Video: föreläsning om tolkningsföreträde, Berättarfestivalen i Skellefteå

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

“Vi” är inte 87%

Vi+gillar+olika
Kan vi prata om detta med att vara #87procent (förra valet var “vi 94%”)? Hur tänker ni kring det här? Jag tänker att ja, det är viktigt att hålla ihop mot SD över andra partigränser, men det är också viktigt att fortsatt synliggöra den rasistiska politik som utövats och föreslagits av en mängd partier. Därtill tänker jag att det är viktigt att säga att all rasism är rasism – alla uttryck för ett förtryck hänger ihop oavsett om de uppfattas som stora eller små (jämför vardagsrasism och folkmord). Alla uttryck är till för att påminna den som förtrycket riktas emot att den har ett lägre människovärde än andra. De vardagliga hoten påminner om det livsavgörande.

Jag tänker att rasismen är strukturell och därför är inte “de” 13% de onda och “vi” de 87% goda utan vi är alla 0% eller 100% som behöver göra motstånd mot förtryck som inte bara syns i partipolitik utan talar genom oss och våra nära. Strukturell rasism syns i allt från användandet av ord som “främlingsfientlighet” och “tolerans”, till självhat och att räkna ut sannolikheter för att utsättas för fysiskt våld, till tal om människor som kommandes i “volymer” och “flöden”, hot och hakkors sprayade i centrum, till prat om “ansvaret att ta debatten”, till allt användande av sverigeflaggor, polisens registrering av romer, att vara okej med att det finns EU-pass, svensk vapenexport och NATO-längtan, till språktester för medborgarskap, “medborgardialog” och inte “invånardialog”, rasprofilering utanför fotbollsträningen eller barnböcker med pickaninnykaraktärer.

Jag upplever det som hoppfullt att många organiserar sig mot organiserad rasism – däribland SD, för att människovärde ska gå före yttrandefrihet för att något ska kunna kallas demokratiskt. Samtidigt tycker jag att det är svårt att delta under något som är för de 87% på grund av själva grundtanken: att det skulle finnas någonting tillräckligt livskraftigt i de 87% för att göra ett antirasistiskt samhälle. Jag tänker att det är ett sätt där strukturell rasism göms för att den verkar ofarlig i jämförelse med hakkorsarmbindels – och järnrörsrasismen. Jag tänker att den ger 87% av de som röstat ett okej för sin antirasism utifrån, och boostar en identitet av att vara goda antirasister. Det okejet kanske är viktigt att känna för att orka kämpa vidare, men kanske gör det också att en som inte är direkt drabbad och påminns om förtrycket varje dag slutar att kämpa för att en tänker att en är klar och har gjort det en behöver.

En tankekedja jag har om detta är såhär: en tredjedel av SD:s röster kom från tidigare moderata väljare, Moderaterna är kapitalister och kapitalismen bygger på kolonialism, (rasistisk stöld av egendom, arbetskraft, land, hälsa och liv) kolonialismen ligger till grunden för västerländsk och svensk välfärd. En annan tankekedja är att idag blir den som utsätts för rasism på arbetsmarknaden, märks som t ex oproportionerligt hög arbetslöshet bland rasifierade personer, anklagade för det som en själv utsatts för. Skyllandet på offret är i sig rasistiskt och sker genom att det ses som rimligt att prata om detta som “integrationsproblem” där “fler måste komma ut i arbete” istället för att problemet benämns som rasism som endast har att göra med arbetsgivaren.

Rasism handlar om makt och vilket handlingsutrymme en person får i sitt liv beroende på hur den förstås och kategoriseras i samhället. Åsa Linderborg säger i sin artikel Vem är dummast? också nej till att göra ett “vi” av de 87 procenten som inte röstade på SD, med klass som som utgångspunkt. Klass är ett exempel på en maktordning. Tanken om ras/etnicitet är en annan, tanken om kön/genus är en tredje. Den politik som drivits de två senaste mandatperioderna ökar flexibiliteten för arbetsgivare. Det har blivit lättare och billigare att anställa, låta bli att anställa, säga upp människor. Den flexibiliteten är på bekostnad av osäkerhet för arbetstagare: ni vet det med att fasta anställningar har ersatts med bemanningsföretag och projektanställningar. Kontrollen har ökat för att tidseffektiviteten ska säkras inom hemvården, vilket kommer av vinstintresset. Att skapa jobb har varit prioriterat, och det verkar som att det har varit till vilket pris som helst. Nya ungdomsjobb och ungdomslöner, samma gamla kvinnoyrken och kvinnolöner. Uppmuntran till egenföretagande för att dölja arbetslöshet och fattigdom, som Nathan Hamelberg skriver om i Säkert är att välfärden inte bara kan återställas, den måste återuppfinnas.

Vad jag vill säga är att när det blir sämre för alla arbetssökande och alla arbetstagare, blir det på grund de olika handlingsutrymmen vi får i ett rasistiskt samhälle, så att det alltid är rasifierade arbetstagare och rasifierade arbetslösa som drabbas hårdast. Ett bra exempel på detta är det Anna Gavanas skriver om i sin rapport Bland Rolexklockor och smutsiga trosor: RUT-avdraget skulle tvätta rent städsektorn som innehöll mycket svarta pengar. Istället för att den redan existerande sektorn började betala skatt, växte den kraftigt och skattade och oskattade pengar blandades och förutsatte varandra. Efterfrågan på tjänsterna ökade och det finns många som behöver jobb och pengar när socialförsäkringsskyddet försvagas (fler t ex blir utförsäkrade på grund av den dåvarande regeringens misstro mot behovet av längre tids sjukskrivningar, och att på det här sättet försöka att motivera till arbete). Personer utan papper utnyttjas i städbranschen till lägsta möjliga lön och gruppen har minst möjlighet till facklig organisering. Arbetarna vittnar om att ha isolerats från varandra så att en inte har chans att lära sig annat än städsvenska ett ordförråd som innehåller ca transan, hinken, vattnet för att hållas kvar i fattigdom/”flexibilitet”. När arbetsrätt urholkas och klassklyftor ökas på med den politik som förs, slår det hårdast mot en rasifierad befolkning. Inom den rasifierade befolkningen finns det mer eller mindre handlingsutrymme, till exempel har svenskfödda personer fördelar gentemot migrerade papperslösa personer även om alla drabbas av rasism. Det större handlingsutrymmet kan vara att ha tillgång till ett nätverk i Sverige, någon form av självförtroende, medborgarskap som ger en viss rörlighet – en lossnar åtminstone snabbare när en fastnar, ett särskilt språkbruk och annat i Sverige uppskattat kulturellt kapital, rätt sorts namn, ekonomiska tillgångar eller att ha en grundutbildning som är igenkännbar för den som anställer. I Gavanas rapport kan en läsa om hur kvinnor som isolerats från andra arbetande i städsektorn, vittnar om sexuella trakasserier och övergrepp i de hem och på de kontor där de arbetat. Även beställaren av tjänsten kan veta hur rättslös den arbetande gjorts och hur lite handlingsutrymme hon har att komma ur situationen. Att gå till polisen innebär en risk för utvisning eller inlåsning, att gå till sin arbetsgivare innehåller risken att bli utbytt direkt och bli utan ens den orimligt dåliga lönen.

Av de här anledningarna tänker jag att det är så svårt att göra en gemensam kamp med personer från alla riksdagspartier utom SD, det finns många typer av rasism och rasistiska effekter som många partiers politik får. Jag vill peppa den som vill och försöker göra något bra mot t ex SD och vill samtidigt inte att enandet i motstånd ska göra det möjligt att skapa mer rasistisk politik! Inga partier kallar sig rasistiska, men vi kan bli allt mer skillade på att se vilken politik som får rasistiska, och på andra sätt förtryckande effekter, vad den än kallas.

 

Läs också

Judith Kiros: Vi är en del av ett land som har problem med rasism “/…/ jag tror mer på allianser mellan den rasifierade befolkningen och den vita arbetarklassen än den vita medelklassen.”

Rummet: Några överlevnadsstrategier efter valet

Kristina Lindquist: Fascismen är Sveriges tredje största parti “Det här är inte vi, vad vi är är något annat.”

Pouran Djampour: Sörj, gråt, lacka ur och organisera dig “Vi är många som har det i ryggraden, det släpper inte bara för att det lagts olika lappar i en låda. Vi visste redan.”

 

Adrian Repka

 

Jag som skrivit texten gynnas för det mesta i det rasistiska och kapitalistiska systemet. Om du till skillnad från mig rasifieras och mariginaliseras  pga klass och tänker att jag är fel ute i hur jag skriver: skriv till mig. Jag försöker att bygga det jag skriver på vad direkt drabbade av rasismen och klassamhället sagt, och gör mitt bästa i att lämna definitionsföreträde.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
”Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

”Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

Det är klart folk jobbar ihjäl sig

Författare: San Brobjer

Handledare: Adrian Repka

Öppna rapporten som .pdf

 

Insikter

Jag vill inleda med dessa citat, som är alla de svar jag fick på den avslutande frågan: Vilken är er viktigaste insikt om arbete/arbetsliv/arbetssamhället som ni önskar att alla kände till?

”Ifall vårt samhälles mål bara var att få gjort det samhällsnyttiga arbetet som är nödvändigt, hur annorlunda våra liv skulle kunna se ut då. Hur mycket tid vi skulle arbeta, hur mycket tid vi skulle kunna lägga på mer kreativa aspekter av livet. Vi skulle inse vad som verkligen är viktigt. Så många saker skulle inte längre behövas, som den stora, osynliga servicesektorn där inget nyttigt produceras, men med massa skumma, invecklade kopplingar till konsumtion och produktion… Istället för att bara tänka på vinst oavsett var den kommer ifrån.”

”Jag skulle önska att unga betydligt tidigare lär sig att inte ta skit på jobbet. För det tar ett par år innan man är där. Det skulle jag önska. Man har rättigheter, man behöver inte bli behandlad som skit av sin arbetsgivare. Man ska inte bli lockad av såhär massor med ’lull-lull’ – vilket är mer en medelklassgrej. Jag skulle önska att unga tidigare fick en erfarenhet av vad det innebär att vara anställd och vad man kan acceptera och inte acceptera, och stod på sig lite mer. Och det krävs år innan man är så pass bekväm i det, skulle jag säga. Där jag har jobbat så har alla varit skitdriftiga, alla kommer såhär direkt från högskolan, driftiga, välutbildade och så vidare, men har inte pejl på att kräva det man har rätt till. Man köper att vi fick typ ett extravagant Wii-spel från företaget i julklapp, men ingen löneförhöjning – när man är 25 kan man bli lite förtrollad av det, eller ett flott kontor eller vad det nu är, men efter att par år så vill man bara säga ’Ta ditt jävla dataspel och behåll det’. Det finns ju olika typer av utsatthet och möjlighet att säga ifrån, så tycker jag ändå att man ska känna att man har rätt att inte bli trampad på. Man kan ha olika möjligheter att agera på det, men att först inse att man har rätt till sig själv även på jobbet, att man fattar det snabbare. Sen kan man ha miljoner av anledningar att inte kunna agera på det, man kan ha partner eller gift eller barn eller inse att ’shit, ingen annan kommer anställa mig’ men att ändå ha en medvetenhet om sitt eget värde. Det skulle jag tycka var toppen.”

”Jag tänker såhär: Om en bara visste vad som sker, runt omkring en i samhället – typ vad som sker med tvångsdeporteringar, vad som sker med miljön. Om man visste typ allting hemskt, om man bara får den insikten så ba ’Aha, det kanske finns andra saker som är värt, som spelar roll än att jag arbetar’, det fick mig i alla fall att ’Oj, det här sker verkligen’. Det kan få en att tänka om väldigt mycket om vad som behövs i världen. Jag tänker att många vet halvt om halvt vad som sker med miljön, som de får från typ tidningarna, men om de verkligen tagit reda på saker. Som tvångsdeporteringar, det är något som sker bakom stängda dörrar, om folk visste mer om det så hade de gått ’Whoa!’, och inte velat vara en del av det. Öppna ögonen för att det kapitalistiska systemets grej är att få folk att tro att det inte finns ett annat system att leva i. Att inse att vi har bara haft det här systemet i typ 200 år, det är ett ganska nytt fenomen och inte nödvändigt. Vi måste inte veta allt på en gång hur vi vill ha det, men vi måste veta att det finns alternativ.”

”Det som jag känner är ju det att livet är ju så mycket större än ett arbete, egentligen… och vad har man ett arbete till? Krasst räknat så är det ju bara att få in inkomst för det som du gör, ja alltså det att du äter och dricker och har mat för dagen, bostad och kläder och liksom kan ta hand om dina barn. Om man klassar arbete som ’det man får betalt för’. Arbete egentligen är ju liksom någonting man utvecklar, någonting man vill göra och någonting som man trivs med… eller som man måste göra på något sätt. Jag skulle inte kunna tänka mig att inte arbeta. Att ha den insikten, och sen se också att det är ju under en period i sitt liv som man arbetar. Man arbetar ju inte som barn, och man arbetar inte heller som pensionär, som gammal. Det är egentligen en rätt så kort period som man förhåller sig till, som hela samhället är uppbyggt kring. Och vad pratar folk om? Sin semester, sin ledighet. Arbete är ändå liksom någonting som på ett sätt är allting i en människas liv men ändå rätt så marginellt. Det är så marginellt som man själv bestämmer att det ska vara!”

”Ta det lugnt! Det kanske är för att jag har en position där jag kan säga ’ta det lugnt’ – jag har råd att ta det lugnt. Men alltså, vad är det som man kommer ihåg? Det är väl relationer man bygger i livet som man kommer ihåg. Sen kan man ju bygga relationer genom sitt arbete, men man ska ju veta att… ja, att inse att det är en själv som är viktigast. Det låter så jävla individualiserat och okopplat till andra, men det är ju inte det, på nåt sätt. Jag vet inte om jag kan formulera det på nåt sätt, men… Det är okej att inte gå till jobbet en dag, om man har råd med det.”

”Å ena sidan vikten av att organisera sig fackligt och genom det lära sig vad man har för rättigheter och att organisera sig tillsammans för sina och sina kollegors rättigheter. Det är jätteviktigt. Men min huvudgrej är nog… det blir väldigt individuellt, men… Vad är det för liv du vill leva? Hur vill du organisera ditt liv? Vill du verkligen jobba 40 timmar varje dag tills du blir 75 eller hur det nu blir, för att du ska kunna konsumera massa grejer som sägs vara nödvändigt för att leva i det här samhället? Är det inte viktigare att organisera våra liv på ett sätt som får oss att må bra men där vi också visar hänsyn och tar hand om varandra?”

”Ja men typ att man inte behöver arbeta så mycket. Alltså, så enkelt är det. Alltså, såhär: sen jag liksom släppte all press… Dels måste man ju släppa pressen på varför man behöver konsumera saker, att det är för att upprätthålla en viss typ av livsstil i motsättning mot andra. Om man inte har den pressen så behöver man inte konsumera så mycket, och då behöver man inte överarbeta. Men också att släppa pressen på att man måste ’bli nåt’, även om det är något konstnärligt. Det kan bli för sin egen skull, på fritiden. Eller, allting måste vara för sin egen skull, inte för andras skull, på ett sätt. Om folk bara ser hur skadligt det är att arbeta så mycket som de gör. Jag känner mig så jävla fri! Och mår så jävla mycket bättre av att ha så mycket mer fritid. Och man kan konsumera på billigare sätt.”

”Jag tror att det är lätt att glömma att de rättigheter vi har nu, som arbetare eller som människor, är grundade i och kommer från en kamp för att få dessa rättigheter. Det är inte som att någon politiker eller chef eller ledare plötsligt sa typ ’låt oss vara lite snälla mot de där stackarna och ge dem åtta timmars arbetsdag, och sjukförsäkringar, och föräldraledighet’ – det har aldrig hänt. Det har alltid kommit från folkets, arbetarnas, kamp. Att komma ihåg att om vi vill ha ett annat sätt att se på arbete och ett annat sätt att arbeta på så måste vi kämpa för det. Vi kommer inte bara det från någon godhjärtad politiker eller arbetsköpare. Jag tror att folk ibland glömmer att anledningen till att vi har det så bra nu är för att folk kämpat för det.”

 

Introduktion

Det här är slutrapporten för projektet om arbete/arbetskritik som jag har ägnat mig åt under höstterminen 2013.

Arbete är något som ständigt ramar in mångas vardagsliv. Något som är utmärkande för villkoren på arbetsmarknaden de senaste åren är trenderna mot ökad kortsiktig effektivisering, standardisering, yttre kontroll, målstyrning och exempelvis marknadiseringen av offentlig sektor. Anställningar är idag i allt högre grad tidsbegränsade och projektbaserade, färre upplever den anställningstrygghet som fackliga organisationer kämpat för under första hälften av 1900-talet. Bara de senaste veckorna har det spridits skrämmande vittnesmål från barnmorskor om oändligt långa arbetspass inom förlossningsvården. Vi har också hört reaktioner från vårdbiträden som arbetar i hemtjänsten i Stockholms stad som redan känner att de får för lite tid för möte med sina brukare och vars färdrutter mellan brukare och tidsanvändning på plats nu även ska kontrolleras via GPS. Det är i denna tid av stadiga försämringar och urholkningar som behovet av att prata om ämnet arbete kommer.

Den här rapporten är en del av min praktik på Jämfota, ett företag som sysslar med maktkritisk organisering. Praktiken gör jag som en del av programmet Liberal Arts vid Göteborgs universitet. Liberal Arts är ett treårigt tvärvetenskapligt program, med fokus på humaniora, som filosofi och litteraturvetenskap, men med inslag av till exempel fysik och biologi. Tanken är att vi ska tränas i ”kritisk analys, självständigt tänkande, vetenskaplig metod och hållbar argumentation”.

Jag hade tre huvudsakliga ingångar till ämnet arbete/arbetskritik. Den första är att jag själv är så avogt inställd till tanken på att arbeta. Jag har aldrig varit tvungen att göra det, och jag har skytt alla ”möjligheter” jag fått som pesten. Hellre än att söka sommarjobb har jag alltid sparat pengar från studiestöd och studiebidrag. En sommar hade jag ett sommarjobb som jag fick tillottat till mig från kommunen jag bodde i (så jag slapp alltså söka jobb), men det var allt annat än en positiv upplevelse och gav mig inte direkt mersmak.

Idag får jag pengar genom att jag pluggar på universitetet, och tanken på att lämna den skyddade världen för att ge mig ut på ”arbetsmarknaden” ger mig ångest. Det var på universitetet som jag hittade min andra ingång. Vi läste någon gång om teorin att den protestantiska reformationen lade grunden för dagens kapitalism. Enligt denna teori ledde protestanternas avsky mot lyx och lättsinnig lathet till att det arbetet uppvärderades som ett slags form av gudsfruktig späkning. Att använda pengarna en tjänade skulle dock också vara för lyxigt, med resultatet att stora summor pengar samlades på hög istället för att användas genast. Dessa pengasummor kunde några hundra år senare användas till investeringar av nyblivna kapitalister. Jag vet inte om teorin stämmer, men den väckte tanken i mig om arbetssamhället som ett historiskt fenomen och inte en naturlig nödvändighet.

Min tredje, och mest definitiva, ingång kommer från ett seminarium på 2012 års bokmässa som hette ”Liv eller arbetsliv?”, med deltagarna Merete Mazzarella och Tommy Hellsten och moderatorn Maria Romantschuk. Det var nog tänkt att seminariet skulle ta formen av ett känslomässigt distanserat och teoretiskt samtal men det blev inte alls så. Merete Mazzarella vägrade nämligen gå med på vad jag uppfattade som Tommy Hellstens uttryck för okänslighet för andra människors arbetssituationer. Exempelvis föreslog Tommy Hellsten att vårdbiträden som tycker att de har för mycket att göra har ansvar att gå till chefen och delge sin kritik, och Merete Mazzarella försökte förklara att det inte är så enkelt, att folk är rädda om sina jobb och att förändring måste ske kollektivt, allt medan Hellsten avbröt gång på gång. Det var för mig tydligt hur Tommy Hellsten såg sig själv som sansad och vad jag såg som elaka pikar som lugna argument. Till slut satt de och mer eller mindre grälade medan personerna i publiken valde sida och applåderade när de tyckte att den de hejjade på sa något bra. Det var obehagligt, och det var där jag på allvar började fundera på vad det egentligen är som är ruttet i arbetssamhället. Jag frågade mig vad de olika positionerna lutar sig mot och består av, positionerna som i detta samtal förkroppsligades av Hellsten och Mazzarella. Samt hur stort avståndet är dem emellan.

 

Metod

Det material som rapporten bygger på är fyra samtal hållna under hösten 2013 med totalt åtta personer. Jag har pratat med två personer åt gången om deras tankar om och erfarenheter av arbete. För att hitta samtalsdeltagare skickade jag en intresseförfrågan via Facebook. Utöver det kontaktade jag specifikt personer som jag fått tips om som intressanta på grund av hur de själva arbetar eller har organiserat sina liv utanför en arbetsmarknad, att de vid tidigare tillfällen öppet formulerat sig arbetskritiskt, att de utför arbete som de själva förhåller sig kritiska till eller har jobb som är problematiska eller inspirerande utifrån ett maktperspektiv. I tre av de fyra samtalen kontaktade jag en person som sedan själv valde en samtalspartner bland sina vänner och bekanta. I det sista parade jag ihop två personer som jag fått kontakt med separat.

Samtalstiderna låg på mellan en timme och en kvart till närmare två timmar. Den sammanlagda tiden jag spelat in från de olika samtalen är 6 timmar och 25 minuter. Samtalen hade ett självändamål: att skapa plats för deltagarna att formulera sina tankar om detta ämne som de förhåller sig till i sin vardag, och möjliggöra för dem att få ökad kontakt och kunskapsutjämning med någon i sin närhet.

Så som i alla sammanfattningar finns ett bortfall av intressanta saker som finns kvar hos deltagarna och kan tas vidare i fler samtal. Jag hoppas att rapporten kan bli utgångspunkt för samtal om arbete/arbetskritik nya deltagare emellan där dessa tankar kanske dyker upp igen och kan få ta mer plats. Något av det som lyfts i samtalen men inte kommit med i rapporten är till exempel specifika problem i olika sorters jobb, hur en kan hindras från att göra det en vill då det inte passar in i de mallar för ”arbete” som samhället erbjuder, faran med en alltför akademiserad lärarutbildning, hur olika kamper kan motverka varandra och rollen som konst kan spela i arbetskritik.

Jag valde medvetet att låta samtalen flyta själva i så stor utsträckning som möjligt, vilket gjorde att det är svårare att jämföra samtalen med varandra. Som stöd under samtalen hade jag med mig ett papper med ungefär fyrtio frågor som jag formulerat med hjälp av researchlitteratur som finns listad i slutet av rapporten. Syftet med frågorna var aldrig att alla skulle ställas, utan snarare att påminna mig om vad jag tänkt när jag läste på om ämnet. Frågekategorierna var arbete och fritid (och sociala delar av arbete), arbete och individ, arbete och samhälle, arbete och ekonomi samt arbete och hälsa/uthållighet. Den detaljerade frågelistan finns med som bilaga i slutet på rapporten. Deltagarnas svar gick dock ofta över kategorigränserna, och under projektets gång framkom det istället andra mönster. Därför är de underrubriker som följer i rapporten inte en exakt motsvarighet till frågekategorierna.

Svaren jag fick varierade mellan vidlyftiga tankeexempel och personliga anekdoter. I texten använder jag mig av referat oftare än citat, men jag har ändå försökt att bevara deltagarnas eget språkbruk och ordval så mycket som möjligt. Ett av samtalen var till större delen på engelska, vilket innebär att jag har gjort översättningar om förhoppningsvis inte ligger alltför långt ifrån det deltagarna menade. Jag har försökt att hålla mina egna bidrag till ett minimum, och istället låta det som kom upp i samtalen tala för sig självt.

 

Vad är egentligen arbete?

En av frågorna handlade om hur en definierar ordet arbete. En av de första sakerna jag gjorde när jag bestämt mig för det här projektet var att slå upp ”arbete” i min högt älskade etymologiska ordbok. Den berättar för mig att arbete nu för tiden betyder ”sysselsättning som ger inkomst” och att det från början kommer från medellågtyskans ”arbeit” vilket inte bara betydde arbete utan även (och, gissar jag, ursprungligare) ”möda” och ”besvär”.

När jag pratade om det här projektet med en vän nämnde hen att Liv Strömquist i serieboken ”Ja till Liv!” efter Nina Björk definierar arbete som ”uppgifter som någon med pengar kan betala för”. Det var även något som kom upp en del i samtalen. En av deltagarna pratade om hur ordet ”arbete” får en negativ klang av tvång i och med att det, som det står i den etymologiska ordboken, blivit synonymt med ”lönearbete”. Hen säger att hen på grund av detta väljer att inte kalla saker som den kanske egentligen tycker är arbete för ”arbete” bara för att den inte får pengar för dem. När jag frågade om den kunde föreslå någon mer positiv definition av arbete så spånade den runt att det skulle kunna vara ”något som ger nytta för någon annan och inte bara en själv”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 5

Hens samtalspartner fyllde i med att säga att till exempel diska hemma egentligen också är arbete – om någon annan gör det åt en och får betalt är det ju garanterat arbete. Ja, höll den första deltagaren med, ”vissa får ju betalt för det som vissa andra inte får betalt för”, dels när det gäller saker som att diska och städa, men även när det gäller mycket kreativt arbete. Långt senare i samtalet sa samtalspartnern ”Varför ska vi ens ha ordet arbete? Var går gränsen? Typ ta sig upp ur sängen på morgonen kan vara ett ’arbete’.”

Många tog upp det absurda i den inom politiken ständiga refrängen om att ”skapa nya arbeten”, särskilt som dessa nya arbeten ska skapas inte där de akut behövs, som inom sjukvård och barnomsorg, utan inom till exempel telefonförsäljning.

Många pratade om hur olika arbeten värderas olika, och hur den rent ekonomiska värderingen inte är särskilt kopplad till priset arbetaren betalar med sin tid, hälsa och så vidare. Många av de mest kostsamma jobben för den som utför det, som till exempel städ- eller lagerjobb, värderas lågt i både tal och i lön. En annan del av detta är hur jobb som pratas om som viktiga men samtidigt får relativt dåligt betalt, som många yrken där en ”jobbar med människor”. Att ”jobba med människor” är kodat som kvinnligt i en patriarkal samhällsordning, och därmed värderas det lågt, även när det skenbart hyllas. Ett exempel på detta är hur lönerna för sjukgymnaster sjönk när det gick från att vara manligt kodat till att vara kvinnligt kodat. En deltagare berättade om en vän som när hen får frågan om vad hen arbetar med beskriver vad hen faktiskt gör och sedan låter folk gissa vad hen jobbar som. En vanlig gissning är chef. I själva verket är hen lärare.

En deltagare nämnde hur ”en kan se skolan som arbete också”, för elever och studenter. Då betyder ’arbete’ ”att lägga ner arbete”, helt enkelt, men fungerar inte om en tänker på det som något en får lön för. Visserligen kan många som studerar få studiemedel från CSN, men det kanske mer behöver förstås som en form av investering inför framtida lönearbete snarare än ersättning för en insats som i sig är värdefull så som tanken med ”lönearbete” är. När folk vill lyfta problem i skolan så är detta också ofta ett argument som används. ”Skolan är ungdomarnas arbetsplats”, vilket visar att arbete är högstatus.

Samtidigt beskrev en av deltagarna hur den upplevt en skillnad mellan att plugga och att arbeta. Hen sa om att arbeta att ”Nu känner jag verkligen att jag säljer min tid”, och att hen känner sig mycket mer ofri. ”Innan kunde jag välja hur jag skulle lägga upp min tid. Nu måste jag prestera på ett visst sätt för att få lön.”

Ett ord som är intressant i sammanhanget är ”sysselsättning”. Enligt min etymologiska ordbok betydde ordet ”syssla” från början ”uträtta” eller ”åstadkomma”, vilket i mina öron låter mycket mer positivt än arbetes urbetydelse av ”möda” och ”besvär”. Idag har ordet dock inte någon särskilt positiv klang. Det är å ena sidan ett paraplybegrepp under vilket ”arbete” ryms, men används oftast om arbete som klassas som ”nästan men inte riktigt” arbete, som arbete en gör genom till exempel praktik, Fas 3 eller Samhall. Ordet hjälper också att maskera och dölja förhållanden av ofrivillig arbetslöshet, eftersom människor kan räknas som ”sysselsatta” även om de inte har ett arbete och då kan skrivas bort från samhällets ansvar (att till exempel betala ut arbetslöshetsersättning).

 

All denna arbetstid

De allra flesta var överens om att arbetstiderna idag är alldeles för långa. Som en deltagare sa: ”Att vara ofri under så många timmar av dagen gör att man blir ofri resten av tiden också.” Alltså vore kortare arbetstid överlag bättre, men det påpekades också att standardisering inte nödvändigtvis är lösningen.

En av deltagarna berättade om hur hen själv som yngre föreställt sig att hen skulle plugga till något yrke med bra timlön för att inte behöva jobba så mycket. Sen insåg hen dock att den typen av yrken nästan alltid kräver att en jobbar heltid, för det är så anställningarna ser ut. ”Ju bättre betalt det är, desto svårare är det att välja sina tider”. Då tyckte hen att det var enklare att ha ett ”skitjobb” och kunna jobba mindre. Men då blir det ju också ännu mindre pengar att leva på. ”Det blir så lätt att man tänker att ’jag ska bara jobba lite grann’ och sen helt plötsligt är det livet för att man inte orkar något annat.”

En deltagare påpekade att olika jobb är olika ansträngande. ”Vi har en jättestor arbetslöshet, och så ska de som har ett jobb jobba ihjäl sig”, som en annan deltagare uttryckte det. I ett samtal kom det upp hur det vore rimligt med en kortare arbetstid på fysiskt ansträngande jobb, medan när en jobbar med människor, till exempel som personlig assistent, så kan stabilitet vara en anledning till att ha längre arbetstider.

En deltagare som jobbar som gymnasielärare berättade om en tidigare deltidsanställning: ”Jag fick betalt för 75 procent, men jag jobbade heltid”. Senare i samtalet sa samma deltagare ”Man vill inte att det ska gå dåligt för eleverna, så då jobbar man på helger, då jobbar man på kvällar, då jobbar man mer än de där 40 timmarna i veckan som man ska jobba. Det blir eleverna som är akilleshälen.” Med eleverna som gisslan fås lärarna till att ”välja” att jobba obetald övertid.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 1

Betald övertid kan människor istället tvingas till för att de behöver de extra pengarna eller är rädda att förlora sina anställningar och inkomstkällor om de skulle sätta gränser. En viktig sak som en annan deltagare påpekade var att dåliga tider ofta går hand i hand med dåliga villkor i övrigt, som så kallat ”okvalificerat” arbete som sliter på kroppen. Jobb som bara tas av de som måste, där arbetsgivaren lätt kan säga ”okej, då får du gå” till den som försöker kräva förändring. Detta är förstås som mest uttalat när det gäller svartjobb, och särskilt sårbar är den som är papperslös i Sverige och blir hänvisad till dolda arbeten med risk för att bli utlämnad till myndigheter om en skulle ställa krav på arbetsvillkoren. Denna prekära position är inget som heller adresseras av fackförbunden generellt.

Nyckeln är alltså inte i att endast sänka arbetstiderna, utan att det behövs ett helhetsgrepp. En deltagare sa om en sänkning från åtta till sex timmars arbetsdag – ”Två timmar är ju alltid två timmar.” Men ett exempel på en situation där sänkt arbetstid verkligen inte är något automatiskt positivt kom från det en deltagare berättade om hur folk rings in till jobb en timme för sent, så att de bara ska få betalt för till exempel sju timmar, men ändå tvingas göra åtta timmars jobb.

 

Ångest, obehag, känslor och hälsa

Flera av deltagarna beskriver sina erfarenheter av arbete som kopplade till känslor som benämns som ångest och obehag. Det kan till exempel vara ångest inför arbetet. En person berättade om hur hen kvällen innan en arbetsdag alltid, men särskilt när hen inte har jobbat på ett tag, har ångest och inte kan slappna av.

Känslan kan variera i grad. Det finns det lättare, eller i alla fall socialt acceptabla, obehag som framgår i ”Åh nej, nu ska jag jobba igen”, som en deltagare tog upp som något folk ofta säger. Men det kan också vara mycket värre. En deltagare berättade om hur den som hen bor med började morgonen med att skandera ”Jag hatar livet, jag hatar livet, jag hatar livet” som reaktion på att den måste gå upp och gå till jobbet.

Tidsbristen som kommer av att delta i arbete leder också till jobbiga känslor. En av deltagarna beskriver hur hen, när hen har haft ett arbete, känt först stress och press inför arbetet, och sedan stress och press inför fritiden, att hinna med både allt hemarbete, som att tvätta, och även att hinna umgås med vänner och familj. Samma person berättade också om en erfarenhet av att många låtsas vara ”den välfungerande arbetaren” när de egentligen mår väldigt dåligt. Detta anknyter till det en annan deltagare berättade om hur det inte finns utrymme att göra det hen egentligen vill göra inom ramarna för hens jobb och hur hen ”balanserar mellan att se det som ett strukturellt fel och ett personligt misslyckande”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 4

En annan anekdot om dubbla känslor och omöjliga val som skapar ångest i förhållande till arbete kommer från en av deltagarna. Det började med hur hen ”fick panik över att jag borde jobba, för jag har typ inga pengar”, och därför sökte ett jobb. Och sen när hen fick jobbet så fick hen så mycket ångest över tanken att ha ett jobb – ”trots att det var typ mitt drömjobb” – att hen tackade nej. Den som den pratade med reagerade på nejet med ”Men vill du inte arbeta och tjäna pengar?”, och då svarade hen ”Nej det vill jag inte!”. Sen fick hen ändå ångest över att hen tackade nej, eftersom det sitter så djupt att om en är fattig så ska en ”ta alla möjligheter som ges”. ”Jag skulle ju haft mer ångest om jag tackat ja och varit tvungen att gå till jobbet, men ändå!”

En deltagare berättade om en erfarenhet av värdet av längre ledighet: ”Jag hade sommarlov nu – jag var ledig nio veckor! Då hann jag hem till mig själv, då hann jag landa. Men det tar ju ett tag. Om man bara har två veckor, då hinner man kanske inte.” Att en behöver så mycket tid för att landa i sig själv tycker jag visar på vad arbetet kan göra med en och att det finns en konflikt mellan ”liv” och ”arbetsliv”, som seminariet hette som jag inspirerades av för ämnesvalet. Det är alltså inte alla som får ledigt länge nog att landa i sig själva, och även de som får den chansen skulle sannolikt må bättre av att få den lite mer kontinuerligt. Som det är nu går mycket ledig tid åt till saker som ändå har med arbete att göra, som till exempel att fysiskt ta sig till arbetet, men också att hantera den slags känslor som en får kring arbetet som jag nämnde tidigare.

Samma deltagare pratade om att hellre sjukskriva sig en gång för mycket än en gång för lite, att om en har möjlighet så är det viktigt att sätta hälsan först. En annan deltagare beskrev att spendera större delen av sin vakna tid med att jobba som ”en tickande bomb” för psykisk hälsa. Hens samtalskompis fyllde i med hur det skrivs ut massa medicin mot stress och depression, istället för att folk får möjlighet att leva hälsosamt från början. Det ses som individuella problem, inte problem med arbetsvillkoren eller arbetssamhället i stort.

En deltagare nämnde paket av på ett sätt ”obefogade” känslor som skam eller skuld eller oro som kan få människor att jobba mer än de mår bra av eller gå med på dåliga arbetsvillkor, och menade att det vore bra att undersöka varifrån de här känslopaketen kommer ifrån. En ledtråd om var de kan komma ifrån kanske finns i en anekdot som en av deltagarna berättade om hur hens chef sa ”ja, hon är ju en svag individ” och ”jag vill ju ha folk som kämpar” om en annan anställd som var delvis sjukskriven.

Det är givetvis inte bara den psykiska, utan även den fysiska hälsan som kan påverkas av arbetet. I ett samtal spekulerade vi om varför just stress har blivit ett så omdiskuterat arbetshälsoproblem i den rådande samhällsdebatten – kanske är det för att det är ett vanligt problem även inom medel- och överklassen. Mer fysiska arbetsskador hör typiskt ihop med låglönejobb, och därför pratas det inte så mycket om dem. Som en deltagare sa: ”Varför ska vissa ha förslitningsskador medans andra slipper?”

 

Att hålla folk på plats och i ständig strävan

En fråga som jag aldrig uttalat ställde men som många av samtalen implicit kom att kretsa kring var ”Vad är det som gör att det är som det är nu? Vad är det som håller kvar folk i sina jobb?” Som en deltagare sa: ”När det gäller det mesta betalda arbetet skulle nog folk hellre göra något annat om de fick välja”.

I ett samtal påpekade deltagarna hur idén i samhället att ”folk jobbar med det de vill, det som passar dem” är en lögn för att hålla folk på plats. De kopplade det också till ”myten om social rörlighet”. Att rasism och sexism är grundläggande faktorer för att avgöra någons chanser till denna eventuellt önskade sociala rörlighet uttryckte en av deltagarna genom att säga: ”Det är en sån lögn att ’bara om du pluggar och jobbar hårt’… nej! Om ditt namn är Mohamed eller Ahmed eller Fatima så har du inte samma möjligheter som en Björn eller Tobias.”

De pratade vidare om hur det under de senaste åren skapats massa mellanpositioner – ”lagledare”, ”biträde”, ”handledare” – på olika arbetsplatser, och hur vissa av dem inte ens innebär någon skillnad i lön eller formella arbetsuppgifter. ”Det finns massa bullshitpositioner, som på ett café där någon fick en liten bricka där det står ”Senior Barrista”, men de fortfarande fick minimilön”. Deltagarnas analys var att syftet med detta är att förmedla att ”Om du inte klagar utan jobbar hårt så kan du bli chef!”. ”Känslan av en rörelse uppåt håller i själva verket folk på plats.” Dessutom minskar det risken för att arbetarna ska organisera sig gemensamt eller solidariskt när de inte ser varandra som jämlikar utan som konkurrenter i rörligheten, vilket knyter an till individualismen i dagens samhälle. ”När en måste hålla en låg profil för att få behålla sitt jobb så blir en isolerad”.

En deltagare sa: ”Idag är vi alla individuella projekt, entreprenörer som ska ’skapa oss själva’, ha en karriär, skaffa saker, ’investera i oss själva’, ta lån. Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

Arbetsmoral kom upp i många samtal. En deltagare menade att det är den som gör att folk ”försvarar sina fucked up jobb”. En annan deltagare nämnde uttrycket ”att göra rätt för sig” och den protestantiska arbetsmoralen jag nämnde i inledningen kom upp i förbigående i ett annat samtal. Ännu en annan deltagare nämnde att det görs till en ”dygd” att arbeta vilket blir absurt eftersom de allra flesta måste arbeta för att få pengar att leva på. ”Det går inte att göra en dygd av nödvändigheten.” Men, fortsatte hen, i en kultur där arbete ses som en dygd så håller folk sig lugna och gör inte revolt mot sina arbeten. När det enda en får beröm för är att en arbetar är det lättare att kräva mindre arbetslöshet framför ett nytt sätt att tänka kring arbete och arbetsfördelning. Systemet är alltså internaliserat och därmed svårare att upptäcka eller göra motstånd mot.

Två av deltagarna som båda jobbar som lärare beskrev hur det i skolan finns en dold agenda att lära eleverna att ”sitta still på sin plats, och då menar jag inte bara sin plats i sin bänk, utan att sitta still på sin plats i samhällsstegen”. Detta var bara ett av de sätt som de uttryckte att deras roll som lärare skaver mot deras ideologi. ”Vi går maktens ärenden” sa den ena, och den andra sa flera gånger under samtalet att hen funderar på att sluta.

Samma personer pratade även hur lärare har alldeles för mycket att göra. Lärarnas får fler och fler uppgifter som att skriva om läroplaner och policydokument, och fler och fler saker ska dokumenteras. De berättade om hur många av dessa uppgifter görs halvdant eller inte alls. Den ena berättade om hur hen ofta sätter in papper i pärmar utan att ha läst igenom dem. ”Man kan inte hålla på med allting” konstaterade hen. Detta hänger förstås ihop med lärares obetalda övertid som jag skrev om under rubriken ”All denna arbetstid”, för att åtminstone hinna få gjort det de faktiskt själva tycker är viktigt. De pratade också om hur detta leder till passivisering. ”Vi hinner inte organisera oss!” utropade en av dem frustrerat. Detta är något som arbetsorganisatörerna, oavsett intention, tjänar på.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 3

En annan sak som kom upp gång på gång var tanken om jobbet som identitet. Många tog upp utryck som ”Vad ska du bli?”, att en är sitt jobb. En deltagare påpekade motsättningen mellan denna press på att en ska ”bli” något och att en får höra ”följ ditt hjärta!” och hur hen fick svaret ”Varför inte doktor?” när hen berättade för sin förälder att hen tänkte plugga till sjuksköterska. En ska alltså inte bara arbeta, utan arbeta med rätt saker på rätt sätt. Samma deltagare berättade om hur samma förälder från, eller trots, en politisk identitet som marxist dragits in i ett arbets- och konsumtionsbeteende, och hur ont det gör i hen att se det.

Att jobbet blir ens identitet kan dels komma från ett rent tidsmässigt faktum – detta var flera av deltagarna inne på. En av dem uttryckte det som: ”Du vet att någon jobbar heltid när de bara pratar om sitt jobb”. ”Och så umgås de bara med folk från jobbet, för de hinner inte träffa någon annan.”

En deltagare pratade om att om en jobbar heltid och ägnar sig åt någon fritidsaktivitet så finns det inte tid för att umgås särskilt mycket. Hens samtalspartner fyllde i med hur detta gör det lättare att glida in i en tvåsam kärleksrelation, ”då finns det någon där när man kommer hem, annars måste man anstränga sig för att umgås”. Senare i samtalet sa samma deltagare ”När någon säger ’jag har inget bättre för mig än att jobba’ så beror ju det på att de tvingats jobba så mycket att de inte utvecklat några andra intressen”. På makronivå menade de att det leder till en passivisering i samhällsengagemanget. ”Det är som att man har slutat prata om varför vi gör saker.” ”I bästa fall orkar man läsa, men inte göra något.” En av deltagarna berättade om den prioritering av aktivism över pluggande hen gjort när hen läste genusvetenskap, medan andra pluggade mer och fick högre betyg. Jag tänker mig att det är den sortens prioriteringar en får göra när tiden helt enkelt inte räcker till – och vilken prioritering en än väljer finns det risk att det leder till skuldkänslor. En av deltagarna uttryckte en tanke som kan vara till hjälp när en gör sina prioriteringar: ”Genom att göra någonting för andra så kan man bli mer fri i sig själv.”

 

Belöningar och bestraffningar i arbete

Det är inte bara heltiden som gör jobb till identitet. I flera samtal tog deltagarna upp de straff som finns för att inte följa arbetsnormen. Normen som säger att alla ska vilja och prioritera att delta i organiserat arbete efter förmåga, att vi ska vilja ha bättre och bättre jobb med mer och mer ansvar och lön och att det är så vi bäst bidrar till oss själva och vår omgivning. I ett samtal pratade deltagarna om att mycket bygger på att man har massa lån. Den ena funderade kring hur det att det är så dyrt att bo, och leva gör att folk blir ”beroende av pengar” – ”helt plötsligt hamnar man hos Kronofogden om man inte får in de där pengarna”. Hen uttryckte det som ”Man har målat in alla i ett hörn”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 6

Tydligast tyckte jag den här tanken uttrycktes i ett samtal där vi kom in på hur folk kontrolleras och passiviseras genom illusionen av att det alltid finns ett ”fritt val”, att ”du är fri att välja att inte jobba här om du inte vill”. En av deltagarna påpekade att ja, men du kan inte välja att inte jobba. Konsekvenserna kommer att bli våldsamma. Varje steg blir bemött med våld. Såhär beskrev hen det:

”Om jag inte jobbar, vad blir konsekvenserna av det? Jag kan inte betala hyran. Då måste jag antingen ockupera ett hus eller bo på gatan, vilket kommer bemötas med våld. Om jag inte jobbar kan jag inte äta, så då måste jag stjäla mat, vilket kommer bemötas med våld. Om jag inte jobbar kan jag inte betala min tandläkare, så jag kan inte bli av med hål, eller över huvud taget få vård…” Den andra deltagaren i det samtalet beskrev det som ”ett osynligt hot om våld” som hänger över oss hela tiden.

 

Överarbete + överproduktion = överkonsumtion

De flesta av samtalen kom någon gång in på kopplingen mellan arbete och konsumtion. Dels att det är i samhällets intresse att vi arbetar så att vi tjänar pengar så att vi kan konsumera, men också i att mycket av arbetet som gör är produktion, och det som produceras måste konsumeras. En deltagare sa: ”Det finns en bild i samhället om att vi konsumerar för mycket, men det läggs alltid på individen. ’Köp second hand och ekologiskt!’ Det pratas aldrig om att det produceras för mycket. Och det pratas aldrig om att det skulle behövas en förändring med mindre tillväxt.”

En annan deltagare hade gjort en annan intressant iakttagelse apropå konsumtion. Hen hävdade att det går att se vad som är viktigt för ett samhälle på vad det satsas på, och att en del det är satsningar på byggnader. Förr var kyrkorna som var de finaste byggnaderna vi hade, ett tag var det skolorna – nu är det köpcentran. Samma deltagare gav uttryck för hur lätt det kan vara att ändå falla in i ett beteende som en egentligen inte vill ha: ”Och sen står man där på Konsum och inte fan köper man den där bananen med en liten svart fläck.”

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 2

En deltagare påpekade hur produkter avsedda att ”förenkla vardagen”, som självgående dammsugare, köps just därför att folk arbetar så mycket att de inte har tid att till exempel dammsuga (samtalspartnern fyllde i att det givetvis är samma sak som föder de ”hushållsnära tjänsterna”). Sedan sammanfattade hen hela situationen med arbete, produktion och konsumtion med ”och miljön tar skiten”.

 

Visioner om organisering av det nödvändiga arbetet

Många pratade om hur avlägset deras idealsamhälle känns. ”Så mycket bygger på nationsgränser, så mycket bygger på att alla ska ha jobb… Men det finns ju alternativ. Det finns arbetarkollektiv…” och samtalspartnern svarade ”Det finns massa frön till ett framtida annorlunda samhälle”.

I ett annat samtal påpekade en av deltagarna att det är svårt att föreställa sig hur en önskar att samhället skulle vara just därför att det är så avlägset från hur det är nu. Många hade en vision om att bara göra det faktiskt nödvändiga arbetet, men mer än en deltagare påpekade också hur svårt det är att avgöra vilka de grundläggande mänskliga behoven, och därmed de nödvändiga arbetena, är. En tanke som kom upp flera gånger var att ”dela på skitjobben”: ”Strunta i alla de arbeten som bara blir ekorrhjul, som inte behövs om inte de där köper det där, så därför måste de arbeta… Det är svårt eftersom man skulle behöva omstrukturera så mycket, men det är egentligen inte svårt att tänka hur man skulle kunna ha det.”

Roland Paulsen beskriver i boken ”Arbetssamhället” essentialistisk respektive existentialistisk arbetskritik. Den essentialistiska kritiken handlar om att arbete tillhör människans essens, att det som gör oss till människor är att vi arbetar (då i en vidare betydelse än ”lönearbete”). Lite lättvindigt uttryckt innebär den essentialistiska tanken att allt som behöver göras kommer bli gjort, bara folk får göra vad de vill med sin tid. Människor behöver arbeta, och människor behöver sjukvård, alltså kommer det finnas någon som arbetar med att erbjuda sjukvård. Den existentialistiska arbetskritiken är mer pessimistisk. Enligt dess företrädare är det farligt att förutsätta att allt skulle gå ”av sig självt” på det sättet. Det kanske det gör, men för säkerhets skull tycker de att det ska finnas system av någon form av yttre motivation som ska försäkra att arbetet blir gjort. Problemet med dagens arbetssamhälle är alltså enligt det existentialistiska synsättet inte att det är ett sådant system för att organisera arbete, utan att det är ett dåligt sådant system.

Många av deltagarna gav uttryck för essentialistiska tankar. Det sades saker som ”Jag skulle inte kunna tänka mig att inte arbeta”, ”Att jobba är ett behov, tror jag”, ”Saker skulle bli gjorda ändå” eller ”Jag tror att väldigt många nog inte skulle ha tyckt att det var något problem att utföra ett sådant arbete” (det vill säga, något som måste göras, trots att en inte får betalt). ”Varför skulle det vara i någons intresse att göra det dåligt för sig själv?”

Olika deltagare påpekade att mycket arbete som behöver göras hemma blir gjort utan betalning, att det finns en lust i att skapa och att samarbete kan ge arbetsglädje och sammanhang. En deltagare påpekade hur jobb som idag är slitsamma och jobbiga, som att sitta i kassan i en stor mataffär, skulle kunna bli roliga och trevliga om det rörde sig om kortare arbetstid (och kanske lägre arbetstempo?). ”Jag är åtminstone säker på att det skulle finnas massa tid över till att göra annat när det nödvändiga blivit gjort” sa en annan.

Många pratade också om att hjälpa varandra, om kollektivisering och om mindre samhällen istället för dagens nationalstater. ”I ett annat samhälle kanske vi skulle se oss själva inte som individuella projekt utan som del av ett större sammanhang.”

Det fanns dock också mer existentialistiska skeptiker bland deltagarna, som inte litade på att en inre motivation skulle vara nog. Åtminstone inte när det gäller slitsamma jobb. En deltagare var inne på att människor behöver uppskattning, och att en lön kan ses som en slags uppskattning (utöver andra sätt som den är en yttre motivation). Om lönen försvinner så finns risken att personer som gör vissa nödvändiga jobb inte får någon uppskattning alls, och att de jobben då inte skulle bli gjorda.

Tanken om basinkomst kom upp i nästan alla samtalen. Basinkomst är en fast inkomst som delas ut till alla utan krav på motprestation. Det var en tanke som de flesta var positiva till, oftast bara nämndes det utan att diskuteras så mycket. I ett av samtalen diskuterade deltagarna lite kring om det behövs en stat för att kunna dela ut basinkomst och ifall det i så fall är ett problem. I något samtal kom det bara upp som ”eller så har alla samma lön”, i ett annat pratades det lite om det alternativa ordet ”medborgarlön” och vad det implicerar om vem som har rätt till pengar och inte.

Två av deltagarna som båda jobbar som lärare pratade om att om de fick välja helt fritt vad de skulle ägna sina liv åt skulle de vilja syssla med att lära ut, men att så som läraryrket ser ut i praktiken idag så är det nästan inte värt det. Samma deltagare återkom flera gånger till tanken att det nog vore nyttigt att ha flera olika jobb under sitt liv. När deltagarna fick beskriva hur de önskade att arbete såg ut så nämnde nästan alla orden ”inflytande” eller ”självbestämmande”.

 

Sammanfattning

Arbete och arbetsvillkor är någonting som berör alla i dagens samhälle. Oavsett om en lönearbetar eller inte så är arbete ständigt närvarande i ens liv. Utbildning är en förberedelse för arbete, och att inte ha ett arbete anses vara ett misslyckande. Den som väljer att minimera sin arbetsmängd får svårare att leva. Barn som har arbetande vuxna omkring sig lär sig om vad det innebär att jobba. De som har jobb har arbetstider och andra villkor att förhålla sig till, och ofta är det enda förhållningssättet som erbjuds anpassning.

När jag gav mig in i det här projektet var det med frågan om vad det är som är ruttet i arbetssamhället. Nu kan jag konstatera att det är mer än en sak. Olika faktorer går in i varandra och det kommer inte räcka med bara en förändring för att lösa alla problem. Ett exempel på det är hur en förkortad arbetstid inte är något positivt om det inte kombineras med större möjlighet för anställda att säga nej och forma sina egna arbetsvillkor.

En viktig sak som jag lärde mig under projektet är hur människor hålls kvar inom dels arbetssamhället i stort och dels på specifika arbetsplatser på olika sätt. Ett exempel på detta är hur arbetstider håller människor från organisering och engagemang i och utanför arbetet. Detta hänger ihop med den arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag som länge skulle hända ”snart” men nu är en reform som känns avlägsen och debattmässigt sval.

En annan insikt projektet gav mig är hur känslor av oro och obehag i relation till arbete samtidigt normaliseras och göms undan, och hur nära våldet är för den som vägrar eller misslyckas med att delta i arbetssamhället. Detta hot om våld är ett ”osynligt hot” som döljs i den förmenta självklarheten av dagens samhällsordning. Hotet blir bara synligt för de som är närmast att passera gränsen efter vilken hotet förverkligas (och de som redan passerat den).

Jag blev förvånad över hur deltagarna i sin kritik tydligt var antingen essentialister eller existentialister, men samtidigt uttryckte att det var svårt att prata om alternativ och framtidsvisioner. Det är därför den typen av samtal som förts under det här projektet behövs.

När jag går vidare från det här projektet gör jag det med insikten att definitionsföreträde när det gäller så väl problemformuleringar som formuleringen av lösningarna. För att lösa rätt problem behöver vi utgå ifrån verkligheten för de som drabbas värst fysiskt, psykiskt och socialt av exempelvis kortsiktig effektivitet och flexibilitet framför trygghet. Om vi bara lyssnar på de som gynnas av trenderna eller de som har det relativt bra i dagens arbetssamhälle trots försämringar så kommer det aldrig bli någon tillräckligt stor förändring. Däremot finns risken att de som befinner sig i de mest sårbara positionerna får det ännu sämre.

Mitt hopp är att den här rapporten kan vara en del i en rörelse som en dag tar oss till ett samhälle där arbete inte längre ses som den största, viktigaste, definierande delen av livet. En värld där det nödvändiga arbetet blir gjort, med minsta möjliga påverkan på miljön och största möjliga frihet för människorna som berörs av det. En värld där ingen längre tvingas att jobba ihjäl sig.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 7

 

Tack

Tack till Adrian för spånande, redigeringshjälp, pepp, förståelse, planering, idébollande, handledning, stöd, formuleringshjälp, kommentarer, medkänsla och massa mer.

Tack till Ellen för hjälp med formulering av frågelistan.

Tack till Molly och Niklas och Ylva och pappa för prat och påpekanden.

Tack till Tobias och Lisa för korrekturläsning och kommentarer.

Ett jättestort tack till alla er som deltog i samtalen och som jag ska hålla anonyma. Tack för att ni delade med er av era tankar och erfarenheter i projektet och gjorde projektet och rapporten möjliga. Jag lärde mig massor från er!

 

Källförteckning, Litteraturtips och vidareläsning

Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin av Roland Paulsen

Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde av Nina Björk

Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen av Richard Wilkinson och Kate Pickett

Kollaps – livet vid civilisationens slut av David Jonstad

Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet redaktör Stellan Tengroth

Klass – är du fin nog? Av Anneli Jordahl

All I Want for Christmas is planekonomi av Sara Granér

Inspelat samtal om arbetskritik med Unni Drougge och Roland Paulsen på Anarkistiska bokmässan.

 

Frågelista

Vad är arbete för er? Tycker ni att ordet är svårdefinierat, vagt?

Hur känner ni inför ordet arbete?

Finns det saker som klassas som arbete som inte borde göra det? Finns det saker som inte klassas som arbete som borde göra det? Har vad ni ser som ”arbete” förändrats under era liv?

Hur värderas det ni gör/era arbeten? Klassas det i samhället som t.ex. arbete eller som sysselsättning, omvårdnad, aktivism, hobbyverksamhet, hushållsarbete? Vad skulle hända om ert slags arbete inte utfördes?

Hur tänker ni om ordet ”sysselsättning”? Är det någonsin användbart eller är det bara förminskande? Borde allt arbete klassas som sysselsättning istället för att ”arbete” ska sättas överst i hierarkin bara för att någon anser att det är värt att betala för?

Hur får ni ihop pengar att leva på? Arbetar ni? Arbetar ni enligt samhället? Med vad i så fall? Vad har ni arbetat med förut, om något?

Vad är den största faktorn som påverkar din arbetssituation eller sysselsättning, tänker ni? Arbetstillstånd/migrationsstatus/ålder/utbildning/språkkunskaper/strukturell diskriminering/privilegiering? (Denna fråga kan avgöra vad nästa frågeklump blir).

 

Arbete och fritid samt sociala delar av arbete

Vad tänker ni om samhällets uppdelning i arbete/fritid?

Tar era arbeten kraft/tid/osv som ni hellre skulle lägga på annat? Vad?

Är standardiserade arbetstider önskvärt, eller ska det vara mer upp till var och en? Tycker ni att en standardiserad arbetstidsförkortning (typ 6 timmars arbetsdag) skulle vara något bra?

Vad händer om en vägrar delta i arbetsrelaterat umgänge – typ after work – på fritiden? Utfrysning?

Har ni några erfarenheter av teambuilding? Situationer där en förväntas bli ett lag med sina kollegor genom övningar?

Hur ser ni på orden ”arbetslös”, ”arbetsfri” och ”arbetssökande”? ”Arbetssökande” är det ord som arbetsförmedlingen använder idag.

Fikapausen är en situation som ofta kommer upp som en plats där normer och hierarkier återskapas på arbetsplatser, genom saker som sägs och inte sägs – vad som antas vara självklart och allmänt och speciellt, positioneras som exotiskt eller tabubelagt. Har ni erfarenheter av fikapauser eller att förväntas att delta i ”ofarligt och vardagligt socialt umgänge”?

 

Arbete och individ

Hur ser ni på relationen mellan inflytande på arbetsplatsen och vem en är/hur en uppfattas socialt? Vilka har möjlighet att få de arbeten de faktiskt vill ha, med rimliga arbetsvillkor? Kan du göra det jobb du önskar att du kunde/fick göra?

Vad är farorna och fördelarna med att låta sin yrkesroll bli en del av (eller hela) ens identitet? Vad är motsvarande faror med att inte identifiera sig med/ta ansvar över vad en gör på arbetstid?

Hur hamnade ni på de arbetsplatser ni är på nu? Hur stor valfrihet hade ni när ni valde arbete? Fick ni era arbeten med hjälp av kontakter?

Hur tänker ni om idén att arbete ska vara självförverkligande? Har ni erfarenhet av att ”växa” i något arbetsrelaterat sammanhang?

Passiviseras människor av arbetet tror ni? Hur i så fall? Vilka är mest utsatta?

Vad tror ni servicerollen gör med människor? Vad är ”bemötande” egentligen? Till exempel ”kunden har alltid rätt”? Vad tänker ni om ”emotionellt arbete” inom andra yrken, typ att trycka ner sin leda och irritation?

Vad är kompetens? Har ni ”rätt” kompetens för ert arbete? Hur tror ni det ser ut överlag? Lever vi i ett sant ”meritokratiskt” samhälle? Är det eftersträvansvärt? Har ni någon utbildning för det arbete som ni gör, är utbildningen användbar i/relevant för det dagliga arbetet?

 

Arbete och samhälle

Hur uppfattar ni att det pratas om arbete i samhället? Är ”det offentliga samtalet” alls inne på rätt spår eller slår det upp dimridåer runt vad som egentligen är viktigt?

Hur tänker ni om ”arbetslinjen”? Finns det något positivt i den? (I korthet: sysselsättning istället för pengar utan motprestation i alla lägen alltid.)

Hur samspelar synen på att få göra det en är bra på/gillar med att hålla människor på plats i ett klassystem? Vilka saker ses det som det bättre att vara bra på och att gilla att göra? Hamnar folk på de jobb de passar bäst på?

Om samhället var ordnat på ett annat sätt, skulle ni ändå vilja göra det ni gör i ert arbete idag? Hur mycket har ni ”valt” att arbeta med det ni arbetar med?

Vem tjänar på det arbete ni gör? Vem tjänar på det ni faktiskt gör på arbetet? Vem tjänar på att ni inte gör annat med den tid ni lägger på era arbeten?

Hur vanligt tror ni det är att makten på en arbetsplats göms genom saker som after work, öl med chefen och arbetsplatsen som familj? Och att makt utövas på ”informella arenor” typ cheferna golfar?

Många yrken bygger på den enas makt över andra, har ni erfarenheter av det? Hur tycker ni en ska förhålla sig till det? Finns det något som kan ses som att ”bara göra sitt jobb”? Vems är ansvaret i ett led, den som betalar för en uppgift, den som beställer den eller den som utför den? (Ex. vården: landstinget -> vårdbolag -> vårdpersonal)

Vilka arbeten är nödvändigast? Hur skulle samhället idealiskt vara upplagt för att få genuint nödvändigt arbete gjort?

Tror ni på roterande arbetsuppgifter som ett sätt att undvika specialisering och dela kunskap och kompetens? I vilken skala bör rotationen i så fall ske?

 

Arbete och ekonomi

Hur ser ni på ekonomisk tillväxt? Är tillväxt något odelat positivt, ett mål i sig? Är tillväxt något odelat negativt som alltid ska undvikas?

Hur tycker ni att samhällets resurser ska fördelas? Ska inkomst och arbete ha med varandra att göra? Ska folk behöva arbeta för att få pengar? Ska det i så fall vara kopplat till arbetsinsats på något sätt? Hur tydlig är kopplingen nu? Hur ser ni på idén om basinkomst?

Hur ser ni på bidrag?

Hur tänker ni om individuell lönesättning, löneförhöjningar och löneförhandlingar? Lönehöjningskriterier kan ha väldigt lite att göra med de faktiska arbetsuppgifterna och istället vara typ att komma med många förslag, oavsett förslagens innehåll och om de tillämpas, hur ser ni på det?

 

Arbete och hälsa/uthållighet

Hur påverkar arbete våra kroppar, sinnen, hälsa märker ni?

Vilka faktorer inom arbete tror ni spelar mest in på folks hälsa?

Hur ser ni på relationen mellan arbetsvillkor och hälsa? Hur ser ni på relationen mellan hälsa och möjlighet att påverka sitt arbete? Hurdana arbetstider tror ni skulle vara bäst för folks hälsa? Bestämma själv? Vad är det som arbetar emot ökat självbestämmande eller arbetstidförkortning?

Hur skulle arbete vara ordnat för att bäst värna om och i bästa fall stärka människors hälsa?

Vad tror ni trenden i den flexibla arbetsmarknaden med kort varsel på inringning men också de mer digitaliserade arbetsmarknaderna att ”alltid vara tillgänglig” gör med folks hälsa?

Hurdana arbetstider tror ni skulle vara bäst för folks hälsa? Bestämma själv? Vad är det som arbetar emot ökat självbestämmande eller arbetstidförkortning?

 

Avslutningsfråga

Har ni några insikter om arbete/arbetsliv/arbetssamhället som ni önskar att alla kände till?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Bild till QMK:s rapport om jul

Bild till QMK:s rapport om jul

QMK jul sid1

Queers mot kapitalism släpper idag rapporten ”Jag har i många år hatat maten, julklappsleken och känt mig som en alien i familjen. Tio aktivister om jul”. Studien samlar tio aktivister och julfirare som generöst delat med sig av sina upplevelser kring jul. Framför allt ges en bild av samhälleliga idéer kring familjerelationer och hur en norm förutsätter en annan, säger Tove från QMK.

Vi har bidragit till rapporten med formgivningen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Nolltolerans

Nolltolerans

Tolerans

Den 16:e november är det FN:s internationella dag för tolerans! Grattis! Detta firar vi med att resonera om varför vi tror att tolerans är en i grunden dålig idé. Allt fler i vår närhet slutar att använda tolerans som vision och positivt begrepp då det i grunden bygger på en ojämlik maktrelation där en ges tillåtelse att tolerera en annan. Samtidigt verkar det generellt sett finnas lite känsla för vad tolerans är och hur den görs i praktiken, oavsett om vi menar att den inte handlar om tolerans utan om acceptans eller ”ett nödvändigt steg i utvecklingen”.

För att underlätta förståelsen och benämnandet av tolerans och möjligheten att kunna motsätta oss toleranspraktiker, ska vi ge några exempel på förväntningar i toleranssituationer utifrån rollerna A: den som tolererar och B: den som tolereras. Dessa roller finns inom maktordningar. En maktordning är en social kategorisering som alla personer har en position inom. Våra positioner kan vara centrala i samhället, perifera eller någonstans däremellan. Exempel på maktordningar är regionalitet, religion och funktionalitet.

A är en person som är i en fördelaktig position i (minst) en maktordning. A:s position i maktordningen regionalitet kan innebära att den är huvudstadsbo och därför knappt ens märker att till och med nationell nyhetsrapportering utgår ifrån dess perspektiv. Om det är i maktordningen religion kan det innebära att den är kulturkristen i Sverige och har det bekvämt med de nationella högtiderna och att den inte tolkar kyrkklockor som kallar till bön som ett inslag av religion i det påstått sekulära offentliga rummet. Om det är i maktordningen funktionalitet kan det innebära att den kan tillgodogöra sig information så som den ordnas på ett flygblad och hur flygbladet sprids.

B är en person som är i en missgynnsam position i (minst) en maktordning. B:s position om den är kopplad till maktordningen regionalitet kan innebära att den bor i en ort som inte prioriteras när det byggs gemensamt finansierade kommunikationsvägar. Om den missgynnsamma positionen är kopplad till religion kan det innebära att dess tro eller religiösa praktik pekas ut som särskild i jämförelse med praktiker som annars i sammanhanget förstås som neutrala och självklara, så som när det problematiseras att den avstår från alkohol av religiösa skäl vilket gör att den rådande alkoholkulturen i sammanhanget framstår som naturlig. Om det är en missgynnsam position i maktordningen funktionalitet så kan det vara att den blir funktionshindrad när en buss nått den hållplats den tänkte gå av på för att hållplatserna bara ropas ut via högtalare och inte står utskrivna.

Inom en toleransram förväntas A att

…eller äh, vi kommer tillbaka till det senare.

Inom en toleransram förväntas B att
  • dela information om sina livsvillkor med A (om sina svårigheter, sin kropp, sin historia, generella fakta och forskning sin situation)
  • möta A där A är i delandet av informationen, välja vad den delar utifrån vad A är intresserad av, på det sätt som A vill och när A är intresserad av att ta emot den (gärna personligt utan att blanda in politik, gärna enkelt utan akademiska ord och just nu men om tio minuter är det helt fel tid)
  • tro på dialogen, ha tålamod och inte bli känslomässigt påverkad (sur, trött) vad A än frågar även om frågan behöver besvaras ofta (det är inte personligt, inget ont uppsåt, får förstå att A är nyfiken, hur ska A annars lära sig)
  • inte kräva att A ska tänka vidare eller göra någon handling utifrån informationen (alla kan inte vara lika engagerade i detta som B, B uppfattas som en som agerar i egenintresse medan A förstås som en som agerar utifrån allas sammantagna intressen)
  • stötta A i dess känslor (sorg, ilska) och reaktioner (svordomar, tårar) på information om B:s livsvillkor men själv varken visa eller känna något, inte heller kräva stöd för dem (A blir inte motiverad att ingå i förändringen som B behöver om B beter sig så, starka reaktioner skrämmer bort A)
  • berömma alla framsteg och visa tacksamhet för allt A ger i form av tid, utrymme eller förståelse (det kan inte krävas av A som personligen inte orsakat B:s livsvillkor)
  • fokusera på det positiva (det finns alltid något att vara tacksam över, tänk på dem som har det sämre, det blir så mycket bättre hela tiden i samhällsutvecklingen speciellt i jämförelse med [sätt in valfri tid] [sätt in valfri plats], B har ju blivit så mycket starkare av sina motgångar vilket den kan vara tacksam för)
  • förändra och kontrollera sig själv (vad kan B själv göra för att bli mindre synlig och utsatt? Ändra klädkoder, språkbruk, utbildning, boende, symboler, umgängeskrets, röstläge)
  • hålla sig undan (B:s existens i ett rum uppfattas som en provokation och en tråkig påminnelse för A om bristerna som B brukar prata om)
  • inte använda ord för de här bristerna som känns obehagliga för A (använda ”orättvisa” eller ”dåliga attityder” istället för ”rasism” eller ”sexism”)
  • vara lösningsorienterad (kom gärna med kritik, men kom också med konkreta förslag! ☺)
  • engagera sig själv för att lösa problemet (B:s perspektiv är framför allt jätteintressant för jämställdhetsnätverket, forskningsprojektet, jobbet med den nya handlingsplanen, i planerandet av mångfaldskonferensen, i likabehandlingsenkäten, rekryteringsutvärderingen, i ansökningsprocessen för likavillkorsprojektet. PS. engagemangen sker just nu tyvärr på ideell basis, men i framtiden ska det finnas en budget. DS)

Vad förväntas då av A inom en toleransagenda? Inte mycket. Eftersom toleransagendan i sig bygger på och bygger upp att B existerar på A:s villkor i sammanhanget och på A:s nåder. Likväl som A kan välja att tolerera eller hjälpa (så som i välgörenhet) B så tillåts också A valet att inte tolerera B. Vad som gör B mindre tolererbar är om B gör anspråk på sina rättigheter, sammanhangets skyldigheter, sin mänsklighet. Det är om den höjer rösten och kräver något istället för att vädja. Det är om B inte lyckas pricka den där millimetern som ligger mellan att å ena sidan vara för akademisk/svårbegriplig/politisk/opersonlig/avstängd och å andra sidan för subjektiv/känslostyrd/privat/egoistisk. Då kan B få veta att den förstör för sig själv och för sin potentiella rörelse som skulle kunna uppstå om den hade en bättre attityd.

Det som hänt är att begreppet tolerans (som från början betyder att uthärda någon eller något) ändrats till acceptans eller respekt medan handlingarna förblivit de samma. Så länge vi befinner oss inom ramen för att en person med mycket makt ska få tycka saker om en annan med mindre makt och att vi önskar att förbättra attityder hos strukturellt gynnade grupper gentemot strukturellt missgynnade grupper så arbetar vi inom den nuvarande och ojämlika ordningen. Vi kan kalla den för attitydförändringsagendan, kunskapsökningagendan eller toleransagendan. Alla känslomässiga responser inom denna ordning så som är tolerans, hat, kärlek, acceptans eller godkännande återskapar tolkningsföreträdet (vems ord, liv, behov som spelar mest roll) i sammanhanget till den som idag är utgångspunkt i det. Tolerans och praktiker som bygger på tolerans vad vi än kallar dem, stärker snarare än jämnar ut det aktuella maktförhållandet mellan A och B. Toleransen erbjuds endast den ena av dem. A bekräftas som självklar medan B bekräftas som en person som eventuellt är önskvärd att uthärda och vars existens i ett sammanhang i allra högsta grad är rimlig att diskutera. En toleransinramning kan till och med ytterligare höja A:s status som en god och medveten person, och deras sammanhang som en god och progressiv plats.

Även om vi skulle prata om att tolerera någons yttrandefrihet eller nazisters organisering, är toleransen otillräcklig. Där behöver vi börja med att inte tolerera utan agera, och där tror vi mest på motstånd – att argumentera eller blockera utan att göra i grunden förtryckande åsikter demokratiskt förhandlingsbara. Toleransen sviker även för den som väljer dialog som förändringsmetod i fråga om nazister. För en dialog behövs ett möte och ett möte kräver kontakt. Det kräver att vi tar in en person utan att värdera, att vi tänjer oss själva för att rymma den vi behöver mötas med. Att tolerera är då för passivt och isolerande, som om vi givit upp och inte heller tar ansvar. Toleransen är inte motstånd och gör inte ett möte.

Toleransen är alltid problematisk fastän den kan verka som en fristad i relation till exempelvis hatvåld. Mia McKenzie har skrivit en bok som On Getting Free är ett utdrag ur. Det handlar om skillnaden mellan att bli fri och de kompromisser som en behöver göra för att överleva, kompromisser som inte har potential att leda till ens frigörelse. Toleransen är för oss en sådan kompromiss och den kommer inte att skapa den jämlikhet vi påstår att vi vill skapa.

Toleranshandlingar är alltid inom en hierarki och är inte reversibla (går inte att vända på). Det finns alltså inget så som ”att tolerera någon tillbaka om det känns dåligt”. Det spelar ingen roll om den som nu tillåts tycka till om en annan istället blir den som tycks något om. Det gör ingen skillnad om en person som blir funktionshindrad i ett sammanhang tycker illa om den som har tillgång till sammanhanget på sina villkor. Varför inte? För att problemen inte sitter i attityder eller den enas känslomässiga respons över den andra. Den som är strukturellt missgynnad kan inte ta ifrån den strukturellt gynnade personen dess lätthet i sammanhanget och samhället, självklara tillgång till allt, självförtroende som självklarheten ger, hur mycket än normaten (den som har en funktionalitet som samhället är utformat efter) känner att den tas ifrån något när någon påtalar eller jämnar ut ojämlikhet.

Ibland lyckas idén om reversibilitet i form av hatbrott mot heterosexuella, omvänd rasism eller manshat däremot få gehör i diskrimineringslagstiftning eller i hatbrottslagstiftning, fastän makt inte fungerar på det sättet. Att tala om en maktordning så som ”kön” innebär inte att vi behöver tänka att kön är något som gör alla personer oavsett position inom den sårbara på grund av kön. En könsmaktsordning innebär däremot att personer med vissa typer av kön ges mer värde, självklarhet, är utgångspunkt i organisering av samhället än andra. Medan kön spelar roll för alla personer, gynnas vissa av vilken position i maktordningen kön en tilldelas på bekostnad av personer i andra positioner. Oivvio Polite skriver i sin bok White Like Me att ”rasismens huvudmoment inte är det värderande utan det ordnande”.

Attityder är alltså långt ifrån allt. Därtill kan den lilla effekt som attityder har för all orättvisa inte vändas på. Vi kan inte välja att det ska spela lika stor roll vad en strukturellt missgynnad person har för åsikter om en strukturellt gynnad person som tvärt om. Toleransen återskapar aktuella maktrelationer, den är för passiv för ett motstånd och för avstängd för kontakt. I bästa fall är toleransen att i brist på ansvarstagande och visioner, nöja sig med mindre än vad som är rättvist efter att ha förhandlat bort sin eller någon annans mänsklighet.

Så grattis, du som fått nog, på nya internationella nolltoleransdagen. Våra alternativ är till exempel att

  • motsätta oss att arbeta inom en premiss som är orättvis i grunden (peka ut toleransen för vad den är både när den utövas mot oss själva och mot andra)
  • likt Dean Spade i Normal Life, granska effekterna av vad en praktik eller ett system gör snarare än att lita på hur de benämns av sina utövare (en praktik kan göra tolerans medan den kallas respekt)
  • hitta grunder för förändring som inte handlar om känslor eller den enas åsikter om en annan (det kan vara att jämlikhet är en självklarhet att sträva efter och inte något förhandlingsbart, etik, solidaritet eller rättvisa)
  • betrakta symptomen på problemen som gemensamma att hantera, snarare än att lägga ansvar på den som är direkt utsatt (att en person inte kan delta på en träff på grund av bristande tillgänglighet är allas ansvar att lösa)
  • erkänna att även när alla i ett sammanhang vill väl så blir det inte väl. Interfem ger många exempel på likabehandlande praktiker i sin bok Rekrytera rätt! där vi behöver se hur personer i olika maktpositioner (positioner i olika maktordningar) får olika chans att bli meriterade i ett samhälle där diskriminering är genomgående i utbildning, i ideell sektor och på arbetsmarknaden. De vanligaste (dominerande) sätten att rekrytera, så som jämförandet av CV:n och referenser verkar vara neutrala men är en del i vad Interfem benämner som meritokrati. Det behövs ingen dålig attityd för att systemet ska återskapa sig själv, där de mest meriterade blir de som får tillgång till ännu fler meriter och så vidare. En likabehandlande praktik blir att vara kunnig om strukturella förutsättningar i rekryteringssammanhang och jämna ut dem genom att istället lägga fokus på de beteenden, egenskaper och prov på kompetens som en önskar att det nya tillskottet ska ha.

 

Adrian

 

Syntolkning av bilden. Text vitt på svart bakgrund. Ett T i form av en versal. Ovanför det står tolerans. Droppar omger texten som står.Tillgänglighet och timing jag finns här när du vill, på dina villkor. Tålighet jag klarar av att du gör misstag bara du vill väl. Tillrättaläggande jag hanterar mig själv och löser mina problem så du ska slippa. Tålamod jag förklarar gärna samma sak flera gånger. Tacksamhet och tröst jag vet att mina behov är jobbiga för dig att förhålla dig till.

 

Lästips är Sara Ahmeds blogg Feministkilljoys.

“YOU might be interested in this blog if YOU:

  • Are told you are angry no matter what you say
  • Witness people’s eyes rolling as soon as you open your mouth as if to say: ‘oh here she goes!’
  • Are angry because that’s a sensible response to what is wrong
  • Are often accused of getting in the way of the happiness of others (or just getting in the way)
  • Have ruined the atmosphere by turning up or speaking up
  • Have a body that reminds people of histories they find disturbing
  • Are willing to make disturbance a political cause
  • Are willing to cause unhappiness to follow your desire
  • Will not laugh at jokes designed to cause offense
  • Will take offense when it is there to be taken
  • Will point out when men cite men about men as a learned social habit that is diminishing (ie. most or usual citational practice)
  • Will notice and name whiteness. Will keep noticing and naming whiteness.
  • Will use words like ‘sexism’ and ‘racism’ even if that means being heard as the cause of bad feeling (and are willing to cause bad feeling)
  • Will refuse to look away from what compromises happiness
  • Are willing to be silly and display other inappropriate positive affects
  • Are willing to listen and learn from the work of feminists over time and refuse the caricatures of feminism and feminists that enables a disengagement from feminism
  • Are prepared to be other peoples’ worst feminist nightmare
  • Are prepared to be called a killjoy
  • Are willing to kill joy”
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
De femtioelva vanligaste härskarteknikerna

De femtioelva vanligaste härskarteknikerna

Negativ maktutövning workshop

När jag blev feminist fick jag, likt många andra som blev feminister i Skandinavien, lära mig om de sju härskarteknikerna. De sju som Berit Ås kartlade på 1970-talet och som har sina rötter i Ingjald Nissens kartläggning av nio härskartekniker från 1945. Antalet sju har sedan dess funnits i mina tankar. Det jag lärde mig var att försöka hitta vilken av de sju som mina upplevelser hörde ihop med.

Något jag inte lärde mig då var att härskarteknikerna hade med makt att göra eller att de sju var formulerade utifrån en normativ och relativt fördelaktig kvinno/feministposition. Det var något som blev tydligt för mig först tio år senare när jag läste Interfems Makthandbok för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet.

När jag läste exemplen på argument och motargument tänkte jag att detta ju också är härskartekniker, detta är maktutövning som går ut på att bibehålla eller förstärka dagens maktförhållanden. Därför växlar jag nu mellan att prata om härskartekniker och negativ maktutövning: handling eller brist på handling som bibehåller eller återupprättar ett status quo, alternativt förstärker nuvarande orättvisa förhållanden oavsett intentioner.

Att vita och i övrigt normativa feminister formulerat och kunnat popularisera sju stycken tekniker gör att de sju betraktas som de viktigaste och de allmänna. Andra erfarenheter av repression blir förstådda som just andra former, som avarter och mindre centrala och allmänna. Det blir i sig en sådan negativ maktutövning där den vita personens erfarenhet återskapas som norm. Ironiskt va?!

Det jag har samlat och försökt göra användbart är en mängd exempel på hur makt kan utövas för att vinna eller återfå fördelar för sig själv och/eller för en samhällsgrupp. De sju finns fortfarande med men har inte givits någon särställning mot de andra teknikerna. Det är ingen slutgiltig lista av alla möjliga tekniker. De negativa maktutövningarna visar sig i nya former i växelverkan med det motstånd vi gör mot dem samtidigt som vår förståelse för och möjlighet att fånga upp den här typen av situationer förbättras med övningen vi (tyvärr) får.

Genom spridandet vill jag dels att det ska bli lättare att få stöd för sin upplevelse och sätta tydliga ord på den, men också att vi ska kunna lära oss att lyssna på fler erfarenheter än de som hittills givits mest plats.  Jag vill också att vi ska lära oss att identifiera maktutövningar instinktivt bortom de sju teknikerna, genom att öva upp en känslighet för maktkamper i vardagen och se vad olika tekniker gör, och först senare vad de kan kallas.

Makt kan utövas på många olika sätt – det kan vara allt från väldigt tydliga direkta krav, till indirekta och låtsade sätt. Makt kan utövas med stöd i ett regelverk eller genom att ge order till någon annan om att utföra en handling. Maktutövningar kan visa sig verbalt, på fysiska vis, psykologiskt eller internaliserat: så som att en själv också tänker att det en var med om inte är viktigt eftersom det inte gick att koppla till en av de sju ”riktiga” härskarteknikerna. Något svårt och viktigt att minnas med härskartekniker är att de oftast utövas omedvetet och ofta med intention om att vara utjämnande av maktförhållanden. Då är det användbart att fokusera på effekterna av handlingarna snarare än avsikterna. Vi kan ställa frågan: hur är maktförhållandena sedan innan och hur påverkas de av handlingen?

Genom att bredda vår förståelse av härskartekniker till att det handlar om negativ maktutövning får vi också chans att förhålla oss till våra egna och fler dimensioner av möjliga roller vid maktutövning. När jag först lärde mig om härskarteknikerna förstod jag det som att det fanns en grupp (män) som alltid utövade makt över en annan grupp (kvinnor). När jag sedan började lära mig om förtryckssamverkan (intersektionalitet) och hur våra positioner blir olika i olika sammanhang förstod jag att jag inte kunde vila i en identitet som vare sig “förtryckare” eller “förtryckt”, utan behövde utveckla en varsamhet och känsla för när jag befinner mig i en fördelaktig position i ett sammanhang och att det kan göra att jag kan få en känsla av förlust när någon som egentligen har mindre möjligheter i ett sammanhang får ökade chanser till delaktighet på sina villkor.

Nu när jag jobbar med grupper med en övning i härskartekniker vill jag att exemplen ges utifrån många olika positioner: när vi själva utövat makt för att få fördelar, när vi varit åskådare, när vi varit i en formell maktposition eller exempelvis fått ansvar att underlätta (alltså utjämna möjligheterna för) ett möte och när vi själva blivit utsatta för negativ maktutövning.

Det allra lättaste är att ge exempel på situationer där vi själva upplevt svårighet. Vår egen erfarenhet kan vara en bra ingång till att börja tänka i banorna, men det blir ofta missvisande och ganska ointressant att stanna kvar på den nivån om vi själva har det förhållandevis lätt i samhället. Vi kan utmana oss genom att tänka på hur maktutövningen är, när den visar sig i en kraftigare form och har en koppling till maktordningar så som klass, funktionalitet, migrationsstatus och ”ras”/etnicitet. I den praktiska övningen finns ett exempel som heter ”FRIHETSBERÖVANDE – att på konkreta sätt begränsa någons rörelseutrymme.” Det kan jag ha erfarenhet av genom att ha varit med i en arbetsgrupp som inte fick någon möjlighet att göra sitt jobb. Hur frustrerande det än är, är det fortfarande är en lindrig form av maktutövningen och har inte någon tydlig koppling till maktordningar. Det har däremot frihetsberövande när det rör sig om att jag har en papperslös person i min närhet som blivit inlåst på ett flyktingfängelse i förebyggande syfte (alltså utan att ett brott har begåtts!) eftersom den ansvariga myndigheten misstänker att personen annars skulle kunna gå under jord. Det är en kraftigare form av maktutövningen med koppling till maktordningar, och det är sådana exempel vi vill fokusera på för att få en hög nivå på övningen.

Förståelsen för möjliga roller vi kan ha i negativ maktutövning ger oss dels en chans att prata på ett mer nyanserat sätt om olika situationer utan att vare sig överföra skuld på andra, fria varandra eller oss själva från ansvar, odla en identitet som ”god” eller ”upplyst”, eller hamna i individuell skuldkramp som gör det svårt att agera. Det ger oss också möjlighet till lärande och att ta ansvar för våra handlingars effekter (aktörskap).

Med en organisatorisk (snarare än individuell och intentionsbaserad), intersektionell, relationell och maktmässig förståelse av händelser och allas avsikt att arbeta för utjämnande av ojämlikhet kan vi tillsammans och på ett mer tillåtande sätt lära oss att identifiera, bryta ned, motverka och förebygga situationerna genom att dela erfarenheter, experimentera med bekräftartekniker, motståndsstrategier och mothårsanvändningar – att använda tekniker mot hur de brukar eller är tänkta att användas för att istället utgöra en positiv eller utjämnande maktutövning.

 

Till övningen och de femtioelva exemplen.

 

/Adrian

 

Mer läsning:

Derailing for dummies – guider till hur du effektivt förtrycker andra.

Interfems Makthandbok – 2:a upplagan sidorna 42-63. PS. Snart kommer en ny upplaga! Wow!

Svar på tal – forum och svarsbank med vardagliga svåra situationer och hur andra har svarat eller kan tänkas svara.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Vi väljer inte att vara oss själva

Vi väljer inte att vara oss själva

Grafisk form: www.bokochform.se Bild: Shutterstock

Idag är det National coming out day och jag vill sätta det här med att “komma ut” i sitt samhälleliga sammanhang genom att lägga upp denna text som jag skrev i våras. Den är beställningsbar med litteraturlista och publicerad av BTJ förlag i serien Vandringar med böcker.

Vindtunneln jag slås av sliter i min andning och jag får kämpa i några steg på väg till Hornstulls strand i Stockholm. Idag ska jag träffa Nina, som har lovat att ha på sig en tröja med paljetter och kolla efter min färgglada sjal. Jag rundar hörnet och tittar på cyklarna, där är Hallongrottans rosa cykel och bakom den syns vattnet som snart helt segrat över isen. Jag går förbi Bio Rio och är sedan framme vid Copacabana.

Imman klättrar upp för fönstren och dörren står öppen. I köket står de bekanta kropparna och jag far med blicken från dem utmed hela det röda rummet till vänster, på jakt efter paljetter och fastnar – där. En hand lyfts upp och leder, tillsammans med glittret till, det leende ansiktet på Nina.

Hens hand är varmare än rummet av tekoppen som hen har hållit i. Min hand är ännu nedkyld av promenaden och det kittlar skönt när de möts. Nina har köpt en kanna Lapsang och har en kopp redo till mig.

Jag hänger av mig jackan medan Nina häller upp och frågar: ”Hur är det?”

”Tack bra! Kall som du kände, så te blir underbart. Hur har du haft det sedan terminen började?”

”Det har varit bra. Det är intressant och kursarna är välkomnande. Jag hyr en studentlägenhet precis vid Södertörn. Jag älskar det här stället! Är det din favoritplats?”

”Ja, det är det. Jag kommer hit flera gånger i veckan.”

”Jag ska ta med min flickvän Nadia hit när hon kommer på besök i helgen. Hon är kvar i Berlin och jag saknar henne massor!”

”Vad roligt att hon kommer!” säger jag . ”Hur länge stannar hon?”

”En hel vecka”, svarar Nina med drömmen om just den veckan i blicken.

Jag låter Nina vara kvar där en stund innan jag frågar: ”Har du hört den där låten A Postcard to Nina av Jens Lekman?” Jag börjar nynna Nina I can be your boyfriend, so you can stay with your girlfriend medan Nina ler och tittar ned på sina varma händer.

Till slut svarar hen: ”Ja. Den handlar om mig. Jens och jag är brevvänner sedan hur länge som helst.”

”Du skojar!” säger jag förvånat. ”Förlåt att jag frågade!” Rodnaden stiger i min kropp över min plumphet och svetten pressas genom min hud på flera ställen. Jag tar av mig sjalen. Och koftan.

Nina svarar med ett litet skratt åt min förlägenhet: ”Ingen fara, Adrian. Jag har inga problem med att prata om det.”

Efter att ha samlat mig något vågar jag fortsätta: ”Får jag då fråga hur du känner inför låten?”

”Absolut. När den kom kände jag mig glad och att Jens såg mig kändes stärkande. Dessutom är det en rolig anekdot. Men mycket har hänt och vi har pratat om den en hel del sedan den kom… år 2007. Hade det varit idag så skulle jag ha bett honom att inte släppa den. Bland annat för att han sjunger: Your father is a sweet old man, but it is hard for him to understand that you want to love a woman. Ett stycke som jag nu tycker tar parti för pappas homofobi som jag kämpat jättemycket med.”

”Är det som att din ’fina pappa’ görs till offer för att du är ohetero och att du därför måste respektera honom genom att inte vara dig själv?”, frågar jag och har svårt att svälja att det är den Nina jag har framför mig.

”Något sådant. Det blir också fel där han skrev att jag ville älska en kvinna. Det som är ett faktum beskrevs som att jag verkligen kunde ha dejtat Jens, och inte bara på låtsas här inför min far och att jag då valde att göra mitt liv krångligt. Jag hade inte heller gillat det om Jens skrev en låt som var lik Lady Gagas Born this way. Jag vill ha rätt att vara den flata jag är, vare sig det är naturligt eller onaturligt och det är inte någons sak att lägga sig i, förklara eller förstå. ”

Jag tar en stor klunk av teet och smaken av lägereld fyller min mun. Värmen sprider sig i mig och jag säger: ”Något jag speciellt stör mig på är sista delen i låten där Jens sjunger So I wrote you this postcard just to say, don’t let anyone stand in your way och så repeteras det om och om igen i en evighet tills låten är slut.”

Nina nickar i medhåll och jag tror att hen vet vad jag ska komma till när jag fortsätter: ”Jag tänker att det är lätt för Jens Lekman att säga. En person som verkar sakna egna direkta erfarenheter av marginalisering och inte upplever de hinder som staplas framför oss, alternativt tror att vi kan ta oss runt dem bara vi har rätt inställning. Det lär vara lättare för honom att tänka så än att behöva göra något för att fler än de som är som han ska kunna leva på sina villkor.”

Nina avbryter mig: ”Det är ju inte bara de! Våra led är också fulla av avvikare som säger att de trotsat sina odds, förverkligat sina drömmar och påstår att vi andra kan och bör göra likadant. De vill säkert vara uppmuntrande och tänker inte att det kan verka osynliggörande och skuldbeläggande.”

Jag ser på medan Nina reser sig och går de få stegen fram till bordet med vatten och häller upp två glas ur kannan med apelsinskivor. Hen kommer tillbaka och medan hen räcker mig det vänstra glaset fortsätter hen samtalet som om det inte haft något avbrott: ”Det är som hur det pratas om att komma ut, eller vara öppen. Antingen kommer en ut och är lycklig, äkta och självsäker eller så är en i garderoben och är olycklig, falsk och självhatande. Det pratas om att det finns en gräns mellan före och efter det att en ’blev öppen’ som om öppenheten inte omförhandlas och behöver tas ställning till i alla sammanhang som vi själva inte skapat. Då kan vi antingen ’välja’ att göra motstånd mot heteronormen, ibland genom att komma ut själva eller så kan vi ’välja’ att vara osynliga. Båda sätten är obekväma för oss men bara det när vi kommer ut eller gör aktivt motstånd är obekvämt för de som tillhör normen.”

”Ja, valen är ju inga riktiga val och självklart ’väljer’ vi inte alltid att vara oss själva. Det tror jag att vi uttalade avvikare inte är ensamma om. Jag tror att alla begränsas av heteronormen och att de flesta sneglat nervöst efter vad andra tycker om dem och deras val, och valt bort samtalsämnen och klädesplagg som de egentligen föredragit av rädsla för att mötas av repressalier som skratt, tystnad eller våld.”

Jag tar en klunk av vattnet och fortsätter: ”Jag blir förbannad när jag hör det påstås att motståndet som finns är inbillat och att öppenheten både är en möjlighet och ibland till och med ett ansvar. Det lägger en ytterligare börda på dem som inte har råd att förlora ett jobb eller har förlorat en uppväxtfamilj till heteronormen. Jag tror dessutom inte på att öppenhet i sig leder till frihet. Att komma ut kan lika gärna vara ett vädjande efter acceptans som bekräftar normbefolkningens ställning som neutral och konstant.”

”Men skuldbelägger inte du också avvikare nu om du säger att vi inte ska komma ut? Du sätter oss i en mycket svår position här!”, säger Nina och ler lite lurigt provokativt.

Jag erkänner och skrattar: ”Kom ut eller inte, det var fel av mig att göra en egen omöjlig fälla. Jag tycker egentligen inte att vi ska fokusera på det personliga utan på hur maktutjämningen kan hända. Jag är rädd att vi ska stanna som det där pinsamma tillägget när någon frågar ’Har du en flickvän…. Eller pojkvän!’ och sedan känner sig så duktig och inkluderande för att den inte varit heteronormativ fastän den just gjort det ickeheterosexuella exemplet möjligt men obskyrt.”

Nina lutar sig framåt med ena armbågen på bordet och hakan lutad i handen. Jag märker att vi sitter och speglar varandra. Hen fortsätter: ”Jag tror inte att Jens och andra i hans position är medvetna om de fördelar som de har av att fungera som en i mängden eller vad vi avvikare kan vinna på att inte vara öppna. Till exempel: Om jag låter bli att vara öppen med att jag är flata när jag träffar en ny heterosexuell person kommer jag att slippa att för all framtid få mail från denne med länkar till ytliga analyser i heteronormativ media som den tror ska intressera mig bara för att det står GAY i rubriken.”

”Om jag inte är öppen och inte gör motstånd slipper jag att höra folks svamlande bortförklaringar om varför de antog det ena eller det andra. Har du märkt hur ofta folk skyller på att de är trötta? Åh vad jag önskar att de istället kunde erkänna att de uppfostrats i heteronormativitet som alla vi andra, och genom detta medvetandegörande kunna börja ta ansvar. Jag ser ju vad de håller på med oavsett.”

Nina säger: ”Om jag inte var öppen skulle jag troligen inte ha så många queera vänner. Jag skulle kunna leva i en härlig fluffig föreställning om rättvisa, jämlika Sverige i härliga hederliga Europa och bara ibland utbrista ’men herregud, det är år 2012 har vi inte kommit längre än såhär?!’.”

Nina studsar på sin stol när hen nästan ropar: ”Åh, ja, och om jag inte var öppen skulle jag slippa att behöva bli utpekad när mina normativa vänner ska vara roliga i grupp och säger att ’Nina kommer nog inte att tycka att detta är så roligt men…’ och får det att verka som att jag har problem. Men problemet är att allt de tycker är roligt går ut på att höja sin egen status genom att trycka ned någon annan. Gärna positionera den som hiv-positiv, hemlös eller prostituerad. Detta privilegium borde ingen ha, det är bara en avskyvärd stigmatiserande jargong som bygger på en rutten människosyn.”

Jag småler: ”Säg det så får de ännu en chans att säga att vi inte har någon humor, att vi borde tagga ned och försöka ha lite roligt istället.”

Nina skrattar bittert igenkännande och medryckande. Hen säger: ”Jag ska ta med mig det här till Jens i mitt nästa brev. Jag ska be honom att sätta melodi till en text som jag skriver om att samhället sitter på oss, men att vi kan bli starkare när vi möter andra freaks, delar erfarenheter och analyser av förtryck. Då märker vi att problemen inte är våra individuella och att lösningarna därför inte heller kan vara fokuserade på oss.”

Jag säger: ”Det är en låt som jag vill höra. Du får hälsa honom från mig.”

Vi sitter kvar på ett bra tag till, pratar och skrattar innan vi till slut promenerar upp till Hallongrottan i vårsolen som nu kastar långa skuggor längs med Bergsundsgatan. Gemenskap ger styrka, tänker jag. I sådana här sammanhang kan en bli sig själv lik, om än bara för en stund.

Detta samtal är påhittat och inspirerat av SR Radioteaterns serie Möjliga samtal.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Varför en konstnär och dess verk bör tolkas som enhet

Varför en konstnär och dess verk bör tolkas som enhet

Bild av Måns Nyman

Genom min facebookfeed råkade jag komma in på DN:s sajt och Fredrik Strages krönika om att vi bör fortsätta att stödja kvinnohatande mäns alster eftersom bra musik är bra och måste betraktas separat från dess upphovsmakare. Trots att hen kan många exempel på manliga musiker som våldför sig på kvinnor, så leder denna kunskap som så ofta ingenstans. Strage menar alltså att vi ska fortsätta att konsumera dessa musiker, boka dem, belöna dem, tralla med till deras texter, fast vi vet vad de står för och vad de gör i praktiken.

Vi som klagar på orättvisor brukar hänvisas till vår konsumentmakt eftersom ett köp av ett par sweatshoptillverkade sneakers betraktas som ett individuellt val som är lika mycket värt som alla andra val. Missförhållanden i utomeuropeiska industrier  ses inte som något som storföretag, svenska staten eller EU kan gå in och styra genom exempelvis importrestriktioner, straffskatter eller ens rödmärkning av alla möjliga dåliga val. Strukturella förändringar ses som inskränkningar. Den köpstarka normbefolkningens bekvämlighet och valfrihet prioriteras framför försök att ta sitt ansvar för okej arbetsvillkor. Marknaden är fri och det i sig ses som något positivt och i slutändan utjämnande av orättvisor eftersom vi konsumenter kommer att lära oss att göra allt bättre val. Redan de åsikterna tycker jag är extrema och nyliberala (då nöden måste uppkomma på marknaden för att en lösning ska komma samt att vissa typer av nöd aldrig kommer att bli stora eller sexiga nog att tillfredställa). Men Strage vill alltså ta det ännu längre och få oss att inte ens utöva den futtiga konsumentmakt som de av oss med tillräckligt med pengar har.

Vi ska låta kulturen ha sin gång, och låta människor bedömas för kompetensen i sitt område och inte för vad de står för som personer. Ja, för Strage lär ju också tänka att de artister som är mest begåvade är de som kommer fram på marknaden oberoende av maktförhållanden så som sexism.

Det är en aktiv politisk positionering att liksom Strage använda sin makt som skribent till att solidarisera sig med Chris Brown och andra artister med vetskapen av deras våldsamma sexistiska praktiker. Mäns våld mot kvinnor (som alla vet är ett problem och få gör något åt) normaliseras ytterligare, det görs (återigen) till en högst privat angelägenhet och synliggörs inte som det strukturella folkhälsoproblem det är (Bejing + 15: Handlingsplanen och Sverige – Den parallella rapporten från Sveriges Kvinnolobby 2010).

Män som misshandlar kvinnor gör det för att de kan komma undan med det och för att de vill utöva den typen av makt. Krönikor så som Strages är en bidragande faktor till varför problemet med mäns våld mot kvinnor aldrig tar slut. De män som brukar våld mot kvinnor kan unna sig det på grund av brister på exempelvis sociala och ekonomiska plan. Socialt, för att omgivningen blundar för det som händer och håller mannen om ryggen eftersom det är en “bra kille som aldrig skulle göra så och om det kom fram så är det bara ett undantag eller tillfällig förvirring”, att mannen är en fantastisk musiker, en ovärderlig datahacker eller härlig polischef. Ekonomiskt, för att kvinnor i hetrosexuella realtioner med män är i statistiskt sett ekonomisk beroenderelation, då en manslön för en mans arbete stadigt värderas högre än en kvinnas dito (Jämställda löner – tomma ord? En granskning av politiken för att minska lönegapet mellan kvinnor och män, Feministiskt initiativ 2011). Lägg till att Brown med biljettintäkter ur bland annat Strages ficka har stora chanser att med sin inkomst sätta nästan vem som helst i ett ekonomiskt beroendeförhållande till sig själv. Våldet kostar dessa män inget socialt eller ekonomiskt eftersom det, genom sådana perspektiv som Strage förmedlar, inte tillkommer något socialt stigma med handlingen (vilket också avspeglas i de mjuka straffsatserna).

Detta inlägg om att uppfatta ett alster utan att ta ställning till artist är tätt knuten till de alster som synliggjorts på senaste tiden där konstnärers positoner behöver diskuterats. Jag tänker nu senast på Stina Wirséns bidrag ”Liten Skär och alla små brokiga” som många rasifierade personer lyft kritik mot de senaste veckorna. De rasifierade kritikerna, däribland film- och medievetare Ylva Habel, beskriver på vilket sätt bilderna upprepar rasistiska stereotyper. Men kritiken bortförklaras, slätas över och tystas ned av konstnären själv och andra personer i vita positioner genom att bland annat hänvisa till Wirséns intentioner. Jag tänker också på kakdebatten och Makode Lindes konstverk som många rasifierade kvinnor och feminister sågade för att Linde inte borde ta sig rätt att reducera en kvinnokropp på ett så våldsamt sätt, oavsett sina egna erfarenheter av rasifiering. Detta kräver att vi ser till rasmaktsordning och könsmaktsordning samtidigt och det kallas ibland för intersektionalitet.

Liksom Strage gör Brown till ett offer för lägre försäljningssiffror på grund av bojkotten gör sig Wirsén, även hen med DN:s hjälp, till offer för det antirasistiska motståndet. De försöker att vända på maktordningen. Istället borde den som vill leva som den lär och göra jämlika och rättvisa val börja med att ta in kritiken som kommer från mindre privilegierade riktningar utan en massa försvar.

Jag tror att ett alster aldrig kan betraktas utan sin upphovsmakare. Att tro att alstret talar för sig, känna att perspektiven är neutrala eller att uppsåtet har någon som helst relevans för effekten är privilegierat. Att vara bekväm med Hergés Tintinböcker som Behrang Miri kastade ut är också det. När jag var ett barn och i en vit position var jag bekväm med Tintin på samma sätt som Strage är bekväm med att lyssna på Brown. Jag har lärt mig att reagera på rasism, genom att börja förstå vad min position som vit innebär och lyssna på vad de som drabbas av rasism säger istället för att lyssna på min egen instinkt. Det kan kallas att navigera ett privilegium.

Just nu är den här texten väl utpekande av några få “ruttna ägg” i form av män som stöder män som använder våld mot kvinnor och vita personer som upprepar och försvarar rasistiska nidbilder trots kritik. Men det är viktigt att också se det som Maria Sveland sade i ett panelsamtal om mäns våld mot kvinnor på feministisk tribunal förrförra helgen: “vi behöver synliggöra vad hela gruppen män vinner på att några män väljer att använda våld”. Det synsättet kallas hegemonisk maskulinitet och kan läsas mer om i R.W. Connells bok “Maskuliniteter” från 1996. På ett eller annat sätt drar alla som uppfattas som män fördelar av sexismen precis som alla som uppfattas som vita drar nytta av en rasistisk världsordning.

Så länge jag, Strage, Wirsén och andra människor i strukturellt fördelaktiga positioner (som tjänar på att vara medborgare i detta lilla rika land som blir rikare på andra länders bekostnad eller på att mäns kompetens värderas högre än kvinnors) får fortsätta att defininera vad som är bra kultur, så kommer vi att få precis samma resultat som vi har nu: en rasistisk och sexistisk världsordning. Vill vi ha mer än symbolisk jämlikhet är det dags att börja göra uppoffringar. Ju mer vi är fästa vid alstren och artisterna som återskapar en värld vi påstår att vi inte vill ha – desto mer ska vi avstå.

Jag kan redan idag göra som min vän Naomi och arrangera mina böcker, min fysiska film eller musik efter kontinenten där konstnären huvudsakligen verkat och förfäras över resultatet. Efter det kan jag göra ett köpstopp på vita, svenska och västerländska författare för att ta del av och bidra ekonomiskt till de berättelser som inte kan nå mig idag.Wirsén menar i sin avbön att det är bra att hen bidrar till att fler barn representeras och får personligheter. Jag skulle hellre se att dessa gestaltningar inte kom från ett vitt håll, utan att fler icke-vita svenskar fick möjlighet att ge ut sina barnböcker och berätta historier som ses som värdefulla och stärkande. Jag har börjat min sanering och har lagt Arto Paasilinna, Ulf Lundell och August Strindberg i en papperskasse. Dessutom ska jag framledes se till att inte ens råka hamna på DN.se eftersom de visat att de stöttar och publicerar det vita, manschauvinistiska tvåkönsperspektivet i alla väder.

 

Hälsningar,

Adrian Repka

 

Syntolkning av bilden:

Batman ger Robin en örfil när Robin säger “Men man får väl inte censu…” vilket är ett avbrutet censurera. Batman säger “Han flyttade bara böckerna!”.

 

Näthatare, nyliberaler, jämställdister, krönikörer och troll kan som vanligt e-posta sina berättelser till mig.

 

Lästips:

Oivvio Polite i Expressen om Tintin och vitt definitionsföreträde.

Nasim Aghilis brandtal från feministisk tribunal i Feministiskt perspektiv om den svenska självbilden i allmänhet (som antirasistisk och jämlik) och den svenska feminismens självbild i synnerhet. Och hur denna självbild hindrar all form av bearbetning av de samhälleliga problem vi har.

Kitimbwa Sabuni  Svt debatt om vit vrede och om vad samtalen kommer att handla om när vi inte lyckas prata om rasism.

Henrik Arnstads text i Dagens Arena om varför rasismen i Tintin inte kan avfärdas som ofalig.

Patrik Svenssons inlägg i Sydsvenskan i  om att det inte bara räcker med att backa, samtalet om förhållninggsätt till rasistisk litteratur måste lyftas. Läs den men ignorera delen som förflyttar rasism till ett historiskt “då”.

Liv Strömquists bok Einsteins Fru. Där finns många serier som ger inspiration till fler konstnärer att bokjotta.

 

Andra tips:

Ulf Stark och Stina Wirsén uppmuntras att för alltid upphöra med användningen av ordet tolerans i positiv dager. Det skulle ni ha hört underprivilegierade personer påtala redan för tio år sedan om ni hade lyssnat.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Mansrollen är en ödesfråga

Mansrollen är en ödesfråga

Vita män blir i Sverige idag inlärda att ha hobbys som går ut på att döda djur, äta döda djur, dricka alkohol, objektifiera kvinnor, intressera sig för vapen, vara rasistiska, tjäna pengar på aktier och släppa ut koldioxid. Inga av dessa beteenden är hållbara.

Inget står i samspel med tanken om hur en “bra person” skulle vara. I en “bra person” skulle vi snarare leta efter snällhet, generositet mot medmänniskor, hushållande med resurser, medvetenhet kring klimatpåverkan, mod och civilkurage att ingripa vid orättvisa, nyfikenhet och lyssnande. Det är ett samhällsproblem att vi som samhälle tillåter och uppmuntrar män som grupp att (för)bli individualistiska arsel.

En hysterisk kvinna

Det är för lätt att avfärda SCUM-manifestets författare Valerie Solanas som en galen kvinna. Det är just så typiskt att just kvinnors vrede och analys ska förminskas till hysteri. Jag fylld av beundran för den omfattande systemkritik som Solanas levererar. Den maskulina hatkulturen är kall, egocentrerad, pengafixerad och utgör ett hot mot – bland annat – mänsklighetens existens.

En personlig möjlighet

Att vara uppfostrad till en del av en maskulin kultur kan inte hjälpas såhär i efterhand. Det är inte heller det som Solanas är ute efter, vad jag förstår. Jag tror att Solanas menar att vi alla kan påverka vilka mansideal vi bygger vidare på och vilka vi släpper. Vi kan inte välja våra överordnade positioner så som de vita och de heterosexuella, men vi kan välja vad vi gör av dem och vad vi gör med den makt vi automatiskt får med dem. Det kan kännas som en kollektiv bestraffning för beteenden som vi inte valt själva för att det varit så förväntat och setts som så neutralt. När vi förstår vad vi håller på med i vår mansroll kan vi göra oss fria och omprogrammera oss och varandra.

En humoristisk uppsättning

Ta del av föreställningen. Verkligen lyssna på vad den säger. Fastna inte i metaforerna. Ta ansvar för vår position och känn hur mycket mansrollen påverkar allas våra liv negativt – övertidshets, alkoholism, lumpen och frånvarande farsor. Var modig och våga lyssna. Våga utvecklas. Känn vikten falla från dina axlar, ansvaret i magen. Ta inte SCUM så personligt eller bokstavligt, utan som ett inlägg med glimten i ögat.

En “fri” kultur 

Andrea Edwards som spelar Solanas säger i en intervju “Det absurda är att behöva utstå det här på grund av att jag som skådespelerska gör mitt jobb. En skådespelare som spelar Hitler har inte blivit mordhotad vad jag vet. En fråga man kan ställa sig varför det är så extremt känsligt att gestalta en radikalfeminist.” Jag räknar, precis som Johan Hilton, med att alla försvarare av den fria kulturen skyndar sig att stå som mänskliga sköldar runt uppsättningen av SCUM och de som gör den. Försvararna som är så högljudda när alster riktas från (för dem) mer bekväma perspektiv så som smärtsamma kakor och rondellhundar.

Läs och ta del av filmer om att vara en bra person kontra mansrollen i Machofabriken.

Lyssna på Sara Hansson som missunnar folk att vara sura över SCUM-teatern i P3:s tankesmedjan.

Följ var SCUM-manifestet spelas nästa gång i sin turné så att du kan visa ditt stöd.

Läs manifestet. Köp boken eller läs en digital version.

 

/Adrian Repka, Jämfota

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Sammanfattning av Mångfald på djupt vatten

Sammanfattning av Mångfald på djupt vatten

Intervjuer med ledare på Malmö stads badanläggningar om mångfaldsarbete.

Malmö högskola – Ledarskap och organisation – C-uppsats – 2010

Moa Björnson och Adrian Repka

Vidare till uppsatsen i sin helhet.

 

Mångfald på djupt vatten, Foto Eli Linderholm

Foto: Eli Linderholm

 

Vi undrade hur ledarna för de kommunala badanläggningar ser på mångfald och på sitt ansvar att göra platserna möjliga, tillgängliga och bekväma för hela befolkningen.

Under arbetet märkte vi att det fanns en skillnad, som vi kallar för ett glapp, mellan vad som krävs av ledarna, vad de säger och vad de gör.

Kommunala badanläggningar finns till för att medborgare ska kunna röra på sig, leka och träffas.

Hälsan ökar när vi gör dessa saker. Det är bland annat de nationella folkhälsomålen som ger kommunerna i uppdrag att göra det möjligt för folk att röra på sig där de bor.

Ohälsan är som störst i de grupper som inte tillhör normen i samhället.

Diskrimineringslagen finns för att alla ska kunna vara med.

Vi försökte att förstå varför glappet finns trots att alla regler kräver mångfald och ledarna också vill ha det.

Vi kollade på ledarskaps- och organisationslitteratur, jämförde med intervjuerna och kom fram till tre huvudförklaringar till varför glappet finns:

  1. Brist på praktiska krav uppifrån
  2. Medborgaren ses som kund
  3. Normavvikare ses som problembärare med särintressen

Men badanläggningarna görs för en genomsnittlig besökare. Språket som kommuniceras på är svenska, för att byta om går en in på herr- eller damavdelningen. Finns en bassäng, är den gemensam för ”kvinnor” och ”män”.

Platserna ses som neutrala och normerna blir inte synliga förrän någon har ett behov utanför standarden.

Att platsen ordnas såhär gör att de som bäst behöver hälsofrämjande aktiviteter hamnar utanför.

Glappet mellan kraven och verksamheten finns för att ledarna varken ser de diskriminerande strukturerna eller deras konsekvenser, eller ser det som sitt ansvar att överbrygga det.

 

MFDJV sammanfattning

  • Bristen på yttre krav gör att det är upp till varje enskild ledare att arbeta utifrån sitt eget ansvarstagande.

 

De yttre krav som ställs på ledarna för badanläggningarna om mångfald är få och inte tvingande. Detta innebär att ledarna själva, efter förmåga och intresse, får ta ansvaret att skapa en mångfaldig verksamhet som inte diskriminerar. Glappet fortsätter att finnas när arbetet nedprioriteras av bristande incitament.

 

  • Marknadiseringen av offentlig service, där medborgare ses som kund gör att tillgång och efterfrågan styr utformandet av verksamheten och tar bort fokus från folkhälsoarbete.

 

Ledarna ser badanläggningarna som marknadsanpassade verksamheter vilka styrs av utbud och efterfrågan. De har som mål att göra så många som möjligt av deras kunder så nöjda som möjligt. Synsättet har flyttat fokus från att vara folkhälsofrämjande anläggningar till för ’alla’, till kundorienterade verksamheter som tillfredsställer en majoritets behov. Glappet upprätthålls därför att det blir upp till marknaden att överbrygga det, och marknaden utgår inte från minoriteters behov.

 

  • Den normativa struktur som verksamheten är utformad utefter och dess konsekvenser är osynlig för verksamhetsledarna.

 

Problemen läggs på individuella avvikare och inte på strukturell nivå. Särlösningar för avvikare kommer när individerna kräver utrymme. Lösningarna är flexibla, reaktiva och hamnar utanför den centrala verksamheten. Att avvikarna ses som problembärarna gör att glappet fortlever.

Vidare till uppsatsen

 

 

 

 

 

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone