Vems glädje?

Stockholm Prides reklamkampanj har jag tänkt mycket på den senaste veckan men varken hunnit eller orkat ge mig in i samtalet. Speciellt opeppad har jag varit att delta för att motståndet mot kampanjen kallas för gnäll och de som är kritiska uppmanas att bli medlemmar i föreningen Stockholm pride och påverka inifrån istället. De som är trötta på gnället tycker att kampanjen är bra.

För mig är dessa försök att tysta kritiken med påförande av skam ett upprepande av förtrycket som upplevs. Det är att göra motståndaren till problembärare och kampanjen till neutral. Att vara okej med något är ett privilegium. Att känna sig bekräftad av en kampanj likaså. Det är viktigt att alltid tänka på vem en själv är och vilka som tycker att något är jobbigt. Har de kanske queerare kroppar som utestänger dem från synlighet som i bilden här? Har de kanske erfarenhet av sexuellt våld? Har de kanske bytt namn och blivit ifrågasatta? Utsätts de kanske för våld på toaletter? Är de kanske trans på andra sätt än de som synliggörs här – de som kommer med klackar, peruker, att vara diva, shoppa med frugan? Skulle de vilja shoppa med frugan men kan inte det eftersom de förlorade frugan till transfobin i samhället?

Att säga att kritiker ska bli medlemmar och påverka organisationen istället för att stå utanför bygger på en idé om att alla kan påverka, fritt från exempelvis organisationsinterna normer om sexualitet, vithet, funktionalitet och könsmaktsordning som enligt vad jag förstått varit röda trådar i organisationen. De röda trådarna har funnits även när det funnits fler radikala och progressiva krafter inne i föreningen än vad som finns idag. Det blir som att utbrista “lägg till mer glass!” när en milkshake ska blandas och består av glass och korv. Hur mycket glass som än läggs till kommer smaken av korv att träda fram på bekostnad av hela drycken, så det enda rimliga alternativet är att fråga sig varför korven ska vara med från början.

Att en organisation endast kan bemöta kritik med hänvisningar till humor, glimten i ögat eller sin vision bidrar inte till utveckling. Det är inte heller att ta ansvar för sin möjlighet att säga vad som finns och inte finns. Bara för att ta några konkreta exempel: i pressmeddelandet om kampanjen har heterosexuella kontrasterats med hbt-personer. Detta osynliggör de heterosexuella hbt-personerna. Ja! Du läste rätt!

Inforuta à la år 2000:

Hbt, på engelska lgbt, är ett samlingsord för identiteter och uttryck som bryter mot heteronormen som samlar både kön och sexualitet. Kön och sexualitet är inte samma sak men förväntas i heteronormen påverka varandra.

Hur kan en organisation tro att den från denna skrala kompetensbas ska kunna göra ett bra jobb med blitrans.nu? Ett tips för framtiden: den som inte har medlemsbasen eller en referensgrupp ska inte heller representera! Agendan ska alltid sättas med de direkt berörda av en verksamhet. De som är direkt berörda av begreppet trans* vet oftast denna skillnad mellan kön och sexualitet eftersom de lever den.

Den orangea bilden ovan som kopplas till blibi.nu förstärker bland annat tvåkönssystemet (en av varje, kille och tjej) och är biologistisk (det biologiska könet är relevant och det finns bara två sorter). Dessutom eldar reklamen på den översexualiserade bild i heteronormativa delar av samhället av bisexuell identitet som många där direkt berörda får kämpa med. Biargumenten kommer inte bortom att säga “bästa av två världar” på olika sätt. Att arbeta inom den heteronormativa tvåkönsmodellen går inte att kombinera med att vara transinklusiv. Det räcker inte med att expandera innebörden i “det ena och det andra”. Det räcker inte heller med att säga att “men folk får ju bidra med sina egna förslag på de olika hemsidorna!” Det räcker inte. Pengar har redan lagts på trycket och spridningen av det som utgör grunden i milkshaken och det var dessvärre mest korv.

En sak jag ska ge cred för är försöket till att synliggöra hur homosexuell propaganda skulle se ut om den fanns och ger ett komplement till Born this wayplågan som varade hela förra året, precis som en vän på RFSL påpekade. Däremot är denna reklamkampanj inte ett bra sätt att göra det på. Den bagatelliserar erfarenheter av förtryck och daglig kamp. Denna tolkning av “på vilket sätt livet är en schlager” tar inte hänsyn till vilka nu livet är trivsamt för (homosexuella välbetalda normpersoner) eller att denna kampanj gör att festivalen återigen riktar sig till en heteronormativ åskådare (som var exakt det som hela förra årets festival kritiserades för). Kampanjen utstrålar en känsla av att “vi är klara nu” medan hyllmeter av förtryck ännu återstår för delar av communityt. Vilka är “vi” och vilka konsekvenser får det för dem som inte passar in i denna berättelse?

 

en motståndsbild “#283 för att stockholm pride tycker att transpersoner skall vara tysta och glada!”

 

en motståndsbild “#284 för att vem ska annars vara hbq rörelsens clowner?”

 

Kritiken som kommit upp är befogad. Självklart måste en få kritisera organisationer som en inte är med i. Vi påverkas alla, mer eller mindre av exempelvis organisationen Stockholm prides verksamhet. Kan vi istället fokusera på de anledningar som finns till varför kritikerna inte är medlemmar? Just nu är samtalet på den nivån att företrädare och stöttare känner sig missförstådda av illvilliga snorungar som ‘väljer’ att vara sura vad organisationen än gör. Det är som med diskriminering: det är ganska irrelevant vad ens avsikt med en handling var, det är upplevelser av effekten eller konsekvensen i sig som räknas.

Pride i Sverige idag har hamnat långt ifrån sin ideologiska grund. Den tolkning av Stonewallupproret och ACT:UP-rörelsen som gjordes av Homosexuella frigörelseveckan (som sedan blev Stockholm Pride) är mycket olik sina systemkritiska, maktanalytiska och queera amerikanska rötter. Jag tror att två saker kan göras: att Stockholm Pride åter börjar kalla sig för den homosexuella frigörelsevecka som den de facto fortfarande är och slutar låtsas ens vara hbt, än mindre normkritisk eller queer. Alternativt vill jag att de svenska pride- regnbågs och hbt-festivalerna gör sin släktforskning och lär av sin historia. Jämfota ansluter sig härmed till den pridekritiska folkkampanjen med ännu ett tacksamt leende till rörelsen i Göteborg.

 

Adrian Repka, Jämfota

 

Tack Lisa för styrkan idag och Johanna för de snygga motbilderna.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on LinkedInEmail this to someone