”Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

”Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

Det är klart folk jobbar ihjäl sig

Författare: San Brobjer

Handledare: Adrian Repka

Öppna rapporten som .pdf

 

Insikter

Jag vill inleda med dessa citat, som är alla de svar jag fick på den avslutande frågan: Vilken är er viktigaste insikt om arbete/arbetsliv/arbetssamhället som ni önskar att alla kände till?

”Ifall vårt samhälles mål bara var att få gjort det samhällsnyttiga arbetet som är nödvändigt, hur annorlunda våra liv skulle kunna se ut då. Hur mycket tid vi skulle arbeta, hur mycket tid vi skulle kunna lägga på mer kreativa aspekter av livet. Vi skulle inse vad som verkligen är viktigt. Så många saker skulle inte längre behövas, som den stora, osynliga servicesektorn där inget nyttigt produceras, men med massa skumma, invecklade kopplingar till konsumtion och produktion… Istället för att bara tänka på vinst oavsett var den kommer ifrån.”

”Jag skulle önska att unga betydligt tidigare lär sig att inte ta skit på jobbet. För det tar ett par år innan man är där. Det skulle jag önska. Man har rättigheter, man behöver inte bli behandlad som skit av sin arbetsgivare. Man ska inte bli lockad av såhär massor med ’lull-lull’ – vilket är mer en medelklassgrej. Jag skulle önska att unga tidigare fick en erfarenhet av vad det innebär att vara anställd och vad man kan acceptera och inte acceptera, och stod på sig lite mer. Och det krävs år innan man är så pass bekväm i det, skulle jag säga. Där jag har jobbat så har alla varit skitdriftiga, alla kommer såhär direkt från högskolan, driftiga, välutbildade och så vidare, men har inte pejl på att kräva det man har rätt till. Man köper att vi fick typ ett extravagant Wii-spel från företaget i julklapp, men ingen löneförhöjning – när man är 25 kan man bli lite förtrollad av det, eller ett flott kontor eller vad det nu är, men efter att par år så vill man bara säga ’Ta ditt jävla dataspel och behåll det’. Det finns ju olika typer av utsatthet och möjlighet att säga ifrån, så tycker jag ändå att man ska känna att man har rätt att inte bli trampad på. Man kan ha olika möjligheter att agera på det, men att först inse att man har rätt till sig själv även på jobbet, att man fattar det snabbare. Sen kan man ha miljoner av anledningar att inte kunna agera på det, man kan ha partner eller gift eller barn eller inse att ’shit, ingen annan kommer anställa mig’ men att ändå ha en medvetenhet om sitt eget värde. Det skulle jag tycka var toppen.”

”Jag tänker såhär: Om en bara visste vad som sker, runt omkring en i samhället – typ vad som sker med tvångsdeporteringar, vad som sker med miljön. Om man visste typ allting hemskt, om man bara får den insikten så ba ’Aha, det kanske finns andra saker som är värt, som spelar roll än att jag arbetar’, det fick mig i alla fall att ’Oj, det här sker verkligen’. Det kan få en att tänka om väldigt mycket om vad som behövs i världen. Jag tänker att många vet halvt om halvt vad som sker med miljön, som de får från typ tidningarna, men om de verkligen tagit reda på saker. Som tvångsdeporteringar, det är något som sker bakom stängda dörrar, om folk visste mer om det så hade de gått ’Whoa!’, och inte velat vara en del av det. Öppna ögonen för att det kapitalistiska systemets grej är att få folk att tro att det inte finns ett annat system att leva i. Att inse att vi har bara haft det här systemet i typ 200 år, det är ett ganska nytt fenomen och inte nödvändigt. Vi måste inte veta allt på en gång hur vi vill ha det, men vi måste veta att det finns alternativ.”

”Det som jag känner är ju det att livet är ju så mycket större än ett arbete, egentligen… och vad har man ett arbete till? Krasst räknat så är det ju bara att få in inkomst för det som du gör, ja alltså det att du äter och dricker och har mat för dagen, bostad och kläder och liksom kan ta hand om dina barn. Om man klassar arbete som ’det man får betalt för’. Arbete egentligen är ju liksom någonting man utvecklar, någonting man vill göra och någonting som man trivs med… eller som man måste göra på något sätt. Jag skulle inte kunna tänka mig att inte arbeta. Att ha den insikten, och sen se också att det är ju under en period i sitt liv som man arbetar. Man arbetar ju inte som barn, och man arbetar inte heller som pensionär, som gammal. Det är egentligen en rätt så kort period som man förhåller sig till, som hela samhället är uppbyggt kring. Och vad pratar folk om? Sin semester, sin ledighet. Arbete är ändå liksom någonting som på ett sätt är allting i en människas liv men ändå rätt så marginellt. Det är så marginellt som man själv bestämmer att det ska vara!”

”Ta det lugnt! Det kanske är för att jag har en position där jag kan säga ’ta det lugnt’ – jag har råd att ta det lugnt. Men alltså, vad är det som man kommer ihåg? Det är väl relationer man bygger i livet som man kommer ihåg. Sen kan man ju bygga relationer genom sitt arbete, men man ska ju veta att… ja, att inse att det är en själv som är viktigast. Det låter så jävla individualiserat och okopplat till andra, men det är ju inte det, på nåt sätt. Jag vet inte om jag kan formulera det på nåt sätt, men… Det är okej att inte gå till jobbet en dag, om man har råd med det.”

”Å ena sidan vikten av att organisera sig fackligt och genom det lära sig vad man har för rättigheter och att organisera sig tillsammans för sina och sina kollegors rättigheter. Det är jätteviktigt. Men min huvudgrej är nog… det blir väldigt individuellt, men… Vad är det för liv du vill leva? Hur vill du organisera ditt liv? Vill du verkligen jobba 40 timmar varje dag tills du blir 75 eller hur det nu blir, för att du ska kunna konsumera massa grejer som sägs vara nödvändigt för att leva i det här samhället? Är det inte viktigare att organisera våra liv på ett sätt som får oss att må bra men där vi också visar hänsyn och tar hand om varandra?”

”Ja men typ att man inte behöver arbeta så mycket. Alltså, så enkelt är det. Alltså, såhär: sen jag liksom släppte all press… Dels måste man ju släppa pressen på varför man behöver konsumera saker, att det är för att upprätthålla en viss typ av livsstil i motsättning mot andra. Om man inte har den pressen så behöver man inte konsumera så mycket, och då behöver man inte överarbeta. Men också att släppa pressen på att man måste ’bli nåt’, även om det är något konstnärligt. Det kan bli för sin egen skull, på fritiden. Eller, allting måste vara för sin egen skull, inte för andras skull, på ett sätt. Om folk bara ser hur skadligt det är att arbeta så mycket som de gör. Jag känner mig så jävla fri! Och mår så jävla mycket bättre av att ha så mycket mer fritid. Och man kan konsumera på billigare sätt.”

”Jag tror att det är lätt att glömma att de rättigheter vi har nu, som arbetare eller som människor, är grundade i och kommer från en kamp för att få dessa rättigheter. Det är inte som att någon politiker eller chef eller ledare plötsligt sa typ ’låt oss vara lite snälla mot de där stackarna och ge dem åtta timmars arbetsdag, och sjukförsäkringar, och föräldraledighet’ – det har aldrig hänt. Det har alltid kommit från folkets, arbetarnas, kamp. Att komma ihåg att om vi vill ha ett annat sätt att se på arbete och ett annat sätt att arbeta på så måste vi kämpa för det. Vi kommer inte bara det från någon godhjärtad politiker eller arbetsköpare. Jag tror att folk ibland glömmer att anledningen till att vi har det så bra nu är för att folk kämpat för det.”

 

Introduktion

Det här är slutrapporten för projektet om arbete/arbetskritik som jag har ägnat mig åt under höstterminen 2013.

Arbete är något som ständigt ramar in mångas vardagsliv. Något som är utmärkande för villkoren på arbetsmarknaden de senaste åren är trenderna mot ökad kortsiktig effektivisering, standardisering, yttre kontroll, målstyrning och exempelvis marknadiseringen av offentlig sektor. Anställningar är idag i allt högre grad tidsbegränsade och projektbaserade, färre upplever den anställningstrygghet som fackliga organisationer kämpat för under första hälften av 1900-talet. Bara de senaste veckorna har det spridits skrämmande vittnesmål från barnmorskor om oändligt långa arbetspass inom förlossningsvården. Vi har också hört reaktioner från vårdbiträden som arbetar i hemtjänsten i Stockholms stad som redan känner att de får för lite tid för möte med sina brukare och vars färdrutter mellan brukare och tidsanvändning på plats nu även ska kontrolleras via GPS. Det är i denna tid av stadiga försämringar och urholkningar som behovet av att prata om ämnet arbete kommer.

Den här rapporten är en del av min praktik på Jämfota, ett företag som sysslar med maktkritisk organisering. Praktiken gör jag som en del av programmet Liberal Arts vid Göteborgs universitet. Liberal Arts är ett treårigt tvärvetenskapligt program, med fokus på humaniora, som filosofi och litteraturvetenskap, men med inslag av till exempel fysik och biologi. Tanken är att vi ska tränas i ”kritisk analys, självständigt tänkande, vetenskaplig metod och hållbar argumentation”.

Jag hade tre huvudsakliga ingångar till ämnet arbete/arbetskritik. Den första är att jag själv är så avogt inställd till tanken på att arbeta. Jag har aldrig varit tvungen att göra det, och jag har skytt alla ”möjligheter” jag fått som pesten. Hellre än att söka sommarjobb har jag alltid sparat pengar från studiestöd och studiebidrag. En sommar hade jag ett sommarjobb som jag fick tillottat till mig från kommunen jag bodde i (så jag slapp alltså söka jobb), men det var allt annat än en positiv upplevelse och gav mig inte direkt mersmak.

Idag får jag pengar genom att jag pluggar på universitetet, och tanken på att lämna den skyddade världen för att ge mig ut på ”arbetsmarknaden” ger mig ångest. Det var på universitetet som jag hittade min andra ingång. Vi läste någon gång om teorin att den protestantiska reformationen lade grunden för dagens kapitalism. Enligt denna teori ledde protestanternas avsky mot lyx och lättsinnig lathet till att det arbetet uppvärderades som ett slags form av gudsfruktig späkning. Att använda pengarna en tjänade skulle dock också vara för lyxigt, med resultatet att stora summor pengar samlades på hög istället för att användas genast. Dessa pengasummor kunde några hundra år senare användas till investeringar av nyblivna kapitalister. Jag vet inte om teorin stämmer, men den väckte tanken i mig om arbetssamhället som ett historiskt fenomen och inte en naturlig nödvändighet.

Min tredje, och mest definitiva, ingång kommer från ett seminarium på 2012 års bokmässa som hette ”Liv eller arbetsliv?”, med deltagarna Merete Mazzarella och Tommy Hellsten och moderatorn Maria Romantschuk. Det var nog tänkt att seminariet skulle ta formen av ett känslomässigt distanserat och teoretiskt samtal men det blev inte alls så. Merete Mazzarella vägrade nämligen gå med på vad jag uppfattade som Tommy Hellstens uttryck för okänslighet för andra människors arbetssituationer. Exempelvis föreslog Tommy Hellsten att vårdbiträden som tycker att de har för mycket att göra har ansvar att gå till chefen och delge sin kritik, och Merete Mazzarella försökte förklara att det inte är så enkelt, att folk är rädda om sina jobb och att förändring måste ske kollektivt, allt medan Hellsten avbröt gång på gång. Det var för mig tydligt hur Tommy Hellsten såg sig själv som sansad och vad jag såg som elaka pikar som lugna argument. Till slut satt de och mer eller mindre grälade medan personerna i publiken valde sida och applåderade när de tyckte att den de hejjade på sa något bra. Det var obehagligt, och det var där jag på allvar började fundera på vad det egentligen är som är ruttet i arbetssamhället. Jag frågade mig vad de olika positionerna lutar sig mot och består av, positionerna som i detta samtal förkroppsligades av Hellsten och Mazzarella. Samt hur stort avståndet är dem emellan.

 

Metod

Det material som rapporten bygger på är fyra samtal hållna under hösten 2013 med totalt åtta personer. Jag har pratat med två personer åt gången om deras tankar om och erfarenheter av arbete. För att hitta samtalsdeltagare skickade jag en intresseförfrågan via Facebook. Utöver det kontaktade jag specifikt personer som jag fått tips om som intressanta på grund av hur de själva arbetar eller har organiserat sina liv utanför en arbetsmarknad, att de vid tidigare tillfällen öppet formulerat sig arbetskritiskt, att de utför arbete som de själva förhåller sig kritiska till eller har jobb som är problematiska eller inspirerande utifrån ett maktperspektiv. I tre av de fyra samtalen kontaktade jag en person som sedan själv valde en samtalspartner bland sina vänner och bekanta. I det sista parade jag ihop två personer som jag fått kontakt med separat.

Samtalstiderna låg på mellan en timme och en kvart till närmare två timmar. Den sammanlagda tiden jag spelat in från de olika samtalen är 6 timmar och 25 minuter. Samtalen hade ett självändamål: att skapa plats för deltagarna att formulera sina tankar om detta ämne som de förhåller sig till i sin vardag, och möjliggöra för dem att få ökad kontakt och kunskapsutjämning med någon i sin närhet.

Så som i alla sammanfattningar finns ett bortfall av intressanta saker som finns kvar hos deltagarna och kan tas vidare i fler samtal. Jag hoppas att rapporten kan bli utgångspunkt för samtal om arbete/arbetskritik nya deltagare emellan där dessa tankar kanske dyker upp igen och kan få ta mer plats. Något av det som lyfts i samtalen men inte kommit med i rapporten är till exempel specifika problem i olika sorters jobb, hur en kan hindras från att göra det en vill då det inte passar in i de mallar för ”arbete” som samhället erbjuder, faran med en alltför akademiserad lärarutbildning, hur olika kamper kan motverka varandra och rollen som konst kan spela i arbetskritik.

Jag valde medvetet att låta samtalen flyta själva i så stor utsträckning som möjligt, vilket gjorde att det är svårare att jämföra samtalen med varandra. Som stöd under samtalen hade jag med mig ett papper med ungefär fyrtio frågor som jag formulerat med hjälp av researchlitteratur som finns listad i slutet av rapporten. Syftet med frågorna var aldrig att alla skulle ställas, utan snarare att påminna mig om vad jag tänkt när jag läste på om ämnet. Frågekategorierna var arbete och fritid (och sociala delar av arbete), arbete och individ, arbete och samhälle, arbete och ekonomi samt arbete och hälsa/uthållighet. Den detaljerade frågelistan finns med som bilaga i slutet på rapporten. Deltagarnas svar gick dock ofta över kategorigränserna, och under projektets gång framkom det istället andra mönster. Därför är de underrubriker som följer i rapporten inte en exakt motsvarighet till frågekategorierna.

Svaren jag fick varierade mellan vidlyftiga tankeexempel och personliga anekdoter. I texten använder jag mig av referat oftare än citat, men jag har ändå försökt att bevara deltagarnas eget språkbruk och ordval så mycket som möjligt. Ett av samtalen var till större delen på engelska, vilket innebär att jag har gjort översättningar om förhoppningsvis inte ligger alltför långt ifrån det deltagarna menade. Jag har försökt att hålla mina egna bidrag till ett minimum, och istället låta det som kom upp i samtalen tala för sig självt.

 

Vad är egentligen arbete?

En av frågorna handlade om hur en definierar ordet arbete. En av de första sakerna jag gjorde när jag bestämt mig för det här projektet var att slå upp ”arbete” i min högt älskade etymologiska ordbok. Den berättar för mig att arbete nu för tiden betyder ”sysselsättning som ger inkomst” och att det från början kommer från medellågtyskans ”arbeit” vilket inte bara betydde arbete utan även (och, gissar jag, ursprungligare) ”möda” och ”besvär”.

När jag pratade om det här projektet med en vän nämnde hen att Liv Strömquist i serieboken ”Ja till Liv!” efter Nina Björk definierar arbete som ”uppgifter som någon med pengar kan betala för”. Det var även något som kom upp en del i samtalen. En av deltagarna pratade om hur ordet ”arbete” får en negativ klang av tvång i och med att det, som det står i den etymologiska ordboken, blivit synonymt med ”lönearbete”. Hen säger att hen på grund av detta väljer att inte kalla saker som den kanske egentligen tycker är arbete för ”arbete” bara för att den inte får pengar för dem. När jag frågade om den kunde föreslå någon mer positiv definition av arbete så spånade den runt att det skulle kunna vara ”något som ger nytta för någon annan och inte bara en själv”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 5

Hens samtalspartner fyllde i med att säga att till exempel diska hemma egentligen också är arbete – om någon annan gör det åt en och får betalt är det ju garanterat arbete. Ja, höll den första deltagaren med, ”vissa får ju betalt för det som vissa andra inte får betalt för”, dels när det gäller saker som att diska och städa, men även när det gäller mycket kreativt arbete. Långt senare i samtalet sa samtalspartnern ”Varför ska vi ens ha ordet arbete? Var går gränsen? Typ ta sig upp ur sängen på morgonen kan vara ett ’arbete’.”

Många tog upp det absurda i den inom politiken ständiga refrängen om att ”skapa nya arbeten”, särskilt som dessa nya arbeten ska skapas inte där de akut behövs, som inom sjukvård och barnomsorg, utan inom till exempel telefonförsäljning.

Många pratade om hur olika arbeten värderas olika, och hur den rent ekonomiska värderingen inte är särskilt kopplad till priset arbetaren betalar med sin tid, hälsa och så vidare. Många av de mest kostsamma jobben för den som utför det, som till exempel städ- eller lagerjobb, värderas lågt i både tal och i lön. En annan del av detta är hur jobb som pratas om som viktiga men samtidigt får relativt dåligt betalt, som många yrken där en ”jobbar med människor”. Att ”jobba med människor” är kodat som kvinnligt i en patriarkal samhällsordning, och därmed värderas det lågt, även när det skenbart hyllas. Ett exempel på detta är hur lönerna för sjukgymnaster sjönk när det gick från att vara manligt kodat till att vara kvinnligt kodat. En deltagare berättade om en vän som när hen får frågan om vad hen arbetar med beskriver vad hen faktiskt gör och sedan låter folk gissa vad hen jobbar som. En vanlig gissning är chef. I själva verket är hen lärare.

En deltagare nämnde hur ”en kan se skolan som arbete också”, för elever och studenter. Då betyder ’arbete’ ”att lägga ner arbete”, helt enkelt, men fungerar inte om en tänker på det som något en får lön för. Visserligen kan många som studerar få studiemedel från CSN, men det kanske mer behöver förstås som en form av investering inför framtida lönearbete snarare än ersättning för en insats som i sig är värdefull så som tanken med ”lönearbete” är. När folk vill lyfta problem i skolan så är detta också ofta ett argument som används. ”Skolan är ungdomarnas arbetsplats”, vilket visar att arbete är högstatus.

Samtidigt beskrev en av deltagarna hur den upplevt en skillnad mellan att plugga och att arbeta. Hen sa om att arbeta att ”Nu känner jag verkligen att jag säljer min tid”, och att hen känner sig mycket mer ofri. ”Innan kunde jag välja hur jag skulle lägga upp min tid. Nu måste jag prestera på ett visst sätt för att få lön.”

Ett ord som är intressant i sammanhanget är ”sysselsättning”. Enligt min etymologiska ordbok betydde ordet ”syssla” från början ”uträtta” eller ”åstadkomma”, vilket i mina öron låter mycket mer positivt än arbetes urbetydelse av ”möda” och ”besvär”. Idag har ordet dock inte någon särskilt positiv klang. Det är å ena sidan ett paraplybegrepp under vilket ”arbete” ryms, men används oftast om arbete som klassas som ”nästan men inte riktigt” arbete, som arbete en gör genom till exempel praktik, Fas 3 eller Samhall. Ordet hjälper också att maskera och dölja förhållanden av ofrivillig arbetslöshet, eftersom människor kan räknas som ”sysselsatta” även om de inte har ett arbete och då kan skrivas bort från samhällets ansvar (att till exempel betala ut arbetslöshetsersättning).

 

All denna arbetstid

De allra flesta var överens om att arbetstiderna idag är alldeles för långa. Som en deltagare sa: ”Att vara ofri under så många timmar av dagen gör att man blir ofri resten av tiden också.” Alltså vore kortare arbetstid överlag bättre, men det påpekades också att standardisering inte nödvändigtvis är lösningen.

En av deltagarna berättade om hur hen själv som yngre föreställt sig att hen skulle plugga till något yrke med bra timlön för att inte behöva jobba så mycket. Sen insåg hen dock att den typen av yrken nästan alltid kräver att en jobbar heltid, för det är så anställningarna ser ut. ”Ju bättre betalt det är, desto svårare är det att välja sina tider”. Då tyckte hen att det var enklare att ha ett ”skitjobb” och kunna jobba mindre. Men då blir det ju också ännu mindre pengar att leva på. ”Det blir så lätt att man tänker att ’jag ska bara jobba lite grann’ och sen helt plötsligt är det livet för att man inte orkar något annat.”

En deltagare påpekade att olika jobb är olika ansträngande. ”Vi har en jättestor arbetslöshet, och så ska de som har ett jobb jobba ihjäl sig”, som en annan deltagare uttryckte det. I ett samtal kom det upp hur det vore rimligt med en kortare arbetstid på fysiskt ansträngande jobb, medan när en jobbar med människor, till exempel som personlig assistent, så kan stabilitet vara en anledning till att ha längre arbetstider.

En deltagare som jobbar som gymnasielärare berättade om en tidigare deltidsanställning: ”Jag fick betalt för 75 procent, men jag jobbade heltid”. Senare i samtalet sa samma deltagare ”Man vill inte att det ska gå dåligt för eleverna, så då jobbar man på helger, då jobbar man på kvällar, då jobbar man mer än de där 40 timmarna i veckan som man ska jobba. Det blir eleverna som är akilleshälen.” Med eleverna som gisslan fås lärarna till att ”välja” att jobba obetald övertid.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 1

Betald övertid kan människor istället tvingas till för att de behöver de extra pengarna eller är rädda att förlora sina anställningar och inkomstkällor om de skulle sätta gränser. En viktig sak som en annan deltagare påpekade var att dåliga tider ofta går hand i hand med dåliga villkor i övrigt, som så kallat ”okvalificerat” arbete som sliter på kroppen. Jobb som bara tas av de som måste, där arbetsgivaren lätt kan säga ”okej, då får du gå” till den som försöker kräva förändring. Detta är förstås som mest uttalat när det gäller svartjobb, och särskilt sårbar är den som är papperslös i Sverige och blir hänvisad till dolda arbeten med risk för att bli utlämnad till myndigheter om en skulle ställa krav på arbetsvillkoren. Denna prekära position är inget som heller adresseras av fackförbunden generellt.

Nyckeln är alltså inte i att endast sänka arbetstiderna, utan att det behövs ett helhetsgrepp. En deltagare sa om en sänkning från åtta till sex timmars arbetsdag – ”Två timmar är ju alltid två timmar.” Men ett exempel på en situation där sänkt arbetstid verkligen inte är något automatiskt positivt kom från det en deltagare berättade om hur folk rings in till jobb en timme för sent, så att de bara ska få betalt för till exempel sju timmar, men ändå tvingas göra åtta timmars jobb.

 

Ångest, obehag, känslor och hälsa

Flera av deltagarna beskriver sina erfarenheter av arbete som kopplade till känslor som benämns som ångest och obehag. Det kan till exempel vara ångest inför arbetet. En person berättade om hur hen kvällen innan en arbetsdag alltid, men särskilt när hen inte har jobbat på ett tag, har ångest och inte kan slappna av.

Känslan kan variera i grad. Det finns det lättare, eller i alla fall socialt acceptabla, obehag som framgår i ”Åh nej, nu ska jag jobba igen”, som en deltagare tog upp som något folk ofta säger. Men det kan också vara mycket värre. En deltagare berättade om hur den som hen bor med började morgonen med att skandera ”Jag hatar livet, jag hatar livet, jag hatar livet” som reaktion på att den måste gå upp och gå till jobbet.

Tidsbristen som kommer av att delta i arbete leder också till jobbiga känslor. En av deltagarna beskriver hur hen, när hen har haft ett arbete, känt först stress och press inför arbetet, och sedan stress och press inför fritiden, att hinna med både allt hemarbete, som att tvätta, och även att hinna umgås med vänner och familj. Samma person berättade också om en erfarenhet av att många låtsas vara ”den välfungerande arbetaren” när de egentligen mår väldigt dåligt. Detta anknyter till det en annan deltagare berättade om hur det inte finns utrymme att göra det hen egentligen vill göra inom ramarna för hens jobb och hur hen ”balanserar mellan att se det som ett strukturellt fel och ett personligt misslyckande”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 4

En annan anekdot om dubbla känslor och omöjliga val som skapar ångest i förhållande till arbete kommer från en av deltagarna. Det började med hur hen ”fick panik över att jag borde jobba, för jag har typ inga pengar”, och därför sökte ett jobb. Och sen när hen fick jobbet så fick hen så mycket ångest över tanken att ha ett jobb – ”trots att det var typ mitt drömjobb” – att hen tackade nej. Den som den pratade med reagerade på nejet med ”Men vill du inte arbeta och tjäna pengar?”, och då svarade hen ”Nej det vill jag inte!”. Sen fick hen ändå ångest över att hen tackade nej, eftersom det sitter så djupt att om en är fattig så ska en ”ta alla möjligheter som ges”. ”Jag skulle ju haft mer ångest om jag tackat ja och varit tvungen att gå till jobbet, men ändå!”

En deltagare berättade om en erfarenhet av värdet av längre ledighet: ”Jag hade sommarlov nu – jag var ledig nio veckor! Då hann jag hem till mig själv, då hann jag landa. Men det tar ju ett tag. Om man bara har två veckor, då hinner man kanske inte.” Att en behöver så mycket tid för att landa i sig själv tycker jag visar på vad arbetet kan göra med en och att det finns en konflikt mellan ”liv” och ”arbetsliv”, som seminariet hette som jag inspirerades av för ämnesvalet. Det är alltså inte alla som får ledigt länge nog att landa i sig själva, och även de som får den chansen skulle sannolikt må bättre av att få den lite mer kontinuerligt. Som det är nu går mycket ledig tid åt till saker som ändå har med arbete att göra, som till exempel att fysiskt ta sig till arbetet, men också att hantera den slags känslor som en får kring arbetet som jag nämnde tidigare.

Samma deltagare pratade om att hellre sjukskriva sig en gång för mycket än en gång för lite, att om en har möjlighet så är det viktigt att sätta hälsan först. En annan deltagare beskrev att spendera större delen av sin vakna tid med att jobba som ”en tickande bomb” för psykisk hälsa. Hens samtalskompis fyllde i med hur det skrivs ut massa medicin mot stress och depression, istället för att folk får möjlighet att leva hälsosamt från början. Det ses som individuella problem, inte problem med arbetsvillkoren eller arbetssamhället i stort.

En deltagare nämnde paket av på ett sätt ”obefogade” känslor som skam eller skuld eller oro som kan få människor att jobba mer än de mår bra av eller gå med på dåliga arbetsvillkor, och menade att det vore bra att undersöka varifrån de här känslopaketen kommer ifrån. En ledtråd om var de kan komma ifrån kanske finns i en anekdot som en av deltagarna berättade om hur hens chef sa ”ja, hon är ju en svag individ” och ”jag vill ju ha folk som kämpar” om en annan anställd som var delvis sjukskriven.

Det är givetvis inte bara den psykiska, utan även den fysiska hälsan som kan påverkas av arbetet. I ett samtal spekulerade vi om varför just stress har blivit ett så omdiskuterat arbetshälsoproblem i den rådande samhällsdebatten – kanske är det för att det är ett vanligt problem även inom medel- och överklassen. Mer fysiska arbetsskador hör typiskt ihop med låglönejobb, och därför pratas det inte så mycket om dem. Som en deltagare sa: ”Varför ska vissa ha förslitningsskador medans andra slipper?”

 

Att hålla folk på plats och i ständig strävan

En fråga som jag aldrig uttalat ställde men som många av samtalen implicit kom att kretsa kring var ”Vad är det som gör att det är som det är nu? Vad är det som håller kvar folk i sina jobb?” Som en deltagare sa: ”När det gäller det mesta betalda arbetet skulle nog folk hellre göra något annat om de fick välja”.

I ett samtal påpekade deltagarna hur idén i samhället att ”folk jobbar med det de vill, det som passar dem” är en lögn för att hålla folk på plats. De kopplade det också till ”myten om social rörlighet”. Att rasism och sexism är grundläggande faktorer för att avgöra någons chanser till denna eventuellt önskade sociala rörlighet uttryckte en av deltagarna genom att säga: ”Det är en sån lögn att ’bara om du pluggar och jobbar hårt’… nej! Om ditt namn är Mohamed eller Ahmed eller Fatima så har du inte samma möjligheter som en Björn eller Tobias.”

De pratade vidare om hur det under de senaste åren skapats massa mellanpositioner – ”lagledare”, ”biträde”, ”handledare” – på olika arbetsplatser, och hur vissa av dem inte ens innebär någon skillnad i lön eller formella arbetsuppgifter. ”Det finns massa bullshitpositioner, som på ett café där någon fick en liten bricka där det står ”Senior Barrista”, men de fortfarande fick minimilön”. Deltagarnas analys var att syftet med detta är att förmedla att ”Om du inte klagar utan jobbar hårt så kan du bli chef!”. ”Känslan av en rörelse uppåt håller i själva verket folk på plats.” Dessutom minskar det risken för att arbetarna ska organisera sig gemensamt eller solidariskt när de inte ser varandra som jämlikar utan som konkurrenter i rörligheten, vilket knyter an till individualismen i dagens samhälle. ”När en måste hålla en låg profil för att få behålla sitt jobb så blir en isolerad”.

En deltagare sa: ”Idag är vi alla individuella projekt, entreprenörer som ska ’skapa oss själva’, ha en karriär, skaffa saker, ’investera i oss själva’, ta lån. Det är klart folk jobbar ihjäl sig!”

Arbetsmoral kom upp i många samtal. En deltagare menade att det är den som gör att folk ”försvarar sina fucked up jobb”. En annan deltagare nämnde uttrycket ”att göra rätt för sig” och den protestantiska arbetsmoralen jag nämnde i inledningen kom upp i förbigående i ett annat samtal. Ännu en annan deltagare nämnde att det görs till en ”dygd” att arbeta vilket blir absurt eftersom de allra flesta måste arbeta för att få pengar att leva på. ”Det går inte att göra en dygd av nödvändigheten.” Men, fortsatte hen, i en kultur där arbete ses som en dygd så håller folk sig lugna och gör inte revolt mot sina arbeten. När det enda en får beröm för är att en arbetar är det lättare att kräva mindre arbetslöshet framför ett nytt sätt att tänka kring arbete och arbetsfördelning. Systemet är alltså internaliserat och därmed svårare att upptäcka eller göra motstånd mot.

Två av deltagarna som båda jobbar som lärare beskrev hur det i skolan finns en dold agenda att lära eleverna att ”sitta still på sin plats, och då menar jag inte bara sin plats i sin bänk, utan att sitta still på sin plats i samhällsstegen”. Detta var bara ett av de sätt som de uttryckte att deras roll som lärare skaver mot deras ideologi. ”Vi går maktens ärenden” sa den ena, och den andra sa flera gånger under samtalet att hen funderar på att sluta.

Samma personer pratade även hur lärare har alldeles för mycket att göra. Lärarnas får fler och fler uppgifter som att skriva om läroplaner och policydokument, och fler och fler saker ska dokumenteras. De berättade om hur många av dessa uppgifter görs halvdant eller inte alls. Den ena berättade om hur hen ofta sätter in papper i pärmar utan att ha läst igenom dem. ”Man kan inte hålla på med allting” konstaterade hen. Detta hänger förstås ihop med lärares obetalda övertid som jag skrev om under rubriken ”All denna arbetstid”, för att åtminstone hinna få gjort det de faktiskt själva tycker är viktigt. De pratade också om hur detta leder till passivisering. ”Vi hinner inte organisera oss!” utropade en av dem frustrerat. Detta är något som arbetsorganisatörerna, oavsett intention, tjänar på.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 3

En annan sak som kom upp gång på gång var tanken om jobbet som identitet. Många tog upp utryck som ”Vad ska du bli?”, att en är sitt jobb. En deltagare påpekade motsättningen mellan denna press på att en ska ”bli” något och att en får höra ”följ ditt hjärta!” och hur hen fick svaret ”Varför inte doktor?” när hen berättade för sin förälder att hen tänkte plugga till sjuksköterska. En ska alltså inte bara arbeta, utan arbeta med rätt saker på rätt sätt. Samma deltagare berättade om hur samma förälder från, eller trots, en politisk identitet som marxist dragits in i ett arbets- och konsumtionsbeteende, och hur ont det gör i hen att se det.

Att jobbet blir ens identitet kan dels komma från ett rent tidsmässigt faktum – detta var flera av deltagarna inne på. En av dem uttryckte det som: ”Du vet att någon jobbar heltid när de bara pratar om sitt jobb”. ”Och så umgås de bara med folk från jobbet, för de hinner inte träffa någon annan.”

En deltagare pratade om att om en jobbar heltid och ägnar sig åt någon fritidsaktivitet så finns det inte tid för att umgås särskilt mycket. Hens samtalspartner fyllde i med hur detta gör det lättare att glida in i en tvåsam kärleksrelation, ”då finns det någon där när man kommer hem, annars måste man anstränga sig för att umgås”. Senare i samtalet sa samma deltagare ”När någon säger ’jag har inget bättre för mig än att jobba’ så beror ju det på att de tvingats jobba så mycket att de inte utvecklat några andra intressen”. På makronivå menade de att det leder till en passivisering i samhällsengagemanget. ”Det är som att man har slutat prata om varför vi gör saker.” ”I bästa fall orkar man läsa, men inte göra något.” En av deltagarna berättade om den prioritering av aktivism över pluggande hen gjort när hen läste genusvetenskap, medan andra pluggade mer och fick högre betyg. Jag tänker mig att det är den sortens prioriteringar en får göra när tiden helt enkelt inte räcker till – och vilken prioritering en än väljer finns det risk att det leder till skuldkänslor. En av deltagarna uttryckte en tanke som kan vara till hjälp när en gör sina prioriteringar: ”Genom att göra någonting för andra så kan man bli mer fri i sig själv.”

 

Belöningar och bestraffningar i arbete

Det är inte bara heltiden som gör jobb till identitet. I flera samtal tog deltagarna upp de straff som finns för att inte följa arbetsnormen. Normen som säger att alla ska vilja och prioritera att delta i organiserat arbete efter förmåga, att vi ska vilja ha bättre och bättre jobb med mer och mer ansvar och lön och att det är så vi bäst bidrar till oss själva och vår omgivning. I ett samtal pratade deltagarna om att mycket bygger på att man har massa lån. Den ena funderade kring hur det att det är så dyrt att bo, och leva gör att folk blir ”beroende av pengar” – ”helt plötsligt hamnar man hos Kronofogden om man inte får in de där pengarna”. Hen uttryckte det som ”Man har målat in alla i ett hörn”.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 6

Tydligast tyckte jag den här tanken uttrycktes i ett samtal där vi kom in på hur folk kontrolleras och passiviseras genom illusionen av att det alltid finns ett ”fritt val”, att ”du är fri att välja att inte jobba här om du inte vill”. En av deltagarna påpekade att ja, men du kan inte välja att inte jobba. Konsekvenserna kommer att bli våldsamma. Varje steg blir bemött med våld. Såhär beskrev hen det:

”Om jag inte jobbar, vad blir konsekvenserna av det? Jag kan inte betala hyran. Då måste jag antingen ockupera ett hus eller bo på gatan, vilket kommer bemötas med våld. Om jag inte jobbar kan jag inte äta, så då måste jag stjäla mat, vilket kommer bemötas med våld. Om jag inte jobbar kan jag inte betala min tandläkare, så jag kan inte bli av med hål, eller över huvud taget få vård…” Den andra deltagaren i det samtalet beskrev det som ”ett osynligt hot om våld” som hänger över oss hela tiden.

 

Överarbete + överproduktion = överkonsumtion

De flesta av samtalen kom någon gång in på kopplingen mellan arbete och konsumtion. Dels att det är i samhällets intresse att vi arbetar så att vi tjänar pengar så att vi kan konsumera, men också i att mycket av arbetet som gör är produktion, och det som produceras måste konsumeras. En deltagare sa: ”Det finns en bild i samhället om att vi konsumerar för mycket, men det läggs alltid på individen. ’Köp second hand och ekologiskt!’ Det pratas aldrig om att det produceras för mycket. Och det pratas aldrig om att det skulle behövas en förändring med mindre tillväxt.”

En annan deltagare hade gjort en annan intressant iakttagelse apropå konsumtion. Hen hävdade att det går att se vad som är viktigt för ett samhälle på vad det satsas på, och att en del det är satsningar på byggnader. Förr var kyrkorna som var de finaste byggnaderna vi hade, ett tag var det skolorna – nu är det köpcentran. Samma deltagare gav uttryck för hur lätt det kan vara att ändå falla in i ett beteende som en egentligen inte vill ha: ”Och sen står man där på Konsum och inte fan köper man den där bananen med en liten svart fläck.”

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 2

En deltagare påpekade hur produkter avsedda att ”förenkla vardagen”, som självgående dammsugare, köps just därför att folk arbetar så mycket att de inte har tid att till exempel dammsuga (samtalspartnern fyllde i att det givetvis är samma sak som föder de ”hushållsnära tjänsterna”). Sedan sammanfattade hen hela situationen med arbete, produktion och konsumtion med ”och miljön tar skiten”.

 

Visioner om organisering av det nödvändiga arbetet

Många pratade om hur avlägset deras idealsamhälle känns. ”Så mycket bygger på nationsgränser, så mycket bygger på att alla ska ha jobb… Men det finns ju alternativ. Det finns arbetarkollektiv…” och samtalspartnern svarade ”Det finns massa frön till ett framtida annorlunda samhälle”.

I ett annat samtal påpekade en av deltagarna att det är svårt att föreställa sig hur en önskar att samhället skulle vara just därför att det är så avlägset från hur det är nu. Många hade en vision om att bara göra det faktiskt nödvändiga arbetet, men mer än en deltagare påpekade också hur svårt det är att avgöra vilka de grundläggande mänskliga behoven, och därmed de nödvändiga arbetena, är. En tanke som kom upp flera gånger var att ”dela på skitjobben”: ”Strunta i alla de arbeten som bara blir ekorrhjul, som inte behövs om inte de där köper det där, så därför måste de arbeta… Det är svårt eftersom man skulle behöva omstrukturera så mycket, men det är egentligen inte svårt att tänka hur man skulle kunna ha det.”

Roland Paulsen beskriver i boken ”Arbetssamhället” essentialistisk respektive existentialistisk arbetskritik. Den essentialistiska kritiken handlar om att arbete tillhör människans essens, att det som gör oss till människor är att vi arbetar (då i en vidare betydelse än ”lönearbete”). Lite lättvindigt uttryckt innebär den essentialistiska tanken att allt som behöver göras kommer bli gjort, bara folk får göra vad de vill med sin tid. Människor behöver arbeta, och människor behöver sjukvård, alltså kommer det finnas någon som arbetar med att erbjuda sjukvård. Den existentialistiska arbetskritiken är mer pessimistisk. Enligt dess företrädare är det farligt att förutsätta att allt skulle gå ”av sig självt” på det sättet. Det kanske det gör, men för säkerhets skull tycker de att det ska finnas system av någon form av yttre motivation som ska försäkra att arbetet blir gjort. Problemet med dagens arbetssamhälle är alltså enligt det existentialistiska synsättet inte att det är ett sådant system för att organisera arbete, utan att det är ett dåligt sådant system.

Många av deltagarna gav uttryck för essentialistiska tankar. Det sades saker som ”Jag skulle inte kunna tänka mig att inte arbeta”, ”Att jobba är ett behov, tror jag”, ”Saker skulle bli gjorda ändå” eller ”Jag tror att väldigt många nog inte skulle ha tyckt att det var något problem att utföra ett sådant arbete” (det vill säga, något som måste göras, trots att en inte får betalt). ”Varför skulle det vara i någons intresse att göra det dåligt för sig själv?”

Olika deltagare påpekade att mycket arbete som behöver göras hemma blir gjort utan betalning, att det finns en lust i att skapa och att samarbete kan ge arbetsglädje och sammanhang. En deltagare påpekade hur jobb som idag är slitsamma och jobbiga, som att sitta i kassan i en stor mataffär, skulle kunna bli roliga och trevliga om det rörde sig om kortare arbetstid (och kanske lägre arbetstempo?). ”Jag är åtminstone säker på att det skulle finnas massa tid över till att göra annat när det nödvändiga blivit gjort” sa en annan.

Många pratade också om att hjälpa varandra, om kollektivisering och om mindre samhällen istället för dagens nationalstater. ”I ett annat samhälle kanske vi skulle se oss själva inte som individuella projekt utan som del av ett större sammanhang.”

Det fanns dock också mer existentialistiska skeptiker bland deltagarna, som inte litade på att en inre motivation skulle vara nog. Åtminstone inte när det gäller slitsamma jobb. En deltagare var inne på att människor behöver uppskattning, och att en lön kan ses som en slags uppskattning (utöver andra sätt som den är en yttre motivation). Om lönen försvinner så finns risken att personer som gör vissa nödvändiga jobb inte får någon uppskattning alls, och att de jobben då inte skulle bli gjorda.

Tanken om basinkomst kom upp i nästan alla samtalen. Basinkomst är en fast inkomst som delas ut till alla utan krav på motprestation. Det var en tanke som de flesta var positiva till, oftast bara nämndes det utan att diskuteras så mycket. I ett av samtalen diskuterade deltagarna lite kring om det behövs en stat för att kunna dela ut basinkomst och ifall det i så fall är ett problem. I något samtal kom det bara upp som ”eller så har alla samma lön”, i ett annat pratades det lite om det alternativa ordet ”medborgarlön” och vad det implicerar om vem som har rätt till pengar och inte.

Två av deltagarna som båda jobbar som lärare pratade om att om de fick välja helt fritt vad de skulle ägna sina liv åt skulle de vilja syssla med att lära ut, men att så som läraryrket ser ut i praktiken idag så är det nästan inte värt det. Samma deltagare återkom flera gånger till tanken att det nog vore nyttigt att ha flera olika jobb under sitt liv. När deltagarna fick beskriva hur de önskade att arbete såg ut så nämnde nästan alla orden ”inflytande” eller ”självbestämmande”.

 

Sammanfattning

Arbete och arbetsvillkor är någonting som berör alla i dagens samhälle. Oavsett om en lönearbetar eller inte så är arbete ständigt närvarande i ens liv. Utbildning är en förberedelse för arbete, och att inte ha ett arbete anses vara ett misslyckande. Den som väljer att minimera sin arbetsmängd får svårare att leva. Barn som har arbetande vuxna omkring sig lär sig om vad det innebär att jobba. De som har jobb har arbetstider och andra villkor att förhålla sig till, och ofta är det enda förhållningssättet som erbjuds anpassning.

När jag gav mig in i det här projektet var det med frågan om vad det är som är ruttet i arbetssamhället. Nu kan jag konstatera att det är mer än en sak. Olika faktorer går in i varandra och det kommer inte räcka med bara en förändring för att lösa alla problem. Ett exempel på det är hur en förkortad arbetstid inte är något positivt om det inte kombineras med större möjlighet för anställda att säga nej och forma sina egna arbetsvillkor.

En viktig sak som jag lärde mig under projektet är hur människor hålls kvar inom dels arbetssamhället i stort och dels på specifika arbetsplatser på olika sätt. Ett exempel på detta är hur arbetstider håller människor från organisering och engagemang i och utanför arbetet. Detta hänger ihop med den arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag som länge skulle hända ”snart” men nu är en reform som känns avlägsen och debattmässigt sval.

En annan insikt projektet gav mig är hur känslor av oro och obehag i relation till arbete samtidigt normaliseras och göms undan, och hur nära våldet är för den som vägrar eller misslyckas med att delta i arbetssamhället. Detta hot om våld är ett ”osynligt hot” som döljs i den förmenta självklarheten av dagens samhällsordning. Hotet blir bara synligt för de som är närmast att passera gränsen efter vilken hotet förverkligas (och de som redan passerat den).

Jag blev förvånad över hur deltagarna i sin kritik tydligt var antingen essentialister eller existentialister, men samtidigt uttryckte att det var svårt att prata om alternativ och framtidsvisioner. Det är därför den typen av samtal som förts under det här projektet behövs.

När jag går vidare från det här projektet gör jag det med insikten att definitionsföreträde när det gäller så väl problemformuleringar som formuleringen av lösningarna. För att lösa rätt problem behöver vi utgå ifrån verkligheten för de som drabbas värst fysiskt, psykiskt och socialt av exempelvis kortsiktig effektivitet och flexibilitet framför trygghet. Om vi bara lyssnar på de som gynnas av trenderna eller de som har det relativt bra i dagens arbetssamhälle trots försämringar så kommer det aldrig bli någon tillräckligt stor förändring. Däremot finns risken att de som befinner sig i de mest sårbara positionerna får det ännu sämre.

Mitt hopp är att den här rapporten kan vara en del i en rörelse som en dag tar oss till ett samhälle där arbete inte längre ses som den största, viktigaste, definierande delen av livet. En värld där det nödvändiga arbetet blir gjort, med minsta möjliga påverkan på miljön och största möjliga frihet för människorna som berörs av det. En värld där ingen längre tvingas att jobba ihjäl sig.

Det är klart folk jobbar ihjäl sig 7

 

Tack

Tack till Adrian för spånande, redigeringshjälp, pepp, förståelse, planering, idébollande, handledning, stöd, formuleringshjälp, kommentarer, medkänsla och massa mer.

Tack till Ellen för hjälp med formulering av frågelistan.

Tack till Molly och Niklas och Ylva och pappa för prat och påpekanden.

Tack till Tobias och Lisa för korrekturläsning och kommentarer.

Ett jättestort tack till alla er som deltog i samtalen och som jag ska hålla anonyma. Tack för att ni delade med er av era tankar och erfarenheter i projektet och gjorde projektet och rapporten möjliga. Jag lärde mig massor från er!

 

Källförteckning, Litteraturtips och vidareläsning

Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin av Roland Paulsen

Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde av Nina Björk

Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen av Richard Wilkinson och Kate Pickett

Kollaps – livet vid civilisationens slut av David Jonstad

Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet redaktör Stellan Tengroth

Klass – är du fin nog? Av Anneli Jordahl

All I Want for Christmas is planekonomi av Sara Granér

Inspelat samtal om arbetskritik med Unni Drougge och Roland Paulsen på Anarkistiska bokmässan.

 

Frågelista

Vad är arbete för er? Tycker ni att ordet är svårdefinierat, vagt?

Hur känner ni inför ordet arbete?

Finns det saker som klassas som arbete som inte borde göra det? Finns det saker som inte klassas som arbete som borde göra det? Har vad ni ser som ”arbete” förändrats under era liv?

Hur värderas det ni gör/era arbeten? Klassas det i samhället som t.ex. arbete eller som sysselsättning, omvårdnad, aktivism, hobbyverksamhet, hushållsarbete? Vad skulle hända om ert slags arbete inte utfördes?

Hur tänker ni om ordet ”sysselsättning”? Är det någonsin användbart eller är det bara förminskande? Borde allt arbete klassas som sysselsättning istället för att ”arbete” ska sättas överst i hierarkin bara för att någon anser att det är värt att betala för?

Hur får ni ihop pengar att leva på? Arbetar ni? Arbetar ni enligt samhället? Med vad i så fall? Vad har ni arbetat med förut, om något?

Vad är den största faktorn som påverkar din arbetssituation eller sysselsättning, tänker ni? Arbetstillstånd/migrationsstatus/ålder/utbildning/språkkunskaper/strukturell diskriminering/privilegiering? (Denna fråga kan avgöra vad nästa frågeklump blir).

 

Arbete och fritid samt sociala delar av arbete

Vad tänker ni om samhällets uppdelning i arbete/fritid?

Tar era arbeten kraft/tid/osv som ni hellre skulle lägga på annat? Vad?

Är standardiserade arbetstider önskvärt, eller ska det vara mer upp till var och en? Tycker ni att en standardiserad arbetstidsförkortning (typ 6 timmars arbetsdag) skulle vara något bra?

Vad händer om en vägrar delta i arbetsrelaterat umgänge – typ after work – på fritiden? Utfrysning?

Har ni några erfarenheter av teambuilding? Situationer där en förväntas bli ett lag med sina kollegor genom övningar?

Hur ser ni på orden ”arbetslös”, ”arbetsfri” och ”arbetssökande”? ”Arbetssökande” är det ord som arbetsförmedlingen använder idag.

Fikapausen är en situation som ofta kommer upp som en plats där normer och hierarkier återskapas på arbetsplatser, genom saker som sägs och inte sägs – vad som antas vara självklart och allmänt och speciellt, positioneras som exotiskt eller tabubelagt. Har ni erfarenheter av fikapauser eller att förväntas att delta i ”ofarligt och vardagligt socialt umgänge”?

 

Arbete och individ

Hur ser ni på relationen mellan inflytande på arbetsplatsen och vem en är/hur en uppfattas socialt? Vilka har möjlighet att få de arbeten de faktiskt vill ha, med rimliga arbetsvillkor? Kan du göra det jobb du önskar att du kunde/fick göra?

Vad är farorna och fördelarna med att låta sin yrkesroll bli en del av (eller hela) ens identitet? Vad är motsvarande faror med att inte identifiera sig med/ta ansvar över vad en gör på arbetstid?

Hur hamnade ni på de arbetsplatser ni är på nu? Hur stor valfrihet hade ni när ni valde arbete? Fick ni era arbeten med hjälp av kontakter?

Hur tänker ni om idén att arbete ska vara självförverkligande? Har ni erfarenhet av att ”växa” i något arbetsrelaterat sammanhang?

Passiviseras människor av arbetet tror ni? Hur i så fall? Vilka är mest utsatta?

Vad tror ni servicerollen gör med människor? Vad är ”bemötande” egentligen? Till exempel ”kunden har alltid rätt”? Vad tänker ni om ”emotionellt arbete” inom andra yrken, typ att trycka ner sin leda och irritation?

Vad är kompetens? Har ni ”rätt” kompetens för ert arbete? Hur tror ni det ser ut överlag? Lever vi i ett sant ”meritokratiskt” samhälle? Är det eftersträvansvärt? Har ni någon utbildning för det arbete som ni gör, är utbildningen användbar i/relevant för det dagliga arbetet?

 

Arbete och samhälle

Hur uppfattar ni att det pratas om arbete i samhället? Är ”det offentliga samtalet” alls inne på rätt spår eller slår det upp dimridåer runt vad som egentligen är viktigt?

Hur tänker ni om ”arbetslinjen”? Finns det något positivt i den? (I korthet: sysselsättning istället för pengar utan motprestation i alla lägen alltid.)

Hur samspelar synen på att få göra det en är bra på/gillar med att hålla människor på plats i ett klassystem? Vilka saker ses det som det bättre att vara bra på och att gilla att göra? Hamnar folk på de jobb de passar bäst på?

Om samhället var ordnat på ett annat sätt, skulle ni ändå vilja göra det ni gör i ert arbete idag? Hur mycket har ni ”valt” att arbeta med det ni arbetar med?

Vem tjänar på det arbete ni gör? Vem tjänar på det ni faktiskt gör på arbetet? Vem tjänar på att ni inte gör annat med den tid ni lägger på era arbeten?

Hur vanligt tror ni det är att makten på en arbetsplats göms genom saker som after work, öl med chefen och arbetsplatsen som familj? Och att makt utövas på ”informella arenor” typ cheferna golfar?

Många yrken bygger på den enas makt över andra, har ni erfarenheter av det? Hur tycker ni en ska förhålla sig till det? Finns det något som kan ses som att ”bara göra sitt jobb”? Vems är ansvaret i ett led, den som betalar för en uppgift, den som beställer den eller den som utför den? (Ex. vården: landstinget -> vårdbolag -> vårdpersonal)

Vilka arbeten är nödvändigast? Hur skulle samhället idealiskt vara upplagt för att få genuint nödvändigt arbete gjort?

Tror ni på roterande arbetsuppgifter som ett sätt att undvika specialisering och dela kunskap och kompetens? I vilken skala bör rotationen i så fall ske?

 

Arbete och ekonomi

Hur ser ni på ekonomisk tillväxt? Är tillväxt något odelat positivt, ett mål i sig? Är tillväxt något odelat negativt som alltid ska undvikas?

Hur tycker ni att samhällets resurser ska fördelas? Ska inkomst och arbete ha med varandra att göra? Ska folk behöva arbeta för att få pengar? Ska det i så fall vara kopplat till arbetsinsats på något sätt? Hur tydlig är kopplingen nu? Hur ser ni på idén om basinkomst?

Hur ser ni på bidrag?

Hur tänker ni om individuell lönesättning, löneförhöjningar och löneförhandlingar? Lönehöjningskriterier kan ha väldigt lite att göra med de faktiska arbetsuppgifterna och istället vara typ att komma med många förslag, oavsett förslagens innehåll och om de tillämpas, hur ser ni på det?

 

Arbete och hälsa/uthållighet

Hur påverkar arbete våra kroppar, sinnen, hälsa märker ni?

Vilka faktorer inom arbete tror ni spelar mest in på folks hälsa?

Hur ser ni på relationen mellan arbetsvillkor och hälsa? Hur ser ni på relationen mellan hälsa och möjlighet att påverka sitt arbete? Hurdana arbetstider tror ni skulle vara bäst för folks hälsa? Bestämma själv? Vad är det som arbetar emot ökat självbestämmande eller arbetstidförkortning?

Hur skulle arbete vara ordnat för att bäst värna om och i bästa fall stärka människors hälsa?

Vad tror ni trenden i den flexibla arbetsmarknaden med kort varsel på inringning men också de mer digitaliserade arbetsmarknaderna att ”alltid vara tillgänglig” gör med folks hälsa?

Hurdana arbetstider tror ni skulle vara bäst för folks hälsa? Bestämma själv? Vad är det som arbetar emot ökat självbestämmande eller arbetstidförkortning?

 

Avslutningsfråga

Har ni några insikter om arbete/arbetsliv/arbetssamhället som ni önskar att alla kände till?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Demokratisk fördelningspolitik i praktiken

Demokratisk fördelningspolitik i praktiken

Syntolkning: Bilden föreställer en person som pratar. Den signalerar med ett litet utrymme mellan sin tumme och pekfinger nära ögat att den talar om något litet. I bilden står texten: Det finns tyvärr ingen marknad för era rättigheter. Ni är en så försvinnande liten grupp och det är vårt ansvar att prioritera de stora behoven i samhället. Orden "försvinnande liten" är inklämda i skarven tummen och pekfingret.

Diskussionsfrågor

Finns det något som gör att vissa tänkta grupper är och förblir “försvinnande små”?

Är några behov förhandlingsbara, bara för att det är få som har dem? Vem kan i sådana fall förhandla om dem?

Vems behov ses som behov och möts av lösningar, vems som särbehov och möts med särlösningar?

Vad händer när rättigheter betraktas som förmåner och behov som önskemål?

Vilka är skillnaderna mellan begreppen “norm” och “majoritet”?

Är majoritets- eller normorientering det samma som demokrati?

Vilka kommer till en plats som är öppen för alla, och på vilkas villkor blir innehållet?

Kan vi organisera utifrån andra principer än öppenhet?

Vilka blir effekterna av att offentlig verksamhet organiseras utifrån de mest begärliga och köpstarka invånarna?

Vad händer när behov och rättigheter behandlas på en marknadsmässigt sätt och invånaren ses mer som kund?

Vilka samhällsgrupper har en reell valfrihet på marknaden och vilka behov finns som det aldrig kommer att vara makrknadsmässigt och kortsiktigt lönsamt att organisera efter?

Ladda ned frågorna och bilden.

Syntolkning

Bilden föreställer en person som pratar. Den signalerar med ett litet utrymme mellan sin tumme och pekfinger nära ögat att den talar om något litet. I bilden står texten “Det finns tyvärr ingen marknad för era rättigheter. Ni är en så försvinnande liten grupp och det är vårt ansvar att prioritera de stora behoven i samhället”. Orden “försvinnande liten” är inklämda i skarven tummen och pekfingret.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Skammen är inte din att tvätta bort

Skammen är inte din att tvätta bort

Ätstört

 

Texten publicerades i Ätstört, en antologi om fett mat och makt år 2011. Hämta den som pdf, köp hela boken via ETC förlag eller lyssna på Wendel Strömbecks inläsning av texten

Jag har en kompis som just har fått en fitta. Min kompis ville inte ha en fitta, utan var helt nöjd med hur hennes könsorgan var innan hon opererades. Hon kände inget behov av att ändra på sig. Behovet låg hos någon annan. Övertalningen kom från Rättsliga rådet när hon var där för att ansöka om ett kvinnligt personnummer. Ingenstans, vare sig i den svenska lagen eller i de internationella behandlingsrekommendationerna, krävs det att en transsexuell person låter operera sina genitalier för att få byta juridiskt kön. Ändå upplevde myndighetsutövarna att de hade rätt att pressa henne och villkora det juridiska bytet. Min kompis vågade inte säga ifrån. Fastän hon känner till sina rättigheter kände hon att det var enklast att bara göra som de ville.

Vården av transsexuella är idag på många sätt inte patientorienterad. Den utgår inte från att låta den vårdsökande definiera vilket vårdbehov den har och vilka kroppsliga åtgärder som skulle hjälpa den att leva ett långt och lyckligt liv. Istället utgår dagens vård ifrån att skapa rätt sorts könsmässigt linjära och entydiga män eller kvinnor. En linjär kropp är en sådan där alla typer av könsmarkörer hos en person pekar åt samma håll: personnummer, könsorgan och kroppsbehåring, namn, könsuttryck och identitet ska alla säga samma sak. Vårdgivarnas fokus läggs på formandet av den vårdsökande så att den kan passa in i de snävaste av könsroller och kroppsformar, ibland med hjälp av praktiska våldsutövanden så som i min kompis fall. Transvården kan användas som ett exempel på hur vården eftersträvar kroppslig och identitetsmässig normalitet och utsuddande av alla typer av normavvikelse. Kroppsnormativitet inom vården kan i sin tur användas som en spegel för att se hur normerna ser ut i samhället i stort.

Normen som alla kroppar ska sträva emot är den linjärt könade, vita, smala, symmetriska och fullt funktionella kroppen. Det är den enda kroppen som får representera människor i allmänhet, till exempel i tidningar och på teve. Det är normkroppen. Normkroppen är biljetten till att slippa definieras utifrån sin kroppsform. Det är därför avvikande kroppar uppfattas som mer kroppsliga än normkroppar. När normkroppen visas upplevs den som neutral, normal, naturlig, ren och självklar. Kroppar som avviker från normen, som är asymmetriska, transkroppar, icke-vita kroppar och feta kroppar visas bara upp i undantagsfall och för att bekräfta vad som är normalt. De får bara synas när det handlar om avvikelsen i fråga, som när en fet kropp visas när det handlar om vikt, en rullstolsburen kropp visas när det handlar om framkomlighet och transkroppar när det är Pridefestival. När de då visas upplevs de som abnorma, smutsiga och problematiska. Eller som fascinerande och exotiska. Ett som är säkert är att det ska göras en grej av den avvikande kroppen, och görs inte det kan inte personen synas. Det är på normens villkor eller inte alls.

Avvikaren med sin kropp blir tittad på, som ett passivt objekt, av andra som tittar och är aktiva subjekt. Om vi är objekt begränsas vårt handlingsutrymme som blir automatiskt och självklart om vi är subjekt. Att bli subjekt gör att en får hög ingångstrovärdighet i nya sammanhang. Att ha handlingsutrymme kan innebära att kunna fatta beslut över sitt liv, bestämma över sig själv, välja och välja från, känna kontroll över sitt liv och att kunna röra sig i samhället och delta i det ekonomiskt, socialt och politiskt. Kort sagt är handlingsutrymme det samma som att ha makt.

Vårt samhälle, alltså systemet som innehåller alla dessa normer, ses också som neutralt och självklart precis som normkropparna. Det leder till att eventuella problem som individer med avvikande kroppar stöter på ses som individuella, och inte som att det skulle vara fel på systemet. Personen som upplever problemet blir då problembärare. Problemet ses som att det inte fanns innan individen kom dit och därför blir problemen också lösta på individuell nivå. Antingen genom en flexibel lösning från systemets håll eller på att ändra på individen så att den ska fungera så bra som möjligt genom att avvikelsen görs så liten som möjligt. Avvikaren, som upplev som smutsig, kan då försöka att normalisera sig för att få färre friktioner. Vi kan likna detta med att försöka att tvätta bort smutsen.

På individnivå finns det många sätt som avvikare kan tvätta sig på. Som att ändra på eller gömma sin kropp, att använda eller gömma ett hjälpmedel, att byta umgänge, sitt uttryckssätt eller genom att hävda sin normalitet genom statussymboler utanför kroppen. Syftet med tvättningen är att passera i normsamhället som en i mängden, till skillnad från att fastna och möta till exempel normativitet, objektifiering, exotisering eller andra jobbiga situationer där kroppen hamnar i fokus som tas från personen. Transpersoner och transsexuella använder ofta träning, kirurgi och mat för att försöka skapa normkroppar. Eftersom tillgången till den transspecifika vården är så extremt begränsad blir mat och träning de mest tillgängliga sätten att försöka få handlingsutrymme och makt över sitt liv. Att vara transidentifierad sätter mycket fokus på kroppar och hur de kommunicerar kön. Mat och träning blir ett motstånd mot kroppens könsmarkörer och skapandet av nya. Vald fethet för att dölja bröst eller för att framhäva höfter, att inte träna för att inte riskera att bränna kalorier, att försöka träna bort bröst, att banta bort mens eller att äta mängder av pumpakärnor som innehåller östrogen finns också som normaliserade praktiker för att försöka att förändra den grundplåt till kropp som en givits.

Inte sällan leder tvättningen till dubbla känslor och dubbla bestraffningar för den som avviker från normen. Det är en omöjlig position som avvikare befinner sig i, för hur den än gör så blir det fel. Skam kan skapas av att vilja och försöka att passa in, för att vi därigenom ogiltigförklarar oss själva och andra avvikare. Dessutom skapas skam när vi misslyckas i våra försök att passera. När vi inte passerar kan vi lära oss kroppsdysfori. Kroppsdysfori innebär ett hat mot den olydiga kroppen som inte kommunicerar det vi vill kommunicera. Det är en maktlöshet inför att våra kroppar kodas av andra utan vår kontroll eller vårt godkännande. Det är alltså inte fel på identiteten eller kroppen i sig, utan på systemet som identiteten och kroppen befinner sig i som skapar personens känsla av smutsighet, objektsposition och minskar dess makt. Att känna ett hat mot den egna kroppen är förstås tärande och inget som borde uppmuntras.

Svensk förening för transsexuell hälsa (SFTH) däremot förutsätter kroppsdysfori och har upplevelsen av kroppshat som ett krav för att den som benämner sig som transsexuell också ska kunna kvalificera som transsexuell i deras system och få vård. Föreningen samlar personer som är professionellt involverade i vården för könskorrigerande behandlingar i Sverige. Föreningens medlemmar finns över hela landet i utredningsteam och är de som bestämmer vilka vårdsökande som ska få tillgång till könskorrigerande behandlingar. Föreningen har skrivit ett remissvar till Socialstyrelsen om utredningen som gjordes kring transidentifierade personers vårdbehov. Det publicerats i Föreningen psykisk hälsas (SFPH:s) tidskrift Psykisk Hälsa nummer 3-4 2010. SFTH skriver att de är mycket tveksamma till att vården ska vara tillgänglig för de vårdsökande som inte ”vill gå hela vägen”. Däribland mot kvinnor som inte vill ha genital kirurgi, med motiveringen att resultaten är så bra. Bra verkar här betyda att könsorganen efteråt ser ut och upplevs som fittorna på fittfödda personer. De skriver också att de har mer förståelse för män som inte vill genomgå genital kirurgi, för att resultaten av kirurgin är så dåliga. De ägnar inte en tanke på vilken skam det skapar hos transmän som genomgått genital kirurgi att få höra att deras kukar är exempel på dåliga resultat. SFTH tar inte heller ansvar för att deras yttrande just bekräftat manskroppen och mansidealet och den medfödda kuken.

Genom att göra kroppsdysforin till en självklarhet och bekräfta normkropparna skapar föreningen också kroppsdysfori, eftersom den positionerar transkroppar som smutsiga och omöjliga. Genom att vilja skapa rena män eller kvinnor återskapar SFTH stigmatiseringen av transkroppar. Att uppmuntra avvikande kroppars tvättning till normkroppar är inte ett neutralt ställningstagande även om vårdgivarna kanske tänker att de gör sina vårdsökande en tjänst genom att rätta till dem till normerna så att patienterna ska slippa att uppleva transfobi i framtiden. Det vårdgivarna gör när de uppmuntrar skapandet av rena kön kan jämföras med rashygien. Rashygien är en del av högerextrem ideologi som går ut på att olika tänkta ”raser” av människor inte ska blanda sig med varandra utan skiljas åt och där den ariska kroppen ska behållas fläckfri och maktfullkomlig. Att försöka ta bort det avvikande ur en transsexuell person är genushygien, att försöka att skapa rena kvinnor eller män. Det är minst sagt oetiskt och inte en rimlig lösning för att det neutraliserar den transfoba positionen, det gör avvikaren till problembärare och ökar behovet av tvättning.

Alla avvikare har det gemensamt att tvättning påhejas utifrån och att inte tvätta sig bestraffas. Användandet av skam som verktyg är vanligt förekommande för att få någon att känna sig smutsig och fel, och få den att börja tvätta sig. Som när någon kallar en annan för ”fetto” eller när någon säger till en transkille att han inte ser ut som ”en riktig kille”. Sådana straff skapar skam och får ofta tvättning till effekt. När sedan den som kallats fetto och den som passerar som kille tvättat sig och förändrat kroppen kommer belöningen från omvärlden i form av utebliven friktion och bekräftelse av personen och kroppsnormen genom uttryck som ”vad snygg du är, när du gått ned i vikt” eller ”nu kunde man ta dig för riktig kille! Ingen kunde någonsin ana något annat”.

De sociala bitarna av tvättning handlar ytterst om assimilering. Det innebär att bli så lik normgruppen som möjligt eller i varje fall att få människor i normpositioner att uppfatta en som en av dem. I normens ögon går det inte att både vara stolt och fet och vägra att banta och samtidigt få hög status eller både vara stolt och transsexuell och få handlingsutrymme som kvinna eller man. För att kunna ses som en i mängden måste avvikaren bekänna sig till normen och erkänna normkroppen som den mest värda. Den måste också vara lojal mot normen och släppa eventuell lojalitet till smutsiga grupper. Det är detta som händer när en från normen avvikande grupp eller en individ (före detta transsexuell) gör slut med begreppet eller gruppen (transpersoner eller transsexuella) och vill bli som normen (cismän och ciskvinnor). Det är viktigt för normen att den som är fet eller transsexuell känner sig sjuk och vill att fetheten eller transsexualismen botas. Det som tvättas bort och får stryka på foten är rätten till sin hela historia och bakgrund, individualitet, sin kultur, sitt språk och sin särart. Det personen vinner är en subjektsposition och makt.

Ibland ställs tvättning till och med som krav från en med makt på en annan som är avvikande från normen. Det kan vara direkt som i min kompis fall eller genom underliggande pikar eller hinder. Det kan också vara så att individer själva känner att de vill tvätta sig för att passa in bättre och få mer makt. Det behöver inte bara vara kroppar som tvättas, utan även det sociala som ska normaliseras och bli rent. Som när före detta transsexuella tvättar sig fria från alla transrelaterade begrepp. Ibland tvättar sig hela grupper för att uppfattas som rena i normens ögon. De värsta exemplen är när en grupp positionerar sig mot något som de anser som smutsigt, och som i jämförelse får dem att upplevas som rena. Detta hände när transvestiter med dubbla roller som grupp positionerade sig mot den tänkta smutsen i fetischistisk transvestism i fråga om att ta bort sjukdomsstämpeln på sin egen grupp. Strategin gör att normen förblir orörd och två grupper som kunde stärka varandra har söndrats.

För att få tillgång till den livsnödvändiga könskorrigerande vården måste den vårdsökande bekänna sig till normen. Vården villkoras ofta av med den vårdsökandes tvättning eller vilja till tvättning. Kraven som ställs kan handla om att tvätta sig själv till rena kroppsspråk, vikt och andra ansträngningar som den vårdsökande kan göra för att passera. Den ska tvättas ren från smuts i form av könsöverskridanden. Personen måste också uttrycka en känsla för att det bara finns två kön och att den bara och för alltid hör till det andra av dem utan tvetydigheter. Villkorandet av vården kan jämföras med en förhandlingssituation där vårdgivaren sitter på alla beslut och all makt medan den transsexuella måste bära all bevisbörda för att den är värdig vården.

Ett exempel vad gäller den genitala kirurgin igen är att transmän som väljer att inte genomgå genital kirurgi alltid får en förstående nick från vårdgivaren som också säger ”jaha, du väntar”. Väntan refererar till den tekniska utvecklingen av kirurgin för att göra kukar som har mer likhet med medfödda kukar. Vårdgivarna kan för sitt liv inte förstå att storkuken inte är en avgörande kvalitetsfaktor i alla människors liv och att det går alldeles utmärkt att separera kroppen från könet.  Exemplet visar att bekännelsen till normen ”ja, jag väntar på storkuken” är minst lika viktig som det faktiska skaffandet av storkuken. Att avböja och säga sig ha andra ideal sätter andra delar av ens tillgång till den könskorrigerande vården på spel.

Det är helt orimligt att vårdsystemet ska få fortsätta att organiseras på ett sådant här sätt som skapar ohälsa genom skambeläggande och tvättningskrav. Vårdtagarna sätts i en omöjlig sits och blir flerfaldigt utsatta i förhållande till ett generellt underläge som transpersoner och transsexuella har i förhållande till cispersoner, den beroendeställning och maktlöshet som alla vårdtagare har i förhållande till vårdgivare och har inget annat att förhandla med än sin praktiska tvättning och bekännelse till normen. Vårdtagaren är maktlös i situationen och kan inte annat än att tvätta sig, låtsas tvätta sig eller att inte ta del av vården. Idag finns ett vårdmonopol på transvård vilket gör att det är minst sagt svårt att kunna förändra sin kropp efter eget tycke utanför systemet. Att låta bli att tvätta sig till vården inom systemet innebär i princip att en måste välja att leva som ”sitt ursprungliga kön” eller som något helt annat. Att låtsas vara ”sitt ursprungliga kön” är sällan ett alternativ eftersom personen ju är transsexuell och identifierar sig inte som könet i fråga, och att leva som något helt annat är svårt eftersom också resten av samhället är organiserat efter tvåkönsmodellen. Som sista alternativ som bara finns tillgänglig för den med pengar är att åka till Thailand, vilket inte heller på något sätt garanterar att du kan hållas med hormoner under resten av ditt liv. Därför är lämnandet av vården ett icke-val, varför många går med på kraven som ställs. Många transsexuella vill vara cispersoner, någon som varken har en transidentitet, transkropp eller transbakgrund. Det beror bland annat på att transpositionen i det normativa samhället blir så omöjlig att kombinera med makt. För många är kravet på tvättning uppifrån därför helt välkommet. Däremot behövs också en förståelse för att alla transsexuella inte har samma bild som könskorrigerarna av vad som är möjligt och önskvärt inom ramen för könen man och kvinna vad gäller identitet, kropp och uttryck. Tillgången till vården ska därför finnas för alla och samtidigt inte vara tvingande för någon. Den nuvarande behandlingsmodellen är inhuman och sliter på så väl avvikares kroppar, psyken och identiteter. Villkoranden av vård är normativa övergrepp och hör inte hemma i verksamhet som ska vara till för att öka hälsan hos den som är vårdsökande.

Den hållbara transvården måste utgå ifrån en strukturell förståelse och från patientens önskemål och behov. Vården måste tillåta även avvikare att fatta beslut om sina kroppar. Vård som är förankrad i den vårdsökande ger givetvis bättre resultat i form av ökad hälsa både på lång och kort sikt. Vården måste bli ett samtal mellan vårdgivare och vårdtagare där den vårdtagaren bemöts med respekt och som någon som är förmögen att fatta beslut om sin kropp och sitt liv. Svensk förening för transsexuell hälsa måste till exempel börja arbeta med att skapa hälsa istället för att skapa ohälsa. All vård måste utgå ifrån patienten, att den själv får definiera sitt vårdbehov och tillsammans med sin vådgivare definiera vad som är en bra, rimlig och långsiktig tanke om kroppen. Då skulle parterna samarbeta för samma mål istället för att förhandla där den ena har allt och den andra inte har något att förhandla med. Eftersom det inte alltid hjälper att tvätta sig för att slippa transfobi, blir det också viktigt att alla som kan utsättas för den får verktyg att hantera den. Dessutom blir det en fråga om livskvalité att de transpersoner och transsexuella som lärt sig att hata sina kroppar också får stöttning i att närma sig sina kroppar, hitta saker som känns bra med dem och får lov att trivas med dem.

Bekräftande av kroppsnormer sker dessvärre inte bara inom vården utan i varje okritisk tanke, ord, handling och lag. Alla kan bekräfta normkroppens självklara särställning. Alla kan också bryta återskapandet av normen genom att ifrågasätta den och välja att bekänna sig till något annat. En bra början är att synliggöra tankarna om renhet och smuts. Smutsen är påhittad för att vi ska vara passiva objekt, skämmas för dem vi är och inte ta plats. Jag tror på skapandet av en fet, bred och obekväm kroppspolitisk rörelse som fokuserar mer på samhällskroppen än på de begränsningar som de fysiska kropparna får i den. Vi måste börja att se på normavvikares ohälsa som systemproblem och vägra att lägga ansvaret på individer för de hinder som finns. Vi behöver syna likheterna i orättvisorna och vägra att ta på oss skammen när vi inte passar in i samhället som andra skapat för sig själva. Först då kan vi få ett samhälle där ingen behöver leva ett liv på någon annans villkor.

Adrian Repka

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

Könsutredningströjan, en tvåvägslögn

Kompisen:

“Min läkare säger att jag måste klä mig som man hela tiden för att få en remiss till utredningsteamet. Hon säger att det är real life test, är det rätt? Ska jag alltså gå och köpa herrkläder och gå hela vägen, fast jag mer är en Thomas DiLevakille?”

Adrian:

Real life test ska göras inom en könsutredning om alls, det har din läkare på öppenpsykiatriska mottagningen inte att göra med. Den borde veta bättre än att påstå det. Det är ett jättestort problem i det här systemet som finns idag, att många transsexuella blir fasthållna i hemmasnickrade utredningar och inte vidareremitterade till någon som i vart fall har mer erfarenhet att göra det*.

Det läkaren säger till dig om kläderna är inte rätt, men tyvärr är kravet vanligt och den vårdsökande får spela med för att få det den behöver. Det finns otaliga berättelser om transsexuella som köper en utredningströja och som anstränger sig mycket för att passera så väl som möjligt i möten med de som styr tillgången till över hormonerna och kirurgin.

Utredarna vet säkert att många låtsas och ljuger och att tröjan bara är en fasad (liksom alla könsroller i samhället) men accepterar lögnen hellre än att erkänna att deras vårdsökande skulle ha personligheter och behov som ligger utanför tvåkönsnormen.

Du klär dig som du gör nu för att det passar dig. Stilen kanske passar dig med den kropp du har för att samhället ska låta dig vara ifred. Oavsett om du skulle trivas med det eller inte, är risken för utsatthet större också om du maskuliniserar en kropp som inte positioneras som en mans. Att kroppen och könsuttrycket skär sig i andras ögon gör dig till en måltavla för transfoba hatbrott, och det är mycket oansvarigt av en läkare att sätta dig i en sådan sits.

Det är även en dubbel bestraffning att läkaren menar att du ska “passera” som “man” innan du fått hjälp med att påverka kroppen. Det är ett problem att allt läkarna gör är att pressa dig när de borde stötta dig och på något sätt hjälpa dig att överleva med kroppen och identiteten samtidigt. Det är som att de mest arbetar med att upprätthålla tvåkönssystemet, och inte med att utgå ifrån den vårdsökandes problemställningar och livsvillkor.

Att kunna vara mer som Thomas DiLeva är få förunnat, och för transsexuella föreskrivs fortfarande strikta könsnormer. Så mina förslag är att du låtsas att du lyssnar, skaffar en utredningströja, berättar om risken för transfoba hatbrott och inte låter det äta upp den du egentligen är. På andra sidan av utredning, diagnos och det du vill ha av hormoner och kirurgi kan du vara mer dig själv. Samt på alla dagar som inte är under könsutredarnas lupp när du väl kommer dit.

Motstånd och ifrågasättande av systemet är så klart viktigt, men det är inget ansvar jag tycker att en har eftersom en då riskerar att inte få den vård en behöver. Det viktigaste i din vårdsituation är ändå du. Om du mår bättre av att göra motstånd där och då, gör det. Men det kanske finns mer givande strategier som får större genomslagskraft än där du sitter i en vårdsökande roll, eftersom läkaren i sammanhanget är övertygad om att den sitter på kunskapen och att du sitter på åsikten. Fastän jag skulle hävda att det är helt tvärt om.

*att bli utredd av ett utredningsteam garanterar inte att en persons identitet blir respekterad eller att utredningen genomförs på vetenskaplig grund.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone
Skäggiga män – om landstinget själv får välja

Skäggiga män – om landstinget själv får välja

Bild 3

Enligt min vän Simon Leivo har läkare på utredningsteamen för transsexualism i både Uppsala och Linköping stoppat transmäns ansökningar om nytt juridiskt kön till rättsliga rådet. Motiveringen är att riktiga män har skägg och att dessa två män inte har skägg och därför inte kan vara män.

Det finns så många nivåer som detta är problematiskt på. De mest uppenbara är de om kroppar, förutsättningar, könsidentiteter och alla mäns varierade grad av behåring. De mindre uppenbara handlar om normativitet, om upprätthållande av två idealkön och cementerande av könsnormer. En kan bli förvånad över att sådana uttalade åsikter finns på så hög nivå i samhället och inte bara i pinsamma facebookgrupper.

En ytterligare nivå av normativitet blir synlig när vi diskuterar föreställningar om etnicitet och fysiska förutsättningar. Signe Bremer, doktorand i etnologi vid Göteborgs universitet skriver just nu på sin avhandling Kroppslinjer där hen bland annat synliggör en person med en kropp som positioneras som utomeuropeisk får ett ytterligare hinder när berättelserna om transsexualism hos män i Sverige både från utredningsteamen och från transmanssamhället är centrerad kring västerländska, vita kroppar och dessa kroppars behåring. Enligt de vita behåringsnormerna finns alltså inga män som är ohåriga, vilket exkluderar en mängd män. Bland annat många män med kroppar som läses som östasiatiska.

Jag önskar att jag inte var så van vid att läsa om sådana normativa övergrepp och maktmissbruk som dessa från utredningsteamen i Uppsala och Linköping. Men tyvärr är berättelserna mer vardag än helg. Hos utredningsteamet i Stockholm har tre av mina vänner på allvar fått förklarat för sig att förväntningarna på män i vårt samhälle är sådana att om en kvinna står och har fått problem med sin bil i väggrenen i snöstorm kommer de som män att förväntas att hjälpa henne. Frågan mellan raderna här var om de är redo att axla den rollen.

Genom en sådan frågeställning avslöjar utredaren följande föreställningar och åsikter:

  • att de som sitter i utredningsstolen levt under en varsin sten utan kontakt med omgivningen och begrepp om könsroller fram till den dagen då de fick träffa utredaren
  • att det inte är något medmänskligt att hjälpa varandra i svåra situationer oavsett genus och efter bästa förmåga, utan något som tillhör “mannen” i riktning till “kvinnan”
  • en åsikt om att kvinnor är oförmögna att hantera sin egen bilism
  • att personliga preferenser såsom “jag är storstadsbo, miljövän och har inte körkort” inte existerar

Att ifrågasätta ens en del av premissen gör att den som är i utredning riskerar hela den vård som den ofta inte kan välja bort.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone

I Sverige har vi inte tvångskastrerat folk sedan… 2014?

slutkastrerat

Vi som har skrivit detta heter Kai, Axel och Adrian. Vi är aktivister.

Denna text handlar om transfobi, om könsnormer och om några makthavande tänkares önskan om att hålla ordning i könsleden. Det handlar om kroppar, biologi, vem som har rätt att skaffa barn och på vilket sätt. Det handlar om en seriös statlig utredning som på allvar menar att det är skäligt att tvinga människor till kastration för en juridisk procedurs skull.

1972 var Sverige ett av de första länderna i världen som stiftade en lag som gav transsexuella personer möjlighet att ändra juridisk könstillhörighet, lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall. Samhällsklimatet var då ett helt annat, vilket färgar hur heteronormativt och transfobiskt lagen är skriven.

Lagen har varit i stort sett oförändrad sedan dess, trots upprepade försök till förändring från riksdagsledamöter. Förra regeringen gav år 2006 i uppdrag till en utredare att se över de fyra krav som ställs för ändrad könstillhörighet, nämligen 18 års åldersgräns, svenskt medborgarskap, civilstånd som ogift samt sterilisering.

Uppdragsgivarna ansåg att lagen var otidsenlig, på grund av ändrad familjerätt och attityder i samhället, och därmed behövde ses över. Utredningen skulle se över lagens utformning och i detta arbete anlägga ett genusperspektiv. Våren 2007 kom utredningens förslag till ny lagstiftning, SOU 2007:16.

Trots politikernas goda vilja åstadkommer utredaren en inte bara dåligt genomförd utredning utan presenterar även förslag med motstridiga argument. Ett exempel är att de i ena stunden uttrycker att ett krav på sterilisering är hemskt och inhumant och föreslår att det tas bort, för att i nästa stund föreslå att kravet ersättas med ett hårdare krav, kravet om borttagandet av könskörtlarna. Det vill säga kastrering.

En annan ogenomtänkt argumentation i utredningen handlar om sparandet av könsceller. Enligt det nya lagförslaget skall transsexuella ges möjlighet att spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna bli biologiska föräldrar i framtiden. Idag ges ingen den möjligheten eftersom sterilitetskravet i dagens lag tolkas så att inga könsceller får finnas sparade. Även om det blir tillåtet att frysa ner ägg eller spermier är det dock få som kommer kunna använda dessa för att skaffa barn. Surrogatmödraskapet är förbjudet i Sverige och det leder till att enbart en transsexuell kvinna som lever med en fertil kvinna kan använda sina spermier för att bli förälder. Här behövs alltså fler lagändringar för att ge transsexuella reella möjligheter att bli biologiska föräldrar.

Utredarna har också målat in sig i ett cirkelargumentshörn om kastreringskravet och 18-års åldersgräns för ny juridisk status. Det ena påfundet legitimerar det andra. De vill fortfarande inte tillåta fastställelse av ett nytt juridiskt kön för barn under 18 års ålder, eftersom det skulle ställa krav på irreversibel kirurgi i och med kastreringsingreppet. Detta anses som ett för stort beslut att fatta för någon under 18 år. Vad de inte kommer ihåg är att det är de som hittat på kravet av dessa irreversibla åtgärder. Utan juridiskt krav på kastrering behöver ingen irreversibel åtgärd genomföras av medicinska skäl.

I likhet med argumentationen för tvångssteriliseringar i Sverige på 30- och 40-talen förordas en skenbar frivillighet. Utredaren uttrycker som försvar till kastrationsförslaget att många ändå vill genomgå proceduren. Att hoppa från en frivillig åtgärd som många väljer, till att påtvinga alla det är stort. Vissa transsexuella personer varken kan eller vill genomgå några operationer, och det borde absolut vara upp till var och en att bestämma vad som är rätt för deras kroppar. Och ändå slippa leva i ett juridiskt ingenmansland.

Det kanske verkar som en rättvis tanke, att eftersom alla män inte kan föda barn ska ingen man få göra det. Precis som i frågan om insemination för två kvinnor som lever tillsammans. Där får man inte testa att göra båda kropparna gravida samtidigt, det vore att få försprång framför alla de som lever tillsammans en biologisk kvinna och en biologisk man, eftersom det då bara finns en kropp att inseminera. Behöver de olikkönade parens rättigheter och privilegier skyddas så mycket att vi inte kan utgå ifrån vad som är möjligt, istället för vad som på pappret verkar rättvist? Det verkar också som att utredaren tycker att viljan att föda barn är något heligt kvinnligt, och tyder på att man inte är tillräckligt transsexuell som man om man vill föda barn. Att vilja skaffa barn är, om något, en mänsklig drift som många människor har, och då skaffar man väl barn på de sätt man kan. En man som ska föda barn i Sverige lär ha det svårt nog genom hela mödravårds- och kvinnoklinikssystemet, bara för att han i varje möte med det måste gå emot sin könsidentitet. Istället för att straffa honom ännu mer, borde man underlätta genom att utveckla systemen och exempelvis språket till genusneutralt. För tro mig, det har alltid funnits och kommer alltid att finnas män i Sverige som föder barn och kvinnor som är biologiska pappor. Det kan ingen lag hindra helt, och det bör heller inte vara lagens syfte. Lagen bör istället utformas utifrån verkligheten med syfte att skapa möjligheter för alla föräldrar att utöva sitt föräldraskap och vara inkluderade i de gemensamma juridiska systemen.

Vi hoppas på att bli glatt överraskade, och känna igen många av våra tankar i propositionen, som enligt Göran Hägglund ska läggas av regeringen i vår. Istället för att argumentera för tvingande kroppsliga ingrepp som Regeringsformen, det vill säga grundlagen, förbjuder kan inspiration hämtas från Storbritannien eller Spanien som är de europeiska länder som har stiftat nya lagar på området under 2000-talet. De väljer en helt annan väg och ställer inga krav på kirurgi för att personer ska kunna ändra juridisk könstillhörighet. Dessa lagar har tillkommit för att underlätta för människor att leva sina dagliga liv i sitt genus. Lagen blir på det sättet skapad för människorna och utifrån hur de lever, och inte för att upprätthålla lagen själv och en förlegad samhällsordning som skapar hinder.

adrian-kai-axel

 

Adrian Repka

Kai Bergendal

Axel Repka

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone