’ worst feminist nightmare
  • Are prepared to be called a killjoy
  • Are willing to kill joy”
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Checklista för tillgänglighet

Checklista för tillgänglighet

Checklista för tillgänglighet
Tillgängliga lokaler, evenemang, möten och verksamhet

Lista i löpande text följer nedan och listan kan hämtas som .docx eller .pdf

Framtagen av

Gisela Janis, Påverkanssekreterare jämlikhet 2012-2013 för Stockholms universitets studentkår, Sveriges förenade studentkårers projektet 10 tips för tillgänglighet i samarbete med Adrian Repka, Jämfota.

Innehållsförteckning
  1. Introduktion
  2. Att bjuda in till möten
  3. Checklista för social verksamhet
  4. Ansvar
  5. Representation
  6. Arbetssätt
  7. Avgifter
  8. Tid och tidpunkt
  9. Mat och dryck
  10. Allergier
  11. Säkerhet och integritet
  12. Hjälpmedel
  13. Text och information
  14. Språk och språkbruk
  15. Mötesformer
  16. Presentationsteknik
  17. Att öppna dörrar
  18. Checklista för byggd miljö
  19. Reception
  20. Framkomlighet
  21. Samlingssal och mötesrum
  22. Dörrar och ingångar
  23. Trappor
  24. Hiss
  25. Gångväg
  26. Uteplats
  27. Toaletter
  28. Boende vid evenemang
  29. Källor
Introduktion

Checklistan för tillgänglighets syfte är att Studentkåren ska arbeta med att tillgängliggöra verksamheten. Begreppet “tillgänglighet” har vid användningen i detta dokument fått en bred betydelse och ger en översikt över de viktigaste sakerna att tänka på för allas möjlighet till deltagande. Samhället förändras ständigt och Studentkåren likaså, varpå dokumentet bör behandlas som levande där för oss ny kompetens med jämna mellanrum behöver arbetas in i det.

Checklistan är uppdelad i social verksamhet och byggd miljö med ett flertal underrubriker för att lätt guida arrangören till de avsnitt som bäst lämpar sig för aktiviteten. Varje del inleds med ett exempel på otillgänglig organisering för att visa på arbetets relevans. På sidan 13-18 finns en ordlista. Varje avsnitt börjar med orden “Tänk på att” vilket är viktigt att komma ihåg eftersom att detta är riktlinjer för en tillgänglig verksamhet och inte krav. Det som är viktigt är att veta är inte bara vad som funkar utan även vad som inte funkar. Vissa gånger kommer checklistan att kunna bockas av enkelt utan anmärkningar på större “tillgänglighetsbrister” medans den andra gånger inte alls kommer kunna uppfyllas. Att informera deltagare om att det är otillgängligt är också ett sätt att arbeta med tillgänglighet.

Tillgänglighet är något som behöver betraktas som en grundläggande del av en demokratisk verksamhet. Om alla bara har en teoretisk och inte faktisk möjlighet att delta i kårens verksamhet så har inte alla en grundläggande möjlighet att delta i det som ska vara demokratiskt. Det kan också vara värdefullt att tänka att tillgänglighet är en fråga om att uppfylla basala förutsättningar för deltagande. I denna checklista har vi balanserat sådana grundläggande förutsättningar med det som kan arbetas med samtidigt för att också få till delaktighet, trygghet och bekvämlighet för fler.

De faktiska kunskaperna i vad som ökar tillgängligheten är en sak som går att lära sig. Det är information som kan hämtas in från checklistor som denna. För en arrangör som är seende är det fullt möjligt att lära sig begrepp så som syntolkning, braille, och svartskrift. Det är möjligt att lära sig skillnader mellan sysnkada, nedsatt syn, synsvaghet och att vara blind. Vad som är viktigare än de mekaniska kunskaperna är prioriteringen av att ens verksamhet ska vara möjlig och bekväm för deltagare oavsett funktionalitet vad gäller syn, att den seende arrangören försöker föreställa sig på förhand vilka antaganden om synförmåga som finns i hela arbetet om en inte prioriterar att förändra det, att den seende arrangören tar ansvar även när det känns jobbigt och även när otillgängligheten inte är dess ”fel”. Vad som kan rädda en i situationer av otillräcklig kunskap är ödmjukhet, att lyssna på den direkt berörda och att till exempel villkorslöst utveckla sitt språkbruk efter den som oavsett vad en tidigare har lärt sig.

Det mest grundläggande för att enkelt kunna tillämpa checklistan är att först och främst ta reda på behoven inom gruppen som ska samordnas. Detta görs enkelt genom att ställa frågan i utskick/inbjudan om “Behov” samt fråga om vilka hjälpmedel som behövs vid deltagandet och i övrigt. Var beredd på att möta upp de behoven som uttrycks. Beroende på vad deltagarna svarar kan olika delar av checklistan tillämpas.

Ju fler gånger checklistan används och bockas av desto bättre blir Studentkåren på att tillämpa ett tillgänglighetstänk och främja allas möjlighet att delta på så lika villkor som möjligt.

Att bjuda in till möten

Ett exempel på tillgänglighet vad gäller organisering, om hur funktionshinder och skillnad skapas samt vilka effekterna blir av tänka att alla är lika välkomna för att vi säger att alla är det.

När vi exempelvis ska organisera ett möte behöver vi planera utifrån olika behov som finns hos de människor vi tänker oss ha mötet tillsammans med.

Det vanligaste sättet att få reda på behoven är att utgå ifrån vad vi tror är det allmänna (att folk inte ber på fasta tider, att alla kan vara utan tillgång till toalett i en timme och inte behöver hämta barn på förskola vid en viss tid). Från den, omedvetna, utgångspunkten brukar vi sedan fråga om det finns någon som har några “speciella behov” och få dem utpekade från resten av gruppen/deltagarna. Det är oftast samma personer som blir utpekade och måste påpeka sina behov för att få dem uppfyllda. Det resulterar i att de behov som en tror är de neutrala, normativt görs till så självklara att de knappt ens känns som behov.

Vad som händer är att personen som pekats ut blir skild från ett ”vi” till ett ”vi och de andra”. Lösningarna som kommer till för att möta det som betraktas som ”särbehov” blir ”särlösningar”.  De bygger på flexibilitet och är nästan aldrig bekväma eller på ”de andras” villkor. Ofta förbises till och med de särbehoven för att inte hindra resten av gruppen från att mötas på sätt som är bekvämt för dem. Det finns många exempel på när de med från normen avvikande behov måste lämna möten som löper över schemalagd tid för att ha bönestund, för att besöka badrummet eller hämta barn från förskola. Utpekandet fråntar de som behövt lämna mötet möjligheten att känna sig som en del i ett ”vi”.

På ett samhällsplan får detta konsekvenser. Känsla av sammanhang och möjlighet att delta i alla delar av samhällslivet utan friktion är grundläggande folkhälsofaktorer, och så länge det finns ett utbrett strukturellt utestängande som idag kommer normgrupper att fortsätta ha fler möjligheter att delta i arbetsmarknad, utbildning, ideell organisering, kultur, idrott, friskvård på sätt som centrerar dem.

Ett mer tillgängligt sätt att organisera  möten skulle vara att se till bredden av möjliga behov innan mötet och inte alltid välja normens. Detta kräver att arrangörerna förstår varför det är så viktigt att inte organisera sig efter normen.

Denna del av checklistan ger förslag på andra sätt att bjuda in till, och genomföra möten och arrangemang. En stor del av det handlar om att bli uppmärksam på de outtalade förutsättningar som verksamheten bygger på som gör att vissa deltagare känner sig mer bekväma än andra och att en kan välja andra sätt att organisera sig på för att få andra deltagare och andra resultat.

Checklista för social verksamhet

Ansvar

Tänk på att:

  • arbetsgruppen som arrangerar har ett gemensamt ansvar för tillgängligheten och gör kontinuerligt andra i processen medvetna om de behov som ska organiseras utifrån
  • välja en person till huvudansvarig för att checklistan används och att gruppen gör en utvärdering av tillgängligheten efteråt. Kunskap för detta kan hämtas från utvärderingar som gjorts tillsammans med deltagarna
Representation

Tänk på att:

  • föreläsare, experter, mötespresidium och workshopledare bör ha varierande ålder, utseende och erfarenheter
  • bilder på människor av varierande ålder, funktionalitet, kön och hudfärg används, om bilder används vid marknadsföring
  • om det finns direkt berörda av något som ska diskuteras, ska de vara involverade i alla faser – problemformulering, lösning, genomförande och utvärdering. Om det ska arbetas med att göra studentkåren mer tillgänglig för studenter med neuropsykiaktriska funktionsvariationer så ska berörda studenter och organisationer vara involverade i arbetet
Arbetssätt

Tänk på att:

  • börja ett möte och/eller evenemang med en presentationsrunda och pronomenrunda (vilket pronomen en föredrar används vid samtal i tredje-person så som hon/han/hen/den)
  • fråga vilka behov gruppens deltagare har i relation till varandra. Ni kan nämna de saker som eventuellt kommit upp på förhand i anmälan. Här kan till exempel “att bli lyssnad på” komma upp. Då kan ni tillsammans försöka komma på hur detta behov kan tillgodoses
  • det förutom föreläsningar även finns mer deltagarbaserade metoder såsom diskussioner, workshops och seminarium
  • arbeta i smågrupper med samtalsunderlättare vid större och längre evenemang
  • använda metoder som till exempel rundor, bikupor, talarlistor, handuppräckning för att alla närvarande ska kunna känna sig delaktiga
  • ha lekar, övningar och aktiviteter som passar alla i gruppen oavsett funktionalitet. Tänk ut minst två olika sätt som samma övning kan göras på beroende på deltagarnas behov. Ibland kan deltagarna få välja själva vilken metod de tar, ibland behövs ett gemensamt sätt för hela gruppen. Undvik majoritetsomröstningar i val av metod eftersom en majoritets bekvämlighet inte kan prioriteras framför allas möjlighet att vara med.
Avgifter

Tänk på att:

resor till och från evenemang ska bokas genom organisationen för att undvika att deltagare ska behöva lägga ut för detta själva

❑ deltagaravgifter och kringavgifter (så som att bekosta middag själv) kan vara hindrande för deltagande.

Tid och tidpunkt

Tänk på att:

❑ kallelse och/eller inbjudan skickas ut i god tid då alla inte har samma tillgång till flexibilitet

❑ när det finns ett program, organisera detta så att det görs rum för en paus ungefär var 45:e minut eller att deltagare har möjlighet att påverka när pauser tas

❑ tider, framför allt sluttider, hålls och är bestämda på förhand

❑ evenemang planeras med hänsyn till olika högtider – använd mångfaldsalmanackan som kan beställas på www.sensus.se/almanackan

Mat och dryck 

Tänk på att:

❑ ta etiska, religiösa, allergi- och/eller miljöperspektiv i beaktande för den mat som serveras

❑ fråga om deltagares matrelaterade behov och vanor vid anmälan

❑ alla ska kunna äta samma mat och tillsammans. Undvik att göra särlösningar så långt som möjligt och att använda ord så som “specialkost”
❑ undvika bufféer där inte alla deltagare kan äta allt, eftersom mat eller bestick från en behållare lätt hamnar i en annan
❑ alltid märka upp mat och fika med innehållsförteckning.

❑ arrangemangets alkoholanvändning behöver kommuniceras på förhand. Att välja att servera eller uppmuntra alkoholanvändning kan bli hindrande för deltagande på grund av exempelvis religiositet eller missbruksbakgrund

❑ det inte bör vara längre sträcka att ta sig till matsal för personer med funktionsnedsättning än för personer med normativ rörelseförmåga som till exempel kan använda trappor

låga bord används vid servering av mat (inga barbord)

Allergier

Tänk på att:
❑ skriva i inbjudan att deltagare bör undvika vanliga allergiframkallande källor (såsom nötter, citrus och starka dofter)
❑ lokaler eller uteplats i den mån det är möjligt är fria från växter som är vanliga allergiframkallande källor
rökning endast tillåts på särskilt anvisad uteplats minst 50 m från entrén
❑ toaletter såväl som kök har oparfymerad tvål och handsprit
❑ lokalerna städas och våttorkas regelbundet
❑ inga pälsdjur vistas i lokalen om inte annat anges (med undantag för ledarhund)

Säkerhet och integritet

Tänk på att:

❑ informera om nödutgångar samt uppsamlingsplats vid olyckor så som exempelvis brand

❑ kontrollera tillgängligheten för de utrymningsvägar ni föreslår

❑ läsa igenom Stockholms universitets studentkårs krisplan för arrangemang

personuppgifter samt kontaktinformation hanteras anonymt och inte sprids

❑ gömma mejladresser (gör utskick som hemlig kopia istället för att svara alla)

❑ be deltagare att lämna namn och telefonnummer till en närmast anhörig person som ni endast kontaktar vid olycka

Hjälpmedel

Tänk på att:

❑ fråga om det finns behov av teckenspråks- eller syntolkning, teleslinga/hörslinga eller andra motsvarande hjälpmedel som ni vet att ni kan erbjuda

❑ det vid inbjudan till möten/evenemang framgår hur lokalens tillgänglighet ser ut samt att deltagarnas behov tillgodoses gällande val av lokal

Text och information 

Tänk på att:

❑ skriva tydligt och konkret för att lätt få fram ett budskap

❑ informera om att samtliga dokument kan fås i flera format och att de görs tillgängliga i digital text (google drive och .doc som kan läsas med talsyntes istället för .pdf) och stor stil (14 punkter eller mer) vid samma tillfälle som all annan information

❑ använda fet stil istället för kursiv då kursiv stil kan vara svårläst

styckesindela texter med rubriker och underrubriker

förklara svårare ord och formuleringar direkt i texten

protokoll och gemensamma anteckningar skrivs utifrån samma mall. Punkter som beslutats, diskuterats och föredragits syns tydligt med ett enkelt språkbruk

❑ att beskriva (syntolka) bilder och modeller som används i samband med textbaserad information

låga bord används vid utställning av information (inga barbord)

Språk och språkbruk

Tänk på att:

❑ språket är en förutsättning för inkludering och delaktighet. Att medvetandegöra ens språkbruk och välja ord med omsorg visar att vi värdesätter deltagare som annars skulle utebli

❑ ersätta ordet ”man” med ”en” för undvika ett könat språkbruk

❑ undvika endast könsspecifika pronomen så som han/hon och istället använda han/hon/hen eller bara hen/den då kön inte är relevant

❑ om det är fråga om en specifik person, så som en föredragshållare som ska presenteras, så kan det vara relevant att fråga vilket pronomen personen föredrar.

❑ förklara förkortningar och inte anta att de är självklara. Då har nya deltagare alltid möjlighet att hänga med utan att bli utpekade

❑ utveckla ett språkbruk som fungerar och som inte är kränkande oavsett vilka som deltar eller som råkar vara i närheten

❑ skicka ut inbjudan på flera språk (om möjligt) och be deltagare att ange vilka språk de kan delta på, inklusive svenskt teckenspråk eller internationellt teckenspråk

❑ texter, presentationer och anteckningar i så stor utsträckning som möjligt ska översättas till engelska (och andra språk om möjligt) om svenska är språket som använts vid mötet eller föreläsningen

❑ använda så neutrala ord som möjligt. Exempelvis är paus är mer neutralt än bensträckare vad gäller funktionalitet

❑ även benämna normen. Att kontrastera ”toalett” med ”handikapptoalett” gör att toalett verkar vara något neutralt medan den i själva verket gömmer en föreställning om att deltagare är gående

Mötesformer 

Tänk på att:

❑ ha tydliga och uttalade regler för hur mötet ska gå till samt att det finns utrymme för att ställa frågor om dem under mötets gång

❑ använda talarlistor (i större grupper) eller rundor (i mindre grupper) för att hjälpa alla som vill att komma till tals

❑ börja ett verksamhetsår med utbildning om mötesteknik där begrepp som gruppen tänker använda tas upp, förklaras och diskuteras

Presentationsteknik

Tänk på att:

❑ föredragshållare informeras om att det är viktigt att tider hålls, att mikrofon används, att bilder beskrivs, att text som visas visuellt blir uppläst (för exempelvis deltagare med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller dyslexi) och att denne då är vänd mot deltagarna (så att deltagare kan läsa på läpparna vid behov)

❑ presentationer finns utskrivna i minst 2 exemplar (för deltagare med exempelvis nedsatt syn eller dyslexi) samt att presentationen även bör skickas ut innan mötet.

kontraster finns i presentationen och undvika många olika färger

❑ att ha lite text på varje bild i presentationen. Max fem punkter med max fem ord i varje punkt rekommenderas

❑ använda bilder då det underlättar att ta till sig budskap och gör det enklare att följa med i presentationen (för deltagare med läs- och skrivsvårigheter)

❑ beskriva bilder och modeller (syntolka)

❑ endast använda svarta eller mörkblåa whiteboardpennor då röda och gröna är svårare att se

❑ vid filmvisning se till att filmen är textad samt att någon (vid behov) kan syntolka vad som händer i den

Att öppna dörrar

Ett exempel på tillgänglighet i fysisk miljö och varför tillgänglighetsarbetet behöver beröra alla platser som blir del i arbetet – från gångvägar och uteplatser till hissar och möteslokaler.

Det mest värdefulla tillgänglighetsarbetet görs innan de deltagare som förkroppsligar behoven av ökad tillgänglighet kommer till platsen. Det vanligaste sättet att arbeta med tillgänglighet är dock att agera när skadan redan är skedd, det vill säga när en deltagare hamnat i kläm och berättar för arrangörsgruppen om vad som hänt. Att ingången med rampen saknar dörröppnare, att den fått en allergisk reaktion på grund av buketten i entrén eller att den blivit trakasserad av andra deltagare som tyckte att den varit inne på fel toalett.

Det vanligaste sättet att arbeta med tillgänglighet är reaktivt och gynnar ingen. Tvärt om kan det vara mardrömslikt både för den som utsatts av problemet och för den arrangör som förväntas ta itu med situationen och känner ett stort behov av att få be om ursäkt och förklara sig. I sådana lägen är det stor risk att arrangören förvärrar det hela med ovidkommande bortförklaringar och nödlösningar.

Dörröppnaren kan till exempel ersättas med att arrangören säger “men det är bara att ringa när du kommer hit så kommer jag eller någon annan ned och hjälper dig”. Dörröppnaren är dock inte bara en knapp, utan ett verktyg för att jämna ut förutsättningarna för deltagande och ge möjlighet till ökad självständighet för fler. Det blir funktionshindrande för deltagaren som behöver dörröppnaren att alltid behöva en annan människa till något som andra får möjlighet att göra själv och kan ta för givet. Lösningen som föreslogs som ersättning för dörröppnaren kan te sig harmlös, men kan få oanade effekter. Lösningen är en särlösning. Den tar bort början till en mer jämlik relation parterna emellan eftersom den ene görs till direkt beroende av den andre. Lösningen som från början var en nödlösning neutraliseras med tiden, vilket gör att ingen strukturell åtgärd genomförs, så som installationen av dörröppnaren.

Lösningen tar inte hänsyn till deltagarens hela vistelse i verksamheten, vilket kommer att leda till ytterligare påpekanden om trösklar som är för höga för framkomligheten, toaletter som är för smala och utan räcken och som utsätter personen för obekvämhet, känslan av att vara problemet med sin kropp. Otillgängligheten utgör en risk för skada och förödmjukelse där användaren kan falla i det lilla toalettbåset som saknar räcken och även livsfara där en brand utbryter i lokalen och utrymningsvägen till bakgården består av en brandstege.

Med denna del av checklistan vill vi ge arrangörer en större chans att göra arrangemangen mer tillgängliga, bekväma och trygga för alla deltagare.

Checklista för byggd miljö

Reception 

Tänk på att:

❑ erbjuda deltagare att bli uppmötta vid en plats dit de anländer (så som en busshållplats)

avsläppningsplats för färdtjänst ska finnas inom 25 meten från entrén

❑ informationsdisk eller liknande utrustas med hörslinga

höjden på informationsdisk ska vara tillgänglig för personer som använder rullstol

Framkomlighet

Tänk på att:

❑ oskyddade glasytor som kan misstas för öppningar är kontrastmarkerade så att de uppmärksammas av såväl stående som av personer som använder rullstol

❑ ha med tejp för kontrastmarkering på såväl mörka som ljusa ytor

❑ befintliga hinder (som inte kan tas bort eller undvikas med gångväg) markeras tydligt både visuellt och så att hindret kan uppfattas med teknikkäpp

mattor på golv inte ligger löst

skyltningen ska vara tydlig, till exempel att det finns tydlig information om att det finns hörslinga eller vart olika delar av lokalerna ligger 

Samlingssal och mötesrum

Tänk på att:

❑ möbler placeras så att deltagarna är vända mot varandra

❑ scen eller podium lätt kan nås och användas av alla deltagare (exempelvis personer som är sittande eller har nedsatt rörelseförmåga)
❑ det i rum med fasta sittplatser finns åskådarplatser för rullstolsanvändare på sådant avstånd från scenen att deltagaren kan delta på lika villkor (se, höra, tala, rösta)
❑ rummet har anordning (teleslinga/hörslinga) som gör det möjligt för personer med nedsatt hörsel att ta del av och delta såväl från salen som från scenen
belysningen i lokalen är bra så att en kan se allt som teckentolkas/den som pratar

❑ den utrustning som kan behövas av föreläsare eller åhörare kan användas och nås av personer med funktionsnedsättning
❑ åtminstone några sittplatser har relativt hög sitthöjd (cirka 50 cm) samt ryggstöd och armstöd och att en del stolar i utrymmen där en sitter länge är mjuka eller kan förses med dynor
ventilation i lokaler är anpassad efter antal deltagare

ljud- och bullernivån i lokalen kontrolleras för att hindra eko (störande vid tinnitus). Ljudplattor i taket, tyg på väggar är dämpande. En annan lösning är att använda grupprum för delar där många ska prata samtidigt 

Dörrar och ingångar

Tänk på att:

❑ dörrar ska kunna öppnas och stängas av deltagare som använder rullstol eller rullator. De ska vara tillräckligt breda för att en permobil ska kunna passera (det fria passagemåttet när dörren är helt öppen är minst 0,80 m)

❑ dörröppningar är fria från trösklar (eller att tröskeln är max 25mm hög och avfasad)

tunga dörrar så som i entrén ska ha dörröppnare (på 90-110 cm höjd) samt att deltagarna informeras om var dessa sitter. Automatiska dörrar med sensor ska öppnas så att den som öppnar dörren inte får den på sig

❑ att handtag och lås är lätta att använda och sitter högst 1 m över golvet

Trappor

Tänk på att:

❑ nedersta sättsteget samt framkanten av trappavsatsen vid översta sättsteget är kontrastmarkerade
❑ det finns ledstång på båda sidor av trappan och att den är kontrastmarkerad, greppvänlig och utan hindrande infästningar

❑ eventuella trappor till lokalen är kompletterade med tillgängliga hissar eller godkända ramper

Hiss

Tänk på att:

❑ den ska vara tillräckligt stor (1,1 x 1,4 m) för att rymma en användare av en större rullstol eller permobil samt en medhjälpare och ha dörr på kortsidan
❑ utrymmet utanför hissen är tillräckligt stort för att en person med rullstol ska kunna vända och backa in i hissen utan att komma för nära nedåtgående trappa
❑ dörren som bäst är en automatiskt öppnad skjutdörr med en fri bredd på 0,90 m
❑ hissen ska stanna i nivå med golvet
❑ hisspanel med anropsknapp och nödlarm sitter inom räckhåll för rullstolsanvändare (dvs. 80-100 cm över golvet)
nödlarmet både ska synas och höras i hissen

Gångväg

Tänk på att:

❑ markbeläggningen är fast, jämn, utan lutning eller risk för halka samt väl belyst
bredden är tillräcklig för passage för en person som använder rullstol samt för möte och vändning (minst 1,5 m)
❑ gångvägen är lätt och säker att följa för personer med nedsatt syn eller att det skapas ledstråk längs med gångvägar, vilket exempelvis kan göras med hjälp av väl synlig halkskyddstejp

Uteplats

Tänk på att:

❑ platsen ska kunna nås utan att passera trappsteg
❑ det finns möjlighet att vända och manövrera in till bord med rullstol (en cirkel med diametern 1,50 m)
sittplatser kan användas av personer med funktionsnedsättningar
❑ markbeläggningen vid sittplatser är fast, plan och jämn 

Toaletter

Tänk på att:

❑ toaletter är tillgängliga för deltagare som använder rullstol, rullator och permobil. Utrymmet ska vara tillräckligt stort, att toaletten har räcken på bägge sidor och att det är fritt under handfatet så att det går att komma in en bit under det

❑ de ska vara könsneutrala
❑ minst en toalett ska ha krok för kläder, en hylla för att ställa hjälpmedel, samt tvål och rengöringsmedel

❑ avståndet till tillgängliggjorda toaletter ska vara ungefär samma som otillgängliga toaletter. Om avståndet är längre behöver pauser göras längre

Boende vid evenemang

Tänk på att:

❑ att platsen där en sover över kan behövas som utrymme för återhämtning och trygghet. Om ett boende inte känns tryggt eller tillgängligt kan det resultera i att deltagare uteblir från arrangemanget

separata sängar är att föredra framför våningssängar, eftersom de övre nivåerna är mindre tillgängliga

❑ personers behov rörande boende tas i beaktning vid anmälan

❑ inte anta att deltagare identifierar sig som ett kön som den har juridiskt, att ett kön kan utläsas av deltagarens namn eller att deltagare önskar att bo könsuppdelat

❑ inte boka för många personer i samma rum om dessa inte tillfrågas innan

❑ det finns duschar som är enskilda och inte könskodade

 

Källor:

RFSL Ungdom – ungdomsförbundet för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queeras rättigheter. ”Checklista för tillgänglighet”

 

Så funkar det – SFS (Sveriges förenade studentkårer) satsning Så funkar det har som mål att garantera ett tillgängligt studentinflytande. ”Verktygslåda för tillgängliga möten”

 

En stärkt röst – samarbetsprojekt som samlar åtta ungdomsförbund för unga med funktionsnedsättning. ”Checklista för ökad tillgänglighet”

 

Stockholms universitets studentkår ”Handlingsplan för lika villkor 2012/2013”

 

Ordlista

Teleslinga/hörslinga – En teleslinga består av en ledning (slinga) monterad utmed väggarna. Slingan är kopplad till en förstärkare, som i sin tur kopplas ihop med en ljudkälla, t.ex. en tv. Ljudet förstärks och sänds ut via slingan som elektromagnetiska svängningar. Hörapparatens telespole fångar upp dessa svängningar och omvandlar till ljud igen med hjälp av hörapparatens förstärkare och hörtelefon.

Kontrastmarkering – Med visuell kontrastmarkering avses kontrasten mellan ljusa och mörka ytor. Det kan handla om att tejpa en klar vit remsa på en mörk yta eller en zebrarandig remsa på en genomskinlig yta.

Ledstråk – Här avses ett kontinuerligt stråk som kan följas av en person som använder teknikkäpp (vit käpp), t.ex. genom att det finns vägg, kant, räcke eller yta som kontrasterar mot omgivningen i struktur och ljushet (t.ex. gräs mot asfalt eller plattor med struktur mot en slät yta).

Texttelefoni – Med texttelefon skriver användaren och texten visas eller läses sedan upp för mottagaren. Förmedlingstjänst för texttelefoni nås på telefonnummer 90 160 (från texttelefon) eller 90 165 (från taltelefon). Det går även att nå tjänsten via http://www.texttelefoni.se.

Funktionalitetsnorm – en norm som innebär att människor inte förväntas ha någon funktionsnedsättning utan att de till exempel ska kunna se, gå, läsa eller höra.

 

Funktionshinder – de problem som uppkommer för människor med funktionsnedsättningar när de vistas i en miljö som inte är tillgänglig, som när någon som sitter i rullstol inte kommer in i ett hus för att det bara finns trappor. En person är inte funktionshindrad.

 

Funktionsnedsättning – en varaktig fysisk, psykisk eller begåvningsmässig nedsättning av en persons funktionsförmåga som beror på en skada eller en sjukdom. Exempelvis dyslexi, autism, synskador och hörselskador.

 

Diskriminering – att en person blir sämre behandlad än andra personer i en jämförbar situation. Diskriminering kan vara direkt eller indirekt, eller handla om trakasserier.

 

Diskrimineringsgrunder – Diskrimineringslagen är uppbyggd kring ett antal diskrimineringsgrunder, de egenskaper som är grunden för att en person behandlas sämre än andra. De grupper som vanligen omfattas av dessa grunder är de som brukar betecknas som minoriteter, men lagen är skriven så att även majoritetsdelen av befolkningen omfattas, i de fall de skulle diskrimineras på grund av till exempel sin kristna tro eller sin heterosexuella läggning. Lagens uppräkning är uttömmande, vilket innebär att diskriminering eller trakasserier som sker på grund av andra egenskaper inte är diskriminering i lagens mening.

 

Direkt diskriminering – är när en person direkt i den aktuella situationen behandlas sämre än andra.

 

Indirekt diskriminering – är när en person drabbas negativt av en bestämmelse som verkar neutral men som drabbar vissa personer hårdare.

 

Sexuella trakasserier – är ett uppträdande av sexuell natur som kränker en persons värdighet.

 

Repressalier – är när en person på något sätt bestraffas för att ha anmält diskriminering. Repressalier är förbjudet.

 

Uppmaning att diskriminera – är när exempelvis en mellanchef uppmanas av en överordnad att diskriminera eller trakassera en anställd/funktionär eller en student. Detta är förbjudet.

Bra ord att känna till

 

Binärt könssystem – uppdelning av kön i kategorierna man och kvinna samt förväntningar om att dessa kvinnor och män ska vara feminina respektive maskulina. Heteronormen kan ses vara den norm som delar in människor i ett binärt könssystem.

 

Cisnorm – att alla förväntas ha en linjär syn på kön och könsidentitet dvs. att personens juridiska kön, biologiska kön och könsidentitet är linjärt och hänger ihop och alltid har hängt ihop enligt normen.

 

Crip/Cripteori – Crip startade som ett komplement till Queerteorin och bygger på en normkritisk grund. Cripteorin ifrågasätter tanken om ideala funktionella kroppar som det mest normala och eftersträvansvärda i samhället. Att ha någon form av funktionsnedsättning är inget problem då problemet är samhällets attityder och utformning. Crip kan också vara en identitet som en person med funktionsnedsättning kan använda.

 

Etnisk tillhörighet – tillhörighet till en grupp av människor som har samma kultur, talar samma språk eller kommer från samma område i världen som en själv.

 

Etnocentrism – att sätta den egna kulturen i centrum och förvänta sig att dessa kulturella synsätt och värderingar är de enda sanna och riktiga samt att alla andra borde dela och rätta sig efter dessa.

 

Feminism – en politisk analys och rörelse som ser att kvinnor som grupp är strukturellt underordnade män som grupp i samhällets alla sfärer. Feminismen vill ändra på detta. Eftersom det finns flera olika sorters feminism talas det ibland om feminismer i plural.

 

Genus – ett ord som används för att studera manligt och kvinnligt som något socialt konstruerat. Ett genusperspektiv innebär att granska hur kön formas och konstrueras. Genus kan användas istället för begreppet kön och verka bredare samt mer allomfattande för olika personers könsidentiteter och/eller könsuttryck.

 

Hatbrott – ett brott som motiveras av hat mot vissa grupper av människor på grund av en negativ inställning till vissa egenskaper. Hatbrottslagstiftningen grundas på negativa inställningar på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, religionstillhörighet eller trosbekännelse samt sexuell läggning. En måste inte passa in på någon av dessa beskrivningar för att bli offer för ett hatbrott. Det räcker med att den som begår brottet tror att en har någon av egenskaperna. Detta i enlighet med Brottsbalken (29 kap. 2§ 7p. samt 16 kap. §8 och §9) samt polisens definition av hatbrott. Personer som blir utsatta för hatbrott kan anmäla detta. I de fall hatbrottslagstiftningen inte kan appliceras kan diskrimineringslagstiftningen ses som komplement.

 

HBTQ – ett paraplybegrepp/förkortning för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queers.

 

Heteronormativitet – normer om att tjejer och killar (enligt ett binärt könssystem) förväntas vara olika och komplettera varandra genom att bli kära i och attraherade av varandra. Vidare ses heteronormen ofta som det ”naturliga” vilket skapar en problematik när ”avvikare” blir motsatsen ”onaturliga”. Heteronormen utgör ekonomiska, politiska och sociala fördelar till de som följer den och därmed nackdelar till de som bryter mot den. Heteronormen kan även appliceras gällande ”önskvärda” relationer så som tvåsamhet, kärnfamilj, sexualitet och funktionalitet. Heteronormen kan förenklat uttryckt handla om en cisperson som är heterosexuell samt lever i en monogam, tvåsam och icke ifrågasatt relation enligt samhällets föreställningar och strukturer.

 

Homofobi – en ideologi, en uppfattning eller en medveten värdering som ger uttryck för en starkt negativ syn på homosexualitet eller på homo- och bisexuella människor. Homofobin överlappar ibland transfobin.

 

Hudfärg – ett socialt konstruerat sätt att dela in människor efter den färg vi har på huden. Till exempel ses vissa människor som mörkhyade i Sverige medan de i en annan del av världen skulle ses som vita. Detta brukar ofta förväxlas med etnisk tillhörighet, något som handlar om kulturell grupptillhörighet och inte hudfärg.

 

Identitet – en människas uppfattning om vem denne är samt något som påverkas av andras uppfattning om vem en är.

 

Intersektionalitet – är ett perspektiv som tittar på hur olika maktordningar är sammanflätade med varandra och hur olika identiteter skapas som resultat av till exempel ras/etnicitet, kön, sexualitet, klassbakgrund och ålder. Syftet med intersektionalitet är att lyfta fram såväl underordnade som överordnade identiteter och synliggöra hur olika diskriminerande maktordningar samverkar i samhällets olika nivåer.

 

Jämlikhet – att sträva efter alla människors lika värde och likhet inför lagen, samt lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

 

Jämställdhet – jämlikhet mellan kvinnor och män, att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter i samhället.

 

Klass – skikt i samhället som skapas utifrån på utbildningsnivå, hälsa, ekonomi och yrke. Hänger ofta tätt ihop med exempelvis genus och etnicitet.

 

Kön – socialt konstruerad kategori som delar in människor i grupperna “kvinnor” och “män”. Kön kan brytas ned i fyra olika delar:

– Biologiskt kön – Definieras utifrån inre och yttre könsorgan, könskromosomer, och hormonnivåer. Biologiskt kön avgörs utifrån hur den fysiska kroppen ser ut

– Juridiskt kön- Det kön som står registrerat i folkbokföringen, i pass eller legitimation. Juridiskt kön framgår också av näst sista siffran i personnumret. I Sverige finns det bara två juridiska kön »kvinna« eller »man«. Alla barn som föds tilldelas ett juridiskt kön, baserat på ens biologiska kön.

– Könsidentitet – en persons självidentifierade, självupplevda kön dvs. det du känner dig som. Ingen annan kan bestämma detta åt någon annan, och var och en har rätt att själv avgöra vilken köns identitet en har.

– Könsuttryck – hur en person uttrycker sitt kön. Det gör du t.ex. genom kläder, kroppsspråk, frisyr, socialt beteende, röst samt hur du sminkar dig.

 

Könsmaktsordning – den maktstruktur som finns i samhället som innebär att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp, och att män tilldelas mer resurser och makt än kvinnor.

 

Maktstruktur – en struktur på samhällsnivå som ger olika möjligheter och förutsättningar att påverka samhället och sitt eget liv. Vilka möjligheter och förutsättningar vi har hänger ihop med till exempel ekonomi, kön och etnisk tillhörighet.

 

Neuropsykiatiska funktionsnedsättningar Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan bland annat ha svårigheter med socialt samspel samt även ha koncentrations- och inlärningssvårigheter. Exempel på diagnoser som faller under är ADHD, ADD, DAMP, Aspergers syndrom, Autism och Tourettes syndrom

 

Normat En benämning på föreställning om den »ideala« kroppen och det »ideala« psyket. En person som lever upp till funktionsnormen och inte har någon form av funktionsnedsättning kan kallas för normat.

 

Normer – oskrivna regler, förväntningar och ideal som handlar om vad som är önskvärt, positivt och fördelaktigt i vårt samhälle och vad som inte är det. Följer du normen belönas och får privilegier. Normer är situationsberoende, förändliga över tid och formas utifrån maktförhållanden.

 

Pronomen – Det som används om en pratar om en person i tredje person t.ex. istället för namnet, det kan vara han/honom/hans, hon/henne/hennes eller hen/henom/hen/hens (där hen är ett könsneutralt alternativ). Det finns många pronomen och bara den enskilda personen kan avgöra vilket pronomen denne vill bli tilltalad med.

 

Queer – Ett brett begrepp som kan betyda flera olika saker men som i grunden kan ses som ett ifrågasättande av i synnerhet hetero- och cisnormen samt generella normer i allmänhet. En del ser sin könsidentitet och/eller sin sexualitet som queer. Queer kan åsyfta en önskan att inkludera och identifiera sig med alla könsidentiteter och/eller sexualiteter eller att inte behöva identifiera sig alls. Queerteori är ett akademiskt ämne.

 

Rasism – en struktur, ideologi, uppfattning eller värdering som bygger på en indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser utifrån hudfärg eller etnicitet, där vissa raser tillskrivs ett högre värde, fler positiva egenskaper än andra och gör att människor behandlas olika i samhället.

 

Sexism – konsekvensen av att samhället är ojämställt. Detta visar sig exempelvis genom diskriminering, förtryck och utnyttjande av kvinnor endast på grund av deras kön. Inom ramen för sexism talas det ofta om sexistiska uttalanden eller handlingar som åsyftar en negativ hållning gentemot en person på grund av dennes kön. Dessa uttalanden och/eller handlingar är ofta av sexuell natur samt anspelar på könsroller och stereotyper.

 

Sexuell läggning – ett begrepp som ofta används för att gruppera människor utifrån vem de har förmågan att bli kära i och/eller attraherade av. Exempel på sexuella läggningar är hetero-, homo-, bi- och asexualitet (varpå dessa med undantag för asexualitet erkänns av lagen).

 

Smalisnormen – normen om att det mest eftersträvansvärda sunda och friskaste i samhället är att vara smal och att alla bör sträva efter detta genom t.ex. träna och banta.

 

Tillgänglighet – att göra en miljö tillgänglig för alla oavsett funktionsförmåga. Det kan till exempel vara att sätta in en hörslinga i konferensrummet eller ha information i punktskrift.

 

Trakasserier – att utsätta någon/några för kränkande handlingar såsom mobbning, utfrysning eller förtal som syftar till att kränka någon annans värdighet.

 

Transfobi – en ideologi, en uppfattning eller en medveten värdering som ger uttryck för en starkt negativ syn på transpersoner eller på sådant som avviker från normer för kön. Transfobin överlappar ibland homofobin.

 

Tvåsamhetsnorm – en norm som innebär att det ses som positivt, bra och ”normalt” att ha eller vilja ha en partner. Monogami, som betyder att vara kär i och ha sex med en person i taget, är en central del.

 

Vardagsrasism – den rasism som utövas i vardagen. Den är systematisk och har sin grund i samhällets föreställningar. Vardagsrasism kan ta sig uttryck genom att någon säger att alla invandrare är på ett visst sätt, att någon inte tror att mörkhyade människor kan prata svenska eller att någon tror att en människa kan jättemycket om Afrika bara för att personen kommer från Eritrea.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
De femtioelva vanligaste härskarteknikerna

De femtioelva vanligaste härskarteknikerna

Negativ maktutövning workshop

När jag blev feminist fick jag, likt många andra som blev feminister i Skandinavien, lära mig om de sju härskarteknikerna. De sju som Berit Ås kartlade på 1970-talet och som har sina rötter i Ingjald Nissens kartläggning av nio härskartekniker från 1945. Antalet sju har sedan dess funnits i mina tankar. Det jag lärde mig var att försöka hitta vilken av de sju som mina upplevelser hörde ihop med.

Något jag inte lärde mig då var att härskarteknikerna hade med makt att göra eller att de sju var formulerade utifrån en normativ och relativt fördelaktig kvinno/feministposition. Det var något som blev tydligt för mig först tio år senare när jag läste Interfems Makthandbok för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet.

När jag läste exemplen på argument och motargument tänkte jag att detta ju också är härskartekniker, detta är maktutövning som går ut på att bibehålla eller förstärka dagens maktförhållanden. Därför växlar jag nu mellan att prata om härskartekniker och negativ maktutövning: handling eller brist på handling som bibehåller eller återupprättar ett status quo, alternativt förstärker nuvarande orättvisa förhållanden oavsett intentioner.

Att vita och i övrigt normativa feminister formulerat och kunnat popularisera sju stycken tekniker gör att de sju betraktas som de viktigaste och de allmänna. Andra erfarenheter av repression blir förstådda som just andra former, som avarter och mindre centrala och allmänna. Det blir i sig en sådan negativ maktutövning där den vita personens erfarenhet återskapas som norm. Ironiskt va?!

Det jag har samlat och försökt göra användbart är en mängd exempel på hur makt kan utövas för att vinna eller återfå fördelar för sig själv och/eller för en samhällsgrupp. De sju finns fortfarande med men har inte givits någon särställning mot de andra teknikerna. Det är ingen slutgiltig lista av alla möjliga tekniker. De negativa maktutövningarna visar sig i nya former i växelverkan med det motstånd vi gör mot dem samtidigt som vår förståelse för och möjlighet att fånga upp den här typen av situationer förbättras med övningen vi (tyvärr) får.

Genom spridandet vill jag dels att det ska bli lättare att få stöd för sin upplevelse och sätta tydliga ord på den, men också att vi ska kunna lära oss att lyssna på fler erfarenheter än de som hittills givits mest plats.  Jag vill också att vi ska lära oss att identifiera maktutövningar instinktivt bortom de sju teknikerna, genom att öva upp en känslighet för maktkamper i vardagen och se vad olika tekniker gör, och först senare vad de kan kallas.

Makt kan utövas på många olika sätt – det kan vara allt från väldigt tydliga direkta krav, till indirekta och låtsade sätt. Makt kan utövas med stöd i ett regelverk eller genom att ge order till någon annan om att utföra en handling. Maktutövningar kan visa sig verbalt, på fysiska vis, psykologiskt eller internaliserat: så som att en själv också tänker att det en var med om inte är viktigt eftersom det inte gick att koppla till en av de sju ”riktiga” härskarteknikerna. Något svårt och viktigt att minnas med härskartekniker är att de oftast utövas omedvetet och ofta med intention om att vara utjämnande av maktförhållanden. Då är det användbart att fokusera på effekterna av handlingarna snarare än avsikterna. Vi kan ställa frågan: hur är maktförhållandena sedan innan och hur påverkas de av handlingen?

Genom att bredda vår förståelse av härskartekniker till att det handlar om negativ maktutövning får vi också chans att förhålla oss till våra egna och fler dimensioner av möjliga roller vid maktutövning. När jag först lärde mig om härskarteknikerna förstod jag det som att det fanns en grupp (män) som alltid utövade makt över en annan grupp (kvinnor). När jag sedan började lära mig om förtryckssamverkan (intersektionalitet) och hur våra positioner blir olika i olika sammanhang förstod jag att jag inte kunde vila i en identitet som vare sig “förtryckare” eller “förtryckt”, utan behövde utveckla en varsamhet och känsla för när jag befinner mig i en fördelaktig position i ett sammanhang och att det kan göra att jag kan få en känsla av förlust när någon som egentligen har mindre möjligheter i ett sammanhang får ökade chanser till delaktighet på sina villkor.

Nu när jag jobbar med grupper med en övning i härskartekniker vill jag att exemplen ges utifrån många olika positioner: när vi själva utövat makt för att få fördelar, när vi varit åskådare, när vi varit i en formell maktposition eller exempelvis fått ansvar att underlätta (alltså utjämna möjligheterna för) ett möte och när vi själva blivit utsatta för negativ maktutövning.

Det allra lättaste är att ge exempel på situationer där vi själva upplevt svårighet. Vår egen erfarenhet kan vara en bra ingång till att börja tänka i banorna, men det blir ofta missvisande och ganska ointressant att stanna kvar på den nivån om vi själva har det förhållandevis lätt i samhället. Vi kan utmana oss genom att tänka på hur maktutövningen är, när den visar sig i en kraftigare form och har en koppling till maktordningar så som klass, funktionalitet, migrationsstatus och ”ras”/etnicitet. I den praktiska övningen finns ett exempel som heter ”FRIHETSBERÖVANDE – att på konkreta sätt begränsa någons rörelseutrymme.” Det kan jag ha erfarenhet av genom att ha varit med i en arbetsgrupp som inte fick någon möjlighet att göra sitt jobb. Hur frustrerande det än är, är det fortfarande är en lindrig form av maktutövningen och har inte någon tydlig koppling till maktordningar. Det har däremot frihetsberövande när det rör sig om att jag har en papperslös person i min närhet som blivit inlåst på ett flyktingfängelse i förebyggande syfte (alltså utan att ett brott har begåtts!) eftersom den ansvariga myndigheten misstänker att personen annars skulle kunna gå under jord. Det är en kraftigare form av maktutövningen med koppling till maktordningar, och det är sådana exempel vi vill fokusera på för att få en hög nivå på övningen.

Förståelsen för möjliga roller vi kan ha i negativ maktutövning ger oss dels en chans att prata på ett mer nyanserat sätt om olika situationer utan att vare sig överföra skuld på andra, fria varandra eller oss själva från ansvar, odla en identitet som ”god” eller ”upplyst”, eller hamna i individuell skuldkramp som gör det svårt att agera. Det ger oss också möjlighet till lärande och att ta ansvar för våra handlingars effekter (aktörskap).

Med en organisatorisk (snarare än individuell och intentionsbaserad), intersektionell, relationell och maktmässig förståelse av händelser och allas avsikt att arbeta för utjämnande av ojämlikhet kan vi tillsammans och på ett mer tillåtande sätt lära oss att identifiera, bryta ned, motverka och förebygga situationerna genom att dela erfarenheter, experimentera med bekräftartekniker, motståndsstrategier och mothårsanvändningar – att använda tekniker mot hur de brukar eller är tänkta att användas för att istället utgöra en positiv eller utjämnande maktutövning.

 

Till övningen och de femtioelva exemplen.

 

/Adrian

 

Mer läsning:

Derailing for dummies – guider till hur du effektivt förtrycker andra.

Interfems Makthandbok – 2:a upplagan sidorna 42-63. PS. Snart kommer en ny upplaga! Wow!

Svar på tal – forum och svarsbank med vardagliga svåra situationer och hur andra har svarat eller kan tänkas svara.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Ny standard för toalettskyltar

Ny standard för toalettskyltar

Välkommen att vara med och ta fram bättre toalettskyltar!

Sedan november 2012 har ca 200 personer genom ett event på facebook arbetat fram några förslag på nya toalettskyltar. Målet är att göra sådana som är tydligare och mindre exkluderande än de som används idag. De nya skyltarna ska vara könsneutrala och inriktade på rummens funktion, inte på de tänkta användarnas utseenden och funktionaliteter.

Problembeskrivning

Dagens standardskyltar innehåller information om de tänkta användarna av toalettutrymmena. Informationen grundar sig i en uppdelning på två kön och kroppslig funktion. Uppdelningen är inte neutral och bara beskrivande utan påverkar våra tankar om könsuppdelning och kroppslig funktion. Den nuvarande standarden har kommit ur frågan ”vilka är rummet till för?”.

Svaren vi får med den frågan kommer i kategorier som inte är heltäckande och utpekande av avvikare. Uppdelningen som görs så gör att ordet ”toalett” ständigt kontrasteras mot ”handikapptoalett”. ”Toaletten” utan något beskrivande ord före verkar vara neutral och naturlig precis som kropparna som använder den.

Det finns idéer om funktion i vårt samhälle där en kropp med hög funktion positioneras som både neutral och positiv. En hög funktion kan vara med benen gående, stående, klättrande, springande, hoppande – med armarna kastande, sträckande, dragande. Kroppen med hög funktion betraktas som självklar och samtidigt eftersträvansvärd. Den förutsätts när något byggs, om det inte markeras särskilt som något ”anpassat”. Skönhetsideal och estetik utgår ifrån normativa kroppar och gör att andra kroppar osynliggörs. Kroppen med hög funktion är den som får representera ”människan” och som alla oavsett funktionalitet får lära sig att identifiera sig med och försöka likna. På samma sätt är mannen den självklara utgångspunkten i skapandet av skyltar som alla ska relatera till. För några år sedan gavs en del av skyltarna för övergångsställe kroppar med mindre kroppshyddor, uppsatt hår och kjol. Men det är att gnaga på toppen av ett isberg.

Bilden visar ett kollage av nuvarande skyltar som är en blandning av heterofamiljer, flickor som kissar sittandes och pojkar som kissar stående. Alternativt killar som pruttar och tjejer som tar på sig läppstift. Det finns bilder på jättesmå personer i rullstol bredvid en jättestor bild av en feminin kvinna. På en skylt har en kvinna jättelika bröst och höfter samt getingmidja medan någon på en annan verkligen helgarderat sig genom att skriva “damer”, ha en kvinnosymbol samt ha två olika typer av bilder på feminina kvinnor.

Bilden visar ett kollage av nuvarande skyltar som är en blandning av heterofamiljer, flickor som kissar sittandes och pojkar som kissar stående. Alternativt killar som pruttar och tjejer som tar på sig läppstift. Det finns bilder på jättesmå personer i rullstol bredvid en jättestor bild av en feminin kvinna. På en skylt har en kvinna jättelika bröst och höfter samt getingmidja medan någon på en annan verkligen helgarderat sig genom att skriva “damer”, ha en kvinnosymbol samt ha två olika typer av bilder på feminina kvinnor.

Könsuppdening är också något som görs på ett självklart sätt när något byggs, som att det inte var värdeladdat. Dagens standard för toalettskyltar är könsstereotyp. En feminin kvinna och en maskulin man. Uppdelningen av dem grundas i heterosexuellt begär och att något ska hemlighållas mellan de två för att ”behålla spänningen mellan könen”. Resonemanget förutsätter att kvinnor vare sig kan ha sexuella relationer med varandra och att en tjej inte kan utöva våld mot en annan. Detta är allt annat än gynnsamt utifrån ett brottsofferperspektiv.

Uppdelningen gör att människor med kroppar och behov som avviker från normer hela tiden hamnar i omöjliga situationer. Ibland i icke-existens ofta i avvikarposition, ställs inför val, måste be om något från personal, blir påklistrade benämningar som ”handikappad”, ”funktionshindrad” och ”transperson”.

Den systerliga tryggheten som ibland skapas genom könsseparata utrymmen kan bara byggas med gränser mot ”det andra” – det som ses som hotet eller offret. Uppdelningen gör att personer som identifierar sig som varken kvinnor eller män måste välja ett av rummen. Väl där blir många trakasserade, misstänkliggjorda, hotade och utsatta för våld. Toaletter med rullstolsskylt är oftast könsneutrala, något som upplevs som en befrielse eller ett integritetsbrott beroende på vem som tillfrågas. Hur som helst är det symptomatiskt för den avsexualisering och fråntagande av privatliv som många funkisar vittnar om.

En massa av de senaste decenniernas kritiska forskning märks inte i praktiken. I den byggda miljön pekar fortfarande skylten ut den avvikande kroppen eller behovet. Den nya standarden byggs utifrån kunskapen om att det är en otillgänglig omgivning som skapar situationer av funktionshinder där vissa kroppar och behov inte matchar platserna. För att få slut på att kroppar ska försöka att passa in i rummen och leva på normativa kroppars villkor, kan vi bygga och skylta utifrån de kroppar och behov som finns.

Toaletter består av individuella rum eller bås. En ändring av det nuvarande uppdelningssystemet kommer inte leda till att en kommer att behöva använda toalettsitsen samtidigt som någon annan, utan ha ett eget utrymme som vanligt. Det finns opponeringar mot att kvinnor skulle behöva använda samma toaletter som män, då ”män kissar utanför ringen”. Vi tror att toalettuppdelningen är ett av problemen som leder till att bibehålla detta äckliga machobeteende. Det negativa beteendet godkänns genom att det görs till ett biologiskt faktum och inte till ett aktivt val.

Designprocessen

I den standard som de nya förslagen är inriktade på, är själva toalettrummet i fokus. Skyltarna svarar på frågan ”vilken service kan rummet ge” och inte ”till vem”.

Efter det första arbetet finns fem olika svart/vita bilder med tillhörande texter i svartskrift och punktskrift. I processen har deltagarna uppmuntrats att synliggöra behov utifrån sina positioner. Några exempel är ”som synsvag tycker jag…”, ”som en som har en kognitiv funktionsvariant tänker jag….”, ”som transidentifierad har jag erfarenhet av…” eller ”som förälder märker jag…”. Dessa specifika råd och behov har vägt tyngst och har ibland kompletterats med majoritetsinriktade omröstningar. Till slut är det jag som heter Adrian och gör den grafiska utformningen och samlar projektet, som till slut valt mellan förslag på bakgrundsfärg och tjocklekar på linjer.

1. Toalettskylt

En svår fråga var om bakgrunden skulle vara svart eller vit. I en undersökning svarade merparten av deltagarna att svart bakgrund var bättre än vit bakgrund. En motivering var att det syns bättre då dörrar oftare är vita, att svart bakgrund kan vara lättare för synsvaga med mindre av störande blänk och att den svarta bakgrunden kanske lättare känns igen för användare som har svårare att uppfatta eller lära om nya skyltar. Däremot ansågs texten i svart på vitt vara lättare läsbar. Bilden ska enligt gruppen alltså vara med svart bakgrund och texten på vit.

2. Toalettskylt

Deltagarna visade ett tydligt stöd för att symbolerna ska vara avbildade framifrån och att linjerna skulle vara så tjocka som möjligt så att de syns på längre håll. Bilderna gjordes större för att fylla upp så mycket som möjligt av rutan för ökad läslighet istället för att som i början med tomrummet visa hur stort eller litet rummet är.

Det finns två olika skyltar för toalett. En för toalett med räcken i stort rum och en för toalett utan räcken i litet rum. Deltagarna har diskuterat hur vi kan märka ut att det är ett stort rum. Ska det vara pilar som går mellan toasits och bildens kant eller blir det mest svårläsligt och för mycket information? Pilar betyder ofta att något är flyttbart och det är inte det vi vill visa. Måste denna bild förstås tillsammans med bilden för det lilla rummet som har vägg på bägge sidor om stolen? Kan stolen sidoställas för att visa på utrymmet? En lång diskussion ledde till slut till en tjock linje som fortsätter ut ur skylten i höjd med sitsen.

3. Toalettskylt

Under arbetets gång efterfrågades bilder på skötbord och pissoar. I de första versionerna markerades höjden som dessa sitter på med utrymme till ett golvstreck. Bilden blev då för liten och otydlig. I nästa version finns beskrivningen bara i bildtexterna. Det är standard att ha pissoarer och skötbord på en höjd som är bekväma för långa stående och gående personer. Genom att åtminstone skötbordsskylten uttrycker höjden kan det att borden sitter högt upp synliggöra det uteslutande i den nuvarande byggstandarden.

4. Toalettskylt

En symbol för pissoar eller urinoar ritades på begäran från gruppen. Tecknaren tycker att urinoaren kunde få försvinna från byggstandarden eftersom den både understödjer könsuppdelningen av toalettfaciliteter och machokultur där vissa män bondar med varandra medan de håller i sina könsorgan. Men genom att kalla det för kissoar istället för pissoar kan vi ta bort något av machostämpeln från utrymmet, då vi associerar pissande mer än kissande till urinerandet utanför behållaren och liknande destruktiva uttryck för kön.

Diskussioner om inlärning av nya symboler har så klart kommit upp. Ingen design kommer att vara så perfekt och intuitiv så att den kan överbrygga vanan av att ha relaterat till de nuvarande könsstereotypa och funktionsnormativa symbolerna. De nya skyltarna kommer att behöva fasas in och vi behöver vara förberedda på att det kommer att kännas svårt och omotiverat för många att lära om.

Resultat så här långt

Det finns fem olika bilder som är huvudförslagen på vad som kommer att gå ut i tryck. Dessa kan fortfarande utvecklas! Samtliga bilder är ritade framifrån med tjocka vita linjer på svart bakgrund. Svartskriftstexten är skriven med svart på vitt i en ruta och nedanför den finns en ruta med punktskrift.

Bild ett. Toalett med räcken i stort rum. Räckena är moderna och fast i sitsen istället för i väggen bakom. Inga väggar finns på sidorna om toalettstolen.

 

Toalett 2

Bild två. Toalett utan räcken i litet rum. Väggar finns på var sida om toalettstolen.

 

Toalett 3

Bild tre. Högt skötbord. En dubbelpil vid sidan markerar att bordet är fällbart. Rundade kanter på bordets ovansida markerar att den är vadderad.

 

Toalett 4

Bild fyra. Samma som bild tre fast med annan text.

Toalett 5

Bild fem. Kissoar. En behållare med avlopp i botten

 

Nästa fas

Nu är vi intresserade av att sprida frågan och bilderna vidare till ett större nätverk av användare. Vi är också intresserade av att komma i kontakt med producenter av skyltar, toalettutrymmen, samhällsplanerare och arkitekter för samarbeten. På lång sikt vill vi att vår process ska ligga till grund för den officiella standarden. Allt du vill göra är välkommet! Bjud in dina vänner till evenemanget, gör en namninsamling, skriv ut frågan och sätt upp på toaletter nära dig. Vill du posta exempel på löjliga nuvarande toalettskyltar är det underbart. Vill du skriva en artikel tillsammans med någon annan deltagare och göra en namninsamling att uppvakta SIS (Swedish standards institute) med så är det också super! Sätt gärna upp frågan och bilderna på en toalett nära dig genom att skriva ut denna pdf som också finns i ren text.

När du kommenterar – gör det utifrån dig själv. Exempelvis: jag som kvinna som inte har transerfarenhet känner att… och skulle behöva… Eller jag som funkis med transidentitet känner att… och skulle behöva… Det vi vill undvika är diskussioner där någon som inte exempelvis är en muslimsk kvinna berättar vad muslimska kvinnor vill och behöver, det har vi så mycket av redan.

Bilderna ritas om igen efter den andra, större remissrundan. Sedan trycks de och görs tillgängliga genom företaget Jämfota som Adrian arbetar genom. När skyltarna skickas ut ska det finnas med instruktioner om vilken höjd de ska monteras på och vilka krav som gäller för att rum ska få märkas med symbolen.

Ta kontakt och ge din feedback genom facebookeventet eller via mejl. Dit kan du också skicka din intresseanmälan för köp av skyltar, anmälan är inte bindande utan du får ett mail när det finns skyltar där du informeras om priset, storlekar och hur de kan monteras.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Normlöshet och kaos?

Normlöshet och kaos?

Vill normkritiker skapa normlöshet?

Ja.

Nej jag skojar bara. Nej.

Eller spelar det någon roll? Några av oss kanske vill det.

Jag personligen tror inte att det är möjligt eller ens eftersträvansvärt.

Normkritik för mig handlar om att syna de normer, sociala regler, bitar av kultur och ideal, som verkar begränsande för människor. Begränsningarna finns både i sociala sammanhang och inbyggda i samhällets betongväggar. Dem får vi reda på när vi frågar oss hur platser formas, för vilka och varför.

Vad som är begränsande är något som vi behöver vara öppna för. Vad en tycker är begränsande ser en annan inte som något problem, då behöver diskussionen och utvecklingen få ledas av eller utifrån den som upplever problemet. Det finns inget objektivt “problemfritt” eller “problematiskt” utan allt beror på deltagarnas egenskaper, behov, intressen, identiteter och kroppar.

Problemen slutar inte att uppkomma där diskrimineringsgrunderna slutar. Klass/socioekonomisk bakgrund är en sådan faktor som påverkar människors liv och möjligheter (både på ett positivt och negativt plan beroende på personens position och platsen den befinner sig på) men som inte täcks av det specifika diskrimineringsskyddet. Medelklass och akademikernormen i många organisationer gör att folk som jag skriver sådanahär svåra texter som skapar hinder och begränsningar till dem som inte uppfyller idealet. Däremot behöver sådana som jag ofta formulera oss på ett statusgivande sätt för att bli lästa och tas på allvar.

Normkritiken för mig är en process. När vi raserar en norm uppkommer en annan – själva idén med normkritik är att den nya normen ska vara lite bättre och mer inklusiv än den första. Om vi har en organisationskultur med en massa härskartekniker försöker vi att skapa en kultur som inte har härskartekniker utan där vi tar varandra på allvar. Vi kan inte (vad jag vet) välja att inte ha en kultur.

Att jobba inom de rådande normerna och göra anpassningar är inte ett rättvist alternativ till normkritiken. Det är så rättighetsrörelserna jobbat hittills – för att godkännas och accepteras i samhället som fortfarande är på normens villkor. Vi måste bortom de nuvarande ramarna, för de är helt enkelt inte förenliga med begrepp som “lika värde” och “lika möjligheter”. De är i sig diskriminerande.

Samma sak gäller standardiseringar. Jag har mycket emot dagens normativa standarder, men idén med standarder är i sig något positivt. Det gäller bara att utforma standarden efter – javisst! – den minst priviligerade gruppen. Om vi bygger vårt samhälle utifrån den som är rullstolsanvändare underlättar vi livet samtidigt för den som är gravid, den som är kortväxt, för den som är barn, den som rör sig med barnvagn och den som är fet. Det är inte en fråga om att “antingen har de makt eller så har vi makt” som situationen ofta framställs som av rädda priviligerade människor.

Det fanns en vanlig tanke förut – den kanske fortfarande finns – om att en feministisk organisation per definition var antirasistisk och liknande. Det var populärt när rättvisefrågor uttrycktes mest genom etiketter som bars. Den som sa att den var feminist eller antirasist var väl det. Sedan började exempelvis feministiska organisationer kritiseras för att vara “vita” och “vithetscentrerade” och det blev ramaskri. “Vi är ju antirasister!” sa de, för att antirasismen var som en åsikt, en etikett. Det var en stor befrielse när det började pratas om motnormer (som homonormativitet och när queera uttryck inte längre är queera), förtryckta förtryckare (folk som är så ingrottade i sin egen underposition att de inte ser den relativa makt de har över andra) och att makt- och statusförhållanden inte är beständiga. Därefter började det pratas om rättvisa som något som görs – inte något som tycks och skrivs i policydokument.

Vi blir inte klara med rättvisearbetet. Normen förändras, måtten på rättvisa förändras precis som vem det ska vara rättvist för. Det här innebär dels att jag alltid kommer att ha jobb, men det innebär också att de som vill ha bra och välkomnande organisationer också alltid kommer att ha jobb i sina verksamheter och i sig själva.

Adrian Repka

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Språket för analys och förändring

Språket för analys och förändring

Att skapa något rättvist och tillgängligt måste börja inom oss själva och i våra verksamheter. Det är i verksamheternas innehåll som det kommer att märkas om vi står för det som ibland står i stadgar eller käcka visionsord på hemsidor. Saker vi kan öva på för att komma dit är exempelvis normspaning – att försöka att beskriva vad som uppfattas som självklart och neutralt i verksamheten. Vi kan inventera oss själva och våra positioner i verksamheten: är vi sådana som trivs i verksamheten? Om ja, varför? Vad har vi gemensamt med andra som trivs i verksamheten, så som sexualitet, kön, hudfärg, klass och utbildningsnivå? Observera att frågan handlar om vika som trivs – inte de som finns kvar och representerar något annat trots normer.

Om vi kommer på att vi är en rätt vit, medelklassig och maskulin organisation kan vi tänka på varför det blivit så. Observera att varken vithet, heterosexualitet eller medelklassighet är frågor om statiska egenskaper så som den faktiska färgen på deltagares hud utan hur vi genom vårt tal med varandra befäster vilka samtalsämnen som är okej, vilka rörelsemönster som har hög status och vilka kläder vi har på oss. Sedan kan vi tänka på vad centreringen kan ha för effekter för vår verksamhet. Om vi arbetar med kunskap kanske vi bara refererar till vita och maskulina författare. Så återskapas den vita och manliga verklighetsbilden och tolkningsföreträdet: genom att bestämma det egna som centralt och det andra som oviktigt, perifert, som särbehov och som Annan Kunskap som inte är relevant för “oss”. Nästa steg är att aktivt välja något annat. Inte bara för De Andras skull, utan för att vi ska få en mer nyanserad verklighetsbild och relevans i vårt arbete. Nu kan vi till exempel välja att läsa en bok som är skriven utanför gruppens kultursfär som handlar om ett ämne som vi är intresserade av.

 

 

Bilden här har normen i centrum. Det som är norm benämns ofta inte utan är outtalat och ses som något självklart. Det saknar ett prefix. adoption/homoadoption, skrift/punktskrift, boende/äldreboende, vårdcentral/barnavårdcentral, kvinna/karriärskvinna, tidning/tjejtidning, butik/invandrarbutik, friskolor/religiösa friskolor, sax/vänstersax, högtid/muslimsk högtid, förbund/ungdomsförbund, man/mörkhyad man och ingång/handikappingång är exempel på vad som nämns och inte.

Att fortsätta att kontrastera kvinna och karriärkvinna är ingen neutral beskrivning utan bekräftar att normen för en kvinna är att lägga oproportionerligt mycket tid på hem och barn. Detta får till följd att kvinnor bränner ut sig för att både vara bra kvinnor och också vara minst lika dugliga karriärsmässigt som de som helt automatiskt får utrymme att göra karriär. Normen är alltså ett ideal, och att tala normkritiskt är att vägra ett förlegat sådant. Att tala normkritiskt kan i praktiken vara att benämna normen och sluta att benämna avvikaren. Vad är det som annars inte nämns? Det tvåkönade paret? Cismannen? Det vita barnet? Varför måste ett sk. samkönat par alltid beskrivas? Vad tänker vi oss att prefixet bär på för information om människorna i fråga?

Vi kan gå igenom listan av innanför/utanförord och diskutera vad de får för effekt för samhället, för den gruppen de berör och individerna i gruppen – både de som får fördelar av att vara norm och de som förpassas till periferin.

Språket är otroligt användbart för att få veta vad som gäller och har högst värde i samhället. Våra tankar skapar vårt språk och vårt språk skapar våra tankar. På det sättet är språket aldrig neutralt och både en möjlighet och en evig begränsning. Avfärda inte detta genom att säga “men språket är gammalt, det betyder inte det där längre” eller “vi kan inte ändra språket varje gång någon tycker att något ord känns jobbigt”. Språket är levande och gammalt språkbruk som får orättvisa till effekt måste ersättas med nytt om rättvisan som du säger att du vill ha ska skapas. Om du inte uppfattar behovet av en ändring av språket så kan du tänka på det som ett privilegium och följa dem som utsätts av det.

Genom vår kommunikation har vi makten att nyskapa eller återskapa normer. Även det lilla vi gör eller låter bli att göra får effekt.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Sammanfattning av Mångfald på djupt vatten

Sammanfattning av Mångfald på djupt vatten

Intervjuer med ledare på Malmö stads badanläggningar om mångfaldsarbete.

Malmö högskola – Ledarskap och organisation – C-uppsats – 2010

Moa Björnson och Adrian Repka

Vidare till uppsatsen i sin helhet.

 

Mångfald på djupt vatten, Foto Eli Linderholm

Foto: Eli Linderholm

 

Vi undrade hur ledarna för de kommunala badanläggningar ser på mångfald och på sitt ansvar att göra platserna möjliga, tillgängliga och bekväma för hela befolkningen.

Under arbetet märkte vi att det fanns en skillnad, som vi kallar för ett glapp, mellan vad som krävs av ledarna, vad de säger och vad de gör.

Kommunala badanläggningar finns till för att medborgare ska kunna röra på sig, leka och träffas.

Hälsan ökar när vi gör dessa saker. Det är bland annat de nationella folkhälsomålen som ger kommunerna i uppdrag att göra det möjligt för folk att röra på sig där de bor.

Ohälsan är som störst i de grupper som inte tillhör normen i samhället.

Diskrimineringslagen finns för att alla ska kunna vara med.

Vi försökte att förstå varför glappet finns trots att alla regler kräver mångfald och ledarna också vill ha det.

Vi kollade på ledarskaps- och organisationslitteratur, jämförde med intervjuerna och kom fram till tre huvudförklaringar till varför glappet finns:

  1. Brist på praktiska krav uppifrån
  2. Medborgaren ses som kund
  3. Normavvikare ses som problembärare med särintressen

Men badanläggningarna görs för en genomsnittlig besökare. Språket som kommuniceras på är svenska, för att byta om går en in på herr- eller damavdelningen. Finns en bassäng, är den gemensam för ”kvinnor” och ”män”.

Platserna ses som neutrala och normerna blir inte synliga förrän någon har ett behov utanför standarden.

Att platsen ordnas såhär gör att de som bäst behöver hälsofrämjande aktiviteter hamnar utanför.

Glappet mellan kraven och verksamheten finns för att ledarna varken ser de diskriminerande strukturerna eller deras konsekvenser, eller ser det som sitt ansvar att överbrygga det.

 

MFDJV sammanfattning

  • Bristen på yttre krav gör att det är upp till varje enskild ledare att arbeta utifrån sitt eget ansvarstagande.

 

De yttre krav som ställs på ledarna för badanläggningarna om mångfald är få och inte tvingande. Detta innebär att ledarna själva, efter förmåga och intresse, får ta ansvaret att skapa en mångfaldig verksamhet som inte diskriminerar. Glappet fortsätter att finnas när arbetet nedprioriteras av bristande incitament.

 

  • Marknadiseringen av offentlig service, där medborgare ses som kund gör att tillgång och efterfrågan styr utformandet av verksamheten och tar bort fokus från folkhälsoarbete.

 

Ledarna ser badanläggningarna som marknadsanpassade verksamheter vilka styrs av utbud och efterfrågan. De har som mål att göra så många som möjligt av deras kunder så nöjda som möjligt. Synsättet har flyttat fokus från att vara folkhälsofrämjande anläggningar till för ’alla’, till kundorienterade verksamheter som tillfredsställer en majoritets behov. Glappet upprätthålls därför att det blir upp till marknaden att överbrygga det, och marknaden utgår inte från minoriteters behov.

 

  • Den normativa struktur som verksamheten är utformad utefter och dess konsekvenser är osynlig för verksamhetsledarna.

 

Problemen läggs på individuella avvikare och inte på strukturell nivå. Särlösningar för avvikare kommer när individerna kräver utrymme. Lösningarna är flexibla, reaktiva och hamnar utanför den centrala verksamheten. Att avvikarna ses som problembärarna gör att glappet fortlever.

Vidare till uppsatsen

 

 

 

 

 

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone