Video: föreläsning om tolkningsföreträde, Berättarfestivalen i Skellefteå

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Nyanser av obekvämlighet

Nyanser av obekvämlighet

Kärrtorp

 

 

Jag var i Kärrtorp på den stora men hade hela tiden en prideparadskänsla. Så heter känslan jag får av att stora problem osynliggörs när alla ska vara enade. När alla påstår sig vilja samma sak, vara på samma sida mot ett fåtal extremister som valt en hatideologi. Det återskapar idén om det generella och goda antirasistiska vi-et mot de dåliga och rasistiska människorna som är några helt andra och långt bort. Det går inte ihop med vad jag vet om hur strukturellt förtryck funkar: alla berörs vi av rasism, vissa av oss tjänar på den. Att vara en antirasistisk allierad, till exempel, är inte heller någon identitet eller ideologi utan är något en gör. Antirasism och andra former av motstånd består av handlingar som en kan ha chans att utföra eller inte utföra varje dag.

I söndags kunde jag samtidigt inte vara någon annanstans än i Kärrtorp. Jag kände dock inte peppen över mängden personer, som andra beskriver, vid åsynen av plakat för kärlek och mångfald eftersom kärlek och mångfald inte har förmåga att lösa de problem vi har. Det finns maktrelationer som hindrar ”mångfaldiga sammanhang” från att bli på deltagarnas lika villkor. Vad som påverkar strukturell rasism är systemperspektivet, att se hur till synes demokratiskt valda politiker kan verka odemokratiskt. Att upprätthållandet av ordning, så som polisen uttalar sig om varför de inte gör interventioner i nazistattacker, i själva verket är att upprätthålla en oordning.

(Triggervarning på vad jag förstår som uttryck för strukturell rasism. Läs vidare i stycket under.) Den nuvarande samhälleliga oordning som vi vet skadar människor, som gör att människor tvingas fly, lever i skräck, görs fattiga och rättslösa, blir rättsvidrigt frihetsberövade i brottsförebyggande syfte, förföljs pga sin skapade fattigdom och registreras i särskilda polisregister och andra uttryck för systematiskt, rasistiskt våld. Oordning.

Musikern och aktivisten Bernice Johnson Reagon lär ha sagt “If you’re in a coalition and you’re comfortable, you know it’s not a broad enough coalition” vilket betyder att om du är i en koalition och bekväm så vet du att det inte är en koalition som är bred nog. Men det finns olika typer av bekvämlighet/obekvämlighet, tänker jag. En kan vara bekväm av olika anledningar och på olika sätt. Om jag är bekväm för att jag som vit bekräftas av en antirasistisk demo,  då lär koalitionen vara för snäv. Men om jag som hbtq-person känner att prideparaden i Stockholm är för bred och för någon annans skull och på någon annans (sponsorers, korvförsäljares, cis/heteropersoners) villkor, då är koalitionen sannolikt för bred. En koalition som gör en direkt obekväm av hur en ser på koalitionens effekter kanske är för bred eller saknar grund, saknar bas för ”accountability” vilket på ett ungefär betyder ansvar. Att sakna denna typ av ansvar är att efteråt inte kunna avkrävas något beteende som motsvarar påståendet som deltagandet innebär. Såhär blir det då: en deltar i en antirasistisk demonstration eftersom en identifierar sig som antirasist, men det behöver inte få någon betydelse för ens handlingar eftersom ”för mångfald och kärlek” är för luddigt och betyder massor av olika saker för olika personer.

Så jag var obekväm men har uppfattat att det var många som kände hoppfullhet i massorna. Många som ska få det definitionsföreträdet att säga att det var viktigt att vi var i Kärrtorp. Vad den här texten leder till är därför ett förslag på hur det skulle vara lättare att delta i och utvärdera sammanhang där det är viktigt att mobilisera mycket människor. Det kan också hjälpa att ställa krav på deltagare, göra deltagare ansvariga för förändringen som en vill åt. Att skriva ut några punkter, en gemensam grund för demonstrationen hjälper både mig som deltagare och arrangören att veta vad det betydde/inte betydde att vi deltog och vad människor enligt sig själva samlades kring. Punkterna kan komma från arrangörsgruppen och vara ett uttryck för de behov som arrangemanget bygger på. Ju mer konkret, desto bättre! En väljer punkter efter vad en behöver och vad en tror kunde tillgodose det. Innehållen i våra punkter skulle säkert skilja sig åt, men här är en punkt som exempel på hur formen kunde se ut:

–       Vi behöver en mediarapportering som inte reducerar nazisternas attack mot oss till en ”orolighet” eller ”uppgörelse”. Vi blev attackerade och alla som är med här idag tror på det.

 

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Bästa Beatrice och bemötandets begränsningar

I gårdagens DN publicerades texten “Bästa Beatrice Ask” av författaren Jonas Hassen Khemiri som ett svar på Justitieminister Beatrice Asks uttalanden om REVA-projektet. Texten spreds snabbt och på twitter startades #BästaBeatrice där fler fortsätter att dela sina erfarenheter av strukturell rasism.

I dagens DN bemötte Ask texten i en intervju.

Svaret är relativiserande:

”Det jag har försökt förmedla, på ett dåligt sätt, var att alla människor har egna erfarenheter. Beroende på de erfarenheterna kan man se på polisens agerande på olika sätt. Det ska man ha respekt för.”

Ask menar att perspektiven som en vit och en rasifierad person har om rasism väger lika tungt. Men istället borde det vara så att en som påverkas negativt av en struktur har definitionsföreträde framför en som tjänar på den.

Svaret är förminskande:

”Jag var utbytesstudent i USA på 70-talet och bodde hos en svart familj i ett svart område. Jag gick i en skola där 70 procent var svarta. Alltså har jag bilden ganska klar för mig hur det kan vara och jag har ett engagemang för hur man blir bemött.”

Ask menar att dennes erfarenheter som utbytesstudent (!) där den utifrån en privilegierad position på sin höjd fick indirekt erfarenhet av rasism under ett år för fyrtio år sedan är ett lika relevant perspektiv som att i nutid, i varje interaktion och varje del av ens liv behöva förhålla sig till och hantera rasifieringsprocesser.

Svaret skyddar en antirasistisk identitet:

”Jag vågar påstå att jag har ett stort intresse och engagemang för de här frågorna.”

Det är inget tvivel om att Justitieministern uppfattar sig själv som antirasist. Dessvärre var det inte det som efterfrågades. Ett antirasistiskt beteende för antirasistiska effekter av dess arbete skulle i första hand ge tolkningsföreträde av situationen till den som erfar arbetet som förtryckande. Det är inte första gången en person i en vit position uppvisar mer rädsla för att kallas rasist än för rasismens verkningar.

Svaret återskapar problem:

”Artikeln andas att han har mycket erfarenhet och att jag som politiker skulle sakna det. Jag kan säga att det är fel, just när det gäller rasism och attityder mot andra.”

Ask neutraliserar den rasistiska ordningen och sin egen delaktighet i den genom att inte förhålla sig kritisk till vilka det är som kan ha ”attityder” mot de som görs till ”andra”.

Svaret föreslår en enda lösning och den är ytlig:

”Det är ett av skälen till att vi har arbetat mycket med bemötandefrågor.”

Ask har en föreställning om att de rasistiska problemen som till exempel Polismyndigheten uppvisar finns på ett bemötandeplan. Men det spelar ingen roll om Poliser har ett gott bemötande mot en, till exempel med ögonkontakt eller ett leende på läpparna samtidigt som de med lagens stöd och påbud avhumaniserar en med händerna. Positiva eller negativa attityder från personer har ingen bärande roll i det system där rasismen är institutionaliserad. Justitieministern behöver gräva i det som den upplever som neutralt men som upprätthåller en orättvis världsordning.

Organisationskultur är allt från bemötande till det som sägs “sitta i väggarna”. Kultur verkar i en mängd lager. Här är en illustration av var organisationskulturen kan tänkas vara fördelad hos just Polismyndigheten. Modellen är som en lök i genomskärning och de yttre lagren är de som är lättast att lägga märke till och också att förändra, medan det som verkligen skapar verksamheten är lagren längre in som inte går att råda bot på med hjälp av individuell kunskapshöjning.

Organisationskultur

När en har tagit bort ett dåligt bemötande finns till exempel ens prioriteringar kvar, och det är dit Khemiri pekar i sin text. När attityderna förändrats till det bättre finns ens rutiner och samarbeten kvar. När en bytt ut personerna på bilderna i ens rekryteringskampanj finns ens människosyn, ens uppdrag och uppsatta mål för fortsatt finansiering kvar. När en ändrat sina symboler och ändrat sitt språkbruk kommer fortfarande ens syn på kompetens finnas kvar precis som det vetenskapliga stöd en väljer att använda för att kunna  (fortsätta) sitt arbete.

Rasism genomsyrar hela Polisens arbete, eftersom rasismen är strukturell. Förändringar på en mer grundläggande nivå i en organisation kan få effekter även på ytligare nivåer men inte tvärt om. Vad Ask behöver fråga sig själv är “vilket system är det bemötandet kommer ifrån?” och “vem är det som är tänkt att bemöta vem?”.

Det är på grund av lagren i en organisationskultur som det inte heller gör någon skillnad om vi fokuserar problemet på Justitieministern och till slut får till dennes avgång. Fråga Socialdemokraterna hur mycket organisationen förändras av att byta frontfigur ;). Vad vi istället kan fokusera energi på är att få de som har mest ansvar och möjlighet, att också ta det på allvar. Vi behöver inte godkänna att direkt ansvariga personer får komma undan genom att individualisera förtrycket.

“Jag vågar påstå att jag har ett stort intresse och engagemang för de här frågorna. Däremot tycker jag inte att det talat för politiska ingripanden i enstaka fall. Jag ska inte fatta beslut om vad polisen ska göra i enskilda fall, eller i val av metod.”

Jag tror egentligen inte att lagligt sanktionerat våld så som Polisens någonsin kan generera rättvisa praktiker, men ni/de kan ju alltid försöka. Samtidigt kan vi skapa alternativ så som att arbeta med och för transformative justice. Det är ett systemorienterat sätt att se på våld och skada bortom brott-och-strafflogiken. Det utgår ifrån att det bara är i ett skadat samhälle som människor kommer till skada och att den som skadar någon också skadas själv. Fokus för rättsskipning blir därför att minska skadan och öka läkandet, till skillnad från idag där det vedergällningsbetonade straffet är normaliserat. I ett systemperspektiv blir det oundvikligt att börja analysen i ett samhälle som orsakar skada på invånare genom exempelvis rasial profilering och kriminalisering av papperslöshet. Ett samhälle som på ett grundläggande plan gynnar vissa invånare på bekostnad av andra genom växande klassklyftor och ständligt ojämlik resursfördelning, nedmontering och marknadisering av det offentliga och jobbskatteavdrag för att inte behöva stå för en skattesänkning.

 

Adrian Repka, Jämfota

Jag som skrivit privilegieras personligen av vithet, mejla därför gärna om det är något jag behöver ändra i text eller tanke! Tack.

 

För den som vill göra en egen skiss över sina organisationslager finns övningen här.

Läs också Rami Al-khamisi från förortorganisationen Megafonens text “Hassen Khemiri spräcker myten om Sverige som ett antirasistiskt land”.

 

Syntolkning av organisationsskissen över Polismyndigheten. De innersta delarna i den lökformade modellen är de som är svårast att lägga märke till och svårast att förändra. I de innersta lagren, med lappar i blått och grönt finns experter, syn på kompetens, självbild/identitet, människosyn, historiskt sammanhang, föreställningar om det neutrala perspektivet, position i samhället, syften och uppdrag, problemdefinition, prioriteringar, historieskrivning samt vetenskap som väljs ut för att stödja ens verksamhet. I de mellersta lagren, med lappar i orange och gult finns samarbeten, finansiering, beslutsprocesser, rutiner, platser/lokaler, förebilder, högtider och ritualer, berättelser som berättas samt lagar och regelverk. I de yttersta lagren, med lappar i rosa och lila finns humor och jargonger, policydokument, frontfigurer, bilder och symboler, bemötande, språkbruk samt attityder. Slut på syntolkning.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone