Inbjudan: föreläsning om tolkningsföreträde, Berättarfestivalen Skellefteå

Om tolkningsföreträde

Tolkningsföreträde – berättelser av, för och om vem?
Region Västerbotten och Rättighetscentrum Västerbotten bjuder in till en eftermiddag med Adrian Repka. 

Föreläsningen får oss att fundera vidare på vilka personer, erfarenheter och berättelser som ges utrymme i samhället. Vilka perspektiv betraktar vi som begripliga och allmängiltiga

Föreläsningen har fokus på sexualitet och genus och hur hetero- och cisnormer ger behovet att tala om ”hbtq-frågor”.

Datum: Onsdag den 25 mars 2015
Tid: 13.30–15.30 med fika kl 14.15
Plats: Nordanåteatern, Skellefteå
Anmälan: på 0910-77 93 70. Målgrupp: alla intresserade
Seminariet: är kostnadsfritt och kommer att streamas
Arrangörer: Region Västerbotten i samarbete med Rättighetscentrum Västerbotten, Sensus studieförbund, Röda Korset Skellefteå, RFSL Skellefteå och Skellefteå kommun


Illustratör: Wendel Strömbeck

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Nolltolerans

Nolltolerans

Tolerans

Den 16:e november är det FN:s internationella dag för tolerans! Grattis! Detta firar vi med att resonera om varför vi tror att tolerans är en i grunden dålig idé. Allt fler i vår närhet slutar att använda tolerans som vision och positivt begrepp då det i grunden bygger på en ojämlik maktrelation där en ges tillåtelse att tolerera en annan. Samtidigt verkar det generellt sett finnas lite känsla för vad tolerans är och hur den görs i praktiken, oavsett om vi menar att den inte handlar om tolerans utan om acceptans eller ”ett nödvändigt steg i utvecklingen”.

För att underlätta förståelsen och benämnandet av tolerans och möjligheten att kunna motsätta oss toleranspraktiker, ska vi ge några exempel på förväntningar i toleranssituationer utifrån rollerna A: den som tolererar och B: den som tolereras. Dessa roller finns inom maktordningar. En maktordning är en social kategorisering som alla personer har en position inom. Våra positioner kan vara centrala i samhället, perifera eller någonstans däremellan. Exempel på maktordningar är regionalitet, religion och funktionalitet.

A är en person som är i en fördelaktig position i (minst) en maktordning. A:s position i maktordningen regionalitet kan innebära att den är huvudstadsbo och därför knappt ens märker att till och med nationell nyhetsrapportering utgår ifrån dess perspektiv. Om det är i maktordningen religion kan det innebära att den är kulturkristen i Sverige och har det bekvämt med de nationella högtiderna och att den inte tolkar kyrkklockor som kallar till bön som ett inslag av religion i det påstått sekulära offentliga rummet. Om det är i maktordningen funktionalitet kan det innebära att den kan tillgodogöra sig information så som den ordnas på ett flygblad och hur flygbladet sprids.

B är en person som är i en missgynnsam position i (minst) en maktordning. B:s position om den är kopplad till maktordningen regionalitet kan innebära att den bor i en ort som inte prioriteras när det byggs gemensamt finansierade kommunikationsvägar. Om den missgynnsamma positionen är kopplad till religion kan det innebära att dess tro eller religiösa praktik pekas ut som särskild i jämförelse med praktiker som annars i sammanhanget förstås som neutrala och självklara, så som när det problematiseras att den avstår från alkohol av religiösa skäl vilket gör att den rådande alkoholkulturen i sammanhanget framstår som naturlig. Om det är en missgynnsam position i maktordningen funktionalitet så kan det vara att den blir funktionshindrad när en buss nått den hållplats den tänkte gå av på för att hållplatserna bara ropas ut via högtalare och inte står utskrivna.

Inom en toleransram förväntas A att

…eller äh, vi kommer tillbaka till det senare.

Inom en toleransram förväntas B att
  • dela information om sina livsvillkor med A (om sina svårigheter, sin kropp, sin historia, generella fakta och forskning sin situation)
  • möta A där A är i delandet av informationen, välja vad den delar utifrån vad A är intresserad av, på det sätt som A vill och när A är intresserad av att ta emot den (gärna personligt utan att blanda in politik, gärna enkelt utan akademiska ord och just nu men om tio minuter är det helt fel tid)
  • tro på dialogen, ha tålamod och inte bli känslomässigt påverkad (sur, trött) vad A än frågar även om frågan behöver besvaras ofta (det är inte personligt, inget ont uppsåt, får förstå att A är nyfiken, hur ska A annars lära sig)
  • inte kräva att A ska tänka vidare eller göra någon handling utifrån informationen (alla kan inte vara lika engagerade i detta som B, B uppfattas som en som agerar i egenintresse medan A förstås som en som agerar utifrån allas sammantagna intressen)
  • stötta A i dess känslor (sorg, ilska) och reaktioner (svordomar, tårar) på information om B:s livsvillkor men själv varken visa eller känna något, inte heller kräva stöd för dem (A blir inte motiverad att ingå i förändringen som B behöver om B beter sig så, starka reaktioner skrämmer bort A)
  • berömma alla framsteg och visa tacksamhet för allt A ger i form av tid, utrymme eller förståelse (det kan inte krävas av A som personligen inte orsakat B:s livsvillkor)
  • fokusera på det positiva (det finns alltid något att vara tacksam över, tänk på dem som har det sämre, det blir så mycket bättre hela tiden i samhällsutvecklingen speciellt i jämförelse med [sätt in valfri tid] [sätt in valfri plats], B har ju blivit så mycket starkare av sina motgångar vilket den kan vara tacksam för)
  • förändra och kontrollera sig själv (vad kan B själv göra för att bli mindre synlig och utsatt? Ändra klädkoder, språkbruk, utbildning, boende, symboler, umgängeskrets, röstläge)
  • hålla sig undan (B:s existens i ett rum uppfattas som en provokation och en tråkig påminnelse för A om bristerna som B brukar prata om)
  • inte använda ord för de här bristerna som känns obehagliga för A (använda ”orättvisa” eller ”dåliga attityder” istället för ”rasism” eller ”sexism”)
  • vara lösningsorienterad (kom gärna med kritik, men kom också med konkreta förslag! ☺)
  • engagera sig själv för att lösa problemet (B:s perspektiv är framför allt jätteintressant för jämställdhetsnätverket, forskningsprojektet, jobbet med den nya handlingsplanen, i planerandet av mångfaldskonferensen, i likabehandlingsenkäten, rekryteringsutvärderingen, i ansökningsprocessen för likavillkorsprojektet. PS. engagemangen sker just nu tyvärr på ideell basis, men i framtiden ska det finnas en budget. DS)

Vad förväntas då av A inom en toleransagenda? Inte mycket. Eftersom toleransagendan i sig bygger på och bygger upp att B existerar på A:s villkor i sammanhanget och på A:s nåder. Likväl som A kan välja att tolerera eller hjälpa (så som i välgörenhet) B så tillåts också A valet att inte tolerera B. Vad som gör B mindre tolererbar är om B gör anspråk på sina rättigheter, sammanhangets skyldigheter, sin mänsklighet. Det är om den höjer rösten och kräver något istället för att vädja. Det är om B inte lyckas pricka den där millimetern som ligger mellan att å ena sidan vara för akademisk/svårbegriplig/politisk/opersonlig/avstängd och å andra sidan för subjektiv/känslostyrd/privat/egoistisk. Då kan B få veta att den förstör för sig själv och för sin potentiella rörelse som skulle kunna uppstå om den hade en bättre attityd.

Det som hänt är att begreppet tolerans (som från början betyder att uthärda någon eller något) ändrats till acceptans eller respekt medan handlingarna förblivit de samma. Så länge vi befinner oss inom ramen för att en person med mycket makt ska få tycka saker om en annan med mindre makt och att vi önskar att förbättra attityder hos strukturellt gynnade grupper gentemot strukturellt missgynnade grupper så arbetar vi inom den nuvarande och ojämlika ordningen. Vi kan kalla den för attitydförändringsagendan, kunskapsökningagendan eller toleransagendan. Alla känslomässiga responser inom denna ordning så som är tolerans, hat, kärlek, acceptans eller godkännande återskapar tolkningsföreträdet (vems ord, liv, behov som spelar mest roll) i sammanhanget till den som idag är utgångspunkt i det. Tolerans och praktiker som bygger på tolerans vad vi än kallar dem, stärker snarare än jämnar ut det aktuella maktförhållandet mellan A och B. Toleransen erbjuds endast den ena av dem. A bekräftas som självklar medan B bekräftas som en person som eventuellt är önskvärd att uthärda och vars existens i ett sammanhang i allra högsta grad är rimlig att diskutera. En toleransinramning kan till och med ytterligare höja A:s status som en god och medveten person, och deras sammanhang som en god och progressiv plats.

Även om vi skulle prata om att tolerera någons yttrandefrihet eller nazisters organisering, är toleransen otillräcklig. Där behöver vi börja med att inte tolerera utan agera, och där tror vi mest på motstånd – att argumentera eller blockera utan att göra i grunden förtryckande åsikter demokratiskt förhandlingsbara. Toleransen sviker även för den som väljer dialog som förändringsmetod i fråga om nazister. För en dialog behövs ett möte och ett möte kräver kontakt. Det kräver att vi tar in en person utan att värdera, att vi tänjer oss själva för att rymma den vi behöver mötas med. Att tolerera är då för passivt och isolerande, som om vi givit upp och inte heller tar ansvar. Toleransen är inte motstånd och gör inte ett möte.

Toleransen är alltid problematisk fastän den kan verka som en fristad i relation till exempelvis hatvåld. Mia McKenzie har skrivit en bok som On Getting Free är ett utdrag ur. Det handlar om skillnaden mellan att bli fri och de kompromisser som en behöver göra för att överleva, kompromisser som inte har potential att leda till ens frigörelse. Toleransen är för oss en sådan kompromiss och den kommer inte att skapa den jämlikhet vi påstår att vi vill skapa.

Toleranshandlingar är alltid inom en hierarki och är inte reversibla (går inte att vända på). Det finns alltså inget så som ”att tolerera någon tillbaka om det känns dåligt”. Det spelar ingen roll om den som nu tillåts tycka till om en annan istället blir den som tycks något om. Det gör ingen skillnad om en person som blir funktionshindrad i ett sammanhang tycker illa om den som har tillgång till sammanhanget på sina villkor. Varför inte? För att problemen inte sitter i attityder eller den enas känslomässiga respons över den andra. Den som är strukturellt missgynnad kan inte ta ifrån den strukturellt gynnade personen dess lätthet i sammanhanget och samhället, självklara tillgång till allt, självförtroende som självklarheten ger, hur mycket än normaten (den som har en funktionalitet som samhället är utformat efter) känner att den tas ifrån något när någon påtalar eller jämnar ut ojämlikhet.

Ibland lyckas idén om reversibilitet i form av hatbrott mot heterosexuella, omvänd rasism eller manshat däremot få gehör i diskrimineringslagstiftning eller i hatbrottslagstiftning, fastän makt inte fungerar på det sättet. Att tala om en maktordning så som ”kön” innebär inte att vi behöver tänka att kön är något som gör alla personer oavsett position inom den sårbara på grund av kön. En könsmaktsordning innebär däremot att personer med vissa typer av kön ges mer värde, självklarhet, är utgångspunkt i organisering av samhället än andra. Medan kön spelar roll för alla personer, gynnas vissa av vilken position i maktordningen kön en tilldelas på bekostnad av personer i andra positioner. Oivvio Polite skriver i sin bok White Like Me att ”rasismens huvudmoment inte är det värderande utan det ordnande”.

Attityder är alltså långt ifrån allt. Därtill kan den lilla effekt som attityder har för all orättvisa inte vändas på. Vi kan inte välja att det ska spela lika stor roll vad en strukturellt missgynnad person har för åsikter om en strukturellt gynnad person som tvärt om. Toleransen återskapar aktuella maktrelationer, den är för passiv för ett motstånd och för avstängd för kontakt. I bästa fall är toleransen att i brist på ansvarstagande och visioner, nöja sig med mindre än vad som är rättvist efter att ha förhandlat bort sin eller någon annans mänsklighet.

Så grattis, du som fått nog, på nya internationella nolltoleransdagen. Våra alternativ är till exempel att

  • motsätta oss att arbeta inom en premiss som är orättvis i grunden (peka ut toleransen för vad den är både när den utövas mot oss själva och mot andra)
  • likt Dean Spade i Normal Life, granska effekterna av vad en praktik eller ett system gör snarare än att lita på hur de benämns av sina utövare (en praktik kan göra tolerans medan den kallas respekt)
  • hitta grunder för förändring som inte handlar om känslor eller den enas åsikter om en annan (det kan vara att jämlikhet är en självklarhet att sträva efter och inte något förhandlingsbart, etik, solidaritet eller rättvisa)
  • betrakta symptomen på problemen som gemensamma att hantera, snarare än att lägga ansvar på den som är direkt utsatt (att en person inte kan delta på en träff på grund av bristande tillgänglighet är allas ansvar att lösa)
  • erkänna att även när alla i ett sammanhang vill väl så blir det inte väl. Interfem ger många exempel på likabehandlande praktiker i sin bok Rekrytera rätt! där vi behöver se hur personer i olika maktpositioner (positioner i olika maktordningar) får olika chans att bli meriterade i ett samhälle där diskriminering är genomgående i utbildning, i ideell sektor och på arbetsmarknaden. De vanligaste (dominerande) sätten att rekrytera, så som jämförandet av CV:n och referenser verkar vara neutrala men är en del i vad Interfem benämner som meritokrati. Det behövs ingen dålig attityd för att systemet ska återskapa sig själv, där de mest meriterade blir de som får tillgång till ännu fler meriter och så vidare. En likabehandlande praktik blir att vara kunnig om strukturella förutsättningar i rekryteringssammanhang och jämna ut dem genom att istället lägga fokus på de beteenden, egenskaper och prov på kompetens som en önskar att det nya tillskottet ska ha.

 

Adrian

 

Syntolkning av bilden. Text vitt på svart bakgrund. Ett T i form av en versal. Ovanför det står tolerans. Droppar omger texten som står.Tillgänglighet och timing jag finns här när du vill, på dina villkor. Tålighet jag klarar av att du gör misstag bara du vill väl. Tillrättaläggande jag hanterar mig själv och löser mina problem så du ska slippa. Tålamod jag förklarar gärna samma sak flera gånger. Tacksamhet och tröst jag vet att mina behov är jobbiga för dig att förhålla dig till.

 

Lästips är Sara Ahmeds blogg Feministkilljoys.

“YOU might be interested in this blog if YOU:

  • Are told you are angry no matter what you say
  • Witness people’s eyes rolling as soon as you open your mouth as if to say: ‘oh here she goes!’
  • Are angry because that’s a sensible response to what is wrong
  • Are often accused of getting in the way of the happiness of others (or just getting in the way)
  • Have ruined the atmosphere by turning up or speaking up
  • Have a body that reminds people of histories they find disturbing
  • Are willing to make disturbance a political cause
  • Are willing to cause unhappiness to follow your desire
  • Will not laugh at jokes designed to cause offense
  • Will take offense when it is there to be taken
  • Will point out when men cite men about men as a learned social habit that is diminishing (ie. most or usual citational practice)
  • Will notice and name whiteness. Will keep noticing and naming whiteness.
  • Will use words like ‘sexism’ and ‘racism’ even if that means being heard as the cause of bad feeling (and are willing to cause bad feeling)
  • Will refuse to look away from what compromises happiness
  • Are willing to be silly and display other inappropriate positive affects
  • Are willing to listen and learn from the work of feminists over time and refuse the caricatures of feminism and feminists that enables a disengagement from feminism
  • Are prepared to be other peoples’ worst feminist nightmare
  • Are prepared to be called a killjoy
  • Are willing to kill joy”
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Checklist for accessibility

Checklist for accessibility

Checklist for accessibility

Accessible spaces, events, meetings, and ongoing activities

List in text follows below and can also be downloaded in the formats .docx and .pdf

The Checklist was prepared by

Gisela Janis, Equal Opportunities Advocacy Secretary 2012-2013 at the Stockholm University Student UnionThe Swedish National Union of Students’ project 10 tips för tillgänglighet (in Swedish) in cooperation with Adrian Repka, Jämfota. English translation by Micah Grzywnowicz.

Table of contents
  1. Introduction
  2. Checklist for social activities
  3. Responsibility
  4. Representation
  5. Work procedures
  6. Costs
  7. Time
  8. Food and drinks
  9. Allergies
  10. Security and privacy
  11. Text and information
  12. Language
  13. Meeting formats
  14. Presentation techniques
  15. Opening the door
  16. Checklist for physical spaces
  17. Reception
  18. Physical access
  19. Meeting rooms and workspaces
  20. Doors and entrances
  21. Stairs
  22. Elevators
  23. Walkways
  24. Outdoors spaces
  25. Toilets
  26. Accommodation
  27. Resources
Introduction

The aim of the Checklist for Accessibility is to make the Student Union widen its work on accessibility within the whole organization. The concept of “accessibility”, used in this document, is given a broad meaning. It intends to give an overview of the most important issues to be kept in mind to give everyone opportunity to participate. The society constantly changes, so does the Student Union, therefore the Checklist should be treated as a “living document” and be regularly reviewed.

The Checklist is divided into two main sections: “social activities” and “physical spaces”, accompanied with numerous sub-sections to easily guide the organizer to the relevant part. Each section starts with an example of an inaccessible arrangement in order to show how relevant this work is. There is terminology section on pages 13-17. Each section begins with the words “Remember that”. It is important to keep in mind because this is guidelines for accessible activities and not requirements. What is important is not only to know what works but also what does not work. Sometimes it will be easy to “tick off” the elements on the checklist without any remarks on greater “accessibility deficiencies”, while other times it will not be possible at all. Informing participants that something is not accessible is also one way of working with accessibility.

Accessibility is something that needs to be considered an essential part of democratic system. If people have only a theoretical and not actual possibility to participate in the activities of the student union then not everyone has the basic opportunity to participate in something that should be fundamentally democratic. It could be also useful to think of accessibility as a matter of fulfilling the basic preconditions for participation. In this checklist we have balanced those basic requirements with the elements that can be worked on simultaneously in order to achieve inclusion, safety, and comfort for more.

It is possible to learn what constitutes accessibility. This is information that can be gathered from checklists like this one. For a seeing organizer it is possible to learn concepts such as sound description, Braille, and black writing. Differences between visual impairment, impaired vision, low vision, and being blind are possible to be learnt. It is possible to learn that what is more important than the mechanical skills is the priority that the activities are accessible and convenient for all participants regardless of vision impairment. It is important that the seeing organizers try to identify assumptions about vision existing in their work in advance, especially in case it has not been seen as a priority before. It is important that the seeing organizers take responsibility even if it is hard and even when inaccessibility is “not their fault”. What can save them in cases of insufficient knowledge is humility, readiness to listen to the parties directly concerned and, for example, adapting proper language regardless of what one has previously learnt.

The basic thing to apply the checklist easily is to first identify the needs of the group in question. Posting a question regarding “needs” in the application form or invitation can easily do this. It provides information on specific requirements and assistance needs necessary for full participation. Be prepared to accommodate for any expressed needs. Different parts of the checklist can be applied depending on the participants’ responses.

The more the checklist is used and the more boxes are “ticked”, the better Student Union will be at applying an accessible approach and will be able to provide opportunity for everyone to participate on equal basis.

An invitation to a meeting

One example of accessibility when it comes to organizing activities is simply stating that everyone is welcome because we say so. It is also crucial to reflect on how inaccessibility is created and what effects it has.

When we, for instance, organize a meeting, we need to plan according to different needs that people, who we are planning to invite, have.

The most common way to cover all the needs is to base our approach on what we think is common (for instance, that people pray at certain fixed times, that everyone can be without access to the toilet for an hour, and that no one needs to pick up their children from kindergarten at a certain time). Being unaware, usually our starting point is to ask if there is anyone with any “special needs”, consequently exposing them to the rest of the group / participants. It is usually the same persons who are exposed and have to point out their needs in order to have them met. This results in situations where the, supposedly neutral, needs are hardy seen as needs.

What happens is that the person who has been exposed is identified as “them” in opposition to “us”. Any solution designed to cater for what is considered “special needs” becomes “special solutions”. They seem to be based on flexibility but they almost never are comfortable. The persons with “special needs” are often overlooked until they see that their needs do not hinder the rest of the group. There are many examples of situations when those with needs outside of the norm have to leave meetings because the run over the time scheduled for prayer, they need to use the toilet or pick up children from school. Such singling out deprives those persons of opportunity to feel a part of a “we”.

It has consequences on a society level. Sense of belonging and ability to participate in all aspects of community life without obstacles are basic public health factors. As long as there is widespread structural exclusion, mainstream groups will continue to have more opportunities to participate in labor market, education, non-governmental organizations, culture, and sport.

A more accessible way to organize meetings would be to ensure that the scope of potential needs is taken into account before the meeting starts and do not always choose to go with the norm. This requires the organizers to understand why it is important not to follow the norm.

The part of checklist below provides alternative suggestions of how one can invite people and conduct meetings, and events. Much of it is about becoming aware of the unspoken rules and assumptions that our system is based on, making some participants feel more comfortable than others. One can choose other ways to organize activities, in order to include other participants and change the discourse.

 

Checklist for social activities

Responsibility

Remember:

  • that the group in charge of organizing the event has the joint responsibility for accessibility and continuously make others aware of the needs, which have to be accommodated for
  • that lecturers and workshop leaders should have varying age, looks and background
  • to choose one person to be in charge for the implementation of the checklist and that the whole group make an assessment of the accessibility afterwards. Information about it can be obtained from evaluation conducted with participants
Representation

Remember that:

  • lecturers, experts, meeting presidium and workshop leaders should be composed of people with diverse background, age, and experience
  • pictures of people with diverse age, (dis)ability, gender, and ethnicity should be used for marketing, if any graphic material is used for PR
  • if the person directly concerned with an issue is present, they should be involved in all phases – identifying the problem, finding a solution, implementation and evaluation. If any work is done to make the Student Union accessible for students with psycho-social disabilities, the students in questions as well as competent organizations should be involved in the process.
Work procedures

Remember:

  • to start a meeting and/or event with a round of introductions and pronouns (which pronouns people present would like to be addressed with, for instance she/he/zie/they)
  • to ask what needs participants have towards each other, for instance “to be listened to”. You can also name the things that came up in application forms prior to the meeting. In this way, you can come up with solutions together, as a group.
  • that apart from lectures, there are more participatory methods that should be used, such as discussions, workshops and seminars
  • to work in smaller groups with facilitators during larger and longer events
  • to use methods such as rounds, speakers’ lists, show of hands (if possible) so that everyone present feels included and welcome to participate
  • to have games, exercises and activities that suit everyone regardless of their abilities. Think of at least two ways in which the same exercise can be done depending on participants’ needs. Sometimes, participants get to choose for themselves which method to use. Sometimes, there is a need to use the same method for all. Avoid voting on a selection of the method, as sometimes the majority comfort cannot be prioritized over the ability of everyone to participate
Costs

Remember that:

  • travel to and from the event should be booked through the organization so that participants are not forced to advance the travel costs
  • participation fees and other potential costs (such as paying for dinner) can impede participation
Time

Remember that:

  • call for participants and/or invitation should be sent out well in advance as not everyone has the same flexibility and freedom of arranging their time
  • if there is a program, arrange it in a way that there is space for breaks every 45 minutes or that participants have the possibility to influence the time for breaks
  • events should be planned with regard to holidays, celebrations or other festivals – use diversity calendar available at ww.sensus.se/almanackan
Food and drinks

Remember:

  • to take into account ethical, religious, environmental perspectives and/or allergies in the group while planning the food
  • to ask participants about their food-related needs or habits well in advance
  • that everyone should be able to eat together and eat the same food. Avoid making special arrangements as long as possible. Avoid also using words such as “special diets”
  • to avoid buffets containing food, which cannot be eaten by all participants because food or cutlery can easily fall from one container to the other
  • to always label the food and refreshments
  • that the consumption of alcohol during the event should be communicated in advance. Serving or encouraging to drink alcohol may hinder participation for various reasons, for instance religion, health issues or past experiences with alcohol abuse
  • that the dining room for people with disabilities should not be located further from the rooms and/or working venue than for people who can for example use stairs
  • to use regular tables for serving food (no bar tables)
Allergies

Remember:

  • to write in the call for participants and/or invitation that participants should avoid bringing or using common allergens, such as nuts, citrus or strong perfumes
  • to make sure that the venue and outdoor spaces used are free from plants, which are common allergens
  • that smoking should be only allowed in specially designated areas, at least 50m from the entrance
  • that toilets as well as the kitchen have unscented soap and sanitizer
  • that the venue and work spaces are cleaned and washed regularly
  • not to bring any fur animals unless otherwise specified (except guide dogs)
Security and privacy

Remember to:

  • inform participants about emergency exits and assembly points in case of accidents, such as fire
  • check accessibility of the proposed emergency exits
  • read through ”crisis plan for activities” document for the Student Union at Stockholm University
  • keep contact and personal information of participants confidential
  • hide participants’ email address when emailing the whole group (use BCC format instead of answering to all)
  • ask participants to provide you with a name and contact information to a person who could be contacted in case of emergency
Assistance

Remember:

  • to ask in advance if there is a need for sign language interpretation or audio description, induction loop or other means so that you know that you can provide them
  • that the invitation to the meeting or activity should provide an overview of how accessible the venue is. It should also indicate that the participants’ needs are taken into account when choosing the venue
Text and information

Remember to:

  • write clearly and concretely to easily get your message across
  • inform participants that all documents are available in several formats and are made available in digital text (e.g., Google Drive and .doc can be read by speech synthesizer instead of .pdf) and large print (14 points or more) at the same time as all other information
  • use “bold” instead of “italics” because italics may be difficult to read
  • organize your text with headings and subheadings
  • write minutes and other notes using the same template. Points/issues which were agreed on, discussed or were presented should be clearly visible and written in a simple language
  • describe images used in conjunction with text-based information
  • use regular tables when displaying information materials (no bar/high tables)
Language

Remember:

  • that language is a prerequisite for inclusion and participation. To be aware of one’s own language and to choose words carefully shows that we value and acknowledge participants who otherwise would be excluded
  • to replace the word “man” with “one” to avoid gendered language
  • to avoid using only gender specific pronouns such as she/he. Instead you can use zie/she/he or just ‘they’, which is not gender specific
  • that if there is a specific person in question, such as a lecturer or a speaker, it would be advisable to ask about their pronoun preference in advance
  • to explain any abbreviation used throughout the activity and not to assume that they are self-evident. In this case new participants have a chance to keep up with the input without being put on the spot
  • to develop language that functions well and is not discriminatory or offensive to anyone regardless of who is in the group
  • to send out an invitation in multiple languages (if possible) and ask participants to indicate which languages they are able to work in, including Swedish sign language and international sign
  • to try to translate texts, presentations and notes into English (and other languages, if possible), if Swedish is the language used at the meeting or lecture
  • to use a neutral and inclusive language such as “let’s take a break” instead of “let’s stretch our legs”
  • to identify and name the norm. To contrast the “toilet” with “disabled toilet” makes the “toilet” seem to be somehow neutral, while in fact it hides the fact that the “toilet” users are able-bodied
Meeting formats

Remember:

  • to have clear and explicit rules about how the meeting is run and that there is space for asking questions during the meeting
  • to use lists of speakers (with big groups) or rounds (in smaller groups) to facilitate everyone’s participation
  • to start a new year with training addressing meeting techniques and the concepts that the group intends to use are taken up, discussed and explained
Presentation techniques

Remember:

  • to inform the lecturer that it is important to keep time, use microphone, describe images, read out text, which is displayed visually (for instance, for participants with psycho-social disability or dyslexia). It is also important to ask the lecturer to stand facing participants so that they can do lip reading, if necessary
  • to have presentations printed out in at least two copies (for instance, for participants with visual impairment or dyslexia) and to send out the presentation to participants in advance, if possible
  • to have contrasts in digital / paper presentations and avoid many different colors
  • to have only very limited amount of text on each slide. It should be not more than five “bullet” points. It is recommended that each point does not have more than five words in it
  • to use images in order to facilitate understanding of the messages. It also makes it easier to keep up and follow the presentation (for instance, for participants with reading or writing difficulties)
  • to describe images and models (sight interpretation)
  • to use only black or dark blue whiteboard markers, because red and green are more difficult to see
  • to make sure that if you show a movie, it is subtitled and someone can provide sight interpretation, if needed

Opening doors

One example of accessibility in physical spaces and why accessibility work needs to address all places that are part of the work – from walkways, to outdoor spaces, to elevators and work rooms.

The most valuable accessibility work is done before participants come to the working space. However, the most common way to work with accessibility is to act after the damage has been already done, for instance when a participant got jammed and reported it to the organizers. Other situations include, for instance the lack of a door opener at the entrance with the ramp, allergic reaction due to a flower bouquet at the entrance, or being harassed by other participants because of being in the “wrong” toilet.

The most common way to work with accessibility is reactive and favoring no one. On the contrary, it can be quite unpleasant for both the victim and the organizers who are expected to address the situation and feel a great need to apologize and explain themselves. In such situations, it is likely that the organizers exacerbate the whole issue with irrelevant excuses and attempts to work around the problem.

The situation with a lacking door opener can be, for instance, ‘solved’ by the organizer saying “but it is just to call when you get here and I or someone else can come down and help you”. A door opener is not just a button but also a tool to equalize the conditions for participants and provide opportunities of greater autonomy for more persons. It will be disabling for the participant who needs a door opener to always have another person to do things for them, things that others are able to do themselves and can take for granted. The solution proposed as a replacement for the door opener may seem harmless but it can bear unforeseen consequences. The solution is a “special solution”. It removes possibility of a more equal relationship between the parties involved, as one is made to depend on the other. The solution, which was initially emergency measures, was neutralized with time, which means that no structural measures were implemented, such as the installation of the door opener.

The solution does not account for the participant’s entire stay at the event, which will lead to further comments on doorsteps that are too high to be accessible, toilets that are too narrow and without railings. It all will expose the person to discomfort and feelings of being a problem due to their body.

Inaccessibility runs a risk of causing harm and humiliation where a person can fall into the small toilet stall that lacks handrails. It also can be dangerous, for instance in case of fire when the only emergency escape route to the backyard is a fire ladder.

With this part of the checklist we would like to give organizers one more chance to make their activities more accessible, comfortable and safe for all participants.

Checklist for physical spaces

Reception

Remember:

  • to offer to participants to be met up at their arrival spot (for instance, a bus stop or airport)
  • that the drop-off place for bus/car/taxi/etc should be within 25 meters from the entrance
  • to have information desk equipped with hearing loop
  • that the height of the information desk must be accessible for wheelchair users
Physical access

Remember:

  • that unprotected glass surfaces that can be mistakenly taken for entrances are properly marked, so wheelchair users and others can see them
  • to use tape to mark both light and dark spaces
  • that existing barriers (which cannot be removed or avoided) are clearly marked both visually and in a way to allow identification with a cane
  • that rugs on the floor should not be laying loose
  • that information signs should be clear, for instance it should be clearly indicated that there is induction loop available or where different working spaces within the venue are located
Meeting rooms and workspaces

Remember that:

  • furniture should be arranged in a way that participants sit facing each other
  • the stage or podium should be easily reached by all participants, including those using wheelchairs or have other physical disability
  • in rooms with fixed seats, wheelchair users and participants with other physical disabilities are seated in a distances from the stage which allows for their full participation in a discussion or session
  • workspaces should be equipped with devices, such as induction loop, which makes it possible for participants with hearing impairment to participate in all workspaces used by a group
  • the lighting in a room is good so that one can see well sign interpretation and those who speak
  • equipment used or needed by lecturers or participants can be accessed by persons with disabilities
  • at least some seats should be quite high (about 50cm) and have supportive backrest and armrests. Also some chairs where one sits for a long time should be soft and could be fitted with pads
  • ventilation in rooms should be adapted to the number of participants
  • sound and noise levels are controlled to prevent echo (affecting tinnitus), sound tiles in the ceiling and fabric on the walls absorb sounds. Another solution is to use workrooms for parts of activities where many people can speak simultaneously
Doors and entrances

Remember that:

  • all participants, including those using wheelchairs or having other physical disability, should be able to open the doors. They must be sufficiently broad for an electric wheelchair to pass (the free passage dimension when the door is fully open is at least 0.80m)
  • doorways are free from thresholds (or the threshold is max 25mm high and beveled)
  • heavy entrance doors should have a door opener situated at 90-110cm maximum. Automatic doors with sensor should open in a way that a person using them does not get hit
  • handles and locks are easy to use and are maximum 1m above the ground
Stairs 

Remember that:

  • the lowest step on the stairs should be contrast marked
  • there are handrails on both sides of the stairs. The handrails should be contrast marked, easy to grab and without any impeding attachments
  • any stairs to the room are complemented with accessible lifts or ramps
Elevators

Remember that:

  • it has to be sufficiently large (1.1 x 1.4 m) to accommodate a user of a wheelchair or Permobil as well as an assistant
  • the space outside the elevator is large enough for a wheelchair user to move freely around without getting too close to the edge of the downward stairs
  • the best door are automatic sliding door with a width of 0.90m
  • the elevator should stop at the same level as the floor
  • the elevator panel control should have a call button and emergency alarm button located within reach of a wheelchair user (i.e. located 0.80 – 1 m above the floor)
  • emergency alarm should be seen and heard in the elevator
Walkways

Remember that:

  • soil surface is firm, smooth, without inclination or risk of slipping as well as is well lit
  • the width of the walkway is sufficient for a wheelchair user to reach the entrance and turn around (at least 1.5m)
  • the walkway is safe and easy to follow for persons with vision impairment or that there is a sufficient marking provided along the walkway, which can be created, for instance using visible skid protective tape
Outdoors spaces

Remember that:

  • the place should be accessible without passing any steps
  • it should be easy to turn and maneuver up to a table for a wheelchair user (a circle with a diameter of 1.50m)
  • persons with disabilities have to be able to use available seats
  • the surface the seats are located on should be firm, flat and smooth
Toilets

Remember that:

  • toilets have to be accessible to wheelchair users, persons using Permobil, walkers or have other physical disabilities. The toilet must be sufficiently large, there have to be handrails on both sides and there has to be free space under the sink for wheelchairs to fit there
  • toilets should be gender neutral
  • at least one toilet should have hooks for clothes, a shelf for medicine or other aid. It should also have soap and detergent available
  • the distance to accessible toilets should be comparably the same to the distance of other toilets. If it is not, the breaks should be made longer so that all participants have equal chances to use the toilets
Accommodation

Remember that:

  • the place where one sleeps is used for rest and has to be safe. If the accommodation does not feel safe or accessible it may compromise full participation of some persons
  • separate beds are preferable to bunk beds because the upper level beds are less accessible
  • the needs regarding accommodation should be registered during application process
  • you should not assume that participants identify with the legal gender registered in their passports / ID documents, or that their name implies what gender they are. It should not be assumed that participants prefer to stay in gender segregated rooms
  • you should not book too many persons in one room, unless they are consulted beforehand and you got a positive response from all persons involved
  • there should be showers, which are individual and not gender specific

Resources

RFSL Ungdom – Swedish Youth Federation for Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, and Queer Rights. ”Checklist for accessibility” (”Checklista för tillgänglighet”) (in Swedish)

Så funkar det – SFS (The Swedish National Union of Students) the initiative ”Så funkar det” works to ensure accessible student environment. ”Toolkit for accessible meetings” (”Verktygslåda för tillgängliga möten”) (in Swedish)

En stärkt röst – collaborative project which brings together eight youth organizations for young people with disabilities. ”Checklist for increased accessibility” (”Checklista för ökad tillgänglighet”) (in Swedish)

Stockholm Univeristy Student Union – ”Action Plan for Equal Opportunities” (”Handlingsplan för lika villkor 2012/2013”) (in Swedish)

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Checklista för tillgänglighet

Checklista för tillgänglighet

Checklista för tillgänglighet
Tillgängliga lokaler, evenemang, möten och verksamhet

Lista i löpande text följer nedan och listan kan hämtas som .docx eller .pdf

Framtagen av

Gisela Janis, Påverkanssekreterare jämlikhet 2012-2013 för Stockholms universitets studentkår, Sveriges förenade studentkårers projektet 10 tips för tillgänglighet i samarbete med Adrian Repka, Jämfota.

Innehållsförteckning
  1. Introduktion
  2. Att bjuda in till möten
  3. Checklista för social verksamhet
  4. Ansvar
  5. Representation
  6. Arbetssätt
  7. Avgifter
  8. Tid och tidpunkt
  9. Mat och dryck
  10. Allergier
  11. Säkerhet och integritet
  12. Hjälpmedel
  13. Text och information
  14. Språk och språkbruk
  15. Mötesformer
  16. Presentationsteknik
  17. Att öppna dörrar
  18. Checklista för byggd miljö
  19. Reception
  20. Framkomlighet
  21. Samlingssal och mötesrum
  22. Dörrar och ingångar
  23. Trappor
  24. Hiss
  25. Gångväg
  26. Uteplats
  27. Toaletter
  28. Boende vid evenemang
  29. Källor
Introduktion

Checklistan för tillgänglighets syfte är att Studentkåren ska arbeta med att tillgängliggöra verksamheten. Begreppet “tillgänglighet” har vid användningen i detta dokument fått en bred betydelse och ger en översikt över de viktigaste sakerna att tänka på för allas möjlighet till deltagande. Samhället förändras ständigt och Studentkåren likaså, varpå dokumentet bör behandlas som levande där för oss ny kompetens med jämna mellanrum behöver arbetas in i det.

Checklistan är uppdelad i social verksamhet och byggd miljö med ett flertal underrubriker för att lätt guida arrangören till de avsnitt som bäst lämpar sig för aktiviteten. Varje del inleds med ett exempel på otillgänglig organisering för att visa på arbetets relevans. På sidan 13-18 finns en ordlista. Varje avsnitt börjar med orden “Tänk på att” vilket är viktigt att komma ihåg eftersom att detta är riktlinjer för en tillgänglig verksamhet och inte krav. Det som är viktigt är att veta är inte bara vad som funkar utan även vad som inte funkar. Vissa gånger kommer checklistan att kunna bockas av enkelt utan anmärkningar på större “tillgänglighetsbrister” medans den andra gånger inte alls kommer kunna uppfyllas. Att informera deltagare om att det är otillgängligt är också ett sätt att arbeta med tillgänglighet.

Tillgänglighet är något som behöver betraktas som en grundläggande del av en demokratisk verksamhet. Om alla bara har en teoretisk och inte faktisk möjlighet att delta i kårens verksamhet så har inte alla en grundläggande möjlighet att delta i det som ska vara demokratiskt. Det kan också vara värdefullt att tänka att tillgänglighet är en fråga om att uppfylla basala förutsättningar för deltagande. I denna checklista har vi balanserat sådana grundläggande förutsättningar med det som kan arbetas med samtidigt för att också få till delaktighet, trygghet och bekvämlighet för fler.

De faktiska kunskaperna i vad som ökar tillgängligheten är en sak som går att lära sig. Det är information som kan hämtas in från checklistor som denna. För en arrangör som är seende är det fullt möjligt att lära sig begrepp så som syntolkning, braille, och svartskrift. Det är möjligt att lära sig skillnader mellan sysnkada, nedsatt syn, synsvaghet och att vara blind. Vad som är viktigare än de mekaniska kunskaperna är prioriteringen av att ens verksamhet ska vara möjlig och bekväm för deltagare oavsett funktionalitet vad gäller syn, att den seende arrangören försöker föreställa sig på förhand vilka antaganden om synförmåga som finns i hela arbetet om en inte prioriterar att förändra det, att den seende arrangören tar ansvar även när det känns jobbigt och även när otillgängligheten inte är dess ”fel”. Vad som kan rädda en i situationer av otillräcklig kunskap är ödmjukhet, att lyssna på den direkt berörda och att till exempel villkorslöst utveckla sitt språkbruk efter den som oavsett vad en tidigare har lärt sig.

Det mest grundläggande för att enkelt kunna tillämpa checklistan är att först och främst ta reda på behoven inom gruppen som ska samordnas. Detta görs enkelt genom att ställa frågan i utskick/inbjudan om “Behov” samt fråga om vilka hjälpmedel som behövs vid deltagandet och i övrigt. Var beredd på att möta upp de behoven som uttrycks. Beroende på vad deltagarna svarar kan olika delar av checklistan tillämpas.

Ju fler gånger checklistan används och bockas av desto bättre blir Studentkåren på att tillämpa ett tillgänglighetstänk och främja allas möjlighet att delta på så lika villkor som möjligt.

Att bjuda in till möten

Ett exempel på tillgänglighet vad gäller organisering, om hur funktionshinder och skillnad skapas samt vilka effekterna blir av tänka att alla är lika välkomna för att vi säger att alla är det.

När vi exempelvis ska organisera ett möte behöver vi planera utifrån olika behov som finns hos de människor vi tänker oss ha mötet tillsammans med.

Det vanligaste sättet att få reda på behoven är att utgå ifrån vad vi tror är det allmänna (att folk inte ber på fasta tider, att alla kan vara utan tillgång till toalett i en timme och inte behöver hämta barn på förskola vid en viss tid). Från den, omedvetna, utgångspunkten brukar vi sedan fråga om det finns någon som har några “speciella behov” och få dem utpekade från resten av gruppen/deltagarna. Det är oftast samma personer som blir utpekade och måste påpeka sina behov för att få dem uppfyllda. Det resulterar i att de behov som en tror är de neutrala, normativt görs till så självklara att de knappt ens känns som behov.

Vad som händer är att personen som pekats ut blir skild från ett ”vi” till ett ”vi och de andra”. Lösningarna som kommer till för att möta det som betraktas som ”särbehov” blir ”särlösningar”.  De bygger på flexibilitet och är nästan aldrig bekväma eller på ”de andras” villkor. Ofta förbises till och med de särbehoven för att inte hindra resten av gruppen från att mötas på sätt som är bekvämt för dem. Det finns många exempel på när de med från normen avvikande behov måste lämna möten som löper över schemalagd tid för att ha bönestund, för att besöka badrummet eller hämta barn från förskola. Utpekandet fråntar de som behövt lämna mötet möjligheten att känna sig som en del i ett ”vi”.

På ett samhällsplan får detta konsekvenser. Känsla av sammanhang och möjlighet att delta i alla delar av samhällslivet utan friktion är grundläggande folkhälsofaktorer, och så länge det finns ett utbrett strukturellt utestängande som idag kommer normgrupper att fortsätta ha fler möjligheter att delta i arbetsmarknad, utbildning, ideell organisering, kultur, idrott, friskvård på sätt som centrerar dem.

Ett mer tillgängligt sätt att organisera  möten skulle vara att se till bredden av möjliga behov innan mötet och inte alltid välja normens. Detta kräver att arrangörerna förstår varför det är så viktigt att inte organisera sig efter normen.

Denna del av checklistan ger förslag på andra sätt att bjuda in till, och genomföra möten och arrangemang. En stor del av det handlar om att bli uppmärksam på de outtalade förutsättningar som verksamheten bygger på som gör att vissa deltagare känner sig mer bekväma än andra och att en kan välja andra sätt att organisera sig på för att få andra deltagare och andra resultat.

Checklista för social verksamhet

Ansvar

Tänk på att:

  • arbetsgruppen som arrangerar har ett gemensamt ansvar för tillgängligheten och gör kontinuerligt andra i processen medvetna om de behov som ska organiseras utifrån
  • välja en person till huvudansvarig för att checklistan används och att gruppen gör en utvärdering av tillgängligheten efteråt. Kunskap för detta kan hämtas från utvärderingar som gjorts tillsammans med deltagarna
Representation

Tänk på att:

  • föreläsare, experter, mötespresidium och workshopledare bör ha varierande ålder, utseende och erfarenheter
  • bilder på människor av varierande ålder, funktionalitet, kön och hudfärg används, om bilder används vid marknadsföring
  • om det finns direkt berörda av något som ska diskuteras, ska de vara involverade i alla faser – problemformulering, lösning, genomförande och utvärdering. Om det ska arbetas med att göra studentkåren mer tillgänglig för studenter med neuropsykiaktriska funktionsvariationer så ska berörda studenter och organisationer vara involverade i arbetet
Arbetssätt

Tänk på att:

  • börja ett möte och/eller evenemang med en presentationsrunda och pronomenrunda (vilket pronomen en föredrar används vid samtal i tredje-person så som hon/han/hen/den)
  • fråga vilka behov gruppens deltagare har i relation till varandra. Ni kan nämna de saker som eventuellt kommit upp på förhand i anmälan. Här kan till exempel “att bli lyssnad på” komma upp. Då kan ni tillsammans försöka komma på hur detta behov kan tillgodoses
  • det förutom föreläsningar även finns mer deltagarbaserade metoder såsom diskussioner, workshops och seminarium
  • arbeta i smågrupper med samtalsunderlättare vid större och längre evenemang
  • använda metoder som till exempel rundor, bikupor, talarlistor, handuppräckning för att alla närvarande ska kunna känna sig delaktiga
  • ha lekar, övningar och aktiviteter som passar alla i gruppen oavsett funktionalitet. Tänk ut minst två olika sätt som samma övning kan göras på beroende på deltagarnas behov. Ibland kan deltagarna få välja själva vilken metod de tar, ibland behövs ett gemensamt sätt för hela gruppen. Undvik majoritetsomröstningar i val av metod eftersom en majoritets bekvämlighet inte kan prioriteras framför allas möjlighet att vara med.
Avgifter

Tänk på att:

resor till och från evenemang ska bokas genom organisationen för att undvika att deltagare ska behöva lägga ut för detta själva

❑ deltagaravgifter och kringavgifter (så som att bekosta middag själv) kan vara hindrande för deltagande.

Tid och tidpunkt

Tänk på att:

❑ kallelse och/eller inbjudan skickas ut i god tid då alla inte har samma tillgång till flexibilitet

❑ när det finns ett program, organisera detta så att det görs rum för en paus ungefär var 45:e minut eller att deltagare har möjlighet att påverka när pauser tas

❑ tider, framför allt sluttider, hålls och är bestämda på förhand

❑ evenemang planeras med hänsyn till olika högtider – använd mångfaldsalmanackan som kan beställas på www.sensus.se/almanackan

Mat och dryck 

Tänk på att:

❑ ta etiska, religiösa, allergi- och/eller miljöperspektiv i beaktande för den mat som serveras

❑ fråga om deltagares matrelaterade behov och vanor vid anmälan

❑ alla ska kunna äta samma mat och tillsammans. Undvik att göra särlösningar så långt som möjligt och att använda ord så som “specialkost”
❑ undvika bufféer där inte alla deltagare kan äta allt, eftersom mat eller bestick från en behållare lätt hamnar i en annan
❑ alltid märka upp mat och fika med innehållsförteckning.

❑ arrangemangets alkoholanvändning behöver kommuniceras på förhand. Att välja att servera eller uppmuntra alkoholanvändning kan bli hindrande för deltagande på grund av exempelvis religiositet eller missbruksbakgrund

❑ det inte bör vara längre sträcka att ta sig till matsal för personer med funktionsnedsättning än för personer med normativ rörelseförmåga som till exempel kan använda trappor

låga bord används vid servering av mat (inga barbord)

Allergier

Tänk på att:
❑ skriva i inbjudan att deltagare bör undvika vanliga allergiframkallande källor (såsom nötter, citrus och starka dofter)
❑ lokaler eller uteplats i den mån det är möjligt är fria från växter som är vanliga allergiframkallande källor
rökning endast tillåts på särskilt anvisad uteplats minst 50 m från entrén
❑ toaletter såväl som kök har oparfymerad tvål och handsprit
❑ lokalerna städas och våttorkas regelbundet
❑ inga pälsdjur vistas i lokalen om inte annat anges (med undantag för ledarhund)

Säkerhet och integritet

Tänk på att:

❑ informera om nödutgångar samt uppsamlingsplats vid olyckor så som exempelvis brand

❑ kontrollera tillgängligheten för de utrymningsvägar ni föreslår

❑ läsa igenom Stockholms universitets studentkårs krisplan för arrangemang

personuppgifter samt kontaktinformation hanteras anonymt och inte sprids

❑ gömma mejladresser (gör utskick som hemlig kopia istället för att svara alla)

❑ be deltagare att lämna namn och telefonnummer till en närmast anhörig person som ni endast kontaktar vid olycka

Hjälpmedel

Tänk på att:

❑ fråga om det finns behov av teckenspråks- eller syntolkning, teleslinga/hörslinga eller andra motsvarande hjälpmedel som ni vet att ni kan erbjuda

❑ det vid inbjudan till möten/evenemang framgår hur lokalens tillgänglighet ser ut samt att deltagarnas behov tillgodoses gällande val av lokal

Text och information 

Tänk på att:

❑ skriva tydligt och konkret för att lätt få fram ett budskap

❑ informera om att samtliga dokument kan fås i flera format och att de görs tillgängliga i digital text (google drive och .doc som kan läsas med talsyntes istället för .pdf) och stor stil (14 punkter eller mer) vid samma tillfälle som all annan information

❑ använda fet stil istället för kursiv då kursiv stil kan vara svårläst

styckesindela texter med rubriker och underrubriker

förklara svårare ord och formuleringar direkt i texten

protokoll och gemensamma anteckningar skrivs utifrån samma mall. Punkter som beslutats, diskuterats och föredragits syns tydligt med ett enkelt språkbruk

❑ att beskriva (syntolka) bilder och modeller som används i samband med textbaserad information

låga bord används vid utställning av information (inga barbord)

Språk och språkbruk

Tänk på att:

❑ språket är en förutsättning för inkludering och delaktighet. Att medvetandegöra ens språkbruk och välja ord med omsorg visar att vi värdesätter deltagare som annars skulle utebli

❑ ersätta ordet ”man” med ”en” för undvika ett könat språkbruk

❑ undvika endast könsspecifika pronomen så som han/hon och istället använda han/hon/hen eller bara hen/den då kön inte är relevant

❑ om det är fråga om en specifik person, så som en föredragshållare som ska presenteras, så kan det vara relevant att fråga vilket pronomen personen föredrar.

❑ förklara förkortningar och inte anta att de är självklara. Då har nya deltagare alltid möjlighet att hänga med utan att bli utpekade

❑ utveckla ett språkbruk som fungerar och som inte är kränkande oavsett vilka som deltar eller som råkar vara i närheten

❑ skicka ut inbjudan på flera språk (om möjligt) och be deltagare att ange vilka språk de kan delta på, inklusive svenskt teckenspråk eller internationellt teckenspråk

❑ texter, presentationer och anteckningar i så stor utsträckning som möjligt ska översättas till engelska (och andra språk om möjligt) om svenska är språket som använts vid mötet eller föreläsningen

❑ använda så neutrala ord som möjligt. Exempelvis är paus är mer neutralt än bensträckare vad gäller funktionalitet

❑ även benämna normen. Att kontrastera ”toalett” med ”handikapptoalett” gör att toalett verkar vara något neutralt medan den i själva verket gömmer en föreställning om att deltagare är gående

Mötesformer 

Tänk på att:

❑ ha tydliga och uttalade regler för hur mötet ska gå till samt att det finns utrymme för att ställa frågor om dem under mötets gång

❑ använda talarlistor (i större grupper) eller rundor (i mindre grupper) för att hjälpa alla som vill att komma till tals

❑ börja ett verksamhetsår med utbildning om mötesteknik där begrepp som gruppen tänker använda tas upp, förklaras och diskuteras

Presentationsteknik

Tänk på att:

❑ föredragshållare informeras om att det är viktigt att tider hålls, att mikrofon används, att bilder beskrivs, att text som visas visuellt blir uppläst (för exempelvis deltagare med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller dyslexi) och att denne då är vänd mot deltagarna (så att deltagare kan läsa på läpparna vid behov)

❑ presentationer finns utskrivna i minst 2 exemplar (för deltagare med exempelvis nedsatt syn eller dyslexi) samt att presentationen även bör skickas ut innan mötet.

kontraster finns i presentationen och undvika många olika färger

❑ att ha lite text på varje bild i presentationen. Max fem punkter med max fem ord i varje punkt rekommenderas

❑ använda bilder då det underlättar att ta till sig budskap och gör det enklare att följa med i presentationen (för deltagare med läs- och skrivsvårigheter)

❑ beskriva bilder och modeller (syntolka)

❑ endast använda svarta eller mörkblåa whiteboardpennor då röda och gröna är svårare att se

❑ vid filmvisning se till att filmen är textad samt att någon (vid behov) kan syntolka vad som händer i den

Att öppna dörrar

Ett exempel på tillgänglighet i fysisk miljö och varför tillgänglighetsarbetet behöver beröra alla platser som blir del i arbetet – från gångvägar och uteplatser till hissar och möteslokaler.

Det mest värdefulla tillgänglighetsarbetet görs innan de deltagare som förkroppsligar behoven av ökad tillgänglighet kommer till platsen. Det vanligaste sättet att arbeta med tillgänglighet är dock att agera när skadan redan är skedd, det vill säga när en deltagare hamnat i kläm och berättar för arrangörsgruppen om vad som hänt. Att ingången med rampen saknar dörröppnare, att den fått en allergisk reaktion på grund av buketten i entrén eller att den blivit trakasserad av andra deltagare som tyckte att den varit inne på fel toalett.

Det vanligaste sättet att arbeta med tillgänglighet är reaktivt och gynnar ingen. Tvärt om kan det vara mardrömslikt både för den som utsatts av problemet och för den arrangör som förväntas ta itu med situationen och känner ett stort behov av att få be om ursäkt och förklara sig. I sådana lägen är det stor risk att arrangören förvärrar det hela med ovidkommande bortförklaringar och nödlösningar.

Dörröppnaren kan till exempel ersättas med att arrangören säger “men det är bara att ringa när du kommer hit så kommer jag eller någon annan ned och hjälper dig”. Dörröppnaren är dock inte bara en knapp, utan ett verktyg för att jämna ut förutsättningarna för deltagande och ge möjlighet till ökad självständighet för fler. Det blir funktionshindrande för deltagaren som behöver dörröppnaren att alltid behöva en annan människa till något som andra får möjlighet att göra själv och kan ta för givet. Lösningen som föreslogs som ersättning för dörröppnaren kan te sig harmlös, men kan få oanade effekter. Lösningen är en särlösning. Den tar bort början till en mer jämlik relation parterna emellan eftersom den ene görs till direkt beroende av den andre. Lösningen som från början var en nödlösning neutraliseras med tiden, vilket gör att ingen strukturell åtgärd genomförs, så som installationen av dörröppnaren.

Lösningen tar inte hänsyn till deltagarens hela vistelse i verksamheten, vilket kommer att leda till ytterligare påpekanden om trösklar som är för höga för framkomligheten, toaletter som är för smala och utan räcken och som utsätter personen för obekvämhet, känslan av att vara problemet med sin kropp. Otillgängligheten utgör en risk för skada och förödmjukelse där användaren kan falla i det lilla toalettbåset som saknar räcken och även livsfara där en brand utbryter i lokalen och utrymningsvägen till bakgården består av en brandstege.

Med denna del av checklistan vill vi ge arrangörer en större chans att göra arrangemangen mer tillgängliga, bekväma och trygga för alla deltagare.

Checklista för byggd miljö

Reception 

Tänk på att:

❑ erbjuda deltagare att bli uppmötta vid en plats dit de anländer (så som en busshållplats)

avsläppningsplats för färdtjänst ska finnas inom 25 meten från entrén

❑ informationsdisk eller liknande utrustas med hörslinga

höjden på informationsdisk ska vara tillgänglig för personer som använder rullstol

Framkomlighet

Tänk på att:

❑ oskyddade glasytor som kan misstas för öppningar är kontrastmarkerade så att de uppmärksammas av såväl stående som av personer som använder rullstol

❑ ha med tejp för kontrastmarkering på såväl mörka som ljusa ytor

❑ befintliga hinder (som inte kan tas bort eller undvikas med gångväg) markeras tydligt både visuellt och så att hindret kan uppfattas med teknikkäpp

mattor på golv inte ligger löst

skyltningen ska vara tydlig, till exempel att det finns tydlig information om att det finns hörslinga eller vart olika delar av lokalerna ligger 

Samlingssal och mötesrum

Tänk på att:

❑ möbler placeras så att deltagarna är vända mot varandra

❑ scen eller podium lätt kan nås och användas av alla deltagare (exempelvis personer som är sittande eller har nedsatt rörelseförmåga)
❑ det i rum med fasta sittplatser finns åskådarplatser för rullstolsanvändare på sådant avstånd från scenen att deltagaren kan delta på lika villkor (se, höra, tala, rösta)
❑ rummet har anordning (teleslinga/hörslinga) som gör det möjligt för personer med nedsatt hörsel att ta del av och delta såväl från salen som från scenen
belysningen i lokalen är bra så att en kan se allt som teckentolkas/den som pratar

❑ den utrustning som kan behövas av föreläsare eller åhörare kan användas och nås av personer med funktionsnedsättning
❑ åtminstone några sittplatser har relativt hög sitthöjd (cirka 50 cm) samt ryggstöd och armstöd och att en del stolar i utrymmen där en sitter länge är mjuka eller kan förses med dynor
ventilation i lokaler är anpassad efter antal deltagare

ljud- och bullernivån i lokalen kontrolleras för att hindra eko (störande vid tinnitus). Ljudplattor i taket, tyg på väggar är dämpande. En annan lösning är att använda grupprum för delar där många ska prata samtidigt 

Dörrar och ingångar

Tänk på att:

❑ dörrar ska kunna öppnas och stängas av deltagare som använder rullstol eller rullator. De ska vara tillräckligt breda för att en permobil ska kunna passera (det fria passagemåttet när dörren är helt öppen är minst 0,80 m)

❑ dörröppningar är fria från trösklar (eller att tröskeln är max 25mm hög och avfasad)

tunga dörrar så som i entrén ska ha dörröppnare (på 90-110 cm höjd) samt att deltagarna informeras om var dessa sitter. Automatiska dörrar med sensor ska öppnas så att den som öppnar dörren inte får den på sig

❑ att handtag och lås är lätta att använda och sitter högst 1 m över golvet

Trappor

Tänk på att:

❑ nedersta sättsteget samt framkanten av trappavsatsen vid översta sättsteget är kontrastmarkerade
❑ det finns ledstång på båda sidor av trappan och att den är kontrastmarkerad, greppvänlig och utan hindrande infästningar

❑ eventuella trappor till lokalen är kompletterade med tillgängliga hissar eller godkända ramper

Hiss

Tänk på att:

❑ den ska vara tillräckligt stor (1,1 x 1,4 m) för att rymma en användare av en större rullstol eller permobil samt en medhjälpare och ha dörr på kortsidan
❑ utrymmet utanför hissen är tillräckligt stort för att en person med rullstol ska kunna vända och backa in i hissen utan att komma för nära nedåtgående trappa
❑ dörren som bäst är en automatiskt öppnad skjutdörr med en fri bredd på 0,90 m
❑ hissen ska stanna i nivå med golvet
❑ hisspanel med anropsknapp och nödlarm sitter inom räckhåll för rullstolsanvändare (dvs. 80-100 cm över golvet)
nödlarmet både ska synas och höras i hissen

Gångväg

Tänk på att:

❑ markbeläggningen är fast, jämn, utan lutning eller risk för halka samt väl belyst
bredden är tillräcklig för passage för en person som använder rullstol samt för möte och vändning (minst 1,5 m)
❑ gångvägen är lätt och säker att följa för personer med nedsatt syn eller att det skapas ledstråk längs med gångvägar, vilket exempelvis kan göras med hjälp av väl synlig halkskyddstejp

Uteplats

Tänk på att:

❑ platsen ska kunna nås utan att passera trappsteg
❑ det finns möjlighet att vända och manövrera in till bord med rullstol (en cirkel med diametern 1,50 m)
sittplatser kan användas av personer med funktionsnedsättningar
❑ markbeläggningen vid sittplatser är fast, plan och jämn 

Toaletter

Tänk på att:

❑ toaletter är tillgängliga för deltagare som använder rullstol, rullator och permobil. Utrymmet ska vara tillräckligt stort, att toaletten har räcken på bägge sidor och att det är fritt under handfatet så att det går att komma in en bit under det

❑ de ska vara könsneutrala
❑ minst en toalett ska ha krok för kläder, en hylla för att ställa hjälpmedel, samt tvål och rengöringsmedel

❑ avståndet till tillgängliggjorda toaletter ska vara ungefär samma som otillgängliga toaletter. Om avståndet är längre behöver pauser göras längre

Boende vid evenemang

Tänk på att:

❑ att platsen där en sover över kan behövas som utrymme för återhämtning och trygghet. Om ett boende inte känns tryggt eller tillgängligt kan det resultera i att deltagare uteblir från arrangemanget

separata sängar är att föredra framför våningssängar, eftersom de övre nivåerna är mindre tillgängliga

❑ personers behov rörande boende tas i beaktning vid anmälan

❑ inte anta att deltagare identifierar sig som ett kön som den har juridiskt, att ett kön kan utläsas av deltagarens namn eller att deltagare önskar att bo könsuppdelat

❑ inte boka för många personer i samma rum om dessa inte tillfrågas innan

❑ det finns duschar som är enskilda och inte könskodade

 

Källor:

RFSL Ungdom – ungdomsförbundet för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queeras rättigheter. ”Checklista för tillgänglighet”

 

Så funkar det – SFS (Sveriges förenade studentkårer) satsning Så funkar det har som mål att garantera ett tillgängligt studentinflytande. ”Verktygslåda för tillgängliga möten”

 

En stärkt röst – samarbetsprojekt som samlar åtta ungdomsförbund för unga med funktionsnedsättning. ”Checklista för ökad tillgänglighet”

 

Stockholms universitets studentkår ”Handlingsplan för lika villkor 2012/2013”

 

Ordlista

Teleslinga/hörslinga – En teleslinga består av en ledning (slinga) monterad utmed väggarna. Slingan är kopplad till en förstärkare, som i sin tur kopplas ihop med en ljudkälla, t.ex. en tv. Ljudet förstärks och sänds ut via slingan som elektromagnetiska svängningar. Hörapparatens telespole fångar upp dessa svängningar och omvandlar till ljud igen med hjälp av hörapparatens förstärkare och hörtelefon.

Kontrastmarkering – Med visuell kontrastmarkering avses kontrasten mellan ljusa och mörka ytor. Det kan handla om att tejpa en klar vit remsa på en mörk yta eller en zebrarandig remsa på en genomskinlig yta.

Ledstråk – Här avses ett kontinuerligt stråk som kan följas av en person som använder teknikkäpp (vit käpp), t.ex. genom att det finns vägg, kant, räcke eller yta som kontrasterar mot omgivningen i struktur och ljushet (t.ex. gräs mot asfalt eller plattor med struktur mot en slät yta).

Texttelefoni – Med texttelefon skriver användaren och texten visas eller läses sedan upp för mottagaren. Förmedlingstjänst för texttelefoni nås på telefonnummer 90 160 (från texttelefon) eller 90 165 (från taltelefon). Det går även att nå tjänsten via http://www.texttelefoni.se.

Funktionalitetsnorm – en norm som innebär att människor inte förväntas ha någon funktionsnedsättning utan att de till exempel ska kunna se, gå, läsa eller höra.

 

Funktionshinder – de problem som uppkommer för människor med funktionsnedsättningar när de vistas i en miljö som inte är tillgänglig, som när någon som sitter i rullstol inte kommer in i ett hus för att det bara finns trappor. En person är inte funktionshindrad.

 

Funktionsnedsättning – en varaktig fysisk, psykisk eller begåvningsmässig nedsättning av en persons funktionsförmåga som beror på en skada eller en sjukdom. Exempelvis dyslexi, autism, synskador och hörselskador.

 

Diskriminering – att en person blir sämre behandlad än andra personer i en jämförbar situation. Diskriminering kan vara direkt eller indirekt, eller handla om trakasserier.

 

Diskrimineringsgrunder – Diskrimineringslagen är uppbyggd kring ett antal diskrimineringsgrunder, de egenskaper som är grunden för att en person behandlas sämre än andra. De grupper som vanligen omfattas av dessa grunder är de som brukar betecknas som minoriteter, men lagen är skriven så att även majoritetsdelen av befolkningen omfattas, i de fall de skulle diskrimineras på grund av till exempel sin kristna tro eller sin heterosexuella läggning. Lagens uppräkning är uttömmande, vilket innebär att diskriminering eller trakasserier som sker på grund av andra egenskaper inte är diskriminering i lagens mening.

 

Direkt diskriminering – är när en person direkt i den aktuella situationen behandlas sämre än andra.

 

Indirekt diskriminering – är när en person drabbas negativt av en bestämmelse som verkar neutral men som drabbar vissa personer hårdare.

 

Sexuella trakasserier – är ett uppträdande av sexuell natur som kränker en persons värdighet.

 

Repressalier – är när en person på något sätt bestraffas för att ha anmält diskriminering. Repressalier är förbjudet.

 

Uppmaning att diskriminera – är när exempelvis en mellanchef uppmanas av en överordnad att diskriminera eller trakassera en anställd/funktionär eller en student. Detta är förbjudet.

Bra ord att känna till

 

Binärt könssystem – uppdelning av kön i kategorierna man och kvinna samt förväntningar om att dessa kvinnor och män ska vara feminina respektive maskulina. Heteronormen kan ses vara den norm som delar in människor i ett binärt könssystem.

 

Cisnorm – att alla förväntas ha en linjär syn på kön och könsidentitet dvs. att personens juridiska kön, biologiska kön och könsidentitet är linjärt och hänger ihop och alltid har hängt ihop enligt normen.

 

Crip/Cripteori – Crip startade som ett komplement till Queerteorin och bygger på en normkritisk grund. Cripteorin ifrågasätter tanken om ideala funktionella kroppar som det mest normala och eftersträvansvärda i samhället. Att ha någon form av funktionsnedsättning är inget problem då problemet är samhällets attityder och utformning. Crip kan också vara en identitet som en person med funktionsnedsättning kan använda.

 

Etnisk tillhörighet – tillhörighet till en grupp av människor som har samma kultur, talar samma språk eller kommer från samma område i världen som en själv.

 

Etnocentrism – att sätta den egna kulturen i centrum och förvänta sig att dessa kulturella synsätt och värderingar är de enda sanna och riktiga samt att alla andra borde dela och rätta sig efter dessa.

 

Feminism – en politisk analys och rörelse som ser att kvinnor som grupp är strukturellt underordnade män som grupp i samhällets alla sfärer. Feminismen vill ändra på detta. Eftersom det finns flera olika sorters feminism talas det ibland om feminismer i plural.

 

Genus – ett ord som används för att studera manligt och kvinnligt som något socialt konstruerat. Ett genusperspektiv innebär att granska hur kön formas och konstrueras. Genus kan användas istället för begreppet kön och verka bredare samt mer allomfattande för olika personers könsidentiteter och/eller könsuttryck.

 

Hatbrott – ett brott som motiveras av hat mot vissa grupper av människor på grund av en negativ inställning till vissa egenskaper. Hatbrottslagstiftningen grundas på negativa inställningar på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, religionstillhörighet eller trosbekännelse samt sexuell läggning. En måste inte passa in på någon av dessa beskrivningar för att bli offer för ett hatbrott. Det räcker med att den som begår brottet tror att en har någon av egenskaperna. Detta i enlighet med Brottsbalken (29 kap. 2§ 7p. samt 16 kap. §8 och §9) samt polisens definition av hatbrott. Personer som blir utsatta för hatbrott kan anmäla detta. I de fall hatbrottslagstiftningen inte kan appliceras kan diskrimineringslagstiftningen ses som komplement.

 

HBTQ – ett paraplybegrepp/förkortning för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queers.

 

Heteronormativitet – normer om att tjejer och killar (enligt ett binärt könssystem) förväntas vara olika och komplettera varandra genom att bli kära i och attraherade av varandra. Vidare ses heteronormen ofta som det ”naturliga” vilket skapar en problematik när ”avvikare” blir motsatsen ”onaturliga”. Heteronormen utgör ekonomiska, politiska och sociala fördelar till de som följer den och därmed nackdelar till de som bryter mot den. Heteronormen kan även appliceras gällande ”önskvärda” relationer så som tvåsamhet, kärnfamilj, sexualitet och funktionalitet. Heteronormen kan förenklat uttryckt handla om en cisperson som är heterosexuell samt lever i en monogam, tvåsam och icke ifrågasatt relation enligt samhällets föreställningar och strukturer.

 

Homofobi – en ideologi, en uppfattning eller en medveten värdering som ger uttryck för en starkt negativ syn på homosexualitet eller på homo- och bisexuella människor. Homofobin överlappar ibland transfobin.

 

Hudfärg – ett socialt konstruerat sätt att dela in människor efter den färg vi har på huden. Till exempel ses vissa människor som mörkhyade i Sverige medan de i en annan del av världen skulle ses som vita. Detta brukar ofta förväxlas med etnisk tillhörighet, något som handlar om kulturell grupptillhörighet och inte hudfärg.

 

Identitet – en människas uppfattning om vem denne är samt något som påverkas av andras uppfattning om vem en är.

 

Intersektionalitet – är ett perspektiv som tittar på hur olika maktordningar är sammanflätade med varandra och hur olika identiteter skapas som resultat av till exempel ras/etnicitet, kön, sexualitet, klassbakgrund och ålder. Syftet med intersektionalitet är att lyfta fram såväl underordnade som överordnade identiteter och synliggöra hur olika diskriminerande maktordningar samverkar i samhällets olika nivåer.

 

Jämlikhet – att sträva efter alla människors lika värde och likhet inför lagen, samt lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

 

Jämställdhet – jämlikhet mellan kvinnor och män, att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter i samhället.

 

Klass – skikt i samhället som skapas utifrån på utbildningsnivå, hälsa, ekonomi och yrke. Hänger ofta tätt ihop med exempelvis genus och etnicitet.

 

Kön – socialt konstruerad kategori som delar in människor i grupperna “kvinnor” och “män”. Kön kan brytas ned i fyra olika delar:

– Biologiskt kön – Definieras utifrån inre och yttre könsorgan, könskromosomer, och hormonnivåer. Biologiskt kön avgörs utifrån hur den fysiska kroppen ser ut

– Juridiskt kön- Det kön som står registrerat i folkbokföringen, i pass eller legitimation. Juridiskt kön framgår också av näst sista siffran i personnumret. I Sverige finns det bara två juridiska kön »kvinna« eller »man«. Alla barn som föds tilldelas ett juridiskt kön, baserat på ens biologiska kön.

– Könsidentitet – en persons självidentifierade, självupplevda kön dvs. det du känner dig som. Ingen annan kan bestämma detta åt någon annan, och var och en har rätt att själv avgöra vilken köns identitet en har.

– Könsuttryck – hur en person uttrycker sitt kön. Det gör du t.ex. genom kläder, kroppsspråk, frisyr, socialt beteende, röst samt hur du sminkar dig.

 

Könsmaktsordning – den maktstruktur som finns i samhället som innebär att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp, och att män tilldelas mer resurser och makt än kvinnor.

 

Maktstruktur – en struktur på samhällsnivå som ger olika möjligheter och förutsättningar att påverka samhället och sitt eget liv. Vilka möjligheter och förutsättningar vi har hänger ihop med till exempel ekonomi, kön och etnisk tillhörighet.

 

Neuropsykiatiska funktionsnedsättningar Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan bland annat ha svårigheter med socialt samspel samt även ha koncentrations- och inlärningssvårigheter. Exempel på diagnoser som faller under är ADHD, ADD, DAMP, Aspergers syndrom, Autism och Tourettes syndrom

 

Normat En benämning på föreställning om den »ideala« kroppen och det »ideala« psyket. En person som lever upp till funktionsnormen och inte har någon form av funktionsnedsättning kan kallas för normat.

 

Normer – oskrivna regler, förväntningar och ideal som handlar om vad som är önskvärt, positivt och fördelaktigt i vårt samhälle och vad som inte är det. Följer du normen belönas och får privilegier. Normer är situationsberoende, förändliga över tid och formas utifrån maktförhållanden.

 

Pronomen – Det som används om en pratar om en person i tredje person t.ex. istället för namnet, det kan vara han/honom/hans, hon/henne/hennes eller hen/henom/hen/hens (där hen är ett könsneutralt alternativ). Det finns många pronomen och bara den enskilda personen kan avgöra vilket pronomen denne vill bli tilltalad med.

 

Queer – Ett brett begrepp som kan betyda flera olika saker men som i grunden kan ses som ett ifrågasättande av i synnerhet hetero- och cisnormen samt generella normer i allmänhet. En del ser sin könsidentitet och/eller sin sexualitet som queer. Queer kan åsyfta en önskan att inkludera och identifiera sig med alla könsidentiteter och/eller sexualiteter eller att inte behöva identifiera sig alls. Queerteori är ett akademiskt ämne.

 

Rasism – en struktur, ideologi, uppfattning eller värdering som bygger på en indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser utifrån hudfärg eller etnicitet, där vissa raser tillskrivs ett högre värde, fler positiva egenskaper än andra och gör att människor behandlas olika i samhället.

 

Sexism – konsekvensen av att samhället är ojämställt. Detta visar sig exempelvis genom diskriminering, förtryck och utnyttjande av kvinnor endast på grund av deras kön. Inom ramen för sexism talas det ofta om sexistiska uttalanden eller handlingar som åsyftar en negativ hållning gentemot en person på grund av dennes kön. Dessa uttalanden och/eller handlingar är ofta av sexuell natur samt anspelar på könsroller och stereotyper.

 

Sexuell läggning – ett begrepp som ofta används för att gruppera människor utifrån vem de har förmågan att bli kära i och/eller attraherade av. Exempel på sexuella läggningar är hetero-, homo-, bi- och asexualitet (varpå dessa med undantag för asexualitet erkänns av lagen).

 

Smalisnormen – normen om att det mest eftersträvansvärda sunda och friskaste i samhället är att vara smal och att alla bör sträva efter detta genom t.ex. träna och banta.

 

Tillgänglighet – att göra en miljö tillgänglig för alla oavsett funktionsförmåga. Det kan till exempel vara att sätta in en hörslinga i konferensrummet eller ha information i punktskrift.

 

Trakasserier – att utsätta någon/några för kränkande handlingar såsom mobbning, utfrysning eller förtal som syftar till att kränka någon annans värdighet.

 

Transfobi – en ideologi, en uppfattning eller en medveten värdering som ger uttryck för en starkt negativ syn på transpersoner eller på sådant som avviker från normer för kön. Transfobin överlappar ibland homofobin.

 

Tvåsamhetsnorm – en norm som innebär att det ses som positivt, bra och ”normalt” att ha eller vilja ha en partner. Monogami, som betyder att vara kär i och ha sex med en person i taget, är en central del.

 

Vardagsrasism – den rasism som utövas i vardagen. Den är systematisk och har sin grund i samhällets föreställningar. Vardagsrasism kan ta sig uttryck genom att någon säger att alla invandrare är på ett visst sätt, att någon inte tror att mörkhyade människor kan prata svenska eller att någon tror att en människa kan jättemycket om Afrika bara för att personen kommer från Eritrea.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Vi väljer inte att vara oss själva

Vi väljer inte att vara oss själva

Grafisk form: www.bokochform.se Bild: Shutterstock

Idag är det National coming out day och jag vill sätta det här med att “komma ut” i sitt samhälleliga sammanhang genom att lägga upp denna text som jag skrev i våras. Den är beställningsbar med litteraturlista och publicerad av BTJ förlag i serien Vandringar med böcker.

Vindtunneln jag slås av sliter i min andning och jag får kämpa i några steg på väg till Hornstulls strand i Stockholm. Idag ska jag träffa Nina, som har lovat att ha på sig en tröja med paljetter och kolla efter min färgglada sjal. Jag rundar hörnet och tittar på cyklarna, där är Hallongrottans rosa cykel och bakom den syns vattnet som snart helt segrat över isen. Jag går förbi Bio Rio och är sedan framme vid Copacabana.

Imman klättrar upp för fönstren och dörren står öppen. I köket står de bekanta kropparna och jag far med blicken från dem utmed hela det röda rummet till vänster, på jakt efter paljetter och fastnar – där. En hand lyfts upp och leder, tillsammans med glittret till, det leende ansiktet på Nina.

Hens hand är varmare än rummet av tekoppen som hen har hållit i. Min hand är ännu nedkyld av promenaden och det kittlar skönt när de möts. Nina har köpt en kanna Lapsang och har en kopp redo till mig.

Jag hänger av mig jackan medan Nina häller upp och frågar: ”Hur är det?”

”Tack bra! Kall som du kände, så te blir underbart. Hur har du haft det sedan terminen började?”

”Det har varit bra. Det är intressant och kursarna är välkomnande. Jag hyr en studentlägenhet precis vid Södertörn. Jag älskar det här stället! Är det din favoritplats?”

”Ja, det är det. Jag kommer hit flera gånger i veckan.”

”Jag ska ta med min flickvän Nadia hit när hon kommer på besök i helgen. Hon är kvar i Berlin och jag saknar henne massor!”

”Vad roligt att hon kommer!” säger jag . ”Hur länge stannar hon?”

”En hel vecka”, svarar Nina med drömmen om just den veckan i blicken.

Jag låter Nina vara kvar där en stund innan jag frågar: ”Har du hört den där låten A Postcard to Nina av Jens Lekman?” Jag börjar nynna Nina I can be your boyfriend, so you can stay with your girlfriend medan Nina ler och tittar ned på sina varma händer.

Till slut svarar hen: ”Ja. Den handlar om mig. Jens och jag är brevvänner sedan hur länge som helst.”

”Du skojar!” säger jag förvånat. ”Förlåt att jag frågade!” Rodnaden stiger i min kropp över min plumphet och svetten pressas genom min hud på flera ställen. Jag tar av mig sjalen. Och koftan.

Nina svarar med ett litet skratt åt min förlägenhet: ”Ingen fara, Adrian. Jag har inga problem med att prata om det.”

Efter att ha samlat mig något vågar jag fortsätta: ”Får jag då fråga hur du känner inför låten?”

”Absolut. När den kom kände jag mig glad och att Jens såg mig kändes stärkande. Dessutom är det en rolig anekdot. Men mycket har hänt och vi har pratat om den en hel del sedan den kom… år 2007. Hade det varit idag så skulle jag ha bett honom att inte släppa den. Bland annat för att han sjunger: Your father is a sweet old man, but it is hard for him to understand that you want to love a woman. Ett stycke som jag nu tycker tar parti för pappas homofobi som jag kämpat jättemycket med.”

”Är det som att din ’fina pappa’ görs till offer för att du är ohetero och att du därför måste respektera honom genom att inte vara dig själv?”, frågar jag och har svårt att svälja att det är den Nina jag har framför mig.

”Något sådant. Det blir också fel där han skrev att jag ville älska en kvinna. Det som är ett faktum beskrevs som att jag verkligen kunde ha dejtat Jens, och inte bara på låtsas här inför min far och att jag då valde att göra mitt liv krångligt. Jag hade inte heller gillat det om Jens skrev en låt som var lik Lady Gagas Born this way. Jag vill ha rätt att vara den flata jag är, vare sig det är naturligt eller onaturligt och det är inte någons sak att lägga sig i, förklara eller förstå. ”

Jag tar en stor klunk av teet och smaken av lägereld fyller min mun. Värmen sprider sig i mig och jag säger: ”Något jag speciellt stör mig på är sista delen i låten där Jens sjunger So I wrote you this postcard just to say, don’t let anyone stand in your way och så repeteras det om och om igen i en evighet tills låten är slut.”

Nina nickar i medhåll och jag tror att hen vet vad jag ska komma till när jag fortsätter: ”Jag tänker att det är lätt för Jens Lekman att säga. En person som verkar sakna egna direkta erfarenheter av marginalisering och inte upplever de hinder som staplas framför oss, alternativt tror att vi kan ta oss runt dem bara vi har rätt inställning. Det lär vara lättare för honom att tänka så än att behöva göra något för att fler än de som är som han ska kunna leva på sina villkor.”

Nina avbryter mig: ”Det är ju inte bara de! Våra led är också fulla av avvikare som säger att de trotsat sina odds, förverkligat sina drömmar och påstår att vi andra kan och bör göra likadant. De vill säkert vara uppmuntrande och tänker inte att det kan verka osynliggörande och skuldbeläggande.”

Jag ser på medan Nina reser sig och går de få stegen fram till bordet med vatten och häller upp två glas ur kannan med apelsinskivor. Hen kommer tillbaka och medan hen räcker mig det vänstra glaset fortsätter hen samtalet som om det inte haft något avbrott: ”Det är som hur det pratas om att komma ut, eller vara öppen. Antingen kommer en ut och är lycklig, äkta och självsäker eller så är en i garderoben och är olycklig, falsk och självhatande. Det pratas om att det finns en gräns mellan före och efter det att en ’blev öppen’ som om öppenheten inte omförhandlas och behöver tas ställning till i alla sammanhang som vi själva inte skapat. Då kan vi antingen ’välja’ att göra motstånd mot heteronormen, ibland genom att komma ut själva eller så kan vi ’välja’ att vara osynliga. Båda sätten är obekväma för oss men bara det när vi kommer ut eller gör aktivt motstånd är obekvämt för de som tillhör normen.”

”Ja, valen är ju inga riktiga val och självklart ’väljer’ vi inte alltid att vara oss själva. Det tror jag att vi uttalade avvikare inte är ensamma om. Jag tror att alla begränsas av heteronormen och att de flesta sneglat nervöst efter vad andra tycker om dem och deras val, och valt bort samtalsämnen och klädesplagg som de egentligen föredragit av rädsla för att mötas av repressalier som skratt, tystnad eller våld.”

Jag tar en klunk av vattnet och fortsätter: ”Jag blir förbannad när jag hör det påstås att motståndet som finns är inbillat och att öppenheten både är en möjlighet och ibland till och med ett ansvar. Det lägger en ytterligare börda på dem som inte har råd att förlora ett jobb eller har förlorat en uppväxtfamilj till heteronormen. Jag tror dessutom inte på att öppenhet i sig leder till frihet. Att komma ut kan lika gärna vara ett vädjande efter acceptans som bekräftar normbefolkningens ställning som neutral och konstant.”

”Men skuldbelägger inte du också avvikare nu om du säger att vi inte ska komma ut? Du sätter oss i en mycket svår position här!”, säger Nina och ler lite lurigt provokativt.

Jag erkänner och skrattar: ”Kom ut eller inte, det var fel av mig att göra en egen omöjlig fälla. Jag tycker egentligen inte att vi ska fokusera på det personliga utan på hur maktutjämningen kan hända. Jag är rädd att vi ska stanna som det där pinsamma tillägget när någon frågar ’Har du en flickvän…. Eller pojkvän!’ och sedan känner sig så duktig och inkluderande för att den inte varit heteronormativ fastän den just gjort det ickeheterosexuella exemplet möjligt men obskyrt.”

Nina lutar sig framåt med ena armbågen på bordet och hakan lutad i handen. Jag märker att vi sitter och speglar varandra. Hen fortsätter: ”Jag tror inte att Jens och andra i hans position är medvetna om de fördelar som de har av att fungera som en i mängden eller vad vi avvikare kan vinna på att inte vara öppna. Till exempel: Om jag låter bli att vara öppen med att jag är flata när jag träffar en ny heterosexuell person kommer jag att slippa att för all framtid få mail från denne med länkar till ytliga analyser i heteronormativ media som den tror ska intressera mig bara för att det står GAY i rubriken.”

”Om jag inte är öppen och inte gör motstånd slipper jag att höra folks svamlande bortförklaringar om varför de antog det ena eller det andra. Har du märkt hur ofta folk skyller på att de är trötta? Åh vad jag önskar att de istället kunde erkänna att de uppfostrats i heteronormativitet som alla vi andra, och genom detta medvetandegörande kunna börja ta ansvar. Jag ser ju vad de håller på med oavsett.”

Nina säger: ”Om jag inte var öppen skulle jag troligen inte ha så många queera vänner. Jag skulle kunna leva i en härlig fluffig föreställning om rättvisa, jämlika Sverige i härliga hederliga Europa och bara ibland utbrista ’men herregud, det är år 2012 har vi inte kommit längre än såhär?!’.”

Nina studsar på sin stol när hen nästan ropar: ”Åh, ja, och om jag inte var öppen skulle jag slippa att behöva bli utpekad när mina normativa vänner ska vara roliga i grupp och säger att ’Nina kommer nog inte att tycka att detta är så roligt men…’ och får det att verka som att jag har problem. Men problemet är att allt de tycker är roligt går ut på att höja sin egen status genom att trycka ned någon annan. Gärna positionera den som hiv-positiv, hemlös eller prostituerad. Detta privilegium borde ingen ha, det är bara en avskyvärd stigmatiserande jargong som bygger på en rutten människosyn.”

Jag småler: ”Säg det så får de ännu en chans att säga att vi inte har någon humor, att vi borde tagga ned och försöka ha lite roligt istället.”

Nina skrattar bittert igenkännande och medryckande. Hen säger: ”Jag ska ta med mig det här till Jens i mitt nästa brev. Jag ska be honom att sätta melodi till en text som jag skriver om att samhället sitter på oss, men att vi kan bli starkare när vi möter andra freaks, delar erfarenheter och analyser av förtryck. Då märker vi att problemen inte är våra individuella och att lösningarna därför inte heller kan vara fokuserade på oss.”

Jag säger: ”Det är en låt som jag vill höra. Du får hälsa honom från mig.”

Vi sitter kvar på ett bra tag till, pratar och skrattar innan vi till slut promenerar upp till Hallongrottan i vårsolen som nu kastar långa skuggor längs med Bergsundsgatan. Gemenskap ger styrka, tänker jag. I sådana här sammanhang kan en bli sig själv lik, om än bara för en stund.

Detta samtal är påhittat och inspirerat av SR Radioteaterns serie Möjliga samtal.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Varför en konstnär och dess verk bör tolkas som enhet

Varför en konstnär och dess verk bör tolkas som enhet

Bild av Måns Nyman

Genom min facebookfeed råkade jag komma in på DN:s sajt och Fredrik Strages krönika om att vi bör fortsätta att stödja kvinnohatande mäns alster eftersom bra musik är bra och måste betraktas separat från dess upphovsmakare. Trots att hen kan många exempel på manliga musiker som våldför sig på kvinnor, så leder denna kunskap som så ofta ingenstans. Strage menar alltså att vi ska fortsätta att konsumera dessa musiker, boka dem, belöna dem, tralla med till deras texter, fast vi vet vad de står för och vad de gör i praktiken.

Vi som klagar på orättvisor brukar hänvisas till vår konsumentmakt eftersom ett köp av ett par sweatshoptillverkade sneakers betraktas som ett individuellt val som är lika mycket värt som alla andra val. Missförhållanden i utomeuropeiska industrier  ses inte som något som storföretag, svenska staten eller EU kan gå in och styra genom exempelvis importrestriktioner, straffskatter eller ens rödmärkning av alla möjliga dåliga val. Strukturella förändringar ses som inskränkningar. Den köpstarka normbefolkningens bekvämlighet och valfrihet prioriteras framför försök att ta sitt ansvar för okej arbetsvillkor. Marknaden är fri och det i sig ses som något positivt och i slutändan utjämnande av orättvisor eftersom vi konsumenter kommer att lära oss att göra allt bättre val. Redan de åsikterna tycker jag är extrema och nyliberala (då nöden måste uppkomma på marknaden för att en lösning ska komma samt att vissa typer av nöd aldrig kommer att bli stora eller sexiga nog att tillfredställa). Men Strage vill alltså ta det ännu längre och få oss att inte ens utöva den futtiga konsumentmakt som de av oss med tillräckligt med pengar har.

Vi ska låta kulturen ha sin gång, och låta människor bedömas för kompetensen i sitt område och inte för vad de står för som personer. Ja, för Strage lär ju också tänka att de artister som är mest begåvade är de som kommer fram på marknaden oberoende av maktförhållanden så som sexism.

Det är en aktiv politisk positionering att liksom Strage använda sin makt som skribent till att solidarisera sig med Chris Brown och andra artister med vetskapen av deras våldsamma sexistiska praktiker. Mäns våld mot kvinnor (som alla vet är ett problem och få gör något åt) normaliseras ytterligare, det görs (återigen) till en högst privat angelägenhet och synliggörs inte som det strukturella folkhälsoproblem det är (Bejing + 15: Handlingsplanen och Sverige – Den parallella rapporten från Sveriges Kvinnolobby 2010).

Män som misshandlar kvinnor gör det för att de kan komma undan med det och för att de vill utöva den typen av makt. Krönikor så som Strages är en bidragande faktor till varför problemet med mäns våld mot kvinnor aldrig tar slut. De män som brukar våld mot kvinnor kan unna sig det på grund av brister på exempelvis sociala och ekonomiska plan. Socialt, för att omgivningen blundar för det som händer och håller mannen om ryggen eftersom det är en “bra kille som aldrig skulle göra så och om det kom fram så är det bara ett undantag eller tillfällig förvirring”, att mannen är en fantastisk musiker, en ovärderlig datahacker eller härlig polischef. Ekonomiskt, för att kvinnor i hetrosexuella realtioner med män är i statistiskt sett ekonomisk beroenderelation, då en manslön för en mans arbete stadigt värderas högre än en kvinnas dito (Jämställda löner – tomma ord? En granskning av politiken för att minska lönegapet mellan kvinnor och män, Feministiskt initiativ 2011). Lägg till att Brown med biljettintäkter ur bland annat Strages ficka har stora chanser att med sin inkomst sätta nästan vem som helst i ett ekonomiskt beroendeförhållande till sig själv. Våldet kostar dessa män inget socialt eller ekonomiskt eftersom det, genom sådana perspektiv som Strage förmedlar, inte tillkommer något socialt stigma med handlingen (vilket också avspeglas i de mjuka straffsatserna).

Detta inlägg om att uppfatta ett alster utan att ta ställning till artist är tätt knuten till de alster som synliggjorts på senaste tiden där konstnärers positoner behöver diskuterats. Jag tänker nu senast på Stina Wirséns bidrag ”Liten Skär och alla små brokiga” som många rasifierade personer lyft kritik mot de senaste veckorna. De rasifierade kritikerna, däribland film- och medievetare Ylva Habel, beskriver på vilket sätt bilderna upprepar rasistiska stereotyper. Men kritiken bortförklaras, slätas över och tystas ned av konstnären själv och andra personer i vita positioner genom att bland annat hänvisa till Wirséns intentioner. Jag tänker också på kakdebatten och Makode Lindes konstverk som många rasifierade kvinnor och feminister sågade för att Linde inte borde ta sig rätt att reducera en kvinnokropp på ett så våldsamt sätt, oavsett sina egna erfarenheter av rasifiering. Detta kräver att vi ser till rasmaktsordning och könsmaktsordning samtidigt och det kallas ibland för intersektionalitet.

Liksom Strage gör Brown till ett offer för lägre försäljningssiffror på grund av bojkotten gör sig Wirsén, även hen med DN:s hjälp, till offer för det antirasistiska motståndet. De försöker att vända på maktordningen. Istället borde den som vill leva som den lär och göra jämlika och rättvisa val börja med att ta in kritiken som kommer från mindre privilegierade riktningar utan en massa försvar.

Jag tror att ett alster aldrig kan betraktas utan sin upphovsmakare. Att tro att alstret talar för sig, känna att perspektiven är neutrala eller att uppsåtet har någon som helst relevans för effekten är privilegierat. Att vara bekväm med Hergés Tintinböcker som Behrang Miri kastade ut är också det. När jag var ett barn och i en vit position var jag bekväm med Tintin på samma sätt som Strage är bekväm med att lyssna på Brown. Jag har lärt mig att reagera på rasism, genom att börja förstå vad min position som vit innebär och lyssna på vad de som drabbas av rasism säger istället för att lyssna på min egen instinkt. Det kan kallas att navigera ett privilegium.

Just nu är den här texten väl utpekande av några få “ruttna ägg” i form av män som stöder män som använder våld mot kvinnor och vita personer som upprepar och försvarar rasistiska nidbilder trots kritik. Men det är viktigt att också se det som Maria Sveland sade i ett panelsamtal om mäns våld mot kvinnor på feministisk tribunal förrförra helgen: “vi behöver synliggöra vad hela gruppen män vinner på att några män väljer att använda våld”. Det synsättet kallas hegemonisk maskulinitet och kan läsas mer om i R.W. Connells bok “Maskuliniteter” från 1996. På ett eller annat sätt drar alla som uppfattas som män fördelar av sexismen precis som alla som uppfattas som vita drar nytta av en rasistisk världsordning.

Så länge jag, Strage, Wirsén och andra människor i strukturellt fördelaktiga positioner (som tjänar på att vara medborgare i detta lilla rika land som blir rikare på andra länders bekostnad eller på att mäns kompetens värderas högre än kvinnors) får fortsätta att defininera vad som är bra kultur, så kommer vi att få precis samma resultat som vi har nu: en rasistisk och sexistisk världsordning. Vill vi ha mer än symbolisk jämlikhet är det dags att börja göra uppoffringar. Ju mer vi är fästa vid alstren och artisterna som återskapar en värld vi påstår att vi inte vill ha – desto mer ska vi avstå.

Jag kan redan idag göra som min vän Naomi och arrangera mina böcker, min fysiska film eller musik efter kontinenten där konstnären huvudsakligen verkat och förfäras över resultatet. Efter det kan jag göra ett köpstopp på vita, svenska och västerländska författare för att ta del av och bidra ekonomiskt till de berättelser som inte kan nå mig idag.Wirsén menar i sin avbön att det är bra att hen bidrar till att fler barn representeras och får personligheter. Jag skulle hellre se att dessa gestaltningar inte kom från ett vitt håll, utan att fler icke-vita svenskar fick möjlighet att ge ut sina barnböcker och berätta historier som ses som värdefulla och stärkande. Jag har börjat min sanering och har lagt Arto Paasilinna, Ulf Lundell och August Strindberg i en papperskasse. Dessutom ska jag framledes se till att inte ens råka hamna på DN.se eftersom de visat att de stöttar och publicerar det vita, manschauvinistiska tvåkönsperspektivet i alla väder.

 

Hälsningar,

Adrian Repka

 

Syntolkning av bilden:

Batman ger Robin en örfil när Robin säger “Men man får väl inte censu…” vilket är ett avbrutet censurera. Batman säger “Han flyttade bara böckerna!”.

 

Näthatare, nyliberaler, jämställdister, krönikörer och troll kan som vanligt e-posta sina berättelser till mig.

 

Lästips:

Oivvio Polite i Expressen om Tintin och vitt definitionsföreträde.

Nasim Aghilis brandtal från feministisk tribunal i Feministiskt perspektiv om den svenska självbilden i allmänhet (som antirasistisk och jämlik) och den svenska feminismens självbild i synnerhet. Och hur denna självbild hindrar all form av bearbetning av de samhälleliga problem vi har.

Kitimbwa Sabuni  Svt debatt om vit vrede och om vad samtalen kommer att handla om när vi inte lyckas prata om rasism.

Henrik Arnstads text i Dagens Arena om varför rasismen i Tintin inte kan avfärdas som ofalig.

Patrik Svenssons inlägg i Sydsvenskan i  om att det inte bara räcker med att backa, samtalet om förhållninggsätt till rasistisk litteratur måste lyftas. Läs den men ignorera delen som förflyttar rasism till ett historiskt “då”.

Liv Strömquists bok Einsteins Fru. Där finns många serier som ger inspiration till fler konstnärer att bokjotta.

 

Andra tips:

Ulf Stark och Stina Wirsén uppmuntras att för alltid upphöra med användningen av ordet tolerans i positiv dager. Det skulle ni ha hört underprivilegierade personer påtala redan för tio år sedan om ni hade lyssnat.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Vems glädje?

Vems glädje?

Stockholm Prides reklamkampanj har jag tänkt mycket på den senaste veckan men varken hunnit eller orkat ge mig in i samtalet. Speciellt opeppad har jag varit att delta för att motståndet mot kampanjen kallas för gnäll och de som är kritiska uppmanas att bli medlemmar i föreningen Stockholm pride och påverka inifrån istället. De som är trötta på gnället tycker att kampanjen är bra.

För mig är dessa försök att tysta kritiken med påförande av skam ett upprepande av förtrycket som upplevs. Det är att göra motståndaren till problembärare och kampanjen till neutral. Att vara okej med något är ett privilegium. Att känna sig bekräftad av en kampanj likaså. Det är viktigt att alltid tänka på vem en själv är och vilka som tycker att något är jobbigt. Har de kanske queerare kroppar som utestänger dem från synlighet som i bilden här? Har de kanske erfarenhet av sexuellt våld? Har de kanske bytt namn och blivit ifrågasatta? Utsätts de kanske för våld på toaletter? Är de kanske trans på andra sätt än de som synliggörs här – de som kommer med klackar, peruker, att vara diva, shoppa med frugan? Skulle de vilja shoppa med frugan men kan inte det eftersom de förlorade frugan till transfobin i samhället?

Att säga att kritiker ska bli medlemmar och påverka organisationen istället för att stå utanför bygger på en idé om att alla kan påverka, fritt från exempelvis organisationsinterna normer om sexualitet, vithet, funktionalitet och könsmaktsordning som enligt vad jag förstått varit röda trådar i organisationen. De röda trådarna har funnits även när det funnits fler radikala och progressiva krafter inne i föreningen än vad som finns idag. Det blir som att utbrista “lägg till mer glass!” när en milkshake ska blandas och består av glass och korv. Hur mycket glass som än läggs till kommer smaken av korv att träda fram på bekostnad av hela drycken, så det enda rimliga alternativet är att fråga sig varför korven ska vara med från början.

Att en organisation endast kan bemöta kritik med hänvisningar till humor, glimten i ögat eller sin vision bidrar inte till utveckling. Det är inte heller att ta ansvar för sin möjlighet att säga vad som finns och inte finns. Bara för att ta några konkreta exempel: i pressmeddelandet om kampanjen har heterosexuella kontrasterats med hbt-personer. Detta osynliggör de heterosexuella hbt-personerna. Ja! Du läste rätt!

Inforuta à la år 2000:

Hbt, på engelska lgbt, är ett samlingsord för identiteter och uttryck som bryter mot heteronormen som samlar både kön och sexualitet. Kön och sexualitet är inte samma sak men förväntas i heteronormen påverka varandra.

Hur kan en organisation tro att den från denna skrala kompetensbas ska kunna göra ett bra jobb med blitrans.nu? Ett tips för framtiden: den som inte har medlemsbasen eller en referensgrupp ska inte heller representera! Agendan ska alltid sättas med de direkt berörda av en verksamhet. De som är direkt berörda av begreppet trans* vet oftast denna skillnad mellan kön och sexualitet eftersom de lever den.

Den orangea bilden ovan som kopplas till blibi.nu förstärker bland annat tvåkönssystemet (en av varje, kille och tjej) och är biologistisk (det biologiska könet är relevant och det finns bara två sorter). Dessutom eldar reklamen på den översexualiserade bild i heteronormativa delar av samhället av bisexuell identitet som många där direkt berörda får kämpa med. Biargumenten kommer inte bortom att säga “bästa av två världar” på olika sätt. Att arbeta inom den heteronormativa tvåkönsmodellen går inte att kombinera med att vara transinklusiv. Det räcker inte med att expandera innebörden i “det ena och det andra”. Det räcker inte heller med att säga att “men folk får ju bidra med sina egna förslag på de olika hemsidorna!” Det räcker inte. Pengar har redan lagts på trycket och spridningen av det som utgör grunden i milkshaken och det var dessvärre mest korv.

En sak jag ska ge cred för är försöket till att synliggöra hur homosexuell propaganda skulle se ut om den fanns och ger ett komplement till Born this wayplågan som varade hela förra året, precis som en vän på RFSL påpekade. Däremot är denna reklamkampanj inte ett bra sätt att göra det på. Den bagatelliserar erfarenheter av förtryck och daglig kamp. Denna tolkning av “på vilket sätt livet är en schlager” tar inte hänsyn till vilka nu livet är trivsamt för (homosexuella välbetalda normpersoner) eller att denna kampanj gör att festivalen återigen riktar sig till en heteronormativ åskådare (som var exakt det som hela förra årets festival kritiserades för). Kampanjen utstrålar en känsla av att “vi är klara nu” medan hyllmeter av förtryck ännu återstår för delar av communityt. Vilka är “vi” och vilka konsekvenser får det för dem som inte passar in i denna berättelse?

 

en motståndsbild “#283 för att stockholm pride tycker att transpersoner skall vara tysta och glada!”

 

en motståndsbild “#284 för att vem ska annars vara hbq rörelsens clowner?”

 

Kritiken som kommit upp är befogad. Självklart måste en få kritisera organisationer som en inte är med i. Vi påverkas alla, mer eller mindre av exempelvis organisationen Stockholm prides verksamhet. Kan vi istället fokusera på de anledningar som finns till varför kritikerna inte är medlemmar? Just nu är samtalet på den nivån att företrädare och stöttare känner sig missförstådda av illvilliga snorungar som ‘väljer’ att vara sura vad organisationen än gör. Det är som med diskriminering: det är ganska irrelevant vad ens avsikt med en handling var, det är upplevelser av effekten eller konsekvensen i sig som räknas.

Pride i Sverige idag har hamnat långt ifrån sin ideologiska grund. Den tolkning av Stonewallupproret och ACT:UP-rörelsen som gjordes av Homosexuella frigörelseveckan (som sedan blev Stockholm Pride) är mycket olik sina systemkritiska, maktanalytiska och queera amerikanska rötter. Jag tror att två saker kan göras: att Stockholm Pride åter börjar kalla sig för den homosexuella frigörelsevecka som den de facto fortfarande är och slutar låtsas ens vara hbt, än mindre normkritisk eller queer. Alternativt vill jag att de svenska pride- regnbågs och hbt-festivalerna gör sin släktforskning och lär av sin historia. Jämfota ansluter sig härmed till den pridekritiska folkkampanjen med ännu ett tacksamt leende till rörelsen i Göteborg.

 

Adrian Repka, Jämfota

 

Tack Lisa för styrkan idag och Johanna för de snygga motbilderna.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Skammen är inte din att tvätta bort

Skammen är inte din att tvätta bort

Ätstört

 

Texten publicerades i Ätstört, en antologi om fett mat och makt år 2011. Hämta den som pdf, köp hela boken via ETC förlag eller lyssna på Wendel Strömbecks inläsning av texten

Jag har en kompis som just har fått en fitta. Min kompis ville inte ha en fitta, utan var helt nöjd med hur hennes könsorgan var innan hon opererades. Hon kände inget behov av att ändra på sig. Behovet låg hos någon annan. Övertalningen kom från Rättsliga rådet när hon var där för att ansöka om ett kvinnligt personnummer. Ingenstans, vare sig i den svenska lagen eller i de internationella behandlingsrekommendationerna, krävs det att en transsexuell person låter operera sina genitalier för att få byta juridiskt kön. Ändå upplevde myndighetsutövarna att de hade rätt att pressa henne och villkora det juridiska bytet. Min kompis vågade inte säga ifrån. Fastän hon känner till sina rättigheter kände hon att det var enklast att bara göra som de ville.

Vården av transsexuella är idag på många sätt inte patientorienterad. Den utgår inte från att låta den vårdsökande definiera vilket vårdbehov den har och vilka kroppsliga åtgärder som skulle hjälpa den att leva ett långt och lyckligt liv. Istället utgår dagens vård ifrån att skapa rätt sorts könsmässigt linjära och entydiga män eller kvinnor. En linjär kropp är en sådan där alla typer av könsmarkörer hos en person pekar åt samma håll: personnummer, könsorgan och kroppsbehåring, namn, könsuttryck och identitet ska alla säga samma sak. Vårdgivarnas fokus läggs på formandet av den vårdsökande så att den kan passa in i de snävaste av könsroller och kroppsformar, ibland med hjälp av praktiska våldsutövanden så som i min kompis fall. Transvården kan användas som ett exempel på hur vården eftersträvar kroppslig och identitetsmässig normalitet och utsuddande av alla typer av normavvikelse. Kroppsnormativitet inom vården kan i sin tur användas som en spegel för att se hur normerna ser ut i samhället i stort.

Normen som alla kroppar ska sträva emot är den linjärt könade, vita, smala, symmetriska och fullt funktionella kroppen. Det är den enda kroppen som får representera människor i allmänhet, till exempel i tidningar och på teve. Det är normkroppen. Normkroppen är biljetten till att slippa definieras utifrån sin kroppsform. Det är därför avvikande kroppar uppfattas som mer kroppsliga än normkroppar. När normkroppen visas upplevs den som neutral, normal, naturlig, ren och självklar. Kroppar som avviker från normen, som är asymmetriska, transkroppar, icke-vita kroppar och feta kroppar visas bara upp i undantagsfall och för att bekräfta vad som är normalt. De får bara synas när det handlar om avvikelsen i fråga, som när en fet kropp visas när det handlar om vikt, en rullstolsburen kropp visas när det handlar om framkomlighet och transkroppar när det är Pridefestival. När de då visas upplevs de som abnorma, smutsiga och problematiska. Eller som fascinerande och exotiska. Ett som är säkert är att det ska göras en grej av den avvikande kroppen, och görs inte det kan inte personen synas. Det är på normens villkor eller inte alls.

Avvikaren med sin kropp blir tittad på, som ett passivt objekt, av andra som tittar och är aktiva subjekt. Om vi är objekt begränsas vårt handlingsutrymme som blir automatiskt och självklart om vi är subjekt. Att bli subjekt gör att en får hög ingångstrovärdighet i nya sammanhang. Att ha handlingsutrymme kan innebära att kunna fatta beslut över sitt liv, bestämma över sig själv, välja och välja från, känna kontroll över sitt liv och att kunna röra sig i samhället och delta i det ekonomiskt, socialt och politiskt. Kort sagt är handlingsutrymme det samma som att ha makt.

Vårt samhälle, alltså systemet som innehåller alla dessa normer, ses också som neutralt och självklart precis som normkropparna. Det leder till att eventuella problem som individer med avvikande kroppar stöter på ses som individuella, och inte som att det skulle vara fel på systemet. Personen som upplever problemet blir då problembärare. Problemet ses som att det inte fanns innan individen kom dit och därför blir problemen också lösta på individuell nivå. Antingen genom en flexibel lösning från systemets håll eller på att ändra på individen så att den ska fungera så bra som möjligt genom att avvikelsen görs så liten som möjligt. Avvikaren, som upplev som smutsig, kan då försöka att normalisera sig för att få färre friktioner. Vi kan likna detta med att försöka att tvätta bort smutsen.

På individnivå finns det många sätt som avvikare kan tvätta sig på. Som att ändra på eller gömma sin kropp, att använda eller gömma ett hjälpmedel, att byta umgänge, sitt uttryckssätt eller genom att hävda sin normalitet genom statussymboler utanför kroppen. Syftet med tvättningen är att passera i normsamhället som en i mängden, till skillnad från att fastna och möta till exempel normativitet, objektifiering, exotisering eller andra jobbiga situationer där kroppen hamnar i fokus som tas från personen. Transpersoner och transsexuella använder ofta träning, kirurgi och mat för att försöka skapa normkroppar. Eftersom tillgången till den transspecifika vården är så extremt begränsad blir mat och träning de mest tillgängliga sätten att försöka få handlingsutrymme och makt över sitt liv. Att vara transidentifierad sätter mycket fokus på kroppar och hur de kommunicerar kön. Mat och träning blir ett motstånd mot kroppens könsmarkörer och skapandet av nya. Vald fethet för att dölja bröst eller för att framhäva höfter, att inte träna för att inte riskera att bränna kalorier, att försöka träna bort bröst, att banta bort mens eller att äta mängder av pumpakärnor som innehåller östrogen finns också som normaliserade praktiker för att försöka att förändra den grundplåt till kropp som en givits.

Inte sällan leder tvättningen till dubbla känslor och dubbla bestraffningar för den som avviker från normen. Det är en omöjlig position som avvikare befinner sig i, för hur den än gör så blir det fel. Skam kan skapas av att vilja och försöka att passa in, för att vi därigenom ogiltigförklarar oss själva och andra avvikare. Dessutom skapas skam när vi misslyckas i våra försök att passera. När vi inte passerar kan vi lära oss kroppsdysfori. Kroppsdysfori innebär ett hat mot den olydiga kroppen som inte kommunicerar det vi vill kommunicera. Det är en maktlöshet inför att våra kroppar kodas av andra utan vår kontroll eller vårt godkännande. Det är alltså inte fel på identiteten eller kroppen i sig, utan på systemet som identiteten och kroppen befinner sig i som skapar personens känsla av smutsighet, objektsposition och minskar dess makt. Att känna ett hat mot den egna kroppen är förstås tärande och inget som borde uppmuntras.

Svensk förening för transsexuell hälsa (SFTH) däremot förutsätter kroppsdysfori och har upplevelsen av kroppshat som ett krav för att den som benämner sig som transsexuell också ska kunna kvalificera som transsexuell i deras system och få vård. Föreningen samlar personer som är professionellt involverade i vården för könskorrigerande behandlingar i Sverige. Föreningens medlemmar finns över hela landet i utredningsteam och är de som bestämmer vilka vårdsökande som ska få tillgång till könskorrigerande behandlingar. Föreningen har skrivit ett remissvar till Socialstyrelsen om utredningen som gjordes kring transidentifierade personers vårdbehov. Det publicerats i Föreningen psykisk hälsas (SFPH:s) tidskrift Psykisk Hälsa nummer 3-4 2010. SFTH skriver att de är mycket tveksamma till att vården ska vara tillgänglig för de vårdsökande som inte ”vill gå hela vägen”. Däribland mot kvinnor som inte vill ha genital kirurgi, med motiveringen att resultaten är så bra. Bra verkar här betyda att könsorganen efteråt ser ut och upplevs som fittorna på fittfödda personer. De skriver också att de har mer förståelse för män som inte vill genomgå genital kirurgi, för att resultaten av kirurgin är så dåliga. De ägnar inte en tanke på vilken skam det skapar hos transmän som genomgått genital kirurgi att få höra att deras kukar är exempel på dåliga resultat. SFTH tar inte heller ansvar för att deras yttrande just bekräftat manskroppen och mansidealet och den medfödda kuken.

Genom att göra kroppsdysforin till en självklarhet och bekräfta normkropparna skapar föreningen också kroppsdysfori, eftersom den positionerar transkroppar som smutsiga och omöjliga. Genom att vilja skapa rena män eller kvinnor återskapar SFTH stigmatiseringen av transkroppar. Att uppmuntra avvikande kroppars tvättning till normkroppar är inte ett neutralt ställningstagande även om vårdgivarna kanske tänker att de gör sina vårdsökande en tjänst genom att rätta till dem till normerna så att patienterna ska slippa att uppleva transfobi i framtiden. Det vårdgivarna gör när de uppmuntrar skapandet av rena kön kan jämföras med rashygien. Rashygien är en del av högerextrem ideologi som går ut på att olika tänkta ”raser” av människor inte ska blanda sig med varandra utan skiljas åt och där den ariska kroppen ska behållas fläckfri och maktfullkomlig. Att försöka ta bort det avvikande ur en transsexuell person är genushygien, att försöka att skapa rena kvinnor eller män. Det är minst sagt oetiskt och inte en rimlig lösning för att det neutraliserar den transfoba positionen, det gör avvikaren till problembärare och ökar behovet av tvättning.

Alla avvikare har det gemensamt att tvättning påhejas utifrån och att inte tvätta sig bestraffas. Användandet av skam som verktyg är vanligt förekommande för att få någon att känna sig smutsig och fel, och få den att börja tvätta sig. Som när någon kallar en annan för ”fetto” eller när någon säger till en transkille att han inte ser ut som ”en riktig kille”. Sådana straff skapar skam och får ofta tvättning till effekt. När sedan den som kallats fetto och den som passerar som kille tvättat sig och förändrat kroppen kommer belöningen från omvärlden i form av utebliven friktion och bekräftelse av personen och kroppsnormen genom uttryck som ”vad snygg du är, när du gått ned i vikt” eller ”nu kunde man ta dig för riktig kille! Ingen kunde någonsin ana något annat”.

De sociala bitarna av tvättning handlar ytterst om assimilering. Det innebär att bli så lik normgruppen som möjligt eller i varje fall att få människor i normpositioner att uppfatta en som en av dem. I normens ögon går det inte att både vara stolt och fet och vägra att banta och samtidigt få hög status eller både vara stolt och transsexuell och få handlingsutrymme som kvinna eller man. För att kunna ses som en i mängden måste avvikaren bekänna sig till normen och erkänna normkroppen som den mest värda. Den måste också vara lojal mot normen och släppa eventuell lojalitet till smutsiga grupper. Det är detta som händer när en från normen avvikande grupp eller en individ (före detta transsexuell) gör slut med begreppet eller gruppen (transpersoner eller transsexuella) och vill bli som normen (cismän och ciskvinnor). Det är viktigt för normen att den som är fet eller transsexuell känner sig sjuk och vill att fetheten eller transsexualismen botas. Det som tvättas bort och får stryka på foten är rätten till sin hela historia och bakgrund, individualitet, sin kultur, sitt språk och sin särart. Det personen vinner är en subjektsposition och makt.

Ibland ställs tvättning till och med som krav från en med makt på en annan som är avvikande från normen. Det kan vara direkt som i min kompis fall eller genom underliggande pikar eller hinder. Det kan också vara så att individer själva känner att de vill tvätta sig för att passa in bättre och få mer makt. Det behöver inte bara vara kroppar som tvättas, utan även det sociala som ska normaliseras och bli rent. Som när före detta transsexuella tvättar sig fria från alla transrelaterade begrepp. Ibland tvättar sig hela grupper för att uppfattas som rena i normens ögon. De värsta exemplen är när en grupp positionerar sig mot något som de anser som smutsigt, och som i jämförelse får dem att upplevas som rena. Detta hände när transvestiter med dubbla roller som grupp positionerade sig mot den tänkta smutsen i fetischistisk transvestism i fråga om att ta bort sjukdomsstämpeln på sin egen grupp. Strategin gör att normen förblir orörd och två grupper som kunde stärka varandra har söndrats.

För att få tillgång till den livsnödvändiga könskorrigerande vården måste den vårdsökande bekänna sig till normen. Vården villkoras ofta av med den vårdsökandes tvättning eller vilja till tvättning. Kraven som ställs kan handla om att tvätta sig själv till rena kroppsspråk, vikt och andra ansträngningar som den vårdsökande kan göra för att passera. Den ska tvättas ren från smuts i form av könsöverskridanden. Personen måste också uttrycka en känsla för att det bara finns två kön och att den bara och för alltid hör till det andra av dem utan tvetydigheter. Villkorandet av vården kan jämföras med en förhandlingssituation där vårdgivaren sitter på alla beslut och all makt medan den transsexuella måste bära all bevisbörda för att den är värdig vården.

Ett exempel vad gäller den genitala kirurgin igen är att transmän som väljer att inte genomgå genital kirurgi alltid får en förstående nick från vårdgivaren som också säger ”jaha, du väntar”. Väntan refererar till den tekniska utvecklingen av kirurgin för att göra kukar som har mer likhet med medfödda kukar. Vårdgivarna kan för sitt liv inte förstå att storkuken inte är en avgörande kvalitetsfaktor i alla människors liv och att det går alldeles utmärkt att separera kroppen från könet.  Exemplet visar att bekännelsen till normen ”ja, jag väntar på storkuken” är minst lika viktig som det faktiska skaffandet av storkuken. Att avböja och säga sig ha andra ideal sätter andra delar av ens tillgång till den könskorrigerande vården på spel.

Det är helt orimligt att vårdsystemet ska få fortsätta att organiseras på ett sådant här sätt som skapar ohälsa genom skambeläggande och tvättningskrav. Vårdtagarna sätts i en omöjlig sits och blir flerfaldigt utsatta i förhållande till ett generellt underläge som transpersoner och transsexuella har i förhållande till cispersoner, den beroendeställning och maktlöshet som alla vårdtagare har i förhållande till vårdgivare och har inget annat att förhandla med än sin praktiska tvättning och bekännelse till normen. Vårdtagaren är maktlös i situationen och kan inte annat än att tvätta sig, låtsas tvätta sig eller att inte ta del av vården. Idag finns ett vårdmonopol på transvård vilket gör att det är minst sagt svårt att kunna förändra sin kropp efter eget tycke utanför systemet. Att låta bli att tvätta sig till vården inom systemet innebär i princip att en måste välja att leva som ”sitt ursprungliga kön” eller som något helt annat. Att låtsas vara ”sitt ursprungliga kön” är sällan ett alternativ eftersom personen ju är transsexuell och identifierar sig inte som könet i fråga, och att leva som något helt annat är svårt eftersom också resten av samhället är organiserat efter tvåkönsmodellen. Som sista alternativ som bara finns tillgänglig för den med pengar är att åka till Thailand, vilket inte heller på något sätt garanterar att du kan hållas med hormoner under resten av ditt liv. Därför är lämnandet av vården ett icke-val, varför många går med på kraven som ställs. Många transsexuella vill vara cispersoner, någon som varken har en transidentitet, transkropp eller transbakgrund. Det beror bland annat på att transpositionen i det normativa samhället blir så omöjlig att kombinera med makt. För många är kravet på tvättning uppifrån därför helt välkommet. Däremot behövs också en förståelse för att alla transsexuella inte har samma bild som könskorrigerarna av vad som är möjligt och önskvärt inom ramen för könen man och kvinna vad gäller identitet, kropp och uttryck. Tillgången till vården ska därför finnas för alla och samtidigt inte vara tvingande för någon. Den nuvarande behandlingsmodellen är inhuman och sliter på så väl avvikares kroppar, psyken och identiteter. Villkoranden av vård är normativa övergrepp och hör inte hemma i verksamhet som ska vara till för att öka hälsan hos den som är vårdsökande.

Den hållbara transvården måste utgå ifrån en strukturell förståelse och från patientens önskemål och behov. Vården måste tillåta även avvikare att fatta beslut om sina kroppar. Vård som är förankrad i den vårdsökande ger givetvis bättre resultat i form av ökad hälsa både på lång och kort sikt. Vården måste bli ett samtal mellan vårdgivare och vårdtagare där den vårdtagaren bemöts med respekt och som någon som är förmögen att fatta beslut om sin kropp och sitt liv. Svensk förening för transsexuell hälsa måste till exempel börja arbeta med att skapa hälsa istället för att skapa ohälsa. All vård måste utgå ifrån patienten, att den själv får definiera sitt vårdbehov och tillsammans med sin vådgivare definiera vad som är en bra, rimlig och långsiktig tanke om kroppen. Då skulle parterna samarbeta för samma mål istället för att förhandla där den ena har allt och den andra inte har något att förhandla med. Eftersom det inte alltid hjälper att tvätta sig för att slippa transfobi, blir det också viktigt att alla som kan utsättas för den får verktyg att hantera den. Dessutom blir det en fråga om livskvalité att de transpersoner och transsexuella som lärt sig att hata sina kroppar också får stöttning i att närma sig sina kroppar, hitta saker som känns bra med dem och får lov att trivas med dem.

Bekräftande av kroppsnormer sker dessvärre inte bara inom vården utan i varje okritisk tanke, ord, handling och lag. Alla kan bekräfta normkroppens självklara särställning. Alla kan också bryta återskapandet av normen genom att ifrågasätta den och välja att bekänna sig till något annat. En bra början är att synliggöra tankarna om renhet och smuts. Smutsen är påhittad för att vi ska vara passiva objekt, skämmas för dem vi är och inte ta plats. Jag tror på skapandet av en fet, bred och obekväm kroppspolitisk rörelse som fokuserar mer på samhällskroppen än på de begränsningar som de fysiska kropparna får i den. Vi måste börja att se på normavvikares ohälsa som systemproblem och vägra att lägga ansvaret på individer för de hinder som finns. Vi behöver syna likheterna i orättvisorna och vägra att ta på oss skammen när vi inte passar in i samhället som andra skapat för sig själva. Först då kan vi få ett samhälle där ingen behöver leva ett liv på någon annans villkor.

Adrian Repka

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Du försöker ju inte ens passa in

Du försöker ju inte ens passa in

Det är vår tur nu stor

Publicerad i antologin Det är vår tur nu. Ladda ned denna text som pdf

 

Mitt första möte som jag minns med både trans och transfobi var på högstadiet. Jag gick på vad som ansågs vara en bra skola i en Stockholmsförort. Ämnet var biologi, sex och samlevnad, och lektionen hölls av en lärare som fick oss elever att lyssna. Det ägnades några sekunder åt att tala om transvestiter och transsexuella. Läraren berättade att det finns personer som inte känner sig som sitt kön – de kallas transvestiter och transsexuella. Skillnaden mellan dem är att transvestiter klär ut sig till kvinnor medan transsexuella skär av snoppen. Jag minns hur jag reagerade på det som sas, med avståndstagande och ifrågasättande. Varför vill de skära av snoppen? Det är ju helt fel! Jag minns även att jag tecknade en bild av en sax i marginalen av min linjerade skolbok och bredvid den en klänning. Även om jag inte funderade mer på det just då vet jag att den lektionen satte spår i mig.

Det här var några år innan jag satte ord på min första transidentitet och jag tänker på hur mycket ensamt sökande jag hade sluppit om min lärare hade kunnat prata om trans på ett bättre sätt. Om han hade kunnat prata om det som något självklart som finns här och nu, och inte lägga det någon annanstans som långt borta och konstigt. Jag tänker också tillbaka med frustration inför att den bilden av trans kanske är den enda som mina klasskompisar någonsin har fått. Det läraren sa under den lektionen lägger grunden för den transfobi som finns hos mina jämnåriga och förklarar varför osynligheten, skammen och ohälsan fortfarande är så stor i gruppen som identifierar sig som trans. Min lärares okunskap var ingen slump. Sättet som han pratade om trans på är en spegling av en bristfällig lärarutbildning och de heteronormativa skolböcker som vi hade. Kapitlet om sex och samlevnad lyfte över huvudtaget inte upp trans, och homosexualitet behandlades vid sidan av pedofili. Genom skolböcker som denna sprids en okunskap som kan vara förståelig, men som på inget sätt är ursäktlig. Det är lärarens ansvar att vara källkritisk, att ifrågasätta vad den lärt sig och uttrycka sig med respekt och inte föra trans- och homofoba värderingar vidare till oss elever.

Den här erfarenheten från min tidiga skoltid och att ha hört mina transidentifierade vänners berättelser om vad vuxna har sagt till dem och gjort mot dem i skolan gjorde att jag ville skriva den här texten. Genom att beskriva situationer som kanske liknar de du upplever och förklara vad jag tänker att dessa situationer handlar om, hoppas jag kunna övertyga dig som transidentifierad elev om att du inte är ensam och att det inte är dig det är fel på. Jag vill med min och mina vänners erfarenheter visa att det aldrig ligger på elevens utan alltid på den vuxnas ansvar att göra skolan till en plats där transidentifierade elever ska må bra, känna sig trygga och kunna ta del av undervisningen. Det borde vara en självklarhet: att den som har mest makt att påverka situationen där man är, också är den som måste ta ansvaret. Men många vuxna i skolan tar inte sitt ansvar när någon far illa på grund av sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Tvärtom försöker många skjuta över ansvaret på den utsatta eleven. Men det håller inte. Ramarna måste alltid förändras för att passa innehållet. Det ska inte ens behövas en öppen transidentifierad person i skolan för att det ska finnas ett utrymme för det. De vuxna har ett ansvar att redan innan eleverna och deras erfarenheter fyller utrymmena fundera över områden som omklädningsrum, könsuppdelade lektioner och användande av pronomen. En vuxens agerande kan på gott och ont göra skillnaden för hur en ung persons liv utvecklar sig.

En kompis till mig som heter Jonas berättade att när han (en transkille som sågs av de flesta som tjej) inte ville dansa heteropardans på idrotten och bli förd av en kille uppfattade idrottsläraren honom som omöjlig att ha att göra med. Jonas blev då både ifrågasatt, tvingad att dansa som alla andra och fick dessutom ett sänkt betyg för att han haft så dålig attityd. Han berättade att om han hade vetat att han skulle bli dubbelbestraffad kunde han lika gärna ha låtit bli att ställa upp från början och gå emot sin identitet genom att dansa. Jonas berättelse är tyvärr vanlig. Många lärare är vana vid att göra, och komma undan med heteronormativa antaganden. De förutsätter helt enkelt att könen är två och alltid har en sexuell och känslomässig relation till varandra, tills motsatsen bevisats som med Jonas. Jag hade föredragit om Jonas lärare hade varit lite ödmjuk och tänkt att den kanske inte visste allt som låg bakom Jonas beteende. Så som läraren reagerade verkade det som att den tog motståndet personligt, som att Jonas inte lydde av respektlöshet. Läraren kunde ha låtit Jonas vara och ta upp frågan i ett samtal efter lektionen. Ett sådant samtal kanske hade resulterat i att läraren inför nästa gång hade känt till några alternativ till att dela upp gruppen heteronormativt, för dans är ju dans, oavsett vem som för och vem som följer.

Om du hamnar i en liknande situation som Jonas kan du tänka att många saker som vi reagerar på som jobbiga utifrån ett transperspektiv också går att ifrågasätta utifrån ett jämställdhetsperspektiv, eftersom arbetssättet med tjej- och killgrupper befäster könsroller. Utan att behöva vara öppen med en transidentitet kan du uppmärksamma och säga till om saker, som till exempel tjejkör och killkör, att bara tjejer får vara lucia, könsbundna toaletter, vem som får vilket utrymme i klassrummen, könande av grupper i förbifarten såsom att säga hej tjejer och könsuppdelad gymnastik.

En annan kompis, som heter Tony, och jag pratade om osynligheten som ett stort problem för transidentifierade ungdomar. Det finns en stor brist på förebilder att identifiera sig med, och de som finns får sällan synas. Det är mest gubbar och lite tanter i historieboken och bara pojk- och flickexempel i matteboken trots att transidentifierade personer finns och alltid har funnits i den oförenklade verkligheten. Ibland kan den här osynligheten läggas på dig också. Det kan vara som att läraren inte ser dig eller att den gör dina upplevelser eller erfarenheter ogiltiga och får dig att känna att hela världen är uppdelad och att du är undantaget som bekräftar alla regler. Det var det som Tony var med om,  när han var den enda så kallade tjejen (som sedan växte upp till en kille) som valde träslöjd framför syslöjd i skolan och aldrig fick vara med och demonstrera olika verktyg, trots att alla andra fick det och trots att han ställde upp som frivillig för verktygsvisning varje vecka. Osynliggöranden som det här skapar skam i oss. Skammen får oss att krympa och gör att vi känner att vi är mindre värda än vad vi är. Då blir det ännu svårare att säga till läraren efter lektionen att vi känner oss osynliggjorda och peka på lärarens föreställningar om killar och tjejer. Ett alternativ till att säga något till läraren direkt kan vara att lämna en anonym lapp i lärarens eller en annan lärares fack och berätta om hur det är. Jag har som aktivist fått lära mig en modell för hur jag kan säga till när saker känns fel. Först berättar jag om problemet: när du gör… sedan säger jag hur jag reagerar på det: så känner jag… och till slut ger jag ett förslag på hur det skulle kunna vara istället: jag skulle vilja att…

Idag kanske jag skulle ha skrivit såhär till min lärare som talade om transvestiter, transsexuella och snoppar: 1). När du pratade sådär om transvestiter och transsexuella i klassrummet idag så utgick du ifrån att alla transidentifierade personer är födda i manskroppar och i manliga könsroller. Dessutom utgick du ifrån att ingen i klassrummet är transidentifierad eller kommer att vara det senare i livet. 2). För mig känns det som en förenkling och ett förminskande av transidentifierade personers verkligheter. Det känns orättvist att du inte förhåller dig kritisk till den kunskap du har om trans. 3). Jag skulle vilja att du pratade om kön, könsidentitet och könsuttryck som något som vi alla har och som kan vara föränderliga över tid och att könsroller och förväntningar begränsar våra möjligheter till att fritt kunna välja uttryck och identiteter. Kolla till exempel på information på nätet om hur andra skriver och pratar om ämnet.

En annan vän till mig, Karo, berättade om att när hen kom ut som intergender för sin klass förväntades hen, av både lärare och elever, bli någon slags ambassadör för alla transidentifierade personer. Karo skulle berätta om hur och varför hen identifierade sig som intergender. Hen ombads att ställa upp i en debatt om sin könsidentitet på skolans mångfaldsvecka och fick under denna debatt så mycket jobbiga frågor att hen mådde dåligt. De vuxnas misstag här var att de tillät och till och med satte en elev i en position där den behövde försvara sin identitet. De borde ha varit mer försiktiga med Karo och inte förminskat henom till ett konstigt objekt som andra skulle få kolla på och tycka till om. Karos lärare kan inte ha sett transidentitet som något som behövde värnas om och som något som är en del av en person. Snarare verkar de ha sett på identiteten som på en åsikt. Att Karo tyckte sig vara varken kille eller tjej och att andra personers åsikter, som lärarna ansåg vara lika relevanta, var att Karo var en kille. Såhär får det så klart inte gå till. Karo har rätt att ha sin könsidentitet i fred och få den respekterad av andra utan att behöva förklara eller försvara sig. För Karo hade det kunnat vara på sin plats med föräldrapåverkan. Ett stopp från en förälder som har insyn i sitt barns liv och identitet och som kan värna om hens gränsdragningar. Tyvärr finns det fortfarande ont om den typen av föräldrar, troligen på grund av de tabun som omger ämnet från flera håll: transbarn kommer sällan ut för sina föräldrar av rädsla och föräldrar vill inget veta.

En sista kompis vars berättelse du ska få höra om är Tove som i och för sig hade föräldrarna med sig men som mötte en massa motstånd ändå. Tove som är transtjej var hårt mobbad i sin grundskola. Hon berättade för mig om hur andra elever ropade hemska saker till henne på skolgården och om hur hon lärde sig att slåss mot stora killgäng som alltid anföll henne i grupp. Lärarna såg vad som hände men gjorde inget. De tänkte kanske att grabbar är grabbar, de slåss. Toves föräldrar pratade med skolledningen som sa att Tove inte ens hade ett år kvar av skolan och att hon då kunde flytta ifrån området och bli kvitt sina mobbare. Föräldrarna gav sig inte och menade att det var skolledningens ansvar att göra något åt situationen, och det på en gång. Rektorn svarade att Tove inte ens försöker passa in, och då kan man förstå att de andra eleverna har problem med henne. Rektorn använde bland annat uttrycket ni vet hur elaka ungar kan vara och föreslog att Tove skulle tona ned sitt yttre lite eller så kunde det ordnas med en förflyttning till en annan skola för Toves del, där hon kanske skulle få det lite lättare sin sista grundskoletid. Här lät rektorn bli att ta sitt ansvar att trygga Toves skolgång och sätta gränser mot andra elevers dåliga beteenden. Rektorn godkände också mobbningen genom att beskylla Tove för det hon blivit utsatt för, genom att föreslå att hon ska bli mer som andra eller flytta. Rektorn tyckte precis som mobbarna att det var fel på Tove, men istället för att stå för sin egen åsikt valde han att projicera den på mobbarna. Toves berättelse visar på en viktig skillnad mellan vanlig mobbning och mobbning som grundar sig i heteronormen. Den vanliga mobbningen stannar oftast mellan elever, medan mobbningen mot transelever ofta späs på av de heteronormativa vuxna, som ibland också gör den värsta skadan. Jag är övertygad om att vuxna kan vara lika elaka som barn, med skillnaden att de har lärt sig att inte visa det så mycket. Det är inte någon hemlighet att barn lär sig av vuxnas beteenden, de hör hur vuxna ibland pratar om transidentifierade personer på ett negativt sätt och lär sig att det är ett godkänt beteende att utesluta människor med transidentiteter från sina grupper. Det dessa vuxna inte vet eller tänker på är att kränkningar och uteslutanden på grund av kön eller genus är otvetydigt olagliga i Sverige, både inom- och utanför skolan.

Jag hoppas att jag med min och mina kompisars berättelser har kunnat övertyga dig som är ung och trans om att du har rätt och att det inte är dig det är fel på, vad som än händer. Du har rätt att bekräftas utan att behöva berätta om dig själv eller försvara dig. Du har rättigheter enligt skollagen och diskrimineringslagen och det är de vuxnas ansvar att se till att lagarna efterföljs och att du inte blir diskriminerad eller negativt särbehandlad. Du ska inte behöva vara öppen trans eller ha en massa kunskap om kön bortom könsrollerna för att kunna kräva att de vuxna på skolan ska vara transkompetenta och läsa på om det de saknar kunskap kring. Det kommer alltid att finnas människor som har makt och som inte tar sitt ansvar att se till att du får vara den du är. Men du har rätt att bli respekterad, synliggjord, du har rätt att känna dig trygg i skolan, att vara elev och lära dig saker. Felen sitter i samhället och vi är många som jobbar för att skapa en förändring. Jag och mina vänner som har transidentiteter och är transaktivister finns lite här och var omkring dig. Vi kanske inte ser ut just som du tänker dig, men vi finns och vi är på din sida.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone