Varför en konstnär och dess verk bör tolkas som enhet

Bild av Måns Nyman

Genom min facebookfeed råkade jag komma in på DN:s sajt och Fredrik Strages krönika om att vi bör fortsätta att stödja kvinnohatande mäns alster eftersom bra musik är bra och måste betraktas separat från dess upphovsmakare. Trots att hen kan många exempel på manliga musiker som våldför sig på kvinnor, så leder denna kunskap som så ofta ingenstans. Strage menar alltså att vi ska fortsätta att konsumera dessa musiker, boka dem, belöna dem, tralla med till deras texter, fast vi vet vad de står för och vad de gör i praktiken.

Vi som klagar på orättvisor brukar hänvisas till vår konsumentmakt eftersom ett köp av ett par sweatshoptillverkade sneakers betraktas som ett individuellt val som är lika mycket värt som alla andra val. Missförhållanden i utomeuropeiska industrier  ses inte som något som storföretag, svenska staten eller EU kan gå in och styra genom exempelvis importrestriktioner, straffskatter eller ens rödmärkning av alla möjliga dåliga val. Strukturella förändringar ses som inskränkningar. Den köpstarka normbefolkningens bekvämlighet och valfrihet prioriteras framför försök att ta sitt ansvar för okej arbetsvillkor. Marknaden är fri och det i sig ses som något positivt och i slutändan utjämnande av orättvisor eftersom vi konsumenter kommer att lära oss att göra allt bättre val. Redan de åsikterna tycker jag är extrema och nyliberala (då nöden måste uppkomma på marknaden för att en lösning ska komma samt att vissa typer av nöd aldrig kommer att bli stora eller sexiga nog att tillfredställa). Men Strage vill alltså ta det ännu längre och få oss att inte ens utöva den futtiga konsumentmakt som de av oss med tillräckligt med pengar har.

Vi ska låta kulturen ha sin gång, och låta människor bedömas för kompetensen i sitt område och inte för vad de står för som personer. Ja, för Strage lär ju också tänka att de artister som är mest begåvade är de som kommer fram på marknaden oberoende av maktförhållanden så som sexism.

Det är en aktiv politisk positionering att liksom Strage använda sin makt som skribent till att solidarisera sig med Chris Brown och andra artister med vetskapen av deras våldsamma sexistiska praktiker. Mäns våld mot kvinnor (som alla vet är ett problem och få gör något åt) normaliseras ytterligare, det görs (återigen) till en högst privat angelägenhet och synliggörs inte som det strukturella folkhälsoproblem det är (Bejing + 15: Handlingsplanen och Sverige – Den parallella rapporten från Sveriges Kvinnolobby 2010).

Män som misshandlar kvinnor gör det för att de kan komma undan med det och för att de vill utöva den typen av makt. Krönikor så som Strages är en bidragande faktor till varför problemet med mäns våld mot kvinnor aldrig tar slut. De män som brukar våld mot kvinnor kan unna sig det på grund av brister på exempelvis sociala och ekonomiska plan. Socialt, för att omgivningen blundar för det som händer och håller mannen om ryggen eftersom det är en “bra kille som aldrig skulle göra så och om det kom fram så är det bara ett undantag eller tillfällig förvirring”, att mannen är en fantastisk musiker, en ovärderlig datahacker eller härlig polischef. Ekonomiskt, för att kvinnor i hetrosexuella realtioner med män är i statistiskt sett ekonomisk beroenderelation, då en manslön för en mans arbete stadigt värderas högre än en kvinnas dito (Jämställda löner – tomma ord? En granskning av politiken för att minska lönegapet mellan kvinnor och män, Feministiskt initiativ 2011). Lägg till att Brown med biljettintäkter ur bland annat Strages ficka har stora chanser att med sin inkomst sätta nästan vem som helst i ett ekonomiskt beroendeförhållande till sig själv. Våldet kostar dessa män inget socialt eller ekonomiskt eftersom det, genom sådana perspektiv som Strage förmedlar, inte tillkommer något socialt stigma med handlingen (vilket också avspeglas i de mjuka straffsatserna).

Detta inlägg om att uppfatta ett alster utan att ta ställning till artist är tätt knuten till de alster som synliggjorts på senaste tiden där konstnärers positoner behöver diskuterats. Jag tänker nu senast på Stina Wirséns bidrag ”Liten Skär och alla små brokiga” som många rasifierade personer lyft kritik mot de senaste veckorna. De rasifierade kritikerna, däribland film- och medievetare Ylva Habel, beskriver på vilket sätt bilderna upprepar rasistiska stereotyper. Men kritiken bortförklaras, slätas över och tystas ned av konstnären själv och andra personer i vita positioner genom att bland annat hänvisa till Wirséns intentioner. Jag tänker också på kakdebatten och Makode Lindes konstverk som många rasifierade kvinnor och feminister sågade för att Linde inte borde ta sig rätt att reducera en kvinnokropp på ett så våldsamt sätt, oavsett sina egna erfarenheter av rasifiering. Detta kräver att vi ser till rasmaktsordning och könsmaktsordning samtidigt och det kallas ibland för intersektionalitet.

Liksom Strage gör Brown till ett offer för lägre försäljningssiffror på grund av bojkotten gör sig Wirsén, även hen med DN:s hjälp, till offer för det antirasistiska motståndet. De försöker att vända på maktordningen. Istället borde den som vill leva som den lär och göra jämlika och rättvisa val börja med att ta in kritiken som kommer från mindre privilegierade riktningar utan en massa försvar.

Jag tror att ett alster aldrig kan betraktas utan sin upphovsmakare. Att tro att alstret talar för sig, känna att perspektiven är neutrala eller att uppsåtet har någon som helst relevans för effekten är privilegierat. Att vara bekväm med Hergés Tintinböcker som Behrang Miri kastade ut är också det. När jag var ett barn och i en vit position var jag bekväm med Tintin på samma sätt som Strage är bekväm med att lyssna på Brown. Jag har lärt mig att reagera på rasism, genom att börja förstå vad min position som vit innebär och lyssna på vad de som drabbas av rasism säger istället för att lyssna på min egen instinkt. Det kan kallas att navigera ett privilegium.

Just nu är den här texten väl utpekande av några få “ruttna ägg” i form av män som stöder män som använder våld mot kvinnor och vita personer som upprepar och försvarar rasistiska nidbilder trots kritik. Men det är viktigt att också se det som Maria Sveland sade i ett panelsamtal om mäns våld mot kvinnor på feministisk tribunal förrförra helgen: “vi behöver synliggöra vad hela gruppen män vinner på att några män väljer att använda våld”. Det synsättet kallas hegemonisk maskulinitet och kan läsas mer om i R.W. Connells bok “Maskuliniteter” från 1996. På ett eller annat sätt drar alla som uppfattas som män fördelar av sexismen precis som alla som uppfattas som vita drar nytta av en rasistisk världsordning.

Så länge jag, Strage, Wirsén och andra människor i strukturellt fördelaktiga positioner (som tjänar på att vara medborgare i detta lilla rika land som blir rikare på andra länders bekostnad eller på att mäns kompetens värderas högre än kvinnors) får fortsätta att defininera vad som är bra kultur, så kommer vi att få precis samma resultat som vi har nu: en rasistisk och sexistisk världsordning. Vill vi ha mer än symbolisk jämlikhet är det dags att börja göra uppoffringar. Ju mer vi är fästa vid alstren och artisterna som återskapar en värld vi påstår att vi inte vill ha – desto mer ska vi avstå.

Jag kan redan idag göra som min vän Naomi och arrangera mina böcker, min fysiska film eller musik efter kontinenten där konstnären huvudsakligen verkat och förfäras över resultatet. Efter det kan jag göra ett köpstopp på vita, svenska och västerländska författare för att ta del av och bidra ekonomiskt till de berättelser som inte kan nå mig idag.Wirsén menar i sin avbön att det är bra att hen bidrar till att fler barn representeras och får personligheter. Jag skulle hellre se att dessa gestaltningar inte kom från ett vitt håll, utan att fler icke-vita svenskar fick möjlighet att ge ut sina barnböcker och berätta historier som ses som värdefulla och stärkande. Jag har börjat min sanering och har lagt Arto Paasilinna, Ulf Lundell och August Strindberg i en papperskasse. Dessutom ska jag framledes se till att inte ens råka hamna på DN.se eftersom de visat att de stöttar och publicerar det vita, manschauvinistiska tvåkönsperspektivet i alla väder.

 

Hälsningar,

Adrian Repka

 

Syntolkning av bilden:

Batman ger Robin en örfil när Robin säger “Men man får väl inte censu…” vilket är ett avbrutet censurera. Batman säger “Han flyttade bara böckerna!”.

 

Näthatare, nyliberaler, jämställdister, krönikörer och troll kan som vanligt e-posta sina berättelser till mig.

 

Lästips:

Oivvio Polite i Expressen om Tintin och vitt definitionsföreträde.

Nasim Aghilis brandtal från feministisk tribunal i Feministiskt perspektiv om den svenska självbilden i allmänhet (som antirasistisk och jämlik) och den svenska feminismens självbild i synnerhet. Och hur denna självbild hindrar all form av bearbetning av de samhälleliga problem vi har.

Kitimbwa Sabuni  Svt debatt om vit vrede och om vad samtalen kommer att handla om när vi inte lyckas prata om rasism.

Henrik Arnstads text i Dagens Arena om varför rasismen i Tintin inte kan avfärdas som ofalig.

Patrik Svenssons inlägg i Sydsvenskan i  om att det inte bara räcker med att backa, samtalet om förhållninggsätt till rasistisk litteratur måste lyftas. Läs den men ignorera delen som förflyttar rasism till ett historiskt “då”.

Liv Strömquists bok Einsteins Fru. Där finns många serier som ger inspiration till fler konstnärer att bokjotta.

 

Andra tips:

Ulf Stark och Stina Wirsén uppmuntras att för alltid upphöra med användningen av ordet tolerans i positiv dager. Det skulle ni ha hört underprivilegierade personer påtala redan för tio år sedan om ni hade lyssnat.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone