Transvården kan vara livsfarlig för transpersoner

Den 7 april berättade Love i Metro om att han självmedicinerar med hormoner, vilket överläkare Stefan Arver kommenterade med att det är något som kan vara livsfarligt. Vi ser också att transpersoners liv sätts i fara men ansvaret ska inte läggas på dem som tar hormoner för att må bättre. Det är samhället och transvården som kan vara livsfarliga för transpersoner.

Love beskriver hur han väntar och har väntat i flera år på att få tillgång till behandling. Det är dessvärre ingen ovanlig historia. De senaste åren har mycket kritik riktats mot den transspecifika vården och dess utredningar.

 

Skärmavbild 2015-05-20 kl. 20.27.15

 

Transpersoner själva har höjt sina röster, forskare som t.ex. Signe Bremer har beskrivit missförhållanden och statliga myndigheter som Socialstyrelsen och Ungdomsstyrelsen har författat rapporter om läget. Arbetssätten i den här vården beskrivs vanligen som integritetskränkande, könsstereotypa, bristande i förankring hos den vårdsökande och också på andra sätt bristande i sin vetenskaplighet.

Det finns ingen anledning till, eller rimlighet i, att någon ska vänta i flera år på att få den könsbekräftande behandling som experter är överens om har bra resultat. Väntan skapar frustration och maktlöshet och går emot internationella riktlinjer. Att det leder till att personer behandlar sig själva är inte särskilt svårt att förstå. Arver visar dock ingen förståelse utan lägger ansvaret på den som självmedicinerar, som om Love inte vet om riskerna utan behöver höra hur farligt det kan vara.

”Det är ett större brott mot mig själv att inte göra det på egen hand. För vems skull skulle jag inte beställa hem det, för samhällets skull? Det skadar ingen annan än mig själv, säger han.”. Love vet att det kan vara farligt och skadligt. Varken han eller någon annan som självmedicinerar kommer sluta göra det av någon skrämselpropaganda från läkare. Det enda det skapar är mer tyngd och skuld där den redan finns. Det ökar ohälsan hos en grupp som redan visar på anmärkningsvärt höga ohälsotal.

Läkare så som Stefan Arver har däremot möjlighet att hjälpa transpersoner att må bättre på flera sätt. Först behöver den uttryckta kritiken från de berörda börja ses som rimlig. Sedan kan stegen till rätt behandling förkortas och förenklas för att färre ska börja självmedicinera. Det finns heller inget som hindrar läkare från att minska riskerna och följa upp de som redan självmedicinerar, mer än moralistiska attityder om att den som försatt sig i en riskfylld situation får skylla och klara sig själv. Det är svårt för de som tar hormoner utan recept att få blodprover tagna, för att många läkare är rädda för att bli delaktiga i och få någon sorts ansvar för behandlingen om de letar efter komplikationer. Hur ser den tankegången ut i förlängningen? Ingen som följer en alkoholberoendes levervärden beskylls för att bidra till överkonsumtionen. Det borde vara en självklarhet att hjälpa alla som söker vård att uppnå en god hälsa, oavsett om de tar mediciner med eller utan recept.

Vi ser fram emot den dag läkare i den transspecifika vården utgår från sina brukares behov istället för att skuldbelägga dem. Låt dem som söker vård få definiera sin situation, utgå från att de känner sina behov och gör dem delaktiga i beslut om sin hälsa. Erbjud provtagning till de som självmedicinerar, skynda på deras utredning så de kan få receptbelagda preparat snarast möjligt och korta utredningarna för alla så att färre ens behöver överväga att självmedicinera.

Vår djupgående artikel The (Im)patients handlar om hur dagens transvård i Sverige kan ses som formad av en kombination av psykiatriskt stigma och institutionaliserad transfobi. Den finns publicerad i Lambda Nordica nr 3-4, 2013.

 

Axel Repka, leg läkare

Adrian Repka, verksamhetsutvecklare deltagarinflytande

 

Referenser

Bremer, Signe. 2011. Kroppslinjer: Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Göteborg: Makadam förlag.

Darj, Frida, and Hedvig Nathorst-Böös. 2008. ”Är du kille eller tjej?”: En intervjustudie om unga transpersoners livsvillkor. Stockholm: RFSL Ungdom.

Socialstyrelsen. 2010. Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar: Rättliga villkor för fastställelse av könsidentitet samt vård och stöd. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18087/2010-6-31.pdf

Ungdomsstyrelsen. 2010. Hon hen han: En analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Inbjudan: föreläsning om tolkningsföreträde, Berättarfestivalen Skellefteå

Om tolkningsföreträde

Tolkningsföreträde – berättelser av, för och om vem?
Region Västerbotten och Rättighetscentrum Västerbotten bjuder in till en eftermiddag med Adrian Repka. 

Föreläsningen får oss att fundera vidare på vilka personer, erfarenheter och berättelser som ges utrymme i samhället. Vilka perspektiv betraktar vi som begripliga och allmängiltiga

Föreläsningen har fokus på sexualitet och genus och hur hetero- och cisnormer ger behovet att tala om ”hbtq-frågor”.

Datum: Onsdag den 25 mars 2015
Tid: 13.30–15.30 med fika kl 14.15
Plats: Nordanåteatern, Skellefteå
Anmälan: på 0910-77 93 70. Målgrupp: alla intresserade
Seminariet: är kostnadsfritt och kommer att streamas
Arrangörer: Region Västerbotten i samarbete med Rättighetscentrum Västerbotten, Sensus studieförbund, Röda Korset Skellefteå, RFSL Skellefteå och Skellefteå kommun


Illustratör: Wendel Strömbeck

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

The (Im)patients

An analysis of how stigma leaks through the layers of trans specific health care.

By Adrian Repka & Axel Repka

 

Cover Lambda Nordica 3-4 2013. Photographer Del LaGrace Volcano.

Cover Lambda Nordica 3-4 2013. Photographer Del LaGrace Volcano.

 

Published 2014-05-15 in Lambda Nordica 3-4/2013 © available as .pdf

En sammanfattning på svenska finns i slutet.

 

If you live in Sweden and are in need of gender corrective care you have a long road ahead of you before you may be allowed that care. Some of the aspects that make the road so long are due to general regulations of the health care system, and some are due to factors that regulate this specific and specialized form of care.

The Swedish health care system is tax funded. Those funds run both public and private hospitals and clinics. The country is divided into 20 counties, which are responsible for their practitioners’ provision of equal health care to their inhabitants. As long as they follow the national directives of equality, the counties are autonomous to a large extent to set up their own regulations on which kind of care they provide and finance. Primary health care is generally made available throughout the country, not to be confused with easily accessible, though. To reach a specialist you generally need a referral. If you need care that is not offered in the county in which you are registered, you need to get a referral to another county. Also, if you experience that your needs of care go beyond what is offered in your county, in some cases you have the right to a second opinion in another county. These two options are afforded by the home county. You can also seek health care in another country within the EU, the eligibility is decided, and if approved, financed by the Swedish Social Insurance Agency (Försäkringskassan). A third option is to try to seek and pay for your care outside of the tax funded system in a private clinic within Sweden or abroad.

All of these aspects of Swedish health care in general affect the trans specific health care, as they limit the options and make the starting- points unequal for people who seek this specialized form of care, depending on at a minimum the vectors of regionality and financial status. The National Board of Health and Welfare (Socialstyrelsen), the governmental regulator that supervises the health care in Sweden on the county level as well as individual clinics, recently produced an overview of trans specific care (Socialstyrelsen 2010) that includes recommendations for the future. Similar reports regarding gender corrective care have also been produced on a EU-level (Whittle et. al 2008). To reach a gender evaluation team in Sweden you need a referral from your primary health care physician either first to a specialist in psychiatry who can refer you to a gender evaluation team, or directly to the specialist team. Getting a referral can be a high hurdle to overcome, and if or when you pass that step there are often long waiting lists before you get your first appointment at the gender evaluation clinic (Socialstyrelsen 2010). If you are over 18 years of age, there are six counties in Sweden where assessments regarding whether or not you meet the diagnostic criteria, are made. If you are under 18 years of age there are specialized clinics in two counties. If you live in a county where there is no specialized clinic, you need to get a referral to another county. The theoretical possibility to seek care in another EU-country exists, but we do not know of anyone who has used it for accessing trans specific health care. That does not mean that there has been no need, but may imply that this alternative requires the capability to combat the red tape of an unknown system.

If you reach the specialized clinic, you have to be registered there for at least a year before you get the diagnosis – if you are found to meet the criteria. During this year you have to go through various physical, social and psychological tests, and evaluations. These have been criticized for being unethical and intrusive, and also for not being evidence-based (Socialstyrelsen 2010). Your county has, or as in most cases has not, budgeted for this kind of care and thereby gives different conditions of accessibility for users in different counties (Socialstyrelsen 2010). Eventually you may be given a psychiatric diagnosis and after that follows somatic treatment which can consist of hormones, voice training and/or surgery. The care provided differs between clinics in many ways: how long the waiting time is, if you get support during the evaluation period or not, if you can switch provider if you do not feel comfortable with the one you got or not, if you see an endocrinologist who prescribe your hormones or not, if you get to see a speech therapist or not, if you get follow-up or not, and which kind of surgery you can get (Socialstyrelsen 2010).

In recent years trans specific health care and trans identified people’s health have been discussed and analysed in Sweden within activist communities (Darj and Nathorst-Böös 2008; Berg and Summanen 2011), in governmental institutions (Ungdomsstyrelsen 2010), and in some parts of the academia (Engdahl 2010; Bremer 2011). We have been told and have read many testimonials of a dysfunctional trans health care service, a topic that has also been part of the larger debate on the criteria for legal gender recognition. Trans specific health care has been described as normative, lacking transparency, being prescriptive, inaccessible, not being evidence-based, as increasing stigmatization of its users,[1] and not being centered on the users’ self-defined needs. Facing these systems, or having been excluded from them, many trans people start to self- medicate with hormones.[2]

 

Who We Are and How We Have Worked

We, the authors, hold our respective academic degrees in medicine, and in leadership and organisation, but this paper was written from our perspectives as activists. We work together with users of trans specific health care, and fellow activists and researchers who work on trans/gender projects within the academia in Sweden and the US. Between us, we have had contact with hundreds of trans people with experience of trans specific health care. These contacts have been spread out over a time period of a decade and have taken place in online communities, high-profile conferences, social meeting points, professionalized non- governmental organisations, autonomous networks, and personal relationships. It is in these collective experiences that our problem analysis, argumentation and recommendations for principal and practical change are rooted.

This text is developed from a presentation that we held at a conference at Linköping University, organised by the Unit of Gender Studies in the Department for Thematic Studies and the Unit of Gender and Medicine, titled Trans Rights as Human Rights – The Implications for Trans Health (Care), 8–10th of May 2012.

We find that much of the critique towards trans specific health care we hear as friends and activists never finds its way to the official reports. It is important to keep in mind that even if the judgements made of trans specific health care are harsh, the stories being told in public are still only the most privileged ones. We think that this is due to the internalised cisnormativity and psychiatric stigma of the health care system (Corrigan 2005), the unbalanced power dynamics between doctor and patient, and also to that people who have been users of trans specific health care just want to leave behind the trauma both of the (more) gender dysphoric states, and of the increased stress and stigma caused by trans specific health care. We know that users of trans specific health care feel they are dependent upon the good will of the personnel in the gender evaluation teams. Direct dialogue about improvements is therefore not possible if one is not to jeopardise the care one needs, a care that can be hard, expensive, risky, and sometimes impossible, to acquire outside of the medical and legal systems.

In March 2012 we listened to a radio program on Swedish public service radio (P1 Morgon 2012) on self-medication with hormones among trans persons. In the program two persons who had been self-medicating were interviewed in a report. This was followed by a studio interview with the head psychiatrist at the department of gender corrective care in Stockholm. We talked about the program, listened to it again several times, transcribed it and found that many things being said in the interview could be used as examples of how trans specific health care works today more generally. Therefore, we do not wish to single out this one physician but rather to use this as a tangible example, which reveals the fundamental conditions of trans specific health care. It can also illustrate how trans people are generally positioned within the medical, institutional and legal systems in Sweden today.

The critique of the systems we have mentioned is absent from the program. Instead those affected by the systems are unfairly blamed for the consequences of them. Those who self-medicate are talked about as ignorant (”How can they think that they know what they are doing?”) and impatient (”If they only wait, the health care system will help.”). As activists, listening to the program we found three assumed conditions on which this view is based: 1) that everyone who needs it has access to gender corrective care, 2) the existence of a fair health care system and 3) an objective neutral diagnosis. We also found mistrust of users’ self- knowledge that we understand to be a consequence of the psychiatric diagnose. In the program, the voices of trans people were given space only in the reports. The space for analysis of and discussion about what was said was saved for the physician. This division into object/subject roles is another example of how the interpretation of one’s trans experience is not something one is given the right to, but is something over which the medical community has expertise. We argue that what is described as the problem – trans people self-medicating – is rather a symptom of, and a reaction to, those problems that should really receive attention. The legal and medical systems, that are supposed to support trans people who are affected by society’s ideas and organisation of gender, fail to do so and instead increase victimisation by enhancing the stigma, blame and harm on those who seek that support.

So we argue for a trans specific health care that is centered around and developed together with its users in which the person seeking help can take an active part in the decisions. We also argue for a depsychiatrization of trans experience and identities, and point to the necessity for a reduction in general psychiatric stigma and a less cisnormative society where there is space to live outside the binary gender system. We think that it is the responsibility of professionals within trans specific health care to be knowledgeable about how normativity, stigma, and power asymmetries influence their perceptions of service users, and to do whatever they can to counteract it, and thus empower those affected.

 

The Big Picture

Trans people become stigmatized by a society that only recognises two genders, man or woman. This way of organising gender makes trans identities and experiences invisible (Darj and Nathorst-Böös 2008; Ungdomsstyrelsen 2010; Berg and Summanen 2011; WPATH 2011). We will refer to this system as the gender binary. Within the idea of two genders, there is also an idea that those two genders and related expressions are more desirable and legitimate than all others, and that there is a huge difference between the cisgendered and the transgendered person. This adds a fundamental aspect of power to the understanding of gender. Kate Bornstein maps this out in My Gender Workbook as the Gender/ Identity/Power System where one can either be some perfect gender, be like that gender or be liked by that perfect gender (Bornstein 1998, 45). We will refer to this system as cisnormativity. It credits non-trans identities and bodies as better and more authentic than others (Bornstein 1998). A cisgendered person is a person without friction between body, gender identity, legally registered gender, gender expression, and perceived gender, and is in a state where all these categories follow the same line. Transphobia and stigmatization of trans people comes from cisnormativity. Health care that is not aware of cisnormativity will encourage and expect trans people within it to be as much men or women as they can (be that perfect gender), to try to pass as these men or women, who are perceived as more authentic than the transman or -woman (be like that gender), or to at least be pleasant and apologetic to people in a cisgendered position and not make claims of one’s own definitions (be liked by that perfect gender).

 

The Role of Health Care

Gender dysphoria is discomfort or distress that a person experiences that is linked to a mismatch between gender identity, body and the expectations that follow (WPATH 2011, 168). Dysphoria is commonly attributed to the sufferer, that something is ”wrong” with the person. The World Professional Association for Transgender Health (WPATH), which is a global member organisation for professionals working for trans people’s health, explicitly identifies society as the source of harm. It therefore becomes the role of health care professionals to alleviate the dysphoric state. The following are guiding principles stated in Standards of care version 7 (WPATH 2011) regarding what can alleviate to gender dysphoria:

 

Exhibit respect for patients with nonconforming gender identities (do not pathologize differences in gender identity or expression); provide care (or refer to knowledgeable colleagues) that affirms patients’ gender identities and reduces the distress of gender dysphoria, when present; become knowledgeable about the health care needs of transsexual, transgender, and gender on-conforming people, including the benefits and risks of treatment options for gender dysphoria; match the treatment approach to the specific needs of patients, particularly their goals for gender expression and need for relief from gender dysphoria; facilitate access to appropriate care; seek patients’ informed consent before providing treatment; offer continuity of care; and be prepared to support and advocate for patients within their families and communities (schools, workplaces, and other settings). (WPATH 2011, 167)

 

Psychiatric stigma can be said to function in a similar way to the organisation and valuing of gender in that people are organised into two groups (healthy/ill, cist/trans), and it is perceived to be a major dividing line between the two groups. Lack of mental illness (i.e. good mental health) is a founding assumption of society and considered the normal, neutral and desired state. We are expected to embody the desired level of sanity, try to be like those who pass as sane and be perceived as men- tally healthy, or at least be liked by those who fulfil the expectations. The ideas and ideals surrounding psychiatric diagnoses result in injustices in the contact with all kinds of health care (Corrigan 2005).

A trans person within today’s health care system will as a minimum face three hurdles of inequality. 1. The power imbalance for anyone who seeks health care in a doctor-patient relationship. 2. The power imbalance between a transgendered person and a cisgendered person/the cisnormative system, which is perceived as natural and neutral. 3. The power imbalance between a person with at least one psychiatric diagnosis and a system/professional perceived as mentally sane, and there- fore objective. These three layers of power imbalances strengthen one another and work together. The psychopathologization of trans experience and identities is dependent upon, and builds on the idea that trans is something unnatural and unwanted, but without transphobia there would not be a need to create such a diagnosis in the first place. When trans is a psychiatric diagnosis it is harder for trans people to claim one’s right to one’s body in contact with a cisnormative health care provider, who has support in cisnormative diagnostic criteria. A health care sys- tem that is not aware of the normativity and power imbalances that it builds upon will reinforce them. This will be at the expense of those who seek and need what the system can offer.

 

Depathologization

Internationally there exists a large movement campaigning for the depathologization of trans experience called STP2012 (Stop Trans Pathologization). In the campaign’s manifesto the political processes, including causes and effects, are described:

With ”psychiatrization” we name the practice of defining and treating transexuality under a mentally disordered label. We are also speaking about the mistaking of non normative bodies and identities (those out of the cultural dominant order) for pathological bodies and identities. Psychiatrization gives the medical-psychiatric institutions the control over gender identities. The official practice of these institutions, motivated through state, religious, economical and political interests, reflects and reproduces the male/female binomial on people’s bodies. Making believe this exclusive position is a ”true” and natural one. [—] The legitimization of social norms that are part of our life experience and our feelings, implies the invisibilization and pathologization of all the other existing options, setting one single path that doesn’t question the political dogma around which our society is built: the solely and exclusive existence of only two ways of being and feeling. [—] Nowadays transexuality is considered a ”Gender Identity Disorder” […]. In them [the diagnostic manuals], we find a less than casual error: the mistaking of the transphobia effects for those of transexuality. Social violence against those that don’t follow the gender standards is invisiblized. This way, it is actively ignored that the problem is not gender identity but transphobia. [—] Transexuality’s pathologization under the ”Gender Identity Disorder” is an extreme exercise of control and normalization. (International Network for Trans Depathologization 2013)

 

STP Anarcho Pride

 

The campaign is supported by the following Nordic organisations (among others): LLH (Landsforeningen for lesbiske, homofile, bifile og transpersoner) in Norway, RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter) in Sweden, Trasek in Finland, TransDanmark, LGBT Danmark (Landsforeningen for bøsser, lesbiske, biseksuelle og transpersoner), and BLUS (Copenhagen LGBTQ Students) in Denmark. The World Professional Association for Transgender Health (WPATH) has released a statement for de-psychopathologization of gender variance (WPATH 2010). The international trans activist network Global Action for Trans Equality (GATE), which includes some professionals working with trans people, has also taken a stand for depathologization (GATE 2011). Apart from an occupation of the National Board of Health and Welfare’s lobby made by the network Anarcho Pride in April 2012, the issue of depathologization has, how- ever, not been made widely visible in Sweden.

In the following sections we present extracts from the radio interview about self-medication and analyse what is said in relation to cisnormativity, psychiatric stigma and reports about the current state of Swedish trans specific health care. The material has been organised around the three assumptions listed earlier: 1. that everyone who needs has access to gender corrective care, 2. that the health care system is fair, and 3. an objective neutral diagnosis.

 

The Idea That Everyone In Need Has Access

Interviewer (I): How often do you meet patients who self-medicate? Physician (P): It is quite common that we see patients who either during the assessment have started medication or in some cases even before they have come to us. The greatest risk is with patients who do not seek medical care at all, who…

I: Do it on their own?

P: Yes.

(P1 Morgon 2012)[3]

Firstly, we interpret this statement to mean that there would be no rational reason for trans people to avoid health care services. However, being aware of the deficiencies in the systems that have been listed in the critical reports, it is understandable that people avoid seeking medical care despite their needs. Secondly, there is of course a risk with treating oneself with hormones, without support from a medical system. How- ever, put this way the implication is that everyone who seeks care will get the help needed. Unfortunately this is not the picture of reality that has been shared with us by those affected.

I: We heard in the program that people who have self-medicated, say that doctors they have met have not really cared. What do you say about that?

P: It kind of depends on what you mean by not caring, it is really hard to take responsibility for a medication you have not prescribed. […] But we usually control with a blood sample.

I: Is it not a doctor’s role to try to take as much responsibility as you can for your patient?

P: Yes, of course.

Over the last decade we have heard many testimonials from friends and activists who self-medicate. When they have tried to get their blood samples checked, they have been denied this service, despite the physician in the radio program suggesting that this testing is common practice. Those who have actively sought care are viewed as having put themselves in the situation, and therefore the approached health care services have no responsibility to help (Berg and Summanen 2011). Compare this kind of reasoning to when someone is seeking care for a sexually transmitted infection, abortion, alcoholism, or even a bone fracture after a sports trip. Should these people also have only themselves to blame, and therefore not get any help? To us, this is a moralizing way of seeing the problems at hand. It is like the care provider is saying: ”Oh, you should have thought about that you will need to get your blood checked earlier, it is not my problem that you have put yourself in this situation.” This kind of reasoning places the whole responsibility for one’s health on the individual, and does not recognise that one’s health is affected by a lot of factors which one does not have the power to control, such as the gender binary system and cisnormativity. Also, we all have different abilities to make decisions about our health depending on access to information, earlier experiences, economic factors, and more. To refuse or blame those who ask for help is neither the way of to get people not to self-medicate, nor the way to empower people or assist them in taking better care of their bodies.

I: You have started a project at Huddinge [a hospital in Stockholm, authors’ note] […]. What is that about?

P: [T]here are people who may not suffer from transsexualism, but have other kinds of gender identity problems. In those cases we try to evaluate individually what kind of suffering the person has and what that person’s needs are. How can we understand it and treat it in the best possible way? In some cases we prescribe hormones, in other cases something else.

The physician refers here to a brand new project that has started in Stockholm where some trans people who are found not to meet the criteria for transsexualism, are enabled to access some kind of care. This is in line with what the National Board of Health and Welfare proposed in their report and with international development in the area (Socialstyrelsen 2010). While we welcome this initiative in Stockholm, it is important to remember that up until now, in Stockholm and still in most parts of Sweden, this category of trans people has been denied treatment. If you are found not to meet the criteria for the diagnosis, your case is simply closed at the clinic and you are left on your own, without follow-up or support. This rejection can lead to increased gender dysphoria and stress for the individual left without treatment. Therefore it is important that those in the need are granted continuous support, care and treatment (Socialstyrelsen 2010). In this process we believe that it is crucial that the running project in Stockholm is evaluated together with its users to see if it fulfils the needs of its users.

Furthermore, the phrasing ”suffer from transsexualism” and ”gender identity problems” again places the responsibility for the problems faced, with the individual and pathologizes the experience, instead of talking about the cisnormative society that creates gender dysphoria among trans identified persons. We argue that this attitude increases stigmatization and reduces trans people’s chances for autonomy. It is our experience that the psychiatric language has the effect that those transsexuals, who accept and work within the frames of the psychiatric diagnosis, are seen as the serious ones. They can take on the role of being spokespersons for all people who are in need of any kind of trans specific health care. This creates internal hierarchies in the community where only those, who are perceived as being trans enough can take part in the discussions and organisations.

 

The Idea of a Fair Health Care

I: Because that is the problem, we hear in these testimonials that they [the patients] do not trust the medical care.

P: No, and I think that it is sad to hear that.

This answer by the physician surprised us and we understand it as an expression that because health care is seen as fair, the criticism is either not addressed, or is attributed to individual problems of mistrust. It sounds to us as if a professional that has both the possibility and the responsibility to initiate the changes needed, has not acknowledged the vast criticism of trans specific health care.

I: What do you do when you find out that a patient is taking hormones?

P: We usually try to speed up their assessment when possible, point out that there is a risk with this, that they take their own responsibility, and talk about if it is possible to wait a little longer.

The message given between the lines here is that people who self-medicate are impatient (”If they only could wait, we could help.”), and ignorant (”They do not know what they are doing, and that there is a risk associated with it.”). This view can only be understood if health care is seen as a sphere where everyone is treated equally and respectfully. The implication is that care is given to those in need, if you just wait for your turn. People who need treatment with hormones seem to be choosing between two, equally viable options; either get medical care free of charge, legally, safely, and comfortably, or self-medicate in an illegal, expensive way with accompanying health risks. These statements show no under- standing of the inaccessible health care system and the gender binary society that pushes people to take these actions. We understand this as a patronizing, hierarchical system where the physician dictates the terms that the patient ought to follow. Consequently, attempts to take one’s own initiative with regards to improving one’s health are disqualified.

 

The Idea of an Objective Diagnosis

The fundamental power imbalance between the user and the physician is also illustrated in the following statement:

I: What do you think about this attitude that we hear in this piece: ”I want to take control over myself, I’m not going to let anyone else do it.”?

P: It is understandable, that is what we all want. It is a human aspect that one wants to do it that way. But it is hard to take charge fully of one’s body if you do not have a medical training.

The diagnosis of transsexualism should, in essence, be a self-defined diagnosis. By that we mean that people know their own identity, and no one else can make that decision. The diagnostic criteria are built from user’s feelings and emotions, which cannot be confirmed with blood samples or X-rays. When a person seeks care with a desire to have gender altering hormone treatment or surgery, the physician’s role should be to check that the person knows what the treatment can and cannot do, and knows about long-term effects. It should also be to diagnose and treat possible depression or mental health problems, and to provide support along the way. As trans specific health care works today, we do not see this happen. In current practice the diagnosis is unfortunately not an objective one, about which the user and the physician can have a relaxed conversation. The physician has all the power to decide whether or not, and if, when the patient will get treatment. This is often referred to as gatekeeping (Lev 2004; Socialstyrelsen 2010), where the physician has the key to open the gate to treatment. We understand the statement above as coming from this system, as if it is saying: ”If you do not have medical training you should not try to take charge of your body, but rather leave all the decisions to someone who does.” In fact, Swedish law states that the health care provider must respect the patient’s self-determination and as far as possible make decisions regarding treatment in consultation with the patient (Hälso- och sjukvårdslag 1982:763). In our view, this intention in the law is not reflected in trans specific health care today.

 

The Need for a System Change

We see this radio program as one example of how the development of trans specific health care is held back by these ideas of supposed objectivity and fairness. Regardless of the knowledge that is produced, criticism will always be brushed off due to psychiatrization, a doctor/patient power imbalance, cisnormativity, and the support of the trans people who work and identify within the current pathologizing framework. Knowledge of the current circumstances will not be taken into account so long as layers of stigma continue to dehumanise those affected.

A further example of this can be seen in the report from the National Board of Health and Welfare in 2010. It contains proposals and recommendations for how to improve health care for trans identified persons. The report is critical of the ways in which the system works today, and has been welcomed by many in the trans community for its progressiveness. However, the report still talks about trans experience as a mental disorder. This strengthens the idea of the objective psychiatric diagnosis and neutral gender binary social system, while also hindering the development and empowerment for which this governmental institution strives. Unknowingly, the institution reinforces the systems that cause the harm it wants to alleviate.

We believe that as long as transsexualism continues to be defined through a psychiatric diagnosis, those in need of care will continue to experience imbalances in power, and also stigmatization from the physicians. The idea of the disordered, irrational, selfish, and desperate trans person who self-medicates without knowing about the risks, is supported by the diagnostic procedure and by a lack of a critical perspective on the system: ”The patients are mentally ill and therefore make these irrational choices.” Or: ”The patients do not know what they are doing.” Seen through the lens of this superior health care service, the fact that a patient self-medicates without medical training, or questions the diagnosis, can be taken as proof of how out of touch with reality the person is. The diagnosis is imagined to be objective, established by mentally sane people, and therefore trustworthy. If the patient complains, the problem hence must be with the patient. This can be compared with popular culture portrayals of institutionalized psychiatric patients who claim they are not mentally ill, in this case, their lack of insight functions as strong evidence that they are ill.

If we, instead, understand the trans person as one who constantly meets friction and is harmed in a gender binary and cisnormative society, the action of taking hormones to get some respite and feel better in your body is rational and understandable. Of course it would be better if that person could take part in the treatment prescribed in a legal, cheaper, safer way, and get their blood samples checked too. However, with the deficiencies in contemporary Swedish trans specific health care, this is not an option for many. If we abolish the frameworks of psychiatric diagnosis regarding trans experience and the gatekeeping function, and instead establish a health care system, which starts from the needs of the user, we are confident that the amount of people who self-medicate will decrease, and that health in the community will improve. We believe that the greatest large-scale possibilities to improve trans people’s health lies in the hands of the legal and medical systems, which could generate non-pathologizing, anti-oppressive and participatory, user-centered practices.

 

Recommendations and Conclusions

Based on this analysis, we suggest that future presentations of problems and solutions are addressed on structural levels and met with adequate counter-measures:

  1. Harm reduction

We want to see a change in approach towards harm reducing strategies within health care. When a person seeks care and it becomes clear that they are self-medicating, the physician should check for complications from the medication by checking blood samples, or by taking other relevant actions, and as soon as possible take over and prescribe the medication to reduce the risks associated with self-medication. This way of dealing with the situation is already outlined in the Standards of Care (WPATH 2011), and can easily be done even without any other system changes.

  1. The user’s influence

We want users of trans specific health care to have influence over their bodies, lives, and processes. We want to see a move towards health care developed by professionals and users together, in which the views, experiences, and expertise of those who are currently treated as objects are, instead, recognised and listened to as subjects. Health care users should be involved in both their own processes and in the long-term strategies and priorities of the gender clinics. This is a matter of quality of service, since health care is known to have the best effects when actively working together with its users (Ottosson 1999; Socialstyrelsen 2009).

  1. A responsible user perspective

Health care should be designed to meet the users’ need for the kind of help and support necessary for them in dealing with society. We recommend that it should be seen as the responsibility of trans specific health care professionals to be knowledgeable about how the gender binary, cisnormativity and stigmatization affect their users. They should be aware of how these factors and the power imbalance between practitioner and user shape their perceptions, and do whatever they can to counteract it, and thus empower those affected.

  1. Depsychiatrization of trans experience

The diagnosis surrounding trans experience should be removed from the mental disorders manuals in coming versions of DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders from the American Psychiatric Association) and ICD-11 (International Classification of Diseases from the World Health Organization). This is in line with what WPATH, GATE, STP2012 and even the European parliament (European parliament 2011), among others propose. Sweden should have an active role in these liberating processes. The psychiatric label on trans experience strengthens the idea of the neutral and natural cisgendered person.

  1. Increasing – not decreasing access

The available logopedic, surgical and endocrinological treatments are still lifesaving, and therefore it is crucial that they are state funded. There is a common fear among some of the local trans communities that changing the diagnosis would lower the priority of this health care, and make it even less accessible than it is today. The amount of suffering on a group-scale amongst the ones seeking care will persist. We cannot see why accessibility would need to be tampered with due to depsychiatrization, simply by shifting the focus of the problem from the one experiencing the symptoms to society. The trans psychiatric diagnoses are simply not clinically relevant (Whittle 2008; GATE 2011). A useful analogy can be to think of how pregnancy related health care is administrated and guaranteed without the need of a psychiatric label (Stryker 2012). Instead there is a possibility in this for increasing accessibility when the layers of dehumanization caused by stigmatization are partly lifted and those in the need can get more space for self-definition.

  1. Breaking up general psychiatric stigma

Shifting the trans diagnosis from a psychiatric to somatic levels must not be at the expense of reinforced psychiatric stigma. When working for the depsychiatrization of trans experience we need to do it for the right reasons. For users of trans specific health care the psychiatric label functions as nothing more than additional stigmatization and external control. Other symptoms and conditions may actually find adequate sup- port within the psychiatric framework. The depsychiatrization of trans experience cannot normalize oppressive practices in psychiatry. Lack of transparency and agency are problems that need to be worked upon within health care as a whole, including psychiatry (Corrigan 2005).

A user of trans specific health care is far from autonomous. This can be explained by at least two kinds of stigmatization that are fundamental part of trans specific health care services. By acknowledging the deep roots of psychopathologism and its effects surrounding the current work of the gender teams, changes for improving health can be made. The teams can start advocating for global depathologization of trans experience. By involving those most affected by the work of the gender clinics, that is to say the users, there is a chance to turn around the practices from cisnormativity, moralism and stigmatization towards non-harming, user-centered and dysphoria-alleviating practices, which can work with users instead of against them.

 

Summary

We live in a context where only two genders are accepted, a gender bi- nary society. Together with cisnormativity, a power structure that values cisgendered people and devalues transgender people, this creates stigma towards trans people.

Trans specific health care is organised around transsexualism as a psychiatric diagnosis. In recent years the system has received critique both on national and international level, with regards to dubious content and inaccessiblility that reinforce stigmatization of its users. Faced with this system, some people start to self-medicate with hormones in order to reduce the gender dysphoria that comes from interactions with a cisnormative society and to create a body in which they feel more comfortable.

This article is based on a radio program about self-medication with hormones, broadcasted on Swedish radio in March 2012. In this program critiques of the health care were not raised at all, instead the problem was placed on the individuals who self-medicated. Only the physician who participated in the programme was given space to offer an analysis and give answers. The ones who were self-medicating were positioned as impatient and ignorant. We found three assumptions upon which the programme based this view; an objective diagnosis, fair health care and the idea that everyone who needs has access to gender corrective care.

If we instead understand self-medication as an active way of trying to take control over one’s body and life, to achieve better health, then the conclusions will change. We argue that health care professionals and the medical system, as a whole must be aware of cisnormativity in society in order to be able to alleviate its symptoms and not to put extra pressure on the people seeking support. We believe that trans specific health care must be centered around and developed together with its users, and not only because user participation in medical treatment pro- cesses in general are required by Swedish law. We also argue for a depsychiatrization of trans experiences and identities, and request that effort is put into combating general psychiatric stigmatization and working towards a less cisnormative society where there is space to live on one’s own terms outside of the binary gender system.

 

Keywords

self-medication, depathologization, gender binary, transgender health, gender corrective care

 

Axel Repka, MD, is working as a physician outside trans specific health care. As an activist, his background is in RFSL Ungdom and RFSL where he has been a member of the national boards, of student organisations working against heteronormativity, and other feminist and queer networks on local and international levels. In all his activism he aims to give people better opportunities to achieve good health.

Adrian Repka works with anti-oppressive organising through his company Jämfota that he started it in 2006 while studying for his Bachelor of Arts degree with a major in Leadership and Organisation at Malmö University. His skills develop from engaging within activist communities.

 

References

Berg, Veronica, and Edward Summanen, eds. 2011. Det är vår tur nu: Att vara trans i en tvåkönsvärld. Stockholm: RFSL.

Bremer, Signe. 2011. Kroppslinjer: Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Göteborg: Makadam förlag.

Bornstein, Kate. 1998. My Gender Workbook: How to Become a Real Man, a Real Woman, the Real You, or Something Else Entirely. New York and London: Routledge.

Corrigan, Patrick W., ed. 2005. On the Stigma of Mental Illness: Practical Strategies for Research and Social Change. Washington, DC: American Psychological Association.

Darj, Frida, and Hedvig Nathorst-Böös. 2008. ”Är du kille eller tjej?”: En intervjustudie om unga transpersoners livsvillkor. Stockholm: RFSL Ungdom.

Engdahl, Ulrika. 2011. Att vara som/den en är: En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en trans*kontext. Dissertation, Linköpings universitet.

European Parliament. 2011. ”Resolution of 28 September 2011 on Human Rights, Sexual Orientation and Gender Identity at the United Nations”. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+TA+P7-TA-2011- 0427+0+DOC+XML+V0//EN (accessed 2012-09-13).

GATE. 2011. ”It’s Time for Reform: Trans* Health Issues in the International Classifications of Diseases”. A Report on the GATE Experts Meeting. The Hague, November 16–18, 2011. http://globaltransaction.files.wordpress.com/2012/05/its- time-for-reform.pdf (accessed 2012-09-13).

Hälso- och sjukvårdslag (1982:763). http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Halso–och-sjukvardslag-1982_sfs-1982-763/ (accessed 2013-03-13).

International Network for Trans Depathologization. 2012. ”Manifesto”. http://www.stp2012.info/old/en/manifesto (accessed 2013-03-12).

Lev, Arlene Istar. 2004. Transgender Emergence: Therapeutic Guidelines for Working with Gender-Variant People and Their Families. New York: The Haworth Clinical Practice Press.

Ottosson, Jan-Otto, ed. 1999. Patient-läkarrelationen: Läkekonst på vetenskaplig grund. Stockholm: Natur och Kultur with Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU).

P1 Morgon. 2012. ”Transsexuella tar risker med egen hormonbehandling”. Radio program, March 13. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artik el=5012455 (accessed 2012-05-04).

Socialstyrelsen. 2009. Hälso- och sjukvårdsrapport 2009. Västerås. Edita Västra Aros.

–. 2010. ”Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar: Rättliga villkor för fastställelse av könsidentitet samt vård och stöd”. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18087/2010-6-31.pdf (accessed 2013-03-12).

Stryker, Susan. 2012. Trans Health Is Queer (and Queer Health Isn’t Normal). Key note speech, at the conference Trans Rights as Human Rights – The Implications for Trans Health (Care), Linköping University, May 8–10.

Ungdomsstyrelsen. 2010. Hon hen han: En analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.

Whittle, Stephen, et al. 2008. Transgender EuroStudy: Legal Survey and Focus on the Transgender Experience of Health Care. Brussels: The European Region of the International Lesbian and Gay Association.

WPATH. 2010. ”De-Psychopatholisation Statement.” http://www.wpath.org/announcements_detail.cfm?pk_announcement=17 (accessed 2012-09-13).

–. 2011. ”Standards of care version 7”. http://www.wpath.org/documents/IJT%20 SOC,%20V7.pdf (accessed 2013-03-12).

Notes

[1] We have chosen to exchange the word ”patient” for ”user” or ”the person who needs trans specific health care.” This is not a neo-liberal attempt to transform health care services into a commodity bought and sold on a free market, but rather a way to transform the idea of a person seeking health care from being perceived as a pas- sive receiver of care, to being perceived and appreciated as an active, capable party together with whom the service can work.

[2] Self-medication means that people get hormones from somewhere else than having them prescribed to them personally by a physician, for example by sharing doses with someone, buying from abroad, or on the internet. Injections might require assistance from someone who can perform the treatment, and have access to sterile equipment. It may also include a wish to have one’s blood values checked, so that one can manage the risks that come with any kind of hormone treatment, be it within or outside of the medical system. The access to self-medication is thus dependent on one’s economic situation and contacts.

[3] The citations from the program are transcribed from the radio program and translated to English by the authors.

 

Sammanfattning

När vi lyssnade på ett radioprogram om självmedicinering med hormoner bland transidentifierade reagerade vi som aktivister på hur problem definierades och presenterades av en representant från det medicinska kollegiet som var inbjuden som ensam expert. Vi reagerade på hur brukare av vården talades om och hur långt ifrån brukarna vården är. Vi började analysera programmet, dess underliggande antaganden och normåterskapande effekter. Denna artikel är ett resultat av våra reflektioner utifrån programmet. Det vi fann var föreställningar om transsexualism som en objektiv diagnos, att vården är ett rättvist område och att alla som är i behov av denna specifika form av vård också får tillgång till den. Vi argumenterar för att psykiatriseringen av transerfarenheter underbygger de här tankarna och att detta leder till en vård som ökar istället för minskar stigmatisering av transidentifierade personers identiteter och liv. Som en effekt av denna analys formulerar vi rekommendationer om hur den transspecifika vården skulle kunna transformeras för att fungera i samspel med dem som berörs av den och därmed öka brukarnas hälsa.

Nyckelord

självmedicinering, avpatologisering, tvåkönsnormen, transhälsa, könskorrigering, stigma

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Nolltolerans

Nolltolerans

Tolerans

Den 16:e november är det FN:s internationella dag för tolerans! Grattis! Detta firar vi med att resonera om varför vi tror att tolerans är en i grunden dålig idé. Allt fler i vår närhet slutar att använda tolerans som vision och positivt begrepp då det i grunden bygger på en ojämlik maktrelation där en ges tillåtelse att tolerera en annan. Samtidigt verkar det generellt sett finnas lite känsla för vad tolerans är och hur den görs i praktiken, oavsett om vi menar att den inte handlar om tolerans utan om acceptans eller ”ett nödvändigt steg i utvecklingen”.

För att underlätta förståelsen och benämnandet av tolerans och möjligheten att kunna motsätta oss toleranspraktiker, ska vi ge några exempel på förväntningar i toleranssituationer utifrån rollerna A: den som tolererar och B: den som tolereras. Dessa roller finns inom maktordningar. En maktordning är en social kategorisering som alla personer har en position inom. Våra positioner kan vara centrala i samhället, perifera eller någonstans däremellan. Exempel på maktordningar är regionalitet, religion och funktionalitet.

A är en person som är i en fördelaktig position i (minst) en maktordning. A:s position i maktordningen regionalitet kan innebära att den är huvudstadsbo och därför knappt ens märker att till och med nationell nyhetsrapportering utgår ifrån dess perspektiv. Om det är i maktordningen religion kan det innebära att den är kulturkristen i Sverige och har det bekvämt med de nationella högtiderna och att den inte tolkar kyrkklockor som kallar till bön som ett inslag av religion i det påstått sekulära offentliga rummet. Om det är i maktordningen funktionalitet kan det innebära att den kan tillgodogöra sig information så som den ordnas på ett flygblad och hur flygbladet sprids.

B är en person som är i en missgynnsam position i (minst) en maktordning. B:s position om den är kopplad till maktordningen regionalitet kan innebära att den bor i en ort som inte prioriteras när det byggs gemensamt finansierade kommunikationsvägar. Om den missgynnsamma positionen är kopplad till religion kan det innebära att dess tro eller religiösa praktik pekas ut som särskild i jämförelse med praktiker som annars i sammanhanget förstås som neutrala och självklara, så som när det problematiseras att den avstår från alkohol av religiösa skäl vilket gör att den rådande alkoholkulturen i sammanhanget framstår som naturlig. Om det är en missgynnsam position i maktordningen funktionalitet så kan det vara att den blir funktionshindrad när en buss nått den hållplats den tänkte gå av på för att hållplatserna bara ropas ut via högtalare och inte står utskrivna.

Inom en toleransram förväntas A att

…eller äh, vi kommer tillbaka till det senare.

Inom en toleransram förväntas B att
  • dela information om sina livsvillkor med A (om sina svårigheter, sin kropp, sin historia, generella fakta och forskning sin situation)
  • möta A där A är i delandet av informationen, välja vad den delar utifrån vad A är intresserad av, på det sätt som A vill och när A är intresserad av att ta emot den (gärna personligt utan att blanda in politik, gärna enkelt utan akademiska ord och just nu men om tio minuter är det helt fel tid)
  • tro på dialogen, ha tålamod och inte bli känslomässigt påverkad (sur, trött) vad A än frågar även om frågan behöver besvaras ofta (det är inte personligt, inget ont uppsåt, får förstå att A är nyfiken, hur ska A annars lära sig)
  • inte kräva att A ska tänka vidare eller göra någon handling utifrån informationen (alla kan inte vara lika engagerade i detta som B, B uppfattas som en som agerar i egenintresse medan A förstås som en som agerar utifrån allas sammantagna intressen)
  • stötta A i dess känslor (sorg, ilska) och reaktioner (svordomar, tårar) på information om B:s livsvillkor men själv varken visa eller känna något, inte heller kräva stöd för dem (A blir inte motiverad att ingå i förändringen som B behöver om B beter sig så, starka reaktioner skrämmer bort A)
  • berömma alla framsteg och visa tacksamhet för allt A ger i form av tid, utrymme eller förståelse (det kan inte krävas av A som personligen inte orsakat B:s livsvillkor)
  • fokusera på det positiva (det finns alltid något att vara tacksam över, tänk på dem som har det sämre, det blir så mycket bättre hela tiden i samhällsutvecklingen speciellt i jämförelse med [sätt in valfri tid] [sätt in valfri plats], B har ju blivit så mycket starkare av sina motgångar vilket den kan vara tacksam för)
  • förändra och kontrollera sig själv (vad kan B själv göra för att bli mindre synlig och utsatt? Ändra klädkoder, språkbruk, utbildning, boende, symboler, umgängeskrets, röstläge)
  • hålla sig undan (B:s existens i ett rum uppfattas som en provokation och en tråkig påminnelse för A om bristerna som B brukar prata om)
  • inte använda ord för de här bristerna som känns obehagliga för A (använda ”orättvisa” eller ”dåliga attityder” istället för ”rasism” eller ”sexism”)
  • vara lösningsorienterad (kom gärna med kritik, men kom också med konkreta förslag! ☺)
  • engagera sig själv för att lösa problemet (B:s perspektiv är framför allt jätteintressant för jämställdhetsnätverket, forskningsprojektet, jobbet med den nya handlingsplanen, i planerandet av mångfaldskonferensen, i likabehandlingsenkäten, rekryteringsutvärderingen, i ansökningsprocessen för likavillkorsprojektet. PS. engagemangen sker just nu tyvärr på ideell basis, men i framtiden ska det finnas en budget. DS)

Vad förväntas då av A inom en toleransagenda? Inte mycket. Eftersom toleransagendan i sig bygger på och bygger upp att B existerar på A:s villkor i sammanhanget och på A:s nåder. Likväl som A kan välja att tolerera eller hjälpa (så som i välgörenhet) B så tillåts också A valet att inte tolerera B. Vad som gör B mindre tolererbar är om B gör anspråk på sina rättigheter, sammanhangets skyldigheter, sin mänsklighet. Det är om den höjer rösten och kräver något istället för att vädja. Det är om B inte lyckas pricka den där millimetern som ligger mellan att å ena sidan vara för akademisk/svårbegriplig/politisk/opersonlig/avstängd och å andra sidan för subjektiv/känslostyrd/privat/egoistisk. Då kan B få veta att den förstör för sig själv och för sin potentiella rörelse som skulle kunna uppstå om den hade en bättre attityd.

Det som hänt är att begreppet tolerans (som från början betyder att uthärda någon eller något) ändrats till acceptans eller respekt medan handlingarna förblivit de samma. Så länge vi befinner oss inom ramen för att en person med mycket makt ska få tycka saker om en annan med mindre makt och att vi önskar att förbättra attityder hos strukturellt gynnade grupper gentemot strukturellt missgynnade grupper så arbetar vi inom den nuvarande och ojämlika ordningen. Vi kan kalla den för attitydförändringsagendan, kunskapsökningagendan eller toleransagendan. Alla känslomässiga responser inom denna ordning så som är tolerans, hat, kärlek, acceptans eller godkännande återskapar tolkningsföreträdet (vems ord, liv, behov som spelar mest roll) i sammanhanget till den som idag är utgångspunkt i det. Tolerans och praktiker som bygger på tolerans vad vi än kallar dem, stärker snarare än jämnar ut det aktuella maktförhållandet mellan A och B. Toleransen erbjuds endast den ena av dem. A bekräftas som självklar medan B bekräftas som en person som eventuellt är önskvärd att uthärda och vars existens i ett sammanhang i allra högsta grad är rimlig att diskutera. En toleransinramning kan till och med ytterligare höja A:s status som en god och medveten person, och deras sammanhang som en god och progressiv plats.

Även om vi skulle prata om att tolerera någons yttrandefrihet eller nazisters organisering, är toleransen otillräcklig. Där behöver vi börja med att inte tolerera utan agera, och där tror vi mest på motstånd – att argumentera eller blockera utan att göra i grunden förtryckande åsikter demokratiskt förhandlingsbara. Toleransen sviker även för den som väljer dialog som förändringsmetod i fråga om nazister. För en dialog behövs ett möte och ett möte kräver kontakt. Det kräver att vi tar in en person utan att värdera, att vi tänjer oss själva för att rymma den vi behöver mötas med. Att tolerera är då för passivt och isolerande, som om vi givit upp och inte heller tar ansvar. Toleransen är inte motstånd och gör inte ett möte.

Toleransen är alltid problematisk fastän den kan verka som en fristad i relation till exempelvis hatvåld. Mia McKenzie har skrivit en bok som On Getting Free är ett utdrag ur. Det handlar om skillnaden mellan att bli fri och de kompromisser som en behöver göra för att överleva, kompromisser som inte har potential att leda till ens frigörelse. Toleransen är för oss en sådan kompromiss och den kommer inte att skapa den jämlikhet vi påstår att vi vill skapa.

Toleranshandlingar är alltid inom en hierarki och är inte reversibla (går inte att vända på). Det finns alltså inget så som ”att tolerera någon tillbaka om det känns dåligt”. Det spelar ingen roll om den som nu tillåts tycka till om en annan istället blir den som tycks något om. Det gör ingen skillnad om en person som blir funktionshindrad i ett sammanhang tycker illa om den som har tillgång till sammanhanget på sina villkor. Varför inte? För att problemen inte sitter i attityder eller den enas känslomässiga respons över den andra. Den som är strukturellt missgynnad kan inte ta ifrån den strukturellt gynnade personen dess lätthet i sammanhanget och samhället, självklara tillgång till allt, självförtroende som självklarheten ger, hur mycket än normaten (den som har en funktionalitet som samhället är utformat efter) känner att den tas ifrån något när någon påtalar eller jämnar ut ojämlikhet.

Ibland lyckas idén om reversibilitet i form av hatbrott mot heterosexuella, omvänd rasism eller manshat däremot få gehör i diskrimineringslagstiftning eller i hatbrottslagstiftning, fastän makt inte fungerar på det sättet. Att tala om en maktordning så som ”kön” innebär inte att vi behöver tänka att kön är något som gör alla personer oavsett position inom den sårbara på grund av kön. En könsmaktsordning innebär däremot att personer med vissa typer av kön ges mer värde, självklarhet, är utgångspunkt i organisering av samhället än andra. Medan kön spelar roll för alla personer, gynnas vissa av vilken position i maktordningen kön en tilldelas på bekostnad av personer i andra positioner. Oivvio Polite skriver i sin bok White Like Me att ”rasismens huvudmoment inte är det värderande utan det ordnande”.

Attityder är alltså långt ifrån allt. Därtill kan den lilla effekt som attityder har för all orättvisa inte vändas på. Vi kan inte välja att det ska spela lika stor roll vad en strukturellt missgynnad person har för åsikter om en strukturellt gynnad person som tvärt om. Toleransen återskapar aktuella maktrelationer, den är för passiv för ett motstånd och för avstängd för kontakt. I bästa fall är toleransen att i brist på ansvarstagande och visioner, nöja sig med mindre än vad som är rättvist efter att ha förhandlat bort sin eller någon annans mänsklighet.

Så grattis, du som fått nog, på nya internationella nolltoleransdagen. Våra alternativ är till exempel att

  • motsätta oss att arbeta inom en premiss som är orättvis i grunden (peka ut toleransen för vad den är både när den utövas mot oss själva och mot andra)
  • likt Dean Spade i Normal Life, granska effekterna av vad en praktik eller ett system gör snarare än att lita på hur de benämns av sina utövare (en praktik kan göra tolerans medan den kallas respekt)
  • hitta grunder för förändring som inte handlar om känslor eller den enas åsikter om en annan (det kan vara att jämlikhet är en självklarhet att sträva efter och inte något förhandlingsbart, etik, solidaritet eller rättvisa)
  • betrakta symptomen på problemen som gemensamma att hantera, snarare än att lägga ansvar på den som är direkt utsatt (att en person inte kan delta på en träff på grund av bristande tillgänglighet är allas ansvar att lösa)
  • erkänna att även när alla i ett sammanhang vill väl så blir det inte väl. Interfem ger många exempel på likabehandlande praktiker i sin bok Rekrytera rätt! där vi behöver se hur personer i olika maktpositioner (positioner i olika maktordningar) får olika chans att bli meriterade i ett samhälle där diskriminering är genomgående i utbildning, i ideell sektor och på arbetsmarknaden. De vanligaste (dominerande) sätten att rekrytera, så som jämförandet av CV:n och referenser verkar vara neutrala men är en del i vad Interfem benämner som meritokrati. Det behövs ingen dålig attityd för att systemet ska återskapa sig själv, där de mest meriterade blir de som får tillgång till ännu fler meriter och så vidare. En likabehandlande praktik blir att vara kunnig om strukturella förutsättningar i rekryteringssammanhang och jämna ut dem genom att istället lägga fokus på de beteenden, egenskaper och prov på kompetens som en önskar att det nya tillskottet ska ha.

 

Adrian

 

Syntolkning av bilden. Text vitt på svart bakgrund. Ett T i form av en versal. Ovanför det står tolerans. Droppar omger texten som står.Tillgänglighet och timing jag finns här när du vill, på dina villkor. Tålighet jag klarar av att du gör misstag bara du vill väl. Tillrättaläggande jag hanterar mig själv och löser mina problem så du ska slippa. Tålamod jag förklarar gärna samma sak flera gånger. Tacksamhet och tröst jag vet att mina behov är jobbiga för dig att förhålla dig till.

 

Lästips är Sara Ahmeds blogg Feministkilljoys.

“YOU might be interested in this blog if YOU:

  • Are told you are angry no matter what you say
  • Witness people’s eyes rolling as soon as you open your mouth as if to say: ‘oh here she goes!’
  • Are angry because that’s a sensible response to what is wrong
  • Are often accused of getting in the way of the happiness of others (or just getting in the way)
  • Have ruined the atmosphere by turning up or speaking up
  • Have a body that reminds people of histories they find disturbing
  • Are willing to make disturbance a political cause
  • Are willing to cause unhappiness to follow your desire
  • Will not laugh at jokes designed to cause offense
  • Will take offense when it is there to be taken
  • Will point out when men cite men about men as a learned social habit that is diminishing (ie. most or usual citational practice)
  • Will notice and name whiteness. Will keep noticing and naming whiteness.
  • Will use words like ‘sexism’ and ‘racism’ even if that means being heard as the cause of bad feeling (and are willing to cause bad feeling)
  • Will refuse to look away from what compromises happiness
  • Are willing to be silly and display other inappropriate positive affects
  • Are willing to listen and learn from the work of feminists over time and refuse the caricatures of feminism and feminists that enables a disengagement from feminism
  • Are prepared to be other peoples’ worst feminist nightmare
  • Are prepared to be called a killjoy
  • Are willing to kill joy”
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Intersektionella kvinnodagen

Idag är den dag som vi blivit tilldelade av FN för att fokusera extra på orättvisor som grundar sig i kön. Den kallas vanligen för Internationella Kvinnodagen.

Idag anordnas demonstrationer, aktioner, manifestationer och fester. Vi har sett affischer runt om i våra städer och fått inbjudningar på internet. Någonting skaver i oss när vi läser vilka som ska tala och vilka frågor det är som ska lyftas. Frågan blir oundviklig: Vilka kvinnor är utgångspunkt för de demonstrationer som vi ska delta i idag? ”Alla kvinnor” – vilka är det? Vem är hon som så självklart kan tala för alla?

Det finns ingen ren form av kvinnoposition, eller lägsta position i en könshierarki. Att känna ett starkt kvinno-vi eller att känna sig som en del av ett allomfattande systerskap är ett privilegium, en fördel som finns på bekostnad av andra kvinnopositioner. Kvinnopositioner som inte kan formulera problem eller banderoller utan att bli hänvisade till ”sin egna temadag”.

När vi började fundera över intersektionalitet, eller förtryckssamverkan, tänkte vi på det som en fråga om multipelt eller flerfaldigt förtryck utifrån identitetskategorier. Att vara kvinna och att ha en funktionsnedsättning och vara icke-heterosexuell till exempel. Som tre hinder på vägen till ett mål, kanske som klossar staplade på varandra.

Så som intersektionalitet används idag är liknande: en utgår ifrån den gemensamma, tänkt neutrala kvinnoerfarenheten och börjar sedan rabbla upp att det förstås är viktigt att tänka på till exempel ”klass och sexuell läggning och ålder också”. Då har en alltså förstått att det finns olika maktordningar men fortsätter tro att de ligger staplade vid sidan av varandra och inte egentligen har med varandra att göra. Detta synsätt på intersektionalitet kan kallas för additivt och ställer inga krav inom de egna leden.

Utifrån ett sådant perspektiv argumenteras det som om att vi behöver enas för den gemensamma saken, för de så kallade stora och gemensamma frågorna. Det osynliggörs att den stora och gemensamma kampen alltid är på den tänkt neutrala kvinnans villkor och utifrån normkvinnors behov. Andra kvinnor eller andra som har behov av feminismen betraktas just som ”andra kvinnor” vars berättelser hörs och behov alltid kommer i sista hand. Normkvinnors intressen kategoriseras som neutrala intressen medan ”andra kvinnors” intressen betraktas som särintressen.

Det finns en föreställning om att frihet och möjlighet sipprar ned genom till exempel klasser. På engelska heter tanken ”trickle-down effect”. Om vi satsar energi på att få in privilegierade kvinnor i bolagsstyrelser så antas det resultera i mer handlingsutrymme för samtliga kvinnor. Vi satsar alltså alla feministers krafter för att få det bättre för de som redan har det relativt gott ställt i jämförelse med andra som drabbas av könsmaktsordningar. I den kampen godkänner vi också att det över huvud taget ska finnas bolagsstyrelser och den typen av ekonomisk politik som blir på bekostnad av dessa ”andra kvinnor”.

Vi tror inte på en sådan uppifrån och ned-strategi och vet att den inte är neutral. Ett kollektiv där inga interna maktordningar erkänns återskapar de problem som vi istället kunde bekämpa i feminismens namn. Tvärtom kan vi organisera feminism nedifrån och upp. När vi föreslår att vi ska börja organisera oss utifrån de positioner som har störst behov menar vi inte att vi ska hitta EN PERSON som är den mest drabbade och som ska berätta hur vi ska göra, utan att utforska hur maktordningar samverkar och förutsätter varandra. Inte som klossar utan som en väv av trådar. Istället för additivt kan vi förstå detta som en dynamisk förståelse. Den ska också rikta fokus bort från kategorierna av identitet till samhällets strukturer och organisering vilka ger upphov till identitetskategorier som ”icke-heterosexuell, funkis eller ungdom”.

Låt oss utveckla: En feministisk princip är rätten till sin sexualitet. Detta fält innehåller en mängd av problem som behöver bearbetas. Men tendensen nu är att ta utgångspunkt i de problem som känns igen av många, inte där behoven är som mest kritiska. Att låta en majoritet rösta fram de viktigaste förslagen har på något sätt normaliserats som både feministisk och demokratisk metod.

Samverkan mellan samhällets funktionsnormer, rasism, klasshierarkier, sexism och heteronormativitet innebär att de kvinnor som befinner sig längst ifrån rätten och möjligheten till sin sexualitet och har stor erfarenhet av sexuellt förtryck är de kvinnopositionerade personer som avhumaniseras i kontakt med vården och inte blir tagna på allvar, som blir inhysta på gruppboenden där sexualitet ses som ett problem som det inte ska pratas om och som där inte har tillgång till personlig integritet. Det är de personer som objektifieras och exotiseras i mötet med SFI, som görs beroende av sina uppväxtfamiljer när det skärs ned på personlig assistans och färdtjänst. Vars möjligheter till ekonomiskt oberoende är som minst då arbetsmarknaden är fortsatt funkofobisk, otillgänglig, meritokratisk (förutsätter att du har fått din kompetens bedömd och erkänd och alltså haft möjlighet att verka i en mängd meriterande sammanhang tidigare) och därför gynnar normativa sökande.

Det är de personer i kvinnoposition som drabbas av att möjligheterna till en ekonomisk bas som går att leva på blir mindre i det allt mer utarmade socialförsäkringssystemet, de personer som utestängs från tjejjourer och queerklubbar av otillgänglighet, vars livsberättelser, kroppar och behov ses som särintressen i feministiska kretsar och som får hångla minst på feministiska fester när vita feminister bara hånglar med varandra på grund av den rasistiska och heterosexualiserande blicken på den rasifierade kvinnan. Den vars familjebildningar inte erkänns av Migrationsverket och som utvisas från Sverige till att leva i tystnad.

Personer med dessa erfarenheter bjuds in till en normativ feministisk kamp som objekt och inte som subjekt. En är alltså välkommen men bara om en inte gör anspråk på att vara med och sätta agendan. Det mest provocerande tycker vi är att normativa feminister kan komma undan med en god identitet, att ge läpparnas bekännelser om intersektionalitet och ”alla är välkomna” utan att fylla dem med praktik. En verkligt intersektionellt arbetande feminism kommer att formulera helt andra krav, arbeta med andra metoder och uppfatta nya frågor som feministiska eftersom allt hänger ihop. Framför allt kommer vi att inse att även vi bär fienden inom oss, att vi inte är goda som vår identitet säger utan att vi och vårt arbete också bidrar till en ökad skada på kvinnor. Det skapar förstås en identitetskris.

När vi väl kommit över den första krisen kan vi börja att formulera en feminism med relativa maktperspektiv, pluralism och en flerfaldighet av berättelser som stärker kampen, genuin solidaritet som inte bygger på dåligt samvete, pålagt offerskap eller välgörenhet och där vissa kvinnors rätt inte ska bli till på bekostnad av andras.

 

Lisa Cederlund och Adrian Repka

Jämfota

 

Vårt varmaste 8 mars-uppmärksammande vill vi rikta till de personer och nätverk som gör sig synliga och driver på utvecklingen. De som får ta skit från alla håll. Tack vänner, bekanta, allierade och förebilder som Victoria Kawesa, Ellen Nyman, Oivvio Polite, Sissela Nordling Blanco, Lasse Långström, Lidija Praizovic, Daniel Velasco, Athena Farrokhzad, Kale Lidström, Mika Nielsen, Nathan Hamelberg, Signe Bremer, Trifa Shakely, Ylva Habel, Nasim Aghili, Cecilia Germain och de som stöttar er.

Så väl förorättade, arga och peppade feminister är välkomna att höra av sig till oss på mejl.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Vi väljer inte att vara oss själva

Vi väljer inte att vara oss själva

Grafisk form: www.bokochform.se Bild: Shutterstock

Idag är det National coming out day och jag vill sätta det här med att “komma ut” i sitt samhälleliga sammanhang genom att lägga upp denna text som jag skrev i våras. Den är beställningsbar med litteraturlista och publicerad av BTJ förlag i serien Vandringar med böcker.

Vindtunneln jag slås av sliter i min andning och jag får kämpa i några steg på väg till Hornstulls strand i Stockholm. Idag ska jag träffa Nina, som har lovat att ha på sig en tröja med paljetter och kolla efter min färgglada sjal. Jag rundar hörnet och tittar på cyklarna, där är Hallongrottans rosa cykel och bakom den syns vattnet som snart helt segrat över isen. Jag går förbi Bio Rio och är sedan framme vid Copacabana.

Imman klättrar upp för fönstren och dörren står öppen. I köket står de bekanta kropparna och jag far med blicken från dem utmed hela det röda rummet till vänster, på jakt efter paljetter och fastnar – där. En hand lyfts upp och leder, tillsammans med glittret till, det leende ansiktet på Nina.

Hens hand är varmare än rummet av tekoppen som hen har hållit i. Min hand är ännu nedkyld av promenaden och det kittlar skönt när de möts. Nina har köpt en kanna Lapsang och har en kopp redo till mig.

Jag hänger av mig jackan medan Nina häller upp och frågar: ”Hur är det?”

”Tack bra! Kall som du kände, så te blir underbart. Hur har du haft det sedan terminen började?”

”Det har varit bra. Det är intressant och kursarna är välkomnande. Jag hyr en studentlägenhet precis vid Södertörn. Jag älskar det här stället! Är det din favoritplats?”

”Ja, det är det. Jag kommer hit flera gånger i veckan.”

”Jag ska ta med min flickvän Nadia hit när hon kommer på besök i helgen. Hon är kvar i Berlin och jag saknar henne massor!”

”Vad roligt att hon kommer!” säger jag . ”Hur länge stannar hon?”

”En hel vecka”, svarar Nina med drömmen om just den veckan i blicken.

Jag låter Nina vara kvar där en stund innan jag frågar: ”Har du hört den där låten A Postcard to Nina av Jens Lekman?” Jag börjar nynna Nina I can be your boyfriend, so you can stay with your girlfriend medan Nina ler och tittar ned på sina varma händer.

Till slut svarar hen: ”Ja. Den handlar om mig. Jens och jag är brevvänner sedan hur länge som helst.”

”Du skojar!” säger jag förvånat. ”Förlåt att jag frågade!” Rodnaden stiger i min kropp över min plumphet och svetten pressas genom min hud på flera ställen. Jag tar av mig sjalen. Och koftan.

Nina svarar med ett litet skratt åt min förlägenhet: ”Ingen fara, Adrian. Jag har inga problem med att prata om det.”

Efter att ha samlat mig något vågar jag fortsätta: ”Får jag då fråga hur du känner inför låten?”

”Absolut. När den kom kände jag mig glad och att Jens såg mig kändes stärkande. Dessutom är det en rolig anekdot. Men mycket har hänt och vi har pratat om den en hel del sedan den kom… år 2007. Hade det varit idag så skulle jag ha bett honom att inte släppa den. Bland annat för att han sjunger: Your father is a sweet old man, but it is hard for him to understand that you want to love a woman. Ett stycke som jag nu tycker tar parti för pappas homofobi som jag kämpat jättemycket med.”

”Är det som att din ’fina pappa’ görs till offer för att du är ohetero och att du därför måste respektera honom genom att inte vara dig själv?”, frågar jag och har svårt att svälja att det är den Nina jag har framför mig.

”Något sådant. Det blir också fel där han skrev att jag ville älska en kvinna. Det som är ett faktum beskrevs som att jag verkligen kunde ha dejtat Jens, och inte bara på låtsas här inför min far och att jag då valde att göra mitt liv krångligt. Jag hade inte heller gillat det om Jens skrev en låt som var lik Lady Gagas Born this way. Jag vill ha rätt att vara den flata jag är, vare sig det är naturligt eller onaturligt och det är inte någons sak att lägga sig i, förklara eller förstå. ”

Jag tar en stor klunk av teet och smaken av lägereld fyller min mun. Värmen sprider sig i mig och jag säger: ”Något jag speciellt stör mig på är sista delen i låten där Jens sjunger So I wrote you this postcard just to say, don’t let anyone stand in your way och så repeteras det om och om igen i en evighet tills låten är slut.”

Nina nickar i medhåll och jag tror att hen vet vad jag ska komma till när jag fortsätter: ”Jag tänker att det är lätt för Jens Lekman att säga. En person som verkar sakna egna direkta erfarenheter av marginalisering och inte upplever de hinder som staplas framför oss, alternativt tror att vi kan ta oss runt dem bara vi har rätt inställning. Det lär vara lättare för honom att tänka så än att behöva göra något för att fler än de som är som han ska kunna leva på sina villkor.”

Nina avbryter mig: ”Det är ju inte bara de! Våra led är också fulla av avvikare som säger att de trotsat sina odds, förverkligat sina drömmar och påstår att vi andra kan och bör göra likadant. De vill säkert vara uppmuntrande och tänker inte att det kan verka osynliggörande och skuldbeläggande.”

Jag ser på medan Nina reser sig och går de få stegen fram till bordet med vatten och häller upp två glas ur kannan med apelsinskivor. Hen kommer tillbaka och medan hen räcker mig det vänstra glaset fortsätter hen samtalet som om det inte haft något avbrott: ”Det är som hur det pratas om att komma ut, eller vara öppen. Antingen kommer en ut och är lycklig, äkta och självsäker eller så är en i garderoben och är olycklig, falsk och självhatande. Det pratas om att det finns en gräns mellan före och efter det att en ’blev öppen’ som om öppenheten inte omförhandlas och behöver tas ställning till i alla sammanhang som vi själva inte skapat. Då kan vi antingen ’välja’ att göra motstånd mot heteronormen, ibland genom att komma ut själva eller så kan vi ’välja’ att vara osynliga. Båda sätten är obekväma för oss men bara det när vi kommer ut eller gör aktivt motstånd är obekvämt för de som tillhör normen.”

”Ja, valen är ju inga riktiga val och självklart ’väljer’ vi inte alltid att vara oss själva. Det tror jag att vi uttalade avvikare inte är ensamma om. Jag tror att alla begränsas av heteronormen och att de flesta sneglat nervöst efter vad andra tycker om dem och deras val, och valt bort samtalsämnen och klädesplagg som de egentligen föredragit av rädsla för att mötas av repressalier som skratt, tystnad eller våld.”

Jag tar en klunk av vattnet och fortsätter: ”Jag blir förbannad när jag hör det påstås att motståndet som finns är inbillat och att öppenheten både är en möjlighet och ibland till och med ett ansvar. Det lägger en ytterligare börda på dem som inte har råd att förlora ett jobb eller har förlorat en uppväxtfamilj till heteronormen. Jag tror dessutom inte på att öppenhet i sig leder till frihet. Att komma ut kan lika gärna vara ett vädjande efter acceptans som bekräftar normbefolkningens ställning som neutral och konstant.”

”Men skuldbelägger inte du också avvikare nu om du säger att vi inte ska komma ut? Du sätter oss i en mycket svår position här!”, säger Nina och ler lite lurigt provokativt.

Jag erkänner och skrattar: ”Kom ut eller inte, det var fel av mig att göra en egen omöjlig fälla. Jag tycker egentligen inte att vi ska fokusera på det personliga utan på hur maktutjämningen kan hända. Jag är rädd att vi ska stanna som det där pinsamma tillägget när någon frågar ’Har du en flickvän…. Eller pojkvän!’ och sedan känner sig så duktig och inkluderande för att den inte varit heteronormativ fastän den just gjort det ickeheterosexuella exemplet möjligt men obskyrt.”

Nina lutar sig framåt med ena armbågen på bordet och hakan lutad i handen. Jag märker att vi sitter och speglar varandra. Hen fortsätter: ”Jag tror inte att Jens och andra i hans position är medvetna om de fördelar som de har av att fungera som en i mängden eller vad vi avvikare kan vinna på att inte vara öppna. Till exempel: Om jag låter bli att vara öppen med att jag är flata när jag träffar en ny heterosexuell person kommer jag att slippa att för all framtid få mail från denne med länkar till ytliga analyser i heteronormativ media som den tror ska intressera mig bara för att det står GAY i rubriken.”

”Om jag inte är öppen och inte gör motstånd slipper jag att höra folks svamlande bortförklaringar om varför de antog det ena eller det andra. Har du märkt hur ofta folk skyller på att de är trötta? Åh vad jag önskar att de istället kunde erkänna att de uppfostrats i heteronormativitet som alla vi andra, och genom detta medvetandegörande kunna börja ta ansvar. Jag ser ju vad de håller på med oavsett.”

Nina säger: ”Om jag inte var öppen skulle jag troligen inte ha så många queera vänner. Jag skulle kunna leva i en härlig fluffig föreställning om rättvisa, jämlika Sverige i härliga hederliga Europa och bara ibland utbrista ’men herregud, det är år 2012 har vi inte kommit längre än såhär?!’.”

Nina studsar på sin stol när hen nästan ropar: ”Åh, ja, och om jag inte var öppen skulle jag slippa att behöva bli utpekad när mina normativa vänner ska vara roliga i grupp och säger att ’Nina kommer nog inte att tycka att detta är så roligt men…’ och får det att verka som att jag har problem. Men problemet är att allt de tycker är roligt går ut på att höja sin egen status genom att trycka ned någon annan. Gärna positionera den som hiv-positiv, hemlös eller prostituerad. Detta privilegium borde ingen ha, det är bara en avskyvärd stigmatiserande jargong som bygger på en rutten människosyn.”

Jag småler: ”Säg det så får de ännu en chans att säga att vi inte har någon humor, att vi borde tagga ned och försöka ha lite roligt istället.”

Nina skrattar bittert igenkännande och medryckande. Hen säger: ”Jag ska ta med mig det här till Jens i mitt nästa brev. Jag ska be honom att sätta melodi till en text som jag skriver om att samhället sitter på oss, men att vi kan bli starkare när vi möter andra freaks, delar erfarenheter och analyser av förtryck. Då märker vi att problemen inte är våra individuella och att lösningarna därför inte heller kan vara fokuserade på oss.”

Jag säger: ”Det är en låt som jag vill höra. Du får hälsa honom från mig.”

Vi sitter kvar på ett bra tag till, pratar och skrattar innan vi till slut promenerar upp till Hallongrottan i vårsolen som nu kastar långa skuggor längs med Bergsundsgatan. Gemenskap ger styrka, tänker jag. I sådana här sammanhang kan en bli sig själv lik, om än bara för en stund.

Detta samtal är påhittat och inspirerat av SR Radioteaterns serie Möjliga samtal.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Varför en konstnär och dess verk bör tolkas som enhet

Varför en konstnär och dess verk bör tolkas som enhet

Bild av Måns Nyman

Genom min facebookfeed råkade jag komma in på DN:s sajt och Fredrik Strages krönika om att vi bör fortsätta att stödja kvinnohatande mäns alster eftersom bra musik är bra och måste betraktas separat från dess upphovsmakare. Trots att hen kan många exempel på manliga musiker som våldför sig på kvinnor, så leder denna kunskap som så ofta ingenstans. Strage menar alltså att vi ska fortsätta att konsumera dessa musiker, boka dem, belöna dem, tralla med till deras texter, fast vi vet vad de står för och vad de gör i praktiken.

Vi som klagar på orättvisor brukar hänvisas till vår konsumentmakt eftersom ett köp av ett par sweatshoptillverkade sneakers betraktas som ett individuellt val som är lika mycket värt som alla andra val. Missförhållanden i utomeuropeiska industrier  ses inte som något som storföretag, svenska staten eller EU kan gå in och styra genom exempelvis importrestriktioner, straffskatter eller ens rödmärkning av alla möjliga dåliga val. Strukturella förändringar ses som inskränkningar. Den köpstarka normbefolkningens bekvämlighet och valfrihet prioriteras framför försök att ta sitt ansvar för okej arbetsvillkor. Marknaden är fri och det i sig ses som något positivt och i slutändan utjämnande av orättvisor eftersom vi konsumenter kommer att lära oss att göra allt bättre val. Redan de åsikterna tycker jag är extrema och nyliberala (då nöden måste uppkomma på marknaden för att en lösning ska komma samt att vissa typer av nöd aldrig kommer att bli stora eller sexiga nog att tillfredställa). Men Strage vill alltså ta det ännu längre och få oss att inte ens utöva den futtiga konsumentmakt som de av oss med tillräckligt med pengar har.

Vi ska låta kulturen ha sin gång, och låta människor bedömas för kompetensen i sitt område och inte för vad de står för som personer. Ja, för Strage lär ju också tänka att de artister som är mest begåvade är de som kommer fram på marknaden oberoende av maktförhållanden så som sexism.

Det är en aktiv politisk positionering att liksom Strage använda sin makt som skribent till att solidarisera sig med Chris Brown och andra artister med vetskapen av deras våldsamma sexistiska praktiker. Mäns våld mot kvinnor (som alla vet är ett problem och få gör något åt) normaliseras ytterligare, det görs (återigen) till en högst privat angelägenhet och synliggörs inte som det strukturella folkhälsoproblem det är (Bejing + 15: Handlingsplanen och Sverige – Den parallella rapporten från Sveriges Kvinnolobby 2010).

Män som misshandlar kvinnor gör det för att de kan komma undan med det och för att de vill utöva den typen av makt. Krönikor så som Strages är en bidragande faktor till varför problemet med mäns våld mot kvinnor aldrig tar slut. De män som brukar våld mot kvinnor kan unna sig det på grund av brister på exempelvis sociala och ekonomiska plan. Socialt, för att omgivningen blundar för det som händer och håller mannen om ryggen eftersom det är en “bra kille som aldrig skulle göra så och om det kom fram så är det bara ett undantag eller tillfällig förvirring”, att mannen är en fantastisk musiker, en ovärderlig datahacker eller härlig polischef. Ekonomiskt, för att kvinnor i hetrosexuella realtioner med män är i statistiskt sett ekonomisk beroenderelation, då en manslön för en mans arbete stadigt värderas högre än en kvinnas dito (Jämställda löner – tomma ord? En granskning av politiken för att minska lönegapet mellan kvinnor och män, Feministiskt initiativ 2011). Lägg till att Brown med biljettintäkter ur bland annat Strages ficka har stora chanser att med sin inkomst sätta nästan vem som helst i ett ekonomiskt beroendeförhållande till sig själv. Våldet kostar dessa män inget socialt eller ekonomiskt eftersom det, genom sådana perspektiv som Strage förmedlar, inte tillkommer något socialt stigma med handlingen (vilket också avspeglas i de mjuka straffsatserna).

Detta inlägg om att uppfatta ett alster utan att ta ställning till artist är tätt knuten till de alster som synliggjorts på senaste tiden där konstnärers positoner behöver diskuterats. Jag tänker nu senast på Stina Wirséns bidrag ”Liten Skär och alla små brokiga” som många rasifierade personer lyft kritik mot de senaste veckorna. De rasifierade kritikerna, däribland film- och medievetare Ylva Habel, beskriver på vilket sätt bilderna upprepar rasistiska stereotyper. Men kritiken bortförklaras, slätas över och tystas ned av konstnären själv och andra personer i vita positioner genom att bland annat hänvisa till Wirséns intentioner. Jag tänker också på kakdebatten och Makode Lindes konstverk som många rasifierade kvinnor och feminister sågade för att Linde inte borde ta sig rätt att reducera en kvinnokropp på ett så våldsamt sätt, oavsett sina egna erfarenheter av rasifiering. Detta kräver att vi ser till rasmaktsordning och könsmaktsordning samtidigt och det kallas ibland för intersektionalitet.

Liksom Strage gör Brown till ett offer för lägre försäljningssiffror på grund av bojkotten gör sig Wirsén, även hen med DN:s hjälp, till offer för det antirasistiska motståndet. De försöker att vända på maktordningen. Istället borde den som vill leva som den lär och göra jämlika och rättvisa val börja med att ta in kritiken som kommer från mindre privilegierade riktningar utan en massa försvar.

Jag tror att ett alster aldrig kan betraktas utan sin upphovsmakare. Att tro att alstret talar för sig, känna att perspektiven är neutrala eller att uppsåtet har någon som helst relevans för effekten är privilegierat. Att vara bekväm med Hergés Tintinböcker som Behrang Miri kastade ut är också det. När jag var ett barn och i en vit position var jag bekväm med Tintin på samma sätt som Strage är bekväm med att lyssna på Brown. Jag har lärt mig att reagera på rasism, genom att börja förstå vad min position som vit innebär och lyssna på vad de som drabbas av rasism säger istället för att lyssna på min egen instinkt. Det kan kallas att navigera ett privilegium.

Just nu är den här texten väl utpekande av några få “ruttna ägg” i form av män som stöder män som använder våld mot kvinnor och vita personer som upprepar och försvarar rasistiska nidbilder trots kritik. Men det är viktigt att också se det som Maria Sveland sade i ett panelsamtal om mäns våld mot kvinnor på feministisk tribunal förrförra helgen: “vi behöver synliggöra vad hela gruppen män vinner på att några män väljer att använda våld”. Det synsättet kallas hegemonisk maskulinitet och kan läsas mer om i R.W. Connells bok “Maskuliniteter” från 1996. På ett eller annat sätt drar alla som uppfattas som män fördelar av sexismen precis som alla som uppfattas som vita drar nytta av en rasistisk världsordning.

Så länge jag, Strage, Wirsén och andra människor i strukturellt fördelaktiga positioner (som tjänar på att vara medborgare i detta lilla rika land som blir rikare på andra länders bekostnad eller på att mäns kompetens värderas högre än kvinnors) får fortsätta att defininera vad som är bra kultur, så kommer vi att få precis samma resultat som vi har nu: en rasistisk och sexistisk världsordning. Vill vi ha mer än symbolisk jämlikhet är det dags att börja göra uppoffringar. Ju mer vi är fästa vid alstren och artisterna som återskapar en värld vi påstår att vi inte vill ha – desto mer ska vi avstå.

Jag kan redan idag göra som min vän Naomi och arrangera mina böcker, min fysiska film eller musik efter kontinenten där konstnären huvudsakligen verkat och förfäras över resultatet. Efter det kan jag göra ett köpstopp på vita, svenska och västerländska författare för att ta del av och bidra ekonomiskt till de berättelser som inte kan nå mig idag.Wirsén menar i sin avbön att det är bra att hen bidrar till att fler barn representeras och får personligheter. Jag skulle hellre se att dessa gestaltningar inte kom från ett vitt håll, utan att fler icke-vita svenskar fick möjlighet att ge ut sina barnböcker och berätta historier som ses som värdefulla och stärkande. Jag har börjat min sanering och har lagt Arto Paasilinna, Ulf Lundell och August Strindberg i en papperskasse. Dessutom ska jag framledes se till att inte ens råka hamna på DN.se eftersom de visat att de stöttar och publicerar det vita, manschauvinistiska tvåkönsperspektivet i alla väder.

 

Hälsningar,

Adrian Repka

 

Syntolkning av bilden:

Batman ger Robin en örfil när Robin säger “Men man får väl inte censu…” vilket är ett avbrutet censurera. Batman säger “Han flyttade bara böckerna!”.

 

Näthatare, nyliberaler, jämställdister, krönikörer och troll kan som vanligt e-posta sina berättelser till mig.

 

Lästips:

Oivvio Polite i Expressen om Tintin och vitt definitionsföreträde.

Nasim Aghilis brandtal från feministisk tribunal i Feministiskt perspektiv om den svenska självbilden i allmänhet (som antirasistisk och jämlik) och den svenska feminismens självbild i synnerhet. Och hur denna självbild hindrar all form av bearbetning av de samhälleliga problem vi har.

Kitimbwa Sabuni  Svt debatt om vit vrede och om vad samtalen kommer att handla om när vi inte lyckas prata om rasism.

Henrik Arnstads text i Dagens Arena om varför rasismen i Tintin inte kan avfärdas som ofalig.

Patrik Svenssons inlägg i Sydsvenskan i  om att det inte bara räcker med att backa, samtalet om förhållninggsätt till rasistisk litteratur måste lyftas. Läs den men ignorera delen som förflyttar rasism till ett historiskt “då”.

Liv Strömquists bok Einsteins Fru. Där finns många serier som ger inspiration till fler konstnärer att bokjotta.

 

Andra tips:

Ulf Stark och Stina Wirsén uppmuntras att för alltid upphöra med användningen av ordet tolerans i positiv dager. Det skulle ni ha hört underprivilegierade personer påtala redan för tio år sedan om ni hade lyssnat.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Du försöker ju inte ens passa in

Du försöker ju inte ens passa in

Det är vår tur nu stor

Publicerad i antologin Det är vår tur nu. Ladda ned denna text som pdf

 

Mitt första möte som jag minns med både trans och transfobi var på högstadiet. Jag gick på vad som ansågs vara en bra skola i en Stockholmsförort. Ämnet var biologi, sex och samlevnad, och lektionen hölls av en lärare som fick oss elever att lyssna. Det ägnades några sekunder åt att tala om transvestiter och transsexuella. Läraren berättade att det finns personer som inte känner sig som sitt kön – de kallas transvestiter och transsexuella. Skillnaden mellan dem är att transvestiter klär ut sig till kvinnor medan transsexuella skär av snoppen. Jag minns hur jag reagerade på det som sas, med avståndstagande och ifrågasättande. Varför vill de skära av snoppen? Det är ju helt fel! Jag minns även att jag tecknade en bild av en sax i marginalen av min linjerade skolbok och bredvid den en klänning. Även om jag inte funderade mer på det just då vet jag att den lektionen satte spår i mig.

Det här var några år innan jag satte ord på min första transidentitet och jag tänker på hur mycket ensamt sökande jag hade sluppit om min lärare hade kunnat prata om trans på ett bättre sätt. Om han hade kunnat prata om det som något självklart som finns här och nu, och inte lägga det någon annanstans som långt borta och konstigt. Jag tänker också tillbaka med frustration inför att den bilden av trans kanske är den enda som mina klasskompisar någonsin har fått. Det läraren sa under den lektionen lägger grunden för den transfobi som finns hos mina jämnåriga och förklarar varför osynligheten, skammen och ohälsan fortfarande är så stor i gruppen som identifierar sig som trans. Min lärares okunskap var ingen slump. Sättet som han pratade om trans på är en spegling av en bristfällig lärarutbildning och de heteronormativa skolböcker som vi hade. Kapitlet om sex och samlevnad lyfte över huvudtaget inte upp trans, och homosexualitet behandlades vid sidan av pedofili. Genom skolböcker som denna sprids en okunskap som kan vara förståelig, men som på inget sätt är ursäktlig. Det är lärarens ansvar att vara källkritisk, att ifrågasätta vad den lärt sig och uttrycka sig med respekt och inte föra trans- och homofoba värderingar vidare till oss elever.

Den här erfarenheten från min tidiga skoltid och att ha hört mina transidentifierade vänners berättelser om vad vuxna har sagt till dem och gjort mot dem i skolan gjorde att jag ville skriva den här texten. Genom att beskriva situationer som kanske liknar de du upplever och förklara vad jag tänker att dessa situationer handlar om, hoppas jag kunna övertyga dig som transidentifierad elev om att du inte är ensam och att det inte är dig det är fel på. Jag vill med min och mina vänners erfarenheter visa att det aldrig ligger på elevens utan alltid på den vuxnas ansvar att göra skolan till en plats där transidentifierade elever ska må bra, känna sig trygga och kunna ta del av undervisningen. Det borde vara en självklarhet: att den som har mest makt att påverka situationen där man är, också är den som måste ta ansvaret. Men många vuxna i skolan tar inte sitt ansvar när någon far illa på grund av sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Tvärtom försöker många skjuta över ansvaret på den utsatta eleven. Men det håller inte. Ramarna måste alltid förändras för att passa innehållet. Det ska inte ens behövas en öppen transidentifierad person i skolan för att det ska finnas ett utrymme för det. De vuxna har ett ansvar att redan innan eleverna och deras erfarenheter fyller utrymmena fundera över områden som omklädningsrum, könsuppdelade lektioner och användande av pronomen. En vuxens agerande kan på gott och ont göra skillnaden för hur en ung persons liv utvecklar sig.

En kompis till mig som heter Jonas berättade att när han (en transkille som sågs av de flesta som tjej) inte ville dansa heteropardans på idrotten och bli förd av en kille uppfattade idrottsläraren honom som omöjlig att ha att göra med. Jonas blev då både ifrågasatt, tvingad att dansa som alla andra och fick dessutom ett sänkt betyg för att han haft så dålig attityd. Han berättade att om han hade vetat att han skulle bli dubbelbestraffad kunde han lika gärna ha låtit bli att ställa upp från början och gå emot sin identitet genom att dansa. Jonas berättelse är tyvärr vanlig. Många lärare är vana vid att göra, och komma undan med heteronormativa antaganden. De förutsätter helt enkelt att könen är två och alltid har en sexuell och känslomässig relation till varandra, tills motsatsen bevisats som med Jonas. Jag hade föredragit om Jonas lärare hade varit lite ödmjuk och tänkt att den kanske inte visste allt som låg bakom Jonas beteende. Så som läraren reagerade verkade det som att den tog motståndet personligt, som att Jonas inte lydde av respektlöshet. Läraren kunde ha låtit Jonas vara och ta upp frågan i ett samtal efter lektionen. Ett sådant samtal kanske hade resulterat i att läraren inför nästa gång hade känt till några alternativ till att dela upp gruppen heteronormativt, för dans är ju dans, oavsett vem som för och vem som följer.

Om du hamnar i en liknande situation som Jonas kan du tänka att många saker som vi reagerar på som jobbiga utifrån ett transperspektiv också går att ifrågasätta utifrån ett jämställdhetsperspektiv, eftersom arbetssättet med tjej- och killgrupper befäster könsroller. Utan att behöva vara öppen med en transidentitet kan du uppmärksamma och säga till om saker, som till exempel tjejkör och killkör, att bara tjejer får vara lucia, könsbundna toaletter, vem som får vilket utrymme i klassrummen, könande av grupper i förbifarten såsom att säga hej tjejer och könsuppdelad gymnastik.

En annan kompis, som heter Tony, och jag pratade om osynligheten som ett stort problem för transidentifierade ungdomar. Det finns en stor brist på förebilder att identifiera sig med, och de som finns får sällan synas. Det är mest gubbar och lite tanter i historieboken och bara pojk- och flickexempel i matteboken trots att transidentifierade personer finns och alltid har funnits i den oförenklade verkligheten. Ibland kan den här osynligheten läggas på dig också. Det kan vara som att läraren inte ser dig eller att den gör dina upplevelser eller erfarenheter ogiltiga och får dig att känna att hela världen är uppdelad och att du är undantaget som bekräftar alla regler. Det var det som Tony var med om,  när han var den enda så kallade tjejen (som sedan växte upp till en kille) som valde träslöjd framför syslöjd i skolan och aldrig fick vara med och demonstrera olika verktyg, trots att alla andra fick det och trots att han ställde upp som frivillig för verktygsvisning varje vecka. Osynliggöranden som det här skapar skam i oss. Skammen får oss att krympa och gör att vi känner att vi är mindre värda än vad vi är. Då blir det ännu svårare att säga till läraren efter lektionen att vi känner oss osynliggjorda och peka på lärarens föreställningar om killar och tjejer. Ett alternativ till att säga något till läraren direkt kan vara att lämna en anonym lapp i lärarens eller en annan lärares fack och berätta om hur det är. Jag har som aktivist fått lära mig en modell för hur jag kan säga till när saker känns fel. Först berättar jag om problemet: när du gör… sedan säger jag hur jag reagerar på det: så känner jag… och till slut ger jag ett förslag på hur det skulle kunna vara istället: jag skulle vilja att…

Idag kanske jag skulle ha skrivit såhär till min lärare som talade om transvestiter, transsexuella och snoppar: 1). När du pratade sådär om transvestiter och transsexuella i klassrummet idag så utgick du ifrån att alla transidentifierade personer är födda i manskroppar och i manliga könsroller. Dessutom utgick du ifrån att ingen i klassrummet är transidentifierad eller kommer att vara det senare i livet. 2). För mig känns det som en förenkling och ett förminskande av transidentifierade personers verkligheter. Det känns orättvist att du inte förhåller dig kritisk till den kunskap du har om trans. 3). Jag skulle vilja att du pratade om kön, könsidentitet och könsuttryck som något som vi alla har och som kan vara föränderliga över tid och att könsroller och förväntningar begränsar våra möjligheter till att fritt kunna välja uttryck och identiteter. Kolla till exempel på information på nätet om hur andra skriver och pratar om ämnet.

En annan vän till mig, Karo, berättade om att när hen kom ut som intergender för sin klass förväntades hen, av både lärare och elever, bli någon slags ambassadör för alla transidentifierade personer. Karo skulle berätta om hur och varför hen identifierade sig som intergender. Hen ombads att ställa upp i en debatt om sin könsidentitet på skolans mångfaldsvecka och fick under denna debatt så mycket jobbiga frågor att hen mådde dåligt. De vuxnas misstag här var att de tillät och till och med satte en elev i en position där den behövde försvara sin identitet. De borde ha varit mer försiktiga med Karo och inte förminskat henom till ett konstigt objekt som andra skulle få kolla på och tycka till om. Karos lärare kan inte ha sett transidentitet som något som behövde värnas om och som något som är en del av en person. Snarare verkar de ha sett på identiteten som på en åsikt. Att Karo tyckte sig vara varken kille eller tjej och att andra personers åsikter, som lärarna ansåg vara lika relevanta, var att Karo var en kille. Såhär får det så klart inte gå till. Karo har rätt att ha sin könsidentitet i fred och få den respekterad av andra utan att behöva förklara eller försvara sig. För Karo hade det kunnat vara på sin plats med föräldrapåverkan. Ett stopp från en förälder som har insyn i sitt barns liv och identitet och som kan värna om hens gränsdragningar. Tyvärr finns det fortfarande ont om den typen av föräldrar, troligen på grund av de tabun som omger ämnet från flera håll: transbarn kommer sällan ut för sina föräldrar av rädsla och föräldrar vill inget veta.

En sista kompis vars berättelse du ska få höra om är Tove som i och för sig hade föräldrarna med sig men som mötte en massa motstånd ändå. Tove som är transtjej var hårt mobbad i sin grundskola. Hon berättade för mig om hur andra elever ropade hemska saker till henne på skolgården och om hur hon lärde sig att slåss mot stora killgäng som alltid anföll henne i grupp. Lärarna såg vad som hände men gjorde inget. De tänkte kanske att grabbar är grabbar, de slåss. Toves föräldrar pratade med skolledningen som sa att Tove inte ens hade ett år kvar av skolan och att hon då kunde flytta ifrån området och bli kvitt sina mobbare. Föräldrarna gav sig inte och menade att det var skolledningens ansvar att göra något åt situationen, och det på en gång. Rektorn svarade att Tove inte ens försöker passa in, och då kan man förstå att de andra eleverna har problem med henne. Rektorn använde bland annat uttrycket ni vet hur elaka ungar kan vara och föreslog att Tove skulle tona ned sitt yttre lite eller så kunde det ordnas med en förflyttning till en annan skola för Toves del, där hon kanske skulle få det lite lättare sin sista grundskoletid. Här lät rektorn bli att ta sitt ansvar att trygga Toves skolgång och sätta gränser mot andra elevers dåliga beteenden. Rektorn godkände också mobbningen genom att beskylla Tove för det hon blivit utsatt för, genom att föreslå att hon ska bli mer som andra eller flytta. Rektorn tyckte precis som mobbarna att det var fel på Tove, men istället för att stå för sin egen åsikt valde han att projicera den på mobbarna. Toves berättelse visar på en viktig skillnad mellan vanlig mobbning och mobbning som grundar sig i heteronormen. Den vanliga mobbningen stannar oftast mellan elever, medan mobbningen mot transelever ofta späs på av de heteronormativa vuxna, som ibland också gör den värsta skadan. Jag är övertygad om att vuxna kan vara lika elaka som barn, med skillnaden att de har lärt sig att inte visa det så mycket. Det är inte någon hemlighet att barn lär sig av vuxnas beteenden, de hör hur vuxna ibland pratar om transidentifierade personer på ett negativt sätt och lär sig att det är ett godkänt beteende att utesluta människor med transidentiteter från sina grupper. Det dessa vuxna inte vet eller tänker på är att kränkningar och uteslutanden på grund av kön eller genus är otvetydigt olagliga i Sverige, både inom- och utanför skolan.

Jag hoppas att jag med min och mina kompisars berättelser har kunnat övertyga dig som är ung och trans om att du har rätt och att det inte är dig det är fel på, vad som än händer. Du har rätt att bekräftas utan att behöva berätta om dig själv eller försvara dig. Du har rättigheter enligt skollagen och diskrimineringslagen och det är de vuxnas ansvar att se till att lagarna efterföljs och att du inte blir diskriminerad eller negativt särbehandlad. Du ska inte behöva vara öppen trans eller ha en massa kunskap om kön bortom könsrollerna för att kunna kräva att de vuxna på skolan ska vara transkompetenta och läsa på om det de saknar kunskap kring. Det kommer alltid att finnas människor som har makt och som inte tar sitt ansvar att se till att du får vara den du är. Men du har rätt att bli respekterad, synliggjord, du har rätt att känna dig trygg i skolan, att vara elev och lära dig saker. Felen sitter i samhället och vi är många som jobbar för att skapa en förändring. Jag och mina vänner som har transidentiteter och är transaktivister finns lite här och var omkring dig. Vi kanske inte ser ut just som du tänker dig, men vi finns och vi är på din sida.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Sammanfattning av Mångfald på djupt vatten

Sammanfattning av Mångfald på djupt vatten

Intervjuer med ledare på Malmö stads badanläggningar om mångfaldsarbete.

Malmö högskola – Ledarskap och organisation – C-uppsats – 2010

Moa Björnson och Adrian Repka

Vidare till uppsatsen i sin helhet.

 

Mångfald på djupt vatten, Foto Eli Linderholm

Foto: Eli Linderholm

 

Vi undrade hur ledarna för de kommunala badanläggningar ser på mångfald och på sitt ansvar att göra platserna möjliga, tillgängliga och bekväma för hela befolkningen.

Under arbetet märkte vi att det fanns en skillnad, som vi kallar för ett glapp, mellan vad som krävs av ledarna, vad de säger och vad de gör.

Kommunala badanläggningar finns till för att medborgare ska kunna röra på sig, leka och träffas.

Hälsan ökar när vi gör dessa saker. Det är bland annat de nationella folkhälsomålen som ger kommunerna i uppdrag att göra det möjligt för folk att röra på sig där de bor.

Ohälsan är som störst i de grupper som inte tillhör normen i samhället.

Diskrimineringslagen finns för att alla ska kunna vara med.

Vi försökte att förstå varför glappet finns trots att alla regler kräver mångfald och ledarna också vill ha det.

Vi kollade på ledarskaps- och organisationslitteratur, jämförde med intervjuerna och kom fram till tre huvudförklaringar till varför glappet finns:

  1. Brist på praktiska krav uppifrån
  2. Medborgaren ses som kund
  3. Normavvikare ses som problembärare med särintressen

Men badanläggningarna görs för en genomsnittlig besökare. Språket som kommuniceras på är svenska, för att byta om går en in på herr- eller damavdelningen. Finns en bassäng, är den gemensam för ”kvinnor” och ”män”.

Platserna ses som neutrala och normerna blir inte synliga förrän någon har ett behov utanför standarden.

Att platsen ordnas såhär gör att de som bäst behöver hälsofrämjande aktiviteter hamnar utanför.

Glappet mellan kraven och verksamheten finns för att ledarna varken ser de diskriminerande strukturerna eller deras konsekvenser, eller ser det som sitt ansvar att överbrygga det.

 

MFDJV sammanfattning

  • Bristen på yttre krav gör att det är upp till varje enskild ledare att arbeta utifrån sitt eget ansvarstagande.

 

De yttre krav som ställs på ledarna för badanläggningarna om mångfald är få och inte tvingande. Detta innebär att ledarna själva, efter förmåga och intresse, får ta ansvaret att skapa en mångfaldig verksamhet som inte diskriminerar. Glappet fortsätter att finnas när arbetet nedprioriteras av bristande incitament.

 

  • Marknadiseringen av offentlig service, där medborgare ses som kund gör att tillgång och efterfrågan styr utformandet av verksamheten och tar bort fokus från folkhälsoarbete.

 

Ledarna ser badanläggningarna som marknadsanpassade verksamheter vilka styrs av utbud och efterfrågan. De har som mål att göra så många som möjligt av deras kunder så nöjda som möjligt. Synsättet har flyttat fokus från att vara folkhälsofrämjande anläggningar till för ’alla’, till kundorienterade verksamheter som tillfredsställer en majoritets behov. Glappet upprätthålls därför att det blir upp till marknaden att överbrygga det, och marknaden utgår inte från minoriteters behov.

 

  • Den normativa struktur som verksamheten är utformad utefter och dess konsekvenser är osynlig för verksamhetsledarna.

 

Problemen läggs på individuella avvikare och inte på strukturell nivå. Särlösningar för avvikare kommer när individerna kräver utrymme. Lösningarna är flexibla, reaktiva och hamnar utanför den centrala verksamheten. Att avvikarna ses som problembärarna gör att glappet fortlever.

Vidare till uppsatsen

 

 

 

 

 

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone