IDAHOT 2014 på Lunds Universitet

Skärmavbild 2015-02-09 kl. 18.23.31

Skärmavbild 2015-02-09 kl. 18.23.56

Personalföreningen HBTQ-LU har gjort en sammanställning av Lunds universitets uppmärksammande av Internationella dagen mot homo, bi och transfobi (IDAHOT). Jag var där och höll en föreläsning om systemorsaker till hatvåld. Det handlade om hur vi kan förstå hatbrott mot hbtq-personer som något annat än en individuell och slumpmässig företeelse utan något som får sina rötter i repressiva lagar och rättspraxis, forskning utifrån heteronormativa perspektiv och för normpersoners användning och hur vi kan identifiera och förändra administration som fortsätter att göra hbtq-personer till avvikare i systemen vi befinner oss inom.

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
”Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

”Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

Det är klart folk jobbar ihjäl sig

Författare: San Brobjer

Handledare: Adrian Repka

Öppna rapporten som .pdf

 

Insikter

Jag vill inleda med dessa citat, som är alla de svar jag fick på den avslutande frågan: Vilken är er viktigaste insikt om arbete/arbetsliv/arbetssamhället som ni önskar att alla kände till?

”Ifall vårt samhälles mål bara var att få gjort det samhällsnyttiga arbetet som är nödvändigt, hur annorlunda våra liv skulle kunna se ut då. Hur mycket tid vi skulle arbeta, hur mycket tid vi skulle kunna lägga på mer kreativa aspekter av livet. Vi skulle inse vad som verkligen är viktigt. Så många saker skulle inte längre behövas, som den stora, osynliga servicesektorn där inget nyttigt produceras, men med massa skumma, invecklade kopplingar till konsumtion och produktion… Istället för att bara tänka på vinst oavsett var den kommer ifrån.”

”Jag skulle önska att unga betydligt tidigare lär sig att inte ta skit på jobbet. För det tar ett par år innan man är där. Det skulle jag önska. Man har rättigheter, man behöver inte bli behandlad som skit av sin arbetsgivare. Man ska inte bli lockad av såhär massor med ’lull-lull’ – vilket är mer en medelklassgrej. Jag skulle önska att unga tidigare fick en erfarenhet av vad det innebär att vara anställd och vad man kan acceptera och inte acceptera, och stod på sig lite mer. Och det krävs år innan man är så pass bekväm i det, skulle jag säga. Där jag har jobbat så har alla varit skitdriftiga, alla kommer såhär direkt från högskolan, driftiga, välutbildade och så vidare, men har inte pejl på att kräva det man har rätt till. Man köper att vi fick typ ett extravagant Wii-spel från företaget i julklapp, men ingen löneförhöjning – när man är 25 kan man bli lite förtrollad av det, eller ett flott kontor eller vad det nu är, men efter att par år så vill man bara säga ’Ta ditt jävla dataspel och behåll det’. Det finns ju olika typer av utsatthet och möjlighet att säga ifrån, så tycker jag ändå att man ska känna att man har rätt att inte bli trampad på. Man kan ha olika möjligheter att agera på det, men att först inse att man har rätt till sig själv även på jobbet, att man fattar det snabbare. Sen kan man ha miljoner av anledningar att inte kunna agera på det, man kan ha partner eller gift eller barn eller inse att ’shit, ingen annan kommer anställa mig’ men att ändå ha en medvetenhet om sitt eget värde. Det skulle jag tycka var toppen.”

”Jag tänker såhär: Om en bara visste vad som sker, runt omkring en i samhället – typ vad som sker med tvångsdeporteringar, vad som sker med miljön. Om man visste typ allting hemskt, om man bara får den insikten så ba ’Aha, det kanske finns andra saker som är värt, som spelar roll än att jag arbetar’, det fick mig i alla fall att ’Oj, det här sker verkligen’. Det kan få en att tänka om väldigt mycket om vad som behövs i världen. Jag tänker att många vet halvt om halvt vad som sker med miljön, som de får från typ tidningarna, men om de verkligen tagit reda på saker. Som tvångsdeporteringar, det är något som sker bakom stängda dörrar, om folk visste mer om det så hade de gått ’Whoa!’, och inte velat vara en del av det. Öppna ögonen för att det kapitalistiska systemets grej är att få folk att tro att det inte finns ett annat system att leva i. Att inse att vi har bara haft det här systemet i typ 200 år, det är ett ganska nytt fenomen och inte nödvändigt. Vi måste inte veta allt på en gång hur vi vill ha det, men vi måste veta att det finns alternativ.”

”Det som jag känner är ju det att livet är ju så mycket större än ett arbete, egentligen… och vad har man ett arbete till? Krasst räknat så är det ju bara att få in inkomst för det som du gör, ja alltså det att du äter och dricker och har mat för dagen, bostad och kläder och liksom kan ta hand om dina barn. Om man klassar arbete som ’det man får betalt för’. Arbete egentligen är ju liksom någonting man utvecklar, någonting man vill göra och någonting som man trivs med… eller som man måste göra på något sätt. Jag skulle inte kunna tänka mig att inte arbeta. Att ha den insikten, och sen se också att det är ju under en period i sitt liv som man arbetar. Man arbetar ju inte som barn, och man arbetar inte heller som pensionär, som gammal. Det är egentligen en rätt så kort period som man förhåller sig till, som hela samhället är uppbyggt kring. Och vad pratar folk om? Sin semester, sin ledighet. Arbete är ändå liksom någonting som på ett sätt är allting i en människas liv men ändå rätt så marginellt. Det är så marginellt som man själv bestämmer att det ska vara!”

”Ta det lugnt! Det kanske är för att jag har en position där jag kan säga ’ta det lugnt’ – jag har råd att ta det lugnt. Men alltså, vad är det som man kommer ihåg? Det är väl relationer man bygger i livet som man kommer ihåg. Sen kan man ju bygga relationer genom sitt arbete, men man ska ju veta att… ja, att inse att det är en själv som är viktigast. Det låter så jävla individualiserat och okopplat till andra, men det är ju inte det, på nåt sätt. Jag vet inte om jag kan formulera det på nåt sätt, men… Det är okej att inte gå till jobbet en dag, om man har råd med det.”

”Å ena sidan vikten av att organisera sig fackligt och genom det lära sig vad man har för rättigheter och att organisera sig tillsammans för sina och sina kollegors rättigheter. Det är jätteviktigt. Men min huvudgrej är nog… det blir väldigt individuellt, men… Vad är det för liv du vill leva? Hur vill du organisera ditt liv? Vill du verkligen jobba 40 timmar varje dag tills du blir 75 eller hur det nu blir, för att du ska kunna konsumera massa grejer som sägs vara nödvändigt för att leva i det här samhället? Är det inte viktigare att organisera våra liv på ett sätt som får oss att må bra men där vi också visar hänsyn och tar hand om varandra?”

”Ja men typ att man inte behöver arbeta så mycket. Alltså, så enkelt är det. Alltså, såhär: sen jag liksom släppte all press… Dels måste man ju släppa pressen på varför man behöver konsumera saker, att det är för att upprätthålla en viss typ av livsstil i motsättning mot andra. Om man inte har den pressen så behöver man inte konsumera så mycket, och då behöver man inte överarbeta. Men också att släppa pressen på att man måste ’bli nåt’, även om det är något konstnärligt. Det kan bli för sin egen skull, på fritiden. Eller, allting måste vara för sin egen skull, inte för andras skull, på ett sätt. Om folk bara ser hur skadligt det är att arbeta så mycket som de gör. Jag känner mig så jävla fri! Och mår så jävla mycket bättre av att ha så mycket mer fritid. Och man kan konsumera på billigare sätt.”

”Jag tror att det är lätt att glömma att de rättigheter vi har nu, som arbetare eller som människor, är grundade i och kommer från en kamp för att få dessa rättigheter. Det är inte som att någon politiker eller chef eller ledare plötsligt sa typ ’låt oss vara lite snälla mot de där stackarna och ge dem åtta timmars arbetsdag, och sjukförsäkringar, och föräldraledighet’ – det har aldrig hänt. Det har alltid kommit från folkets, arbetarnas, kamp. Att komma ihåg att om vi vill ha ett annat sätt att se på arbete och ett annat sätt att arbeta på så måste vi kämpa för det. Vi kommer inte bara det från någon godhjärtad politiker eller arbetsköpare. Jag tror att folk ibland glömmer att anledningen till att vi har det så bra nu är för att folk kämpat för det.”

 

Introduktion

Det här är slutrapporten för projektet om arbete/arbetskritik som jag har ägnat mig åt under höstterminen 2013.

Arbete är något som ständigt ramar in mångas vardagsliv. Något som är utmärkande för villkoren på arbetsmarknaden de senaste åren är trenderna mot ökad kortsiktig effektivisering, standardisering, yttre kontroll, målstyrning och exempelvis marknadiseringen av offentlig sektor. Anställningar är idag i allt högre grad tidsbegränsade och projektbaserade, färre upplever den anställningstrygghet som fackliga organisationer kämpat för under första hälften av 1900-talet. Bara de senaste veckorna har det spridits skrämmande vittnesmål från barnmorskor om oändligt långa arbetspass inom förlossningsvården. Vi har också hört reaktioner från vårdbiträden som arbetar i hemtjänsten i Stockholms stad som redan känner att de får för lite tid för möte med sina brukare och vars färdrutter mellan brukare och tidsanvändning på plats nu även ska kontrolleras via GPS. Det är i denna tid av stadiga försämringar och urholkningar som behovet av att prata om ämnet arbete kommer.

Den här rapporten är en del av min praktik på Jämfota, ett företag som sysslar med maktkritisk organisering. Praktiken gör jag som en del av programmet Liberal Arts vid Göteborgs universitet. Liberal Arts är ett treårigt tvärvetenskapligt program, med fokus på humaniora, som filosofi och litteraturvetenskap, men med inslag av till exempel fysik och biologi. Tanken är att vi ska tränas i ”kritisk analys, självständigt tänkande, vetenskaplig metod och hållbar argumentation”.

Jag hade tre huvudsakliga ingångar till ämnet arbete/arbetskritik. Den första är att jag själv är så avogt inställd till tanken på att arbeta. Jag har aldrig varit tvungen att göra det, och jag har skytt alla ”möjligheter” jag fått som pesten. Hellre än att söka sommarjobb har jag alltid sparat pengar från studiestöd och studiebidrag. En sommar hade jag ett sommarjobb som jag fick tillottat till mig från kommunen jag bodde i (så jag slapp alltså söka jobb), men det var allt annat än en positiv upplevelse och gav mig inte direkt mersmak.

Idag får jag pengar genom att jag pluggar på universitetet, och tanken på att lämna den skyddade världen för att ge mig ut på ”arbetsmarknaden” ger mig ångest. Det var på universitetet som jag hittade min andra ingång. Vi läste någon gång om teorin att den protestantiska reformationen lade grunden för dagens kapitalism. Enligt denna teori ledde protestanternas avsky mot lyx och lättsinnig lathet till att det arbetet uppvärderades som ett slags form av gudsfruktig späkning. Att använda pengarna en tjänade skulle dock också vara för lyxigt, med resultatet att stora summor pengar samlades på hög istället för att användas genast. Dessa pengasummor kunde några hundra år senare användas till investeringar av nyblivna kapitalister. Jag vet inte om teorin stämmer, men den väckte tanken i mig om arbetssamhället som ett historiskt fenomen och inte en naturlig nödvändighet.

Min tredje, och mest definitiva, ingång kommer från ett seminarium på 2012 års bokmässa som hette ”Liv eller arbetsliv?”, med deltagarna Merete Mazzarella och Tommy Hellsten och moderatorn Maria Romantschuk. Det var nog tänkt att seminariet skulle ta formen av ett känslomässigt distanserat och teoretiskt samtal men det blev inte alls så. Merete Mazzarella vägrade nämligen gå med på vad jag uppfattade som Tommy Hellstens uttryck för okänslighet för andra människors arbetssituationer. Exempelvis föreslog Tommy Hellsten att vårdbiträden som tycker att de har för mycket att göra har ansvar att gå till chefen och delge sin kritik, och Merete Mazzarella försökte förklara att det inte är så enkelt, att folk är rädda om sina jobb och att förändring måste ske kollektivt, allt medan Hellsten avbröt gång på gång. Det var för mig tydligt hur Tommy Hellsten såg sig själv som sansad och vad jag såg som elaka pikar som lugna argument. Till slut satt de och mer eller mindre grälade medan personerna i publiken valde sida och applåderade när de tyckte att den de hejjade på sa något bra. Det var obehagligt, och det var där jag på allvar började fundera på vad det egentligen är som är ruttet i arbetssamhället. Jag frågade mig vad de olika positionerna lutar sig mot och består av, positionerna som i detta samtal förkroppsligades av Hellsten och Mazzarella. Samt hur stort avståndet är dem emellan.

 

Metod

Det material som rapporten bygger på är fyra samtal hållna under hösten 2013 med totalt åtta personer. Jag har pratat med två personer åt gången om deras tankar om och erfarenheter av arbete. För att hitta samtalsdeltagare skickade jag en intresseförfrågan via Facebook. Utöver det kontaktade jag specifikt personer som jag fått tips om som intressanta på grund av hur de själva arbetar eller har organiserat sina liv utanför en arbetsmarknad, att de vid tidigare tillfällen öppet formulerat sig arbetskritiskt, att de utför arbete som de själva förhåller sig kritiska till eller har jobb som är problematiska eller inspirerande utifrån ett maktperspektiv. I tre av de fyra samtalen kontaktade jag en person som sedan själv valde en samtalspartner bland sina vänner och bekanta. I det sista parade jag ihop två personer som jag fått kontakt med separat.

Samtalstiderna låg på mellan en timme och en kvart till närmare två timmar. Den sammanlagda tiden jag spelat in från de olika samtalen är 6 timmar och 25 minuter. Samtalen hade ett självändamål: att skapa plats för deltagarna att formulera sina tankar om detta ämne som de förhåller sig till i sin vardag, och möjliggöra för dem att få ökad kontakt och kunskapsutjämning med någon i sin närhet.

Så som i alla sammanfattningar finns ett bortfall av intressanta saker som finns kvar hos deltagarna och kan tas vidare i fler samtal. Jag hoppas att rapporten kan bli utgångspunkt för samtal om arbete/arbetskritik nya deltagare emellan där dessa tankar kanske dyker upp igen och kan få ta mer plats. Något av det som lyfts i samtalen men inte kommit med i rapporten är till exempel specifika problem i olika sorters jobb, hur en kan hindras från att göra det en vill då det inte passar in i de mallar för ”arbete” som samhället erbjuder, faran med en alltför akademiserad lärarutbildning, hur olika kamper kan motverka varandra och rollen som konst kan spela i arbetskritik.

Jag valde medvetet att låta samtalen flyta själva i så stor utsträckning som möjligt, vilket gjorde att det är svårare att jämföra samtalen med varandra. Som stöd under samtalen hade jag med mig ett papper med ungefär fyrtio frågor som jag formulerat med hjälp av researchlitteratur som finns listad i slutet av rapporten. Syftet med frågorna var aldrig att alla skulle ställas, utan snarare att påminna mig om vad jag tänkt när jag läste på om ämnet. Frågekategorierna var arbete och fritid (och sociala delar av arbete), arbete och individ, arbete och samhälle, arbete och ekonomi samt arbete och hälsa/uthållighet. Den detaljerade frågelistan finns med som bilaga i slutet på rapporten. Deltagarnas svar gick dock ofta över kategorigränserna, och under projektets gång framkom det istället andra mönster. Därför är de underrubriker som följer i rapporten inte en exakt motsvarighet till frågekategorierna.

Svaren jag fick varierade mellan vidlyftiga tankeexempel och personliga anekdoter. I texten använder jag mig av referat oftare än citat, men jag har ändå försökt att bevara deltagarnas eget språkbruk och ordval så mycket som möjligt. Ett av samtalen var till större delen på engelska, vilket innebär att jag har gjort översättningar om förhoppningsvis inte ligger alltför långt ifrån det deltagarna menade. Jag har försökt att hålla mina egna bidrag till ett minimum, och istället låta det som kom upp i samtalen tala för sig självt.

 

Vad är egentligen arbete?

En av frågorna handlade om hur en definierar ordet arbete. En av de första sakerna jag gjorde när jag bestämt mig för det här projektet var att slå upp ”arbete” i min högt älskade etymologiska ordbok. Den berättar för mig att arbete nu för tiden betyder ”sysselsättning som ger inkomst” och att det från början kommer från medellågtyskans ”arbeit” vilket inte bara betydde arbete utan även (och, gissar jag, ursprungligare) ”möda” och ”besvär”.

När jag pratade om det här projektet med en vän nämnde hen att Liv Strömquist i serieboken ”Ja till Liv!” efter Nina Björk definierar arbete som ”uppgifter som någon med pengar kan betala för”. Det var även något som kom upp en del i samtalen. En av deltagarna pratade om hur ordet ”arbete” får en negativ klang av tvång i och med att det, som det står i den etymologiska ordboken, blivit synonymt med ”lönearbete”. Hen säger att hen på grund av detta väljer att inte kalla saker som den kanske egentligen tycker är arbete för ”arbete” bara för att den inte får pengar för dem. När jag frågade om den kunde föreslå någon mer positiv definition av arbete så spånade den runt att det skulle kunna vara ”något som ger nytta för någon annan och inte bara en själv”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 5

Hens samtalspartner fyllde i med att säga att till exempel diska hemma egentligen också är arbete – om någon annan gör det åt en och får betalt är det ju garanterat arbete. Ja, höll den första deltagaren med, ”vissa får ju betalt för det som vissa andra inte får betalt för”, dels när det gäller saker som att diska och städa, men även när det gäller mycket kreativt arbete. Långt senare i samtalet sa samtalspartnern ”Varför ska vi ens ha ordet arbete? Var går gränsen? Typ ta sig upp ur sängen på morgonen kan vara ett ’arbete’.”

Många tog upp det absurda i den inom politiken ständiga refrängen om att ”skapa nya arbeten”, särskilt som dessa nya arbeten ska skapas inte där de akut behövs, som inom sjukvård och barnomsorg, utan inom till exempel telefonförsäljning.

Många pratade om hur olika arbeten värderas olika, och hur den rent ekonomiska värderingen inte är särskilt kopplad till priset arbetaren betalar med sin tid, hälsa och så vidare. Många av de mest kostsamma jobben för den som utför det, som till exempel städ- eller lagerjobb, värderas lågt i både tal och i lön. En annan del av detta är hur jobb som pratas om som viktiga men samtidigt får relativt dåligt betalt, som många yrken där en ”jobbar med människor”. Att ”jobba med människor” är kodat som kvinnligt i en patriarkal samhällsordning, och därmed värderas det lågt, även när det skenbart hyllas. Ett exempel på detta är hur lönerna för sjukgymnaster sjönk när det gick från att vara manligt kodat till att vara kvinnligt kodat. En deltagare berättade om en vän som när hen får frågan om vad hen arbetar med beskriver vad hen faktiskt gör och sedan låter folk gissa vad hen jobbar som. En vanlig gissning är chef. I själva verket är hen lärare.

En deltagare nämnde hur ”en kan se skolan som arbete också”, för elever och studenter. Då betyder ’arbete’ ”att lägga ner arbete”, helt enkelt, men fungerar inte om en tänker på det som något en får lön för. Visserligen kan många som studerar få studiemedel från CSN, men det kanske mer behöver förstås som en form av investering inför framtida lönearbete snarare än ersättning för en insats som i sig är värdefull så som tanken med ”lönearbete” är. När folk vill lyfta problem i skolan så är detta också ofta ett argument som används. ”Skolan är ungdomarnas arbetsplats”, vilket visar att arbete är högstatus.

Samtidigt beskrev en av deltagarna hur den upplevt en skillnad mellan att plugga och att arbeta. Hen sa om att arbeta att ”Nu känner jag verkligen att jag säljer min tid”, och att hen känner sig mycket mer ofri. ”Innan kunde jag välja hur jag skulle lägga upp min tid. Nu måste jag prestera på ett visst sätt för att få lön.”

Ett ord som är intressant i sammanhanget är ”sysselsättning”. Enligt min etymologiska ordbok betydde ordet ”syssla” från början ”uträtta” eller ”åstadkomma”, vilket i mina öron låter mycket mer positivt än arbetes urbetydelse av ”möda” och ”besvär”. Idag har ordet dock inte någon särskilt positiv klang. Det är å ena sidan ett paraplybegrepp under vilket ”arbete” ryms, men används oftast om arbete som klassas som ”nästan men inte riktigt” arbete, som arbete en gör genom till exempel praktik, Fas 3 eller Samhall. Ordet hjälper också att maskera och dölja förhållanden av ofrivillig arbetslöshet, eftersom människor kan räknas som ”sysselsatta” även om de inte har ett arbete och då kan skrivas bort från samhällets ansvar (att till exempel betala ut arbetslöshetsersättning).

 

All denna arbetstid

De allra flesta var överens om att arbetstiderna idag är alldeles för långa. Som en deltagare sa: ”Att vara ofri under så många timmar av dagen gör att man blir ofri resten av tiden också.” Alltså vore kortare arbetstid överlag bättre, men det påpekades också att standardisering inte nödvändigtvis är lösningen.

En av deltagarna berättade om hur hen själv som yngre föreställt sig att hen skulle plugga till något yrke med bra timlön för att inte behöva jobba så mycket. Sen insåg hen dock att den typen av yrken nästan alltid kräver att en jobbar heltid, för det är så anställningarna ser ut. ”Ju bättre betalt det är, desto svårare är det att välja sina tider”. Då tyckte hen att det var enklare att ha ett ”skitjobb” och kunna jobba mindre. Men då blir det ju också ännu mindre pengar att leva på. ”Det blir så lätt att man tänker att ’jag ska bara jobba lite grann’ och sen helt plötsligt är det livet för att man inte orkar något annat.”

En deltagare påpekade att olika jobb är olika ansträngande. ”Vi har en jättestor arbetslöshet, och så ska de som har ett jobb jobba ihjäl sig”, som en annan deltagare uttryckte det. I ett samtal kom det upp hur det vore rimligt med en kortare arbetstid på fysiskt ansträngande jobb, medan när en jobbar med människor, till exempel som personlig assistent, så kan stabilitet vara en anledning till att ha längre arbetstider.

En deltagare som jobbar som gymnasielärare berättade om en tidigare deltidsanställning: ”Jag fick betalt för 75 procent, men jag jobbade heltid”. Senare i samtalet sa samma deltagare ”Man vill inte att det ska gå dåligt för eleverna, så då jobbar man på helger, då jobbar man på kvällar, då jobbar man mer än de där 40 timmarna i veckan som man ska jobba. Det blir eleverna som är akilleshälen.” Med eleverna som gisslan fås lärarna till att ”välja” att jobba obetald övertid.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 1

Betald övertid kan människor istället tvingas till för att de behöver de extra pengarna eller är rädda att förlora sina anställningar och inkomstkällor om de skulle sätta gränser. En viktig sak som en annan deltagare påpekade var att dåliga tider ofta går hand i hand med dåliga villkor i övrigt, som så kallat ”okvalificerat” arbete som sliter på kroppen. Jobb som bara tas av de som måste, där arbetsgivaren lätt kan säga ”okej, då får du gå” till den som försöker kräva förändring. Detta är förstås som mest uttalat när det gäller svartjobb, och särskilt sårbar är den som är papperslös i Sverige och blir hänvisad till dolda arbeten med risk för att bli utlämnad till myndigheter om en skulle ställa krav på arbetsvillkoren. Denna prekära position är inget som heller adresseras av fackförbunden generellt.

Nyckeln är alltså inte i att endast sänka arbetstiderna, utan att det behövs ett helhetsgrepp. En deltagare sa om en sänkning från åtta till sex timmars arbetsdag – ”Två timmar är ju alltid två timmar.” Men ett exempel på en situation där sänkt arbetstid verkligen inte är något automatiskt positivt kom från det en deltagare berättade om hur folk rings in till jobb en timme för sent, så att de bara ska få betalt för till exempel sju timmar, men ändå tvingas göra åtta timmars jobb.

 

Ångest, obehag, känslor och hälsa

Flera av deltagarna beskriver sina erfarenheter av arbete som kopplade till känslor som benämns som ångest och obehag. Det kan till exempel vara ångest inför arbetet. En person berättade om hur hen kvällen innan en arbetsdag alltid, men särskilt när hen inte har jobbat på ett tag, har ångest och inte kan slappna av.

Känslan kan variera i grad. Det finns det lättare, eller i alla fall socialt acceptabla, obehag som framgår i ”Åh nej, nu ska jag jobba igen”, som en deltagare tog upp som något folk ofta säger. Men det kan också vara mycket värre. En deltagare berättade om hur den som hen bor med började morgonen med att skandera ”Jag hatar livet, jag hatar livet, jag hatar livet” som reaktion på att den måste gå upp och gå till jobbet.

Tidsbristen som kommer av att delta i arbete leder också till jobbiga känslor. En av deltagarna beskriver hur hen, när hen har haft ett arbete, känt först stress och press inför arbetet, och sedan stress och press inför fritiden, att hinna med både allt hemarbete, som att tvätta, och även att hinna umgås med vänner och familj. Samma person berättade också om en erfarenhet av att många låtsas vara ”den välfungerande arbetaren” när de egentligen mår väldigt dåligt. Detta anknyter till det en annan deltagare berättade om hur det inte finns utrymme att göra det hen egentligen vill göra inom ramarna för hens jobb och hur hen ”balanserar mellan att se det som ett strukturellt fel och ett personligt misslyckande”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 4

En annan anekdot om dubbla känslor och omöjliga val som skapar ångest i förhållande till arbete kommer från en av deltagarna. Det började med hur hen ”fick panik över att jag borde jobba, för jag har typ inga pengar”, och därför sökte ett jobb. Och sen när hen fick jobbet så fick hen så mycket ångest över tanken att ha ett jobb – ”trots att det var typ mitt drömjobb” – att hen tackade nej. Den som den pratade med reagerade på nejet med ”Men vill du inte arbeta och tjäna pengar?”, och då svarade hen ”Nej det vill jag inte!”. Sen fick hen ändå ångest över att hen tackade nej, eftersom det sitter så djupt att om en är fattig så ska en ”ta alla möjligheter som ges”. ”Jag skulle ju haft mer ångest om jag tackat ja och varit tvungen att gå till jobbet, men ändå!”

En deltagare berättade om en erfarenhet av värdet av längre ledighet: ”Jag hade sommarlov nu – jag var ledig nio veckor! Då hann jag hem till mig själv, då hann jag landa. Men det tar ju ett tag. Om man bara har två veckor, då hinner man kanske inte.” Att en behöver så mycket tid för att landa i sig själv tycker jag visar på vad arbetet kan göra med en och att det finns en konflikt mellan ”liv” och ”arbetsliv”, som seminariet hette som jag inspirerades av för ämnesvalet. Det är alltså inte alla som får ledigt länge nog att landa i sig själva, och även de som får den chansen skulle sannolikt må bättre av att få den lite mer kontinuerligt. Som det är nu går mycket ledig tid åt till saker som ändå har med arbete att göra, som till exempel att fysiskt ta sig till arbetet, men också att hantera den slags känslor som en får kring arbetet som jag nämnde tidigare.

Samma deltagare pratade om att hellre sjukskriva sig en gång för mycket än en gång för lite, att om en har möjlighet så är det viktigt att sätta hälsan först. En annan deltagare beskrev att spendera större delen av sin vakna tid med att jobba som ”en tickande bomb” för psykisk hälsa. Hens samtalskompis fyllde i med hur det skrivs ut massa medicin mot stress och depression, istället för att folk får möjlighet att leva hälsosamt från början. Det ses som individuella problem, inte problem med arbetsvillkoren eller arbetssamhället i stort.

En deltagare nämnde paket av på ett sätt ”obefogade” känslor som skam eller skuld eller oro som kan få människor att jobba mer än de mår bra av eller gå med på dåliga arbetsvillkor, och menade att det vore bra att undersöka varifrån de här känslopaketen kommer ifrån. En ledtråd om var de kan komma ifrån kanske finns i en anekdot som en av deltagarna berättade om hur hens chef sa ”ja, hon är ju en svag individ” och ”jag vill ju ha folk som kämpar” om en annan anställd som var delvis sjukskriven.

Det är givetvis inte bara den psykiska, utan även den fysiska hälsan som kan påverkas av arbetet. I ett samtal spekulerade vi om varför just stress har blivit ett så omdiskuterat arbetshälsoproblem i den rådande samhällsdebatten – kanske är det för att det är ett vanligt problem även inom medel- och överklassen. Mer fysiska arbetsskador hör typiskt ihop med låglönejobb, och därför pratas det inte så mycket om dem. Som en deltagare sa: ”Varför ska vissa ha förslitningsskador medans andra slipper?”

 

Att hålla folk på plats och i ständig strävan

En fråga som jag aldrig uttalat ställde men som många av samtalen implicit kom att kretsa kring var ”Vad är det som gör att det är som det är nu? Vad är det som håller kvar folk i sina jobb?” Som en deltagare sa: ”När det gäller det mesta betalda arbetet skulle nog folk hellre göra något annat om de fick välja”.

I ett samtal påpekade deltagarna hur idén i samhället att ”folk jobbar med det de vill, det som passar dem” är en lögn för att hålla folk på plats. De kopplade det också till ”myten om social rörlighet”. Att rasism och sexism är grundläggande faktorer för att avgöra någons chanser till denna eventuellt önskade sociala rörlighet uttryckte en av deltagarna genom att säga: ”Det är en sån lögn att ’bara om du pluggar och jobbar hårt’… nej! Om ditt namn är Mohamed eller Ahmed eller Fatima så har du inte samma möjligheter som en Björn eller Tobias.”

De pratade vidare om hur det under de senaste åren skapats massa mellanpositioner – ”lagledare”, ”biträde”, ”handledare” – på olika arbetsplatser, och hur vissa av dem inte ens innebär någon skillnad i lön eller formella arbetsuppgifter. ”Det finns massa bullshitpositioner, som på ett café där någon fick en liten bricka där det står ”Senior Barrista”, men de fortfarande fick minimilön”. Deltagarnas analys var att syftet med detta är att förmedla att ”Om du inte klagar utan jobbar hårt så kan du bli chef!”. ”Känslan av en rörelse uppåt håller i själva verket folk på plats.” Dessutom minskar det risken för att arbetarna ska organisera sig gemensamt eller solidariskt när de inte ser varandra som jämlikar utan som konkurrenter i rörligheten, vilket knyter an till individualismen i dagens samhälle. ”När en måste hålla en låg profil för att få behålla sitt jobb så blir en isolerad”.

En deltagare sa: ”Idag är vi alla individuella projekt, entreprenörer som ska ’skapa oss själva’, ha en karriär, skaffa saker, ’investera i oss själva’, ta lån. Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

Arbetsmoral kom upp i många samtal. En deltagare menade att det är den som gör att folk ”försvarar sina fucked up jobb”. En annan deltagare nämnde uttrycket ”att göra rätt för sig” och den protestantiska arbetsmoralen jag nämnde i inledningen kom upp i förbigående i ett annat samtal. Ännu en annan deltagare nämnde att det görs till en ”dygd” att arbeta vilket blir absurt eftersom de allra flesta måste arbeta för att få pengar att leva på. ”Det går inte att göra en dygd av nödvändigheten.” Men, fortsatte hen, i en kultur där arbete ses som en dygd så håller folk sig lugna och gör inte revolt mot sina arbeten. När det enda en får beröm för är att en arbetar är det lättare att kräva mindre arbetslöshet framför ett nytt sätt att tänka kring arbete och arbetsfördelning. Systemet är alltså internaliserat och därmed svårare att upptäcka eller göra motstånd mot.

Två av deltagarna som båda jobbar som lärare beskrev hur det i skolan finns en dold agenda att lära eleverna att ”sitta still på sin plats, och då menar jag inte bara sin plats i sin bänk, utan att sitta still på sin plats i samhällsstegen”. Detta var bara ett av de sätt som de uttryckte att deras roll som lärare skaver mot deras ideologi. ”Vi går maktens ärenden” sa den ena, och den andra sa flera gånger under samtalet att hen funderar på att sluta.

Samma personer pratade även hur lärare har alldeles för mycket att göra. Lärarnas får fler och fler uppgifter som att skriva om läroplaner och policydokument, och fler och fler saker ska dokumenteras. De berättade om hur många av dessa uppgifter görs halvdant eller inte alls. Den ena berättade om hur hen ofta sätter in papper i pärmar utan att ha läst igenom dem. ”Man kan inte hålla på med allting” konstaterade hen. Detta hänger förstås ihop med lärares obetalda övertid som jag skrev om under rubriken ”All denna arbetstid”, för att åtminstone hinna få gjort det de faktiskt själva tycker är viktigt. De pratade också om hur detta leder till passivisering. ”Vi hinner inte organisera oss!” utropade en av dem frustrerat. Detta är något som arbetsorganisatörerna, oavsett intention, tjänar på.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 3

En annan sak som kom upp gång på gång var tanken om jobbet som identitet. Många tog upp utryck som ”Vad ska du bli?”, att en är sitt jobb. En deltagare påpekade motsättningen mellan denna press på att en ska ”bli” något och att en får höra ”följ ditt hjärta!” och hur hen fick svaret ”Varför inte doktor?” när hen berättade för sin förälder att hen tänkte plugga till sjuksköterska. En ska alltså inte bara arbeta, utan arbeta med rätt saker på rätt sätt. Samma deltagare berättade om hur samma förälder från, eller trots, en politisk identitet som marxist dragits in i ett arbets- och konsumtionsbeteende, och hur ont det gör i hen att se det.

Att jobbet blir ens identitet kan dels komma från ett rent tidsmässigt faktum – detta var flera av deltagarna inne på. En av dem uttryckte det som: ”Du vet att någon jobbar heltid när de bara pratar om sitt jobb”. ”Och så umgås de bara med folk från jobbet, för de hinner inte träffa någon annan.”

En deltagare pratade om att om en jobbar heltid och ägnar sig åt någon fritidsaktivitet så finns det inte tid för att umgås särskilt mycket. Hens samtalspartner fyllde i med hur detta gör det lättare att glida in i en tvåsam kärleksrelation, ”då finns det någon där när man kommer hem, annars måste man anstränga sig för att umgås”. Senare i samtalet sa samma deltagare ”När någon säger ’jag har inget bättre för mig än att jobba’ så beror ju det på att de tvingats jobba så mycket att de inte utvecklat några andra intressen”. På makronivå menade de att det leder till en passivisering i samhällsengagemanget. ”Det är som att man har slutat prata om varför vi gör saker.” ”I bästa fall orkar man läsa, men inte göra något.” En av deltagarna berättade om den prioritering av aktivism över pluggande hen gjort när hen läste genusvetenskap, medan andra pluggade mer och fick högre betyg. Jag tänker mig att det är den sortens prioriteringar en får göra när tiden helt enkelt inte räcker till – och vilken prioritering en än väljer finns det risk att det leder till skuldkänslor. En av deltagarna uttryckte en tanke som kan vara till hjälp när en gör sina prioriteringar: ”Genom att göra någonting för andra så kan man bli mer fri i sig själv.”

 

Belöningar och bestraffningar i arbete

Det är inte bara heltiden som gör jobb till identitet. I flera samtal tog deltagarna upp de straff som finns för att inte följa arbetsnormen. Normen som säger att alla ska vilja och prioritera att delta i organiserat arbete efter förmåga, att vi ska vilja ha bättre och bättre jobb med mer och mer ansvar och lön och att det är så vi bäst bidrar till oss själva och vår omgivning. I ett samtal pratade deltagarna om att mycket bygger på att man har massa lån. Den ena funderade kring hur det att det är så dyrt att bo, och leva gör att folk blir ”beroende av pengar” – ”helt plötsligt hamnar man hos Kronofogden om man inte får in de där pengarna”. Hen uttryckte det som ”Man har målat in alla i ett hörn”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 6

Tydligast tyckte jag den här tanken uttrycktes i ett samtal där vi kom in på hur folk kontrolleras och passiviseras genom illusionen av att det alltid finns ett ”fritt val”, att ”du är fri att välja att inte jobba här om du inte vill”. En av deltagarna påpekade att ja, men du kan inte välja att inte jobba. Konsekvenserna kommer att bli våldsamma. Varje steg blir bemött med våld. Såhär beskrev hen det:

”Om jag inte jobbar, vad blir konsekvenserna av det? Jag kan inte betala hyran. Då måste jag antingen ockupera ett hus eller bo på gatan, vilket kommer bemötas med våld. Om jag inte jobbar kan jag inte äta, så då måste jag stjäla mat, vilket kommer bemötas med våld. Om jag inte jobbar kan jag inte betala min tandläkare, så jag kan inte bli av med hål, eller över huvud taget få vård…” Den andra deltagaren i det samtalet beskrev det som ”ett osynligt hot om våld” som hänger över oss hela tiden.

 

Överarbete + överproduktion = överkonsumtion

De flesta av samtalen kom någon gång in på kopplingen mellan arbete och konsumtion. Dels att det är i samhällets intresse att vi arbetar så att vi tjänar pengar så att vi kan konsumera, men också i att mycket av arbetet som gör är produktion, och det som produceras måste konsumeras. En deltagare sa: ”Det finns en bild i samhället om att vi konsumerar för mycket, men det läggs alltid på individen. ’Köp second hand och ekologiskt!’ Det pratas aldrig om att det produceras för mycket. Och det pratas aldrig om att det skulle behövas en förändring med mindre tillväxt.”

En annan deltagare hade gjort en annan intressant iakttagelse apropå konsumtion. Hen hävdade att det går att se vad som är viktigt för ett samhälle på vad det satsas på, och att en del det är satsningar på byggnader. Förr var kyrkorna som var de finaste byggnaderna vi hade, ett tag var det skolorna – nu är det köpcentran. Samma deltagare gav uttryck för hur lätt det kan vara att ändå falla in i ett beteende som en egentligen inte vill ha: ”Och sen står man där på Konsum och inte fan köper man den där bananen med en liten svart fläck.”

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 2

En deltagare påpekade hur produkter avsedda att ”förenkla vardagen”, som självgående dammsugare, köps just därför att folk arbetar så mycket att de inte har tid att till exempel dammsuga (samtalspartnern fyllde i att det givetvis är samma sak som föder de ”hushållsnära tjänsterna”). Sedan sammanfattade hen hela situationen med arbete, produktion och konsumtion med ”och miljön tar skiten”.

 

Visioner om organisering av det nödvändiga arbetet

Många pratade om hur avlägset deras idealsamhälle känns. ”Så mycket bygger på nationsgränser, så mycket bygger på att alla ska ha jobb… Men det finns ju alternativ. Det finns arbetarkollektiv…” och samtalspartnern svarade ”Det finns massa frön till ett framtida annorlunda samhälle”.

I ett annat samtal påpekade en av deltagarna att det är svårt att föreställa sig hur en önskar att samhället skulle vara just därför att det är så avlägset från hur det är nu. Många hade en vision om att bara göra det faktiskt nödvändiga arbetet, men mer än en deltagare påpekade också hur svårt det är att avgöra vilka de grundläggande mänskliga behoven, och därmed de nödvändiga arbetena, är. En tanke som kom upp flera gånger var att ”dela på skitjobben”: ”Strunta i alla de arbeten som bara blir ekorrhjul, som inte behövs om inte de där köper det där, så därför måste de arbeta… Det är svårt eftersom man skulle behöva omstrukturera så mycket, men det är egentligen inte svårt att tänka hur man skulle kunna ha det.”

Roland Paulsen beskriver i boken ”Arbetssamhället” essentialistisk respektive existentialistisk arbetskritik. Den essentialistiska kritiken handlar om att arbete tillhör människans essens, att det som gör oss till människor är att vi arbetar (då i en vidare betydelse än ”lönearbete”). Lite lättvindigt uttryckt innebär den essentialistiska tanken att allt som behöver göras kommer bli gjort, bara folk får göra vad de vill med sin tid. Människor behöver arbeta, och människor behöver sjukvård, alltså kommer det finnas någon som arbetar med att erbjuda sjukvård. Den existentialistiska arbetskritiken är mer pessimistisk. Enligt dess företrädare är det farligt att förutsätta att allt skulle gå ”av sig självt” på det sättet. Det kanske det gör, men för säkerhets skull tycker de att det ska finnas system av någon form av yttre motivation som ska försäkra att arbetet blir gjort. Problemet med dagens arbetssamhälle är alltså enligt det existentialistiska synsättet inte att det är ett sådant system för att organisera arbete, utan att det är ett dåligt sådant system.

Många av deltagarna gav uttryck för essentialistiska tankar. Det sades saker som ”Jag skulle inte kunna tänka mig att inte arbeta”, ”Att jobba är ett behov, tror jag”, ”Saker skulle bli gjorda ändå” eller ”Jag tror att väldigt många nog inte skulle ha tyckt att det var något problem att utföra ett sådant arbete” (det vill säga, något som måste göras, trots att en inte får betalt). ”Varför skulle det vara i någons intresse att göra det dåligt för sig själv?”

Olika deltagare påpekade att mycket arbete som behöver göras hemma blir gjort utan betalning, att det finns en lust i att skapa och att samarbete kan ge arbetsglädje och sammanhang. En deltagare påpekade hur jobb som idag är slitsamma och jobbiga, som att sitta i kassan i en stor mataffär, skulle kunna bli roliga och trevliga om det rörde sig om kortare arbetstid (och kanske lägre arbetstempo?). ”Jag är åtminstone säker på att det skulle finnas massa tid över till att göra annat när det nödvändiga blivit gjort” sa en annan.

Många pratade också om att hjälpa varandra, om kollektivisering och om mindre samhällen istället för dagens nationalstater. ”I ett annat samhälle kanske vi skulle se oss själva inte som individuella projekt utan som del av ett större sammanhang.”

Det fanns dock också mer existentialistiska skeptiker bland deltagarna, som inte litade på att en inre motivation skulle vara nog. Åtminstone inte när det gäller slitsamma jobb. En deltagare var inne på att människor behöver uppskattning, och att en lön kan ses som en slags uppskattning (utöver andra sätt som den är en yttre motivation). Om lönen försvinner så finns risken att personer som gör vissa nödvändiga jobb inte får någon uppskattning alls, och att de jobben då inte skulle bli gjorda.

Tanken om basinkomst kom upp i nästan alla samtalen. Basinkomst är en fast inkomst som delas ut till alla utan krav på motprestation. Det var en tanke som de flesta var positiva till, oftast bara nämndes det utan att diskuteras så mycket. I ett av samtalen diskuterade deltagarna lite kring om det behövs en stat för att kunna dela ut basinkomst och ifall det i så fall är ett problem. I något samtal kom det bara upp som ”eller så har alla samma lön”, i ett annat pratades det lite om det alternativa ordet ”medborgarlön” och vad det implicerar om vem som har rätt till pengar och inte.

Två av deltagarna som båda jobbar som lärare pratade om att om de fick välja helt fritt vad de skulle ägna sina liv åt skulle de vilja syssla med att lära ut, men att så som läraryrket ser ut i praktiken idag så är det nästan inte värt det. Samma deltagare återkom flera gånger till tanken att det nog vore nyttigt att ha flera olika jobb under sitt liv. När deltagarna fick beskriva hur de önskade att arbete såg ut så nämnde nästan alla orden ”inflytande” eller ”självbestämmande”.

 

Sammanfattning

Arbete och arbetsvillkor är någonting som berör alla i dagens samhälle. Oavsett om en lönearbetar eller inte så är arbete ständigt närvarande i ens liv. Utbildning är en förberedelse för arbete, och att inte ha ett arbete anses vara ett misslyckande. Den som väljer att minimera sin arbetsmängd får svårare att leva. Barn som har arbetande vuxna omkring sig lär sig om vad det innebär att jobba. De som har jobb har arbetstider och andra villkor att förhålla sig till, och ofta är det enda förhållningssättet som erbjuds anpassning.

När jag gav mig in i det här projektet var det med frågan om vad det är som är ruttet i arbetssamhället. Nu kan jag konstatera att det är mer än en sak. Olika faktorer går in i varandra och det kommer inte räcka med bara en förändring för att lösa alla problem. Ett exempel på det är hur en förkortad arbetstid inte är något positivt om det inte kombineras med större möjlighet för anställda att säga nej och forma sina egna arbetsvillkor.

En viktig sak som jag lärde mig under projektet är hur människor hålls kvar inom dels arbetssamhället i stort och dels på specifika arbetsplatser på olika sätt. Ett exempel på detta är hur arbetstider håller människor från organisering och engagemang i och utanför arbetet. Detta hänger ihop med den arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag som länge skulle hända ”snart” men nu är en reform som känns avlägsen och debattmässigt sval.

En annan insikt projektet gav mig är hur känslor av oro och obehag i relation till arbete samtidigt normaliseras och göms undan, och hur nära våldet är för den som vägrar eller misslyckas med att delta i arbetssamhället. Detta hot om våld är ett ”osynligt hot” som döljs i den förmenta självklarheten av dagens samhällsordning. Hotet blir bara synligt för de som är närmast att passera gränsen efter vilken hotet förverkligas (och de som redan passerat den).

Jag blev förvånad över hur deltagarna i sin kritik tydligt var antingen essentialister eller existentialister, men samtidigt uttryckte att det var svårt att prata om alternativ och framtidsvisioner. Det är därför den typen av samtal som förts under det här projektet behövs.

När jag går vidare från det här projektet gör jag det med insikten att definitionsföreträde när det gäller så väl problemformuleringar som formuleringen av lösningarna. För att lösa rätt problem behöver vi utgå ifrån verkligheten för de som drabbas värst fysiskt, psykiskt och socialt av exempelvis kortsiktig effektivitet och flexibilitet framför trygghet. Om vi bara lyssnar på de som gynnas av trenderna eller de som har det relativt bra i dagens arbetssamhälle trots försämringar så kommer det aldrig bli någon tillräckligt stor förändring. Däremot finns risken att de som befinner sig i de mest sårbara positionerna får det ännu sämre.

Mitt hopp är att den här rapporten kan vara en del i en rörelse som en dag tar oss till ett samhälle där arbete inte längre ses som den största, viktigaste, definierande delen av livet. En värld där det nödvändiga arbetet blir gjort, med minsta möjliga påverkan på miljön och största möjliga frihet för människorna som berörs av det. En värld där ingen längre tvingas att jobba ihjäl sig.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 7

 

Tack

Tack till Adrian för spånande, redigeringshjälp, pepp, förståelse, planering, idébollande, handledning, stöd, formuleringshjälp, kommentarer, medkänsla och massa mer.

Tack till Ellen för hjälp med formulering av frågelistan.

Tack till Molly och Niklas och Ylva och pappa för prat och påpekanden.

Tack till Tobias och Lisa för korrekturläsning och kommentarer.

Ett jättestort tack till alla er som deltog i samtalen och som jag ska hålla anonyma. Tack för att ni delade med er av era tankar och erfarenheter i projektet och gjorde projektet och rapporten möjliga. Jag lärde mig massor från er!

 

Källförteckning, Litteraturtips och vidareläsning

Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin av Roland Paulsen

Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde av Nina Björk

Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen av Richard Wilkinson och Kate Pickett

Kollaps – livet vid civilisationens slut av David Jonstad

Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet redaktör Stellan Tengroth

Klass – är du fin nog? Av Anneli Jordahl

All I Want for Christmas is planekonomi av Sara Granér

Inspelat samtal om arbetskritik med Unni Drougge och Roland Paulsen på Anarkistiska bokmässan.

 

Frågelista

Vad är arbete för er? Tycker ni att ordet är svårdefinierat, vagt?

Hur känner ni inför ordet arbete?

Finns det saker som klassas som arbete som inte borde göra det? Finns det saker som inte klassas som arbete som borde göra det? Har vad ni ser som ”arbete” förändrats under era liv?

Hur värderas det ni gör/era arbeten? Klassas det i samhället som t.ex. arbete eller som sysselsättning, omvårdnad, aktivism, hobbyverksamhet, hushållsarbete? Vad skulle hända om ert slags arbete inte utfördes?

Hur tänker ni om ordet ”sysselsättning”? Är det någonsin användbart eller är det bara förminskande? Borde allt arbete klassas som sysselsättning istället för att ”arbete” ska sättas överst i hierarkin bara för att någon anser att det är värt att betala för?

Hur får ni ihop pengar att leva på? Arbetar ni? Arbetar ni enligt samhället? Med vad i så fall? Vad har ni arbetat med förut, om något?

Vad är den största faktorn som påverkar din arbetssituation eller sysselsättning, tänker ni? Arbetstillstånd/migrationsstatus/ålder/utbildning/språkkunskaper/strukturell diskriminering/privilegiering? (Denna fråga kan avgöra vad nästa frågeklump blir).

 

Arbete och fritid samt sociala delar av arbete

Vad tänker ni om samhällets uppdelning i arbete/fritid?

Tar era arbeten kraft/tid/osv som ni hellre skulle lägga på annat? Vad?

Är standardiserade arbetstider önskvärt, eller ska det vara mer upp till var och en? Tycker ni att en standardiserad arbetstidsförkortning (typ 6 timmars arbetsdag) skulle vara något bra?

Vad händer om en vägrar delta i arbetsrelaterat umgänge – typ after work – på fritiden? Utfrysning?

Har ni några erfarenheter av teambuilding? Situationer där en förväntas bli ett lag med sina kollegor genom övningar?

Hur ser ni på orden ”arbetslös”, ”arbetsfri” och ”arbetssökande”? ”Arbetssökande” är det ord som arbetsförmedlingen använder idag.

Fikapausen är en situation som ofta kommer upp som en plats där normer och hierarkier återskapas på arbetsplatser, genom saker som sägs och inte sägs – vad som antas vara självklart och allmänt och speciellt, positioneras som exotiskt eller tabubelagt. Har ni erfarenheter av fikapauser eller att förväntas att delta i ”ofarligt och vardagligt socialt umgänge”?

 

Arbete och individ

Hur ser ni på relationen mellan inflytande på arbetsplatsen och vem en är/hur en uppfattas socialt? Vilka har möjlighet att få de arbeten de faktiskt vill ha, med rimliga arbetsvillkor? Kan du göra det jobb du önskar att du kunde/fick göra?

Vad är farorna och fördelarna med att låta sin yrkesroll bli en del av (eller hela) ens identitet? Vad är motsvarande faror med att inte identifiera sig med/ta ansvar över vad en gör på arbetstid?

Hur hamnade ni på de arbetsplatser ni är på nu? Hur stor valfrihet hade ni när ni valde arbete? Fick ni era arbeten med hjälp av kontakter?

Hur tänker ni om idén att arbete ska vara självförverkligande? Har ni erfarenhet av att ”växa” i något arbetsrelaterat sammanhang?

Passiviseras människor av arbetet tror ni? Hur i så fall? Vilka är mest utsatta?

Vad tror ni servicerollen gör med människor? Vad är ”bemötande” egentligen? Till exempel ”kunden har alltid rätt”? Vad tänker ni om ”emotionellt arbete” inom andra yrken, typ att trycka ner sin leda och irritation?

Vad är kompetens? Har ni ”rätt” kompetens för ert arbete? Hur tror ni det ser ut överlag? Lever vi i ett sant ”meritokratiskt” samhälle? Är det eftersträvansvärt? Har ni någon utbildning för det arbete som ni gör, är utbildningen användbar i/relevant för det dagliga arbetet?

 

Arbete och samhälle

Hur uppfattar ni att det pratas om arbete i samhället? Är ”det offentliga samtalet” alls inne på rätt spår eller slår det upp dimridåer runt vad som egentligen är viktigt?

Hur tänker ni om ”arbetslinjen”? Finns det något positivt i den? (I korthet: sysselsättning istället för pengar utan motprestation i alla lägen alltid.)

Hur samspelar synen på att få göra det en är bra på/gillar med att hålla människor på plats i ett klassystem? Vilka saker ses det som det bättre att vara bra på och att gilla att göra? Hamnar folk på de jobb de passar bäst på?

Om samhället var ordnat på ett annat sätt, skulle ni ändå vilja göra det ni gör i ert arbete idag? Hur mycket har ni ”valt” att arbeta med det ni arbetar med?

Vem tjänar på det arbete ni gör? Vem tjänar på det ni faktiskt gör på arbetet? Vem tjänar på att ni inte gör annat med den tid ni lägger på era arbeten?

Hur vanligt tror ni det är att makten på en arbetsplats göms genom saker som after work, öl med chefen och arbetsplatsen som familj? Och att makt utövas på ”informella arenor” typ cheferna golfar?

Många yrken bygger på den enas makt över andra, har ni erfarenheter av det? Hur tycker ni en ska förhålla sig till det? Finns det något som kan ses som att ”bara göra sitt jobb”? Vems är ansvaret i ett led, den som betalar för en uppgift, den som beställer den eller den som utför den? (Ex. vården: landstinget -> vårdbolag -> vårdpersonal)

Vilka arbeten är nödvändigast? Hur skulle samhället idealiskt vara upplagt för att få genuint nödvändigt arbete gjort?

Tror ni på roterande arbetsuppgifter som ett sätt att undvika specialisering och dela kunskap och kompetens? I vilken skala bör rotationen i så fall ske?

 

Arbete och ekonomi

Hur ser ni på ekonomisk tillväxt? Är tillväxt något odelat positivt, ett mål i sig? Är tillväxt något odelat negativt som alltid ska undvikas?

Hur tycker ni att samhällets resurser ska fördelas? Ska inkomst och arbete ha med varandra att göra? Ska folk behöva arbeta för att få pengar? Ska det i så fall vara kopplat till arbetsinsats på något sätt? Hur tydlig är kopplingen nu? Hur ser ni på idén om basinkomst?

Hur ser ni på bidrag?

Hur tänker ni om individuell lönesättning, löneförhöjningar och löneförhandlingar? Lönehöjningskriterier kan ha väldigt lite att göra med de faktiska arbetsuppgifterna och istället vara typ att komma med många förslag, oavsett förslagens innehåll och om de tillämpas, hur ser ni på det?

 

Arbete och hälsa/uthållighet

Hur påverkar arbete våra kroppar, sinnen, hälsa märker ni?

Vilka faktorer inom arbete tror ni spelar mest in på folks hälsa?

Hur ser ni på relationen mellan arbetsvillkor och hälsa? Hur ser ni på relationen mellan hälsa och möjlighet att påverka sitt arbete? Hurdana arbetstider tror ni skulle vara bäst för folks hälsa? Bestämma själv? Vad är det som arbetar emot ökat självbestämmande eller arbetstidförkortning?

Hur skulle arbete vara ordnat för att bäst värna om och i bästa fall stärka människors hälsa?

Vad tror ni trenden i den flexibla arbetsmarknaden med kort varsel på inringning men också de mer digitaliserade arbetsmarknaderna att ”alltid vara tillgänglig” gör med folks hälsa?

Hurdana arbetstider tror ni skulle vara bäst för folks hälsa? Bestämma själv? Vad är det som arbetar emot ökat självbestämmande eller arbetstidförkortning?

 

Avslutningsfråga

Har ni några insikter om arbete/arbetsliv/arbetssamhället som ni önskar att alla kände till?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Att företräda alla

Idag var jag med en stund på ockupationen av Socialstyrelsen i Stockholm. Att vi i Sverige kräver en avpatologisering av trans(sexualism) är en del i den världsomspännande rörelsen och kampanjen STP2012. Det är dags nu. Avpsykiatrisera diagnosen, den skapar bara stigma. Det finns andra sätt för att möjliggöra för vård efter behov.

Precis som i nästan varenda annan sakpolitisk fråga finns det inre motståndet med hela tiden. När någon ägnar sig åt systemkritik och direktaktion säger några ”det ni gör är inte konstruktivt” och ”ni förstör för oss som vill föra dialog”. Sedan har vi motståndet mot inomparlamentariska metoder som kan formuleras som ”ni bara gullar med makthavarna” och ”ni ser inte den stora bilden”.

Jag kan tänka mig att kritiken handlar om ett par olika saker. Önskan om att vi skulle vara en transrörelse, en enda gemensam som alla sluter upp bakom finns säkert där. Det skulle gynna ungefär bara den som fick vara talesperson för denna enda rörelse eftersom analyserna, behoven och strategierna är såhär breda och brokiga som de är idag. Om vi som rörelser skulle hålla upp en snygg och prydlig fasad skulle det dels vara en lögn, för rörelserna är brokiga och skitiga. Dels skulle de i makthavande position som vill att vi ska vara inställda på assimilation och snälla vinna genom att de lyckas att få oss att uppleva det som en säger och gör påverkar möjligheterna för hela gruppen. Min analys är att det var just det som Makten gjorde med Homolobbyn för tio-fem år sedan. Homolobbyn hade kunnat vara till exempel även en translobby om det inte var för beröringsskräcken med det skitiga och brokiga som transpolitik kan innebära, vilket skulle gå ut över homopolitikens rentvättade varumärke.

Jag finner allt mer styrka i transrörelserna – i deras bredd och politik. Att den inte är så identitetsbaserad längre och att de identiteter som får finnas med även de har ett bredare spektrum. Jag vill inte ha en enda ledare som företräder alla, för då kommer vi verkligen att bara arbeta utifrån de mest privilegierade positionerna. Jag tror att vi behöver fortsätta att få fram många enskilda röster som säger olika saker och som kan stötta varandra oavsett vad de säger. Jag tror inte att våra behov alltid kommer inifrån oss som en essens eller ett sant jag – utan reflekterar också det samhälle vi lever i, den tid vi växte upp i och det utrymme som våra communityn ger oss. Våra behov leder förhoppningsvis fram till våra analyser och strategier och därför blir det så skevt att ogiltigförklara dessa.

Torgmötet mot tvångssteriliseringar på Mynttorget i Stockholm i januari i år var ett samarbete mellan många organisationer som vill samma sak. Dock var det många som vände sig mot Anarcho Prides parroll ”tvångssterilisera parlamentarismen” och försökte på förhand att få dem att ”sluta upp bakom den gemensamma frågan och lämna interna oenigheter till en annan tid”. Gissa vems definition av problemet och sakfrågan som Anarcho Pride skulle följa och vems metoder och bild av konstruktivitet som skulle vara den officiella? Inte var det en gemensamt framtagen strategi, utan ett definitionsföreträde som skulle tillfalla den mest resursstarka parten. Att försöka att tysta ned en metod eller en känsla så som ilska eller hämnd till förmån för peppighet eller sorg är ett stormaktsbeteende som ökar förtrycket av och känslan hos den som nu har fått ännu ett etablissemang som sitter på den.

Att det finns så många parallella rörelser kan vara en styrka om en kan hantera det brokiga. För mig är det en styrka att det finns både inomparlamentariskt som utomparlamentariskt motstånd – de fyller olika funktioner. Den ena kan vara den tändande gnistan, den andra kan sitta i förhandlingar, den tredje kan formulera ett krav som de två andra missat och den fjärde kan sitta med de direkt drabbade i långa samtal för personlig överlevnad. Den ena kan inspirera den andra som formulerar sig och motiverar en tredje. De går ihop under en strategi med en lös förbindelse. Vad som verkar vara neutralt synliggörs och allt ifrån utgångspunkter till metoder är öppna för förhandling. Någon kan göra en del utan den andra och hela tiden utgår arbetet utifrån dem som upplever sig vara direkt berörda. Hela tiden arbetar vi med att stärka rösterna i leden. Det är så jag tror att vi får återväxt i rörelserna och inte bara löser problem efter problem. Det är så vi också stärker människor i en process som inte bara handlar om att kämpa om ett visst utrymme, utan också om att skapa mer utrymme i fler utrymmen.

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Staten ska inte avgöra våra kön

Debattartikel publicerad i Fria Tidningen fredag 29 juli 2011

För att få slut på ojämlikheten måste vi utmana statens kontroll av våra kön. Rätten att få definiera sin egen könstillhörighet och rätten att inte tvångssteriliseras måste sluta ses som en minoritetsfråga, skriver Sissela Nordling Blanco, talesperson för Feministiskt initiativ, och Adrian Repka, normkritisk aktivist och företagare.

I dag registreras alla människors könstillhörighet utan att hänsyn tas till hur de själva ser på sitt kön. De som vill ändra detta juridiska kön får tampas med uråldrig lagstiftning om steriliseringstvång. Detta sker för att samhället är uppbyggt utifrån en tanke om att det finns två kön, mannen och kvinnan, och att män är maskulina, kvinnor är feminina och att grupperna har en romantisk och sexuell relation till varandra. Det är detta som kallas heteronormen.

Den här organiseringen av kön och sexualitet påverkar alla – inte bara hbt-personer. Den ger en mängd osynliga fördelar för dem som följer den, och begränsar därför samtidigt deras möjlighet att uttrycka sig fritt. Att följa normen är förknippat med enkelhet, medan att bryta mot den följs av bestraffningar och konflikter i kontakt med samhället.

Denna diskriminering fråntar människor sin rätt till en rättvis behandlig bland annat inom sjukvården och äldreomsorgen, på arbetsmarknaden och i skolan. Det heteronormativa systemets brutala konsekvenser är höga ohälsotal, självmord och otrygghet, särskilt hos unga hbt-personer.

För att möta denna diskriminering har alla partier i olika grad valt att skapa en ”hbt-politik”, där de vid sidan av den ”vanliga politiken” kan ägna sig åt ”minoritetsfrågor”. Feministiskt initiativ skapades för att utmana denna idé om att mänskliga rättigheter är en minoritetsfråga som inte berör oss alla. Vi menar att alla människor, i olika grad och på olika sätt, påverkas av heteronormen och att det är allas ansvar att skapa ett jämlikt samhälle. Vi menar att det inte räcker att lindra symptomen – vi behöver utmana kärnan av problemet.

För att rädda de liv som släcks och de kroppar som skadas i heteronormens spår måste vi omvärdera vårt sätt att tänka kring och organisera kön. Feministiskt initiativ tror att detta görs bäst om vi ger människor friheten att själva bestämma hur deras kön ska definieras. Det finns inga skäl till att staten ska tvinga in människor i den begränsande könsuppdelningen man/kvinna när många inte känner sig hemma i dessa fasta kategorier. Därför vill Feministiskt initiativ att det tillsätts en utredning som ser över möjligheten att avskaffa det juridiska könet.

Att avskaffa juridiska kön skulle kräva nya rutiner vid arbetet för jämställdhetskartläggning. Vi kan se att diskriminering på andra grunder registreras genom en mängd andra sätt än genom tvångsanslutning. Vi är övertygade om att denna förändring inte skulle vara särskilt betydelsefull för att statistik tas fram i jämställdhetssyften. Det enda som i slutändan påverkar om arbetet för jämställdhet går framåt är den politiska viljan. Det är enbart genom en aktiv feministisk politik som vi får en förändring i riktning mot jämlikhet.

Ett exempel på sådan förändring är Feministiskt initiativs kampanj gentemot Arbetsförmedlingen, med kravet på att arbetssökande inte ska behöva uppge sitt kön när de skriver in sig som arbetssökande. Tidigare har många inte kunnat skriva in sig då ens juridiska kön inte överensstämmer med ens könsuttryck, vilket gör att man inte har kunnat få försörjningsstöd eller a-kassa. Detta har varit en av anledningarna till att transpersoner i högre grad än andra lever i fattigdom.

Nu har Arbetsförmedlingen äntligen gett oss rätt och tvingar inte längre människor att ange sitt kön. Tyvärr sträcker sig diskrimineringen långt utanför Arbetsförmedlingens databaser, vilket ställer hårda krav på våra makthavare.

Folkpartiet och Centerpartiet röstade tidigare i år ner motioner om att inkludera transpersoner i hetslagstiftningen och hatbrottslagstiftningen, trots att de i valrörelsen sa att de var för denna inkludering. Tillsammans med Moderaterna har man även svikit sitt vallöfte om att stoppa tvångssteriliseringarna och därmed godkänt att Kristdemokraternas extrema åsikter får styra hela riksdagen. Samtidigt ger oppositionen sitt tystlåtna medgivande genom att inte lyfta frågan.

Det är ironiskt att det parti som i år skapat störst konkret förbättring för transpersoners situation är ett parti som inte sitter i riksdagen. Det är sorgligt med tanke på hur lite som görs i arbetet mot diskriminering i riksdagen, men det är glädjande eftersom det numera finns ett parti som alltid, även efter valrörelsen, står fast vid att mänskliga rättigheter är en politisk utgångspunkt.

Sissela Nordling Blanco (Fi) och Adrian Repka

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

I Sverige har vi inte tvångskastrerat folk sedan… 2014?

slutkastrerat

Vi som har skrivit detta heter Kai, Axel och Adrian. Vi är aktivister.

Denna text handlar om transfobi, om könsnormer och om några makthavande tänkares önskan om att hålla ordning i könsleden. Det handlar om kroppar, biologi, vem som har rätt att skaffa barn och på vilket sätt. Det handlar om en seriös statlig utredning som på allvar menar att det är skäligt att tvinga människor till kastration för en juridisk procedurs skull.

1972 var Sverige ett av de första länderna i världen som stiftade en lag som gav transsexuella personer möjlighet att ändra juridisk könstillhörighet, lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall. Samhällsklimatet var då ett helt annat, vilket färgar hur heteronormativt och transfobiskt lagen är skriven.

Lagen har varit i stort sett oförändrad sedan dess, trots upprepade försök till förändring från riksdagsledamöter. Förra regeringen gav år 2006 i uppdrag till en utredare att se över de fyra krav som ställs för ändrad könstillhörighet, nämligen 18 års åldersgräns, svenskt medborgarskap, civilstånd som ogift samt sterilisering.

Uppdragsgivarna ansåg att lagen var otidsenlig, på grund av ändrad familjerätt och attityder i samhället, och därmed behövde ses över. Utredningen skulle se över lagens utformning och i detta arbete anlägga ett genusperspektiv. Våren 2007 kom utredningens förslag till ny lagstiftning, SOU 2007:16.

Trots politikernas goda vilja åstadkommer utredaren en inte bara dåligt genomförd utredning utan presenterar även förslag med motstridiga argument. Ett exempel är att de i ena stunden uttrycker att ett krav på sterilisering är hemskt och inhumant och föreslår att det tas bort, för att i nästa stund föreslå att kravet ersättas med ett hårdare krav, kravet om borttagandet av könskörtlarna. Det vill säga kastrering.

En annan ogenomtänkt argumentation i utredningen handlar om sparandet av könsceller. Enligt det nya lagförslaget skall transsexuella ges möjlighet att spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna bli biologiska föräldrar i framtiden. Idag ges ingen den möjligheten eftersom sterilitetskravet i dagens lag tolkas så att inga könsceller får finnas sparade. Även om det blir tillåtet att frysa ner ägg eller spermier är det dock få som kommer kunna använda dessa för att skaffa barn. Surrogatmödraskapet är förbjudet i Sverige och det leder till att enbart en transsexuell kvinna som lever med en fertil kvinna kan använda sina spermier för att bli förälder. Här behövs alltså fler lagändringar för att ge transsexuella reella möjligheter att bli biologiska föräldrar.

Utredarna har också målat in sig i ett cirkelargumentshörn om kastreringskravet och 18-års åldersgräns för ny juridisk status. Det ena påfundet legitimerar det andra. De vill fortfarande inte tillåta fastställelse av ett nytt juridiskt kön för barn under 18 års ålder, eftersom det skulle ställa krav på irreversibel kirurgi i och med kastreringsingreppet. Detta anses som ett för stort beslut att fatta för någon under 18 år. Vad de inte kommer ihåg är att det är de som hittat på kravet av dessa irreversibla åtgärder. Utan juridiskt krav på kastrering behöver ingen irreversibel åtgärd genomföras av medicinska skäl.

I likhet med argumentationen för tvångssteriliseringar i Sverige på 30- och 40-talen förordas en skenbar frivillighet. Utredaren uttrycker som försvar till kastrationsförslaget att många ändå vill genomgå proceduren. Att hoppa från en frivillig åtgärd som många väljer, till att påtvinga alla det är stort. Vissa transsexuella personer varken kan eller vill genomgå några operationer, och det borde absolut vara upp till var och en att bestämma vad som är rätt för deras kroppar. Och ändå slippa leva i ett juridiskt ingenmansland.

Det kanske verkar som en rättvis tanke, att eftersom alla män inte kan föda barn ska ingen man få göra det. Precis som i frågan om insemination för två kvinnor som lever tillsammans. Där får man inte testa att göra båda kropparna gravida samtidigt, det vore att få försprång framför alla de som lever tillsammans en biologisk kvinna och en biologisk man, eftersom det då bara finns en kropp att inseminera. Behöver de olikkönade parens rättigheter och privilegier skyddas så mycket att vi inte kan utgå ifrån vad som är möjligt, istället för vad som på pappret verkar rättvist? Det verkar också som att utredaren tycker att viljan att föda barn är något heligt kvinnligt, och tyder på att man inte är tillräckligt transsexuell som man om man vill föda barn. Att vilja skaffa barn är, om något, en mänsklig drift som många människor har, och då skaffar man väl barn på de sätt man kan. En man som ska föda barn i Sverige lär ha det svårt nog genom hela mödravårds- och kvinnoklinikssystemet, bara för att han i varje möte med det måste gå emot sin könsidentitet. Istället för att straffa honom ännu mer, borde man underlätta genom att utveckla systemen och exempelvis språket till genusneutralt. För tro mig, det har alltid funnits och kommer alltid att finnas män i Sverige som föder barn och kvinnor som är biologiska pappor. Det kan ingen lag hindra helt, och det bör heller inte vara lagens syfte. Lagen bör istället utformas utifrån verkligheten med syfte att skapa möjligheter för alla föräldrar att utöva sitt föräldraskap och vara inkluderade i de gemensamma juridiska systemen.

Vi hoppas på att bli glatt överraskade, och känna igen många av våra tankar i propositionen, som enligt Göran Hägglund ska läggas av regeringen i vår. Istället för att argumentera för tvingande kroppsliga ingrepp som Regeringsformen, det vill säga grundlagen, förbjuder kan inspiration hämtas från Storbritannien eller Spanien som är de europeiska länder som har stiftat nya lagar på området under 2000-talet. De väljer en helt annan väg och ställer inga krav på kirurgi för att personer ska kunna ändra juridisk könstillhörighet. Dessa lagar har tillkommit för att underlätta för människor att leva sina dagliga liv i sitt genus. Lagen blir på det sättet skapad för människorna och utifrån hur de lever, och inte för att upprätthålla lagen själv och en förlegad samhällsordning som skapar hinder.

adrian-kai-axel

 

Adrian Repka

Kai Bergendal

Axel Repka

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone