Normkritik

Läs texten som .pdf

Normkritik är sätt att arbeta på och tänka för att öka rättvisan i olika sammanhang. Normkritik kan vara ett eftersträvansvärt mål och en process. Normer är de sätt vi är- och gör saker på som uppmuntras i ett sammanhang eller uppfattas som neutrala. De kan synliggöras genom att leta efter de grundläggande förutsättningarna i sammanhanget vi undersöker.

Begränsande normer och obalanser i makt och status finns i alla sammanhang, men deras former och effekter skiljer sig åt från ställe till ställe. Vi kan inte bli av med normer, men vi kan förändra dem långsamt och förhålla oss till dem. Vi kan lära oss att uppfatta de normer som finns omkring oss och i oss själva. Därifrån kan vi verka för att de sammanhang som vi har inflytande över är så inkluderande som möjligt.

Ibland specificeras vilken norm det är som är i fokus för tillfället så som (hetero)normkritisk eller (vithets)normkritisk. Att vara (hetero)normkritisk exempelvis innebär inte att en person är kritisk mot heterosexuella personer i sig, utan mot den särställning som det olikkönade parförhållandet har i samhället juridiskt, socialt, kulturellt och hälsomässigt. Den heteronormkritiske uppfattar, kan peka på och vill förändra denna norm. Den uppfattar hur normen tar sig uttryck i allt från tvingande lagstiftning, till förväntningar i sociala sammanhang och tonåringens ängslan i att “komma ut”.

Rent konkret diskrimineras samkönade par strukturellt i inseminations- och adoptionsköer (vilket gynnar de olikkönade paren som får förtur). Ogifta personer får enligt lag inte inseminera och transsexuella tvångssteriliseras i Sverige ett tag till vid ändring av juridiskt kön till förmån för att det ska vara ”ordning i släktleden”. Socialt förutsätts det att det finns två kön och att en identifierar sig som samma kön hela livet. Alla förväntas vara heterosexuella och ihop med en person i taget vilket gör att folk som bryter mot denna norm måste “komma ut”. På biografer syns mest heterosexuella kärlekspar som regisserats av heterosexuella personer och gestaltas av heterosexuella skådespelare som i rekryteringen sett som pålitliga och trevliga för att de pratat om sina normenliga familjer och fritidsintressen. När avvikare från (hetero)normen syns på film beskrivs deras kärlek som ”ett sökande efter sig själv” och inte som romantik. Den som bryter mot (hetero)normen undviker oftare att söka vård vid sjukdom än den som är innanför normens ramar.

Denna norm liksom andra får olika effekter för olika personer beroende på personens position i förhållande till andra normer. Det kallas ibland intersektionalitet eller förtryckssamverkan. Heteronorm och vithetsnorm tillsammans ger relativa fördelar till vita personer som bryter mot heteronormen, eftersom det är vita personer som lyfts fram som talespersoner i kampen mot heteronormativitet och icke-vita osynliggörs, görs till alibin eller ses av de som har tolkningsföreträde som förövare och hot mot hela gruppen som bryter mot heteronormen.

Det är viktigt att synliggöra konsekvenser av normer, både positiva och negativa beroende på ens position, för att normer inte bara ska konstateras som att ”ja, vi är ju alla olika på olika sätt”. Sådana konstateranden osynliggör maktförhållanden och det strukturella till skillnad från individuella i normsystem.

 

Hur har normkritiken utvecklats?

 

Normkritisk pedagogik fokuserar på vad som verkar vara neutralt eller önskvärt i ett sammanhang (ex. vithet, ateism, funktionsfullkomlighet, att vara medelålders) och toleranspedagogik fokuserar på de personer som upplever mest friktion av normer (ex. icke-vita, katolskt kristna, dyslektiker, 70-åringar). Att någon ska berätta om sin avvikarposition för en publik i tänkt normposition gör att avvikarpositionen kan cementeras och inte får en jämlik plats bredvid de andra på sina villkor. Istället framstår normbrytaren ofta som spännande, lärorik, modig eller märklig. Att lyssna på när en berättar om svårigheterna i sitt liv kan skapa sympatier men missar ofta varför den måste möta dessa motstånd. En missar helt enkelt normen.

Kunskap i sig är inte bristvaran. De missförhållanden som finns i samhället är oftast inga nyheter. Individuell kunskapshöjning i fördomsbotandets tecken får inte heller effekt för vare sig rättvisa eller ansvarstagande. I avvikarfokuserade utbildningssituationer blir normpersonerna i rummet mer upplysta och ökar sin kunskap marginellt och kan få chans att nöjt få säga: “men NU är du såhär stark och modig och vågar stå så här framför en grupp och berätta om dina erfarenheter! Det behövdes alltså varken kamp eller omfördelning av resurser och alla andra eventuella smygnormbrytare i rummet kan inspireras av dig och lära sig att sköta saken själva utan att vara gnälliga offer!”.

Många som trots kritik ändå arrangerar dessa avvikarcentrerade samtal brukar säga att det är ”väl bättre att vi gör detta än inget alls?”. Det bygger på en föreställning om att det avvikarfokuserade är neutralt eller positivt och inte som något som i sig får negativa effekter. Vi tror att toleranspedagogiska grepp är medhjälpare till att bibehålla den rådande ordningen. Om vi går med på att diskutera främlingsfientlighet har vi godkänt att det finns främlingar och icke-främlingar och att problemen med rasism består av värderingar så som fientlighet mer än vithetsnormer. Vi kan välja att prata på andra sätt.

I avvikarcentrerade sammanhang måste ofta en representant från den från normen avvikande gruppen berätta om sig själv på ett sätt som aldrig skulle avkrävas normpersonen. Dessa avvikarcentrerade situationer brukar öppna rummet för nyfikna frågor och välvilliga men kränkande kommentarer. Dessutom är det lätt att just denna avvikare får representera en massa folk som den inte har mandat att företräda. Ofta kommer avvikarberättelserna från relativt sett privilegierade personer som får avvikare som inte är som dem att framstå som passiva och initiativlösa. Här återskapas maktasymmetrier även när den är dold bakom goda intentioner eller tal om mänskliga rättigheter.

Normkritisk pedagogik växer fram från bland annat queerteori, cripteori, black feminism, kritisk vithet, intersektionalitetsstudier och radikal pedagogik. En av de största teoretiker inom området är Dr Kevin K. Kumashiro som ligger bakom titlar som “Against common sense“ (2008). Kumashiro började arbeta med anti-oppressive pedagogy utifrån upplevelsen av att många av de vanligaste metoderna för att förebygga diskriminering och trakasserier är förtryckande i sig och återskapar orättvisorna om satsningen var till för att motverka. Normkritik rör sig alltså om vidareutveckling av avvikarfokuserad pedagogik och det är viktigt att fokusera på effekterna som ens pedagogik får och inte på intentionerna. Ibland är det så klart viktigt och relevant att fokusera på normavvikares behov, definitioner av problem och lösningar. Men detta kan och bör göras med kunskap om normer, fokus på strukturer och utifrån ett decentraliserat defenitionsföreträde som i radikal pedagogik och intersektionell analys.

Det finns mycket motstånd mot att arbeta normkritiskt. Personer som känner sig bekväma inom dagens normer tycker ofta att det är obekvämt när vi ska syna oss själva och inte bara prata om det som vi kan hålla på avstånd. Det är obekvämt om vi känner skuld över fördelar som vi uppmärksammas på, om vi blir begränsade i hur vi får prata och inte alla ord är välkomna i det pedagogiska rummet. Vi kan känna skam och frustration när vi, även inför oss själva, behöver erkänna våra egna diskriminerande praktiker och orättvisa tankemönster. Det kan kännas omöjligt att erkänna att vi inte är goda människor, att feminister kan vara rasistiska och antirasister kan vara heteronormativa fastän vi har så bra koll på en maktordning. Det är smärtsamt att någon ifrågasätter ens identitet som feminist eller antirasist, genom att säga ”vad gör dig till det du säger dig vara” när vi tänkt att vår inställning om alla människors lika värde räckte. Det kan ge ångest att inse att vi stärkt normer när vi egentligen ville något annat. Ett av de uttalade motstånden mot att arbeta normkritiskt är att ”det blir så politiskt”. Ett exempel på hur det avvikarfokuserade uppfattas som neutralt och inte exakt lika politiskt som normkritiken, bara det att den typen av politik stärker den rådande ordningen.

De mer personliga fördelarna med att arbeta normkritiskt kan vara att förstå sin roll i skapandet, raserandet eller upprätthållandet av normer och därför kunna känna en ökad kontroll över sina handlingars effekter. När vi inser att våra pålagda attityder och värderingar inte har så stor effekt för våra beteenden, val och frånval så kan vi fokusera på handlingarna och deras effekter istället. Vi kan känna ödmjukhet inför våra möjligheter att agera. Ingen har lyckats skapa något med sina egna händer. Våra livschanser och meriter är tätt sammanvävda med våra positioner, hur vi uppfattas, den lätthet eller friktion vi möter i vardagen, våra nätverk, vår tillgång till offentligheten och vilket eventuellt självförtroende en självklar och trygg position ger i vardagen. Vi som blir relativt privilegierade i ett orättvist samhälle kan backa, göra motstånd och lämna utrymme när vi gynnas. Vi kan föreslå personer i mindre privilegierade positioner till olika uppdrag och skriva under på förslag som ges ur mindre fördelaktiga positioner.

För normavvikare kan normkritik ge en känsla av “det är alltså inte bara jag” och “jag visste väl att det inte spelar ingen roll hur mycket jag försöker att anpassa och anstränga mig”. Att förstå förtryck strukturellt gör att vi kan göra motstånd strukturellt. Genom allianser och normförståelse kan vi uppfatta när makt utövas i rummet, som när någon osynliggörs eller förminskas och vad vi tillsammans kan göra åt det.

 

Vem kan arbeta normkritiskt?

 

Normkritiska perspektiv och pedagogik kan användas oavsett position. Normkritik kräver inte att pedagogen har egna erfarenheter av att utsättas för begränsande normer, även om det kan underlätta. Att ha utsatts för förtryck betyder däremot inte att en person blir en bra normkritisk pedagog, eftersom arbetet kräver mer än utgång i jaget. Normavvikare har matats och matas ständigt med samma normer som de som passar in i dem. Normerna blir så att säga internaliserade.

Det normkritiska arbetet går ut på att vi lär oss att uppfatta normer, hur de tar sig uttryck i olika sammanhang och vilka effekterna blir av att de får gälla: för oss för andra. Det handlar också om att vi lär oss att göra motstånd mot dem, hantera motståndet mot motståndet som kommer från normsystemet när vi gör anspråk eller kritiserar, välja att backa och ge utrymme till andra, vara uppmuntrande och gränssättande, ändra våra språkbruk och beteenden, våga granska oss själva, göra fel och ta ansvar, hantera konflikter inom oss själva och med andra när det kommer till definitionsföreträde och behovskonflikter, hantera känslor av förlust och lära sig av det tillsammans med dem vi till exempel arbetar nära.

 

Vad kan normkritik användas till?

 

Oftast omtalas normkritik i förhållande till normer som berör identiteter, individer, bakgrunder och kroppar. Varför vissa av dessa värderas högre än andra och har en central eller perifer plats i samhället som det är idag. Ifrågasättandet är en stor del av målet – att lära sig att kritiskt granska system. Att lyssna på befintlig kritik och förstå vilka som gynnas av att något görs på ett visst sätt. Inget system verkar avskilt från något annat och helt plötsligt har vi lärt oss att uppfatta långa rötter av strukturell orättvisa. Det ekonomiska system som är aktivt idag har byggts upp under rasistiska förevändningar och kolonialism som understöddes först av den rasbiologiska vetenskapen och upprätthålls nu av marknadsekonomiska principer. Svensk vapenexport kräver en disassociering med de människor som dödas av vapen som ger oss ökad välfärd. Avdrag på hushållsnära tjänster gynnar jämställdhet för de som redan har stora resurser. Avdraget som skulle göra svarta städjobb vita gjorde istället att de två flätades ihop med ökning i sektorn som följd och att de svarta jobben med urusla villkor bekostas av våra gemensamma vapenexportsmedel.

Det är med andra ord oundvikligt och nödvändigt att börja ifrågasätta fler för givet tagna sanningar för att få till våra påstådda mål om ett jämlikt samhälle och en rättvis värld. Med inzoomning och utzoomning mellan olika sammanhang och problem kan normkritik användas till att arbeta i både liten och stor skala för att uppnå resultat som för helheten i en bättre riktning. För att bearbeta problem i delaktighet och interndemokrati i en organisation måste vi alltså ibland peta i vad som kan uppfattas som irrelevant för sammanhanget.

 

Vad har hänt från avvikarfokus till normkritik?

 

Normkritik är inte det nya ordet för mångfald. Det är inte heller enbart en uppsättning verktyg. Det är att synliggöra och problematisera premisserna som något görs på och att analysera effekterna av det nuvarande sättet utifrån fördelning av makt och möjlighet. Att bara ändra ord ändrar inte innehållet. Inte heller att använda normkritiska metoder bara eftersom diskussionerna som kommer av att göra övningarna också kan komma att återskapa den gällande normen i rummet. Här är några andra exempel på vad som hänt i stegen mellan normkritiskt och toleransskapande förändringsarbete.

 

Rättigheter >> Rättvisa

 

Att de grupper som bryter mot samhällsnormer får samma juridiska rättigheter som normen betyder inte att samhället blivit rättvist och jämlikt. Att det finns en diskrimineringslag betyder inte att diskrimineringen upphör, utan att det bara finns en lite större sannolikhet att få upprättelse när det orättvisa inträffar. Rättsväsendet är lika normativt som alla andra delar av samhället. Riskerna med att fokusera på att få fram rättighet efter rättighet, sakfråga efter annan är att en tvingas att börja om vid varje fråga och att en sådan rörelse bara prioriterar behoven för de mest privilegierade i gruppen som en arbetar för. Dessutom formulerar rättigheterna som ska spridas som något slags maxpunkt, ett framgångstak utan att ställa frågan om det är ett bra mål att ha, och vilka det i såna fall är ett bra mål för. Könsneutralt äktenskap till exempel gynnar bara de samkönade par som är tvåsamma, har någon form av barnaskaffningsmöjlighet och tillgång till ägande. Men fokuset på att få igenom äktenskapet gjorde att hbt-rörelsen var tvungen att hålla sig väl med dem som hade möjlighet att förändra och andra frågor som var mer kontroversiella, men som borde vara självklara så som nämnda tvångssteriliseringslagstiftning, fick vänta för att inte kasta skugga över rörelsen.

Vi behöver lyfta perspektivet till ett övergripande plan och dra strecken mellan rättighetspunkterna. Rätten till abort, att få välja att använda slöja i skolan, tillgången till könsneutrala omklädningsrum och teckentolkning har likheter. Frågorna som bedrivits enskilt kan ge varandra kraft om fokuset läggs på samhällsnormer, mänskliga fri- och rättigheter och vilka människor som befinner sig i utgångspunkten för det gemensamma samhället.

 

Direkt diskriminering >> Indirekt och strukturell diskriminering

 

Att bara bota symptom så som verbala rasistiska och sexistiska kränkningar i fikarum kommer inte att ta bort den grogrund av föreställningar som ger möjlighet för de direkta uttrycken. Att fokusera på att en viss tänkt grupp av invånare ska få ett bra bemötande, missar varför det finns ett dåligt bemötande i dagsläget, vilka det är som finns inne i systemet och förväntas vara de som ska ge bemötande till de som görs till de andra. Dåligt bemötande är hemskt, ja. Men det kommer bara att ha en liten effekt att lägga till ett bra till exempel vårdbemötande ovanpå ett system som bygger på normativ vetenskap och normativa rutiner. Om en väljer att ta en snabb symptomlindrande väg för att göra förändring, skjuts bara tidpunkten för att ta den grundläggande vägen, upp. Den kommer att behöva tas förr eller senare eftersom normer finns inbyggda i byråkrati, rekryteringsförfaranden, i arkitektur och i kurslitteratur och påverkar vilka symptom som kommer till ytan.

 

Diskriminering >> Maktfördelning

 

Normkritik fokuserar inte bara på att motverka och förebygga diskriminering utan också på de föreställningar som gör att plats efter plats organiserar sig på ett sätt som skapar samma sorts utanförskap. Vi försöker att bearbeta hela förlopp – inte bara se uttryck för extremism eller diskriminering som enskilda partiklar i annars välfungerande system. De är mer som öglor i en kedja där vardagsrasism, karikatyrer i barnböcker, rasistisk orienterad integrationsdebatt, polarisering av medial debatt, finanskris, utveckling av restriktiv asylpolitik i fort Europa och flera hundra årig rasbiologi tillsammans leder till att Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen. Att polariseringen av den mediala debatten fortsätter och gradvis också normaliseras gynnar SD och garanterar partiet ett fortsatt väljarstöd nästa val tillsammans med demonstrationer så som den som hette ”vi är 96%”.

Många föredrar att fokus vad gäller både problem och lösningar läggs någon annanstans – antingen hos normavvikare, hos ens underordnade eller hos extremister. Att säga till exempel att det inte finns något åldersförtryck i vårt land eller vår organisation är i sig åldersförtryckande, eftersom det osynliggör erfarenheter av åldersförtryck här.

 

Individfokus >> Strukturfokus

 

Att fokusera på de personer som misslyckas med att vara delar av ett normativt samhälle individualiserar strukturell diskriminering och gör att vi mister överblick och möjligheter för maktanalys. Diskriminering sker inte slumpmässigt sådär att vem som helst kan “råka ut för något”. Förtryck handlar om makt och möjligheter och med en maktanalys kan vi uppfatta att de som har mest makt strukturellt har flest möjligheter att påverka. Där störst möjlighet att påverka finns måste också störst ansvar för förändring ligga.

Först när vi har ett strukturellt fokus kan vårt arbete bli likabehandlande och därmed ge till exempel offentlig service till invånare utifrån individers behov. Inte likabehandlande utifrån att alla får samma sak oavsett behov som idag, utan att vi lär oss att tänka på vika förutsättningar olika personer får i det systemet som finns idag och då möter upp med lösningar som matchar behoven. Då blir välfärden ett verktyg som används för att jämna ut skillnader och inte bara en bonus eller skyddsnät för de som redan har det som bäst.

I dagens marknadsstyrda offentliga verksamhet får de personer och behov som har högst status bäst service och valfrihet. För personer i mer perifera samhällspositioner blir en möjlighet till valfrihet oanvändbar eftersom en endast kan välja de alternativ som byggts upp runt de normativa behoven och önskemålen. Vissa invånare kan alltid få sin vård, skola och omsorg på sina villkor medan andra aldrig kan det. Det kommer aldrig att bli ekonomiskt lönsamt att bygga upp sin verksamhet efter marginaliserade personers behov. Det är just därför som det offentliga ska vara offentligt och det privata ska vara privat.

 

Inom systemet >> Bortom systemet

 

Normkritik är ett verktyg och ingen slutstation. Den är ständigt i rörelse för att ur ett maktperspektiv synliggöra hur normer och kulturer kommer till uttryck och vad det får för effekter. Det är nödvändigt att inte bli bekväm i en identitet som varande “normkritisk”. Normkritik är en handling, en process som ställer frågor om vilka frågor som ställs och varför. När vi ställer frågor om hur inklusiv en institution är, godkänner vi samtidigt dess existens. Jämfota skulle inte tacka ja till att arbeta för att försvaret eller polisen skulle bli mer “mångfaldiga” organisationer eftersom det skulle rättfärdiga deras grundläggande våldsamma arbete och syfte.

Inför nationaldagen fick vi en förfrågan om vi ville vara med och arrangera en nationaldags picknick för alla. Vi tackade nej för att det skulle innebära ett godkännande av nationalstaten, firandet av den och tanken om att något kan vara till för alla. Vi kan inte se en rättvis värld med nationsgränser som per definition måste innehålla ett “vi” och ett “de”.

Vi behöver vara uppmärksamma på så att normkritiska arbetet inte bara leder till en ny form av inkluderingspolitik. En sådan politik där allt fler typer av personer kommer in på begärliga positioner i begärliga organisationer och vi glömt bort att ställa oss frågande till vilka som gynnas av att vi orienterar oss mot styrelser eller att försöka att lyckas som individer. Det är inga små förändringar som behövs för att vi ska få till det rättvisa samhälle som många påstår sig vilja ha.

 

Valda attityder och fördomar >> Inte valbara föreställningar och positioner

 

I samarbete med andra räcker det inte att vara snäll. Vi måste förhålla oss till det handlingsutrymme vi får på grund av maktstrukturer. Ibland är vårt handlingsutrymme större än andras, ibland mindre. När det är större kallas det för privilegier.

Några privilegier kan vara att uppfattas som en person som har hög social kompetens, någon med ett åtråvärt nätverk, troligen är en lämplig förälder, skulle få förtroende i sin yrkesroll, inte bli ihopklumpad med en massa andra utan ses som individ och neutral. Att bli privilegierad är inget fast utan görs hela tiden i oftast omedvetna förhandlingar med andra personer och systemen vi befinner oss i. Positionerna är också relativa utifrån vilken maktordning vi talar om.

Detta brukar vara jobbigt för den som är avvikande från en norm att acceptera eftersom det är vanligt att tänka att den som är “förtryckt inte också kan vara förtryckare”. Det är en del av verktyget intersektionalitet, vilket gör det tydligt varför det är viktigt att ha strukturfokus och inte individfokus. Det är viktigt att zooma ut och inte bara se på en persons eller en grupps människors erfarenheter utan istället se de relationer som bildas mellan olika tänkta kategorier i olika sammanhang och därmed ger människor olika begränsningar eller fördelar beroende på en mängd variabler.

Det räcker inte med att säga att män är normen i ett visst sammanhang eftersom det finns en stor bredd av män som får olika positioner beroende exempelvis på funktionalitet, klass och ålder samtidigt som män som grupp är strukturellt privilegierade.

Rasism, kvinnohat eller homofobi är inte individuella val utan något kulturellt med djupa historiska rötter. Dessa rötter kräver att vi alla kontinuerligt lär oss att hantera våra positioner. Privilegierade människors makt över mindre privilegierade människor är orättfärdig men likväl trög och energikrävande att rucka på. Att hantera sina privilegier innebär att vi förfinar vår medvetenhet om dem, tar ansvar för deras effekter (även fast de inte våra val!) och gör motstånd mot att vi får dem.

Det räcker inte att en kille säger att den är feminist, den måste också bete sig som en feminist och inte ta det utrymme den får på grund av könsmaktsordningen. Den kan t.ex. lära sig att lyssna på andra, identifiera hur den på olika sätt blir bekräftad och uppmuntrad utifrån sitt genus och lära sig att lyfta upp andras åsikter som lätt faller bort eller tystas i samtal. Dessutom behöver den tänka på hur det att uppfattas som kille givit den fördelar under hela sitt liv och vad den själv gör för att göra sig till just kille.

Att erkänna att vi inte bara är vad vi väljer utan att vi tilldelas positioner utifrån hur andra ser på oss kan tyckas dystert. Det innehåller också en massa potential i att vi kan förändra våra tankar om våra sammanhang, om andra och om oss själva. Vi vet genom oss själva att det är möjligt. Även om det är smärtsamt och svårt är det värt det.

 

Kunskap och känslor >> Analys och ansvarstagande

Insatser som syftar till att på olika sätt utveckla eller förfina privilegierade personers kunskaper eller attityder behöver inte alls utmana ojämlika strukturer även om de saluförs med begrepp som jämställdhet, mångfald eller liknande. Vi måste komma vidare från samtal om att “ha hjärtat med sig” eller “värdesätta olikhet”. Dessa angreppssätt är kvar inom den aktuella maktordningen och stärker innanförskapet hos dem som redan är innanför i sammanhanget.

Utifrån ett normkritiskt perspektiv är det inte fördomar eller okunskap som hindrar social rättvisa. Det är en sammanvävning av maktanalys och kunskap som är viktig inom normkritiken. Vi kan ställa frågan “vilka är det som är tänkta att informeras om vilka, och varför?”. Så länge en får ha sin privilegierade position orörd, tillåts att definiera vilka De Andra är och rikta känslor så som tolerans och acceptans i den riktningen, så kommer systemen som vi verkar inom att framstå som självklara. Att det bara är såhär. När det som känns självklart ifrågasätts kommer känslomässiga reaktioner och motstånd fram.

Konflikterna finns alltid där, men det är ett privilegium att inte lägga märke till dem. Vi behöver bli uppmärksamma på konkreta intressekonflikter som avtäcks genom att någon uttrycker ett motstånd mot att förlora en känd och trygg position, så som att inte längre få lov att yttra sig kränkande eller att tillåtas att definiera och tolerera De Andra. Viljan att bevara den nuvarande ordningen är ett grundläggande hinder mot social rättvisa som inte kan avhjälpas med en normpersons förändring av attityd mot avvikare eller information som slår hål på fördomar.

 

Intentioner >> Effekter

 

En mycket liten del av den diskriminering som finns beror på att någon medvetet vill en annan illa. Det är inte nödvändigt med “onda avsikter” när diskrimineringen har institutionaliserats. Våra orättvisa/rättvisa beteenden beror inte på om vi är goda människor eller inte, att vilja väl eller inte. Det krävs analys, hårt arbete och massor av vilja att omfördela makt och centralitet i samhället för att verklig förändring ska kunna ske. Vi behöver förstå hur mycket som talar för ett bevarande eller ett förstärkande av rådande maktordning, att det helt enkelt krävs mycket mindre energi till att “följa regler” och göra som förväntas jämfört med att bryta mönstren för att få andra effekter.

 

För alla >> Medvetna val och frånval

 

Inget kan vara för alla. När en säger att något är för alla brukar resultatet vara att det är normgruppen i sammanhanget som återigen är centrerad, och inget annat har hänt. Det maskerar också avvikarnas frånvaro som ett ”val” medan fokuset, skulden och ansvaret för problemet läggs på avvikaren. Sådana här situationer är de som bidrar till att det behöver skapas separatistiska sammanhang. Om vi i en organisation inte arbetar bort sexism exempelvis kommer vi att även fortsatt att få resultatet av en sexisitisk jargong där en viss typ av människor trivs och feminister av alla kön kommer att känna sig fortsatt osynliga och obekväma i organisationen.

Det är alltså inte bara frågan om vad vi aktivt gör, utan också om vad vi passivt förbiser eller låter vara som påverkar vad vi får för organisation och vilka som kommer att kunna/vilja vara där. Situationer som (för de som tillhör normen) verkar vara neutrala men i själva verket verkar missgynnande för en grupp men människor kallas indirekt diskriminering.

I förändringsarbetet märker vi av olika typer av stopp eller glastak. Ett av dessa är den samtida viljan att behålla självbilden av att vara en god och jämlik människa/organisation och samtidigt få ha friheten att organisera sig så som en alltid gjort eller på ett sådant sätt som känns bekvämt för en själv. Dessa två är inte förenliga. Antingen får vi ha en god självbild eller så behåller vi ett orättvist system.

Om tillgänglighet till exempel uppfattas som ett tillägg som vi kommer till först när allt annat är på plats så kommer den självklara utgångspunkten alltid att vara tanken om den funktionsfullkomliga människan, vilket får effekter för hela verksamheten. Det är inte slumpmässigt vad som alltid nedprioriteras och vad som inte skaffas pengar till.

 

Minoritet/majoritetsförhållanden >> Vad som skapar centralitet/periferi

 

Det är inte antalet personer med ett visst behov, utseende eller förutsättningar som skapar deras livsvillkor. Det är inte fråga om antal och därför kan vi inte prata om majoriteter eller minoriteter som vore de statiska grupper vars förhållande till varandra är naturliga och självklara. Vilka som har makt och centralitet i samhället beror på vad som för tillfället värderas högst i ett sammanhang. Att maskulina män är norm i samhället idag kan vi märka genom att mäns kompetenser och insatser på gruppnivå belönas med högre löner än andras, att män har självklar tillgång till sina kroppar och sexualiteter, är utgångsformen för skyltar som märker ut saker i vårt samhälle och ges generellt sett mest plats och uppmuntran på möten i föreningar och plats som experter i tidningar.

Toleranspedagogiska grepp menar att “vissa sätt att vara på är bara ovanliga, men genom att informera om att detta så kommer vi nog att få acceptans och diskrimineringen upphöra”. Det “ovanliga” ska bevisas vara precis som det “vanliga” genom att fördomar slås hål på. Det ska till exempel informeras om att “kvinnor” är precis lika kompetenta och starka ledare som “män”. Ett sådant arbete gynnar bara de normavvikare som är mest lika normen, de människor som inte gör anspråk på att vara andra typer av ledare än de som förutsätts och gynnas. Det gynnar inte dem som ifrågasätter varför saker över huvud taget ska ledas på ett hierarkiskt vis och vilka som gynnas av det.

Den grupp av avvikare som är närmast normen tar så sig sina individuella friheter på bekostnad av andra, i detta fall kvinnor. De positionerar sig mot dem inom sin grupp som avviker från flera normer och därför aldrig kommer att få rättvisa genom normaliseringsmetoden.

Toleransen är alltid på normgruppens villkor. En tolerans kan välja att ges och välja att tas bort lika fort. Därför kan tolerans inte vara något eftersträvansvärt. Någons vanlighet/ovanlighet kan aldrig ligga till grund för dens möjligheter. Assimilering och tolerans är inte demokratiska utgångspunkt för rättvisa eftersom livsvillkoren är villkorade. Det onormala, brokiga och sjuka ska kunna göra anspråk på en självklar plats utan att behöva förhandla med sig själv eller göra sig behagligt.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone