De femtioelva vanligaste härskarteknikerna

De femtioelva vanligaste härskarteknikerna

Negativ maktutövning workshop

När jag blev feminist fick jag, likt många andra som blev feminister i Skandinavien, lära mig om de sju härskarteknikerna. De sju som Berit Ås kartlade på 1970-talet och som har sina rötter i Ingjald Nissens kartläggning av nio härskartekniker från 1945. Antalet sju har sedan dess funnits i mina tankar. Det jag lärde mig var att försöka hitta vilken av de sju som mina upplevelser hörde ihop med.

Något jag inte lärde mig då var att härskarteknikerna hade med makt att göra eller att de sju var formulerade utifrån en normativ och relativt fördelaktig kvinno/feministposition. Det var något som blev tydligt för mig först tio år senare när jag läste Interfems Makthandbok för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet.

När jag läste exemplen på argument och motargument tänkte jag att detta ju också är härskartekniker, detta är maktutövning som går ut på att bibehålla eller förstärka dagens maktförhållanden. Därför växlar jag nu mellan att prata om härskartekniker och negativ maktutövning: handling eller brist på handling som bibehåller eller återupprättar ett status quo, alternativt förstärker nuvarande orättvisa förhållanden oavsett intentioner.

Att vita och i övrigt normativa feminister formulerat och kunnat popularisera sju stycken tekniker gör att de sju betraktas som de viktigaste och de allmänna. Andra erfarenheter av repression blir förstådda som just andra former, som avarter och mindre centrala och allmänna. Det blir i sig en sådan negativ maktutövning där den vita personens erfarenhet återskapas som norm. Ironiskt va?!

Det jag har samlat och försökt göra användbart är en mängd exempel på hur makt kan utövas för att vinna eller återfå fördelar för sig själv och/eller för en samhällsgrupp. De sju finns fortfarande med men har inte givits någon särställning mot de andra teknikerna. Det är ingen slutgiltig lista av alla möjliga tekniker. De negativa maktutövningarna visar sig i nya former i växelverkan med det motstånd vi gör mot dem samtidigt som vår förståelse för och möjlighet att fånga upp den här typen av situationer förbättras med övningen vi (tyvärr) får.

Genom spridandet vill jag dels att det ska bli lättare att få stöd för sin upplevelse och sätta tydliga ord på den, men också att vi ska kunna lära oss att lyssna på fler erfarenheter än de som hittills givits mest plats.  Jag vill också att vi ska lära oss att identifiera maktutövningar instinktivt bortom de sju teknikerna, genom att öva upp en känslighet för maktkamper i vardagen och se vad olika tekniker gör, och först senare vad de kan kallas.

Makt kan utövas på många olika sätt – det kan vara allt från väldigt tydliga direkta krav, till indirekta och låtsade sätt. Makt kan utövas med stöd i ett regelverk eller genom att ge order till någon annan om att utföra en handling. Maktutövningar kan visa sig verbalt, på fysiska vis, psykologiskt eller internaliserat: så som att en själv också tänker att det en var med om inte är viktigt eftersom det inte gick att koppla till en av de sju ”riktiga” härskarteknikerna. Något svårt och viktigt att minnas med härskartekniker är att de oftast utövas omedvetet och ofta med intention om att vara utjämnande av maktförhållanden. Då är det användbart att fokusera på effekterna av handlingarna snarare än avsikterna. Vi kan ställa frågan: hur är maktförhållandena sedan innan och hur påverkas de av handlingen?

Genom att bredda vår förståelse av härskartekniker till att det handlar om negativ maktutövning får vi också chans att förhålla oss till våra egna och fler dimensioner av möjliga roller vid maktutövning. När jag först lärde mig om härskarteknikerna förstod jag det som att det fanns en grupp (män) som alltid utövade makt över en annan grupp (kvinnor). När jag sedan började lära mig om förtryckssamverkan (intersektionalitet) och hur våra positioner blir olika i olika sammanhang förstod jag att jag inte kunde vila i en identitet som vare sig “förtryckare” eller “förtryckt”, utan behövde utveckla en varsamhet och känsla för när jag befinner mig i en fördelaktig position i ett sammanhang och att det kan göra att jag kan få en känsla av förlust när någon som egentligen har mindre möjligheter i ett sammanhang får ökade chanser till delaktighet på sina villkor.

Nu när jag jobbar med grupper med en övning i härskartekniker vill jag att exemplen ges utifrån många olika positioner: när vi själva utövat makt för att få fördelar, när vi varit åskådare, när vi varit i en formell maktposition eller exempelvis fått ansvar att underlätta (alltså utjämna möjligheterna för) ett möte och när vi själva blivit utsatta för negativ maktutövning.

Det allra lättaste är att ge exempel på situationer där vi själva upplevt svårighet. Vår egen erfarenhet kan vara en bra ingång till att börja tänka i banorna, men det blir ofta missvisande och ganska ointressant att stanna kvar på den nivån om vi själva har det förhållandevis lätt i samhället. Vi kan utmana oss genom att tänka på hur maktutövningen är, när den visar sig i en kraftigare form och har en koppling till maktordningar så som klass, funktionalitet, migrationsstatus och ”ras”/etnicitet. I den praktiska övningen finns ett exempel som heter ”FRIHETSBERÖVANDE – att på konkreta sätt begränsa någons rörelseutrymme.” Det kan jag ha erfarenhet av genom att ha varit med i en arbetsgrupp som inte fick någon möjlighet att göra sitt jobb. Hur frustrerande det än är, är det fortfarande är en lindrig form av maktutövningen och har inte någon tydlig koppling till maktordningar. Det har däremot frihetsberövande när det rör sig om att jag har en papperslös person i min närhet som blivit inlåst på ett flyktingfängelse i förebyggande syfte (alltså utan att ett brott har begåtts!) eftersom den ansvariga myndigheten misstänker att personen annars skulle kunna gå under jord. Det är en kraftigare form av maktutövningen med koppling till maktordningar, och det är sådana exempel vi vill fokusera på för att få en hög nivå på övningen.

Förståelsen för möjliga roller vi kan ha i negativ maktutövning ger oss dels en chans att prata på ett mer nyanserat sätt om olika situationer utan att vare sig överföra skuld på andra, fria varandra eller oss själva från ansvar, odla en identitet som ”god” eller ”upplyst”, eller hamna i individuell skuldkramp som gör det svårt att agera. Det ger oss också möjlighet till lärande och att ta ansvar för våra handlingars effekter (aktörskap).

Med en organisatorisk (snarare än individuell och intentionsbaserad), intersektionell, relationell och maktmässig förståelse av händelser och allas avsikt att arbeta för utjämnande av ojämlikhet kan vi tillsammans och på ett mer tillåtande sätt lära oss att identifiera, bryta ned, motverka och förebygga situationerna genom att dela erfarenheter, experimentera med bekräftartekniker, motståndsstrategier och mothårsanvändningar – att använda tekniker mot hur de brukar eller är tänkta att användas för att istället utgöra en positiv eller utjämnande maktutövning.

 

Till övningen och de femtioelva exemplen.

 

/Adrian

 

Mer läsning:

Derailing for dummies – guider till hur du effektivt förtrycker andra.

Interfems Makthandbok – 2:a upplagan sidorna 42-63. PS. Snart kommer en ny upplaga! Wow!

Svar på tal – forum och svarsbank med vardagliga svåra situationer och hur andra har svarat eller kan tänkas svara.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Intersektionella kvinnodagen

Idag är den dag som vi blivit tilldelade av FN för att fokusera extra på orättvisor som grundar sig i kön. Den kallas vanligen för Internationella Kvinnodagen.

Idag anordnas demonstrationer, aktioner, manifestationer och fester. Vi har sett affischer runt om i våra städer och fått inbjudningar på internet. Någonting skaver i oss när vi läser vilka som ska tala och vilka frågor det är som ska lyftas. Frågan blir oundviklig: Vilka kvinnor är utgångspunkt för de demonstrationer som vi ska delta i idag? ”Alla kvinnor” – vilka är det? Vem är hon som så självklart kan tala för alla?

Det finns ingen ren form av kvinnoposition, eller lägsta position i en könshierarki. Att känna ett starkt kvinno-vi eller att känna sig som en del av ett allomfattande systerskap är ett privilegium, en fördel som finns på bekostnad av andra kvinnopositioner. Kvinnopositioner som inte kan formulera problem eller banderoller utan att bli hänvisade till ”sin egna temadag”.

När vi började fundera över intersektionalitet, eller förtryckssamverkan, tänkte vi på det som en fråga om multipelt eller flerfaldigt förtryck utifrån identitetskategorier. Att vara kvinna och att ha en funktionsnedsättning och vara icke-heterosexuell till exempel. Som tre hinder på vägen till ett mål, kanske som klossar staplade på varandra.

Så som intersektionalitet används idag är liknande: en utgår ifrån den gemensamma, tänkt neutrala kvinnoerfarenheten och börjar sedan rabbla upp att det förstås är viktigt att tänka på till exempel ”klass och sexuell läggning och ålder också”. Då har en alltså förstått att det finns olika maktordningar men fortsätter tro att de ligger staplade vid sidan av varandra och inte egentligen har med varandra att göra. Detta synsätt på intersektionalitet kan kallas för additivt och ställer inga krav inom de egna leden.

Utifrån ett sådant perspektiv argumenteras det som om att vi behöver enas för den gemensamma saken, för de så kallade stora och gemensamma frågorna. Det osynliggörs att den stora och gemensamma kampen alltid är på den tänkt neutrala kvinnans villkor och utifrån normkvinnors behov. Andra kvinnor eller andra som har behov av feminismen betraktas just som ”andra kvinnor” vars berättelser hörs och behov alltid kommer i sista hand. Normkvinnors intressen kategoriseras som neutrala intressen medan ”andra kvinnors” intressen betraktas som särintressen.

Det finns en föreställning om att frihet och möjlighet sipprar ned genom till exempel klasser. På engelska heter tanken ”trickle-down effect”. Om vi satsar energi på att få in privilegierade kvinnor i bolagsstyrelser så antas det resultera i mer handlingsutrymme för samtliga kvinnor. Vi satsar alltså alla feministers krafter för att få det bättre för de som redan har det relativt gott ställt i jämförelse med andra som drabbas av könsmaktsordningar. I den kampen godkänner vi också att det över huvud taget ska finnas bolagsstyrelser och den typen av ekonomisk politik som blir på bekostnad av dessa ”andra kvinnor”.

Vi tror inte på en sådan uppifrån och ned-strategi och vet att den inte är neutral. Ett kollektiv där inga interna maktordningar erkänns återskapar de problem som vi istället kunde bekämpa i feminismens namn. Tvärtom kan vi organisera feminism nedifrån och upp. När vi föreslår att vi ska börja organisera oss utifrån de positioner som har störst behov menar vi inte att vi ska hitta EN PERSON som är den mest drabbade och som ska berätta hur vi ska göra, utan att utforska hur maktordningar samverkar och förutsätter varandra. Inte som klossar utan som en väv av trådar. Istället för additivt kan vi förstå detta som en dynamisk förståelse. Den ska också rikta fokus bort från kategorierna av identitet till samhällets strukturer och organisering vilka ger upphov till identitetskategorier som ”icke-heterosexuell, funkis eller ungdom”.

Låt oss utveckla: En feministisk princip är rätten till sin sexualitet. Detta fält innehåller en mängd av problem som behöver bearbetas. Men tendensen nu är att ta utgångspunkt i de problem som känns igen av många, inte där behoven är som mest kritiska. Att låta en majoritet rösta fram de viktigaste förslagen har på något sätt normaliserats som både feministisk och demokratisk metod.

Samverkan mellan samhällets funktionsnormer, rasism, klasshierarkier, sexism och heteronormativitet innebär att de kvinnor som befinner sig längst ifrån rätten och möjligheten till sin sexualitet och har stor erfarenhet av sexuellt förtryck är de kvinnopositionerade personer som avhumaniseras i kontakt med vården och inte blir tagna på allvar, som blir inhysta på gruppboenden där sexualitet ses som ett problem som det inte ska pratas om och som där inte har tillgång till personlig integritet. Det är de personer som objektifieras och exotiseras i mötet med SFI, som görs beroende av sina uppväxtfamiljer när det skärs ned på personlig assistans och färdtjänst. Vars möjligheter till ekonomiskt oberoende är som minst då arbetsmarknaden är fortsatt funkofobisk, otillgänglig, meritokratisk (förutsätter att du har fått din kompetens bedömd och erkänd och alltså haft möjlighet att verka i en mängd meriterande sammanhang tidigare) och därför gynnar normativa sökande.

Det är de personer i kvinnoposition som drabbas av att möjligheterna till en ekonomisk bas som går att leva på blir mindre i det allt mer utarmade socialförsäkringssystemet, de personer som utestängs från tjejjourer och queerklubbar av otillgänglighet, vars livsberättelser, kroppar och behov ses som särintressen i feministiska kretsar och som får hångla minst på feministiska fester när vita feminister bara hånglar med varandra på grund av den rasistiska och heterosexualiserande blicken på den rasifierade kvinnan. Den vars familjebildningar inte erkänns av Migrationsverket och som utvisas från Sverige till att leva i tystnad.

Personer med dessa erfarenheter bjuds in till en normativ feministisk kamp som objekt och inte som subjekt. En är alltså välkommen men bara om en inte gör anspråk på att vara med och sätta agendan. Det mest provocerande tycker vi är att normativa feminister kan komma undan med en god identitet, att ge läpparnas bekännelser om intersektionalitet och ”alla är välkomna” utan att fylla dem med praktik. En verkligt intersektionellt arbetande feminism kommer att formulera helt andra krav, arbeta med andra metoder och uppfatta nya frågor som feministiska eftersom allt hänger ihop. Framför allt kommer vi att inse att även vi bär fienden inom oss, att vi inte är goda som vår identitet säger utan att vi och vårt arbete också bidrar till en ökad skada på kvinnor. Det skapar förstås en identitetskris.

När vi väl kommit över den första krisen kan vi börja att formulera en feminism med relativa maktperspektiv, pluralism och en flerfaldighet av berättelser som stärker kampen, genuin solidaritet som inte bygger på dåligt samvete, pålagt offerskap eller välgörenhet och där vissa kvinnors rätt inte ska bli till på bekostnad av andras.

 

Lisa Cederlund och Adrian Repka

Jämfota

 

Vårt varmaste 8 mars-uppmärksammande vill vi rikta till de personer och nätverk som gör sig synliga och driver på utvecklingen. De som får ta skit från alla håll. Tack vänner, bekanta, allierade och förebilder som Victoria Kawesa, Ellen Nyman, Oivvio Polite, Sissela Nordling Blanco, Lasse Långström, Lidija Praizovic, Daniel Velasco, Athena Farrokhzad, Kale Lidström, Mika Nielsen, Nathan Hamelberg, Signe Bremer, Trifa Shakely, Ylva Habel, Nasim Aghili, Cecilia Germain och de som stöttar er.

Så väl förorättade, arga och peppade feminister är välkomna att höra av sig till oss på mejl.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Ny standard för toalettskyltar

Ny standard för toalettskyltar

Välkommen att vara med och ta fram bättre toalettskyltar!

Sedan november 2012 har ca 200 personer genom ett event på facebook arbetat fram några förslag på nya toalettskyltar. Målet är att göra sådana som är tydligare och mindre exkluderande än de som används idag. De nya skyltarna ska vara könsneutrala och inriktade på rummens funktion, inte på de tänkta användarnas utseenden och funktionaliteter.

Problembeskrivning

Dagens standardskyltar innehåller information om de tänkta användarna av toalettutrymmena. Informationen grundar sig i en uppdelning på två kön och kroppslig funktion. Uppdelningen är inte neutral och bara beskrivande utan påverkar våra tankar om könsuppdelning och kroppslig funktion. Den nuvarande standarden har kommit ur frågan ”vilka är rummet till för?”.

Svaren vi får med den frågan kommer i kategorier som inte är heltäckande och utpekande av avvikare. Uppdelningen som görs så gör att ordet ”toalett” ständigt kontrasteras mot ”handikapptoalett”. ”Toaletten” utan något beskrivande ord före verkar vara neutral och naturlig precis som kropparna som använder den.

Det finns idéer om funktion i vårt samhälle där en kropp med hög funktion positioneras som både neutral och positiv. En hög funktion kan vara med benen gående, stående, klättrande, springande, hoppande – med armarna kastande, sträckande, dragande. Kroppen med hög funktion betraktas som självklar och samtidigt eftersträvansvärd. Den förutsätts när något byggs, om det inte markeras särskilt som något ”anpassat”. Skönhetsideal och estetik utgår ifrån normativa kroppar och gör att andra kroppar osynliggörs. Kroppen med hög funktion är den som får representera ”människan” och som alla oavsett funktionalitet får lära sig att identifiera sig med och försöka likna. På samma sätt är mannen den självklara utgångspunkten i skapandet av skyltar som alla ska relatera till. För några år sedan gavs en del av skyltarna för övergångsställe kroppar med mindre kroppshyddor, uppsatt hår och kjol. Men det är att gnaga på toppen av ett isberg.

Bilden visar ett kollage av nuvarande skyltar som är en blandning av heterofamiljer, flickor som kissar sittandes och pojkar som kissar stående. Alternativt killar som pruttar och tjejer som tar på sig läppstift. Det finns bilder på jättesmå personer i rullstol bredvid en jättestor bild av en feminin kvinna. På en skylt har en kvinna jättelika bröst och höfter samt getingmidja medan någon på en annan verkligen helgarderat sig genom att skriva “damer”, ha en kvinnosymbol samt ha två olika typer av bilder på feminina kvinnor.

Bilden visar ett kollage av nuvarande skyltar som är en blandning av heterofamiljer, flickor som kissar sittandes och pojkar som kissar stående. Alternativt killar som pruttar och tjejer som tar på sig läppstift. Det finns bilder på jättesmå personer i rullstol bredvid en jättestor bild av en feminin kvinna. På en skylt har en kvinna jättelika bröst och höfter samt getingmidja medan någon på en annan verkligen helgarderat sig genom att skriva “damer”, ha en kvinnosymbol samt ha två olika typer av bilder på feminina kvinnor.

Könsuppdening är också något som görs på ett självklart sätt när något byggs, som att det inte var värdeladdat. Dagens standard för toalettskyltar är könsstereotyp. En feminin kvinna och en maskulin man. Uppdelningen av dem grundas i heterosexuellt begär och att något ska hemlighållas mellan de två för att ”behålla spänningen mellan könen”. Resonemanget förutsätter att kvinnor vare sig kan ha sexuella relationer med varandra och att en tjej inte kan utöva våld mot en annan. Detta är allt annat än gynnsamt utifrån ett brottsofferperspektiv.

Uppdelningen gör att människor med kroppar och behov som avviker från normer hela tiden hamnar i omöjliga situationer. Ibland i icke-existens ofta i avvikarposition, ställs inför val, måste be om något från personal, blir påklistrade benämningar som ”handikappad”, ”funktionshindrad” och ”transperson”.

Den systerliga tryggheten som ibland skapas genom könsseparata utrymmen kan bara byggas med gränser mot ”det andra” – det som ses som hotet eller offret. Uppdelningen gör att personer som identifierar sig som varken kvinnor eller män måste välja ett av rummen. Väl där blir många trakasserade, misstänkliggjorda, hotade och utsatta för våld. Toaletter med rullstolsskylt är oftast könsneutrala, något som upplevs som en befrielse eller ett integritetsbrott beroende på vem som tillfrågas. Hur som helst är det symptomatiskt för den avsexualisering och fråntagande av privatliv som många funkisar vittnar om.

En massa av de senaste decenniernas kritiska forskning märks inte i praktiken. I den byggda miljön pekar fortfarande skylten ut den avvikande kroppen eller behovet. Den nya standarden byggs utifrån kunskapen om att det är en otillgänglig omgivning som skapar situationer av funktionshinder där vissa kroppar och behov inte matchar platserna. För att få slut på att kroppar ska försöka att passa in i rummen och leva på normativa kroppars villkor, kan vi bygga och skylta utifrån de kroppar och behov som finns.

Toaletter består av individuella rum eller bås. En ändring av det nuvarande uppdelningssystemet kommer inte leda till att en kommer att behöva använda toalettsitsen samtidigt som någon annan, utan ha ett eget utrymme som vanligt. Det finns opponeringar mot att kvinnor skulle behöva använda samma toaletter som män, då ”män kissar utanför ringen”. Vi tror att toalettuppdelningen är ett av problemen som leder till att bibehålla detta äckliga machobeteende. Det negativa beteendet godkänns genom att det görs till ett biologiskt faktum och inte till ett aktivt val.

Designprocessen

I den standard som de nya förslagen är inriktade på, är själva toalettrummet i fokus. Skyltarna svarar på frågan ”vilken service kan rummet ge” och inte ”till vem”.

Efter det första arbetet finns fem olika svart/vita bilder med tillhörande texter i svartskrift och punktskrift. I processen har deltagarna uppmuntrats att synliggöra behov utifrån sina positioner. Några exempel är ”som synsvag tycker jag…”, ”som en som har en kognitiv funktionsvariant tänker jag….”, ”som transidentifierad har jag erfarenhet av…” eller ”som förälder märker jag…”. Dessa specifika råd och behov har vägt tyngst och har ibland kompletterats med majoritetsinriktade omröstningar. Till slut är det jag som heter Adrian och gör den grafiska utformningen och samlar projektet, som till slut valt mellan förslag på bakgrundsfärg och tjocklekar på linjer.

1. Toalettskylt

En svår fråga var om bakgrunden skulle vara svart eller vit. I en undersökning svarade merparten av deltagarna att svart bakgrund var bättre än vit bakgrund. En motivering var att det syns bättre då dörrar oftare är vita, att svart bakgrund kan vara lättare för synsvaga med mindre av störande blänk och att den svarta bakgrunden kanske lättare känns igen för användare som har svårare att uppfatta eller lära om nya skyltar. Däremot ansågs texten i svart på vitt vara lättare läsbar. Bilden ska enligt gruppen alltså vara med svart bakgrund och texten på vit.

2. Toalettskylt

Deltagarna visade ett tydligt stöd för att symbolerna ska vara avbildade framifrån och att linjerna skulle vara så tjocka som möjligt så att de syns på längre håll. Bilderna gjordes större för att fylla upp så mycket som möjligt av rutan för ökad läslighet istället för att som i början med tomrummet visa hur stort eller litet rummet är.

Det finns två olika skyltar för toalett. En för toalett med räcken i stort rum och en för toalett utan räcken i litet rum. Deltagarna har diskuterat hur vi kan märka ut att det är ett stort rum. Ska det vara pilar som går mellan toasits och bildens kant eller blir det mest svårläsligt och för mycket information? Pilar betyder ofta att något är flyttbart och det är inte det vi vill visa. Måste denna bild förstås tillsammans med bilden för det lilla rummet som har vägg på bägge sidor om stolen? Kan stolen sidoställas för att visa på utrymmet? En lång diskussion ledde till slut till en tjock linje som fortsätter ut ur skylten i höjd med sitsen.

3. Toalettskylt

Under arbetets gång efterfrågades bilder på skötbord och pissoar. I de första versionerna markerades höjden som dessa sitter på med utrymme till ett golvstreck. Bilden blev då för liten och otydlig. I nästa version finns beskrivningen bara i bildtexterna. Det är standard att ha pissoarer och skötbord på en höjd som är bekväma för långa stående och gående personer. Genom att åtminstone skötbordsskylten uttrycker höjden kan det att borden sitter högt upp synliggöra det uteslutande i den nuvarande byggstandarden.

4. Toalettskylt

En symbol för pissoar eller urinoar ritades på begäran från gruppen. Tecknaren tycker att urinoaren kunde få försvinna från byggstandarden eftersom den både understödjer könsuppdelningen av toalettfaciliteter och machokultur där vissa män bondar med varandra medan de håller i sina könsorgan. Men genom att kalla det för kissoar istället för pissoar kan vi ta bort något av machostämpeln från utrymmet, då vi associerar pissande mer än kissande till urinerandet utanför behållaren och liknande destruktiva uttryck för kön.

Diskussioner om inlärning av nya symboler har så klart kommit upp. Ingen design kommer att vara så perfekt och intuitiv så att den kan överbrygga vanan av att ha relaterat till de nuvarande könsstereotypa och funktionsnormativa symbolerna. De nya skyltarna kommer att behöva fasas in och vi behöver vara förberedda på att det kommer att kännas svårt och omotiverat för många att lära om.

Resultat så här långt

Det finns fem olika bilder som är huvudförslagen på vad som kommer att gå ut i tryck. Dessa kan fortfarande utvecklas! Samtliga bilder är ritade framifrån med tjocka vita linjer på svart bakgrund. Svartskriftstexten är skriven med svart på vitt i en ruta och nedanför den finns en ruta med punktskrift.

Bild ett. Toalett med räcken i stort rum. Räckena är moderna och fast i sitsen istället för i väggen bakom. Inga väggar finns på sidorna om toalettstolen.

 

Toalett 2

Bild två. Toalett utan räcken i litet rum. Väggar finns på var sida om toalettstolen.

 

Toalett 3

Bild tre. Högt skötbord. En dubbelpil vid sidan markerar att bordet är fällbart. Rundade kanter på bordets ovansida markerar att den är vadderad.

 

Toalett 4

Bild fyra. Samma som bild tre fast med annan text.

Toalett 5

Bild fem. Kissoar. En behållare med avlopp i botten

 

Nästa fas

Nu är vi intresserade av att sprida frågan och bilderna vidare till ett större nätverk av användare. Vi är också intresserade av att komma i kontakt med producenter av skyltar, toalettutrymmen, samhällsplanerare och arkitekter för samarbeten. På lång sikt vill vi att vår process ska ligga till grund för den officiella standarden. Allt du vill göra är välkommet! Bjud in dina vänner till evenemanget, gör en namninsamling, skriv ut frågan och sätt upp på toaletter nära dig. Vill du posta exempel på löjliga nuvarande toalettskyltar är det underbart. Vill du skriva en artikel tillsammans med någon annan deltagare och göra en namninsamling att uppvakta SIS (Swedish standards institute) med så är det också super! Sätt gärna upp frågan och bilderna på en toalett nära dig genom att skriva ut denna pdf som också finns i ren text.

När du kommenterar – gör det utifrån dig själv. Exempelvis: jag som kvinna som inte har transerfarenhet känner att… och skulle behöva… Eller jag som funkis med transidentitet känner att… och skulle behöva… Det vi vill undvika är diskussioner där någon som inte exempelvis är en muslimsk kvinna berättar vad muslimska kvinnor vill och behöver, det har vi så mycket av redan.

Bilderna ritas om igen efter den andra, större remissrundan. Sedan trycks de och görs tillgängliga genom företaget Jämfota som Adrian arbetar genom. När skyltarna skickas ut ska det finnas med instruktioner om vilken höjd de ska monteras på och vilka krav som gäller för att rum ska få märkas med symbolen.

Ta kontakt och ge din feedback genom facebookeventet eller via mejl. Dit kan du också skicka din intresseanmälan för köp av skyltar, anmälan är inte bindande utan du får ett mail när det finns skyltar där du informeras om priset, storlekar och hur de kan monteras.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

8 marsguide

SAMSUNG

 

Med anledning av reportaget ”Stassråden” och andra jämställdhetshälsningar tidigare år kommer här några saker som vi undanber oss för årets uppmärksammanden av den 8 mars. 

BLOMMOR har inget med saken att göra. Detta är en dag för kamp och synliggörande av könsmaktsordningar och inte den dag om året där heteromän för en gångs skull ”tar disken” eller ger blommor till sina heterofruar.

GRATULATIONER. I en individualiserad analys av 8 mars kan det kännas fint att ”vilja synliggöra” eller ”gratulera” exempelvis kvinnor för att de är kvinnor. Detta är en del i ”kvinnor och män är olika men lika mycket värda-tänket” som osynliggör hur kvinnor och män görs till olika genom att vårt språk, vår infrastruktur, vårt arbete delas upp och könssegregeras för att kunna påstå att könen kompletterar varandra och att löneskillnader exempelvis jämnas ut i varje heteromonogamt team. Dessutom är ett gratulerande ett positionerande av en person i ett kvinnofack och tar bort den rätten till självdefinition och självkännedom som varje person bör ha. Det finns så många olika erfarenheter av förtryck på grund av genus.

HÄNVISNINGAR TILL KVINNOFRÅGOR är att välja att se genussystemen som sådana som bara påverkar kvinnor. Den ännu värre varianten av det här är hänvisningar till “kvinnofrågan”.

HYLLNINGAR av Sverige som världens mest jämställda land är ett så grovt osynliggörande av orättvisor på grund av genus som finns och ett påstående om att ”vi” skulle vara fria från sexism, objektifiering, ouppklarade övergreppsfall och lönediskriminering bara för att det finns ett RUT-avdrag som gör en samhällsklass mer jämställd inom en heterosexuell parrelation.

SJUNGANDE AV ÅÅÅÅ TJEJER, VI MÅSTE HÖJA VÅRA RÖSTER FÖR ATT HÖRAS lägger enligt min mening problemet och ansvaret hos tjejer för att göra upp med patriarkatet på ett bättre sätt än vad de lyckats med. Återskapar också tanken om könsmaktsordning som en kvinnofråga och inte något som handlar om normer för genus generellt, som påverkar alla och blir allas problem att lösa.

ATT GULLA MED MÄN såhär ”å vad roligt att ni också är här och intresserar er för våra frågor” (obs baserad på verklig händelse). Det är att ge män och mäns positioner ännu högre status samt att positionera sin egen politik som särfråga. Lätt hänt, när denhär inställningen till ”jämställda män” och ”såna frågor” finns över allt.

HYLLANDEN AV SYSTERSKAPET framför hyllanden av de feministiska kollektiven. Det finns många sexistkvinnor och liberalfemininster som jag inte räknar som en del i min kamp och en mängd queera människor och män som har erfarenheter av att utsättas för patriarkalt förtryck (+ har lika mycket analys som feministtjejer) som jag absolut vill arbeta med. Hylla istället syskonskapet och feminismen.

KVINNOR + TRANS VÄLKOMNA men bara på cis-kvinnors villkor. Den skada som transpersoner erfar på grund av könsmaktsordningar reduceras då det organiseras kring en tänkt och allmängiltig erfarenhet av att vara kvinna. För många kan de stunder att läsas som cis-kvinna innebära en fristad, en paus från konstant transfobt våld. Fråga dig själv varför det aldrig står “transpersoner + kvinnor” och vad valet av centralitet gör för vilka som garanteras delaktighet och inkludering på sina villkor. Vilka som faktiskt kan agera och vilka som blir kapade i samlingen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone