Video: föreläsning om tolkningsföreträde, Berättarfestivalen i Skellefteå

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Nyanser av obekvämlighet

Nyanser av obekvämlighet

Kärrtorp

 

 

Jag var i Kärrtorp på den stora men hade hela tiden en prideparadskänsla. Så heter känslan jag får av att stora problem osynliggörs när alla ska vara enade. När alla påstår sig vilja samma sak, vara på samma sida mot ett fåtal extremister som valt en hatideologi. Det återskapar idén om det generella och goda antirasistiska vi-et mot de dåliga och rasistiska människorna som är några helt andra och långt bort. Det går inte ihop med vad jag vet om hur strukturellt förtryck funkar: alla berörs vi av rasism, vissa av oss tjänar på den. Att vara en antirasistisk allierad, till exempel, är inte heller någon identitet eller ideologi utan är något en gör. Antirasism och andra former av motstånd består av handlingar som en kan ha chans att utföra eller inte utföra varje dag.

I söndags kunde jag samtidigt inte vara någon annanstans än i Kärrtorp. Jag kände dock inte peppen över mängden personer, som andra beskriver, vid åsynen av plakat för kärlek och mångfald eftersom kärlek och mångfald inte har förmåga att lösa de problem vi har. Det finns maktrelationer som hindrar ”mångfaldiga sammanhang” från att bli på deltagarnas lika villkor. Vad som påverkar strukturell rasism är systemperspektivet, att se hur till synes demokratiskt valda politiker kan verka odemokratiskt. Att upprätthållandet av ordning, så som polisen uttalar sig om varför de inte gör interventioner i nazistattacker, i själva verket är att upprätthålla en oordning.

(Triggervarning på vad jag förstår som uttryck för strukturell rasism. Läs vidare i stycket under.) Den nuvarande samhälleliga oordning som vi vet skadar människor, som gör att människor tvingas fly, lever i skräck, görs fattiga och rättslösa, blir rättsvidrigt frihetsberövade i brottsförebyggande syfte, förföljs pga sin skapade fattigdom och registreras i särskilda polisregister och andra uttryck för systematiskt, rasistiskt våld. Oordning.

Musikern och aktivisten Bernice Johnson Reagon lär ha sagt “If you’re in a coalition and you’re comfortable, you know it’s not a broad enough coalition” vilket betyder att om du är i en koalition och bekväm så vet du att det inte är en koalition som är bred nog. Men det finns olika typer av bekvämlighet/obekvämlighet, tänker jag. En kan vara bekväm av olika anledningar och på olika sätt. Om jag är bekväm för att jag som vit bekräftas av en antirasistisk demo,  då lär koalitionen vara för snäv. Men om jag som hbtq-person känner att prideparaden i Stockholm är för bred och för någon annans skull och på någon annans (sponsorers, korvförsäljares, cis/heteropersoners) villkor, då är koalitionen sannolikt för bred. En koalition som gör en direkt obekväm av hur en ser på koalitionens effekter kanske är för bred eller saknar grund, saknar bas för ”accountability” vilket på ett ungefär betyder ansvar. Att sakna denna typ av ansvar är att efteråt inte kunna avkrävas något beteende som motsvarar påståendet som deltagandet innebär. Såhär blir det då: en deltar i en antirasistisk demonstration eftersom en identifierar sig som antirasist, men det behöver inte få någon betydelse för ens handlingar eftersom ”för mångfald och kärlek” är för luddigt och betyder massor av olika saker för olika personer.

Så jag var obekväm men har uppfattat att det var många som kände hoppfullhet i massorna. Många som ska få det definitionsföreträdet att säga att det var viktigt att vi var i Kärrtorp. Vad den här texten leder till är därför ett förslag på hur det skulle vara lättare att delta i och utvärdera sammanhang där det är viktigt att mobilisera mycket människor. Det kan också hjälpa att ställa krav på deltagare, göra deltagare ansvariga för förändringen som en vill åt. Att skriva ut några punkter, en gemensam grund för demonstrationen hjälper både mig som deltagare och arrangören att veta vad det betydde/inte betydde att vi deltog och vad människor enligt sig själva samlades kring. Punkterna kan komma från arrangörsgruppen och vara ett uttryck för de behov som arrangemanget bygger på. Ju mer konkret, desto bättre! En väljer punkter efter vad en behöver och vad en tror kunde tillgodose det. Innehållen i våra punkter skulle säkert skilja sig åt, men här är en punkt som exempel på hur formen kunde se ut:

–       Vi behöver en mediarapportering som inte reducerar nazisternas attack mot oss till en ”orolighet” eller ”uppgörelse”. Vi blev attackerade och alla som är med här idag tror på det.

 

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Vems glädje?

Vems glädje?

Stockholm Prides reklamkampanj har jag tänkt mycket på den senaste veckan men varken hunnit eller orkat ge mig in i samtalet. Speciellt opeppad har jag varit att delta för att motståndet mot kampanjen kallas för gnäll och de som är kritiska uppmanas att bli medlemmar i föreningen Stockholm pride och påverka inifrån istället. De som är trötta på gnället tycker att kampanjen är bra.

För mig är dessa försök att tysta kritiken med påförande av skam ett upprepande av förtrycket som upplevs. Det är att göra motståndaren till problembärare och kampanjen till neutral. Att vara okej med något är ett privilegium. Att känna sig bekräftad av en kampanj likaså. Det är viktigt att alltid tänka på vem en själv är och vilka som tycker att något är jobbigt. Har de kanske queerare kroppar som utestänger dem från synlighet som i bilden här? Har de kanske erfarenhet av sexuellt våld? Har de kanske bytt namn och blivit ifrågasatta? Utsätts de kanske för våld på toaletter? Är de kanske trans på andra sätt än de som synliggörs här – de som kommer med klackar, peruker, att vara diva, shoppa med frugan? Skulle de vilja shoppa med frugan men kan inte det eftersom de förlorade frugan till transfobin i samhället?

Att säga att kritiker ska bli medlemmar och påverka organisationen istället för att stå utanför bygger på en idé om att alla kan påverka, fritt från exempelvis organisationsinterna normer om sexualitet, vithet, funktionalitet och könsmaktsordning som enligt vad jag förstått varit röda trådar i organisationen. De röda trådarna har funnits även när det funnits fler radikala och progressiva krafter inne i föreningen än vad som finns idag. Det blir som att utbrista “lägg till mer glass!” när en milkshake ska blandas och består av glass och korv. Hur mycket glass som än läggs till kommer smaken av korv att träda fram på bekostnad av hela drycken, så det enda rimliga alternativet är att fråga sig varför korven ska vara med från början.

Att en organisation endast kan bemöta kritik med hänvisningar till humor, glimten i ögat eller sin vision bidrar inte till utveckling. Det är inte heller att ta ansvar för sin möjlighet att säga vad som finns och inte finns. Bara för att ta några konkreta exempel: i pressmeddelandet om kampanjen har heterosexuella kontrasterats med hbt-personer. Detta osynliggör de heterosexuella hbt-personerna. Ja! Du läste rätt!

Inforuta à la år 2000:

Hbt, på engelska lgbt, är ett samlingsord för identiteter och uttryck som bryter mot heteronormen som samlar både kön och sexualitet. Kön och sexualitet är inte samma sak men förväntas i heteronormen påverka varandra.

Hur kan en organisation tro att den från denna skrala kompetensbas ska kunna göra ett bra jobb med blitrans.nu? Ett tips för framtiden: den som inte har medlemsbasen eller en referensgrupp ska inte heller representera! Agendan ska alltid sättas med de direkt berörda av en verksamhet. De som är direkt berörda av begreppet trans* vet oftast denna skillnad mellan kön och sexualitet eftersom de lever den.

Den orangea bilden ovan som kopplas till blibi.nu förstärker bland annat tvåkönssystemet (en av varje, kille och tjej) och är biologistisk (det biologiska könet är relevant och det finns bara två sorter). Dessutom eldar reklamen på den översexualiserade bild i heteronormativa delar av samhället av bisexuell identitet som många där direkt berörda får kämpa med. Biargumenten kommer inte bortom att säga “bästa av två världar” på olika sätt. Att arbeta inom den heteronormativa tvåkönsmodellen går inte att kombinera med att vara transinklusiv. Det räcker inte med att expandera innebörden i “det ena och det andra”. Det räcker inte heller med att säga att “men folk får ju bidra med sina egna förslag på de olika hemsidorna!” Det räcker inte. Pengar har redan lagts på trycket och spridningen av det som utgör grunden i milkshaken och det var dessvärre mest korv.

En sak jag ska ge cred för är försöket till att synliggöra hur homosexuell propaganda skulle se ut om den fanns och ger ett komplement till Born this wayplågan som varade hela förra året, precis som en vän på RFSL påpekade. Däremot är denna reklamkampanj inte ett bra sätt att göra det på. Den bagatelliserar erfarenheter av förtryck och daglig kamp. Denna tolkning av “på vilket sätt livet är en schlager” tar inte hänsyn till vilka nu livet är trivsamt för (homosexuella välbetalda normpersoner) eller att denna kampanj gör att festivalen återigen riktar sig till en heteronormativ åskådare (som var exakt det som hela förra årets festival kritiserades för). Kampanjen utstrålar en känsla av att “vi är klara nu” medan hyllmeter av förtryck ännu återstår för delar av communityt. Vilka är “vi” och vilka konsekvenser får det för dem som inte passar in i denna berättelse?

 

en motståndsbild “#283 för att stockholm pride tycker att transpersoner skall vara tysta och glada!”

 

en motståndsbild “#284 för att vem ska annars vara hbq rörelsens clowner?”

 

Kritiken som kommit upp är befogad. Självklart måste en få kritisera organisationer som en inte är med i. Vi påverkas alla, mer eller mindre av exempelvis organisationen Stockholm prides verksamhet. Kan vi istället fokusera på de anledningar som finns till varför kritikerna inte är medlemmar? Just nu är samtalet på den nivån att företrädare och stöttare känner sig missförstådda av illvilliga snorungar som ‘väljer’ att vara sura vad organisationen än gör. Det är som med diskriminering: det är ganska irrelevant vad ens avsikt med en handling var, det är upplevelser av effekten eller konsekvensen i sig som räknas.

Pride i Sverige idag har hamnat långt ifrån sin ideologiska grund. Den tolkning av Stonewallupproret och ACT:UP-rörelsen som gjordes av Homosexuella frigörelseveckan (som sedan blev Stockholm Pride) är mycket olik sina systemkritiska, maktanalytiska och queera amerikanska rötter. Jag tror att två saker kan göras: att Stockholm Pride åter börjar kalla sig för den homosexuella frigörelsevecka som den de facto fortfarande är och slutar låtsas ens vara hbt, än mindre normkritisk eller queer. Alternativt vill jag att de svenska pride- regnbågs och hbt-festivalerna gör sin släktforskning och lär av sin historia. Jämfota ansluter sig härmed till den pridekritiska folkkampanjen med ännu ett tacksamt leende till rörelsen i Göteborg.

 

Adrian Repka, Jämfota

 

Tack Lisa för styrkan idag och Johanna för de snygga motbilderna.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Det blir inget happy pride

Stolthet är tydligen en grill på hjul där det steks korv inlindad i bacon.

Stolthet verkar också vara ett företags möjlighet att få visa upp sina fem olika typer av konstgräsmatta.

Stolthet är det när en vit och troligen gay person prutar för att ölen som den troligen hemlösa personen säljer på gatan kostar 3 dollar, medan han helst bara skulle betala två.

Stolthet är också ett evigt könande för att få sälja saker «hi ladies, we have some awsome symbols for you to wear with pride» och kommentrerande «you guys look really cute!».

Stolthet verkar det också kallas när cismän sitter med öl och bar överkropp i parken innan Dykemarch medan varma Dykes sitter med tröjorna på medan de dricker sin öl.

Stolthet är vad åskådare känner när gay polis efter polis efter polis går i stolthetsparaden och den ingallrade sheriffbussen får passera publiken som om den stod för något neutralt.

Stolthet är tydligen ursnygga transmän med ölburkar som spänner muskler och låtsasbrottas och har inte tid eller lust att se något annat än sig själva, inte ens de blyga och för dem osynliga misfitsen som sitter alldeles bredvid.

Stolthet kan också vara att säga från scenen, som en positiv förebild, att «se till att få ligga idag för lyckas du inte med det nu  så kommer du aldrig att få något».

Stolthet är verkligen att spela Lady Gagas «I was born this way» och på det sättet acceptera problematiserandet av från normen avvikande identiteter.

«Happy Pride!!!» ropar de efter mig på gatan och jag förstår inte riktigt vilken del av det här som är det som jag tänks vara «happy» över. Att jag kan välja att bära hur höga strutsfjäderplymer jag vill en dag om året utan att vara rädd eller att det massproducerade plastskräpet finns i sex olika färger? Att det fins minst fyra olika gay-friendly candidates för det nästkommande lokala valet «that supports our families»? Ska jag fira min egen eller andras mångfald? Ingens identitet är för mig så laddad att jag skulle känna ett behov av att ha till exemepl en «i love gays» t-shirt på mig.

För mig blir det nog aldrig något happy pride. Pride ska vara till för att förbättra saker och när jag gör det med andra, ja det är då jag kan känna mig ‘happy’. Pride ska vara ett tillfälle för politik – inte en urskuldande men glittrig ölfest som är okej med de betydande sociala orättvisorna som finns i våra communities som också återskapas av själva firandena.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone