Nyanser av obekvämlighet

Kärrtorp

 

 

Jag var i Kärrtorp på den stora men hade hela tiden en prideparadskänsla. Så heter känslan jag får av att stora problem osynliggörs när alla ska vara enade. När alla påstår sig vilja samma sak, vara på samma sida mot ett fåtal extremister som valt en hatideologi. Det återskapar idén om det generella och goda antirasistiska vi-et mot de dåliga och rasistiska människorna som är några helt andra och långt bort. Det går inte ihop med vad jag vet om hur strukturellt förtryck funkar: alla berörs vi av rasism, vissa av oss tjänar på den. Att vara en antirasistisk allierad, till exempel, är inte heller någon identitet eller ideologi utan är något en gör. Antirasism och andra former av motstånd består av handlingar som en kan ha chans att utföra eller inte utföra varje dag.

I söndags kunde jag samtidigt inte vara någon annanstans än i Kärrtorp. Jag kände dock inte peppen över mängden personer, som andra beskriver, vid åsynen av plakat för kärlek och mångfald eftersom kärlek och mångfald inte har förmåga att lösa de problem vi har. Det finns maktrelationer som hindrar ”mångfaldiga sammanhang” från att bli på deltagarnas lika villkor. Vad som påverkar strukturell rasism är systemperspektivet, att se hur till synes demokratiskt valda politiker kan verka odemokratiskt. Att upprätthållandet av ordning, så som polisen uttalar sig om varför de inte gör interventioner i nazistattacker, i själva verket är att upprätthålla en oordning.

(Triggervarning på vad jag förstår som uttryck för strukturell rasism. Läs vidare i stycket under.) Den nuvarande samhälleliga oordning som vi vet skadar människor, som gör att människor tvingas fly, lever i skräck, görs fattiga och rättslösa, blir rättsvidrigt frihetsberövade i brottsförebyggande syfte, förföljs pga sin skapade fattigdom och registreras i särskilda polisregister och andra uttryck för systematiskt, rasistiskt våld. Oordning.

Musikern och aktivisten Bernice Johnson Reagon lär ha sagt “If you’re in a coalition and you’re comfortable, you know it’s not a broad enough coalition” vilket betyder att om du är i en koalition och bekväm så vet du att det inte är en koalition som är bred nog. Men det finns olika typer av bekvämlighet/obekvämlighet, tänker jag. En kan vara bekväm av olika anledningar och på olika sätt. Om jag är bekväm för att jag som vit bekräftas av en antirasistisk demo,  då lär koalitionen vara för snäv. Men om jag som hbtq-person känner att prideparaden i Stockholm är för bred och för någon annans skull och på någon annans (sponsorers, korvförsäljares, cis/heteropersoners) villkor, då är koalitionen sannolikt för bred. En koalition som gör en direkt obekväm av hur en ser på koalitionens effekter kanske är för bred eller saknar grund, saknar bas för ”accountability” vilket på ett ungefär betyder ansvar. Att sakna denna typ av ansvar är att efteråt inte kunna avkrävas något beteende som motsvarar påståendet som deltagandet innebär. Såhär blir det då: en deltar i en antirasistisk demonstration eftersom en identifierar sig som antirasist, men det behöver inte få någon betydelse för ens handlingar eftersom ”för mångfald och kärlek” är för luddigt och betyder massor av olika saker för olika personer.

Så jag var obekväm men har uppfattat att det var många som kände hoppfullhet i massorna. Många som ska få det definitionsföreträdet att säga att det var viktigt att vi var i Kärrtorp. Vad den här texten leder till är därför ett förslag på hur det skulle vara lättare att delta i och utvärdera sammanhang där det är viktigt att mobilisera mycket människor. Det kan också hjälpa att ställa krav på deltagare, göra deltagare ansvariga för förändringen som en vill åt. Att skriva ut några punkter, en gemensam grund för demonstrationen hjälper både mig som deltagare och arrangören att veta vad det betydde/inte betydde att vi deltog och vad människor enligt sig själva samlades kring. Punkterna kan komma från arrangörsgruppen och vara ett uttryck för de behov som arrangemanget bygger på. Ju mer konkret, desto bättre! En väljer punkter efter vad en behöver och vad en tror kunde tillgodose det. Innehållen i våra punkter skulle säkert skilja sig åt, men här är en punkt som exempel på hur formen kunde se ut:

–       Vi behöver en mediarapportering som inte reducerar nazisternas attack mot oss till en ”orolighet” eller ”uppgörelse”. Vi blev attackerade och alla som är med här idag tror på det.

 

Adrian

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone