Det blir inget happy pride

Stolthet är tydligen en grill på hjul där det steks korv inlindad i bacon.

Stolthet verkar också vara ett företags möjlighet att få visa upp sina fem olika typer av konstgräsmatta.

Stolthet är det när en vit och troligen gay person prutar för att ölen som den troligen hemlösa personen säljer på gatan kostar 3 dollar, medan han helst bara skulle betala två.

Stolthet är också ett evigt könande för att få sälja saker «hi ladies, we have some awsome symbols for you to wear with pride» och kommentrerande «you guys look really cute!».

Stolthet verkar det också kallas när cismän sitter med öl och bar överkropp i parken innan Dykemarch medan varma Dykes sitter med tröjorna på medan de dricker sin öl.

Stolthet är vad åskådare känner när gay polis efter polis efter polis går i stolthetsparaden och den ingallrade sheriffbussen får passera publiken som om den stod för något neutralt.

Stolthet är tydligen ursnygga transmän med ölburkar som spänner muskler och låtsasbrottas och har inte tid eller lust att se något annat än sig själva, inte ens de blyga och för dem osynliga misfitsen som sitter alldeles bredvid.

Stolthet kan också vara att säga från scenen, som en positiv förebild, att «se till att få ligga idag för lyckas du inte med det nu  så kommer du aldrig att få något».

Stolthet är verkligen att spela Lady Gagas «I was born this way» och på det sättet acceptera problematiserandet av från normen avvikande identiteter.

«Happy Pride!!!» ropar de efter mig på gatan och jag förstår inte riktigt vilken del av det här som är det som jag tänks vara «happy» över. Att jag kan välja att bära hur höga strutsfjäderplymer jag vill en dag om året utan att vara rädd eller att det massproducerade plastskräpet finns i sex olika färger? Att det fins minst fyra olika gay-friendly candidates för det nästkommande lokala valet «that supports our families»? Ska jag fira min egen eller andras mångfald? Ingens identitet är för mig så laddad att jag skulle känna ett behov av att ha till exemepl en «i love gays» t-shirt på mig.

För mig blir det nog aldrig något happy pride. Pride ska vara till för att förbättra saker och när jag gör det med andra, ja det är då jag kan känna mig ‘happy’. Pride ska vara ett tillfälle för politik – inte en urskuldande men glittrig ölfest som är okej med de betydande sociala orättvisorna som finns i våra communities som också återskapas av själva firandena.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone